Grön & Vit
Derbyt på Råsunda den 20:e April 2009 går till historien som en av de bästa och skönaste derbyupplevelser jag varit med om hittills. Egentligen ska man inte ranka derbyn eftersom alla på sitt eget sätt präntat in sig i mitt hjärta, både på gott och ont. Men jag tror nu när jag smält måndagskvällen och sett matchen i repris två gånger att det va det näst bästa jag upplevt på Råsunda genom alla mina år som Bajare. Det enda som faktiskt slår den här upplevelsen är det fullkomligt underbara höstderbyt mot AIK 2006 och alla ni som vet vad jag pratar om och var där vet varför så därför behöver jag inte ens förklara. Däremot kan jag och ska jag förklara varför derbyt i måndags nästan väckte samma känslor som den kyliga men ändå stekheta kvällen för 2,5 år sedan och jag gör det genom tio punkter. Detta är alltså tio förklaringar till varför jag aldrig ville gå hem från Råsunda i måndags.
1 - Resultatet: Givetvis är ett derby aldrig fulländat vid annat än tre poäng och på sättet vi vann den här matchen är resultatet en stor del till den magiska upplevelsen. Vi vänder ett underläge och vägrar att förlora. Vi gör det tillsammans, spelarna på planen och klacken på den södra läktaren. Det är VI som är Hammarby!
2 - Platserna: Jag var lite småsur innan matchen att vi var ute så sent med och skaffa biljetter när vi missade Södra Nedre. Jag visste visserligen att Södra mellan fungerar nästan lika bra men trodde inte alls det skulle va samma grej. Men när vi fick platser precis i mitten nästan längst ner på mellan var det inte bara bra platser utan kanske de bästa jag har stått på bland betongen ute i Solna. Förutom att man såg allt så bra från den positionen så var det helt underbart att kunna sätta sig på räcket de sista minuterna och bara suga in den massiva kärleksfulla känslan som dundrade genom luften. Jag ryste inte då men gör det nu vid tanken när hela Södra gungade samtidigt som den norra läktaren tömdes rekordsnabbt.
3 - Motgångarna i första halvlek: 0-1 i baken efter drygt tio minuter och ett solkart mål som aldrig godkändes kvarten senare gjorde att man minst sagt var frustrerad. Men det är i dessa lägen man är som allra stoltast att vara grönvit i själen. Trots känslan av att allt gick emot vänder vi det till en enorm styrka och stämningen bara ökar. Minuterna efter det bortdömda målet var det kaos på den södra läktaren och volymen steg högt upp i den mörka kvällshimlen. Vi vägrade helt enkelt att slås ner av skitmål i baken och inkompetenta domare. Vi visade istället att vi aldrig viker ner oss och det är nåt unikt och starkt vi alltid ska va stolta för.
4 - Ölburken: Jag tycker givetvis att det bara är idiotiskt att kasta in saker på planen oavsett hur frustrerad eller arg man är. Det enda det leder till är svarta rubriker i kvällstidningarna och risk för avbrutna matcher. Så det är inte därför jag tar med detta som en anledning. Utan istället vill jag lyfta fram Mikkel Jensens aktion. När ölburken flyger in börjar Dembo direkt att gestikulera och se ut som en jättebebis som vill hem till mamma. Man börjar fasa över att domare Johannesson ska ta tillfället i akt och bryta matchen men när man tittar upp så ser man att Jensen börjat springa. Och efter en 80-metersrusch där man tror att han ska mana publiken till att lugna ner sig skäller han istället ut Dembo för hans löjliga fasoner, får bort ölburken och man ser tydligt på hans kroppspråk att han aldrig tänker ge massmedia, domaren eller Big Dumbo chansen att förstöra festen. Det är så en kapten ska agera. Kung Mikkel!
5 - Baklängeshoppen: Två gånger i matchen manade klackledarna oss att vända på oss och "hoppa om du älskar Hammarby" och när man ser videoklippen efteråt så ser man vilken otrolig effekt det ger. Och även just där och just då var det både härligt och grymt att se alla stå vända bort från planen och bara röja. Ena gången var det väl lite dålig tajming då det var precis vid en DIF-hörna men kanske gjorde det saken bättre. Jag älskar i alla fall sådana här inslag där man dels prövar något annorlunda som höjer stämningen och dels visar att fotbollen till minst lika mycket del handlar om det som händer på läktaren. Så länge vi röjer på läktaren kommer fotbollen aldrig att dö och baklängeshoppen var ett underhållande och underbart bevis på det.
