Jerre

Ja nu sitter jag då här igen och ska blogga lite för er. Men detta kommer inte riktigt bli ett vanligt typiskt Jerre-inlägg. Jag tänker nämligen inte prata om vardagliga saker som hur det gick i skolan idag eller hur kul jag hade med Boysen igår. Det sparar jag till nästa gång. Nej jag känner för att skriva om något annat.

Jag sitter och snackar med min underbara älskling som vanligt och för ett tag sen så kom vi in på ämnet att man förändras under årens lopp. Allt förändras. Så är det ju bara och när jag tänker efter så inser jag ju att jag förändras väldigt mycket jag också. Och det är det jag tänker skriva ner här och nu. Hur jag har förändrats. Hur har jag blivit den jag är idag. Jag vet att det kanske inte är ett så roligt ämne att läsa om men jag känner för att få skriva av mig om just den saken. Här och nu. Detta är förövrigt ingenting jag tvingar någon att läsa. Jag vet inte om någon tycker det är så kul att få reda på hur jag har betett mig och så vidare. Utan jag skriver det här mest för att jag vill det. Sen så är det så klart kul om ni läser det och bidrar med era synpunkter.

Ja hur har jag då förändrats under de snart arton åren jag levt mitt stilla liv. Har jag alltid varit den Jesper Tebrand jag är idag. Det är inte en så speciellt svår fråga att svara på eftersom jag vet att jag varit mycket annorlunda. Det jag berättar här nedanför kanske inte stämmer så bra över hur ni uppfattar eller har uppfattat mig utan det är lite hur jag själv uppfattat mig själv genom mitt minne.

På tal om minne så har jag inte så bra koll hur jag var när jag va riktigt liten så jag börjar prata om ungefär när jag började skolan. Det är inte det lättaste att bara skriva ner hur man har betett sig och så under olika perioder i ens liv men jag ska göra ett gott försök och va så ärlig som möjligt.

Mina första skolår är nog ingenting jag minns med stolthet. Det är en underdrift att säga att jag va ett busigt litet barn. Om jag ska va helt ärlig så var jag vad folk skulle kalla ett dampbarn. Jag var för det första väldigt stökig allmänt. Jag kunde inte sitta still på lektionerna utan röjde mest runt och så vidare. Jag tror, eller rättare sagt vet att mina lärare inte hade det så värst lätt med mig. Det var inte sällan det blev hemringningar och samtal hit och dit. Och som om det inte var nog med detta lilla kaos så var jag nästan värre utanför skolsalen. Jag kommer ganska väl ihåg hur jag alltid gick runt och gjorde en massa dumheter. Jag förstörde saker och ritade fula ord på skolans väggar och drog tjejerna i håret och mer ändå. När jag tänker på det idag så skulle jag nog inte ha varit så förtjust i mig själv så som jag va då.

Och jag tror inte jag var så speciellt omtyckt av mina klasskamrater på den tiden. Jag tror till och med att en del var rädda för mig. Okej nu låter det nästan som om jag verkligen var helt sjuk i huvudet och så farligt va det nog inte. Jag hade kompisar. Det hade jag. Men jag tror inte ens mina vänner på den tiden riktigt visste var de hade mig. Och det känns fortfarande nästan som om folk som kände mig när jag va på det här sättet inte riktigt kan glömma det här stadiet i mitt liv. Det är inget som folk pratar om eller så. Men jag har alltid haft den känslan.

Det gick så långt med det här att jag fick gå i någon sorts terapi för barn. Jag fick sitta hos någon och typ titta på en bild och säga hur jag tolkade den och så vidare. Jag fick även bygga med fri fantasi i någon sandlåda. Jag tror de insåg ganska snabbt att jag inte var nåt psykfall eller så för det blev inte så många möten. I alla fall inte så som jag minns det.

Men jag tror också att trots att jag hade lite problem så klarade jag mig rätt bra ändå. Jag har utan att skryta alltid haft min hjärna. Jag var duktig i skolan på det sättet redan tidigt så det gav mig en bättre chans.

