En äventyrlig helg

Våren tittar fram med sina nyvakna ögon, De första knopparna på parkernas alla träd börjar så smått växa fram. Samtidigt far P-A Tebrand norrut längs rikets östra kust för att uppleva nya äventyr. Kvar sitter jag, ensam i min lägenhet, och inser att jag bloggar alldeles för sällan.


Jag hade tänkt blogga redan i fredags. Jag hade till och med börjat skriva. Men sen kändes det bara på nåt sätt meningslöst. Jag vet egentligen inte varför. Men jag tror om jag ska va ärlig det beror på att jag börjat ställa alldeles för höga krav på mig själv och mitt bloggande. Det känns som att jag inte längre nöjer mig med att kladda ner lite av veckans händelser. För på senaste tiden har jag ju skrivit mer med känslor och lite mer "vackert" eller vad man ska säga. Och då känns det på nåt sätt som jag behöver producera den typen av inlägg varje gång. Men det kommer jag inte klara av. I så fall kommer de att bli månader mellan varje inlägg och det vill jag verkligen inte. Jag är fortfarande så otroligt glad till att jag lagt ner så mycket energi och tid på den här bloggen och att jag faktiskt kommer att kunna ha kanske detaljer från kanske den viktigaste och mest händelserika tiden i mitt liv. Så jag måste försöka koppla bort alla dessa tankar om vad som duger och inte duger. Det är ju en blogg. Allt duger.


Och med det ville jag säga att Tobbe, du verkligen hjälpte mig hitta tillbaka till rätt spår igår med dina magiska ord där sent på kvällskvisten. Du fick mig att inse att det jag har skrivit faktiskt är värt någonting, oavsett hur jag skriver det. Du gav mig också energi till att ta tag i det här igen och att verkligen skriva ett inlägg. Och jag lovar. Det här inlägget ska jag inte sluta med föränn jag känner att jag fått med så mycket jag bara kan. Jag struntar just nu i om det blir poetiskt, vissa delar kanske blir det ändå, men det ska bli långt och innehållsrikt med många detaljer. Det får helt enkelt bli ett inlägg där jag blandar friskt från det som helt enkelt är mitt liv. Sen kan jag ju inte lova att jag får tillbaka mitt bloggtempo igen men jag ska i alla fall försöka komma tillbaka så att er favoritblogg inte går i stöpet.


Jag tror fan jag snart får ihop en sida med bara svammel utan att jag egentligen skriver någonting från det som hänt eller vad som komma skall. Jag har ju fått höra många gånger att jag är jävligt bra på att bara kladda ner långa inledningar där jag förklarar saker som egentligen kanske inte behöver förklaras.  Det kanske är lite av min styrka som bloggare och att det därför ofta blir så ofantligt långa inlägg. Men va gör man inte, det är ju egentligen skrivandet som är det sköna och när man svamlar behöver man inte tänka så mycket på vad det är man skriver.


Men jag ska inte trötta ut er för mycket, men som vanligt dyker ju alltid frågan upp i huvudet var man ska börja någonstans. I det inlägget jag började på i fredags pratada jag till en början om skolan och hur tungt det va sista veckorna innan lovet. Men jag tror fan jag skippar det. Eller så får det komma senare i inlägget. För istället tänker jag börja med helgens innehållsrika och detaljerade äventyr.


Eller ja egentligen började det redan i torsdags då jag efter skolan styrde bilen in till stan för att hämta upp Jossan som återigen tagit sig hit till Sveriges framsida. Jag hade bestämt mig för att möta upp henne någonstans och sen så småningom ta henne till Väsby. Men det kunde ha börjat bättre då jag fick ägna typ 45 min åt att hitta parkering. Men va gör man inte. Man ser ju en hel del av stan liksom. Och till slut hittade jag en parkering på någon skum liten bakgata i Vasastan. Jag knatade sen upp till Tekniska Högskolan och tog tuben ner till city. Jossan ringde och sa att hon va på Drottninggatan och kollade på Philip (eller Poussy som han borde kallas, vilket han också gör av mig) när han freestylade med några polare. Tydligen va Johanna också där med sin pojkvän. Lite sjukt egentligen att tre skåningar man känner hade åkt till Stockholm samtidigt men alla på olika sätt. Men så kan det va och det va i alla fall jävligt najjs att få se alla igen. Speciellt Poussy eftersom han e en så otrolig skön individ. Och det han inte gå mer än säkert tio sekunder innan vi genast hade hittat tillbaka till våra skämt vi körde i somras. Det va liksom Maaaaajs-Reunion 2008 eller nåt. Helt underbart.


Tydligen behövde folket äta så vi rörde oss med bestämda steg mot Kungshallen som så många gånger förut. Jag stod över käket idag då jag precis hade ätit i plugget. Eller egentligen för att jag hade dåligt med pengar men det är irrelevant. Men vi satt i alla fall där och garvade åt en del minnen medan Poussy käkade typ den starkaste maträtten han kunde hitta. Jag smakade en tugga av det och jag tror det brände på tungan i typ tre timmar efteråt. Det kändes typ som det i alla fall. Men trevligt va det och lite nostalgi eftersom jag och Jossan kom fram till att det va ett år sen vi satt på samma ställe och käkade. Lite kul och så liksom.


Johanna och Sasa skulle sen köpa biljetter på Sergel så vi rörde oss ditåt och sen bar det av till Gina Tricot (Givetvis för tjejernas skull). Jag och Poussy som inte kände oss på hemmaplan där inne började i alla fall glida runt i butiken och kommenterade lite av kläderna. Vi såg bland annat ett bord med Gott & Blandat. Eller ja ni fattar ju att det bara va typ toppar i färgglada färger. Men det va roligare på det sättet.


Men vi kom så småningom fram till underklädesavdelningen där vi självklart började kommentera vilka som var snygga och sexiga och så vidare. Det roliga va att helt plötsligt vände sig en tjej som tydligen också spanade lite där och frågade om vi verkligen tyckte som vi gjorde. Så det blev en liten diskussion där bland trosorna där hon menade på att ett visst par svarta med rosa kanter va lite mycket mormor över de och att hon redan hade dom svarta längst ner. Och tydligen gillade hon inte våra smakråd så hon sa att hon skulle kolla in lite annat. Vi gjorde klart för henne att vi fanns här om hon behövde hjälp och sen började vi garva. För va i helvete gjorde vi inne på Gina Tricot. Haha.


Men alldeles för tidigt blev det sen dags att säga hejdå till dom andra för att börja röra sig till Väsby. Men vi får hoppas att vi ser dom snart igen, för sköna människor är det asså. Men jag och Jossan dök ner i tunnlarna igen och tog tuben mot vad jag trodde va Tekniska Högskolan men givetvis såg jag ju sen att vi satt på linjen ut mot Ropsten. Så vi fick ju hoppa av vid Karlaplan och eftersom man av någon anledning inte fick gå av på Östermalmstorg behövde vi ju inte vända tillbaka. Så vi gick upp ovan jord och bestämde oss för att ta bussen ner längs Valhallavägen. Men återigen gör jag bort mig och hoppar på 4:an åt fel håll så vi hamnar borta vid radiohuset. Så det va bara att hoppa av och ta bussen tillbaka åt andra hållet. Men det gör ju inte så mycket när bussen går typ vart tredje minut. Och Jossan tyckte det bara va kul att se stan så. Fast jag vet inte om norra östermalm är nåt att se. Sibirien är ju nästan mer sevärt.


Men vi hittade i alla fall till slut rätt och kunde styra bilen hemåt mot Väsby i rusningstrafiken. Men jag tycker typ det är roligt att köra när det är mycket trafik. Har man liksom nåt att göra eftersom man måste koncentrera sig lite mer. Och sen va det ju trevligt att sitta och snacka lite med Jossan om allt möjligt. Det är då man verkligen känner att man saknat henne och alla andra underbara skåningar. Det måste fan bli kortare tidsavstånd mellan gångerna vi träffas. Det här fungerar inte.


Vi kom i alla fall hem utan problem och jag lämnade den lilla skåningen hos Crille och drog mig hemåt till mitt eget. Jag vet inte om det hände så mycket mer intressant den kvällen. Fast om jag inte minns helt fel så somna jag ganska tidigt den kvällen. Mycket mystiskt.


Jag orkar inte berätta några detaljer från skoldagen i fredags. Det sammanfattar jag i så fall lite senare. Jag ger mig istället in på de lite senare aktiviteterna. Jag och Nicke hade i alla fall bestämt oss för att dra ut på kvällen och tydligen så var det bara 18-årsgräns på Fabben denna kväll så vi tänkte att vi kunde spendera kvällen där. Va vi då inte visste va att dom stängde redan ett, men det får bli ett senare kapitel. Jag bunkrade i alla fall upp partyväskan med bira och drog ner till Nickes silverskimrande Renault som skulle ta oss till Sigma och Joltans hem. Där drog vi igång en rätt skön grundning. Just då kändes det nästan som innan julfesten och jag minns hur kul den kvällen blev (även om det sista kapitlet den gången kanske inte va någon höjdare). Nicke hade dragit med sig någon skum polsk vodka som han satt och sippade av och jag drog i mig mina otroligt goda Carlsberg Sort eller vad dom nu heter. Joltan och alltid lika avslappnade Nybacka satt på sitt hörn och pimplade i sig sina Koff.


Klockan tickade iväg och vi rörde oss sakta ner till Fabben men när vi kom dit va det precis dött. Vilket bakslag kände jag eftersom jag va galet taggad. Det som istället va positivt va att vi kom in gratis då Jolts broder jobbade där. Och om jag inte minns fel så var tilltuggen vid borden galet goda. Tror jag slukade typ tjugo stycken på bara några minuter. Men annars vet jag inte om det va någon vidare stämning. Va väl typ tjugo personer i lokalen. Meningslöst. Och vi märkte att Nicke började nicka till lite då och då. Han mådde tydligen inte alls bra så vi guidade honom till toan där det skedde vissa incidenter. Vi andra kom fram till att det va bäst att få ut honom i den kyliga luften så han fick andas lite. Och han va inte helt hundra kan jag säga så vi bestämde oss för att ta honom hem till min säng så han fick sova av sig lite berusning. Tyvärr är det sånt som händer men det positiva va väl att vi fick en anledning till att gå därifrån ett tag.


Vi stannade vi sibylla ett tag. Skönt för mig som faktiskt kände mig hungrig och fick tillfälle till att trycka i mig lite korvar. Sen drog jag Nicke upp för backen och in till min säng. Jag drog sen ner igen och mötte upp dom andra som inte fick komma in på Magget. Så vi såg ingen annan möjlighet än att dra oss tillbaka till Fabben och hoppas på bättre tider. Den här gången va det i och för sig lite mer folk men långt ifrån ett bra drag. Jag tror vi satt där i 45 min eller nåt innan vi försökte ragga oss in på någon fest uppe i Runby. Vi va väl halvvägs på väg dit när Crille smsade och sa att han och Jossan va på väg hem från stan. Så jag lämnade dom andra grabbarna och mötte upp dom istället. Sen blev det någon slags efterfest hemma hos mig.


Till en början låg Nicke (hädanefter kallad Niffe) helt avsvimmad i sängen men vaknade efter en liten stund till liv och joinade gänget. Vi andra kollade på lite trevliga bilder och spelade upp ett par sköna låtar. När Niffe vaknat tillräckligt mycket drog vi igång kameran och spelade in en liten galen film då jag, Crille (Criffe) och Niffe dansande till någon technolåt. Den vart minst sagt rolig måste jag säga. Men klockan tickade iväg nästan för mycket så Criffe och Jossan gled hem till dom och jag och Niffe slocknade i varsin ände av rummet. Egentligen en ganska värdelös kväll som ändå lyckades bli rolig till slut, tack vare skönt sällskap. Det är fan så det ska vara.


Sen har vi ju då gårdagen som måste skrivas in på listan över en av de där sköna spontana kvällarna då man tar minuterarna som dom kommer och gör det som för stunden känns roligt. Men det började ju med att jag och Niffe vaknade upp och tittade på varandra. Som vanligt lyckas jag klara mig rätt bra från baksmälla så jag kände mig ganska pigg. Men det va ändå rätt skönt att bara ta det lugnt liksom och vad passar då bättre än att kolla Arsenal. Nu blev det visserligen bara oavgjort (Clichy, va i helvete gör du?) men det var ändå kul att se liksom. Fast jag måste tillägga att situationen med Eduardo va sjukt läskig. Riktigt vidrigt såg det ut.


Niffe drog sen hem och bytte lite kläder medan jag chillade lite framför Liverpoolmatchen. Men det kändes inte som att han va borta länge för sen stormade han in igen. Men då drog vi ner till Vilunda och hämtade Criffe efter hans Rehab. Och när vi hade lämnat honom hann vi knappt innanför dörren föränn det var dags att röra sig ut därifrån igen. För nu skulle farsan till Arlanda och givetvis hade han anlitat Taxi Tebrand för resan ut dit så det var bara att ställa in sätet och vrida om tändningen igen. Självklart har jag inget emot det även om jag fortfarande undrar varför han skulle ut till Arlanda. Eller ja jag vet ju varför, han skulle hämta en hyrbil som skulle ta han till Norrland. Men i alla fall. Varför?


Vi raceade sen hemåt igen och svängde förbi Sibylla för att återigen utnyttja erbjudandet med Tunnbrödrullarna. Jag har verkligen bott där nu ett tag eftersom man får en rulle för 19 kronor. Haha. Men sen började vi få det lite bråttom eftersom Melodifestivalen skulle börja och vi skulle titta på det hemma hos morsan med Criffe och Jossan (Jåffe).


