Tankar kring Fotboll!
Ja nu sitter man här igen. Bajen har nyss torskat sin andra raka match och humöret är väl inte alltför nära toppen. Men jag känner mig ändå inte så nere som jag kanske borde. Det finns flera olika anledningar till varför jag känner på det sättet. Det år alltid skitsvårt att förklara känslor men jag ska försöka så gott det går här nere. Till en början så tycker jag att matchen idag mot ”Håååjeff” va en rätt rolig match. Det svängde rätt bra och mycket målchanser. Domaren var väl inte alltför lyckad men så är det i allsvenskan. Det blev förlust och den svider men jag kan inte riktigt känna den riktiga sorgen. Dels lirade Hammarby mycket bra emellanåt och det kunde lika gärna ha blivit 1-3.Dels så kommer Förlusterna. Man kan inte gå igenom en säsong utan förluster (visst finns det undantag a la Arsenal för 3 år sen). Inte ens DIF klarade det under sin storhetstid. DIF torskade till exempel 5 matcher förra året och Bajen har hittills torskat 3. Det är ingen kris. Visst Bajen har hamnat i en svacka nu och man får hoppas att dom kmr ur den snart. Jag skulle vilja citera våra kommande derbymotståndares (avgående?) tränare: ”Det handlar inte om att undvika svackor, Det går inte. Det handlar om att när man väl kommer in i den så måste man fort som fan ta sig ur den”. Jag tycker att dom orden är genialt sagda. Hammarby har kanske förlorat sina sista poäng för säsongen. Dom kan lika gärna ha kommit in i en stor förlustsvit a la AIK 2004. Allt handlar just nu om psykologi. Kan Hammarby vända det här till nåt positivt eller kommer det bara gå ännu mer åt helvete. Jag vet att det kommer snackas om KRIS överallt. Inte minst i tidningarna och jag känner verkligen tvärtom. Bajen är långt ifrån kris. Dom spelar bra och dom har för en gångs skull haft flyt med nyförvärven. Sen är Bajen inne i en period då man har ruskigt oflyt. Man får domslut emot sig. Bollar går stolpe ut istället för stolpe in. Det är inte kul att va inne i en sån period men det är nu man ska visa styrka. Man får inte tappa hoppet. Även om du förlorar 10 raka matcher så finns hoppet att du ska vinna den 11: e. Se på Örgryte. Dom vann inte på 13 omgångar. Men dom gav inte upp. Till slut kom segern och nu verkar dom ha kommit in i en positiv trend. Det e så man måste tänka. Ju fler förluster du får desto närmare kommer vinsten. Det är klart att man inte ska gå runt och va glad efter en förlust. Man ska va ledsen efter en förlust. Men man får inte tappa hoppet. För gör man det så är det verkligen kört. Så länge man har känslan att det här vinner vi så kan man klara det. Fast klockan idag stod på 88 minuter och planen var lika svårspelad som ett träsk så hoppades jag fortfarande att Bajen kunde vända. Logiskt sett så är det kört. Men fotbollen är inte logisk. Så länge den teoretiska chansen finns så ska man inte ge upp. Jag kan även här ge er ett lysande exempel. AIK-Djurgården för några säsonger sen. Djurgården ledde med 3-0 och matchklockan hade tickat över 75 minuter. Ändå lyckades Gnaget komma ifatt och när domaren blåste av matchen så stod det 3-3 på ljustavlan. Det jag mest minns från den matchen är att jag satt på pendeln hem från stan när jag mötte några gnagare. Dom va jätteledsna och jag undrade varför eftersom dom hade vänt. Grejen var att dom hade dragit efter DIFs 3-0-mål och hade ingen aning om att dom hade vänt. De va med blandade känslor dom tog emot informationen om slutresultatet. Såklart vad dom glada över det men samtidigt var dom nog arga för att dom gett upp för tidigt. Man kan klaga på dom och säga att dom är medgångssupportar men egentligen så kanske det va precis tvärtom. De hade gett upp hoppet i matchen. Det gjorde för ont för att stanna. De klarade inte av att stå där och se sitt älskade lag förnedras. Sen kan man diskutera hur lojalt det är mot laget men att säga ”medgångspack” till dom då är man på hal is. En som kanske inte alls bryr sig om laget kanske hade