Jerre

Jag behöver återigen skriva av mig lite känslor och inte helt oväntat handlar det om dig. Denna gången är det iaf nånting bättre än det jag skrev sist.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag börjar nu äntligen veta vad jag känner innerst inne. Det har varit ett fullständigt kaos under en lång tid nu där jag egentligen inte fattat nånting och där jag inte vetat vart jag står känslomässigt. Jag tror att jag börjar fatta det nu.

Jag har snackat med dig nu i alla fall och rett ut alla missförstånd och sånt skit mellan oss. Jag visste att det skulle bli bättre om vi bara tog oss tiden och snackade om det. Det funkar inte att man går runt och bara hoppas att allt ska lösa sig. Utan man måste ta tag i det direkt. Så det är inga sådana problem mellan oss längre. Det hoppas jag verkligen inte i alla fall och det är skitskönt.

Men sen är det då det här med känslorna och framförallt mina känslor för dig. Det har nu gått en månad sen du gjorde slut och det är väl först nu när jag träffat dig igen som jag på allvar insett det. Jag har väl varit rädd för att inse sanningen och det har bara gjort mig så osäker.

Jag kan inte säga att det känns speciellt lätt nu. Jag känner fortfarande att jag tycker om dig så otroligt mycket och att jag saknar dig. Jag känner det nu när jag rett ut allt annat att jag fortfarande önskar att vi kunde va tillsammans. Det är verkligen så. Jag ljuger bara för mig själv om jag säger nåt annat. Det finns en del av mitt hjärta som bara inte kan släppa dig just nu och därför kan jag inte heller sluta tänka på dig.

Det e klart att vi kan vara kompisar. Jag vill verkligen det för att om du inte vill eller klarar av att vara tillsammans med mig så vill jag åtminstonde vara kompisar. Och jag vet att jag har sagt det här förut. Men då har det nästan varit av rädsla för att förlora dig helt. Nu känner jag i alla fall en trygghet att du finns kvar där och jag hoppas för mitt liv att vi kan hålla det på det viset. För du betyder så otroligt mycket för mig. Det du gjorde i och med att du kom in i mitt liv var att få mig att må så mycket bättre. Jag kände mig mycket mera säker på mig själv och det gjorde att jag kunde vara och fortfarande kan vara mig själv till 100%.  Du hjälpte mig att inse det goda jag har här i livet och verkligen se det positiva i varje situation. Du behövde egentligen inte säga nånting alls utan bara genom att finnas där för mig gjorde du mer än vad någon annan kunnat. Och oavsett vad livet ger mig så kommer jag alltid vara tacksam för det du har gett mig.

Det är inte du och jag längre. Det har jag insett och accepterat. Det e klart att jag tycker det är väldigt synd och tråkigt. Visst kan jag gå runt och spekulera i varför det blev som det blev. Jag kanske inte försökte tillräckligt mycket eller så men samtidigt måste man förstå att det är så livet är. Ingenting varar för evigt. Inte ens livet själv. Så därför måste man försöka ta en jobbig motgång och sen komma tillbaka med nya lärdomar. Jag kommer inte kunna släppa dig helt på ett tag. Det känner jag nu. Det kommer fortfarande att ta tid att vänja sig med det nya. Du kom in i mitt liv så otroligt fort så jag hann knappt reagera. Sen att det tog slut lika fort va verkligen nåt jag bara inte kunde ta då. Jag letade efter hopp om att det kanske skulle kunna bli bra igen. Jag försökte leva mitt liv som om det egentligen inte hade hänt någonting. Jag tillät inte mig själv att bli ledsen och få sörja att den person jag kände starkast för av alla inte nu längre ville va en del av mig. Inte på samma sätt i alla fall.

Nu när jag istället tänker tillbaka på allt jag upplevt med dig så inser jag att jag verkligen saknar dig. Det gör ont att tänka på att jag inte längre kan vakna upp vid din sida eller få höra att man är älskad av dig. Och det måste få svida ett tag nu. För jag kan inte ljuga för mig själv längre. Det är bara onödigt att gå runt och låtsas som ingenting. Den här senaste veckan har fan lärt mig att man måste ta itu med sig själv och hur man känner innan man till slut bara tappar greppet där man inte längre vet var man står. 

Det finns en morgondag. Det vet jag. Det kommer komma en tid då jag inte längre ser på dig på det här sättet. Men den tiden är inte nu och jag måste få bearbeta det i min egen takt. Jag hoppas att det inte ska gå ut över någon annan för jag vill verkligen inte förstöra något annat. Jag älskar alla mina vänner och vill inte förlora nåt för att jag deppar över dig.

Och saken är den att så länge du vill så kommer jag finnas vid din sida. Jag har sagt det förr att jag verkligen inte tänker lämna dig. Du har bestämt dig för att du vill vara vän med mig och då är det vänner vi ska va. Jag är övertygad om att vi ska klara av det också om vi bara håller kontakten och inte låter missförstånd växa till nåt vi sen inte kan hantera. Tanken att du inte längre är min skär djupa sår inom mig men tanken att förlora dig helt är för skrämmande för att jag ens vill tänka den.

Överhuvudtaget känns tiden just nu som ett väldigt kritiskt ögonblick i mitt liv. Jag står inför ett vägval där jag måste bestämma mig hur jag vill ha det. Jag vet vilka männsikor jag vill fortsätta leva mitt liv tillsammans med. Jag vet vilka personer som jag vill ha vid min sida för att kunna stötta mig längs livets alla problematiska inslag. Jag hoppas verkligen att dessa personer vet att jag känner så för jag vill verkligen finnas till för dom också.

Jag ska nu försöka ta tag i dessa känslor jag har och bara bli kvitt det som inte längre är nödvändigt. Visst kommer jag alltid att ha kvar hoppet men det är i så fall upp till dig att visa det. Jag har accepterat mitt öde och riktar nu in mig på att leva efter det. Hur lång tid det tar innan jag är på rätt köl vet jag inte. Men det får ta den tid det tar. Nu vet jag i alla fall själv vad jag känner och det känns så otroligt skönt att jag insett det nu så att jag kan ta tag i det här. För jag orkar inte leva med den ovissheten jag känt den senaste tiden. Och jag hoppas verkligen att allt är löst nu så att jag kan gå vidare och fortsätta njuta av det liv som jag faktiskt älskar med allt va det innefattar. Allt från mina vänner till min familj. Ni gör allting så mycket enklare att klara av och utan er hade jag fan inte vart någonting.

Till dig Jenny vill jag bara säga nu att jag tycker det va riktigt skönt att vi pratade ut ordentligt och att vi vet var vi har varann igen. Jag hoppas vi kan fortsätta på det sättet och att vi finns till för varandra när vi behöver det. Du betyder verkligen mycket för mig och jag vill verkligen att du ska må bra och så vidare. Så tveka verkligen aldrig på att komma till mig ifall du behöver nån som lyssnar.

Sen vill jag verkligen tacka alla som denna veckan lyssnat och hjälpt mig förstå allting. Ni anar inte hur mycket det är värt för mig. Jag kanske inte alltid visar er tacksamhet men det är inte meningen. För jag är verkligen otroligt glad och tacksam för att ni finns där för mig varje dag hela tiden.

Jag älskar er!

Jesper Tebrand