Melodifestivalen är som det alltid är. Egentligen ganska dåligt men alltid lite småtrevlig underhållning på lördagskvällarna. Dessutom är det roligt att reta morsan lite när hon säger att "Det är va den första bra låten på hela tävlingen" till typ vart tredje låt och att "Det är inget fel på låten men den kommer inte att fungera ute i Europa" till de flesta. Men jag älskar henne ändå och det gjorde kvällen mer underhållande.


Vi hamnade sen i soffan i 55:an där vi länge försökte hitta på något att vettigt att göra. Givetvis kom filmer på tal men tjugo minuter in i The Darjeeling Limited gav vi upp. Förstår verkligen inte humorn i den filmen.  Eftet lite diskussioner bestämde vi oss sen för att röra oss in till stan och svänga runt lite. Lite för att ha nåt att göra, lite för att göra nåt man inte alltid gör och lite för att visa Jåffe runt på kvällstid. Men först tog vi oss långt ut på landet och vidare till Sjövillan. Niffe behövde sin kamera och fräscha batterier till mobilen. Men sen var vi på väg igen och tog bakvägen längs Bromma och det in till stan. Väl inne i stan svängde vi runt lite överallt först innan vi bestämde oss för att kolla in kvällens nattliv runt Stureplan och det visade sig vara ett ganska bra liv. Taxibilar var det i alla fall överallt och ja det va även en del mer eller mindre sminkade människor. Men va gör man inte.


Men efter några svängar i krokarna runt krogarna så kände sig Jossan lite illamående så vi tog då bilen ut till Djurgården där vi svängde upp till Nordiska Museet där vi kunde ta lite luft. Eftersom det huset (eller slottet kanske man ska kalla det) är rätt häftigt började vi spana in det på närmare håll och jag hittade en väg upp på muren som omringade byggnaden. Hade vi velat hade vi utan problem kommit in på gården men nu va vi inte direkt ute efter att snoka omkring så vi stannade på rätt sida. Vi tog i alla fall lite roliga bilder där det såg ut som vi smög omkring som i typ Fem-böckerna eller nåt. Vi spökade även omkring på kyrkogården där bredvid och pratade lite om yxmän och vålnader. Alltid kul.


"Kan du hålla käften när jag vilar äle?"


Vi drog sen ner till vattnet där jag hittade en trevlig lite livboj. Det blev även lite bus på någon brygga och i och omkring en helt vanlig grön brevlåda. Så kul man ju också ha det. Sen blev det en promenad bort till Junibacken och även där lite roliga bilder och påhitt. Egentligen är det rätt svårt att förklara det roliga då det egentligen inte vad va vi gjorde som va det roliga, utan med vilken inställning vi gjorde det. Och det är inte lika lätt att förklara. Men kul hade vi garanterat.


Men även denna natt började te sig mot sitt slut så efter en sväng förbi Kaknäs och lite senare även Zinken och till slut Årsta så åkte vi hemåt till trygga Väsby igen. På vägen hem blev det en del snack om Skåne-minnen och vi bestämde oss för att vi ska åka ner några dagar på påsklovet så vi får träffa alla igen. Tror Niffe var taggad på det också så det blir nog roligt. Men sen fick det bli ett kramfyllt hejdå till Jossan som skulle röra sig hemåt idag på förmiddagen och sen åkte jag hemåt till mig och tog det lugnt en stund innan ögonlocken tyngde mig ner i en välbehövlig vila.


Och idag har jag ingenting nämnvärt att berätta så jag lämnar denna helg med att säga att den vart riktigt rolig och rätt oväntad men definitivt en mäktig start på lovet. Egentligen borda jag snacka om lite annat också. Om det som hänt innan och allt men jag har för dåligt minne för det. Och dessutom börjar det här inlägget komma upp i ett bra antal tecken så jag kanske inte ska dra ut på det mer.


Men jag måste ändå langa lite rader om det här jävla problemet som vägrar lämna mig. Det är som en tatuering djupt inne i hjärtat som inte går att skrapa bort. Men jag sa ju förut att det va ett år sen vi satt där i kungshallen och så. Och samtidigt va det i fredags exakt ett år sen jag blev tillsammans med Jenny. Och utan att jag kunde hjälpa det så började jag givetvis tänka på en massa saker. Jag vet egentligen inte vad för jag har egentligen givit upp det där med att förstå vad jag känner och förstå vad jag vill för det går fan inte. Men jag tror att jag bara vill få någon slags klarhet, för just nu känns det bara jävligt dimmigt alltihop. Och det som känns värst med allt är att jag inte får någon klarhet ifrån Jenny. Det är som att hon inte riktigt vill veta av mig men ändå så snackar vi en del och ibland känns det som hon bryr sig och så. Och det ända det leder till är att jag blir ännu mer förvirrad. Det kommer nog alltid va så. Jag vet att jag fortfarande har känslor för henne, men vet verkligen inte om jag vill att det ska bli nåt igen. Men jag hoppas det nån gång kommer att finnas en lösning. Men jag kan inte göra nåt annat än att leva mitt liv som det är. Det är trots allt ganska underbart det också.


Sen måste jag faktiskt säga att jag saknar Camilla en del. Jag vet att hon nyss drog till London men dels så saknar jag att snacka med henne på kvällarna då våra konversationer alltid är så sköna och dels så är nog tanken på att hon ska va borta en månad lite skrämmande. Men va gör man inte. Jag överlever nog ändå. Och nu är det ju lov och då ska man inte sura. Då ska man ha kul. Jag hoppas jag hinner återkomma med nåt inlägg till innan lovet är slut. Men då måste jag också samla ihop lite äventyr också. Men det brukar gå bra. Man har ju alltid den heliga Trippeln. Det brukar räcka. Haha. Men vi hörs.


PEACE!

2008-02-24 @ 22:30:31 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Something I like to call friends...

Det finns många anledningar till att jag fortsätter skriva i den här bloggen. Som jag sagt så många gånger är givetvis en anledning att det är så skönt att kunna skriva av sig allt man sitter inne med. Bloggen fungerar ofta som det bästa bollplanket att bara bolla sina tankar emot och jag tror att det är den största anledningen till att glöden för mitt skrivande fortfarande lyser starkt. En annan anledning är jag fått så otroligt bra respons på bloggen från alla möjliga håll. Mina vänner som läser gillar den även om dom kanske inte alltid vågar erkänna det. Jag vet att båda päronen gillar att följa mitt liv och det som händer med och runt omkring mig och nu på senare tid har jag upptäckt att mina gamla lärare har suttit och smygläst bloggen.

Jag har länge undrat varför min blogg är så uppskattad. Jag har aldrig direkt haft Svenska och då mest av allt uppsatser som mitt starkaste ämne men ändå får jag ofta höra att jag skriver så bra och att det är alltid är kul att läsa. Och jag har tänkt mycket på varför jag i så fall kan skriva så att det berör. Och kanske hittade jag svaret när jag en kväll likt alla andra inte gjorde mycket annat än att surfa runt på internet i jakt efter nåt att förgylla tillvaron med. Jag hamnade av någon anledning på en sida där man samlade texter till kärlekslåtar och det fanns även en del så kallade "Love Quotes". Så jag började bläddra igenom och efter ett tag fastnade jag för ett citat som jag på något sätt kan känna stämmer så perfekt.

True poets don't write their thoughts with a pen...
They release the ink that flows from within their heart.

Jag vill inte på något sätt höja upp min blogg eller mitt skrivande till skyarna men när jag läser igenom mina inlägg jag skrivit under de senaste två åren så förstår jag att dom bästa texterna jag skrivit är texter som jag hämtat direkt från mitt hjärta. Sen spelar det mindre roll vad det handlar om. Att skriva med fingrarna kan de flesta göra men att förmedla ditt hjärtas tankar är betydligt mer komplicerat och jag säger inte på något sätt att jag bemästrar det. Men dom gångerna jag tillåter mig själv att öppna upp mitt hjärta och släppa lös det som finns därinne. Det är först då jag känner att jag åstadkommit nåt. Och ni som förstår vad jag menar, förstår också att det här handlar om allt här i livet. Ditt hjärta är det som håller dig vid liv och som får dig att fungera. Men det är det som finns inuti som faktiskt gör skillnad. Det är åtmindstonde vad jag tror på och oavsett vad som händer i livet så vill jag fortsätta tro på det.

Ni märker ju klart och tydligt att jag är lite sentimental just nu och jag tänker inte ljuga för någon och säga att så inte är fallet. Men jag satt och kollade på One Tree Hill och det fick mig att inse en hel del saker. Dessutom så träffade en del saker mig rakt i hjärtat. Det handlade om säsongsavslutningen på den fjärde säsongen och det första avsnittet på säsongen därefter. Jag tänker inte spoila något för er som inte hunnit så långt men för er som sett det kanske kan förstå vad jag menar efter att ni läst det jag ska skriva om, det jag faktiskt velat skriva om ända sen jag började det här inlägget.

Skolan är snart slut, och då menar jag inte att man snart kan hälsa välkommen till ännu en svensk sommar för att sedan fasa över ännu ett år fyllt med läxor, prov och annat jobbigt som hör skolan till. Utan nu är det på allvar. Det som egentligen varit allt under två tredjedelar av ens liv är påväg att ta slut och dörrarna till livet öppnas upp på vid gavel. Kvar står jag och letar efter någonting som kan få mig att känna mig säker på hur jag känner inför det här slutet.

Jag vet inte hur många gånger man under sin skoltid pratat om hur skönt det ska bli när skolan är över och givetvis känner jag fortfarande så. I alla fall en del av mig. På samma sätt skrämmer det skiten ur mig rent ut sagt eftersom det är slutet på något man så länge funnit gemenskap, kärlek, trygghet och kunskap i. Det har självklart varit tufft och många gånger har det känts hopplöst men jag kan inte hjälpa att jag känner vemod inför studenten, och ska jag va ärlig tror jag att många med mig känner samma sak.

Men efter att jag sett de där avsnitten av One Tree Hill ikväll så ville jag skriva ner det som i grunden gör att jag känner så här. Det handlar naturligtvis om mina vänner. Jag tror att det har en väldigt stor del i varför jag känner mig så osäker på framtiden. Vem vet vad som kommer hända de närmaste åren. Vad händer med alla ens vänner och vad kommer hända med en själv? Man kan sitta här och lova varandra att ingenting kommer att förändras men gör man det kommer man att vakna upp en dag och inse att man har fel. Allting kommer att förändras. Men det är upp till var och en att bestämma på vilket sätt.

Så för att äntligen komma till det som det här ska handla om (Jag vet att det måste ha varit den mest utdragna inledningen någonsin) så vill jag att innan jag tar studenten, innan jag kastar mig ut i med livets vingar och låter förändringens vindar svepa tag i mig och föra mig framåt i livet stanna upp och faktiskt memorera det som finns just nu. Jag tror att jag alltid kommer att vara glad att jag började blogga för att jag senare i livet kan öppna upp den igen och se hur mitt liv såg ut de sista åren på gymnasiet och allt som hände runt omkring mig. På samma sätt vill jag bevara mina vänner. Jag hoppas att dom vänner jag har nu finns med mig under livets lopp och helst tills att jag försvinner helt men oavsett hur det blir så vill jag ha minnet kvar över vad dom betydde för mig nu, under sista skolårets sista andetag. För nånstans inom mig tror jag att det kan hjälpa mig när jag i livet hamnar i illusionen att allt är hopplöst. Kan jag då få minnas mina vänner som dom precis vid ett ögonblick så kanske jag finner nytt hopp och ny styrka. Det är i alla fall syftet med det hela så för er som inte har fattat det än så kommer det en liten text om er som betyder något, er som finns där för mig. er som jag varje dag kan se på och förstå att ni är mina vänner. Och om vi någon gång förlorar varandra kan detta i alla fall leva som ett bevis på hur det än gång var...

Christian Patsouras

Jag tänker aldrig rangordna mina vänner oavsett vad som händer för alla betyder något på sitt egna lilla sätt. Men finns det någon som reser sig ovanför det så är det du. Så egentligen skulle jag inte kalla dig min vän, Jag skulle kalla dig min bror. För det är vad du betyder för mig. Vi har känt varandra sen vi var små och det har hänt mycket sen dess. Det har funnits tider då vi praktiskt taget levt ihop och på samma sätt har det funnits tider då vi knappt pratat med varandra. Men oavsett vad som hänt har vi alltid hittat tillbaka till varandra och jag har alltid känt att det kommer alltid va så. Oavsett vad som händer med oss och våra liv så ser inom mig att vi kommer alltid ha varandra. Bröder håller ihop oavsett vad och jag både tror och hoppas att vi klarar det också. Förutom det vill jag säga att det finns ingen som förstår mig bättre än du och det finns ingen som jag har så roligt med som du. Jag hoppas att du alltid finns där för mig för jag lovar att jag aldrig ska lämna dig. När det blåser som hårdast, vänd dig om så står jag där, ALLTID!

