Jerre

Igår skedde det omöjliga. Ett Bajen med enbart motgångar i bagaget mötte ett guldruisgt AIK i deras egna borg. Norra Stå var proppfullt medan den södra läktaren gapade tom på flera ställen. Innan matchstart rullar AIK ner ett vackert tifot som Bajen svarar med...Ja vad egentligen. 2 stora flaggor och hemmagjord konfetti. Nu spelade det ingen som helst roll den här kvällen. För när matchen blåstes igång fanns det bara ett lag på Råsunda. Både på planen och på läktaren. På plan stog Hammarby för årets kanske största utskåpning spelmässigt sett när dom manglade sönder serieledarna helt och hållet. På läktaren sjöng 3000 toktaggade bajare skiten ur 20 000 medgångsrusiga gnagare.  Detta var bland det största jag upplevt i mitt liv som grönvit supporter.

Hela dagen började med en kort dag i skolan. Jag hade svårt att riktigt koncentrera mig på någonting utan satt mest och tänkte på olika tänkbara resultat i kvällens match. Jag måste säga att de flesta av resultaten innebar svartgul seger och jag var fruktansvärt rädd att vår djupa svacka skulle bli ännu djupare. Det fanns ingenting som talade för oss. AIK hade läst sönder varenda lag och spelat ut dom därefter. Efter en enkel seger mot DIF så låg vägen mot SM-guldet vidöppen och kanske var det därför som det gick som det gick.

Trots denna rädsla satte jag mig på tåget mot Solna. Men för ovanligheternas skull så passerade vi bara förbi och fortsatte ut till betydligt trevligare trakter, nämligen Söder. Efter en snabb lunch på Donken så vandrade vi tillbaka till Södra Station där vi möttes av ett stort antal sång-glada söderbröder. Efter tio minuters väntan rullade ett tåg lika tomt som ett kvinnohuvud in men det fylldes lika snabbt som en papperskorg. Väl på tåget så kom sången igång på allvar. Det var bajare överallt och dom hoppade på sätena och trummade på det dom kom åt. Ett tag trodde jag att tåget skulle lämna rälsen. Så blev det som tur va inte och tåget rullade bort från det trygga paradiset mot det fruktansvärda helvetet. Så kändes det nästan i alla fall. Trots den otroliga stämningen på tåget så växte min nervositet ju närmade vi kom Solna och när vi klev av så slog mitt hjärta i en hastighet som inte ens går att matcha på Autobahn. Efter en lång men trevlig marsch ner mot Råttis så klättrade vi upp på den betongprydda läktaren och hittade ett par riktigt bra platser. Till en början så var stämningen inte alls för hög och vi blev gång på gång överröstade av alla gnagare på andra sidan den gröna mattan.

Läktarna fylldes på och matchstarten var nu bara minuter bort. AIK levererade sin hymn och visade sitt fina tifo. En bra start för Gnagarna som nu i och för sig och va slutet på allt det positiva som dom har flutit på dom senaste månaderna. Stefan Johannesson blåste igång matchen, delade ut några varningar och dömde sen hörna för Hammarby och vips va det 1-0 till bortalaget. Norra Stå satte sin egen sång i halsen medan ljudnivån på den motsatta sidan bara ökade. Drömstart var bara förnamnet och efter det trummade Bajen bara på. AIK hade ingenting att sätta emot och Hammarby vann till slut med 2-0 som förövrigt var i underkant då man borde ha gjort minst 3 baljor till.

JAG HAR VÄNTAT SÅ LÄNGE PÅ JUST DEN HÄR DAN, OCH DET ÄR SKÖNT NÄR DEN ÄNTLIGEN KOMMER!!!!

På läktaren så sjöng den relativt lilla hammarbyskaran i 93+ och det var ständigt röj på södra igår.

Jag skulle vilja sammanfatta den underbara match med att citera en bajenbroder:

"Som fågel Fenix reste sig ur askan, reste sig igår en falnad grönvit glöd.
Ett inferno utan lågor brände och skövlade en stad, återupprättade heder med en makalös seger.
Jättar spred panik och skräck i råttors led och spred dom för vinden.
Borgen blev ett slagfält där nätet fångade spindeln.
Pöbeln gick man ur huse, en manstark armé, men mot en vägg av söders paladiner vet alla nu vad som sker.
En kolsvart tystnad bruten av grönskimmrande sång.

Hjärtat det slår volter, gång, på gång, på gång."

Vackra ord det där och idag kan jag inte annat än att njuta över att vara Bäst i STHLM! Vad i helvette är ett SM-guld om man inte vinner derbymatcherna.

Jag e så fruktansvärd stolt över att vara Bajare. Det är jag alltid. Oavsett om jag står i AIK-klacken och sjunger ut DIF. Men när Hammarby så enkelt krossar Gnaget igen så kan man inget annat än att le.

ÄN GÅR DET VÅGOR!

PEACE!