Jerre

Bajen åker ur i år! Så nu vad det sagt. Jag vet väl att jag egentligen tappat den riktiga tron för länge sen. Men man slutar ju aldrig riktigt hoppas. Det är om man vill göra en liknelse som att vara i ett förhållande som knakar i fogarna. Man har egentligen börjat inse att det kanske är på väg att ta slut, men man hoppas ju fortfarande att det ska lösa sig och bli bra igen. Nu vill jag inte säga att om Bajen åker ur så tar vårt förhållande slut. Aldrig Någonsin. Men det är ändå inte samma sak. Men om man fortsätter på förhållandemetaforerna så kanske man ska se det så här. Man vill ju inte att ett förhållande ska ta slut om man fortfarande har starka känslor kvar, men man kanske måste tillåta sig att inse att det bästa för alla kanske skulle va om det tog slut. Så känner jag lite nu för Bajen. Jag vill inte att mitt älskade lag ska åka ur Allsvenskan och jag greppar efter alla halmstrån jag kan komma åt för att undvika det. Men samtidigt kanske jag redan nu måste börja förstå att det bästa för Bajen just nu är att komma bort från finrummet ett tag och börja bygga på nåt nytt. Det enda jag kan säga med säkerhet är att till skillnad från ett förlorat förhållande där man ofta tappar kontakten och nästan aldrig hittar tillbaka så vet jag att oavsett var Bajen håller till och oavsett hur lågt vi sjunker så står jag kvar. Förevigt. Jag ska inte säga att jag skiter i om ni spelar på Vilundavallen eller på Camp Nou, för det skulle va att romantisera sanningen. Men likväl kommer jag stå på varenda jävla träläktare som finns i det här landet, om det betyder att jag är där Bajen är. Det finns bara en äkta kärlek, och jag vet att den håller tills döden skiljer oss åt!

Jag orkar inte längre analysera vad som gör att vi är så totalt värdelösa nu. Det känns som att det inte spelar någon roll längre. För varje gång man tror att man hittat en nyckel till att bryta trenden så motbevisas det direkt. Och om vi inte själva gör det, så gör Martin Hansson det. Nog sagt!

I övrigt känner jag mig lite likgiltig just nu. Det känns som att mycket händer omkring mig men jag har svårt att beröras av det. Jag mår egentligen inte dåligt av det, men det känns lite konstigt att ha hamnat i nåt slags gränsland där känslorna inte riktigt kan slå sig in. Den senaste veckan är det som att jag måste tänka ut hur jag ska se på en situation. Jag är i toppform med Snappers och vi vinner matcher, Fan då ska jag va glad. Fan jag ska upp om bara några timmar, fan då måste jag ju känna ångest. Fast nej, känslorna får inget utlopp. Och även om jag för vissa stunder verkligen kan känna att nu är jag glad, eller nu är jag ledsen så känns det som att kroppen automatisk mest skakar av sig det utan att lämna något större intryck. Men det känns ändå som att det är på både gott och ont. Visst är det lite konstigt att jag fortfarande inte kunnat känna någon större längtan till Asien-äventyret men å andra sidan så har jag inte kunna känna saknad eller besvikelse över allt med Jenny och så vidare. Jag vet inte riktigt vad det är men på något sätt så känns det som att jag varje natt innan jag somnar går igenom vad som hänt under dagen och oavsett både positiva och negativa intryck så tar jag det med en axelryckning, vänder på kudden och somnar. Det är lite för abstrakt för att förklara det och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag vet egentligen inte ens om jag vill ta mig ur det. Likgiltighet.

Däremot va det galet skönt att blogga just nu. Och trots att Black Stone Cherry kanske inte är den ultimata bloggmusiken så känner jag verkligen att jag går in i min lilla tankevrå och låter fingrarna jobba. Det är den här känslan jag har saknat ett tag nu så jag kan ju bara hoppas att den infinner sig lite oftare. Man blir lugn av det, rent ut sagt harmonisk. Och jag vet hur eller varför men efter en liten bloggsession så känner man sig renad. Så enkelt e det bara. Så om ni tycker att jag bara babblar på om mest ingenting alls så får det va så.

För det är svårt att skriva någonting konstruktivt om något som hänt när man inte kan sätta in känslor i det. Det blir inte samma sak och då tröttnar jag på en gång. Men samtidigt vill jag verkligen stanna i detta mode ett tag till för att koppla bort tankarna. Det har blivit mycket bloggning om just mina olika känslolägen ett tag och ni kanske förstår nu att det går väldigt upp och ner. Men samtidigt så har jag fastnat någonstans i mitten. Det är bara gråzoner just nu. Eller jag vet inte.