Niklas Kihlman

Mr. Bonde. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt. Men vi har ju också känt varandra sen en bra tid tillbaka och från början så kändes det som att det bara va genom skolan vi va vänner. Det låter kanske lite fel när jag säger det men det kändes som att vi aldrig var mer än skolkamrater, om så jävla bra av den sorten. Jag trodde helt ärligt att när vi gått ut nian så skulle vår vänskap, kanske inte dö ut, men i alla fall blekna. Men någonting hände och jag fick ett hopp om vår vänskap. Mycket av det skedde ju genom att vi började gå på matcher ihop men ju längre tid som gått så har jag insett att du faktiskt betyder mycket mer än så. Och det senaste åren har jag verkligen känt att din vänskap är otroligt värdefull, mer än jag nånsin trodde att den skulle göra. Jag hoppas du inte tar nåt jag skriver på fel sätt för du har alltid varit en skön person som jag gillat att umgås med. Men det är först dom senaste åren du skrivit in dig i mitt hjärta som en vän jag alltid vill behålla.

Tobias Eriksson

Först ut från det omtalade Black Snappers och också först ut av mina "nya" vänner. Vänskap är ofta nåt som växer fram och blir starkare med åren. Det tar oftast lång tid att bygga upp en så pass stark vänskap att den blir oförstörbar. Men trots det så ser jag på dig och tror att vi redan nått dit. Vi har känt varandra i snart tre år men det känns som en mycket längre tid. För under den här tiden har du lärt mig mycket, kanske mer än vad du nånsin kommer förstå. Och allt detta genom att inte vara någon annan person än dig själv. Och är det någonting som jag finner hos dig som gör dig så unik så är ditt sätt att alltid vara dig själv. Jag har alltid sett på dig och sett styrka och mod. Jag vet inte om du ser dig själv men du får mig faktiskt att känna mig starkare av just den anledningen. Som ett exempel på det kan jag ta upp dom gångerna du mer eller mindre skällt ut mig för saker jag gjort som du anser vara fel. Jag kanske försöker tjafsa emot eller komma med någon dum bortförklaring men inom mig förstår jag att du gör det för att du är min vän och jag beundrar dig starkt för att du vågar säga ifrån. Det gör dig unik på många sätt och jag hoppas du fortsätter att vara den du är. Jag tror på dig, du kommer lyckas här i livet. Och gör du inte det finns jag här för dig. Vi kan ju alltid kolla igenom gamla OTH-avsnitt, eller hur ?

Camilla Rosén

Du kanske trodde att jag skulle glömma dig. Eller så kanske du rentav inbillar dig att jag inte bryr mig om dig så mycket att du skulle hamna här? Jag vet inte vad du tror men jag kan i alla fall säga att jag vet att du betyder otroligt mycket för mig. Vi har lite av ett förflutet tillsammans men det är inte det det handlar om. Istället tycker jag det handlar om dom personer vi är och troligtvis alltid kommer att vara. Jag minns att vi snacka nån gång om hur mycket folk har förändrats och vi tyckte att de personer vi var i nian va helt främmande idag. När jag tittar på oss så kan jag hålla med men någonstans under ytan finns det nåt som alltid kommer vara samma och det tror jag är vår vänskap. Under ett år så pratade vi knappt alls och vi visste knappt om varandras liv men på något sätt hittade vi tillbaka igen och nu känns det lika bra som innan, om inte bättre. Jag tycker du är en fantastisk person. Du är stark, snäll och helt och hållet unik. Det bästa med dig är att du alltid hittar din egen väg och du svävar aldrig iväg från den personen du är. Jag ser det i dig varje gång jag pratar med dig eller umgås med dig och det är också därför jag gillar dig så mycket. Vi har pratat mycket om vad vi är för varandra och oavsett var det är så kommer det nog inte ändras. Och ska jag va ärlig så vill jag inte det för jag trivs med att ha dig i mitt liv och jag hoppas att det fortsätter så.

Anders Flemström 

Flemman, Flemman, Flemman. Oj oj oj. Va ska man säga om den här grabben. Finns det någon som äter långsammare än honom? Nej förlåt Flemman. Bad Timing. För en gång skull ska jag låta det här handla om något djupare och i mina ögon viktigare än mat. För jag hoppas du förstår att du är mer för mig än lunchkamrat i skolan eller en bajenvän att ha med på matcher. Det skrämmer mig faktiskt fortfarande lite hur du kom in i mitt liv och blev min vän. Jag kände dig inte ens och helt plötsligt så var du bara där och jag kände att jag hittat en helt underbar vän. Sen dess har den känslan bara växt. För du gör varje dag i ditt sällskap till något att minnas, oavsett vad du gör och dessutom är du en otroligt bra vän på många sätt, inte minst för ditt sätt att alltid sätta andra framför dig själv. Jag har många gånger skällt på dig för att du lyfter fram andra när du själv gjort någonting bra men jag har förstått att det är bara den du är. Du håller dina vänner högt och försöker alltid se till att dom är lyckliga. Sen vad det handlar om spelar mindre roll. Du är en utmärkt lyssnare och vad du än tror så är du en bra rådgivare. Dina egenskaper hjälper mig ofta att hitta svar utan att du kanske inte vet det själv. Jag vet i alla fall att med dig vid min sida växer jag som bajare, som människa, och allra mest som vän.

Ludde Zetterman

Jag tror folk har tröttnat på att jag alltid berättar för dom hur mäktig du är eller hur jävla bäst du är men faktum är att jag skulle ljuga om jag inte sa det. Hur länge har vi egentligen varit vänner? Två år?. Det är rätt sjukt egentligen med tanke på att jag vetat om dig sen jag va typ 6. Men det jag ville säga var att du är så jävla speciell. Och det som gör dig till en så bra vän är att med dig är allt så enkelt. Vi behöver inte umgås hela tiden. Det finns aldrig några krav och det gör aldrig något om man har andra planer. Och sen när vi väl träffas och umgås så har vi alltid det jävla roligt tillsammans. De senaste årens oförglömliga uppesittarkvällar är ett starkt bevis på det och faktum är att jag är otroligt glad över att vi faktiskt blivit mer än bara bekanta. Xpertelvan gjorde det möjligt, det vet vi alla om. Men sen dess har det hänt mycket och varenda stund har varit precis så mäktig som jag alltid beskrivit dig. Och som du en gång sa till mig. Du är en sann man!

Thomaz Andersson

Tjompis din lilla rackare, Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag inte kan eller inte orkat i telefon men det är ungefär lika många gånger som du har ringt. Jag hoppas att du förstår att jag är ledsen för det. För du är en jävligt bra vän och jag vet att du försöker finnas där för mig. Jag är glad över att jag har dig men jag vet att jag visar det alltför sällan. Men jag känner alltid att det ger mig nåt när vi umgås, som när vi av någon anledning va på bio ute i ett ödelagt Sickla eller alla gånger vi suttit i ditt rum och kollat film. Vi borde göra det oftare, det borde vi absolut och jag vet att det är mitt fel att det blivit för sällan. Jag hoppas vi kan ändra på det för din vänskap betyder mycket

Martin Stockeld

Jag tänkte först skriva Stockled mest av gammal vana men det kändes lite fel att göra det när jag ska skriva varför du är min vän. Det kändes aningen opassande. För faktum är att jag kallar dig vän av många anledningar. Många av dom anledningarna har jag redan skrivit om andra personer, som att du betyder mycket och att jag hoppas att vår vänskap håller länge, länge. Men det som skiljer dig från dom andra personerna är ditt sätt att få mig att alltid ha kul. Jag kan inte minnas nåt tillfälle med dig där jag inte har haft roligt. Våra sjuka idéer brukar oftast leda till skrattsalvor och har inte våra mer eller mindre galna upptåg de senaste tre åren varit rätt så minnesvärda? Jag menar i alla fall på att med dig blir min vardag så mycket roligare och jag är glad över att jag fått spendera så mycket tid med dig. Och det lär ju bli mer med tanke på sommarens äventyr. Vi kommer ha sjukt kul tillsammans oavsett om vi hamnar på en solig strand i Bulgarien eller på en lömsk bakgård i Skopje, Lita på det!

Linus Pettersson 

Haha Blossom, Dags för din tid i rampljuset. Om jag tittar tillbaka och försöker minnas hur det hela började så tror jag att starten på vår vänskap inleddes under våra musiktimmar i ettan. Jag minns hur vi satt och slog på varandra för att vi inte visste hur vi skulle prata med varandra. Det va i alla fall vad jag kände för jag vet inte vad det va som gjorde det men det kändes tidigt som att vi skulle bli vänner. Det bara va så helt enkelt. Den så kallade hatkärleken som fanns mellan oss i ettan lever i högsta grad kvar idag. Det vet vi båda två om. Men du är och kommer alltid va min vän och varken KBN, eller jag, skulle va någonting utan Blossom!

Joakim Bergström

En av mina äldsta vänner är du allt och vi vet båda två att vi gått igenom en hel del. Hur många gånger höll vi sams av dom gångerna vi träffades när vi var mindre? Jag förstår att dom tyckte vi va rätt jobbiga. Jag har förstått nu att vi va rätt galna. Men oavsett så växte vi ifrån det iaf och lyckades stanna som vänner även utan alla bråk. Om man ska va ärlig så vart vi till och med riktigt bra vänner. Och det håller i sig än idag och jag tror att det kommer hålla mycket länge till. Tiden rullar på och vi har idag inte samma umgängen och långt ifrån samma intressen. Men trots det kan vi när vi träffas ändå umgås precis som vi alltid har gjort. Jag uppskattar det väldigt mycket ska du veta. Att det inte spelar nån roll vad som händer med oss. När vi träffas så är det du och jag som det alltid har varit. Precis så som det alltid ska vara.

Patrik Kvistrum

Eller ska jag kalla dig Hans Löfberg? Jag tror nog vi är dom enda som faktiskt förstår vad det betyder men vi båda vet att det är en stor anledning till att vi blev bra vänner. Historietimmarna med Karin Larsson i ettan är en annan anledning. Och faktum är att det som fört oss samman till vår vänskap är inget annat än humorn. Vi har alltid haft saker att skratta åt, många gånger saker som ingen annan förstått sig på och det har gjort vår vänskap speciell. Givetvis kryddar du den vänskapen med din lojalitet och din ärlighet och du är en vän jag alltid litar på, i vått och torrt. Du får faktiskt många saker att kännas mycket enklare och du gör de definitivt roligare. Sen kan man ju inte låta bli att häpnas över alla dina citat du sipprar ur dig. Det är helt enkelt magiskt. Men jag hoppas vi fortsätter skratta åt samma saker och att vi fortsätter finnas där för varandra och nån dag kanske de inser att en tredje säsong av Riket inte skulle vara en sån dum idé trots allt.

Victor Eriksson

Medlem i Boysen är du definitivt och du är lika hårt inristad i min sten med vänskap. Jag skulle ljuga om jag sa att vår relation nånsin varit speciellt djup. Men kanske är det nästan bättre att det inte är så. För varje gång vi umgås eller träffas så hittar vi saker att förgylla dom stunderna med. Det kan va att skratta åt helt meningslösa grejer eller att prata om idéer ingen annan ens skulle tänka på. Vi behöver inte prata om känslor eller förstå allt hos varandra för att vara dom vänner vi är. Jag känner i alla fall att jag kan släppa loss ordentligt i ditt sällskap och så länge det är så spelar inget annat nån roll. Men tillvaron skulle vara aningen dyster om du inte fanns där.

Usman Qureshi

Tro inte för en sekund att jag skulle glömma dig brorsan. Du vet att du har en given plats i mitt hjärta. Jag tror att anledningen till att tagit den platsen är att du överaskat mig. Du är nog en av de mest underskattade av alla mina vänner. Jag tror att man lätt inbillar sig att du är en slacker och en player som tar livet med en klackspark och lever därefter. Men du har under de här tre åren visat att du är så mycket mer än det. Det finns någonting i dig som gör dig till en underbar människa. Jag har sett det och jag vet att många andra gjort samma sak. Din lojalitet till dina vänner lyser starkt och ditt sätt att vara på förgyller alltid tillvaron. Du får mig att se ljuset i det mest kolsvarta mörker och du får mig att se det goda med livet när allt känns hopplöst. Och förutom det är du en helt makalös individ. Du sticker till London till hösten och jag tror att du hittar din väg genom livet. Men jag hoppas att du vet att jag finns alltid här för dig, KBN forever, right ?

Anton Lindau

Jag tror att jag skulle kunna säga ungefär samma sak om di som jag kunde om Victor. Skillnaden är väl isf att vi har varit mycket bättre vänner än vad vi kanske är idag. Jag tycker faktiskt det är lite synd för jag har alltid gillat dig. Du har alltid varit lite speciell på gott eller ont men du har alltid varit den du är och jag gillar dig för det. Som jag skrev om dig i nåt inlägg så är du finurlig och med det menar jag att du hittar små detaljer som gör det kul att vara med dig, små små saker som gör att man vill umgås med dig. Det är din styrka. Det är också därför som jag vill ha dig kvar som min vän.
 
Sebastian Svensson

Från början va det bara Snappers, Sen blev det Snappers och Bajen men sen har det utvecklats till mycket mer. Jag hade till en början lite svårt att placera dig. Jag visste inte riktigt var jag hade dig. Du är en skön person men ska jag va ärlig tror jag att vi är så pass olika att vi egentligen inte kanske passar som vänner. Men på något sätthar vi ändå  hittat varandras vänskap och jag är glad över det. Jag tänker i första hand på Turkiet där vi hade det jävligt kul tillsammans och sen dess har jag faktiskt förstått att du är en skön, härlig, rolig person som jag definitivt vill fortsätta umgås med.

