Jerre

Jaha, då kanske det börjar bli hög tid att skriva ett par rader om något från vår smått otroliga resa genom vår världsdel. Jag har inte riktigt känt mig taggad på att skriva om det här sen jag kom av flera olika anledningar, men idag när jag satt och kollade lite bilder så blev jag fan taggad. Och jag orkar faktiskt inte längre försöka förklara allt för alla som frågar. Så nu får jag börja skriva lite så att ni får alla smaskiga detaljer. Men som ni alla förstår så skulle en enda löpande text om hela äventyret bli alldeles för långt att jag inte ens själv skulle orka läsa det. Så jag skriver det i små olika kapitel. Vad jag skriver om väljer jag när jag börjar. Och bara för att göra det hela intressant så tänker jag inleda med vår kortvariga vistelse i Ungerns huvudstad. Den va varken först, sist, eller kanske mest minnesvärd på vår resa. Men ändå så känner jag att det är det jag vill skriva om. Så håll i hatten, här kommer första delen av mina minnen från Europa!

---

Vi hade precis vilat upp oss ordentligt ett par dagar i soliga Venedig och efter en liten rolig natt på ett tåg så hade vi precis hamnat i Budapest. Vad som fick oss att åka dit är faktiskt svårt att svara på men jag tror alla av oss kände oss lockade till denna plats. När vi klev av tåget möttes vi som vanligt av en överbefolkad tågstation, som så många gånger förr denna resa, men det kändes ändå på nåt sätt skönt att återigen vara i en myllrande huvudstad. Och när vi klev ut genom den storslagna entrén så möttes vi av bländande solsken, och även om vi fått bada i detta underbara väder sen vi lämnade grådaskiga Österrike så var vi långt ifrån trötta på det.

En ny stad betydde genast att vi behövde lösa problemet med boendet. Hittils på resan hade det gått oväntat smidigt och jag undrar om det nästan inte gick ännu smidigare här. Vi hade knappt nåt plan mark utanför stationen när en lite äldre man kom fram till oss och frågade om vi behövde en sovplats. Det han hade att erbjuda var visserligen inte så värst glamouröst men priset på 100 riksdaler per gubbe och natt intresserade osss faktiskt rätt mycket. Så vi hakade på när han guidade oss upp på en buss för att köra oss ner i Pest-delen av denna intressanta stad. Det första vi la märke till att bussarna precis innan avgång lät precis som introt till låten "Love is gone" och efter det kunde vi inte tänka på en ungersk buss utan att börja nynna på den låten.

Vi hoppade av inte alls långt efter att vi klivit på och stod nu mitt på en ganska stor gata där det fanns butiker överallt omkring oss. Vi visste fortfarande inte exakt var det var för ställe han ville visa oss men jag tror inte jag var den enda som blev lite fundersam när han ledde oss in på en liten sliten bakgård och det visade sig att våra farhågor om ett långt ifrån fint boende skulle stämma. Vi kom in i ett rum med typ tio sängar, det enda som fanns förutom det var två små toaletter med duschar. Inget kändes sådär jättefräscht men vi tänkte över saken med tanke på priset och att det här ändå var ett boende vi bara skulle utnyttja en natt. Och jag tror ingen av oss va särskilt taggade på att rusa runt i en storstad med våra överpackade ryggsäckar för att hitta nåt bättre. Jag tror egentligen Sebbe var den enda som protesterade. Men vi slog i alla fall till och bokade fem sängar för en natt. Men vi tog det säkra före det osäkra och bäddade med våra sovsäckar istället för att använda oss av deras luggslitna täcken.

Vi gjorde oss i ordning lite snabbt för att gå ut och kolla läget runt stan. Tobbe som tydligen fått alldeles för dålig sömn på natttåget insisterade på att vi skulle dra utan honom så han fick sova ikapp några timmar och vi behövde väl inte för mycket övertalning för att låta honom göra det. Så en kort stund senare knatade vi ut i solskenet igen för att utforska omgivningarna. Det första vi behövde göra nu var att växla pengar då detta lilla land inte anslutit sig till Euro. Så vi letade upp en bankomat där vi kunde hämta ut lite Forint och det visade sig att pengarna var långt ifrån lika mycket värda här som Euro. Om jag inte minns helt fel så ska du från kronor lägga på en nolla och sen gångra med tre för att få samma värde i Forint. Till en början med kändes ju detta lite irriterande nu när vi verkligen var vana med Euro men vi lärde oss snabbt hur det skulle gå till.