6 - Igor Armas: När han värvades vågade jag inte riktigt jubla. Det luktade videojugge lång väg men röster höjdes om att det var en spännande värvning redan på försäsongen. Nu har jag sett honom i fyra matcher och min kärlek för honom växer för varje match av två anledningar. Dels visar han en enorm inställning och ger allt han har i varje situation. Och då spelar det på nåt sätt ingen roll om han inte är världens bästa spelare. Dels så påminner hans sköna utstrålning om en viss Sebastian Eguren. Visserligen tror jag aldrig han kan ta en större plats i mitt Bajenhärta än vad Eguren gjorde, och fortfarande gör, men det han visade efter hans stoplnick och sitt spel är att han är min nya favorit i Bajen.
7 - Tifot: Jag tänker inte sitta och säga att det va överdrivet snyggt, inte heller speciellt avancerat men efter år av misslyckade tifon var det här ett stort steg i rätt riktning och det här är precis vad jag saknat i tifoväg inom Hammarby. Tidigare år har vi alltid försökt oss på nyskapande och väldigt avancerade tifon vilket istället blivit totala fiaskon som våra antagonister skrattat länge åt. Men måndagens tifo var enkelt och stilrent som lyckades fullt ut. Och med en lika enkel men fruktansvärt klockren banderoll var det klart godkänt. Så jag hoppas verkligen att vi fortsätter på den inslagna vägen och till slut så kan vi också göra grymma tifon. För det är nog fan det enda vi inte är bäst på, på de svenska läktarna.
8 - Djurgården: Det snackades mycket om "krisderbyt" innan matchen men trots att spelet långt ifrån var bländade så visade vi i alla fall att vi har långt ifrån samma problem som våra blåblå fiender. Djurgården var bara helt enkelt usla i nästan allt dom gjorde och inte ens objektivt kan jag tycka att Djurgården på något sätt uttryckte något annat än en skam för deras egna klubbmärke. Jag trodde verkligen jag skulle sakna Tauer men det var fan ännu mer underhållande att titta på Haginge. Han var verkligen utstuderat usel. Och Oremo, spelade han ens? Nej fortsätter det så här så blir det Superettan nästa år.
9 - Publiksiffran: Det här kanske ni tycker låter väldigt konstigt och på ett sätt kan jag väl hålla med om att det inte alls är bra med bara 16000 på ett derby och att en match som AIK-Halmstad drar mer folk. Men å andra sidan håller jag inte med om att det SKA va över 30k på ett derby. För med för höga publiksiffror på ett derby brukar det nästan alltid innebära för mycket "turister","barnvagnar" och "flickvänner". För vilka är det som sviker när publiksiffran sjunker. Inte är det dom som brinner för Bajen i alla fall. Och i klacken blir det mer folk som verkligen förstår att man är där för att sjunga och hoppa för Bajen och då blir stämningen så mycket bättre. Det är då vi kan skapa det där fullkomliga stödet spelarna på planen behöver och det är dessa stunder vi visar europeisk toppklass när det gäller att skapa atmosfär. Och jag skiter faktiskt helt fullständigt i om det är glest på Östra nedre eller om "Djurgårdsfamiljen" hellre sitter hemma och kollar gamla hockeyrepriser. Nej jag går på fotboll minst lika mycket för stämningen på läktaren och den är ALLTID bäst när publiksiffran är lite lägre.
10 - Efter matchen: Norra läktaren är helt tömd på gårdare medan hela södra fortfarande röjer loss när Poppen ger oss en sång. Överallt ser man de grönvita halsdukarna och hör den ekande sången. Jag förstår givetvis att det alltid är lättare att röja efter en seger än efter en förlust men det spelar ingen roll, för den där magiska känlsan man har efter derbyseger är obeskrivlig. Det enda man kan säga är att just då känner man sig odödlig. Hjärtat skenar iväg och rösten blir alldeles hes. Man försöker samtidigt som man låter alla instängd frustration sippra ut genom total glädje suga in allt omkring sig. Man njuter för fulla drag och vill att livet alltid ska va precis som den stunden. Alla problem blockeras för en stund och man svävar högt uppe bland molnen. Det är bara så fulländat vackert och man vill aldrig vakna ur den verkliga drömmen.
Givetvis finns det en del negativa saker också men varför ens ta upp dom efter en sån underbar kväll. Istället låter vi resultattavlan tala för sig själv. Hammarby: 3, Djurgården: 1. Det räcker så!
PEACE!
1 - Resultatet: Givetvis är ett derby aldrig fulländat vid annat än tre poäng och på sättet vi vann den här matchen är resultatet en stor del till den magiska upplevelsen. Vi vänder ett underläge och vägrar att förlora. Vi gör det tillsammans, spelarna på planen och klacken på den södra läktaren. Det är VI som är Hammarby!