Markus Fröberg

Precis som med Sebbe så började ju allt med Snappers. Sen är jag rädd att det aldrig blivit mer än så. Visst har vi gått på en del matcher ihop och varit en del på krogen och så tillsammans. Men grejen är den att vi umgåtts alldeles för lite. Jag vet att jag har sagt det förr men vi borde definitivt hitta på mer saker ihop. För visst fan har vi kul när vi är tillsammans. Jag tänker mycket på Helsingborgsmatcherna det senaste året. Dels då vi träffades i Skåneland och dels när vi röjde som fan på Söderstadion. Lägg därtill de flesta stunderna som vi haft med Snappers så förstår vi nog båda att vi har kul ihop. Nu gäller det bara att vi får till dom där tillfällena oftare.

Skånegänget

Anledningen till att ni kommer sist är verkligen inte för att ni är betydelselösa. Anledningen till att ni får stå som en grupp är självklart inte för att ni var och en inte betyder nåt speciellt. Låt oss bara säga att anledningarna till båda är att ni är från Skåne.

Nej men ärligt så känner jag er fortfarande för lite för att jag ska kunna skriva långa stycken om er var och än. Jag skriver fortfarande för att jag hoppas av hela mitt hjärta att vi fortsätter hålla kontakten och fortsätter vara vänner. För ni är en samling underbara människor som de senaste åren givit mig väldigt mycket i form av kärlek och vänskap och jag hoppas ni förstår att jag saknar er riktigt mycket. Tack för att ni finns.

Jag vill ändå ge Josefine ett speciellt liten del av denna text. Du är nog ändå den jag känner bäst därnere och den jag faktiskt kommit närmast (förutom Jenny då men det va inte riktigt på samma sätt). Du har i alla fall visat mig vilken fantastiskt person du är genom att sprida värme och glädje omkring dig. För du lämnar avtryck efter dig, överallt och jag är jätteglad över att ha lärt känna dig. Du hjälpte mig mycket när jag va som mest nere med Jenny och jag vet att jag alltid kan snacka med dig om det är nåt och det är jag evigt tacksam för.

Och Jenny. Du kommer aldrig någonsin sluta betyda något för mig, det hoppas jag att du förstår. Jag tycker verkligen inte om hur det blivit mellan oss och jag hoppas att vi på nåt sätt kan hitta tillbaka. I alla fall till mer än vad vi är nu. Jag kanske bländades av mina känslor för dig men jag minns alltid dig som en som gjorde mig glad och fick mig att känna mig säker på mig själv. Och jag hoppas vi kan bli vänner igen, bättre vänner.

Jag hatar känslan att jag kanske glömt att nämna någon nu. Men jag kan inte komma på någon som jag verkligen vill ha med på den här listan. Är det någon jag glömt så ber jag om ursäkt och rättar til misstaget. Men samtidigt kan jag inte skriva in alla för då tappar det hela sin betydelse. Det är ni som finns på den här listan som ligger mig allra varmast om hjärtat och det är ni om några jag vill ha kvar i mitt liv.

Som jag skrev innan det här så vet jag att oavsett vad som händer i livet så vet jag att jag kan titta tillbaka på mitt sista år i skolan och se hur mina vänner betydde för mig. Jag tror att jag alltid kommer vara glad över att jag skrev det här inlägget. Jag hoppas också att ni förstår att även fast jag försökt skriva från mitt hjärta ikväll, så är ni mer än ett par meningar. Ni är mina vänner. För mig är det allt!

PEACE!

2008-02-14 @ 03:47:54 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Jesper Tebrand once wrote...

Ojdå. Det va visst ett bra tag sen jag loggade in på den här sidan och skrev ner mina inre tankar. Ska jag va ärlig har jag inte känt för att skriva på ett tag, så varför ska jag egentligen då göra det? Men mycket har hänt den senaste tiden och mycket av det har väckt tankar hit och dit i min hjärna och på nåt sätt känns det som det är dags att blogga lite. Jag vet som vanligt inte hur det slutar men det får bli som det blir. Ibland är det bäst om man bara låter det komma naturligt. Eller egentligen är det ju oftast så men i alla fall.

Jag vet att ni säkert tröttnat på att höra hur svårt jag har det att försöka hitta nånting att börja med men vad ska man egentligen göra när huvudet är fullt med saker man känner att man vill skriva om och när man känner att det hänt en hel del den senaste tiden i alla möjliga hörn av ens tillvaro. Det är svårt att hitta någon bra start eller så. Så jag får väl på måfå dra till med något och se vart det leder. Förhoppningsvis leder det till ett läsvärt och efterlängtat inlägg (som Tobbe i och för sig inte alls velat ha) att förgylla era lediga stunder med.

Ni vet säkert hur det är när man känner den där känslan att man gjort något för någon annan och hur jävligt skön den känslan faktiskt är. Visst är det självklart skönt att få hjälp från andra att få det man vill men ibland känns det faktiskt helt underbart att kunna hjälpa någon annan på vägen till vad dom vill ha. Just den känslan sipprar genom blodomloppet nu och ska jag va ärlig så förgyller den känslan min tillvaro just nu. Till och med så mycket att jag skippat eftermiddagssömnen då det känns så härligt att vara vaken.

Så vad pratar jag egentligen om den här gången? Jo det är så att jag under den här andra perioden i skolan fått njuta min skolmat ensam med herr Flemström då vi har varit dom enda av oss grabbar som haft tidig lunch. Till en början trodde jag att det skulle bli lite segt. Så klart inte för att jag har nåt emot Flemman (möjligtvis den tid han tar på sig för att nästan tömma en tallrik) utan för att jag uppskattade våra luncher som fan förut när alla åt samtidigt. Det va liksom dom skönaste stunderna på dan när vi satt där allihop och det va inte alls jobbigt att sitta av hela lunchen inne i den annars ganska deprimerande matsalen.

Men trots detta så har det faktiskt varit ganska givande för att när det bara varit vi två så har vi kunnat snacka om lite mer allvarliga saker. Dessutom har vi kunnat hålla det på en ganska ledig nivå. Men jag har alltid tyckt det varit skönt att snacka om lite mer djupare saker. Självklart har jag inget emot att snacka om Bajen i en timme eller gemensamt sitta och garva åt allt som har med Snappers matcher att göra. Det är verkligen kul det också. Men jag känner att man ibland behöver stunder där man ägnar sig åt saker som man inte annars snackar om det. Jag har alltid varit den personen som gillar att prata om till exempel kärlek och känslor och den biten. Och säga vad man vill men när umgänget nästan till hundra procent består av killar blir det inte så mycket av den varan. Men med Flemman har det blivit en hel del sånt och det har faktiskt varit riktigt skönt.

Så det jag faktiskt skulle komma till är att vi haft våra snack om saker och ting och då i synnerhet kärlek och alla dess bekymmer. Jag vill inte sitta här och säga för mycket då det vi pratar om är mellan oss och dessutom vill jag att om du känner att du vill dela nåt med omvärlden som rör dig så ska du va den som berättar, precis som du berättar det för mig. Det tänker jag inte ta ifrån dig.

Men efter det du har berättat för mig så kan jag bara hoppas att det blir så bra som du vill att det ska bli och att det är det här du vill. Ska jag va ärlig har jag hoppats på det här ett bra tag nu då jag känner att du är värd det och dessutom har det nog varit lite på gång även om du kanske inte vågat erkänna det alla gånger. Men du vet att jag vill dig all lycka och jag hoppas det här får dig att nå den känslan. Jag har varit där och vet att det är helt underbart. Och precis som jag sa till dig är det så stort att uppnå den känslan då man flyger genom tillvaron, mil över alla problem och känner hur levande man faktiskt är. Jag vet inte hur det har hunnit bli eller hur det kommer bli men jag hoppas det blir bra. Du tackar mig för hjälpen broder men om sanningen ska fram så är det ömsesidigt. Du hjälper mig mer än vad du tror bara genom att finnas där som någon att prata med. Inte frö att jag direkt har något emotionellt problem nu utan för att det är så skönt att snacka ur sig om allt. Och det sista jag har att säga till dig nu (förutom att du kanske måste börja träna upp snabbheten i ätandet) är att du är värd det bästa. Jag menar det verkligen. Om det här är det bästa för dig, så är jag otroligt glad för din skull!

Men nog om Flemman. Han var värd dessa rader men om jag fortsätter jag på samma sätt för länge så tappar den här bloggen sitt signum att alltid flika in lite sarkastiska kommentarer om honom. Så jag övergår istället till nåt annat. Så vad ska vi ta. Bajen? Ja varför inte...

Säsongen närmar sig sin start och det är ju faktiskt bara två månader till premiären i nån skog i hålan utanför baksidans huvudstad. Abstinesen kryper som vanligt under skinnet även om det faktistk inte slagit sig till ro helt och hållet än. Men man känner ju att man mer och mer börjar titta efter nyheter och uppdateringar inom truppen och runt laget på olika hemsidor och det var ett tag sen som man va så insatt i den ständigt lika galna delen av fotbollsåret som fått namnet Silly Season. Och i år är den för oss bajares del ännu mera "Silly" än vanlit och som ni alla har förstått så stavas anledningen kort och gott Rami Shaaban. Jag kan inte minnas nån mer utdragen förhandling om en spelare. Och det skrivs ju det ena och det andra i alla tidningar och man börjar ju skratta nästan över alla smått idiotiska utspel från de olika tidningarna och hemsidorna. Ena sekunden "avsöjar" Aftonbladet att han är klar för Bajen och i nästa sekund klickar man sig in på Fotbollskanalen där nån slipsnisse till sälklubbare uttalaar sig om att affären långt ifrån är klar. Kvarten senare är Bajen enligt Eurosport på jakt efter andra målvakter och innan en timme har passerat har Expressen meddelat att Fredrikstad höjt budet och att Henke Larsson fortsätter att plåga oss ett år till. Eller ja okej, förlåt att jag nämde det sista. Men poängen är att det här med Silly Season nästan är för mycket rykten och för lite sanning. Och då menar jag mer än vanligt.

Taxi Tebrand har blivit ett ganska uttjatat begrepp i min hjärna de senaste veckorna då jag har fått skjutsa runt personer hit och personer dit. Egentligen är det rätt kul att göra det men ibland undrar man om man egentligen bara blir utnyttjad. Jag har i och för sig svårt att säga nej och egentligen är det ju inte jobbigt att plocka upp någon på vägen till nånting. Men ibland känns det som att så länge man har bilen så duger det men annars inte.

Men själva körandet har jag inget problem med. Tvärtom tycker jag fortfarande att det är sjukt kul att köra oavsett vart jag ska och trots att bensinpengarna ibland nästan ruinerar mig så har det blivit en del spontana åkturer den senaste tiden. Två kvällar i rad förra veckan så blev det spontant att jagå åkte till stan och utforskade lite. Det va nåt nytt nu när man fått körkort att man kan se stan genom bilen också. Man hinner ju med mycket mer och man behöver ju inte trötta ut sig genom att knata. Dessutom är det rätt skönt att man lär sig hitta bilvägarna både till och i stan. Det är inte helt fel.

Och i söndags så skulle vi dra och käka nånstans och tänkte då dra till Mammas men eftersom det var mer eller mindre proppat med folk därinne så gled vi vidare. Och innan vi visste ordet av det så hade vi plöjt igenom hela Sollentuna och befann oss på gränsen till Mordor, det som i folkmun kallas Solna Stad. Där bestämde vi oss för en liten måltid och Max var stället som skulle stilla vår hunger. Det va ju rätt trevligt det också. Och vi vet ju att den där tjejen som jobbade där ville ha oss. Eller hur Crille? Haha!

Sen gled vi vidare mot stan efter en del turer hit och dit hamnade vi i Sickla där vi tog en avstickare till Willys. Det stället är fortfarande mystiskt på nåt sätt då det är ett stort köpkvarter men det ser ut som ett nerlagt industrisamhälle. Men deras Coca-Cola var lika god som överallt annars så vi klagade inte. Vi drog oss istället in till lite mer centrala delar och jag tror vi faktiskt åkte genom alla stadsdelar, inklusive det mörkaste delarna av Djurgårn. Bara det en hemsk tanke att befinna sig i bakom båda fiendernas linjer under en och samma kväll. Men vi överlevde ju i alla fall. Tur det.

Annars kan jag ju inte undvika att prata om det som de senaste två veckor nästan slukat upp all min lediga tid och nästan all den tid jag i vanliga fall använder till sömn. Det jag pratar om är One Tree Hill och innan ni börjar gagga om att serien är dålig och inte speciellt ny så lugna er. Jag vet att den inte är ny men jag har prioriterat en hel del andra serier men eftersom Tobbe tjatade på mig så gav jag det en chans för sisådär 12 dagar sen. Sen dess har jag sett 61 avsnitt så ni förstår kanske att jag är mer eller mindre fast i skiten.

Men det är värt varenda sekund för serien är verkligen sjukt bra. Jag har ändå sett en hel del sjukt bra serier i mina dar. För att nämna exempel säger jag O.C, Heroes och framförallt Prison Break. Men OTH slår sig nog in där uppe också för jävlar vad beroende man blir av den här serien. Dessutom så påverkar den faktiskt en jävligt mycket. De säger så mycket bra saker som gör att man verkligen börjar tänka. Tror också att det är därför som jag fastnat för serien. Och jag har verkligen börjat tänka efter hur man är som person och om man på något sätt kunde göra det bättre. Avsnitt sexton på säsong tre är kanske det starkaste avsnittet jag sett hittils. Och på ett ganska tragiskt sätt får det en att tänka på hur verkligheten faktiskt ser ut. Jag orkar inte förklara vad som händer för har ni inte sett det är det svårt att förstå det. Men om ni ser det så förstår ni vad jag menar. Man undrar om det kan hända samma sak i den verklighet jag lever i och i den värld jag spenderar den mesta tiden av mitt liv. Förövrigt så är typ alla tjejer snygga i den där serien så bara det är en anledning till att kolla vidare. Så självklart rekommenderar jag den även om det inte direkt va idag den hade premiär.