stannat och bara njutit av den sköna kvällen. Men en riktig supporter kunde inte göra det. Det gjorde för ont. Jag har själv känt så. Mot FC Köpenhamn i vintras. Jag brukar aldrig nånsin lämna arenan innan slutsignalen men efter 85 minuter så klarade jag inte mer. Jag ville inte va där när förlusten bekräftades av en visselpipa. Jag ville bara därifrån. Jag ville hem och deppa. Trots att FCK inte är en motståndare man bara slår sådär så hade jag fortfarande hoppet kvar. Jag minns att jag var på väg nerför trappan ut när Petter Andersson stänker in 1-0(1-2) och det lilla gjorde att jag stannade. Men det gjorde också att alla mina känslor över den matchen försvann. Jag kunde inte känna nån riktig sorg efter att Bajen torskat på straffar. Jag hade ju redan gett upp. Och när hoppet väl kom tillbaka så försvann det lika fort igen. Allt detta gjorde att det bara kändes tomt. Allt kom så plötsligt att sorgen uteblev. Men jag lärde mig iaf en sak från den matchen. Ge aldrig upp hoppet. Och det e precis där jag står idag. Hammarby är inne i en svacka. Elfsborg krossar allt motstånd och det känns redan nu som att Elfsborg kommer att vinna. Men ändå så e jag taggad för nästa match. För trots att allt ser hopplöst ut så är det långt ifrån det. Tills det är helt avgjort kommer jag att kriga för att få se Bajen vinna Guld. Om vi så var tvungna att vinna sista matchen med 10-0 så skulle jag sitta där och hoppas. Om vi så skulle möta Barcelona borta i en CL-match så skulle jag sitta där och hoppas att dom vinner. Leder Barcelona med 3-0 i halvtid så kmr jag att sitta där och hoppas. För om jag inte längre hoppas då vill jag inte längre se matchen. Man kan ta Sverige-Tyskland i VM som exempel. Trots att Tyskland ledde och spelade ut Sverige så satt man kvar och tittade. Trots att vi hade en man kort och missat straff så satt man kvar och tittade. Om man givit upp så hade man inte fortsatt kolla. För innerst inne i hjärtat så tror man att Allbäck ska snubbla in en hörna och Henke nicka in en chans som inte finns. Det är tjusningen med fotboll. Allt kan hända. Så länge du själv hoppas så finns det en chans. Om vi skulle a nåt utanför fotbollen som exempel så kan vi snacka om en allvarlig sjukdom. Tänk dig att du ligger för döden med T.ex. Cancer. Läkaren har gett dig högst en vecka. Även om du vet att du ska dö så kommer du inte göra det föränn du gett upp hoppet. Om du ligger där och innerst inne tror att nej det här klarar jag. Jag kommer att överleva. Så spelar det ingen roll vad doktorn säger. Men om du ger upp hoppet så går det bara utför. Så var det med min morfar. Han hade säkert kunna levt och å bra i flera år till. Men hans livsglädje försvann och han slutade hoppas. Han insåg att döden var enda vägen och slutade hoppas på att det skulle ordna sig. Se vad som hände honom. Det bara gick stuprätt neråt. Han försökte inte komma ut och röra sig utan han bara låg där och väntade på döden. Den död han visste skulle komma. Precis så är det med fotboll(och allt annat för den delen). Det är först när hjärtat inser att du kommer förlora. Det är då allting är slut. Hjärnan är logisk men i hjärtat finns hoppet. Och hoppet är det viktigaste du har. För utan hopp är du ingenting. Det där va ganska djupa grejer om hur fotbollen påverkar en. En annan ska jag har tänkt på är det här med framgångar. Jag satt och pratade med min pappa idag och trots att han tycker det är skitkul att Bajen ligger i topp och krigar för guld så saknar han det riktiga Hammarby. Det Hammarby som låg och pendlade mellan allsvenskan och dåvarande division 1. Det Hammarby som inte kunde vinna. Han menar på att innan Hammarby vann sitt första SM-Guld så fanns där en längtan. Han hade drömt hela livet på att få se sitt Hammarby vinna guld. Men sen när guldet verkligen kom så kändes allt bara tomt. Det han hade drömt om i hela sitt liv var nu uppfyllt. Men sen då. Nu är ju det klart. Vad ska man hoppas på nu