Jerre

Hallå ute i stugorna, kvällarna börjar kännas kyliga nu, är sommaren verkligen redan över. Tyvärr verkar det ju som det för inte fan lutar det åt att värmen ska hitta tillbaka. Just nu är det ju bara kaos på väderfronten. Det kan va riktigt schtekigt ena sekunden men innan man vet ordet av det öser regnet ner. Och så böljar det fram och tillbaka tills kvällen kommer, då blir det bara kallt istället. Men men, livet är inte bättre. Hösten är på väg med sina stora steg men det hindrar ändå inte mig från att va med om mycket inom loppet av en vecka. Nu när jag sitter här och tänker på vad jag ska fylla inlägget med så känns det som att det finns en hel del att plocka av. Så om jag inte misstar mig helt så försvinner flera timmars nattlig kyla av att jag ska knåpa ihop en text med upplevelser från veckan. Det blir lite allt möjligt. Precis som vanligt.

Men jag hatar att jag aldrig vet var jag ska börja. Man måste ju laborera lite där så man verkligen orkar få med allt. Egentligen borde jag ha bloggat i morse. Hade känslan uppe då med rätt sinnesstämning och allt. Nu vet jag inte riktigt hur det blir. Men jag börjar med lite bittra tankar om gårdagen, mest för att få det överstökat. Egentligen borde jag skita i att nämna det ens. Men frustrationen har inte lämnat min sinnesvärld riktigt än så fan det får bli några rader ändå.

För er som inte riktigt fattar vad jag pratar om så kan jag ju berätta att det va cupsemi för Bajens del. Allt va ju upplagt för en skön fest på Söderstadion. Det fanns liksom inget som skulle stoppa vår väg mot guldet. Men sen så påmindes man att det finns något jävligt inom svensk fotboll. Kort och gott stavas det bönder. Vill man strö ännu mera salt i såren så uttalar man det Kalmar. Jag tror jag aldrig känt en sån avsky för ett svenskt så kallat fotbollslag som jag kände för det där irriterande brofästet igår. Så fort jag ens tänker på det så bubblar det upp en ilska i kroppen. Det känns som att jag inte ens kan formulera rätt meningar för att beskriva det jag kände igår. För jag har aldrig känt så. Jag vet inte egentligen varför jag kände så. Jag borde ju egentligen inte ens va förvånad. Men jag tror Nicke och Flemman lättare kan beskriva känslan jag hade än vad jag själv kan.

Men hur som helst så tycker jag det är rent ut sagt fruktansvärt att man går ut på en fotbollsplan med inställningen att man bara ska förstöra allt. Man ska förstöra tempo, man ska förstöra underhållning, och man ska dessutom försöka förstöra kärleken till en sport man förutsättningslöst vigt en del av sitt liv till. Och det värsta med det hela att den inställningen vinner man på. Det är pinsamt. Det är fan en skam. Men tyvärr har ju svensk fotboll utvecklat sig så att tråkfotbollen alltid segrar. Man ser det ju överallt. Det ska löna sig att spela fotboll, men istället lönar det sig att förstöra fotboll.

Jag har sett en del av Kalmar i år och jag höll nästan på att sudda ut deras tråkstämpel. Men det jag såg igår visade bara att jag levt i en lögn ett bra tag nu. Fyfan för destruktivitet. Men jag orkar inte vara arg för det här längre. Det va ändä bara cupen. Visserligen hade jag verkligen velat se att Bajen tog sig till final och kanske även vunnit men det är trots allt bara ointressanta cupen. Och i längden så försvinner det bort som nånting väldigt obetydligt. Det är bara synd att vi ska förlora på det sättet. Det ska inte få finnas men tyvärr gör det ju det. Men skitsamma nu. Det är historia. Nu jävlar ska det bli vinst mot Gnaget på måndag och jag tror inte jag har känt mig så här revanschsugen sen höstderbyt 06. Ni som hänger med med hur läget va då och ni såg resultatet. Jag hoppas för mitt liv att det kan bli nåt liknade igen. Och även om vi skulle förlora så hoppas jag vi gör det för att AIK vill spela fotboll och vinner därefter. Den förlusten kan jag så småningom ta. Min kärlek till Bajen dör aldrig. Men min kärlek till svensk fotboll dog lite igår. Jag hoppas verkligen derbyt på måndag kan ge mig gnistan tillbaka. KROSSA GNAGET!

