Jerre

Önskemål har nu kommit in från flera håll att jag ska berätta om min sommar 2004 när jag besökte fotbollssveriges utedass, Vångavallen. Så långt söderut man kan komma i detta avlånga land huserar jojjolaget Trelleborg på landets mest ökända arena. Anledningen till detta är att Trelleborg är kända för sitt defensiva spel på hemmaplan där man bara slår ifrån sig. Arenan har då i folkmun fått namnet Tjongavallen.

Sommarlovet kom med all dess glans och det var dags att planera in semestern för året. Det pratades om solresa till Spanien eller kanske en vecka i London. Men av någon anledning ville jag spendera sommaren på hemmaplan så efter övervägande så fick Sverige bli spelrummet för årets resa. Vad kan man då göra i Svea Rike om somrarna. Göteborg?, Gotland?, Skärgården? Nej det har man ju sett redan. Något nytt måste göras. Skåne då? ja varför inte? Någon gång måste man ju besöka halvdanmark också. Men man kan ju inte bara åka till Sveriges södra breddgrader och bara glo på bron till Danmark eller ägna en vecka till att lönlöst försökt förstå vad invånarna pratar om. Men när spelschemat för Hammarby hamnade under luppen och granskades noga så såg vi att Bajen hade två bortamatcher på en vecka i södra Sverige. Halmstad away och Trelleborg away. Det var som upplagt för fotbollsfest och inte tänkte vi hålla oss borta. Så väskorna packades och bilen hyrdes. Sen satte vi fart längs E4:an till ljudet av underbar grönvit musik.

Första anhalten blev alltså Halmstad. Match på Örjans Vall inför stor bortapublik. Det var seriefinal och stämningen lyrisk. Ändå gick det åt helvete efter att Ingelsten och Rosenberg nätat för hemmalaget och släckt lite av gulddrömmarna hos de grönvita hjältarna. Inte blev det bättre när hyrbilens batteri av någon anledning laddats ur totalt och inte rörde sig en meter ens med startkablar. Nej bärgningsbil fick det bli och timmar ägnades på nån central byrå som fixade oss en ny bil medan verkstaden tog hand om den andra. Vi bar oss av söderut till ett litet fint hus vid Mellbystrands långa sanddyner. Efter ett par dagar med avslappning med oräkneligt många omgångar kortspel och frågesporter så var det dags att röra på sig. Matchen mot Trelleborg var fortfarande dagar bort men att tillbringa för många dagar i ingenmansland Halmstad ska ingen behöva uppleva. Istället våldgästade vi ett annat allsvenskt lag hemort, Landskrona. Utflykter till Danmark och besök på några tivolin där stod på dagordningen och på det hela taget var det ett par riktigt roliga dagar vi upplevde där på gränsen till Öresunds lugna vatten.

Men sen kom då dagen. Dagen då det skulle ske. Jag, Jesper Tebrand skulle om bara några timmar bänka mig på Vångavallens fallfärdiga läktare så långt ifrån hem jag kunde komma. Nervositeten började kännas i magen när vi lämnade Landskrona. Vi anlände till Trelleborg några timmar före match och tog en tur genom stan. Jag skulle inte vilja säga att det var med leende på läpparna jag åkte längs gatorna med hela Sverige i ryggen.

Humöret kändes avsevärt mycket bättre när jag ringde min underbara vän Niklas Kihlman som enligt rykten var på rundresa med familjen i närheten av oss. Jag fick reda på att dom också planerat på att gå på denna långt ifrån hoppfulla tillställning. Ibland blir man rätt mörkrädd. Världen verkar ofta så fruktansvärt stor men när två väsbybor från olika håll träffas i Trelleborg av alla platser på jorden börjar man undra. Hur som helst var det hög tid att skaffa biljett. Man ville ju inte riskera att det blir fullsatt nu när man åkt så långt. Anledningen att vi inte skaffat biljett tidigare var helt enkelt att det inte gick. Trelleborg var det enda laget i Allsvenskan som inte sålde biljetter över ticnet. Så vi fick glatt bege oss till den fruktade arenan redan timmar innan avspark. Kansliet låg på arenans baksida och efter en tids köande kom vi fram och betalade. Biljetten var inget mer än en sunkig blå papperslapp med lite text på. Hade det inte varit Trelleborg hade jag undrat varför folk inte gör biljetterna själva hemma.

Klockan tickade framåt och närmade sig sju. Vi gick igenom spärrarna och upp på läktaren. Om jag ska va helt ärlig så blev jag rätt chockad. Jag hade hört så många spökhistorier om denna plats innan men när jag väl upplevde den med egna ögon så tycke jag den var rätt vacker. En liten kompakt arena som kändes perfekt för ett lag med så pass lite publik som Trelleborg ändå har.

Innan matchen kändes allt perfekt. Jag satt här med min pappa och en av mina bästa vänner och väntade på att mina grönvita idoler skulle äntra den grönvita gräsmattan. Solen sken och den varma korven sköljdes ner med en iskall Cola. Sen kom avsparken och inget va sig längre likt.

Trelleborg spelade fotboll. Bara det fick mig att glömma allt jag hade gjort på resan hittills och istället satt jag bara och glodde rakt ut. Jag tror att Bajen kände lite samma sak för vips hade Trelleborg tagit ledningen. Hammarby började sakta hämta sig från chocken innan nästa kom. Denna chock blev emellertid positiv då Aluspah Brewah dyker upp från ingenstans och krutar in kvitteringen. Sen när började ett nyförvärv prestera direkt i Bajen? Halvtid susade förbi och när domaren blåste igång igen så hade jag verkligen insett att detta inte var en vanlig dag. Hammarby började pressa tillbaka Trelleborg som utnyttjade det genom att kontra in 2-1. Hammarbys press avtog och spelarna började hänga med huvudena. Men en man vägrade förlora. Petter Andersson. På ett inspel från Runa på kanten möter han perfekt och pressar in bollen i röran av blåklädda spelare. Kvitteringen var ett faktum och trots att vi mötte tabelljumbon var ag glad att vi klarat oss undan med en poäng. Trelleborg är ett läskigt lag och att dom utan förvarning börjar spela kortpassningspel är för mycket. Med lättnad hörde jag slutsignalen ljuda och jag styrde stegen mot utgången. Väl ute så blev det farväl till Nicke och Company som skulle vidare mot nya äventyr. För min del tog äventyret slut här. Nu väntade den långa resan tillbaka upp mot Väsby och när jag väl satt mig i bilen svepte nattens mörker in över mig och jag somnade snabbt. När jag slog upp ögonen slog jag på parkeringen utanför långbågens tegelröd fasad. Jag var hemma igen. Jag rusade upp för trapporna och slängde mig på sängen. Jag kom på mig själv tänka på vad jag hade gjort, vad jag hade upplevt, och med ett leende på läpparna drog jag upp täcket över öronen och somnade in i en stilla sömnTHE END