Jerre

Ja det börjar väl bli dags att släppa nästa kapitel i Jerres Äventyr. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om men jag hoppas att jag kommer på det om bara en liten stund. När man tänker efter har man upplevt jävligt mycket i sina dar och det finns nästan oändligt mycket att skriva och dela med sig av. Jag har dessutom upplevt en massa olika saker. En del har jag fortfarande mycket minne av och en del har jag nästan förträngt. Ibland önskar jag att jag börjat tidigare med att skriva blogg ås att jag redan haft alla mina äventyr här. Det är liksom svårt så här långt efter att skriva om något som hände för ganska länge sedan. Man kommer kanske ihåg själva äventyret men detaljer och sånt är nästan omöjliga att komma ihåg till punkt och pricka.

Men men. Jag kan ju inte bara sitta här och skriva att dt är svårt att minnas. Jag måste ju få med nåt som kan liknas ett äventyr. Så därför tänker jag berätta om en kväll då jag och mina vänner, Anton och Crille va ute och "röjde" lite i Runby. Det va väl kanske inte så jättekul den kvällen, utan snarare lite läskigt fram mot slutet. Men så här i efterhand kan man bara se tillbaka med ett leende på läpparna.

Det var då en helt vanlig kväll för ett antal år sen. Jag kan inte minnas om det var på något lov eller så men jag antar det. Jag, Anton och Crille hade troligtvis suttit inne hela dan så vi kände att vi behövde röra på oss lite framåt kvällen. Vi gick därför ut utan att egentligen ha nåt mål. Vi gick mest runt och försökte underhålla oss själva. Vi gick runt bland villorna i Runby och kom efter ett tag fram till ett rätt fint hus med en stor häck framför. Av någon anledning som jag inte vet vilken så började vi försöka klättra upp för häcken vilket också var lättare sagt än gjort. Efter flera minuter och lika många rivsår så satt vi i alla fall uppe på häcken och beundrade oss själva. Vi låg där ett tag och snackade om lite allt möjligt. Men sen efter ett tag så började det bli långtråkigt men då kom vi(eller det va nog jag, Jag brukar hitta på sjuka idéer) på att vi kunde krypa längs hela häcken som faktiskt var rätt lång. Detta var också en utmaning eftersom man hela tiden ramlade ner med kroppen mellan kvistar och dylikt.

Efter denna lilla krypning så blev vi mer och mer intresserade av denna häck. Jag kan idag inte riktigt förstå varför vi tyckte det va kul att klättra runt i och på en häck men kul var det. Vi började hitta hålrum inne i denna häck och satt på olika ställen och pratade och garvade med varandra. Men unga pojkar som vi då va så blev vi rätt rastlösa fort. Vi var tvungna att hitta på något nytt att göra. Vi hittade då en samling nerfallna äpplen på andra sidan vägen som vi tog en närmare titt på. Vi hade också uppmärksammat att villan dit häcken tillhörde såg ganska tom ut för tillfället. Vi kände då att det skulle va kul och se om det verkligen va någon hemma i huset så vi började då kasta äpplen mot huset. 

Till en början hände inte så mycket. Huset såg fortfarande ut att gapa tomt men efter ett antal äpplen så öppnades plötsligt dörren och en herre som var av det lite äldre slaget, kanske runt femtio-sträcket tittade ut. Till vår förvånig så öppnade han inte dörren mer än kanske en halvmeter och han ropade inget eller nåt utan tittade bara ut i några sekunder och gick sedan in igen. Vi insåg att nu hade vi chansen att verkligen "busa" lite med denna farbror. Så vi gick och hämtade mer äpplen. Ett flertal gånger öppnade han igen men precis som innan vände han i dörren. 

Eftersom han aldrig vågade sig ut helt ur huset började vi bli mer djärva. Vi smög oss in på hans tomt och gömde oss i några buskar, allt för att få en närmare titt på hur han såg ut och så vidare. 

Men plötsligt så fick allt en lite mörkare vändning. Vi hade smugit oss tillbaka till häcken och satt inuti den. Någon av oss kastade ett nytt äpple men den här gången stannade inte gubben i dörren. Han gick ut och började utforska sin tomt. Vi satt som paralyserade inuti häcken och bara hoppades att han inte skulle kolla i den. Han gick och kollade i buskarna precis där vi hade suttit för bara några minuter sen. 

Ett tag stod han bara på tomten utan att göra nåt. Jag tror han väntade på att vi skulle ta nästa steg. Sen så insåg han att hans gröna häck såg ut att vara ett ganska bra gömställe för små busungar. Jag märkte att han närmade sig så jag kröp ihop så mycket som möjligt. Jag vet inte om han någonsin kom i närheten där just jag satt men jag hade en känsla av att han särade på grenarna precis ovanför mitt huvud men samtidigt kan han ju knappast ha gjort det. Jag tror inte att han bara skulle titta på mig i så fall. Efter ett tag kände jag att jag bara inte kunde sitta kvar där.  Så jag tog mod till mig och flydde ut från häcken och sprang sedan långt bort från huset. 