När jag kom upp på mellanstadiet så började jag i alla fall förändras. Jag vet inte riktigt vad det va som gjorde att jag slutade vara den killen som bråkade omkring. Jag tror det har lite med att jag började gilla en tjej i min dåvarande klass. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det va men jag tror ändå att det hade mycket med det att göra. Jag insåg i alla fall på nåt sätt att jag inte kunde gå runt och bete mig som jag gjorde. För på det sättet skulle jag knappast få den här tjejen att börja gilla mig och så. Så jag blev förändrad ganska rejält. Jag blev nästan det motsatta av det jag va innan. Jag blev snäll. Eller jag försökte va det i alla fall. Jag var för snäll. Jag smörade för alla och då speciellt tjejerna i klassen. Jag sa aldrig emot någon och jag vågade inte ofta ha min egen åsikt.

I klassrummet förblev jag rätt stökig måste jag säga. Och det är jag ganska säker på att det berodde på den läraren jag hade på lågstadiet. Eftersom jag va så bråkig så blev jag nästan alltid utpekad som syndabock när det hade hänt något. Hade en vante försvunnit så var det jag som fick skulden. Hade någon blivit slagen fick jag skulden. Jag vet att ofta hade hon ju rätt. Men till slut blev det för mycket. Hon såg inga andra alternativ än att det va jag som hade gjort allt. Och det spreds ju bland mina klasskamrater också. Om dom gjorde någonting kunde dom ju alltid skylla på mig och alla skulle tro dom. Detta gjorde att jag tappade respekt för henne och det följde även med till mina nya lärare på mellanstadiet.

Fast nu var det inte så mycket stök på det sättet att jag röjde runt. Nu var det mer så att jag pratade oavbrutet. Jag lyssnade inte till tillsägningar och så vidare. Jag är fortfarande glad över att jag alltid varit så smart som jag ändå är. Jag säger det inte för att skryta eller nåt men jag hade det väldigt lätt i skolan. Jag behövde aldrig plugga så mycket. Detta var i sig också en anledning till att jag va som jag va under lektionerna. Om jag fick en uppgift gjorde jag alltid klart den väldigt fort och när jag inte sen fick någon ny uppgift att göra så blev det såklart att jag började prata. Alla som känner mig vet att jag är en jävel på att snacka och då var det även på den tiden. Även nu under den här tiden så blev det alltså mycket samtal om hur stökig jag va och så vidare. Och det var väl inte så kul att alltid få höra detta. Jag försökte verkligen bättra mig men det kändes inte som att det va någon idé.

Den lärare eller mentor eller vad man ska säga att jag hade då var verkligen ingen jag kom överens med. Hon var sträng och ganska gammalmodig. Och för mig var det ju såklart inte så bra att ha en sträng lärare. Eller egentligen var det nog ganska bra. Jag fick nog ut väldigt mycket av den läraren. Det inser jag idag. Jag känner fortfarande att jag inte tycker om henne alls. Det gör jag inte. Hennes sätt att vara lärare på är inget för mig. Men samtidigt som det sättet hon använde inte alltid var så kul så var det ganska effektivt. Det är ingen hemlighet att varför vi blev en så bra och duktig klass vi ändå blev till slut mycket har med denna lärare att göra. Jag tror inte många tyckte något vidare om hennes sätt att vara lärare på. Men hon lyckades trimma oss till att bli en ganska bra klass.

Utanför klassrummet gick det nu i alla fall bättre. Mitt nya sätt att vara mot mina klasskamrater verkade funka ganska bra. Men trots att jag blev en gänget på nåt sätt så kändes det som att jag fortfarande inte kom så nära som jag önskade jag kunde vara. Och jag vet såklart varför. Det va ju för att jag hade betett mig som jag hade gjort och så vidare. Men under den tiden så var jag ganska nöjd med den jag va. 

Men till slut kände jag att jag inte kunde gå runt och "slicka röv" på folk liksom. Jag ville bli omtyckt för den jag va och jag ville inte försöka vara någon annan bara för att få känna sig med i gänget liksom. Den här så kallade övergången är faktiskt ganska svår att förklara. Men det ledde i alla fall till att min "position" hos killarna förbättrades medan den försämrades hos tjejerna. Fast samtidigt kanske det inte va så konstigt. Tjejerna mognar ju som alla vet fortare än killar och det kanske va det som gjorde det lite spänt och så. Jag ska definitivt inte säga att jag hade blivit en ängel eller nåt liknande men jag var nog för första gången inte den enda skyldige på det sättet. 