Nästa punkt på dagordningen va att hitta oss nåt att äta och trots att vi ganska snabbt insåg att det var rätt billigt att få sig en matbit i denna stad så orkade vi inte hitta något bättre än Donken. Så vi gick in dit och jag tror jag beställde ne plusmeny för lite drygt 1000 forint som då betydde lite drygt 30 kronor. Klart överkomligt i mina ögon men jag måste säga att det va underhållande att beställa mat för något som kostade över 1000, oavsett valuta. Med mat i magen rörde vi oss sen till ännu mer centralare delar av Pest och vi hittade bland annat ett stort torg där det verkade finnas en stor galleria. Men ingen av oss var särskilt intresserade av shopping vid det tillfället så istället fortsatte vi röra på oss, nu i riktning ner mot vattnet. På vägen så investerade några av oss i en glass och så småningom nådde vi ner till mäktiga Donaus rinnande vatten. Redan här var utsikten över floden och stadsdelen Buda slående och man märkte verkligen varför Budapest var uppdelat i två delar. Donau skar verkligen sönder staden i två delar med sin bredd och jag måste säga att jag gillade utsikten.

Budapest är ju annars känt för sin stora badhus och vi hade väl en tanke på att besöka ett av dom och enligt Martins tjocka guidebok låg de flesta på Budasidan så vi rörda oss mot en av de stora broarna som ledde oss över till andra sidan. Och direkt när vi nådde till den andra sidan så såg vi en ingång till något som verkade vara nåt slags bad så vi styrde stegen dit men vände nästan direkt i dörren då det istället visade sig vara någon skum grotta där man kunde köpa rinnande källvatten. Det kanske inte riktigt va det för min ungerska är inte vidare klockren men det såg verkligen så ut och då var det inget för oss. Istället såg vi en stor grönskande klippa torna upp framför våra näsor och när vi tittade närmare på någon slags fontän så såg vi att det fanns vägar upp så vi började traska uppför ett par mysiga stentrappor och nåde en plats med en hög staty och nåt slags monument med höga pelare. Efter vår stilla promenad genom stan kände vi att det var dags för en vilopaus för att återhämta oss lite. Dessutom sken ju solen så på samma gång kanske man kunde förbättra brännan ännu mer. Nyfikna som vi alltid är utforskade vi möjligheten att klättra upp på statyn för att på så sätt få en bättre utsikt och dessutom en bättre vinkel mot den gassande solen. Vi lyckades också ta oss upp en bit och även om Martin vände ner ganska snabbt så stannade jag och Flemman kvar och försökte hitta en skön plats att sitta på. Flemman tyckte tydligen det bästa sättet att sola ryggen på var att nästan sexuellt ofreda ett ansikte på statyns öra, något vi andra tyckte såg lite konstigt ut. Men Flemman är som han är och jag tror givetvis hans rygg blev lite brunare av det.

Sebbe blev helt plötsligt sjukt beroende av vatten och insisterade på att gå ner för berget för att hitta en kiosk. Han sa att vi kunde möta upp honom lite senare. Martin hittade en skön plats vid monumentet att steka på och jag följde hans exempel medan Flemman fortsatte jucka mot statyns öra. Men man kan ju inte ta allt för långa vilopauser och trots att det va sjukt skönt bestämde vi oss för att fortsätta upp för att se vad vi kunde hitta på toppen. Jag måste härmed också säga att vägarna upp var aningen branta. Dessutom var det rätt slingriga vägar och allt som oftast genade vi genom skogen. Så benen fick sin träning innan vi nådde toppen och det som tydligen var platsen för stans citadell. Rejält utmattade som vi var blev vi sjukt glada över att det fanns en liten servering där vi kunde handla kallt vatten. Vi garvade lite åt Sebbe som gått hela vägen ner för vatten när han lika gärna kunde följt med oss upp. För det han missade hade i alla fall jag inte velat missa för fem öre. Vi handlade varsin glass och satte oss på bänken för att avnjuta en av de mest magnifika utsikter jag skådat nånsin. Härifrån hade man en perfekt vy över hela stan och jag måste säga att jag förundrades av hur häfig den här stan såg ut så här uppifrån.