då. Visst man kan hoppas att Bajen vinner igen men det är inte samma sak. Och som nu när han säger att han saknar Bajen så menar han lite med hur man påverkas av ett lag. För 10 år sen hade en 3:e plats med en poäng bakom täten varit ett ofattbart mirakel. Idag så är Hammarby ett etablerat topplag och varje utebliven poäng känns tyngre. En vinst däremot känns inte längre lika bra. Visst vill man att Bajen alltid ska vinna men känslan efter en vinst är alltid större när det går dåligt. Att ligga sist som Örgyte och äntligen få ta sin första vinst måste kännas otroligt bra medan en seger för Elfsborg känns som en dag på jobbet. Så har Bajen blivit. Man uppskattar inte längre en seger på samma sätt och det gör att man inte tycker det är lika roligt längre. Att som underdog gå och vinna SM-Guld känns bättre än att göra det som favorit. Skulle Hammarby gå och vinna i år så skulle det va fantastiskt men känslan skulle försvinna lika fort igen. Visst är det kul att man under en hel vinter kan gå runt och känna sig som en kung i skolan för att man hejar på svenska mästarna men den sanna glädjen tror jag uteblir. Skulle däremot Elfsborg vinna som inte vunnit på ett bra tag så skulle det uppskattas mer av fansen. Därför menar jag på att motgångar bara är nyttigt. Djurgården har haft en storhetstid nu. Nu när det går sämre så känns det jobbigt för dom eftersom dom e så vana att ligga i den absoluta toppen. Man känner hela tiden prestationskrav som inte alltid måste va rimliga. Jag tror att Djurgården (och även Hammarby) som förening skulle må bra av att få ett par år med motgångar. Pappa berättade att när Göteborg en gång åkte ur allsvenskan så var publiktrycket inte speciellt högt. Men efter några år så hade det stigit avsevärt och när man väl kom tillbaka till allsvenskan så va det otroligt mycket publik på deras matcher. Men när Göteborg etablerade sig i Allsvenskan igen så tappade dom publik längre. Nu hade ju Göteborg bara medgång och det va ju inte lika kul eftersom man inte uppskattade vinsterna lika mycket längre. Så allt detta säger jag för att jag tycker att det är dags för en rejäl motgång för Bajen. Självklart vill jag ju inte att Bajen ska åka ur eller nåt sånt men kanske är det just precis vad som behövs. Publiken börjar svika och man bli allt mindre glad efter en vinst. Kanske har Hammarby fått för mycket Medgång (ur Bajen-perspektiv sett). Där kan man snacka om AIK igen. Nu efter en sejour i Superettan så verkar deras publik vara mer taggade än nånsin. Samma sak gäller det derbyt mellan AIK och djurgården. Det som gnaget vann. Hade DIF vunnit hade det varit en skön seger men inget mer. Man hade gått runt och sugit på karamellen tills nästa derby men inget mer. För AIK betydde det derbyt mycket mer än 3 poäng. Det betydde allt. Hade AIK legat 10:a så hade den matchen räddat säsongen. Det syntes på publiken. Den matchen var på liv och död. Derbyt en vecka senare mot Bajen var bara ett vanligt prestigefyllt derbyt men det mot DIF var allt. Det va mycket därför jag tror att AIK vann. Ajja det känns som jag bara har babblat på och jag vette fan om det finns nån egentlig mening med det. Känns bara skönt att få skriva av sig lite om mina tankar och funderingar. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag aldrig nånsin kommer sluta älska Bajen. Förlusten idag stärkte min kärlek. För jag vet at jag kommer att uppskatta vinsten mot DIF på måndag ÄNNU mer nu när vi har en förlust i baken. Ajja PEACE!!
Kommentarer
Postat av: Patsouras
Säger bara MUCKET BRA SKRIVET!
håller med om exakt allting men jerre , Bajen vinner det här ! tro mig , det är bara en känsla , Peace
Postat av: Camilla
Håller med dig. Motgångar är nyttigt, och Bajen behöver det för att fungera. Dom är ju uppbyggda på motgångar. Precis som deras fans, dom är vana vid det här och står där för sitt lag i väder och vind (som på olympia igår :P). Man blir härdad som sagt !
Bra skrivit.
Trackback