Jerre

Haha man trodde ju att efter den där händelserika helgen så skulle det bli rätt lungt ett tag. Det va ju nästan lite upplagt för det liksom. Men tydligen så är det här lovet inte till för att bara ta det lungt på hemmaplan för sig själv. Och de senaste dygnen har vart för roliga för att jag ska kunna undvika att blogga om det. Dessutom måste jag få ner det här innan jag glömmer bort allt det roliga. Det är som vanligt möjligt att jag missar en del viktiga detaljer men va ska man göra liksom. Jag försöker i alla fall.

Men för att undvika de långa inledningarna så kan jag säga att jag hann knappt skriva klart det förra inlägget när Criffe stormade in. Jag sa innan att jag vill ha lite tid för mig själv för att just hinna blogga och så men till slut var han tvungen att röra sig från datorn så jag släppte in honom. Och egentligen va jag ju typ klar så det gjorde inte så mycket.

Som ni vet hade ju farsan dragit norrut över natten så vi hade lägenheten för oss själva. Vi hade väl inte direkt bestämt oss för vad vi skulle göra så det blev väl mest chill till en början. Det roliga va att vi typ bara va i mitt rum och höll oss ganska tysta som om farsan va hemma och sov i sin hörna av lägenheten. Men bara för att så lät vi dörren till mitt rum glänta hela natten och dessutom ropade vi alltid högt efter farsan varje gång vi kom ut i hallen på väg ut i köket eller till toan. Vi visste ju att han inte va hemma, men också därför kunde vi ropa hur högt vi ville. Ja jag vet att vi är lite konstiga men något måste man ju göra för att få kvällen att urskilja sig från alla andra kvällar.

Jag har annars ett ganska vagt minne av den kvällen. Jag vet egentligen inte varför men jag gissar att jag har det för att vi egentligen inte gjorde något speciellt. Men man vet ju aldrig. Det kanske ploppar upp efter ett tag. Man kan ju i alla fall hoppas på det. Det jag däremot kommer ihåg är att farsan hade köpt typ århundradets godaste hamburgare så vi kunde få oss lite nattamat framåt småtimmarna. Tror dom hette Barbeque Quarter Pounder eller nåt och jävlar va smaskiga dom va. Riktiga saftiga och en underbart lite kryddig smak. Däremot va dom ganska mättande. Men vi tryckte ändå i oss tre var innan vi låg och jäste i soffan.

Nu kom jag förövrigt på vad vi fördrev tiden med ett tag. Vi återupptog det gamla klassiska tidsfördrivet på uppesittarkvällarna, nämligen ett VM-spel på PES. Jag va ju som vanligt tvungen att vara Frankrike och Criffe satsade sina kort på Portugal. Och eftersom det är så klassiskt så ska jag ge er en liten redogörelse för hur det gick. Helt rätt med resultaten kanske det inte blir men det får ni isf ursäkta. Eller ja, ni har ju ingen aning ändå så jag kan ju säga typ precis vad jag vill. Men haha, jag ska försöka hålla mig till sanningen.

Nej men Frankrike är ju bäst, det vi ju och genom gruppspelet susade vi fram med Henry i täten. Även den lilla luriga Saha som för natten kallades Sarar (P-A måljubel Edition) stänkte in ett par stolpreturer. Criffe skötte även sitt när han såg till att Nuno Gomez och ständigt lika vaxfriserade Christiano Ronaldo sköt kasse på kasse och Portugal till åttondel.

PAUS! "Please don´t stop the music" sattes igång på mitt iTunes. MÅSTE byta!

Så, nu kan jag återgå, "Collide" va en mycket bättre och passande låt (dessutom mindre uttjatad). Jag vet att Criffe klarade sin del på ett utmärkt sätt och jag hade väl inte allt för stora problem på min sida heller. Men däremot i kvarten stötte jag på problem då England visade sig vara smått luriga. Stuart Downing va helt plötsligt världsbäst och nickade in vad som kunde varit avgörande. Men Maldoa (Malouda) blev hjälte för en sekund och utjämnade och tog matchen till straffar. Där kunde vi briljera med fyra säkra straffar. Beckham blev som vanligt syndabock och brände en avgörande straff.

