Jerre

Hallå där ute igen. Jag gissar att ni har väntat länge på del tre i Jerres Äventyr. Jag kan då glädja er med nyheten att den är släppt. Den här gången så tänker jag dela med mig ett av mina mest underbara minnen. För nästa två år sen så åkte jag tillsammans med dåvarande 9A till Idre. Denna klassresa som skulle bli något utöver det vanliga.

Resan jag ska ta med er på började egentligen för många år sen. Jag hade börjat 7:an och det börjades redan nu snackas om att vi skulle samla in pengar till en klassresa som en fin avslutning i 9:an. Man kan väl inte säga att projektet fick någon drömstart. Det kan väl i och för sig ha berott på att det nog inte var många som kunde se den här resan framför sig eller så var det helt enkelt för lång tid kvar för att folk orkade tänka på det.

Föräldrarna fixade i alla fal ihop några möten och vår insamling startade. Till en början väldigt trevande. Vi kanske hade något litet disko ibland för lågstadiebarnen men mycket mer var det inte. Det tog ungefär ett år innan det tog fart på allvar. Föräldrarna hade kommit fram till att man skulle sätta in 100:- varje månad i tretton omgångar. Det skulle på så sätt ge oss en klasskassa på lite drygt 32 000. Detta gjorde väl också att det blev lite mer aktivitet nu när vi visste att det skulle finnas lite pengar. De började nu kännas att en klassresa skulle bli av även om det fortfarande var lång tid kvar. Lite senare fick vi en sponsring på 10 000 från en förälder i klassen. Anledningen var att eleven i fråga jobbade hemma på fritiden och denna förälder ville at han skulle avstå från att till exempel sälja saker och istället så sponsrade han oss med dessa pengar. Nu började pengarna trilla in kändes det som och det var dags att starta operation klassresa med alla dess innebörder. Vi började sälja blommor men det gick väl sådär. Kanske berodde på bristande engagemang eller nåt liknade men jag tror inte vi gick så mycket plus på det där. Vi satsade sedan på Salamikorvar och det gav bättre resultat.

Sista året i grundskolan kom med alla dess fördelar och det var nu dags att bestämma hur resan skulle bli. Vart skulle vi åka?, När skulle vi åka? Hur länge skulle vi va borta? På ett möte togs det fram tre olika förslag. Idre, Gotland och Danmark. Efter diskussioner så kom vi fram till att Idre skulle bli vår destination. Då dök istället nästa fråga upp. Hur skulle vi bo. Jag tror dom flesta antog att småstugor skulle va det bästa alternativet och kanske även det billigaste så till vidare så var det småstugor i Idre som gällde.

Efter att knappt halva höstterminen hade gått så kom det fram ett nytt förslag. Vi skulle bo på hotell. Vi hittade ett fint hotell i Idre By som inte alls var så dyrt. Alla var nöjda och nu var det bara att samla in de sista pengarna.

Men så en kväll när jag satt uppe och kollade runt på Idres Hemsida så fick jag reda på att från detta hotell så skulle man få ta en buss varje gång man skulle till backarna. Och det var nåt som i alla fall jag inte ville. Nej hotellet kändes inte som en bra idé trots allt. Så jag började kolla runt på andra alternativ som jag kanske kunde presentera för klassen. Jag fick upp en sida om Dähliehyttan och jag fastnade direkt. "Fjällvärdens mest exklusiva boende" klingade underbart i mina öron. Och det huset skulle innebära att alla skulle få plats på samma ställe. I småstugor hade det varit smågrupper som knappt hade sett varandra men här kunde alla bo ihop. Det var också uppdelat med sovrum så att det var 3-4 bäddar i varje rum. Jag tyckte som sagt det lät underbart men jag fasade över priset. Jag gick in på en prislista och såg att huset faktiskt bara skulle kosta 47 000 för en hel vecka. Jag vet att det lät mycket men vi hade ju praktisk taget redan dom pengarna. Vi hade fått in nästan 60 000 och än var vi inte klara. Jag kanske var lie väl naiv vid det tillfället men just då fanns det inget annat i min hjärna. Dähliehyttan var stället för oss.