2 - Platserna: Jag var lite småsur innan matchen att vi var ute så sent med och skaffa biljetter när vi missade Södra Nedre. Jag visste visserligen att Södra mellan fungerar nästan lika bra men trodde inte alls det skulle va samma grej. Men när vi fick platser precis i mitten nästan längst ner på mellan var det inte bara bra platser utan kanske de bästa jag har stått på bland betongen ute i Solna. Förutom att man såg allt så bra från den positionen så var det helt underbart att kunna sätta sig på räcket de sista minuterna och bara suga in den massiva kärleksfulla känslan som dundrade genom luften. Jag ryste inte då men gör det nu vid tanken när hela Södra gungade samtidigt som den norra läktaren tömdes rekordsnabbt.
3 - Motgångarna i första halvlek: 0-1 i baken efter drygt tio minuter och ett solkart mål som aldrig godkändes kvarten senare gjorde att man minst sagt var frustrerad. Men det är i dessa lägen man är som allra stoltast att vara grönvit i själen. Trots känslan av att allt gick emot vänder vi det till en enorm styrka och stämningen bara ökar. Minuterna efter det bortdömda målet var det kaos på den södra läktaren och volymen steg högt upp i den mörka kvällshimlen. Vi vägrade helt enkelt att slås ner av skitmål i baken och inkompetenta domare. Vi visade istället att vi aldrig viker ner oss och det är nåt unikt och starkt vi alltid ska va stolta för.
4 - Ölburken: Jag tycker givetvis att det bara är idiotiskt att kasta in saker på planen oavsett hur frustrerad eller arg man är. Det enda det leder till är svarta rubriker i kvällstidningarna och risk för avbrutna matcher. Så det är inte därför jag tar med detta som en anledning. Utan istället vill jag lyfta fram Mikkel Jensens aktion. När ölburken flyger in börjar Dembo direkt att gestikulera och se ut som en jättebebis som vill hem till mamma. Man börjar fasa över att domare Johannesson ska ta tillfället i akt och bryta matchen men när man tittar upp så ser man att Jensen börjat springa. Och efter en 80-metersrusch där man tror att han ska mana publiken till att lugna ner sig skäller han istället ut Dembo för hans löjliga fasoner, får bort ölburken och man ser tydligt på hans kroppspråk att han aldrig tänker ge massmedia, domaren eller Big Dumbo chansen att förstöra festen. Det är så en kapten ska agera. Kung Mikkel!
5 - Baklängeshoppen: Två gånger i matchen manade klackledarna oss att vända på oss och "hoppa om du älskar Hammarby" och när man ser videoklippen efteråt så ser man vilken otrolig effekt det ger. Och även just där och just då var det både härligt och grymt att se alla stå vända bort från planen och bara röja. Ena gången var det väl lite dålig tajming då det var precis vid en DIF-hörna men kanske gjorde det saken bättre. Jag älskar i alla fall sådana här inslag där man dels prövar något annorlunda som höjer stämningen och dels visar att fotbollen till minst lika mycket del handlar om det som händer på läktaren. Så länge vi röjer på läktaren kommer fotbollen aldrig att dö och baklängeshoppen var ett underhållande och underbart bevis på det.
6 - Igor Armas: När han värvades vågade jag inte riktigt jubla. Det luktade videojugge lång väg men röster höjdes om att det var en spännande värvning redan på försäsongen. Nu har jag sett honom i fyra matcher och min kärlek för honom växer för varje match av två anledningar. Dels visar han en enorm inställning och ger allt han har i varje situation. Och då spelar det på nåt sätt ingen roll om han inte är världens bästa spelare. Dels så påminner hans sköna utstrålning om en viss Sebastian Eguren. Visserligen tror jag aldrig han kan ta en större plats i mitt Bajenhärta än vad Eguren gjorde, och fortfarande gör, men det han visade efter hans stoplnick och sitt spel är att han är min nya favorit i Bajen.
7 - Tifot: Jag tänker inte sitta och säga att det va överdrivet snyggt, inte heller speciellt avancerat men efter år av misslyckade tifon var det här ett stort steg i rätt riktning och det här är precis vad jag saknat i tifoväg inom Hammarby. Tidigare år har vi alltid försökt oss på nyskapande och väldigt avancerade tifon vilket istället blivit totala fiaskon som våra antagonister skrattat länge åt. Men måndagens tifo var enkelt och stilrent som lyckades fullt ut. Och med en lika enkel men fruktansvärt klockren banderoll var det klart godkänt. Så jag hoppas verkligen att vi fortsätter på den inslagna vägen och till slut så kan vi också göra grymma tifon. För det är nog fan det enda vi inte är bäst på, på de svenska läktarna.