Criffe tog sig också vidare men i semifinalen föll han som ett asplöv när Argentina och inte minst Hernan Crespo stormade fram. Han hade helt enkelt inte kraften att stå emot. Respass till bronsmatchen för honom, men på andra sidan slutspelsträdet dunkade Sarar in två kassar och sänkte på så sätt Italien till samma öde. Criffe spelade sen gladfotboll vilket omedelbart straffade sig och en stortorsk skramlade in till bakfickan. Min egen superfinal mot Crespo Boys slutade i sorti när den evige satte två kassar och gjorde livet sur för våra baguetter. Men livet är inte bättre än så. Och varför sura ihop när man kan bänka sig i soffan och kolla Hipp Hipp?

För av någon sjuk och nästan oförklarlig anledning hade vi missat att se Hipp Hipp-gängets liveshow trots att jag haft den utbränd ett bra tag. Det är ju nästan helt sinnesjukt om man får uttrycka sig så grovt så här offentligt. Men nu va det i alla fall dags att dyka ner i sveriges kanske mest klockrena humor. För visst är det galet kul emellanåt när dom brakar loss i ett rasande tempo. Det va ju verkligen full fräs från första andentag ("Jiöööran") till sista danssteg ("Demi Moooooore") så man satt ju där och salvade ur sig lite skratt. Alltid lyckat med komedi under nattens långa timmar.

Jag minns inte att vi gjorde något värdefullt den natten. Jag minns att vi va lite smågriniga på min kära far då han langat med sig båda kamerorna på sin resa och det gjorde ju att vi inte kunde spela in några nya mästerverk att lägga till i serien. Hang On är ju än så länge ohotad på den interna topplistan. Vi får hoppas att chansen att slå det dyker upp nån annan gång.

Men timmarna knaprade upp morgontider så vi beslutade oss för lite sömn. Jag gissar att jag som vanligt slocknade rätt fort. Criffe slaggade nog på där borta på soffhalvan också så det löste sig nog utan större problem.

Det finns någonting man kan va säker på när Criffe övernattar i närheten. Och det är att när man vaknar upp så sitter han där högst två meter ifrån en (oftast för att datorn befinner sig just där), fullt påklädd och helt insatt i något han snokat fram på min dator. Förr i tiden hittade man oftast honom vid samma tidpunkt inne på Playahead men även han har nu tagit sitt förnuft till fånga och avslutat sitt konto. Skönt att se.

Men för att återkomma till dagordningen så vaknade jag som vanligt långt efter lunchtid och givetvis så hörde man genast en muntert rop från datastolen. Denna vackra vårmorgon hade han haffat tag i de första avsnitten av Klass 9A vilket han satt sig in i. Jag som i och för sig redan sett dom torkade gruset ur ögonen och försökte hoppa in i sammanhanget. Måste säga att den serien är lite smått underhållande ändå. Egentligen är dom ju rätt seriösa men något är riktigt kul. Kan va för att dom inte är speciellt allmänbildande och att dom flesta har rätt roliga idéer för sig. Fast den där svenskalärarens röst skär genom berg. Fruktansvärt irriterande tonläge. Men kanske lika bra.

Criffe och jag fick sen någon galen spontan idé att vi skulle studsa alla mina (kanske typ 40) studsbollar samtidigt i köket och försöka undvika att få dom i huvet. Givetvis gick det inget vidare och det gjorde ganska ont emellanåt. Men fan det blir inte roligare än vad man gör det till. Eller?