När jag tog upp förslaget på nästa möte möttes jag direkt av kritik. Såklart. Föräldrar ska alltid vara så försiktiga jämt. Fan man måste våga chansa lite grann. Så ser jag. Vi hade gått nio år tillsammans och jag ville ha en fantastisk avslutning på det och det skulle vi få i detta hus. Det uppstod vilda diskussioner men efter ett tag så kunde man skymta några ljusglimtar. Vi kanske kunde fixa det och bo där men i så fall skulle det inte vara en hel vecka. Kanske en helg eller max en långhelg. Jag var fortfarande övertygad om att vi skulle klara även en vecka men jag fick ge mig på den punkten än så länge. Man märkte i alla fall att det började uppstå positiva tongångar i klassen och ett hopp infann sig hos många, även hos föräldrarna. Och vid nästa möte kom det stora genombrottet. Min egen kära mor var en av dom som beslöt sig för att ta tag i det här på allvar och styra upp det så att allt blev som det skulle va. Tillsammans med en annan mamma i klassen så började hon kolla upp de olika alternativen. Som tur va såg dessa kvinnor också positivt på Dähliehyttan men var lite tveksamma på om en vecka verkligen var möjligt med klassens dåvarande ekonomi.

Samma kväll ringde de och skulle preliminärboka en långhelg i Dähliehyttan i början på februari. Tyvärr så kunde man inte boka bara en långhelg. Varför vet jag inte. Vanliga klassföräldrar hade i det här läget uppkallat ett till möte och se vad som kunde göras men inte dessa. Man bokade istället Dähliehyttan för en hel vecka. Eller preliminärbokade ska jag väl säga. Detta är vad jag kallar chansning. Ibland måste man våga förlora för att kunna vinna och detta var ett sånt tillfälle.

Nu började kritiken strömma in på allvar. Mamma och Susanne (som den andra föräldern då hette) tog detta på ett oerhört bra och försökte att få folk att se positivt på det istället. Vi hade fram till mitten på december på oss att få ihop alla pengar. Annars fick vi avboka. Det värsta som skulle hända var ju liksom en avbokning men då hade vi fortfarande haft pengar att resa någon annanstans. Majoriteten av eleverna var i alla fall beredda att ta den risken.

Nu var det dags att håva in pengar. Vi sålde kakor och kalendrar och trots att det gick trögt så lyckades vi sälja en hel del. Vi anordnade tre-fyra loppisar där vi försökte sälja så mycket skräp som möjligt. Vi hade flera diskon för småbarnen som kanske var vår starkaste inkomstkälla. Vi satte även igång en andra omgång av salamiförsäljningen. När december då närmade sig så såg vi att det fanns en chans. Vi hade kommit överens om en viss summa som vi skulle ha in för att inte avboka och vi var några tusenlappar ifrån när det då var dags. Alla elever lade då 150:- var så länge so vi skulle försöka få tillbaka på kanske ett disko i januari. Dähliehyttan bokades nu definitivt och nu kunde vi bara sätta oss ner och längta. Vi hade fått in över 100 000 svenska kronor och jag är nog inte den enda som tycker det va riktigt strongt av oss att fixa det. För dessa pengar var förutom huset även liftkorten, skidhyran och bussresan betald. Allt detta för att vi vågade chansa. Sammanhållningen under denna arbetstunga tid hade också stärkts otroligt. Vi hade verkligen blivit som et kompisgäng där jag inte tror någon kände sig utanför.

Och sen den sista dagen i januari 2005 så vandrade jag bort till Runby Torg där vår buss väntade. Jag hade packat en stor väska och det var nästan så att jag inte fick plats med någonting mer. Jag gick på bussen och satte mig på nedervåningen tillsammans med mina vänner Nicke, Timothy och Jimmy. Framför oss väntade en åtta timmars lång resa men inte klagade vi. Nu var vi äntligen på väg. Efter en tur in till centralen där andra passagerare skulle hämtas upp så styrde bussen upp mot dalarna. Under resans gång hann vi där på nedervåningen igenom flera filmer på den lilla teven i taket. Vi hann väl också ett antal omgångar Yatzy eller några olika kortspel. Det blev även en massa godis och läsk och det kändes redan nu som att det skulle bli en riktigt rolig resa.

