Jerre

Dagens Lista!

Dagens Resa: San Remo-Milano-Venedig-Ferrara
Dagens Bästa: San Siro
Dagens Sämsta: Venedig fullbokat!
Dagens Jobbigaste: En av det där dagarna då en stor mängd motorväg skulle plöjas
Dagens Bild:


Jag är äntligen tillbaka. Förstår att in väntat länge på att få höra fortsättningen på min spännande resa genom Europa. Det va ju några dagar sen jag skrev sist men som alltid har jag en bra bortförklaring till det. Den här veckan har nämligen varit hektisk när det gäller pluggandet så det har tagit fokus från mitt bloggande. Vill ni klaga så gör det till Gunilla Ljungbo eller möjligtvis skolan i allmänhet.

Men jag tänker i alla fall inte ödsla mer tid på sånt nu på ett tag. I alla fall inte nu i helgen. Därför har jag nu gått om tid på mig att fortsätta och så småningom avsluta min lilla reseskildring.

Men var va vi sist, Jo just det. Jag hade somnat in i San Remo en somrig novemberdag, hur konstigt det än låter. Och när jag slog upp ögonen började den sjätte dagen under det så kallade Europa-äventyret. Vi hade kommit så långt att Frankrike fick ses som historia. Istället riktade vi blickarna ut över Italien och vad det hade att erbjuda.

Vi hade idag bestämt oss för att korsa landet och inta Venedig framåt kvällen men för att nå dit så va det ett antal mil på den italienska motorvägen som vi skulle avklara så ingen tid fick spillas på att sova ut. Istället drog vi iväg med vår nya bil som farsan varit och hämtat under morgonen. Denna gång en lite mindre variant men som för det inte va nåt jag tyckte nånting dåligt om.

Som vanligt är det alltid lite svårigheter när man ska hitta ut ur en stad men vi hittade vår lilla utväg och klättrade upp på motorvägen. Sen väntade ett par timmar på en smått fantastisk motorväg. Ni som åkt mellan Södertälje och Nyköping vet hur motsatsen ser ut. Den här slingrade sig genom höga berg och över djupa dalar. Tunnlarna och viadukterna avlöste som varandra och ovanför oss sken solen som aldrig förr. Det va för en gångs skull en riktig rolig resa längs en motorväg och helt plötsligt kändes skivorna bra igen.

Vi närmade oss Genoa och min far hade då räknat tunnlarna till 75 stycken. Det ska tilläggas att detta var på kanske en sträcka på ungefär 10 mil. Inte dåligt måste jag få säga. Men Genoa fick tyvärr nöja sig utan ett besök från grabbarna Tebrand. I alla fall för den här gången. Istället svängde vi av norrut mot Milano. Nu väntade i alla fall jag mig ännu mera berg eftersom alla vet att norrut från alla punkter i Italien finns Alperna. Men inte fan blev det mycket fler tunnlar. Istället bredde slätterna ut sig och rakt i mitten av dessa sträckte sig motorvägen. Och jag överdriver inte när den va totalt spikrak och därmed också dötråkig.

Men vi nådde i alla fall fram till Milano, men där hade vi egentligen inte så mycket tid till sightseeing. Vi ville ju nå fram till Venedig innan klockan blev alltför mycket och det va trots allt över trettio mil kvar. Men för att kunna anteckna närvaro i Milano måste man ju se nånting så vi letade upp den i alla fall för mig bästa sevärdheten i Milano, nämligen de Italienska mästarnas och CL-mästarnas hemmaborg, San Siro.

Jag har sett en hel del fotbollsarenor genom åren. Jag har skrikit mig hes på säkert ett tiotal arenor bara i Sverige. Jag har dessutom suttit på Old Trafford. Men ingen annan arena har sett så mäktig ut som San Siro gjorde. Mitt på en öppen yta tornar denna betonggryta upp sig och det finns ingen annat än att säga att det kändes sjukt att stå utanför grindarna till en av Europas största fotbollsarenor.

Vi gick först till en liten shop men den var till och med mindre än Bajenshopen på Hornsgatan. Så vi tog oss en närmare titt på arenan istället. Och utanför en liten ingång såg vi att man kunde få en guidad tur inne på arenan, nåt som vi inte var sena till att haka på.