Måndag betyder alltid matchdag på X11 så jag förberedde kvällens laguppställningar och hoppade sen in i en varm dusch. Criffe bestämde sig sen för att dra hem till sitt en stund så jag fick ensam se Nene Rendebe skicka Grasscutters ner i tabellen och peta upp W-107 till den övre halvan. Sånt gillar vi alltid att se. Sen följde en timme med lite musik och där jag plockade undan lite efter natten. Klockan tickade över halv sex och Väsbyligans sextonde säsong hade sparkats igång. Runby Warriors borta har faktiskt börjat bli riktigt trevliga tillställningar för oss Haansare och kvällen till ära straffade vår egna islänning de upplåsta backtöntarna i dubbel bemärkelse. Tre friska poäng till FC Haans och en skön fickparkering på silverplats. Criffe stod för omgångens bragd när han skrämde slag på halva skåne och tog tre välförtjänta pinnar mot inte längre lika allsmäktiga Sinter. Så en helt okej start på säsongen.

Dags för käk. Men det är fan aldrig roligt att käka ensam så jag ringde Niffe K och frågade efter sällskap. Mr. Sibylla bangar aldrig så jag fick styra Toyotan ut till lantligare longituder och hämta upp den stackars bonden. Att sen backa ut på hans halvmeterbreda grusväg i becksvart mörker med träd bakom varje backspegel är inte det lättaste. Hade inte Niffe lungt poängterat var träden befann sig hade min vänstra backspegel säkert legat kvar i leran efter att vi hade kört därifrån. Men efter lite vispande på ratten i olika riktningar hittade vi ut och rullade i ett sedvanligt högt tempo hela långa vägen till Sibylla. Med det menar jag inte att Sibylla ligger så ofantligt långt bort men åker man från Sättra ligger allt på inte alltför bekvämt avstånd.

Men till Sibylla hittade vi fram till slut och tre grillade korvar (i ljust bröd) senare va magen nöjd och vi började rulla tillbaka till Runby. Vi tyckte att Loffe länge varit alltför anonym så vi tänkte hetsa ut honom på lite äventyr. Men när jag ringer den löken så svarar Criffe. Hur vet ingen men hos Loffe va han så vi tog omvägen upp till Runby Hills och parkerade snyggt utanför Hemkunskapen. Väl inne hos Loffe blev det inte helt oväntat Youtube och allt vad det kan innebära. På menyn idag stod en galen tysk som sjunger Numajej och slår LP-skivor i huvet och givetvis några klassiker. Loffe tyckte sen att vi behövde lite tilltugg till kvällen som verkade ta en vändning som tydde på ännu en uppesittarkväll. Hemköp ligger närmast så där stormade vi in i jakt på knapriga smakupplevelser. Criffe hittade några chips som smakade rostad lök och Niffe drog åt sig en glasflaska cola. Så var det med den saken och vi hade nästan rullat därifrån när Niffe kom på att han hade glömt snuset. Han hade ju nämligen lovat Loffe att skaffa honom en dosa. Men en extrasväng på parkeringen va inte mer än nyttigt så Loffe stannade på topphumör hela natten.

Vi åkte sen hem till mig men hann knappt slå oss till ro innan vi skulle iväg igen. Jag hade ju nämligen lovat farsan att hämta honom på Arlanda och jag tänkte då att vi kunde göra en liten utflykt av det så vi spände fast oss i bilen igen och gasade norrut. Jag struntade i den ofantligt tråkiga motorvägen för en gångs skull och valde istället den lite mer slingriga vägen brevid. Längs resan blev det högsta volym med Hard Dance Mania och ett evigt hetsande av Niffe K.

Vi var framme vid arlanda lite för tidigt och vi märkte att parkeringskostnaderna inte va särskilt nådiga. Vi tänkte då sitta kvar i bilen ett tag men då kom en vakt av nåt slag gående och såg lite sur ut. Vi tog det säkra för det osäkra och rullade därifrån. Istället började vi cirkulera runt utanför de fem terminalerna (som egentligen typ är fyra för man kan inte hitta ettan) och när vi tröttnat på det våldgästade vi Hertz för tillfället ganska övergivna parkering.

