Bajen 2007, Kapitel 3 - Bajen till sista hjärtslaget
Ja, Jag måste nog säga att detta aldrig blev ett riktigt derby. Inte för att resultatet blev som det blev. Inte heller för att uppladdningen var fel. Nej jag vet inte varför det blev som det blev men när jag kom hem igår så kändes det som jag varit på vilken allsvensk match som helst. Det var en konstig känsla. Jag var inte besviken efter förlusten, Inte mer än vad man alltid är när Bajen torskar. Så det va en konstig kväll helt enkelt.
Men om jag ska börja från början så va det egentligen direkt efter vinsten mot Trelleborg som jag började ladda inför derbyt. Det är ju såklart alltid så att det är derbymatcherna man går och ser fram emot extra mycket varje år och visst fan började nervositeten smyga sig in flera dagar innan matchdagen.
Hammarby hade som dom flesta vet inte förlorat mot AIK sen 2002 och alla gnagare var definitivt medvetna om det. Tidigare derbyn så har alla varit så kaxiga och sagt att dom enkelt kommer att vinna och att dom är så bra på Råsunda och allt sånt. Men inför det här derbyt verkade det som om alla hade bytt taktik. Nu försökte man istället snacka bort derbyt som omdet inte betydde någonting vilket självklart är skitsnack. Jag vet att alla gnagare ser derbyna mot DIF som en större match men att ranka en match mot Göteborg högre än ett derby mot Bajen är ju bara patetiskt. Men samtidigt så hade dom ju vunnit mot Göteborg den här säsongen så skulle dom förlora ännu ett derby mot Bajen så kunde dom ju försvara sig med att dom vann den viktiga matchen mot Göteborg.
Allt detta bevisade ju bara att alla gnagare var rädda för oss. Det syntes mycket väl överallt men det gjorde inte mig mindre taggad. Att få så mycket respekt från en av sina värsta antagonister känns rätt skönt.
Derbydagen kom och nervositeten i kroppen spreds som en farsot. Och timmarna innan avfärd söderut var riktigt jobbiga. Men när Crille och Nicke väl kommit så släppte det lite. Då var vi i alla fall på väg.
Det är en liten nackdel att bo i Väsby i derbytider eftersom det är en majoritet av gnagare här i norrort. Alla bajare kommer ju liksom från söder. Men när alla gnagare gick av i Solna fortsatte vi till Söder för att ladda upp på medis. Väl där blev det en stadig middag på BK även om nickes mat va förgiftad eller nåt sånt. Sen gick vi tillbaka genom parken där massvis med Bajare laddade upp i solskenet. Väl vid södra rullade det klassiska Bajentåget in.
Vi gick på och det blev fullsatt rätt så fort. Jag trängde mig in och fick en plats stående på ett av alla säten men Nicke och Crille lyckades aldrig ta sig in i gången. Men det gjorde ju inte så mycket eftersom det va väldigt livat och alla hoppade och sjöng för full hals. Efter ett tag lyckades i alla fall Crille med lite vassa armbågar ta sig fram till mig men Nicke blev kvar vid dörrarna.
Vi stod på det där tåget i ungefär tjugo minuter innan det rullade i väg och dessa minuter va det fruktansvärt varmt och trångt på tåget. Och inte blev det bättre av att damm från taket och från sätena yrde omkring så att man vart alldeles sotig. Men kul hade vi och det är ju en klassiker att åka infernotåget.
Till slut rullade vi i alla fall iväg mot Solna och det kom underbar luft in från de öppna fönstren. Bajensångerna avlöste varandra och det va en ganska skön stämning. Och det fortsatte när vi kom fram till vår destination där hundratals bajare vällde fram på perrongen och upp för trapporna. Tillsammans gick vi sen alla mot Råsunda.
Vi försökte avancera ganska mycket för att slippa en massa köer utanför entréerna och det lyckades vi ganska bra med. Men när vi kom in såg vi att det redan va ganska fullt i mitten så vi fick söka oss ut till vänster för att hitta platser. Vi hittade i alla fall några ganska högt upp och inte allt för långt ifrån mitten. Men det visade sig ganska snart att dessa platser inte alls va så lyckade.
Vi skulle i alla fall ha tifo den här gången och för mig var det första gången på väldigt länge då jag fick vad med att visa tifot för Hammarby. Så det var lite roligt och spännande att se vad det kunde vara. Jag är inte ensam om att tycka att tifofronten inte vart den bästa sidan hos Bajen Fans. Så jag hade inte alltför stora föväntningar inför detta arangemang.