Så en halvtimme senare satt vi på VIP-läktaren på San Siro och lyssnade på en tjej som pratade om allt möjligt om denna skådeplats för fotboll. Bland annat att gräset måste läggas om nio gånger per år för att det inte får tillräckligt med solsken. Nu kan vi släppa diskussionen om varför gräsmattan är bättre här än på Råsunda där dom typ klipper den nio gånger per år. För att inte tala om Ullevi som istället kör in monstertruckar nio gånger per år så att planen ser ut som en tornadohärjad kohage.

Men nog om den saken. Det va svårt att sitta där och försöka suga in känslan. Jag kan inte berätta för er hur det kändes. Det är bara ofattbart. Jag vet att det låter nördigt att snacka om en arena som om det vore ett spädbarn men det va en magisk känsla i maggropen.

Och vår tur på San Siro var inte över där. Vi fick sen gå ner i katakomberna under arenan och besöka både Mixed Zone och omklädningsrummen. Måste säga att Milans omklädningsrum slog Inters dito. Men jag har i alla fall suttit på samma ställe som där Cambiasso brukar kamma flinten. Det känns stort. Och slutligen fick vi gå en tur på muséet där man tyvärr inte fick fota något. Men jag kan i alla fall säga att jag stod ungefär tio centimeter från Champions League-pokalen. Bara en fjuttig liten glasruta ivägen.

Dessutom så fanns det en massa olika montrar om olika spelare som i klubbarna är legender. Och i Inters färger fanns där en monter om ingen mindre än Nacka Skoglund. Att jag som ung bajare får se detta får mig att förstå varför grönvita söderbröder inte ber till Gud efter SM-guld utan att man istället riktar blickarna mot Nackas hörna på Södermalm.

Men inte ens besöket på San Siro varade för evigt så vi körde sakta men säkert ut ur Milano och vidare mot Venedig. Timmarna flöt på och mörkret föll över tillvaron. Vi nådde Venedig och åkte ut till ön eller vad man ska kalla det. Fan staden är ju byggt typ direkt på vatten. Men mitt första intryck av Venedig var smått besviket. Kanske för att det enda man såg var tre gigantiska parkeringshus men ändå.

Vi tänkte i alla fall att det första vi borde göra va att fixa oss ett hotellrum så farsan smet in på någon slags hotellservice men där kammade han noll. Det visade sig att hela Venedig var fullbokat denna kväll. Det blev en ganska tung motgång för oss eftersom vi tänkt stanna där över natten. Nu fick vi istället planera om. Vi ställe ifrån oss bilen och började knata ner i Venedigs smala gränder. Det dröjde inte alls lång tid innan man förstod varför denna stad anses vara mysig och romantisk. Det va ju inga tvivel om det. Men kanske ska man va här med sin kärlek för att kunna uppskatta det fullt ut. Dessutom bör man nog va här några dagar för att smälta allt, nåt som vi inte hade. Men det blev ändå en trevlig promenad genom stan. Vi gick över Suckarnas bro, fortsatte längre in i den lilla staden och kom fram till Marcusplatsen. Förutom att det är en känd plats så var det väl inget märkvärdigt med det. Men vi kollade lite där och rörde oss sen tillbaka. Jag försökte hjälpa ett par engelsmän med att hitta nån liten kyrka men i Venedig fick till och med mitt lokalsinne ge sig.

Det blev ju ett ganska stort antiklimax att vi bara fick tre timmar på oss i Venedig. Men samtidigt får man väl se det som en motivering till att åka tillbaka dit. För trots att jag bara såg en bråkdel av denna unika stad så blev jag imponerad av dess charm. Och när det gäller avdelningen mysiga platser tar den här stan alla rekord.

Men vi fick säga adjö till detta idylliska lilla kärleksnäste och bege oss ut på vägarna igen. Vi hade kommit överens om att vi skulle åka en bit på vägen till Rom. Och när tröttheten smugit sig på alltför mycket så fick det bli en övernattning på ett väghotell i Ferrara. Har väl inget nämnvärt att berätta från det hotellet mer än att det va lite finare än det andra hotell vi sovit på det här dagarna. Men som vanligt ville mina ögon gömma sig bakom sina trygga lock så precis som alltid drog jag täcket intill mig, la huvudet på min kudde och lät kroppen sakta domna bort.

Nästa gång vi hörs av väntar resan till vårt slutmål: ROMA!

To be continued...

PEACE!