Men tiden har en förmåga att röra sig framåt så vi kunde efter några låtar köra tillbaka upp till Terminal 4 och parkera. Vi fick väl lägga i ett par femmor i automaten så inte vakten fick nåt att säga till om men då kunde vi i alla fall röra oss in i huset. Och eftersom man inte behöver visa upp boardingpass vid säkerhetskontrollen i den terminalen knatade vi in till gaterna och slog oss ner. Criffe började bläddra i någon inrikes-tidning som verkade tråkigare än Kalmars fotbollsfilosofi medan Ludde letade jobb i en annan blaska. Han fastnade för nån slags montör och lyckades haffa åt sig någon mailaddress.

Farsan stormade sen ut och vi höll nästan på att missa honom. Men vi sprang ikapp honom och tog honom ut till silverpilen (bilen?) och körde honom lungt och säkert hem. Nu kunde vi äntligen varva ner ett tag och det gjorde vi också till bilderna av Hipp Hipp. Vi var ju liksom tvungna att visa Loffe detta så vi fick dra igenom det en gång till. Men det gjorde ju inte saken mycket sämre.

"Är det ett ofullständigt bibelcitat eller?"

Vi började sen jaga efter en film som förhoppningsvis överglänste bottenrullarna Sweeney Todd och Gabriel så att vi kunde fortsätta kvällen på sedvanligt vis. Men det bästa vi då hittade va den senaste produktionen från Ghostrider. Ska väl inte påstå att det är den mest klockrena underhållning man kan tänka sig en måndagkväll men vi hade rätt så trevligt ändå. Skönast måste nog ändå ha varit när han roffade åt sig en snowracer och hängde på den på en bil. Jävla galning skulle jag nog säga.

Men vi började bli lite rastlösa efter allt stirrande in i TV-rutan så vi började på bästa Big Brothermanér bolla runt med någon liten skumboll och då började vi även brainstorma fram lite sjuka idéer. Det vi sen kom fram till var att vi någon gång under sommarlovet stänga in oss i ett rum (troligtvis mitt ) och tillbringa minst fem dygn där. Den ända gången vi fick lämna rummet va under nödvändiga toabesök. Jag har verkligen ingen aning om vi skulle klara det utan att döda varandra men det skulle definitivt va ett roligt experiment. Givetvis ska vi i så fall lägga upp någon slags videoblogg med uppdateringar varannan timme eller nåt.

Men för att på allvar bli av med den tillfälliga rastlösheten drog vi iväg till Statoil för att fylla på drickaförrådet. Vi spelade som vanligt in lite filmer inne i butiken även om Criffe filmade typ tio minuter utan att veta att kameran inte spelade in. Men sånt händer även den bäste. Jag och Loffe fick tag i varsin Powerade och vi införskaffade och två Cola så vi hade resten av natten. Men istället för att återvända hemåt igen började vår nattliga äventyr på allvar. För Nicke ville nu helt plötsligt ut och sladda lite men eftersom jag inte ville grisa ner morsans bil igen rörde vi oss ut till Sjövillan ännu en gång.