Men bortsett från den lilla plumpen i protokollet så känns den här veckan som en strålande sol på himlen. Och det började ju bra redan i lördags när det var fest i grimsta som ett sista avsked innan Natta och Carro drar på äventyr down under. Som ni (förhoppningsvis) läst här så var min taggning inte riktigt så som jag ville att den skulle va men när den närmade sig så bestämde jag mig ändå för att gå och jag kan inte riktigt fatta att jag ens tvekade med resultatet i hand. Flemman dundrade efter lite övertalning in hos mig vid 8-tiden och vi började ladda upp. Festen skulle tydligen hållas på Grimbogården vilket jag var övertygad om låg vid Grimstaskolan. Så vi tog 33:an till Nordanvägen. Nu var det ju tydligen så att vi inte alls borde ha gått av där då det låg på ett helt annat ställe. Men det va nog ändå lika bra för jag behövde till varje pris vattna en buske och jag vet int hur många hållplatser till jag hade klarat mig.

Med behoven uträttade styrde vi i alla fall stegen i rätt riktning och en givande promenad senare så fick vi syn på folket. Och jag som faktiskt trodde att jag inte skulle känna så många på festen fick direkt se mig motbevisad. För den ena kändisen efter den andra stormade ut för att hälsa och redan då kände jag att det här kunde nog bli lyckat. Flemman försvann såklart direkt som en avlöning så fort han kände närheten av Natta men nu gjorde det faktiskt inte så mycket. Jag hade en hel del att ta igen hos andra sköna individer.

Minnet bleknar sen över allt som hände den där kvällen. Visst kan alkoholen spela en viss roll men jag tror mest det handlade om att det var en riktigt rolig kväll. Jag hade i alla fall riktigt riktigt kul och det va ju absolut tack vare alla underbara människor. Det var verkligen i det läget man önskade att skolan skulle pågå ett år till. Jag är ganska övertygad om att jag hade klarat ett år till med lärare som Anna Wiberg och Jörgen Olsson om jag bara fått haft detta sköna sällskap i min närvoro. Istället artade kvällen sig som att det kändes som sista kvällen med gänget. På ett sätt var det ju lite så eftersom många drar iväg till olika delar av världen och även om det fortfarande finns många kvar här hemma så känns det ju alltid lite vemodigt. Men det blev i alla fall en värdig avslutning och när jag sömningt vinglade mot nattbussen vid tvåtiden var det mest glädje jag kände inom mig. Det är faktiskt svårt att förklara varför jag gillar det här gänget så mycket. Men jag tror jag skrev någon gång om att jag gillade skånefolket så mycket för att jag alltid kunde va mig själv i det sällskapet. Och nu har jag verkligen hittat ett sånt umgänge här på hemmaplan och det är nog det som gör det så härligt. För ingenting kan bli pinsamt i det här gänget, det går inte att göra bort sig. Så är i alla fall känslan och det gör att man istället alltid kan släppa loss på allvar och ha det jävligt kul. Det är riktigt riktigt skönt måste jag säga.

Förövrigt så var det rätt kul när jag kom hem för inte helt förvånansvärt så däckade jag ganska snabbt i soffan så fort jag la huvudet på kudden. Men ett par timmar senare ringde nicke som vart ute på krogen. Han ville sova hos mig men det roliga i det hela va att han hade ringt säkert tio gånger utan att jag vaknade. Och då hade han hört min signal utanför nere på gården. Men grejen var att jag hörde att det ringde men trodde att det va i drömmen och då pallade jag inte försöka svara. Men till slut blev jag så irriterad att jag svarade. Och då insåg jag att det va på riktigt så slängde mig efter telefonen. Och kanske var det tur att jag märkte det för Nicke började ställa in sig på att löpa hela vägen till Sättra. Den sjuka idén får inte en vanlig människa klockan halv sex efter en utekväll. Och till och med för en bonde som honom verkar det lite overkill. Nu fick han istället njuta av sömnen i min säng, det var nog bäst för oss alla.