8 - Djurgården: Det snackades mycket om "krisderbyt" innan matchen men trots att spelet långt ifrån var bländade så visade vi i alla fall att vi har långt ifrån samma problem som våra blåblå fiender. Djurgården var bara helt enkelt usla i nästan allt dom gjorde och inte ens objektivt kan jag tycka att Djurgården på något sätt uttryckte något annat än en skam för deras egna klubbmärke. Jag trodde verkligen jag skulle sakna Tauer men det var fan ännu mer underhållande att titta på Haginge. Han var verkligen utstuderat usel. Och Oremo, spelade han ens? Nej fortsätter det så här så blir det Superettan nästa år.
9 - Publiksiffran: Det här kanske ni tycker låter väldigt konstigt och på ett sätt kan jag väl hålla med om att det inte alls är bra med bara 16000 på ett derby och att en match som AIK-Halmstad drar mer folk. Men å andra sidan håller jag inte med om att det SKA va över 30k på ett derby. För med för höga publiksiffror på ett derby brukar det nästan alltid innebära för mycket "turister","barnvagnar" och "flickvänner". För vilka är det som sviker när publiksiffran sjunker. Inte är det dom som brinner för Bajen i alla fall. Och i klacken blir det mer folk som verkligen förstår att man är där för att sjunga och hoppa för Bajen och då blir stämningen så mycket bättre. Det är då vi kan skapa det där fullkomliga stödet spelarna på planen behöver och det är dessa stunder vi visar europeisk toppklass när det gäller att skapa atmosfär. Och jag skiter faktiskt helt fullständigt i om det är glest på Östra nedre eller om "Djurgårdsfamiljen" hellre sitter hemma och kollar gamla hockeyrepriser. Nej jag går på fotboll minst lika mycket för stämningen på läktaren och den är ALLTID bäst när publiksiffran är lite lägre.
10 - Efter matchen: Norra läktaren är helt tömd på gårdare medan hela södra fortfarande röjer loss när Poppen ger oss en sång. Överallt ser man de grönvita halsdukarna och hör den ekande sången. Jag förstår givetvis att det alltid är lättare att röja efter en seger än efter en förlust men det spelar ingen roll, för den där magiska känlsan man har efter derbyseger är obeskrivlig. Det enda man kan säga är att just då känner man sig odödlig. Hjärtat skenar iväg och rösten blir alldeles hes. Man försöker samtidigt som man låter alla instängd frustration sippra ut genom total glädje suga in allt omkring sig. Man njuter för fulla drag och vill att livet alltid ska va precis som den stunden. Alla problem blockeras för en stund och man svävar högt uppe bland molnen. Det är bara så fulländat vackert och man vill aldrig vakna ur den verkliga drömmen.
Givetvis finns det en del negativa saker också men varför ens ta upp dom efter en sån underbar kväll. Istället låter vi resultattavlan tala för sig själv. Hammarby: 3, Djurgården: 1. Det räcker så!
PEACE!
Kommentarer
Postat av: DFG
BAJENFITTA JAG KOMMER TILL HEMKÖP ELLER RUNBY !
Postat av: Kungen
Önskar att alla spelarna fick läsa din blogg.
Så här är det att vara supporter.
Och har man inga argument kan man alltid hota.
Anonymt förstås eftersom man är liten och feg./ P-A
Postat av: Flemmy
Kan iof hålla me på de flesta (kanske till och med alla) punkter, ändå hade jag inte alls samma känsla att det här var ett derby jag för alltid kommer ha nära hjärtat. Vet inte varför faktiskt, men på nåt sätt kändes det så profilfattigt på planen liksom. Det fanns ingen riktig derbykung. Sen äre ju klart att spelet var under all kritik också.
Ska dock hålla med om att det var ett helt underbart derby, men kommer nog inte kommas ihåg på samma sätt som höstderbyt mot Gnaget 2006 :P
Postat av: Niff
Flemman hade du stött med oss hade du tyckt annorlunda ;) Förövrigt bra inlägg hoffa, håller helt med på alla punkter.
Krossa Glenn och DFG!
Postat av: Tobbe
Njut så länge det varar!
Postat av: Linn
Hur mycket jag än gillar att läsa din blogg finns de noway att jag skulle orka läsa ett SÅ långt inlägg om en enda match! Haha! Hur som helst har jag länkat till dig på min blogg, bara så du vet. Vill du att jag tar bort den är de bara att säga till!
Puss på dig!
Trackback