Det snackas om en liten tur upp till Romme om en vecka. Det va väl jag och Tobbe som kom med förslaget men vi fick i mina ögon en rätt skön respons så sällskapet är så gott som fixat. Det vi behöver är en bil. Jag trodde först att vi kunde ta "min" lilla Yaris men tydligen ska den in på verkstad den veckan så där blev det en återvändsgränd. Men jag hoppas vi kan få tag i en bil på nåt annat sätt för jag är faktiskt riktigt taggad på att susa ner för backarna på ett par välpreparerade skidor. Det va ju två år sen sist jag åkte skidor så det känns som att det börjar bli dags igen. Och vi vet ju alla som var där hur kul det va förra gången. En av dessa oförglömliga dagar med Rubban. Haha!

Eftersom det gått två veckor så har jag väl en del saker jag kan prata om som inte direkt är någon nyhet men som ändå kan va lite kul att lägga ut på bloggen. Som när vi samlade ihop ett gäng och drog på krogen för att på nåt sätt fira Usmans intåg i vuxenlivet. Jag bjöd in grabbarna till mitt inte så välstädade rum (som dessutom är typ tre grader värre nu) för lite grundning och vid åttatiden stormade Linkan, Martan, Sebban och Flemman in med buller och bång. Det blev musik för hela slanten och jag tror Linkan kände sig lite bortkommen när vi andra för full hals skrålade med i låten som kännetecknar en hel resa: Drop planer, avtaler... Okej ni vet vad jag menar.

Efter lite klassiker och lagom mycket alkohol drog vi oss ner genom Bauers lärvälling till sluttning och jag vet inte om det var leran på marken eller promillen i blodet som gjorde att Martin hasade i backen två gånger men det va definitivt roligt. Vi mötte även en hund som helt ärligt va lika stor som Linus. Eller så va det Linus som va lika liten som hunden. Det beror liksom på hur man ser det. Men oavsett så tog vi plats på tåget och föga förvånande stöter man direkt på Mackan som fortsätter förfölja mig på mina resor på helgerna. Men det är alltid trevligt med gott sällskap och Usman och Natta och en hel del annat roligt folk stormade in i Sollentuna och kacklet i vagnen steg till ljudnivåer som pensionärerna skulle sätta brandmyndigheten efter. Eller i alla fall nåt som skulle tysta oss. Inte för att det troligtvis skulle hjälpa och sanningen var den att vi hade roligt. Och dessutom tvivlar jag på att 65+:arna befann sig på det tåget. Hallå, det va ju liksom mörkt ute, Gud vet vad som rör sig ute då. Haha!

Vi kom iaf fram och begav oss till Club Toxic, Eller ja Hirschenkeller om man ska va rolig. Vilket jag gillar att vara. Men i alla fall så va det en bit kö men vi låtsades ju vara VIP och gled fram till vakterna direkt. Men eftersom ingen av oss hade fått det gulliga lilla sms:et som förkunnade att vi stod på gästlistan och därmed fått gratis inträde så brydde vi oss inte om att försöka störa den stackars uniformbärande säkerheten. Men vi lyckades på något snyggt sätt glida in i kön längst fram och slapp alltså helt enkelt köa. Det va ju skönt det trots att vi fick betala en hel hundring för att komma in i värmen.

Men väl inne blev det lite köande till baren men strax därefter stod jag ändå med en bira i handen och vi började alla glida ner längs trappan för att inta dansgolvet. Ska väl inte redogöra så jättemycket om vad som hände därnere av den enkla anledningen att det inte hände så där värst mycket. Sebbe får väl klassas som kvällens diva när han står och dansar med tre rätt snygga tjejer men inte alls låter en få vad med i sällskapet. Han skulle bestämt ha alla för sig själv. Men vi hade det trevligt ändå.

Men efter ett tag som jag tyckte kändes som ingenting hade Flemman tappat orken och Martin som hade jobbat hela morgonen va inne på samma spår. Så dom drog med Sebbe hemåt medan vi KBN:are stannade kvar och hedrade vår klassiska mentorsgrupp. Öh? Vi tog en hel del pauser från det (vilda?) dansandet och Usman fick öva raggningsrepliker. Den ena sämre än den andra. Den som nog ändå tar priset är när han frågade en tjej var hennes halsband va ifrån. Hon svarade Gina Tricot och han började genast gagga om liknelsen mellans hans "K" på halsbandet. Usman, jag säger bara att du måste höja ribban lite. Och då menar jag inte i dubbel bemärkelse.

Men kvällen tog slut även för oss och trots att jag tvingades ta den där smått förbannade 592:an så kom jag hem rätt så snabbt. Och det va ju allt tack vare Kihlman och hans vita Nissan. Istället för att behöva gå från Vilunda ringde jag honom och jag hann knappt gå av bussen föränn han sladdade in framför mig och sen skjutsa hem mig. Det är sånt man har vänner till. Att ställa upp för kompisar i nöd. Och så hemskt hade det väl inte vart att få gå hem men självklart är det skönare att få skjuts.

Men som vanligt med dessa grabbar en sjukt najjs kväll och som vanligt säger jag att det här måste vi göra om snart. I alla fall om jag får bestämma!

Den helgen fick vi förövrigt finbesök från Påarp då miss Svensson anlände och förgyllde Väsby under en helg. Jag hann tyvärr inte träffa henne så mycket mer än under några timmar innan utgången på lördagen men det räckte i alla fall för att inse att jag inte vill förlora kontakten med Skåne. Varken med henne eller dom andra. Tyckte det va riktigt najjs att träffa henne igen och jag hoppas jag kan dra med Crille ner snart och träffa alla. Påsklovet kanske inte är en sån dum idé. Vi får se helt enkelt men klart är iaf att det är sköna männsikor därnere och vänskapen är värd att ta vara på.

Finns det något mer att prata om eller är det dags att börja dra ner på tempot och kanske dra till med en avslutning. Som jag ser det just nu är det ingen dum idé och skulle jag komma på nåt är det ju bara att klicka upp ett nytt inlägg. Så svårt är det inte.

Men förutom att delge er detaljer från lite händelser den senaste tiden vill jag med det här inlägget säga några saker:

  • Lyssna alltid till din inre röst och tveka aldrig att berätta vad du känner, Kanske blir det fel men då vet du i alla fall att du försökte. Och blir det rätt ångrar du dig aldrig.
  • Lyssna aldrig på rykten under tiden November - Mars. I 95% fallen är de falska
  • Akta er för Sickla Köpkvarter en sen vardagkväll. Dyster är bara förnamnet
  • Har ni ont om tid? Kolla du inte på OTH. Tro mig!
  • Norska låtar fastnar, och då försvinner dom aldrig...
  • Ta för dig på dansgolvet. Om nu inte Sebbe är med...
  • Hata Skåne, Eller älska Helsingborg. Resten kan ni skippa.
  • Låt inte Usman ragga, Det förstör era egna chanser att lyckas den kvällen
  • Glöm inte kommentera!

PEACE!

2008-02-05 @ 22:30:46 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Update

Det är inte första gången jag säger att det känns som om bloggen håller på att dö ut men det är fan första gången jag verkligen är orolig att det verkligen är så. För det va över en vecka sen jag bloggade sist och jag har inte känt någon som helst lust att blogga sen dess och jag vet inte om jag har det nu heller egentligen. Men samtidigt vill jag ju inte att den ska dö ut. Okej om man tittar tillbaka på det senaste årets blogginsats så ser man ju tydligt att jag vissa stunder inte bloggat så frenetiskt men jag vill försöka hålla den levande så till den grad att folk inte tappar intresse. Jag hoppas ni därute fortfarande finns här för utan er kan jag lika gärna släppa taget helt.

Men nog om det. Varje inlägg ska ju innehålla något också. Och eftersom det va ett tag sen jag skrev sist så passar det väl bra med en lite uppdatering om hur livet flyter på. Jag vet inte om det finns något jätteroligt att skriva om men då får man istället göra det man skriver om roligt istället. Sen hur jag ska lyckas med det den här gången vet jag faktiskt inte men jag får helt enkelt göra ett försök.

Jag hade matteprov igår. Vet inte varför jag börjar skriva om det men det kanske helt enkelt är att jag vill få det överstökat så att jag kan gå vidare till roligare saker. Men i alla fall. Det gick käpprätt och helvete och då överdriver jag inte det minsta. För att ni ska förstå det hela bättre kan jag säga så här. Provet är uppdelat i två delar och den andra (VG-MVG) delen ska göras nästa vecka. För att få godkänt på hela provet krävs 15 poäng. På provet nästa vecka kan man skrapa ihop 12 av dessa. Och om jag av någon sjuk anledning skulle klara av att få dom 12 poängen behövs alltså 3 poäng på det lätta provet idag för att nå godkänt. Och jag är fruktansvärt osäker på om jag klarar det. Så min gymnasietids första IG är spikat, men jag får väl helt enkelt försöka gå vidare till nästa prov och klara godkänt där. Men jag skyller alla mina för närvarande rätt bristande kunskaper inom matematikens väggar på Henrik Wolff. Med en lite mer pedagogisk lärare hade jag kanske legat på VG nu. Fast självklart är det lätt att skylla ifrån sig. Men det är fan inte lätt att plugga till ett prov när man inte ens kan grunderna.

Men jag skiter (för närvarande) i matematiken som herr Uggla skulle ha sagt. Det finns en hel del roligare saker här i livet. Jag va ju till exempel på en intervju idag på Clas Ohlson och när jag gick därifrån kändes det faktiskt riktigt bra. Jag tyckte jag kunde svara rätt bra på deras frågor och dom såg rätt nöjda ut. Men man vet ju aldrig vad det betyder och jag får svar först om två veckor. Men det skulle inte kännas helt fel att få det där jobbet vilket betyder nästan 4000 extra svenska kronor i månaden. Jag bangar inte. Sen kan jag ju försöka fixa ett till jobb dom helgerna jag inte jobbar på Clas Ohlson. Då kan jag ju få ut kanske 9 papp i månaden. Med dom pengarna är alla framtida planeringar inte ens ett problem längre.

Men mycket kan hända och jag sätter inte för stora förhoppningar på det. Om jag inte får det här jobbet kommer det fler chanser. Det gäller bara att ligga i och försöka visa upp för omvärlden att man finns. Då dyker det upp chanser och då är det bara att ge järnet och hoppas på det bästa.

Snappers då, Ja vad ska man säga. Jag har aldrig nånsin tvivlat på min lojalitet till vårt lag men det kommer stunder då man på allvar känner att man aldrig vill lämna det här gänget och den gemenskapen vi har tillsammans. Och en av de stunderna va i söndags när vi som ett lag mosade obesegrade Täknik med 4-2. Vi gjorde det inte genom att briljera, vi gjorde det inte genom publikfrieri. Vi gjorde det genom att jobba för varandra och kriga till Sune satte pipan till munnen och blåste av. Och jag vet inte vad ni andra känner men jag blir fan överlycklig när jag ser att alla verkligen ger allt för laget som vi gjorde i söndags. Att lite lojt gå och vinna mot brögäng som typ Firstcream eller Volvo Truckers ger mig inte så mycket. Det är fan dessa segrar och triumfer jag spelar för, för det är då man känner att Fotbollen är oslagbar. Förövrigt så älskar jag Black Snappers och även om jag säkert nämnt det flera gånger förut så kan jag inte låta bli att säga att jag aldrig i hela min karriär inom idrotten tyckt det har varit så roligt att spela fotboll. Tack grabbar för det.

På tal om matcher så hade ju en del från Sollentuna med Tobbe i spetsen imponerats av succéfilmerna McÅhly och McEjjan och ville därför själv vad med i en inspelnig och på samma gång motionera lite i den beryktade G-salen. Han fick med sig Flemman och Mini medan jag samlade till mig vårt bästa manskap med Crille och Bonden som fruktade lagkamrater. McMänämän 2.0 var ett faktum och efter sex matcher va ställningen 6-0 i matcher till överlägsna Väsby med en imponerande målskillnad av 30-14. Ingen ska nånsin komma hit till vår borg och tro att dom ska vinna. I Väsby regerar Väsby, sen får Flemman säga vad han vill om regler och avstånd och planhalvor och annat skit. Och Tobbe får gärna va stolt över vinsten i träningsmatchen när kamerorna släckts men det gör inte Väsbys triumf mindre odiskutabel. Men vi hälsar er välkomna igen. Det är alltid kul att få besök från främmande breddgrader. Men lite bättre motstånd får ni nog bjuda på.

Annars är livet som det är. Veckorna flyter på i sitt eget tempo och för närvarande känns det rätt bra ändå. Förutom att jag är lite trött då och då (vilket iofs är precis som vanligt) så trivs jag med tillvaron. Det är dessutom rätt skönt att nästan alla dar kunna ta bilen till skolan. Det är lättare att komma upp då måste jag säga. Det kändes till och med konstigt att åka kommunalt i måndags. Men jag hoppas jag inte ska bli alltför bekväm. Det är bara onödigt.

