Jerre

För det första måste jag svara på Tobbes väldigt konstruktiva kritik i sin kommentar där han allvarligt frågar var kvalitén den här bloggen alltid stått för tagit vägen. Men grejen är att jag har svårt att konstruera fram något riktigt vettigt att säga om den saken. En anledning är givetvis att jag inte alls känner passionen för bloggandet längre. Eller jag känner ofta att fan nu vill jag blogga men sen när jag väl sitter här framför tangenterna så vill det sig inte. Det är tråkigt, det tycker jag själv också men jag hoppas att jag på allvar ska hitta tillbaka. Däremot så ser det kanske inte så ljust ut just nu eftersom jag med flera olika metoder försökt få tillbaka den där känslan jag hade för kanske 1,5 år sen. Först försökte jag ju med alla listor men det vart rätt ointressant i längden. Dessutom var det rätt jobbigt att hitta på just spännande listor. Nästa försök var ju att börja med veckoinläggen igen men då kom pressen tillbaka och det va det sista jag behövde.

Sen kanske jag helt enkelt blivit för lat, eller kanske rentav för gammal. Eller ja gammal va väl ett värdelöst argument. Men grejen är att sen jag började jobba heltid så har nästan all min energi på dagarna lagts på jobbet och fastän att mitt jobb ofta verkar vara rätt lugnt så tar det på krafterna, åtminstone mentalt. Jag orkar kanske träna i två timmar men jag orkar inte riktigt släppa lös tankarna på samma sätt som förut. Kanske har jag liksom hamnat efter rent tankemässigt just för att jag inte behöver hålla hjärnan i trim på samma sätt som när jag pluggade. Det kan i alla fall vara en anledning fast för att inte överanalysera allt som Flemman så släpper jag alla dessa tankar om varför och istället konstaterar jag som säkert många av er tycker att den här bloggen inte ska leva vidare som vilken blogg som helst. Ska jag fortsätta så ska det vara med kvalité och i så fall så kanske inte kvantiteten spelar någon vidare större roll.

Hur som helst så sitter jag här efter ett långt och krävande träningspass på Hipen där vi sedvanligt kämpade tills att lamporna släcktes. Och ska jag på något sätt komma i form mentalt kan jag lika gärna sätta fart på det fysiska planet också. Men å andra sidan vet jag att jag är värdelös på att hålla alla mål jag sätter upp så det är lika bra att skippa det och istället ta en dag i taget. Nu fick jag en ordentlig genomkörare ikväll vilket säkert lämnar spår i form av värk lite här och där de kommande dagarna och det är ett skönt bevis på att man tränat. För stunden får det räcka och jag är nöjd.

Dessutom blev det här den första vita helgen sen operationen där jag inte hade något att skylla på. Visserligen kan man skylla på att jag har jobbat båda dagarna men eftersom det aldrig stoppat mig förut så ser jag det inte riktigt som en vettig anledning och väljer därför istället att se det som att jag valde en alkoholfri helg för att det inte kändes nödvändigt. Jag valde att tacka nej till erbjudandet att supa med Runby Front i fredags och satt istället och kollade Så ska det låta i min ensamhet. Och jag valde att tidigt göra upp lugna planer med Tobbe för att inte bli lockad till utgång igår. Och med facit i hand blev det ändå en riktigt skön helg där jag verkligen inte har något att klaga över. Och faktum är att det här va första helgen på väldigt länge där jag inte alls kände mig taggad på att dra ut eller festa. Visserligen finns det alltid anledningar till varför jag kände så men precis som innan väljer jag att se det som att jag helt enkelt ville umgås med mina kära vänner genom en lugn men rolig hemmakväll. Och jag måste säga att om man alltid går in med rätt inställning till varje situation i livet så behöver man aldrig känna sig besviken eller ångerfull i efterhand. Hade jag istället gått in för att supa gärnet den här helgen hade jag säkert känt mig smått besviken att det "bara" blev en hemmakväll med grabbarna. Inställning är så jävla viktigt. Och som vanligt kan jag inte komma ifrån att mitt motto för det här året verkligen betyder allt. No expectations - No regrets. Nej jag är nöjd helt enkelt.

Men det är också lite därför som man är lite arg på sig själv att man omedvetet bygger upp förväntningar inför det stundande derbyt imorn. Fan jag gick ju in med inställningen den här säsongen att oavsett hur det går så spelar det ingen roll så länge jag får ge utlopp för min kärlek och min passion för Bajen och allt runt omkring det. Men ändå så känner jag mig lite spänd och förväntansfull inför derbyt imorn. Kanske är det för att vi rent sportsligt sett verkligen behöver segern imorn och känslomässigt för att en seger mot Djurgården får en att sväva ett bra tag oavsett va vinsten egentligen innebär. Men samtidigt så vill jag inte stå på Råsundas färgglada stolar imorn med hjärtat i halsgropen och vilja gråta mig till sömn om det nu blir förlust. Men jag antar att jag bara är så mänsklig jag borde vara som supporter till världens vackraste lag. Det är ju trots allt Derby och är jag inte nervös innan eller om jag inte sitter och tänker på hur det kan sluta genom att dagdrömma om olika magiska avgörande för de grönvita så vore jag nog inte Bajare.