Det känns som att alla delar av det som numera är mitt liv fått tagit plats den här veckan. Förutom festandet med sköna människor och matcher på Söderstadion så fick jag ett par timmar på jobbet i måndags. Visserligen var det bara en kort kvällstid men det gör ju sitt för lönen det också. Och på tal om lön så fick jag beskedet för Juli månad nu i veckan och med förtjusning såg jag att jag skrapat ihop min första femsiffriga lön. Nästan elva papp rullar in på kontot på måndag och det tackar jag för. Nu är det slut på fattigdom, det säger jag bara.

Och sen fick jag lite skön avkoppling med Tobbe också när jag följde med ut till hans land i tisdags för att vila upp mig lite. Vi var där i lite drygt ett dygn och jag måste säga att det va riktigt härligt att bara ta det lungt med en av sina bästa vänner och bara ha det mysigt. Och dessutom är jag ju inte ofta ute på landet och det va också en upplevelse. Jag gillar verkligen det där med att inte ha saker som internet eller fungerade telefoner att tänka på för att istället umgås som man borde göra oftare. Vi tog verkligen vara på tiden också så ni inte tror att vi bara latade oss. Nej vi smög in på Mackans tomt och kastade pil. Något som visade sig vara Tobbes lilla specialgren. Han var i alla fall överlägsen när det gällde att träffa mitten.

Vi hoppade även runt en del på en studsmatta som fanns i området. Men sporten att hoppa och samtidigt undvika fotbollar är min specialitet. Jag minns det alla gånger vi körde det hos Frankfeldtarna på den gamla goda tiden. Och det visade sig att den gyllene formen höll i sig även denna gång. Framåt kvällen blev det lite sällsakspel på verandan till levande ljus och mysig musik. Vi körde vår egna variant av ett flaggspel som rätt och slätt gick ut på att man skulle gissa vilket land flaggan tillhörde. Missade vi båda så la vi den bara sist och så skulle vi köra tills någon av oss klarade alla flaggor. Det visade sig vara nästan en omöjlighet. Jag tror det va lite drygt 24 flaggor som vi hade grova problem med. Till slut lyckades vi i alla fall lösa problemet och med det kan jag säga att vi nu officiellt utsett Grenada till att inneha Världens svåraste flagga att komma ihåg. Det fanns en del andra flaggor som också spökade för oss. Men vi har i alla fall lärt oss att nian finns på Vanuatu. Jag tror bara det är jag och Tobbe som fattar. Men har ni tråkigt nån kväll kan ni försöka lista ut vilket land just dom här 24 flaggorna tillhör:



Som avslutning på kvällen spelade vi ett par omgångar av den stora diamanten eller va det nu heter. Klassiker är det i alla fall och ganska kul va det. Men jag måste nog säga att det är lite för enkelt att vinna skiten. Tyvärr för mig, kul för Tobbe.

Och eftersom vi hade det så skönt där på kvällen så slutade kvällen, eller rättare sagt natten med att  inta varsin skön stol och bara snacka om allt vi kunde komma på. Det är alltid så givande att bara sitta och snacka ur sig allt man har på huvet. Och det känns ju ännu bättre när man har en sån som Tobbe där man verkligen kan snacka om allt. Det är riktigt skönt måste jag säga. Jag vet inte exakt hur mycket klockan hann bli innan vi intog sängarna men natten var till synes över och ljuset började lägga sig över tillvaron. Men det var värt varenda sekund måste jag säga.