Och innan AIK:s hymn ens hade dragit igång så började folk ta upp sina mosaik-lappar och då tänkte jag att det återigen skulle bli ett misslyckat tifo. Men med resultatet i hand så blevdet faktiskt riktigt bra och de där extra minuterna behövdes för att få till allting som det skulle va. Och eftersom Gnaget inte hade nåt tifo så vann vi den matchen ganska enkelt. Och vi hade nog slagit ganska mycket med vårt enkla men stilfulla tifo. Hela mellan höll upp silvriga lappar medan nedre stoltserade med gröna. I mitten rullades ett vitt hjärta med Hammarbys emblem upp och runt den var det svarta lappar. Och allra längst ner en stor banderoll som visade budskapet: BAJEN TILL SISTA HJÄRTSLAGET.
Sen var det dags för match och vi höll på att få en lika bra start som i höstas när Paulinho missade att sätta dit foten vid ett läge där han hade het öppet mål. Istället var det Gnaget som tog ledningen efter lite slarv i försvaret. Lite logiskt faktiskt. Sen var det Hammarby för hela slanten och man spelade mer eller mindre ut AIK. Men förmågan att sätta sina chanser va som bortblåst för Bajen idag och det blev inga fler mål i den första halvleken trots att Bajen hade 3-4 riktiga målchanser.
I den andra halvleken så spelade AIK upp sig. Man kontrollerade sin ledning bra och utan större problem kunde dom hålla ut tiden ut. Det mest rättvisa resultaten hade kanske varit 1-1 men om man missar så mycket som Bajen gjorde får man skylla sig själva.
Så det blev alltså förlust i årets första derby. Men jag blev aldrig speciellt sur eller ledsen efter den förlusten. Vi förlorade visserligen poängen men matchen vann vi helt klart. Det jag däremot va riktigt förbannad över va hur stora delar av klacken betedde sig och inte minst där vi stod. Vi gjorde allt vi kunde för att skapa stämning men runt oss stod folk som fågelholkar och bara glodde utan att på något sätt hjälpa till att fixa en bra inramning. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som finns i huvudet hos en sådan person. Om man väljer att ställa sig i en klack så måste man väl ändå förstå att man ska sjunga. Jag kräver inte att man ska hoppa runt som en galning i 90 minuter men an kan väl ändå försöka. Nej draget var uselt där vid stod och kanske va det därför jag tappade suget. Det blev aldrig riktigt den där Derby-känslan.
Men jag orkar inte klaga över det mer. När vi åkte hem kände jag mig ganska glad trots allt och faktum är att sån här förlust faktiskt gör mig ännu mer stolt som Bajare. Och förluster kommer. Om vi ger bort tre poäng till AIK vart femte år så kan jag lätt leva med det. Och det finns ingenting i världen som skulle kunna få mig att sluta älska Hammarby. I hjärtat har jag alltid varit en bajare och det kommer jag alltid att vara. Eller som tifot sa:
BAJEN TILL SISTA HJÄRTSLAGET!
PEACE!
Men om jag ska börja från början så va det egentligen direkt efter vinsten mot Trelleborg som jag började ladda inför derbyt. Det är ju såklart alltid så att det är derbymatcherna man går och ser fram emot extra mycket varje år och visst fan började nervositeten smyga sig in flera dagar innan matchdagen.
Hammarby hade som dom flesta vet inte förlorat mot AIK sen 2002 och alla gnagare var definitivt medvetna om det. Tidigare derbyn så har alla varit så kaxiga och sagt att dom enkelt kommer att vinna och att dom är så bra på Råsunda och allt sånt. Men inför det här derbyt verkade det som om alla hade bytt taktik. Nu försökte man istället snacka bort derbyt som omdet inte betydde någonting vilket självklart är skitsnack. Jag vet att alla gnagare ser derbyna mot DIF som en större match men att ranka en match mot Göteborg högre än ett derby mot Bajen är ju bara patetiskt. Men samtidigt så hade dom ju vunnit mot Göteborg den här säsongen så skulle dom förlora ännu ett derby mot Bajen så kunde dom ju försvara sig med att dom vann den viktiga matchen mot Göteborg.
Allt detta bevisade ju bara att alla gnagare var rädda för oss. Det syntes mycket väl överallt men det gjorde inte mig mindre taggad. Att få så mycket respekt från en av sina värsta antagonister känns rätt skönt.
Derbydagen kom och nervositeten i kroppen spreds som en farsot. Och timmarna innan avfärd söderut var riktigt jobbiga. Men när Crille och Nicke väl kommit så släppte det lite. Då var vi i alla fall på väg.
Det är en liten nackdel att bo i Väsby i derbytider eftersom det är en majoritet av gnagare här i norrort. Alla bajare kommer ju liksom från söder. Men när alla gnagare gick av i Solna fortsatte vi till Söder för att ladda upp på medis. Väl där blev det en stadig middag på BK även om nickes mat va förgiftad eller nåt sånt. Sen gick vi tillbaka genom parken där massvis med Bajare laddade upp i solskenet. Väl vid södra rullade det klassiska Bajentåget in.