Annars tänkte jag en hel del på just det här när jag ensam vaken körde hem från Helsingborg under fredagens första små timmar. Hade vi för ett år sen förlorat mot Helsingborg när vi helt klart varit värda en poäng och dessutom fått målet emot oss helt regelvidrigt så hade jag varit helt hysterisk med slagorden Avgå Alla liggandes nära till hands mest hela tiden. Men det känns som att det inte riktigt spelat någon roll i år. Man kanske kan tycka att det tyder på ett bristande engagemang men å andra sidan hade jag väl knappast åkt för att se just Helsingborg borta på en torsdag i April om jag inte var taggad.

Nej det är svårt att sätta fingret på vad som känns så annorlunda i år. Det handlar inte om att jag givit upp på förhand heller, fast kanske har det lite med det att göra. För första gången sen det magiska guldåret så känner jag inte att Hammarby har något i toppen att göra. Och med den inställningen redan från början kanske det är svårt att lida efter en förlust mot Gefle i en hemmapremiär på samma sätt som när man tror på guld. Vissa av er kanske kallar det att ge upp men jag väljer i så fall hellre att se det som en insikt och på något sett är det ju ändå en självdistans. Jag vet att Bajen inte har något lag för toppen i år och istället för att försöka inbilla sig det så väljer man att gilla läget och inse att kärleken till Bajen fortfarande är lika stark. För första gången i mitt Bajenliv så kan jag faktiskt känna den där känslan Bajarna alltid pratat om. Jag kan äntligen förstå alla dom som var med mot Hertzöga. Jag kan fatta allt det här med "Skit i tabellen - Bajen är bäst ändå". För äkta kärlek klarar av alla motgångar. Äkta kärlek finns kvar även i dåliga tider.

Jag vill med det här inte komma in på någon diskussion angående medgångssupportrar eller inte utan istället bara förklara för er hur mina känslor ligger till nu. För grejen är att nu när jag inte har några förväntingar alls på Bajen i år så behöver jag inte känna besvikelsen efter en förlust. Jag behöver inte ta emot skit från antagonister eller journalister. För på något sätt har jag hittat den innersta tryggheten i själva kärleken jag känner. Och med den tryggheten känner jag mig stark och genom det vet jag att det alltid finns en framtid och oavsett hur den framtiden ser ut så kan jag stå där rakryggad och stolt över mitt val i livet. Och på så sätt kan jag alltid vakna varje dag och känna att just idag, då är jag fan stark!

Det blev väldigt mycket om temat inställning i det här inlägget som på något sätt ändå måste ses som ett steg i rätt riktning när det gäller mitt bloggande. Men det är kanske för att det är just det jag tänker på mycket nuförtiden. Jag känner kanske att jag är på väg in i en liten svacka mentalt igen och kanske gör det att jag börjar stålsätta mig. För trots allt så finns det ju alltid två sidor av samma mynt och väljer man att se det positiva i allting så borde man inte kunna tryckas ner. Kommer du fram till en ogenomtränglig vägg så behöver man inte automatiskt vända om och se det som ett misslyckande. Istället så tänk att väggen aldrig kan vara så hög eller så bred att du inte kan ta dig över eller runt den. Behåll den mentala kylan och tänk ut ett vettigt sätt att komma förbi hindret framför och se det sen som att du lyckats med någonting. På vägen har du säkert samlat på dig erfarenheter som kan hjälpa dig i liknande situtationer längre fram. Och på det sättet kommer du alltid vidare. Vänder du istället om kommer du förr eller senare tillbaka till en likadan vägg och om du ständigt vänder ryggen till kommer du bli instängd. Och om en vägg ser ut som ett hinder så är det väl ändå ingenting mot va fyra väggar och kanske ett tak lan vara omkring dig. Nej det känns som att det är en bra filosofi just nu och kanske slipper jag på det sättet hamna i en ny jobbig svacka. För det är ju verkligen onödigt när livet har så mycket att erbjuda dig. Du är den du väljer att vara och väljer du att alltid älska dig själv och inte se dina val som ett misslyckande utan istället som en erfarenhet så kanske du någon gång klarat av alla blockeringar och vattengravar längs livets långa hinderbana och då kan du stå där och vara en lycklig människa. Naivt? Ja kanske, Fast nej ändå inte. Inställning är allt.

Nu tackar jag för mig och säger godnatt. Det är ju ändå en viktig dag i morgon och lite sömn kanske ska vara på sin plats. Ändå måste jag avsluta med ett par av min goda vän Tobbes råd här i livet. "Erkänn inte en svaghet, då förlorar du övertaget. Vänd det istället till en styrka och du vinner övertaget!"

PEACE!