Jerre

Jag har varit taggad på att blogga ett ganska bra tag nu men har aldrig riktigt funnit tiden till det. Det känns som att jag hela tiden har något på gång och när jag väl känner att jag har en kväll på egen hand där jag kan göra saker som att luta mig tillbaka till en trevlig film eller för den delen blogga så dyker det genast upp något som drar iväg mig. Däremot är det inte sagt att jag lider något ut av det. Ni vet allihop att jag älskar full fart och så får det gärna fortsätta. Men jag önskar faktiskt jag hade lite mer tid över för att blogga. Jag vill på nåt sätt hitta tillbaka till min bloggtaggning jag hade för nåt år sen när jag dundrade ut ett tiotal inlägg i månaden som dessutom hade både ett brett och djupt innehåll. Jag tror inte jag någonsin återvänder till någon styrd bloggskrivning som till exempel mina veckoinlägg. Jag känner mig alltför bra vid det här laget så jag vet att det inte kommer hålla en lång period. Men bara det att kunna uppdatera mycket oftare så att jag få med mycket mer av allt det som händer omkring mig.

Jag satt och läste min utskrivna blogg från hela året 2007 och insåg vilken otrolig skatt det är jag själv knåpat ihop. Nu när minnena från det året börjat blekna är det otroligt kul och nostalgist att få dyka ner och återuppleva allt det roliga, och för den delen tråkiga också. Så jag vill komma tillbaka till det, vill berätta så mycket mer om allt jag gör och det finns ju så många anledningar till det också.

Jag har alltid förstått att min blogg är läsvärd. Jag får nästan enbart positiv kritik för mitt sätt att skriva (ska väl i så fall vara herr Eriksson som klagar på meningslöst innehåll, långa inledningar eller att han själv är omnämnd för lite) och även om allt jag gör inte alltid är så intressant så känns det som att mitt sätt att beskriva dom ändå gör det roligt.

Att jag dessutom älskar att skriva av mig om precis vad jag vill är inget jag insett nu men jag har däremot inte kunnat känna motivationen till att sätta mig ner och börja och det vill jag hitta tillbaka till för att skriva av sig är verkligen renande och oavsett vad man väljer att skriva om så är det som meditation för mig.

Men om jag ska försöka få till något slags innehåll i det här inlägget också. Det är som jag redan påstått en väldigt händelserik tid just nu och det har varit så väldigt länge. Det känns verkligen aldrig som att det blir en lugn period någonstans. Och även om jag älskar att vara mitt uppe i det så kanske det inte alltid är så bra för man hinner aldrig riktigt reflektera över det man gjort, det man ska göra och kanske också vad man egentligen vill.

Men jag pallar inte riktigt låta det här bli något djupsinnigt inlägg. Jag märker också nu att jag inte har all tid i världen att skriva klart det här. Egentligen vill jag också powernapa lite men nej, det får bli någon annan gång. Nu är jag igång och då ska jag också fortsätta.

Black Snappers! Black Snappers fyllde i helgen tre år utan några större firanden. I alla fall inte från min sida som ägnade helgen åt att jobba och sen mysa med min sötnöt till flickvän. Det var definitivt ingen dålig helg och dessutom var det ganska skönt att för en gång skull ta det lugnt med alkoholen. Visserligen var jag ute med de beryktade HLD-gänget med flera i fredags och drack några öl på Koh Phangan på söder. Men det tycker jag ändå inte riktigt räknas. I alla fall inte om man ser till mina normala alkoholvanor i veckosluten. Och allt är ju trots allt relativt. 

Men Snappers va det ja. Vi har ju som ryktet säkert redan berättat för er nått till Semifinal i gruscupen efter en otroligt stabil insats i kvartsfinalen. Vi mötte ett lag som var snäppet vassare än oss men vi spelade taktiskt smart med vårt igelkottsförsvar och giftiga kontringar. Vi har nog alla i laget insett att det är så vi ska plocka poäng mot de tuffare lagen och än så länge har det fungerat väldigt bra. Vi lyckades ju även kryssa mot storlaget F12 i höstpremiären på den nya hemmaarenan Norrvikens IP och det är en otroligt bra insats. Sen att det va Måsen som räddade oss spelar inte så stor roll. Vi vet att han är kung och därför så vet vi att om vi gör vårt jobb så kan vi även släppa till lite chanser. Tror han faktiskt vill ha några skott på sig i alla fall.

Sen nu i måndags så blev det en övertygande seger mot bottenlaget Numbnutz fast där resultatet inte riktigt speglade matchbilden. Snappers ställde upp med en riktigt offensiv uppställing men vilade på ett urstarkt försvar. Den nyckeln gav Snappers ohyggligt många chanser och trots att ineffektiviteten lös igenom många stunder så lyckades vi ta en 4-0 seger som definitivt gav mersmak. Dessutom har min egen insats höjts till skyarna av flera medspelare som kanske min bästa match någonsin i Snapperströjan. Jag vet inte om jag är för ödmjuk men har svårt att ta in berömet ordentligt. Jag var visserligen nöjd och efter fyra assist så kan man ju inte direkt klaga. Och istället för att analysera för mycket så jag litar på Tobbes ord "Du va grym, så va de bara!"

Annars då, jo Lund hägrar ju nu på fredag. Har förstått att jag kanske inte kommer få så väldans mycket tid med Jenny eftersom hon faktiskt har fullt upp och jag är väldigt glad att Tobbe hänger med så att man kan umgås med honom en del. Nu vill jag inte få er att tro att jag ser honom som backup men ni fattar väl ändå att den huvudsakliga anledningen att jag åker till Lund ändå är för att vara med Jenny. Och trots att jag inte får så mycket tid med henne så är jag glad att få vara nära henne. Det betyder väldigt mycket för mig och jag är otroligt glad i hennes sällskap. Om det innebär att jag endast får sova med henne så tar jag det gärna. Puss på dig sötnöt!

FC Mastodont är ju förövrigt ett korpenlag också. Vart blixtinkallad för ett dygns lånekontrakt igår för att hjälpa dom dryga ut deras serieledning. Det gick väl sådär då vi förlorade med 1-0 trots ett stort spelövertag. Men jag skyller inte förlusten på min egen insats utan på att lagkänslan i det laget kanske inte är den bästa. Om man säger så här: Jag har inte på tre år sett en tillstymmelse till att tåv lagkamrater hamnar i vilt slagsmål på bänken för ett gult kort i Snappers. Så ja det finns en skillnad. Men jag orkar inte gå in mer på det men om jag fick ut någonting av att spela med mastodonterna så är det att jag aldrig kan vara en lyckligare spelare än när jag spelar med Snappers. Black at Heart!! (och nej, det har ingenting med Solna att göra!) 

Nu börjar det nog bli dags att avrunda här för jag måste ner och jobba ett par timmar till. Sen ska jag möta upp Tobbe och Måsen för att kolla Maltamatchen i efterhand. Så nu blir det mobiltystnad för min del för att undvika resultatrapporter. Återkommer kanske med mer roligt ikväll eller någon annan dag. Men ha det gött allihopa!

Juste en sak till. Snart är det Göteborg borta. Jag tror definitivt inte på seger men när det är dags för årets andra riktigt stora bortaresa kan jag inte vara annat än taggad ändå. HATA GÖTEBORG! FORZA BAJEN!

PEACE!