Hur ser det ut framöver då. Ja du jag har väl egentligen inget bestämt men jag hoppas det blir utgång på lördag. Alla har ju fyllt 18 nu så nu är det fan dags att dra med hela gänget ut och fira det. Någon slags Snappersparty eller nåt liknade. Skulle i alla fall inte banga på det. Hoppas man får med sig alla bara. Skulle va sjukt mycket roligare då.

Annars kan man ju bara njuta av att man återigen har tre dagars helg. Och va ledig en fredag är grovt underskattat för när man tror att man har haft hela sin helg så återstår det ännu en dag. Fett skönt måste jag säga och om inget oförutsätt inträffar lära jag sova ut riktigt ordentligt ikväll så att jag verkligen laddar batterierna. Men om jag känner mig själv rätt kommer dippen efter skolan och så slaggar man ett par timmar då. Sen är det ju sjukt svårt att somna på natten istället. Men va gör man inte. Man kan ju alltid ta toyotan till statoil och handla lite pringles eller nåt liknande. Bara att möjligheten numera finns är ju tillräckligt härligt.

Men nu börjar jag fan få slut på idéer. Tror att jag tappat lite i tempo nu eftersom jag inte bloggat på ett tag. Det är ungefär som när man inte konditionstränat på ett tag. Då känner man sig lite seg men efter några pass så är man igång igen. Och eftersom jag har grundbloggandet så kommer jag nog upp i vanlig standard ganska snart.

Men nu är det dags att för 353:e gången hetsa Flemman till lunch.

PEACE!
2008-01-24 @ 10:52:20 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Ridin' Dirty

Hej mina vänner. Nu har det blivit ett sånt där onödigt hack i bloggen igen så att ni fått vänta så länge på en uppdatering. Jag tar på mig det fullaste ansvar för det och hoppas ni klarar er ändå. Och nu behöver ni i alla fall inte känna er ledsna för nedan har ni återigen ett långt och fylligt inlägg i precis samma anda som alltid.

Det har hänt en del sen jag skrev sist och tänkte väl börja med att snacka lite om vår match igår mot Brage Munchen. Måste säga att jag va riktigt laddad innan matchen. Dels för att jag verkligen ville komma igång med matcherna igen och dels för att jag va riktigt revanschsugen efter den vår ganska risiga insats i höstas. 

Ni som spelat mot Brage Munchen vet att det finns en kille i deras lag som man kort och gott kan sammanfatta so men äcklig individ. För det första är han sjukt divig som tror han är största stjärnan. För det andra är han sjukt gnällig och tror att han ska få frispark för att nån petar på han. Och sen så är han säkert över 25 men beter sig som typ 12 då han till exempel tacklar ner vår minsta spelare och säger åt honom att: "STAY DOWN" och så vidare. Egentligen är det bara sorgligt för honom men vi var i alla fall taggade på att visa honom vilka vi är.

Matchen blev inte direkt som ville och en bit in i andra halvlek låg vi under med hela 4-0. De sista tre målen kom inom loppet av några ynka minuter då vi är alldeles för slarviga i försvarsspelet. Det känns på nåt sätt som typiskt Snappers. Om man ser till helheten i varje match spelar vi oftast riktigt bra utifrån våra förutsättningar. Men om man delar upp matcherna i små delar så ser man att vi i vissa partier håller för låg klass för att vi ska va med och slåss om viktiga segrar. Men det är bara att vi kämpar på och försöker undvika dessa svackor.

Vi reste iaf på oss och knappade in målmässigt. Tyvärr blev slutresultatet 5-4 till Brages fördel så det var bara att anteckna ännu en snöplig och rent ut sagt onödig förlust i protokollet. Däremot lyckades vi nästan helt med att sätta "Stay Down" ur spel. Tobbe och Usman satte in ett par rejäla tacklingar i inledningen och han började då genast tappa humöret vilket också renderade i ett gult kort. Efter det hade han inte mycket rätt och han såg alltmer frustrerad ut. 

Men i andra lyckades han ändå spela upp sig lite, säkert för att deras ledning drygades ut. Och sen fick han ju göra mål också som dessutom va riktigt snyggt. Så tyvärr så lyckades vi inte komma åt honom tillräckligt mycket och jag måste desvärre säga att ställnigne nu är: Snappers-Stay Down 0-2. Men pluspoäng till Martin för att han visade att man inte puttar på våra spelare ostraffat.

Nu till det som ändå måste ses som det största den senaste veckan. I fredags nailade jag uppkörningen och på så vis kan jag nu stoltsera med att ha körkort, även om jag inte riktigt fått själva kortet igen. Det är sjukt vilken underbar känsla det är när man precis fått kortet och man känner att en helt ny outforskad värld bara slår upp dörrarna precis framför en och det är bara att gå ut och andas in den härliga luften.

Men när man nu sitter här och tittar på den där egentligen ganska fula lappen man får som körkortsintyg så kan man ju inte låta bli att börja tänka tillbaka hur allt började. En kylig vårdag för knappt ett år sen fick farsan mig att sätta mig bakom ratten för att börja övningsköra. Eftersom jag helt och hållet var gröngöling på området kunde jag ju inte börja med att sladda runt på vägarna så vi letade oss fram till den stora parkeringen vid Siemens där jag kunde börja öva lite smått.

Jag skulle inte säga att det gick nåt vidare bra eftersom det var helt omöjligt att lära sig få bilen rullande utan att direkt få motorstopp. Jag försökte hur många gånger som helst men inte blev det lättare. Men till slut lyckades jag väl med lite tur få iväg bilen och då smög jag runt dom ruskigt läskiga stolparna och kände mig väldigt stolt för att jag kunde svänga.

Efter några gånger började jag få in det där med kopplingen trots att jag fortfarande va osäker på hur man gjorde för att få det att fungera varje gång. Men jag lyckades i alla fall komma så långt att jag kunde köra lite. Och vid Siemens är det så fiffigt att det finns en liten enkelriktad slinga och det passade ju mig utmärkt som nybörjare. Och när jag en gång fick med morsan ut på lite övning så fick hon mig att börja använda växelspaken.

Sen en gång så fick jag helt plötsligt in känslan för kopplingen och sen tycker jag det funkade nästan varje gång. Klart att jag då och då fick motorstopp, Sånt händer även idag, men nu kände jag i alla fall att jag behärskade pedalerna så mycket att jag inte behövde va rädd att bilen skulle dö direkt jag släppte kopplingen.

Jag började så smått köra runt lite i Runby på en del småvägar och jag minns hur läskigt det va när jag skulle försöka vända på en liten grusväg nere vid Lövsta gård. Det va kolsvart och jag hade inte direkt lärt mig att använda backspeglarna så jag gav upp och tvingade farsan att göra skitjobbet.

Men jag körde då och då och kände mig allt tryggare i bilen även om jag på långa vägar kände att jag var en kunnig bilförare. När våren började övergå till Sommar blev det ett litet uppehåll då jag prioriterade en hel del annat men när Sommarlovet väl kom bestämde jag mig för att ta tag i saken så det blev bokning av 10 timmar körlektioner på Connys trafikskola i Märsta. Det va tydligen nån slags intensivutbildning så varje dag i två veckor gled jag dit för att på allvar lära mig och köra. Jag kommer inte glömma hur otroligt påfrestande det va psykiskt eftersom det va så mycket att tänka på och min körlärare Kejjo va verkligen noggran, vilket i och för sig va väldigt bra men också riktigt jobbigt.

Teorin bokades in där i slutet på Juni men eftersom jag knappt hade öppnat körkortsboken sköt jag upp det på obestämd framtid och när trafikskolan slarvade bort min bokning till halkkörningen la jag allt som hade med körningen på is för att jag helt enkelt inte pallade hålla på med det. Men när jag mötte upp Farsan i Kalmar efter en vecka i Skåne fick jag ta hand om ratten. Och under de tre dagarna vi va där nere så körde jag hela tiden och då kände jag verkligen att jag kunde köra. Helt hundra va jag självklart inte men då kändes det riktigt bra. Jag klarade av att köra ut till Öland efter Kalmarmatchen trots kaos och en hel del köer och sen fick jag även köra hela den långa vägen hem till Väsby.

Under hösten blev det mest körning när det behövdes. Om farsan eller morsan skulle någonstans så hängde jag med för att få övningsköra lite. Körde några gånger till Helenelund innan våra matcher och så vidare. Men ännu tänkte jag inte så mycket på när jag skulle fixa alla prov och så.

Men när folk började ta sina körkort och då framförallt den korta tiden då Mackan, Sam och Martin fixade sina började jag bli riktigt taggad. Så jag bokade halkbanan i Väsby och kort därefter sladdade jag runt i en liten Renault Clio och hade det riktigt skoj. Det va helt klart det roligaste på vägen till Körkortet.

Dagen efter bokade jag teoriprovet och började plugga på allvar. När jag sen väl skulle skriva det kände jag mig ganska osäker på om jag verkligen skulle klara det. Och jag kommer aldrig glömma hur dåligt jag mådde den morgonen när jag skulle skriva det eftersom jag både var bakis och nervös och dessutom hade jag sovit alldeles för lite. Men det gick ju bra ändå 59 poäng är ju inte ens i närheten av ett misslyckande. Så nu var alltså två av tre steg avklarade och det ända som återstod va uppkörningen.

Jag bokade den direkt efter teoriprovet men fick tid först nu i fredags. Men den sista månaden ägnade jag så mycket som möjligt åt att öva det sista och farsan var snäll och ställde upp väldigt ofta. Och de sista gångerna innan den stora dagen kom kändes det helt hundra. Då började jag känna mig säker på att jag skulle klara det.
Men givetvis är det ju alltid så att nerverna spelade in och då börjar man ju alltid tänka i helt fel banor. Men samtdigt kunde jag ändå känna mig rätt lugn. Jag kände verkligen inte att jag gick upp för uppkörning för tidigt och jag hade verkligen kört på det allra konstigaste ställen med dom flesta yttre förutsättningarna. Jag hade sladdat på kopplingen i en kö längs en mil på E4:an. Jag hade kört genom stan i rusning. I samma sorts kaos cruisade jag mellan stressade bilister på Essingeleden. Jag undvek att krocka vid Solna. Jag hade kört i totalt mörker och i ösregn. Och givetvis har jag gjort mer men jag kommer inte på det just nu. Det jag ändå ville säga vad att med tanke på den erfarenhet jag ändå hade så borde jag klara uppkörningen

Och i fredags var det alltså dags. Solen hade knappt gått upp när jag slog mig ner på en hård soffa på Vägverkets kontor på Djupdalsvägen. Jag satt inte där så länge för in kom en väldig man som ropade upp mitt namn. Jag gick fram och presenterade mig för Mikael Woyke som tydligen skulle vara den som skulle ge mig körkortet. Efter legitimationskontrollen gick vi ner för trapporna och ut till den glänsande röda Saaben som stod ute på gården. Jag minns att jag fick skjuta fram sätet minst en halvmeter för att nå fram till pedalerna. Efter att jag ställt in backspeglarna ordentligt gick Micke W igenom lite hur det skulle gå till och bad mig sen göra en säkerhetskontroll av spolarna och parkeringsbromsen. Det va ju inga problem att hitta spolen där fram men jag frågade för säkerhets skull om jag skulle ta den där bak också men han lovade mig då 1000 spänn ifall jag hittade den. Så jag testade parkeringspromsen istället och eftersom jag inte rörde mig en centimeter trots att jag gasade för fullt så antog jag att den fungerade perfekt.

Sen rullade jag sakta ut på det lilla äventyr jag hade framför mig. Det fanns en del vägar som jag inte direkt ville få jag hoppades att jag skulle få köra norrut vilket jag också fick och jag vart faktiskt riktigt glad när han bad mig att följa skyltar mot E4:an. Sagt och gjort och några minuter senare svävade jag fram längs motorvägen och hittils hade allt kännts bra. Jag fick svänga av vid Infra City och åka mot den västra sidan. Lite kul att åka en liten väg som jag aldrig åkt men som ändå ligger så nära hemmet. Till min stora glädje fick jag sen svänga in på vägen mot Runby som jag åkt så många gånger. Jag förstod nästan också att jag senare skulle fortsätta in på Antunavägen vilket också va va jag fick göra.

Väl framme i Antuna fick jag stanna vid ett par träd vid en korsning och där bad han mig backa ner runt hörnet. Inte ens det var ett problem idag och jag kände verkligen mig självsäker vid det här laget. Starten i backen därefter klarade jag rentav på rutin. Men sen vid KOM blev det lite lurigt. Eller egentligen var det ju bara att vara uppmärksam. Men innan hade Micke verkligen sagt långt innan varje korsning hur jag skulle svänga men den här gången satt han tyst. Jag fick ju sen syn på en liten skylt som kort och gott betyder förjbjuden vänstersväng och då förstod jag ju varför han inte sa något. Så höger fick det bli och sen var det bara att hitta tillbaka till motorvägen igen.

Vid avfarten mot Danderyd frågade han om jag hittade tillbaka på egen hand och visst gjorde jag det och då kände jag att det här går nog vägen. Bara jag inte klantar mig den sista biten. Men inte gjorde jag det och när jag ganska enkelt parkerade bilen vid Vägverket kunde jag pusta ut. Det här måste ju ha blivit godkänt. Och några sekunder senare fick jag det bekräftat. Och då släppte genaste dne där klumpen i magen jag bar på hela veckan.