Vi svängde in på den ensliga vägen men fick sen syn på en röd framfarande bil i den långa allén (där man faktiskt inte får köra bil) som såg lite mystisk ut. Han låg och skuggade oss uppför backen och stannade sen till vid några brevlådor. Vi tänkte inte så mycket mer på honom och hittade ner till nickes uppgrävda gräsmatta. Nicke studsade in i huset efter bilnycklarna och vi började rulla därfrån så länge. Vi stannade till vid en liten äng där Loffe och Criffe blev rädda för ett par rådjur. Kan i och för sig hålla med om att dom såg lite skrämmande ut. Niffe ringde och sa att hans päron stängt in hans bil så vi började rulla ut på vägen. Vi skrämde iväg råddjuren (eller vi skrämde väl iväg varandra om man ska va ärlig) Och jag vispade ratten i riktning Kairo (alltså badplatsen). Loffe och Criffe höll utkik efter oväntade råddjur medan jag själv hade fullt sjå med att undvika en frontalkrock med en lastbil på det mest smala partiet på den vägen. Men det gick oväntat bra men däremot så fick vi syn på den mystiska röda bilen igen som skuggade tätt bakom lastbilen. Vi undrade självklart vart den var på väg men ställde oss nere på Kairoparkeringen för att vänta in bonden. Han ringde då några minuter senare och sa att samma mystiska röda bil figurerat nere på grusvägarna i hans krokar och att han började bli lite för att misstänksam för att undvika att dubbelkolla låsen på husen och bilarna. Men sen hann han ifatt oss och vi åkte tillbaka till den civilicerade världen.
Marabou var vår nästa destination där Niffe skulle dra några spår. Vi andra satt kvar på den lilla sluttningen och tittade på med helljusen som perfekta strålkastare. Helt magiskt va det självklart inte men ändå en liten rolig utflykt. Men sen är det några tiotals minuter jag inte riktigt kommer ihåg vad vi sysslade med. Nästa sak jag kommer ihåg va att Niffe försökte dra ifrån oss vid Centrum. Vi svarade då med att svänga in på baksidan istället och försöka gömma oss för honom. Det gick inte så jättebra men det blev starten på en kurragömmalek som varade i säkert två timmar. I Bollstanäs försökte jag förvilla bort Niffe och Criffe (som hade bytt till Niffes bil) i något bostadsområde men det blev bara pannkaka av alltihop. Vi märkte också att Bollstanäs va lite för stort för att leka i så vi åkte tillbaka ner till centrum.

Där va det jag och Loffe som briljerade. Vi stod på ena sidan av Centrum och ringde dom andra och berättade att vi va vid just Centrum. Dom menade på att dom också va där så då la vi på och bytte position. Vi körde upp i ett litet parkeringshus och fick några minuter senare se det vita ekipaget susa förbi nere på vägen. Vi åkte då självklart åt andra hållet och ställde oss på en parkering. Men där fick dom syn på oss nerirfrån busshållsplatserna och vi pratade om att röra oss hemåt. Men vi fick ett litet försprång och drog ifrån dom ut på optimusvägen där dom inte länge såg till oss. Så vi blev av med dom ännu en gång. Och nu pallade dom inte leta mer över stora områden så vi drog tillbaka till Runby och fortsatte leken där. För att flika in något så kan jag säga att vi såg till den mystiska röda bilen ett antal gånger till i olika delar av Väsby. Helt rent mjöl i påsen hade han nog inte, det har jag svårt att tro.

Vi fick återigen ett överläge när vi smög i backen upp till G-salen och såg dom susa ner från Runby Backar. Vi drog då givetvis upp och började utforska lite genvägar. Sen så såg vi inte till dom på ett bra tag vilket också berodde på att vi va så otroligt luriga i våra vägval. Men till slut gav dom upp och lockade ner oss till Hemköp. Men dom hade tydligen kommit på vårat trick att smyga uppe vid G-salen men vi missade deras blinkningar på vägen ner. Men sen kände vi att det räckte med lek för den här natten. Men bilarnas bensintankar hade ju börjats tömma så vi tog en sista sväng till statoil och tankade på lite innan vi styrde hem till soffan igen.

Nattens sista film fick bli Michael Clayton men jag gav upp efter ungefär en kvart. Mycket för att jag var trött men också för att filmen höll ruskigt dålig klass. Fattade fan ingenting av den och då sover jag hellre. Tydligen hade dom andra också känt att det var dags att "call it even" och slocknat. Det blev slutet på en lika äventyrlig natt som så många gånger förut. Makalöst.

Sen har det ju varit en dag idag också. Jag förstår om ni "redan" nu börjar bli trötta på det här inlägget men jag fortsätter. Ibland är det underbart med detaljer också. Och idag vaknade vi upp till tonerna av Loffes nya ringsignal. Loffe snarkade sen vidare ett tag medan Crille (givetvis först uppe) surfade runt lite på datorn. Jag och Niffe flyttade över till soffan och slog på teven. Till min förtjusning var det Rännstensungar på ettan och jag såg den ju jätteofta när jag va liten så för mig var det ju en liten nostalgitripp. Jag tror inte dom andra uppskattade det lika mycket om jag ska va ärlig. Criffe drog hem av någon anlending men vi andra såg klart filmen. Jag tror ändå Loffe sken upp lite av den otroligt trallvänliga låten på slutet.

