Jerre

Jag vill inte skriva ikväll. Jag vill inte sätta ner alla stormande känslor i ord och sen läsa dom och förstå att allt är på riktigt. Att se det skrivet i ord värker mer än tankarna jag har i huvudet. Det blir så verkligt och jag vet inte om jag vill se den verkligheten ikväll. Men samtidigt kan jag inte bara låta det va. Tankarna snurrar i en alldeles för hög fart för att jag ens ska hinna försöka få någon ordning på det. Jag klarar inte av att va ensam ikväll, men jag har ingen just nu och jag hittar ingen annan utväg än att ta till bloggen.

Vad hände egentligen? Hur hamnade jag här och varför gick allt så fort. Det är som att sitta i ett upplyst rum utan fönster och någon bara släcker lampan. Plötsligt är allt borta och jag hann knappt reagera innan jag såg mig själv fly ifrån det för att hitta tryggheten någon annanstans. Men jag grubblar egentligen inte över min reaktion. Den enda frågan som dyker upp i mitt huvud är just varför?

Det va väl kanske oundvikligt, det va kanske det absolut bästa. Försöker man se det i ett större perspektiv så inser man att det nog va helt rätt, men det spelar inte någon som helst roll när hjärtat berättar sin egen historia. Jag vet att det inte finns någon väg tillbaka, men jag vill inte gå vidare. Det gick för snabbt.

Det är inte mycket jag fattar av allt som hänt det senaste dygnet och hur tillvaron vänts upp och ner och blivit något helt annat som jag inte känner igen. Jag ser på mina vänner som står kvar precis som jag vet att dom alltid kommer göra, men jag känner inte igen mig själv i deras närvaro. Jag är någon annanstans men har inte lyckats lokalisera var jag befinner mig.

Jag klarar inte av att vara så besviken jag borde vara för att jag är så ledsen, men jag klarar inte av att vara så ledsen som jag vill va för att jag är så besviken. Det är för mycket att ta itu med på samma gång och det leder bara till total tomhet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Jag ser morgondagen framför mig och vet att den snart har nått gryningen. Men samtidigt så är dagens mörker något jag inte vill lämna.

Jag vill tänka tillbaka på lyckliga stunder och undra var på vägen till idag allt gick så fel. Hur kan någonting så underbart, förändras på så kort tid. Och hur kan jag inte på något sätt förstå hur jag ska förhålla mig till det. Inga ord kan förklara det för mig för mitt hjärta vill inte lyssna.

Flemman är nog den som ändå lyckats sätta fingret på det bäst idag. Även att vara ledsen och arg kan vara skönt för då vet man i alla fall att man känner någonting. Även fast det gör ont så känner man att man lever och det är inget annat än nyttigt för själen.

Jag vet att jag efter en tid kan titta tillbaka på allt och förstå allting, utan att ångra någonting alls. Jag kommer veta att jag inte kunnat göra något annorlunda, att det liksom bara blev som det blev. Men just idag, just inatt går det inte att tänka logiskt. Hjärtat slets itu på fler än ett ställe och blöder utan att jag kan stoppa det. Och även om jag kunde lappa ihop det på en gång så tror jag inte jag vill det. Jag är inte beredd på den nya verkligheten riktigt än. 

Varför är den stora frågan, men det finns också ett stor "hur?" i det hela. Hur kunde det sluta så här? Av alla möjliga olika konstiga, märkliga, sorgliga, bittra sagoslut så hade jag aldrig kunnat se det här komma. Jag har lärt mig i livet att plötsligt är allt förändrat men aldrig väntat mig att just detta var möjligt. Jag trodde det i alla fall inte om dig.

Men jag hatar inte dig, jag hatar att jag älskar dig. Jag kommer inte glömma dig, men jag kommer glömma att jag saknar dig. Jag vill vara med dig, men jag vet att jag inte kan. Vägen slutar här och det finns ingen återvändo. Jag vet bara att jag inte tänker lämna vägen så som den ser ut just nu. Det ska inte få sluta såhär. Jag vill inte titta tillbaka på det här och se hur allt slutade. Jag tänker göra allt för att istället minnas hur det började.

Och faktum är att jag ångrar ingenting. Jag hatar att jag tillät mig själv hamna i den här situationen, men jag är stolt att jag inte gav upp. Jag lovade mig själv att försöka allt jag kunde, och jag svek inte mig själv.

"Om" eller "om inte" dyker självklart också upp någonstans mitt i allt men jag vet att man inte kan tänka så. Det kanske kunnat vara annorlunda, det kanske hade varit samma sak. Det kanske hade funnits mer tid, det kanske skulle blivit värre. Men det spelar ingen roll.

Nu hittar jag inte fler tankar att sortera. Jag antar att det kommer bli en lång natt. Men jag hoppas jag vaknar upp med nytt hopp om en ny verklighet, en verklighet där jag vet att allt som faktiskt betyder allt, fortfarande finns kvar.

Jag kommer igen!

PEACE!