Så nu står jag här med mitt körkort. Det tog knappt ett år och lite drygt 8000 svenska kronor att fixa det och nu när jag känner den här frihetskänslan kan jag säga att det var värt varenda sekund och varenda krona. När det gäller pengar måste jag självklart tacka Mormor som finansierat hela spektaklet. Nej det känns helt underbart och ha körkort och genast börjar man se fram emot saker man kan göra. Det finns så mycket mer möjligheter nu.

Och med det kan jag ju inte säga mer än att det som återstår för mig nu är att hoppa in i bilen, pumpa upp volymen med The Voice, slänga in en växel och dra iväg ut på nya oväntade äventyr.

You see me rollin'...

PEACE!
2008-01-15 @ 02:04:17 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Ett inlägg om en stol

Information och Layout. Varför finns det till egentligen undrar man sig när man återigen surfar in på nätet för att hitta något att fördriva tiden med. Visst kan man alltid försöka skriva den där broschyren som Pernilla malde på om men efter en timme religion med världens arbigga till lärare är all energi för arbete slut. Det får helt enkelt bli nästa gång. Så istället hamnar jag här på bloggen för att knappa ner någonting nytt från livet. Problemet är bara att jag inte har något nytt att berätta. Det är knappast en nyhet att Flemman tog exakt hela lunchtiden på sig att äta sin portion köttfärssås eller att jag vid den här tiden på dygnet förlorat det mesta av min energi.

Så jag tänkte då istället berätta om någonting som länge funnits i min vardag men som aldrig varit mer än ett irritationsmoment, både psykiskt och fysiskt. Det finns många saker som det kan handla om men jag menar ingenting annat än min hemska och högst vedervärdigt datorstol. Jag har hört en del surr runt om i mitt egendomliga umgänge att ett inlägg om just denna så kallade kontorsmöbel skulle vara riktigt upskattat, åtminstonde från den Flemianska delen av befolkningen.

Men hur mycket kan man egentligen skriva om en stol. Vid första tanken är det lätt att man misstar sig och tror att högst ett kort stycke räcker för att sammanfatta allt man behöver och kanske även vill veta om en datorstol. Självklart finns jag här för att bevisa motsatsen. Allt för att ge er vidare bevis på att jag faktiskt kan skriva långa dryga inlägg om precis vad som helst. Självklart även för att imponera på herr Flemström och dessutom ge honom dåligt samvete för att han aldrig själv bloggar.

Men för att ni överhuvudtaget ska förstå varför jag skriver om just denna stol ska jag ge er en liten övertäckande bakgrund. Ni vet allihop att jag spenderar mycket tid framför datorn där jag finner avkoppling och underhållning. För att tiden framför burken ska kännas komfortabel är det ergonomiska väldigt viktigt och en stor del i det har ju stolen man sitter på.

Det var länge sedan jag hade en riktigt konstruerad datorstol där man verkligen känner den här bekvämligheten man vill nå när man kopplar av framför skärmen efter en tung arbetsdag. Jag kan om jag ska försöka minnas inte ens komma ihåg senast jag hade en sådan stol.

Men innan jag fick den stol som det här inlägget egentligen handlar om hade jag en stol som i det närmaste kan beskrivas som en trädgårdsmöbel. Vi hade den på balkongen där man på somrarna kunde sitta och njuta av värmen eller kanske koppla av djupt insjunken i en bra bok. Men när vi av olika anledningar inte längre hade en fungerande sittmöbel framför datorn fick denna bli räddningen. Och om sanningen ska fram blev det en riktigt bra lösning. Sittdynan var väldigt bekväm och det fanns flera olika lägen på ryggstödet så man kunde få ut mycket av stolens utformning. Ville man arbeta var den upprätta ställnigen väldigt bra då man följde ergonomins tumregler till punkt och pricka. Ville man sedan luta sig tillbaka för en trevlig film var det bara att lyfta lite lätt på armstöden och luta sig tillbaka så formade sig ryggstödet perfekt för en liten filmstund.

Men en dyster dag skedde det till slut oundvikliga. Stolen föll ihop under tyngden av en männsiokropp och var inte längre duglig som stol. Det enda vi i det läget kunde göra var att försiktigt avlägsna sittdynan som numera förvaras någonstans som ett minne från den härliga tiden. Resten av den ruinerade stolen fick tyvärr möta sitt öde långt in i ett unket doftande soprum. Några dagar senare grydde dagens ljus igen och en ny stol hade införskaffats för uppfylla samma syfte som sin föregångare. Men genast uppstod problem. Den nya stolen var i mångt och mycket inte ens i närheten av denn glans den förra stolen spred omkring sig. Och ju längre tid som har flytit förbi, desto värre har det blivit.

Stolen som numera fläckar ner det stora och ståtliga rum jag länge ägt med stolthet är ganska svårbeskrivlig. När jag tittar på den får jag en känslan av att det är ne blandning av en sådan där stol som finns i en lite prålig teatersalong som den förvirrade och dramatiske regissören sitter på med sin basker och sin megafon. Samtidigt andas den camping och friluftsliv med sina ihopvikbara egenskaper och den enkla uppbyggnaden.

Egentligen är den ganska ful. Den består egentligen av ett gäng ihålliga metallrör som håller uppe tunna blåa dynor i något strävt tygslag. På armstöden sitter det små mjuka svarta skydd som ska motverka obekväma skador på leder och muskler i underarmarna. På ena sidan sitter det en liten utskjutande platta som ska fungera som ett litet bord. Men det finns inget som kan kalla sig stabilt över det bordet så att ställa till exempel ett fullt glas med vatten där innebär en lika stor risk för förödelse som att låta Flemman vara utan mat i mer än tre timmar.

Till en början hade jag inget att klaga på. Den var annorlunda på ett sätt som faktiskt tilltalade mig. Och när man satt i den kände man ändå att stressen rann iväg från kroppen och vissa stunder kunde man ärligt koppla av. Men tiden har förändrat både stolen och min syn på densamma. När jag idag öppnar dörren till mitt rum och får se detta fuskbygge till kontorsmömel känner jag en avsky bubbla upp inom mig. Det finns inte längre något jag uppskattar med den stolen och jag har svårt att se hur jag någonsin kommer göra det.

Det hårda dynorna har under tidens lopp blivit rejält utslitna och de sjunger snart sin sista sång. Man ser att sömmarna längs med den silverglänsande kosntruktionen sakta börjar spricka upp och det är en tidsfråga innan den raserar till en liten obetydlig hög på det bruna parkettgolvet.

Det som en gång var skydd för armbågarna har sedan länge avlägsnats i ren terapiverksamhet och när man nu vill ta stöd för att undvika musarmarna möts man av en kall metallstång som genast värker ända in i benmärgen. När man lutar sig tillbaka känner man ryggen tas emot av ett ryggstöd som nötts ner till ett litet tygstycke. Bekvämligheten känns långt ifrån närvarande och man funderar ofta på om det är värt att ens slå sig ner på denna plats.

Trots allt detta har jag alltid försökt se positivt på situationen. Det finns folk därute i världen som har det ännu värre en jag. En obekväm stol är ändå en stol och det är sorgligt att den bittra sanningen berättar att alla inte har tillgång till just stolar. Så jag antar att jag ska va tacksam för det jag har och inte sitta här och gnälla över en sådan petitess som en datorstol. Men under det mest dystra stunder i mitt emotionella lidande orkar jag inte längre stå ut med detta och då får den betydligt bekvämare soffan bli min tillfälliga räddning.

Jag har länge tänt byta ut den här stolen mot en betydligt bekvämare och finare stol med tiden och pengarna till det har helt enkelt inte funnits. Men någon gång i livet ska jag hitta tillbaka till en tid då man fullständigt kunde njuta av en tid framför datorn. Och jag hoppas att det sker inom en ganska snar framtid. Så länge får jag stå ut med detjag har och kanske kan jag ändå uppnå det jag vill med en kväll framför datorn. Det är i alla fall det jag strävar efter. Fullständig avkoppling. Och tänk efter, med en bättre stol kanske jag kan och orkar skriva ännu fler och ännu bättre inlägg. Det är värt att tänka på.

Lektionen är snart slut och jag måste börja sammanfatta. Texten jag har fått ihop är både stadig och innehållsrik och jag tror ni förstått varför kag tog mig tid till att skriva om detta plågsamma ämne. Och den sista halvtimmen ska jag ägna mig åt att njuta, Njuta av att jag faktiskt sitter på en riktig datorstol. Man måste ta tillvara på det stunder man ges. Det är så livet fungerar och det är bara att acceptera det. När det gäller bloggen så dröjer det nog inte länge innan jag är tillbaka igen med ett rykande färskt inlägg.

Om nu inte den blåa lilla stolen bestämmer sig för att ge vika och rasar samman. Men samtidigt får jag väl se det som en välsignelse från högre makter (i dubbel bemärkelse)

PEACE!
2008-01-08 @ 15:30:55 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

One last breath

Bloggdags mina kära vänner. Söndagkvällarna har sen två år ofta varit lite heliga av just den anledningen. Egentligen är det ju den sämsta dagen i veckan att blogga på då man egentligen borde göra saker som att städa rummet, plugga det som behövs eller rentav sova. Jag har aldrig varit vidare bra på någon av dessa saker. Och just nu har jag ingen större lust heller. Sov gjorde jag i morse, Plugg har jag inte så mycket förutom en bok där jag va tvungen att ta en liten paus för att inte drunkna i depression och rummet blir inte städat hur mycket jag egentligen vill det.

Sen känns det ju på nåt sätt att man måste blogga nu sista dagen på lovet dels för att på något sätt sammanfatta det hela och dels för att skriva ner några rader om tankar och funderingar inför det som komma skall. Dessutom är jag faktiskt taggad på att skriva lite. Det brukar va skönt på nätterna då man i lugn och ro får kladda ner det man har i huvet. Jag somnar faktiskt mycket lättare efter att jag skrivit blogg och det är väl inte så konstigt egentligen eftersom där här är ett utmärkt forum där man får rensa hjärnan på sånt man vill få ut av olika anledningar.

Imorgon återvänder jag till Rubban för min sjätte och sista termin där. Jag är alltså framme vid det allra sista andetaget i mitt gymnasieliv innan man kan ta adjö för gott. Vid första tanken känns det såklart underbart att det är så pass kort tid kvar tills man lämnar skolan. Självklart är det inte slut på pluggandet för det men det känns som en milstolpe i livet att ha klarat av de tolv mer eller mindre obligatoriska skolår man både älskat och hatat. Och ändå sitter jag här med blandade känslor. Jag är glad och även lite stolt men också lite dämpad och en känsla av ångest och vemod.

Om fem månader är det slut på det som nästan kan beskrivas den bästa tiden i mitt liv så här långt och samtidigt som det är skönt att gå ut skolan så är det så mycket man lämnar bakom sig. Förutom att man skiljs från sina vänner (klart man håller kontakten men det är ändå inte riktigt samma sak) så skiljs man från en trygghet som hela tiden funnits där. Så långt bak jag kan minnas har jag haft skolan och även om man många stunder hatat att gå upp tidigt på morgonen för att plåga sig igenom ämnen som matte och engelska så har jag aldrig tyckt det varit tråkigt. Egentligen har ju skolan varit ens liv mer eller mindre fram till nu. Jag tror det är svårt att verkligen inse hur mycket skolan har gett förutom kunskap. Ni kanske tycker det är konstigt att jag sitter här och snackar gott om skolan för egentligen första gången av mitt liv men det är också nu på sista tiden jag börjat tänka på hur annorlunda allt blir utan den.

Men jag tänker i alla fall inte dränka mig i sorg över att skolan snart är slut. Istället ska jag se till att avslutningen av denna tolvåriga resa blir nåt alldeles extra. Det jag ser framför mig när jag tittar på terminen som väntar är glädje över allt jag ska få uppleva tillsammans med de bästa av vänner. Man kan tänka så mycket på allt plugg man har framför sig och att måste göra det och det. Men jag orkar inte tänka på det. Jag vill tänka på det positiva. Det som gör det värt att ta sig igenom och det som gör att man varje dag trots en ibland omänsklig trötthet ändå kan ta sig upp och faktiskt uppskatta det man ska göra. Och jag fortsätter på den inslagna vägen där jag gör det jag känner för och det som jag känner är värt nåt. Sen får folk säga vad dom vill.

Men skolan är morgondagens problem. Nu är det dags att sammanfatta lite från lovet. Den sista veckan vart väldigt lugn och avslappnad och ska jag va ärlig är det precis vad jag behövde. Så det blev en högintensiv vecka med mycket farande och en lite lugnare vecka där jag fick ta det lugnt och bara chilla hemma. Och lägger man ihop det och sammanfattar det hela så ger jag lovet ett toppbetyg, helt klart. Det är fan så här det ska vara.

Det blev också en rätt skön avslutning igår när Ludde och Crille kämpade sig över hit för en uppesittarkväll och så småningom säsongsuppdateringen i Väsbyligan. Det blev lite filmer och lite snack som vanligt. Sen får man inte glömma att vi i två timmar satt och analyserade allt (verkligen allt) inom Väsbyligans väggar. Jag tror vi ägnade en halvtimme bara åt att förstå hur man ska göra för att rubba Sinter. Vi hittade lösningen till slut. Det är i alla fall vad jag tror. Sen måste jag ju bara nämna den otroligt lysande förändringsrapporten. De forna dagarna då FC Haans va som vilket brögäng som helst är över. I dagens ljus är FC Haans ett topplag och nu syns det även på spelartruppen.