Jag behöver en fest nu kännner jag. För är det någonting som lyfter upp mig till närmaste eufori så är det dessa underbara människor på en lagom spårad tillställning. Jag missade ju två i rad där för att jag valde att fokusera på andra saker. Är man efterklok så gjorde jag ju bort mig men såna smällar får man ju ta. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att inte missa några mer innan vi åker. Och det är ju inte så att kalendern är tom direkt. Redan nu på fredag är det ju kräftskiva för dom typ 20 coolaste och man blir ju hedrad av att bli inbjuden, det måste man ju säga. Och sen nästa helg är det ju party bortom civilisationen hos Linn. Sen har jag och Flemman börjat viska om någon slags "avskedsfest" i mitten på november och även om det än så länge bara ligger på ritbordet så skulle jag gissa att det kan bli nåt riktigt bra. Jag tycker vi lyckades rätt bra senast (om man bortser från musiken, INTE vårt fel) och jag tror folk gärna dyker upp på våran nästa tillställning. Men vi har planerat lite med inbjudningarna och om ni tycker gallringen till Idol är jobbig så har in inte sett våran än. Alla ni som kommer att befinna er på festen ska känna sig jävligt speciella rent ut sagt. För det är er vi har festen för, Det är er vi kommer sakna alla veckor vi är ute och äventyrar och vi ska ge allt vi har för att ni får en sista galen kväll med oss. I allafall för det här året!

Oj nu kanske jag nästan lämnade lite för mycket information på en och samma gång. Vet inte om min festplanerarkamrat samtycker till detta men i så fall så får jag ta den smällen och skylla på att jag inte kunde hjälpa det. Det ville ut ur huvet och då är det så. Det är min blogg, ofta jag lämnar ute något.

Fast nu blev det nästan för mycket Black Stone Cherry på en gång. Det här håller inte. Får bli lite MGMT nu så får vi se vart det leder. Och så en rapé på det. Lysande. Oj vilket meningslöst stycke. Haha. Se det som en övergång, en brygga. Eller nåt i den stilen.

Nej jag måste börja plugga nästa år, så är det bara. Tror verkligen inte jag skulle överleva ett år utan att gå vidare i livet. Känns ju redan nu som att jag har fastnat i den här tillvaron jag är i nu och även fast jag oftast njuter av det så kan man inte alltid stanna på samma plats. För det kanske är lite därför jag hamnat i detta träsk av likgiltighet. Jag gör samma saker om och om igen att det blir rutin och då kan jag inte uppskatta det på samma sätt. Och eftersom livet går på rutin så har jag svårt att låta negativa saker påverka mig också. Känns som att jag behöver kasta mig in i stormen igen och känna att det blåser. Låta livet fånga mig helt enkelt. Men två månader kvar. Det är ingenting. Sen väntar något nytt, något stort. Och efter det finns det inga vägar tillbaka på samma väg. Då väntar nya vägar och jag har makten att bestämma precis vilken väg jag ska välja och jag hoppas jag har makten att välja ut alla godbitar från det jag har nu att ta med mig på den vägen. Jag säger som kören i Bajenbussen: Frrrraaaamåt!

Men för att återkoppla lite till Bajen igen (ursäkta men som jag sa så är det Bajen som berör mig just nu) så måste jag ändå få säga ett par saker om de nya "skandalscenerna" på Söderstadion. Ni vet mycket väl att jag är emot allt som skadar vår förening (kanske inte bengalerna men ändå) och jag tycker verkligen det är sjukt onödigt att riva ner nät och försöka storma planen. Samtidigt kunde jag inte annat än att känna förståelse för det ikväll. Jag är faktiskt bara glad att det finns någon passion kvar i Bajen. Vi spelar med ett lag som knappt verkar bry sig om hur det går så länge dom får sina feta löner och just nu ger jag inte mycket för det. Men vi har fortfarande en publik som står upp och brinner för det här. Det är onödigt att det ska komma till utlopp på det här sättet, men det är i alla fall ett sätt att markera. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att något sånt här skulle hända på någon arena ute i landet. "Det är bara i Stockholm vi har dom här problemen" säger slipsnissarna i kör. Men fan, tänk efter lite. Finns det någon annanstans i detta avlånga land där passionen är starkare. AIK va på väg att åka ur 2004, publik försöker storma. Djurgårn är på väg att åka ur i år, publik försöker storma (eller i alla fall gå in på planen) och nu händer samma sak i Bajen. Men det jag vill säga med det här är att det är här i den svenska fotbollens huvudstad, de riktiga känslorna finns. Och nu pratar jag inte om antalet medgångssuportrar, där står min åsikt fast. Men jag pratar om dom som faktiskt visar passionen och visar att kärleken är äkta. Den finns bara här. Och självklart kan passion övergå i frustration och bägaren rinner över. Men jag ser hellre att man verkligen visar sina känslor än att bara låta det som i det här fallet, en nedflyttning, ske. Och ingen kan komma och säga att vi är plast, att det är en hobby. Vi har passionen och vi har stoltheten. Och vi vet att vi reser oss igen, tillsammans. Sen skiter jag i vad som händer när Elfsborg blir ett skitlag igen eller när hockeysäsongen börjar i Göteborg. Det är inte samma sak som för oss. Punkt!

Men dags att sova nu. Ska tillbaka till jobbet imorgon och kan va rätt skönt att få några timmar tillsammans med kudden först. Men er bengal i publikhavet återkommer med nytt så fort det finns tillfälle och lust. Håll ut!

PEACE!