Men sen kände jag att jag inte bara kunde lämna dom andra där. Och dessutom var jag ju fortvarande lite nyfiken på vem gubben va och så vidare. Så jag gick runt och kom till en liten lekplats som fanns utanför hans tomt på andra sidan. Bara någon minut senare så kom Anton från just den tomten. Varför han ”smitit ut bakvägen” vet jag inte men vi stod där en stund och pratade och skrattade åt alltihop. Men sen så kom gubben plötsligt fram från sin tomt och överraskade oss lite. Vi lyckades ändå inse att vi inte skulle stanna ganska snabbt och vi började springa därifrån. Gubben verkade nu ha tröttnat totalt på vårat lilla busstreck så han gick efter oss med bestämda steg. Vi sprang ut från platsen där vi och ut på Trädgårdsvägen. Vi vände oss om och kollade om han fortfarande va efter oss. Jajjemen. Där bakom oss gick han med blicken rakt mot oss. Vi stannade inte upp en längre stund utan rörde oss vidare. Vi gömde oss i några buskar bakom ett par garage.  Vi satt en liten stund helt tysta och hoppades att han skulle missa oss. Anton började då känna sig osäker om detta var ett bra gömställe och trots att jag försökte hindra honom så sprang han ut ur buskarna. Men precis när var på väg ut på vägen så kom gubben (ja han va inte gubbe men det låter bättre att säga så än till exempel mannen). Anton vände då helt om och försökte springa in mot någon tomt. Han hoppade med lite problem över en låg häck och när gubben kom efter så snubblade han just i denna häck. Jag tog då chansen att springa ut åt andra hållet och efter detta såg jag inte Anton mer. Jag fick höra senare att han sprungit hem. Det är lite ironiskt faktiskt. Här hade vi grabbar hållit på och stöka i hans häck och till slut är det en häck som gör att han tappar bort oss.

Men äventyret var inte slut än. Crille var ju fortfarande där ute någonstans. När jag skiljts från Anton började jag att röra mig hemåt men på vägen så stöter jag på Crille. Han berättade för mig att han suttit kvar i häcken mycket längre än vad jag och Anton hade gjort och att han knappt vågade röra på sig. Efter ett tag så sprang han ändå ut och lyckades hitta mig då.  

Så vi stod där och garvade för fullt när plötsligt en gubbe kommer fram till oss (vilket naturligtvis var samma gubbe men det förstod vi inte förens senare). Han började prata om sin hund och undrade om vi hade sett den. Och det hade vi naturligtvis inte så vi började fråga en massa saker om hunden så att vi kunde känna igen den. Jag frågade till exempel hur hög den va. Och när han visade så kunde han inte riktigt bestämma sig för vilken höjde hans hund hade. Jag började ana oråd och backade sakta undan. Crille däremot var inte lika snabbt och plötsligt tog gubben tag i Crilles nacke och fick ett hårt grepp samtidigt som han gormade och skrek och undrade varför vi förstört hans häck. Han gav sig inte i första taget utan skrek om allt möjligt. 

Crille försökte då slita sig loss men det gick inte så bra och det gjorde gubben ännu argare. Han dunkade in Crille i en stolpe och lyckades sedan få ner honom på marken. Jag stod som förstenad och tittade på. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men som tur va så kom det en kvinna förbi (som ironiskt nog var ute med hunden). Kvinnan såg vad som hände och ropade åt honom att han skulle sluta, vilket han också gjorde. Kvinnan gick fram och undrade varför han gjorde som han gjorde men efter att han förklarat varför han var arg och varför han gav sig på en liten grabb så bytte hon helt och hållet parti. Hon tyckte att han gjorde rätt och att såna sktiungar som vi borde tas med till polisen så att vi kunde skämmas. 

Kvinnan fortsatte sedan sin promenad och gubben verkade nu ha fattat ett beslut. Det innebar att han skulle följa Crille hem så att han kunde få sig ett ord med hans fader. Han frågade Crille var han bodde men istället för sin egen adress så uppgav han min. Jag gissar att han hellre skulle bli ”utskälld” av min pappa än av sin egen. Så dom började gå och jag skuggade en bit bakom.  

Jag gick sedan in på framsidan av Långbågen så att jag skulle slippa möta gubben när han vände tillbaka. Sen när jag kom så långt som till tunneln under Långbågen så träffade jag på Crille. Då fick jag veta att gubben hade släppt honom precis innan och det med bara femtio meter kvar till där jag bodde (och bor än idag). Jag har fortfarande ingen aning varför. Antingen så vågade han inte ta itu det här med en förälder eller så tänkte han att ”snorungen” kunde få gå.  

Jag och Crille gick sen hem, Försäkrade oss om att Anton också hade kommit hem ordentligt och sen så började vi nog garva. Det var bara en sån rolig kväll. Visst det va lite läskigt ett tag och jag tror inte Crille uppskattade att bli inkastad i en stolpe men på det hela taget var det en rolig och händelserik kväll och det var nåt vi inte hade räknat med bara några timmar innan.  

Så detta är väl vad man kan kalla ett äventyr. Så detta är alltså det fjärde kapitlet i Jerres Äventyr. Jag hoppas att ni gillade det ni läste och att ni lämnar en liten kommentar åt mig. Men skippa snacket om att man kan misstolka mycket, särskilt alla meningar med ordet häck. Jag vet att man kan det. Jag tänkte själv på det när jag skrev.  

När del fem kommer vet jag inte och jag vet definitivt inte vad jag ska skriva om men ni får stå ut. Någon gång när ni minst anar det kommer ett nytt välskrivet äventyr av Jesper Tebrand, alltså mig själv. 

PEACE!