Så medan sightseeingbussarna ven förbi bakom oss så satt vi där i solen och bara njöt av tillvaron ett bra tag. Vi undersökte sen möjligheten att ta oss en titt på citadellet men vi hade ingen större lust att betala pengar för det så vi hamnade återigen på bänkarna. Den här gången hittade vi dessutom ett flygblad som marknadsförde en närliggande strippklubb. Vi började genast prata om att det kanske skulle vara värt ett besök. Hur som helst så tog vi med oss det lilla bladet när vi sakta rörde oss ner igen. Vi kände att det var dags att titta till Tobbe och se om han vaknat till liv igen. Och mycket riktigt såg han mycket piggare ut när vi anlände till vårt lilla krypin igen. Vid det här laget så kände vi mest för att dega lite och prata lite planer för kvällen. Det vi definitivt slog fast var att vi skulle hitta ett mysigt ställe och äta en riktigt god middag och när vi sen några timmar senare begav oss ut igen så jagade vi efter ett ställe där vi kunde få oss nåt typiskt ungerskt. Och vi hann inte gå särskilt långt innan vi såg en mysig ungersk resturang så vi tänkte inte mer på det utan satte oss ner vid ett bord på uteserveringen.

För min egen del så beställde jag in nån slags köttbit med paprikakrydda och nån pasta. Eftersom jag visste att paprika va lite typiskt ungerskt så kände jag att det var ett bra val. Givetvis blev det även en stor stark och minns jag inte fel så satt både maten och ölen precis där det skulle. Däremot hyste jag ingen större förtjusning till chilipaprikan som medföljde som gjorde att man höll på att bränna tungan av sig innan man ens hann sätta tänderna i den. Men annars var det en ytterst trevlig middag och humöret var på topp när vi vandrade därifrån. Vår nästa uppift var nu att hitta en pub där vi kunde se den spännande semifinalen mellan Tyskland och Turkiet och vi hittade också en liten trång pub där vi kände att vi lätt skulle kunna avnjuta ett par kalla och en underhållande fotbollsmatch. Och man fasade inte direkt över priserna när man kunde få en stor öl för ungefär 20 kronor. Dessutom kan man ju verkligen inte banga på en öl med namnet "Flying Cat" så rätt ställe hade vi definitivt hamnat på.

Matchen visade sig vara riktigt underhållande trots att elektroniken strulade så att vi missade två mål. Men det är väl sånt som händer och vi hann i alla fall se när Philip Lahm stänkte in segermålet. Men efter matchen kände vi att det var dags att röra oss vidare och lagom salongsberusade som vi var började vi allt mer känna oss taggade på att kolla in den där strippklubben och inte alltför lång tid därefter var vi på väg mot adressen vi sett i flygbladet. Trots att det var ganska kvavt i luften hade vi väldigt kul på vägen dit och när vi nådde vårt mål så tvekade vi inte särskilt länge utan gick nästan genast in genom dörrarna. Vi hann knappt sätta oss ner innan vi såg ett par väldigt lättklädda kvinnor dansa uppe på stenen och såklart så kändes det lite spännande att slå sig ner där ett tag och återigen njuta av utsikten. Bartendern kom fram och berättade att man var tvungen att betala en minimipris på 5000 forint för att stanna där. Man fick sen ta in dricka för dom pengarna. Vi betalade allihop utan större invändningar. Det var mest Flemman som tvekade men hängde på ändå. Men sen varade inte hans vistelse längre. Tydligen kände han sig långt ifrån bekväm därinne med tanke på att han har flickvän och valde att lämna klubben efter högst tio minuter. Man kan tycka vad man vill om hans val men tycker man inte att det känns rätt så ska man inte fortsätta, så är det bara. Så vi lät honom löpa medan vi satt kvar och beställde in en omgång öl.

Minuten senare kom det upp en kvinna i polisuniform som kastade kläderna i takt till den klassiska tyska technolåten "ein, zwei polizei" vilket jag tror främst Martin diggade. Just då kändes det här som ett perfekt ställe att avsluta kvällen på. Det som kändes lite smått obekvämt i början va i så fall att det va ganska tomt på folk och ett tag var det bara vi fyra och de fem stripporna som underhöll oss. Men eftersom vi drack mer och mer öl så slutade vi bry oss om det. Två av stripporna kom dessutom och satte sig vid oss och började mingla lite. Där nånstans rann bägaren över hos Martin som då följde Flemmans exempel att lämna lokalen till våran stora förvåning. Men vi andra satt kvar och pratade lite med dessa lättklädda damer.