Vi kom fram till Idre Fjäll ganska sent på eftermiddagen och bussen rullade upp för backen och fram till vårt hus. Dähliehyttan låg längst upp i en liten stugby med perfekt utsikt över byn och en del backar. Precis bredvid huset fanns även en lift och en backe. Detta var mer en perfekt. När jag kom in i huset kunde jag inte annat än häpna. Vad stort det va! Och va fint dessutom. Direkt när man kom in genom den upplysta entrén så fanns det en liten hall. Till höger fanns ett litet mysigt vardagsrum med en liten TV. Längre in låg det stora badrummet som innehöll både en trevlig liten bastu och en jacuzzi. På andra sidan hallen låg en del sovrum vilket tillhörde dom flesta grabbarna denna vecka. Framför hallen fanns en upplyst trappa som ledde upp till övervåningen. Väl uppe fanns det fler sovrum som låg längst den ena väggen. Det fanns ett vardagsrum här också med en öppen spis. Bredvid detta låg den stora matsalen och längst in ett enormt kök. Det tog inte långt id innan man fattade att detta hus var någonting extra. Och här skulle vi då va denna vecka. Mäktigt!

Detta var då resan till våra drömmars mål. Nu skulle de roliga börja. Från och med nu kommer jag att skriva utan kronologisk ordning. Istället försöker jag dela med mig av en massa minnen jag har från tiden i backarna och i huset. Läs och njut!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja men mitt starkaste minne från Idre-resan var ändå en dag i en av sittliftarna. En del i klassen hade gått runt och nynnat på Hey Jude lite då och då och just denna dag så började några av oss sjunga den i sittliften. Ju fler åk vi åkte desto fler stämde upp i sången och efter ett tag så var det fyra-fem säten i rad som skrålade för full hals. När vi sedan nådde toppen möttes vi av en mängd applåder. Riktigt ballt om jag får säga det själv.

Erfarenheten säger också att det som händer händer i liftarna. Jag vet inte hur mycket roliga grejer som hände kring dessa transportmedel. När vi ändå är inne på sång kan jag till exempel ta upp den gången när jag och Martin åkte en av sittliftarna. Vi hade kvällen innan varit på Afterski där några göteborgare hade sjungit karaoke på låten "Inget stoppar oss nu". När vi sedan satt i liften så såg vi några av dessa killar under oss som åkte lite offpist. Vi tog tillfället i akt till att börja sjunga på denna lilla låt och när dom hörde våra röste så stannade dom upp, tittade förvånat upp mot oss och sa på klockren göteborgska: "Det där är ju våran låt". Haha säger jag bara. Så klockrent de kändes.

En annan gång när jag, Martin och Nicke åkte lift så hade vi sällskap av en dansk. I just den sittliften kunde man välja att gå av i mitten på backen eller åka hela vägen upp. Martin frågade då snällt dansken om han skulle åka högst upp. Dansken blev då plötsligt pratglad och svarade: "Jä jä schka ti toppn, Schka ni ti toppn". Vi tyckte detta lät så otroligt roligt så resten av veckan så frågade vi varenda liten kotte som delade lift med oss om dom "schkulle ti toppn" 

Om man inte sitter i själva liften kan man ju alltid skoja lite med dom som gör det. Vi satt till exempel och käkade på en restaurang precis under den stora sittliften. Vi hade käkat klart och Martin bestämde sig för att kasta lite snöbollar på dem som satt i liften. Han träffade först en i bakhuvudet som genast kollade ner mot oss. Vi var ju självklart så smarta som låtsades att inget hade hänt. Nästa kille som blev träffade var däremot inte speciellt smart av sig. Efter träffen började han kolla upp mot himlen som om han hade träffats uppifrån. Rolig snubbe asså. Vi garvade som fan där nere åt hans dumhet.

Det hände ju lite grejer i de andra liftarna också. En gång i ankarliften skulle jag åka med Johanna. När vi precis hade kommit till den delen där backen var som brantast så stannade liften. Anledningen var att våra kära vänner hade ramlat lite längre bak. Detta var väl inget större problem men plötsligt började vi glida bakåt. Liften som vi åkte med släppte och av det oväntade så ramlade i omkull vi också. Jag själv hamnade i ungefär en meter hög lössnö vid sidan om liftspåret. Till råga på allt åkte några göteborgare (Varför alltid göteborgare kan man ju undra) förbi och garvade åt oss och sa att så går det om man tränger sig i liftkön vilket vi naturligtvis inte hade gjort. Men ibland ramlar man så är det bara. Det är ju bara att resa sig och försöka igen.