"Och skrämmer landsortsborna va"

Jag hamrade fast mig i datastolen ett tag medan Loffe och Niffe glodde vidare på Top Model. Ni kanske förstår att ingen av oss kände sig speciellt taggade på att göra annat än att bara chilla liksom. Men ibland är även det skönt. Vi försökte också hitta en bra serie att kolla på. Jag är ju verkligen på jakt efter en ny skön serie nu så vi letade lite. Vi tänkte ge Weeds en chans men en tio minuter in i det första avsnittet stängde vi av. Helt värdelöst. Nej jag tror jag satsar på Entourage istället.

Criffe ville sen ha skjuts hem från sin Rehab och farsan ville ner på bokrean så vi drog ut. Niffe drog bort till sin bil och fick köra hem med en rykande färsk böteslapp á 450 i handskfacket. Jag och farsan skjutsade sen hem Loffe till sitt och drog ner på Centrum för att kolla böcker. Eftersom jag inte direkt har råd att unna mig nåt läsbart nu tittade jag mest i kartböcker och skämtsamma böcker om uttjatade klyschor. Farsan tyckte de intressanta böckerna va lite för hårda mot plånboken så vi lämnade affären tomhänta. Där har ni lite att lära av, tjejer.

Efter korta svängar förbi Vilunda, Hemköp och 41:an fick jag äntligen tugga i mig en helt normal måltid. Till och med jag börjar bli trött på all skräpmat jag ätit den senaste tiden. Nu fick jag istället sätta tänderna i en citronmarinerad och sprödbakad torskfilé och knapra på soyakryddat ris. Jag skojar inte när jag säger att det kittlade oerhört skönt i kistan.

Criffe kom på en lysande idé att bio skulle bli kvällens happening. Loffe skulle tillbringa kvällen på hemmaplan med morsan men Niffe va som vanligt på. Timmen senare va allt ordnat, bonden hämtad, och ratten vispad i riktning Kista. Efter en smidig parkering i sydvästlig rikting ställde vi oss på trappan som rullade upp oss till Gallerian. Vi handlade biljetter till Jumper och drog sen igenom ett ödelagt köpcentrum till ICA och handlade godis. Tillbaka sen till biofotöljerna i en salong som knappt ens va halvfylld. Men det gjorde inte oss så mycket. Om filmen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Mina vänner va lite tveksamma i betygsättningen men jag tyckte fan den va riktigt bra. Jag håller med dom andra i att den stundtals blev nästan för överdriven och jag tror man hade kunnat göra det lite smidigare på en del ställen. Men annars tyckte jag den va skön och rätt häftig emellanåt. Jag gillar tanken på att man kan teleportera sig överallt. Det är nog min drömsuperkraft eller vad man ska säga. Jag måste också flika in lite kuriosa då dom i filmen sitter och äter på exakt samma restaurang i Rom där jag och farsan tuggade i oss en underbar pasta i höstas under vår Eurotrip. Det måste väl ändå anses som lite coolt. Men sammanfattningsvis skulle jag nog ge filmen fyra stolar av fem. Lite mindre överdrifter så hade den varit riktigt bra. Jag kanske borde vara med kräsen för att ge filmen ett rättvist betyg men det är väl inte förbjudet att gilla filmer, oavsett vad dom nu handlar om.

Hemfärden blev annars lugn och jag började nog på det här inlägget så fort jag kom innanför dörren så jag har väl egentligen sammafattat alla det minnesvärda detaljerna sen jag slutade det förra inlägget. Ni får ha överseende med att jag överdrev med detaljerna den här gången men vad ska man egentligen göra. Det här kommer va utmärkt att ge till barnbarnen när man blir gammal. Nu ska jag slå mig ner i soffan och kolla ett 24-avsnitt. Det blir nog lite Pågen också. Vi hörs snart igen. I alla fall om det fortsätter va så här händelserikt.

PEACE!