Jerre

Bered er på ett inlägg av den lite deppigare sorten. Det känns som att jag håller på att kvävas just nu och den enda utvägen jag kan hitta är att skriva av mig alla skit på den här bloggen. Det finns för många obehagliga känslor som fyller upp mitt huvud och mina sinnen som jag helt enkelt inte klarar av att slå bort. Som ni alla säkert förstått vid det här laget så åkte jag på den otroligt upphaussade och definitivt överskattade svininfluensan under veckan i Magaluf förra veckan och har fått isolera mig på rummet sen jag kom hem. Och oavsett hur man vrider och vänder på det så kan jag inte längre hitta något annat än frustration för att beskriva hur det känns. Till en början när jag verkligen va sjuk va det självklart skönt att bara ligga och kurera sig. Dessutom behövde jag garanterat några dagar att ta igen alla sömnbrist man samlat på sig i Maggan så man måste kunna se tillfället att bli sjuk på som ganska lägligt.

Nu är jag inte sjuk längre. Febern är borta sen länge och det enda som förföljer mig är en ganska elak hosta som ändå har bedarrat en hel del de senaste dagarna. Hade det varit en vanlig hosta hade jag friskförklarat mig för hela världen för länge sen och börjat leva livet igen. Men eftersom den här fasansfulla (läs det ironiskt snälla) sjukdomen är så smittosam så måste jag ha en säkerhetsmarginal så att jag inte smittar ner hela min omgivning. Jag har hört min far gå runt och hosta hela dagen så han åker nog dit och jag känner faktiskt inte hur egoistisk jag än är att jag vill smitta alla jag känner. Jag pratade med jobbet idag och utan att få något riktigt klart svar så lät det som att dom tyckte jag borde stanna hemma ett par dagar till. Så jag vet liksom inte om jag får jobba i morgon så nu sitter jag här med en ovisshet över huvudet som tar kål på mig. Och oavsett hur jag ser på det så vill jag inte sitta hemma mer. Och jag kan ju inte heller träffa mina kära vänner eftersom dom också kan smittas så vad ska jag göra. Pallar verkligen inte ladda ner ytterliggare en film att halvsova till och att varva igenom något spel jag redan varvat känns kort och gott uteslutet.

Men om det va så enkelt att det bara handlade om rastlöshet så skulle jag inte gnälla så mycket. Men av rastlösheten bildas ett stort behov av att träffa folk som kan lyfta upp en ur det dryga tidsfördrivande träsket jag befinner mig men eftersom det alternativet till synes verkar omöjligt så infinner sig också en sällskapssjuka som det var länge sen jag upplevde. Jag levde ihop med sex grabbar mer eller mindre dygnet runt i en vecka nere på Mallis där det var fullt fart precis hela tiden och nu ska jag klara av omställningen att helt på egen hand underhålla mig själv i ett begränsat utrymme. Jag klarar inte av det. Och allt påverkas av det. Jag klarar inte av tystnaden i att bara höra mina egna andetag men inte ens musik kan lyfta ljudnivån tillräckligt. Jag har abstinens från allt festande förra veckan och om någon skulle rycka tag i mig, be mig skita i all smittorisk och hänga med på en runda på Grabbarna Grus ikväll så skulle jag haka på direkt. Jag behöver rörelsen omkring mig, jag behöver en stark rushkinoffshot utspätt med en uppiggande Red Bull nu. Jag behöver en KICKS!

Jag är inte den som brukar se båkåt i tiden och gråta över tid som redan är spilld men just nu är det svårt att se framåt när det enda som drar i mig är minnen jag vill uppleva igen. Jag vill backa bandet och vara tillbaka i Magaluf med mina bästa vänner och festa hårdare än någonsin. Jag vill backa bandet minst två veckor och va med Jenny igen. Jag vill inte säga att jag tog dom stunderna för givet men jag hade uppskattat det så mycket mer om jag visste hur unikt det va. Jag vet att den sagan inte är slut än men det är ju så otroligt mycket svårare när man inte längre är en kvart bort med bilen. Jag vet att vi inte skulle kunna träffas ändå just nu men bara känslan av att hon är så långt bort är mer än jag klarar just nu. Jag har varit i precis den här situationen förut och vet att man klarar det om man kämpar. Men med all den frustration jag känner nu är det så jobbigt. Vill bara krypa ner i hennes famn just nu och finna mig i den tryggheten. Men jag fattar att det inte går så jag vet inte vad jag försöker intala mig själv.

Sen är det ju så att när man sitter ensam hemma utan någon att prata med så börjar man tänka. Och i stunder av frustration och tomhet är det inga kreativa och konstruktiva tankar man får fram utan bara nedbrytande funderingar och analyseringar. Man sänker sig själv till så låga nivåer att man börjar tvivla på allt. Är allt så bra som man hela tiden trott? Man letar efter livstecken men hittar bara tecken på att man inte duger och så vidare. Jag har skrivit om det här så många gånger att jag borde veta att allt går över. Som Flemman säger så måste Bergochdalbanan bromsa ibland för att inte spåra ur. Den bromsar för att man ska hinna hämta andan innan nästa nerförsbacke eller korkskruv. Det fattar jag, men kan inte acceptera det fullt ut. Jag har för mycket liv i ådrorna som bara går till spillo när jag sitter så här.

Jag fattar att det här inlägget troligtvis kommer göra att jag vaknar upp imorn och andas ny livsluft. Man behöver bryta ihop och bara deppa för att kunna börja klättra uppåt igen. Jag behöver deppa nu när jag inte kan vara livsgläde personifierad. Så jag måste försöka se det som nyttigt. Men det är så sjukt svårt öfr oavsett hur mycket man egentligen vet att det behövs dalar ibland för att kunna njuta av de höga topparna så är det aldrig kul att simma omkring på botten. En vis man sa en gång att det handlar inte om att undvika svackorna, dom kommer ändå. Det handlar om hur man så snabbt och smidigt ska ta sig ur svackorna när dom väl kommer. Det är det jag måste jobba med nu. Hur tar jag mig tillbaka? Jag vet att jag kommer tillbaka, inget snack om den saken. Men för att klara det behöver jag hjälp att lyfta mig upp på fötter igen, men jag famlar i mörkret. Jag hoppas jag kna få börja jobba igen för att komma tillbaka i någon slags vardag i det hela och sen jobba vidare med det.

Och om man tänker efter så är det ändå en ganska ljus framtid jag kan se fram emot. Jag har min underbara fantastiskt fina flickvän långt ifrån mig, men jag har henne kvar och jag kommer träffa henne snart igen, det vet jag och varje dag ska jag kämpa för att få henne att förstå att jag inte vill släppa det vi har för något annat. Jag har en resa i November som säkert kommer vända upp och ner på min syn på livet fullständigt och ännu mer få mig att förstå vilket jävla bra liv jag har. Jag har vänner som hela tiden ger mig styrka och förstå att jag är så sjukt lyckligt lottad.

Det finns en morgondag, givetvis. Men mitt i det nattsvarta är det svårt att se ljuset komma. Men jag ska va stark. Jag älskar mitt liv och inget ska få ta det ifrån mig.

Nu ska jag kyssa den här svininfluensan farväl för evigt och ta mig en välförtjänt snus.

TAGGA LIVET!

PEACE!