Dagen därpå gjorde vi inte mycket alls. Tobbe jagade mest getingar och jag strökollade lite på OS medan jag försökte bygga ihop nåt slags pussel som till slut skulle bli en kub. Så kul hade jag det. Men vi beslöt oss för att åka hem så vi kunde hinna se Usain Bolts magiska 200-meterslopp på hemmaplan. Och jag vill med det än en gång tacka dig Tobbe för att jag fick komma ut dit. Det va verkligen vad jag behövde och verkligen nåt jag uppskattar. Jag hoppas såklart det blir flera gånger men det va i alla fall riktigt härligt och riktigt kul hela tiden. Underbart!

Jag hann knappt smälta Bolts utklassning föränn det var dags att återigen klä sig i den underbara klassiska Snapperströjan igen. Efter det långa uppehållet var jag sjukt spelsugen igen. Något jag verkligen inte kände efter korpiaden och slutet på vårsäsongen. Då kändes det nästan inte alls värt att fortsätta men nu efter uppehållet förstår jag verkligen varför korpen och framförallt Snappers är så sjukt roligt. Och det verkar ju som vi klarar att hålla ihop laget trots att vi inte går på Rubban nåt mer och det är otroligt glädjande. Och snart firar vi två år. Det är fan starkt i mina ögon och verkligen inget jag trodde på när vi startade allt. Och matchen i sig var också en ren njutning. Jag visste ju att min dagsform var långt ifrån optimal men jag tror inställningen jag hade gjorde det lätt att springa ändå. Och jag fick dessutom kröna allt med två delikatesser som betydde att jag återigen är någon att räkna med i målprotokollet. Dessutom smällde Tobbe dit en riktig pärla i Petter Andersson-klass och Sebbe och Rasmus fick stänka dit varsin. Vi hade inga svårigheter att vinna matchen och slutresultatet skrevs till 5-1. Men det bästa med hela matchen var ju att glädjen för Snappers finns igen och lever mer än någonsin. Fan vad jag älskar det här. MÄKTIGA SNAPPERS!

Och sen då? Jo tro inte att det slutar här. Då tror ni långt ifrån rätt. I torsdags var det nämligen dags att besöka Rubban igen. Ström känner sig tydligen lite ensam där utan alla oss så vi bestämde oss för att hälsa på honom och samtidigt testa den nya matsalen. Det va på ett sätt riktigt trevligt och på ett sätt riktigt besarrt att va tillbaka. Inte nog med att det kändes sjukt orättvist att vi aldrig fick ta del av den hyperfräscha matsalen så kände man sig så ovälkommen. Och då har man ändå gått där i tre år.

Och på något sätt kunde jag inte slita mig riktigt. Så jag ställde mig vid en dator för att kanske vänta på att några kändisar skulle dyka upp. Men jag undrar verkligen om det är samma skola för inte fan såg jag många jag kände igen. Var va alla dessa nya treor och tvåor förra året? De enda som jag faktiskt träffade på var Annika och Carro som också gick ut förra året. Dom hade tydligen också fått samma idé för sig att få sig lite gratis lunch. Vi stod och garvade lite åt att vi faktiskt inte kunde hålla oss borta från skolan nu när vi äntligen gått ut. Lite sjukt måste jag säga ändå.

Som sista grej måste jag bara berätta att Hemköp blivit rånade. Jag kan inte säga att jag vet så mycket om det men jag såg avspärrningarna när jag kom hem från Hipen nu ikväll och ja, det är ju lite sjukt det också. Jag ska ju jobba imorn så vi får se hur snacket går och så vidare. Hoppas bara det inte va någon som skadade sig eller så. Det hade ju bara vart otroligt tråkigt.

Men nu ska jag nog bestämt sluta skriva. Som sagt blir det jobb imorn och dessuom lite festligheter hos Martin på kvällen. Lång dag med andra ord och jag vill nog hinna med en film innan jag somnar. Jag hör av mig snart igen. Ha det gött allesammans!

PEACE!