Jag vet inte riktigt hur länge vi satt därinne men vi hade det trevligt, det måste jag säga. Men jag tror ändå att Sebbe till slut fick ut mest av vår vistelse därinne när en strippa helt plötsligt drog upp honom på scenen och gav honom en gratis lapdance. Just den här strippan var nog den hetaste därinne och jag tror Sebbe gillade det han fick ordentligt. Varför han fick den vet jag inte men jag skulle gissa för att dom ville att vi skulle konsumera mer därinne. Men vi skyllde på att vi inte hade så mycket pengar med oss och dom kunde ju inte gärna skicka ut deras enda besökare. Men mer än så blev det inte riktigt och vi började tänka på refrängen. Min summering av den upplevelsen är trots allt lite kluven. Att besöka en strippklubb i sig är inget jag ångrar. Jag tycker mest det va en kul grej att göra när man ute på en sån här resa. Men det klart man tycker det är lite sorgligt för helt ärligt, de där stripporna kan ju inte tjänat bra den kvällen på att mer eller mindre utlämna sig helt för ett par främmande personer. Så jag vet inte riktigt hur jag ser på den saken med strippklubbar. Men oavsett så känner jag nästan att det är en grej man ska ha gjort så nu vet jag inte hur det blir i framtiden.

Hur som helst, när vi kom ut igen så visade det sig att det strålande väder vi badat i under hela dagen var spårlöst försvunnet. Istället hällde regnet ner och vi hann knappt komma ut från klubben innan vi alla va dygnsura. Vi hittade även Martin under ett träd och vi började småspringa i riktning mot våran sovplats. Martin stannade kvar ett tag vid bron för att leta upp Flemman och tog hand om min mobil för att kunna nå honom. Där nånstans såg min mobil sitt sista levande ljus för efter den kvällen var den omöjlig att få liv i. Men det är sånt som händer och vi andra skrattade oss igenom regnet hela vägen tillbaka till våra sängar.

Tobbe mådde inte så bra när vi kom tillbaka och spenderade stora delar av natten på en av toaletterna. Vi andra däremot somnade in ganska bra och jag tror nästan alla av oss kända oss nöjda med dagen och kvällen. När sen morgonljuset gassade in genom fönstrerna var vi lite taggade på att ta oss en till tur genom stan innan vi skulle röra oss vidare. Tobbe mådde fortfarande inge vidare och stannade i sängen resten av dagen. Jag tror inte han är sådär jättenöjd med sin vistelse i Budapest med tanke på att han inte alls fick se särskilt mycket. Jag och Martin gick och köpte lite frukost och satte oss nere vid Donau och fyllde på kroppen med lite välbehövlig energi. Vi letade sen upp Flemman och hamnade till slut på ett internetcafé för att uppdatera oss lite om vad som hände i världen. Efter nån dryg timme letade vi också upp ett Subway för att smaska i oss en väldigt god macka men ändå så hade vi inte riktigt energin till att gå runt mer så det slutade med att vi gick tillbaka till rummet för att kolla läget med Tobbe. Sebbe dök upp igen och vi fick syn på ett par videokassetter vid den lilla teven vi hade på rummet. Det visade sig vara Sagan om ringen så från ingenstans började vi kolla på den och faktiskt var det rätt skönt att bara ligga och dega på rummet och garva åt filmen och åt andra roliga grejer vi kom på.

Men eftermiddagen kom och blev hög tid att röra oss tillbaka till stationen för avfärd mot Kroatien. Martin och jag valde att gå hela vägen medan dom andra tog bussen. På vägen storhandlade jag upp mina sista forint i nån liten sparbutik så jag kunde ha på den långa tågresa som väntade oss. Tyvärr så kom vi bort från varandra vid stationen och innan vi letat rätt på hela gruppen så rullade vårt tåg ifrån oss. Såklart väldigt surt då vi visste att nästa direkttåg till Zagreb skulle gå först nästa morgon. Men jag och Martin gav inte upp för det utan försökte leta upp ett närliggande internetcafé för att kolla lite andra förbindelser som gjorde att vi skulle komma iväg tidigare. Det visade sig vara svårare än vid trodde och trots att vi gick runt i en halvtimme så hittade vi inte annat en sjukhus innan vi insåg att det nog var bättre att gå tillbaka ner på stan för att inta ett av dom cafén vi redan varit på.

Vi hittade till slut rätt och såg att vi kunde ta ne massa små tåg för att på så sätt ta oss till Zagreb. Vi tjänade visserligen ingen tid alls på det och vi såg att vi var tvugna att vänta i den lilla sömninga landsortsbyn Gyekenyes under natten. Men när vi berättade för dom andra så beslutade vi oss för att göra det mest för att komma bort från staden. Jag kände det nästan alltid under resan att det var skönt att vara på väg nånstans oavsett hur lång tid det tog. Sagt och gjort så satte vi oss på det första tåget som skulle ta oss till staden Dombovar en bit söderut i Ungern. Därmed slutade våra äventyr i Budapest och då också detta kapitel på resan. Fler äventyr väntade bakom husknuten men det får ni veta mer om nån annan gång. Detta var i alla fall det första men långt ifrån sista kapitlet om mina minnen från Europa. To be continued...

PEACE!