Emma i vår klass hade haft lite olyckor med liftarna så när jag och Sofia skulle åka ankarlift så blev jag tvungen att tillsammans med henne att "kliva av" långt innan toppen. Vi höll istället i oss i själva liften och det kanske inte heller va så bra eftersom det blev rätt jobbigt att hålla i sig efter ett tag. Ändå klarade vi av det utan allt för stora problem. Jag hade inte orkat ramla i den liften en gång till och jag slapp det ju också so tur va.

En annan trevlig grej vi höll på med i sittliftarna var att skrika åt folk att dom gjorde fel. "Varför åker du på en skida för?" till alla snowboardåkare och "Vaför ligger du ner för?" till alla som ramlat. En gång satt vi och kritiserade en kille för att han hade rosa spännen på sina pjäxor och en lila overall. Han satt i en annan sittlift och vi märkte att vi skulle komma till toppen nästan samtidigt. Martin var rädd att killen skulle slå han eller nåt så när vi kom av liften satte han av i väldig fart för att hinna undan. Killen med de rosa spännena verkade i sin tur inte alls arg utan gled bara i lugn och ro ner för backen.

Såklart hände det lite roliga grejer vid sidan av liftarna också. Jag minns såklart kvällen då vi var ute och åkte Stjärtlapp i en av backarna. Sofia visste inte riktigt hur man styr så hon brakade med full fart in i min rygg. Nästa gång vi åkte sa jag till henne att inte åka i närheten av mig. När jag sedan åkt ner och ramlat av min stjärtlapp låg jag där och spottade snö. Tror ni inte att hon kom där igen farandes rätt in i min rygg. Som tur va så är jag en så glad människa så jag garvade bara trots att det värkte i ryggen.

När vi hämtade ut liftkorten visade det sig att vi hade fått någon slags rabatt. Det gjorde ju att vi hade pengar kvar i kassan. De pengarna spenderade på en god tacobuffé med underhållning och en kväll med discobowling. Bowlingen gick väl inte allt för bra ska jag erkänna men tacosen var god. Riktigt god.

Jag minns också våra otroliga busringningar på kvällarna. Jag kommer aldrig att glömma när Timothy ringde en av lärarna på skolan och låtsades vara Ibo (som också jobbade där). Det roliga var att läraren gick på det fullt ut. Och vart förtvivlad när "Ibo" inte visste när han började nästa morgon och sa att scheman inte fanns i hans hemland Gambia. Oj oj oj vad kul vi hade asså.

Ja, Jag har så mycket roliga och härliga minnen från den där resan så det inte är sant. Jag vet inte om jag har fått med allt, Det hände ju så mycket under den veckan.  

Allt roligt har ett slut, så även denna resa och tillslut fick vi lämna detta underbara hus och påbörja resan tillbaka till Runby. När jag kom hem så kände jag en grym tomhet. Var de här verkligen värt över 100 000 kronor. Var det värt allt jobb vi lade ner på alla dessa kakor och salamis som skulle säljas. Just då var jag tveksam men ju mer tid som gått efter den veckan, ju mer inser jag att det var värt varenda litet öre och varenda liten svettdroppe. Om jag fick chansen skulle jag fan slita lika hårt igen för att få göra om den resan. Helt fantastiskt. Den resan kommer nog alltid vara den bästa resan i mitt liv och det finns inte en möjlighet att jag kommer att glömma alla dessa händelser. Såhär i efterhand så känner jag verkligen att under hela den veckan uppe i Idre så hade jag inte tråkigt en enda sekund. Allt var bara underbart. Skidåkningen, Liftåkningen, Kortspelen på kvällarna, Bubbelbaden, you name it. Och bäst av allt var att jag fick göra denna resa med den mest underbara klass som funnits. Jag kanske inte insåg det då men idag så saknar jag er otroligt mycket. Den klassen, speciellt i nian, är helt oförglömlig. Och resan var höjdpunkten med stort H.

Jag hoppas att ni orkade med att läsa detta. Jag förstår om ni som inte var med inte hittar så mycket läsvärt i det hela. Men hoppas ändå att ni gillade det. För detta är någonting som ligger mig varmt om hjärtat och jag vill verkligen dela med mig av detta fantastiska minne. Ha en underbar fortsättning och hoppas att vi ses till nyår!

PEACE!