En sak jag måste få kila in är att en sak som alltid betytt väldigt mycket för mig är idrotten. Det har alltid varit en slags tillflyktsort där jag kunde koppla bort all det andra. Jag har aldrig riktigt satsat på varken fotboll eller innebandy. Aldrig fullt ut i alla fall. Men jag behövde ha det i mitt liv. Där kunde jag få vara den jag va utan att man kände krav från någon att man inte dög. Så idrotten har betytt väldigt mycket för mig genom åren.

Men för att fortsätta med det jag pratade om runt skolan. Jag var fortfarande den där rastlösa snackiga typen på lektioner och det är jag än idag. Det vet jag om. Men när jag började högstadiet så hände det något. Innan hade jag ju som sagt alltid fått höra det negativa och så vidare. Men nu på högstadiet så hamnade fokus på det positiva. Lärare och framför allt min mentor som jag verkligen har att tacka för mycket lyfte fram det jag var bra på istället för att se det dåliga. Det kändes verkligen bra för mig. Istället för att alltid höra hur dålig jag va fick jag nu höra hur bra jag va. Och det kanske är svårt att förstå men det ger en verkligen styrka. Då är det klart att man vill ge nåt tillbaka.

När tjejernas fjortisperiod var över eller vad man ska säga så kände jag äntligen att jag kunde vara mig själv. Jag hade mycket mer självförtroende nu än vad jag nånsin hade haft innan. Och jag tror också att jag blev en mycket bättre person av det här. Jag kände i slutet av grundskolan att jag va omtyckt i min klass. Visst hade jag fortfarande brister. Ingen är ju perfekt. Men det kändes nu på allvar att folk tyckte om mig för den jag va.

Därför kändes det faktiskt väldigt jobbigt att skiljas från den klassen. Jag hade ju äntligen hittat trygghet och mitt sätt att vara på och det skrämde mig en aning att jag nu skulle träffa nya människor. Därför kände jag mig ganska återhållsam i början på gymnasiet. Jag var rädd att folk skulle få en dålig uppfattning av mig och att jag skulle få kämpa likadant igen för att vinna deras förtroende. Samtidigt såg jag det som en chans att från start visa vem jag verkligen är.

Nu har jag ju gått lite drygt halva min gymnasietid och som ni säkert har läst tidigare i min blogg så har jag aldrig varit lyckligare. Det känns på något sätt som att jag hittat min plats. Och mitt självförtroende är på topp. Jag vågar verkligen vara den jag är. Och vill folk inte acceptera det sättet så har jag ingen som helst lust att bli vän eller så med dom. För jag har insett att så länge man är den man är så räcker det ganska långt. Visst kanske man förlorar någon eller några "vänner" på vägen men samtidigt så känner man att ens riktiga vänner finns där för en.

Jag har idag otroligt mycket vänner. Det är faktiskt ganska otroligt. Och jag hoppas att alla ni som känner att ni är min vän tar till er av detta. Jag tycker ni alla är fantastiska och utan er så hade jag inte funnits. Ni betyder mer än vad ni tror och jag är djupt tacksam för att ni finns här för mig och jag hoppas att jag finns där för er.

Detta låter såklart som en liten askungesaga. Från början var jag bara en galning som ingen gillade och idag är jag perfekt. Med det vill jag bara säga att nej det är jag inte. Jag är långt ifrån perfekt och kommer aldrig att bli det heller. Jag har mina sidor som inte alltid är så positiva.

Men jag känner mig trygg i mitt liv och i allt jag gör. Och jag älskar verkligen mitt liv.

Sen vill jag också säga att ni som betyder allra mest för mig är min familj. Ni har verkligen alltid funnits där för mig och stöttat mig. Jag kanske inte alltid har visat min tacksamhet och det är jag ledsen för. Ni har alltid velat mitt bästa och visat kärlek. Jag har en underbar familj och jag älskar er alla väldigt mycket.

Nu har jag inte så mycket mer att tillägga. Det var faktiskt rätt skönt att skriva om det här. Det ger lite omväxling till allt det jag brukar skriva om. Jag har verkligen försökt skriva precis så som jag känner men jag kanske inte alltid är så bra på att visa mina känslor i skriven text.

Om ni orkade läsa ända hit så lämna gärna en kommentar efter er.

JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ, JAG ÄLSKAR MINA VÄNNER OCH JAG ÄLSKAR MITT LIV!

Jesper Tebrand - PEACE!