Vi gick på och det blev fullsatt rätt så fort. Jag trängde mig in och fick en plats stående på ett av alla säten men Nicke och Crille lyckades aldrig ta sig in i gången. Men det gjorde ju inte så mycket eftersom det va väldigt livat och alla hoppade och sjöng för full hals. Efter ett tag lyckades i alla fall Crille med lite vassa armbågar ta sig fram till mig men Nicke blev kvar vid dörrarna.
Vi stod på det där tåget i ungefär tjugo minuter innan det rullade i väg och dessa minuter va det fruktansvärt varmt och trångt på tåget. Och inte blev det bättre av att damm från taket och från sätena yrde omkring så att man vart alldeles sotig. Men kul hade vi och det är ju en klassiker att åka infernotåget.
Till slut rullade vi i alla fall iväg mot Solna och det kom underbar luft in från de öppna fönstren. Bajensångerna avlöste varandra och det va en ganska skön stämning. Och det fortsatte när vi kom fram till vår destination där hundratals bajare vällde fram på perrongen och upp för trapporna. Tillsammans gick vi sen alla mot Råsunda.
Vi försökte avancera ganska mycket för att slippa en massa köer utanför entréerna och det lyckades vi ganska bra med. Men när vi kom in såg vi att det redan va ganska fullt i mitten så vi fick söka oss ut till vänster för att hitta platser. Vi hittade i alla fall några ganska högt upp och inte allt för långt ifrån mitten. Men det visade sig ganska snart att dessa platser inte alls va så lyckade.
Vi skulle i alla fall ha tifo den här gången och för mig var det första gången på väldigt länge då jag fick vad med att visa tifot för Hammarby. Så det var lite roligt och spännande att se vad det kunde vara. Jag är inte ensam om att tycka att tifofronten inte vart den bästa sidan hos Bajen Fans. Så jag hade inte alltför stora föväntningar inför detta arangemang.
Och innan AIK:s hymn ens hade dragit igång så började folk ta upp sina mosaik-lappar och då tänkte jag att det återigen skulle bli ett misslyckat tifo. Men med resultatet i hand så blevdet faktiskt riktigt bra och de där extra minuterna behövdes för att få till allting som det skulle va. Och eftersom Gnaget inte hade nåt tifo så vann vi den matchen ganska enkelt. Och vi hade nog slagit ganska mycket med vårt enkla men stilfulla tifo. Hela mellan höll upp silvriga lappar medan nedre stoltserade med gröna. I mitten rullades ett vitt hjärta med Hammarbys emblem upp och runt den var det svarta lappar. Och allra längst ner en stor banderoll som visade budskapet: BAJEN TILL SISTA HJÄRTSLAGET.
Sen var det dags för match och vi höll på att få en lika bra start som i höstas när Paulinho missade att sätta dit foten vid ett läge där han hade het öppet mål. Istället var det Gnaget som tog ledningen efter lite slarv i försvaret. Lite logiskt faktiskt. Sen var det Hammarby för hela slanten och man spelade mer eller mindre ut AIK. Men förmågan att sätta sina chanser va som bortblåst för Bajen idag och det blev inga fler mål i den första halvleken trots att Bajen hade 3-4 riktiga målchanser.
I den andra halvleken så spelade AIK upp sig. Man kontrollerade sin ledning bra och utan större problem kunde dom hålla ut tiden ut. Det mest rättvisa resultaten hade kanske varit 1-1 men om man missar så mycket som Bajen gjorde får man skylla sig själva.
Så det blev alltså förlust i årets första derby. Men jag blev aldrig speciellt sur eller ledsen efter den förlusten. Vi förlorade visserligen poängen men matchen vann vi helt klart. Det jag däremot va riktigt förbannad över va hur stora delar av klacken betedde sig och inte minst där vi stod. Vi gjorde allt vi kunde för att skapa stämning men runt oss stod folk som fågelholkar och bara glodde utan att på något sätt hjälpa till att fixa en bra inramning. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som finns i huvudet hos en sådan person. Om man väljer att ställa sig i en klack så måste man väl ändå förstå att man ska sjunga. Jag kräver inte att man ska hoppa runt som en galning i 90 minuter men an kan väl ändå försöka. Nej draget var uselt där vid stod och kanske va det därför jag tappade suget. Det blev aldrig riktigt den där Derby-känslan.
Men jag orkar inte klaga över det mer. När vi åkte hem kände jag mig ganska glad trots allt och faktum är att sån här förlust faktiskt gör mig ännu mer stolt som Bajare. Och förluster kommer. Om vi ger bort tre poäng till AIK vart femte år så kan jag lätt leva med det. Och det finns ingenting i världen som skulle kunna få mig att sluta älska Hammarby. I hjärtat har jag alltid varit en bajare och det kommer jag alltid att vara. Eller som tifot sa:
BAJEN TILL SISTA HJÄRTSLAGET!
PEACE!
Kommentarer
Trackback