Ni som tycker jag är en nörd eller på något sätt en väldigt idiotisk människa som är så totalt insatt i ett internetspel kan somna om direkt för era åsikter har jag inte mycket för i nuläget. Jag har varit mer eller mindre besatt av detta spel i två år nu och än har jag inte tänkt att lägga av. Och vem vill egentligen lägga av när man några gånger i månaden får reta gallfeber på en skånepåg ?

Men livet stavas såklart inte X11 så vi ska inte gå in alltför djupt på det ämnet. Jag vill ju inte tråka ut er "vanliga" människor alltför mycket. Sen vet jag ju inte om jag har så mycket mer att skriva om. Jag känner att jag inte på något sätt kan komma upp i klass med mitt förra inlägg så därför tänker jag inte ens försöka. Det här får bli ett sånt där inlägg som inte sticker ut. Kanske kan man hitta något läsvärt mellan raderna. Om inte så är det bara att glömma bort att man ens läste det. Jag skriver mest för att det är skönt just nu.

Och för Tobbes skull kanske jag ska sluta här. Eller vänta nu. Ska jag verkligen lyssna på Tobbe? Haha självklart inte. Jag får helt enkelt rensa skallen på idéer som jag kan knappa ner. Jag är känd för mina långa inlägg som egentligen bara Flemman (med mat i magen) orkar läsa. Så varför göra ett undantag nu helt plötsligt? Nej, jag ska nog komma på nåt. Däremot måste jag byta låt för den nu har den här Creed-låten spelats typ sju gånger.

Det känns på något sätt som att det här inlägget blir det skitinlägg jag skulle skrivit förra gången. Så nu tappar jag väl återigen en massa läsare. Fast Flemman gillar ju mina dåliga inlägg av nån anledning. Det är svårt att riktigt bestämma sig för hur jag ska fortsätta. Ska jag berätta att min stol fortfarande är sjukt obekväm och att den dessutom  snart faller ihop och om vad jag tänker äta under skrivandet (Nej Mini, inga nudlar idag). Eller ska jag tänka efter riktigt noga och försöka hitta nåt som verkligen blir läsvärt. Jag förstår att Tobbe just nu verkligen bönar och ber om att jag bara skriva det där förbannade ordet "Peace" så att vi får slut på eländet. Usman brukar ju somna efter halva inlägg så han sussar nog gott just nu och Per har nog sagt Lol så många gånger nu så det räcker hela våren. Mini, garvade du någon gång under det här stycket? Haha got ya!

Okej nog med tramserier, ska det skrivas ska det i alla fall va nåt man kan ta på (badrumsmattor?) eller nåt som är kul att läsa om (minnen från förr?). Problemet är bara det att just nu står det still i huvet på mig. Visst jag kan såklart plocka fram nåt gammalt minne från en tid avlägsen från denna stund. Men jag vet inte. Det känns inte som något vidare tillfälle för en sagostund.

Så vad ska vi hitta på? Jag får fundera lite. Nu är jag klar. Givetvis tog det ett tag att tänka ut vad jag skulle skriva om men det är rätt svårt att kladda ner att 
"nugårdetelvaminuterdärjagbaratänkerpåvadjagskaskrivasåattTobbeinteskafådetkortainlägghanvelathaitvåår".
Eller ni kanske inte håller med? Ajja nog om det och vi fortsätter med ämnet som jag faktiskt ville snacka mer om.

Saker jag ser fram emot är alltid kul att skriva om just för att man börjar längta efter det. Det är ju alltid skönt att ha nåt att längta efter även om det också kan va riktigt jobbigt. Men oavsett så har jag tänkt på att jag har väldigt mycket att se fram emot den kommande tiden.

Till en början så kanske det blir en liten solsemester i slutet på månaden. Ingenting är bestämt men jag hoppas i alla fall att det blir av för det skulle va riktigt skönt att få komma bort från den här kylan ett tag. Tobbe har ju verkat lite taggad så honom kan jag nog få med mig. Men Flemman har lite rätt i att det är lite drygt med bara två pers. Så det skulle va kul om vi hittade någon mer som ville följa med. Men det känns på nåt sätt som huvudaken är att få komma iväg.

Jag blev nyligen sjukt taggad på att åka skidor och jag kom på att jag inte gjort det sen den där otroligt underhållande dagen i Romme för snart två år sen. Så även där ska jag försöka samla lite folk och ta en dag i Rommes backar. Om man som Tobbe sa tajmar in det på en Z-dag då de flesta andra går i skolan kan det bli riktigt roligt. Dessutom är det alltid kul att åka skidor och framförallt liftar. Alla som spenderat dagar på en skidanläggning vet att det som händer, det händer i liftarna. Jag har Idre och Romme som underbara exempel. Mini, din härliga vurpa i Romme är svår att glömma.

Sen har vi ju Kittelfjäll. Min entusiasm kommer och går av någon anledning. Vissa stunder är jag riktigt taggad för att i nästa stund nästan vilja slippa det. Men jag tror att även om det innan känns lite jobbigt och lite drygt att va på ett fjäll tre dagar utan tak över huvet så tror jag nog det är alldeles speciell upplevelse som jag nog efteråt kommer uppskatta väldigt mycket.

Sommaren bjuder på mycket då det först är Korpiaden som jag verkligen ska hoppas bli lika rolig som förra året. Givetvis finns det ett ordspråk som säger att man aldrig ska upprepa en succe. Men jag tror ändå att vi kan göra det till en minst lika rolig helg den här gången. För vi har ju moraaaalen!

Studenten kort därefter och jag har egentligen inte så mycket att säga om det just nu förutom att det kommer bli grymt. Det måste det bli och fan då ska vi röja grabbar. Fyfan va vi är bra!

Och sen bär det av till sydligare breddgrader. Em står på schemat. Det verkar som att det blir tufftufftåg ner men jag vet inte riktigt vilka som vill åka med. Det går lite vilda diskussioner kring just det så vi får se hur saker och ting ordnar upp sig. Men oavsett så blir det nog en sjuhelvetes resa. Det blir ett minne för livet, helt klart.

Och man får inte glömma att sen har man en hel sommar kvar hemma också och dessutom en hel del Bajenmatcher runt om i riket. Det här blir bra. Det känner jag på mig. Tobbe sa någonstans att 2007 skulle va ett mellanår och har han rätt kan det här bli det bästa året någonsin. Och sen är det ju trots allt år 08!

Mycket att se fram emot alltså. Det jag nu inte ser fram emot är att jag måste dyka ner i min bok igen innan jag kan "fimpa luman" för dagen. Och det är väl lika bra att jag tar tag i det nu så jag hinner blunda några timmar innan skolan kallar. Vi hörs som vanligt inom en snar framtid. Ni får det ha det bra tills dess.

Veckans Citat: "Han köpte ett fadderbarn!" - Ludde Zetterman

PEACE!
2008-01-07 @ 02:21:47 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Efter mörkret...

Ni tycker ju tydligen allihop att jag hostar upp inlägg i takt med Blondinbellas tragiska blogg. Jag tycker inte jag riktigt förtjänat den kritiken men nu när ni ändå sitter där och klagar på mig så kan jag lika gärna leva upp till det. Så jag släpper ännu ett inlägg. Men jag tycker ni faktiskt ska sluta och alltid hitta de negativa sakerna om bloggen istället för att se det som en kul grej. Om inte annat är det ju ett tidsfördriv. Och om ni absolut inte anser den här vara värd det ljus den fått så behöver ni helt enkelt inte läsa den. Så är det med den saken.

Men på tal om allt det där så fick jag igår höra att Flemman av alla människor gillade det inlägget som av alla andra röstats fram som det tråkigaste och sömnigaste inlägget jag skrivit. Och när man får ett sådana lovord för ett riktigt skitinlägg så kan man inte bara tacka och sen glömma det. Det är också därför jag skriver det här inlägget. Dels för att kasta en stövel i ansiktet på alla er som klagar och dels för att ge Flemman ett nytt skumt inlägg som han kan få ha glädje av ett tag framöver.

Det ni säkert redan har listat ut är att jag egentligen inte har något att skriva om men är det någonting jag tycker att jag kan va rätt duktig på det är att få ett inlägg om egentligen ingenting att framstå som en bok. Vissa kallar det idioti och vissa kallar det en dold talang. Hur ni väljer att se på det är helt upp till er. Det är min blogg och mina texter. Take it or leave it!

Dagarna har rullat på, Det är nästan sjukligt nära den där dryga dagen på måndag då man måste gå upp redan innan Flemman har tagit sin första tugga för dagen. Det är också då man måste forcera sig själv ut genom ytterdörren för att sedan kämpa sig igenom de kalla vindarna som blåser in över Runby Hage. Och som om inte det vore nog väntar med all sannolikhet ett par fruktansvärda minuter nere på stationen medan man kollar på ljustavlan som fungerar lika dåligt som min konditionsträning. Man står där och har ingen aning om när man ska få syn på det där fula lilla tåget som en liten strimma från den norra änden av Väsby. Och sen när det väl kommer får man göra sitt bästa för att överhuvudtaget komma på. De vassa armbågarna som under väntetiden nästan blivit som istappar är ett måste för att komma in i trängseln bland barnvagnar och jäktande slipsnissar.

När man äntligen har kommit ifrån den där äckliga kylan och man börjar känna tårna under sig igen är allt som återstår en kvarts resa i stående tillstånd med pälsen från en gåsjacksluva halvt uppe i näsan. Sen är man äntligen framme i det Sollentuna där man så många gånger gått av förut. Då kan man pusta ut och sen med stolthet gå genom slasket längs vägen fram till busshållsplatsen där man får se se baken av 527 sakta svänga ut från terminalen. Istället för att brusa upp sig över det försöker man sätta sig ner på stenmuren men genast reser man sig upp för att slippa en plågsam urinvägsinfektion. Man försöker bläddra igenom det senaste ryktena i City men får efter ledaren ge upp då ens fingertoppar mest liknar blåbär. 607:an tuffar långsamt och utan att tveka vänder man stegen mot det hållet. Man vill liksom bara komma in någonstans där temperaturen är mer än 5 plusgrader.

Väl framme vid bussen märker man att 533 personer redan står vid framdörren. Man försöker då istället ta sig in genom en av bakdörrarna. Men vid den första kämpar en medelålders-mamma med sin barnvagn så där behöver man inte ens försöka. Men vid den bakre ser man äntligen luckan och kan kliva på. Men då hörs den raspiga rösten från busschauffören som bestämt sig för att demonstrera sin makt genom att påpeka att man går på längst fram och visar busskort. Man låtsas inte om honom och efter ett tag ger han sig. Man tittar då sig omkring och försker förgäves hitta något som kan kalla sig sittplats. Till slut hittar man en trasig stol nästan längst bak i bussen där man försiktigt slår sig ner. Sekunderna senare får man göra sitt bästa för att undvika att bli nerslagen av en hockeyhjälm som sitter på den lilla väskan på en minst lika liten skolpojke. Det tar ungefär lika mycket energi och motivation ifrån en som det gör att försöka undvika den 30 personer stora skolklass som i olika tonlägen skriker ut allt dom kan komma på. Det har bara gått en halvtimme av dagen men redan nu längtar man tillbaka till sängen.

Vid Sollentunavallen får man äntligen lite lung och ro när alla småbarnen lämnar bussen för ett par timmars aktiviteter nere bland hockeyrinkarna. Återigen tar man upp city och den här gången bläddrar man genast till slutet för att kunna läsa serierna och horoskopet. Man läser att alla oxar idag ska se upp för en jobbarkompis som kan ställa till problem för en och Samir har lika otur idag i sin jakt på en kärlek. Man hinner snabbt ögna igenom "Dr. DIF" prognos från den senaste drabbningen på Hovet och sen måste man kliva av. Man kollar på klockan, 08:22, Man ser framför sig den långa vägen ner till Rudbeck från Edsbacka där man befinner sig. Man förstår kalrt att det aldrig kommer att gå. Men det finns ingenting att göra åt det, så man pulserar sig fram genom snön till ljudet av en dånande maskiner vid simhallen. Man svänger runt hörnet och får se skolans fasad resa sig upp på skyn.

När man efter allt slit nåt dörren in till skolan går den inte att öppna. Man letar runt i alla jackfickor och djupt inne i plånboken hittar man sitt slitna matkort som för tillfället blir ens räddning. Man springer sen bort till cafeterian och hostar upp en tia för colan man tycker att man har förtjänat. Innan man sen kan bege sig bort till dagens första lektion måste man vandra genom öde korridorer halvvägs bort till komvux för att hitta sitt skåp. Bland röran av papper hittar man sitt block och sin mattebok. Det sista man nu behöver göra är att hitta en penna som fungerar. Det går ett par sekunder innan man hittar en liten pennstump under de där papprerna man borde ha slängt för länge sen. Man smäller igen skåpet och halvjoggandes rör man sig bort mot Mattesalen medan man försöker att inte tappa något. Sal M9 finns nu rakt framför näsan på en. Man knackar på men ingenting händer. Man knackar igen och sakta svänger dörren upp. Man tittar sig runt och ser att ingen av sina vänner är där. Efter en utskällning av läraren intar man sin plats och upptäcker att man återigen glömt miniräknaren. Men man orkar inte bry sig så mycket om det just nu. Istället öppnar man sin cola och kan äntligen pusta ut. När man sedan tittar upp ser man läraren med en nästan hånfullt leende inleda dagens lektion: "Hej allesammans, Idag tänkte jag att vi skulle jobba hårt med faktorisering"

...Tillåt mig somna om!

Ni kanske alla förstår att riktigt så hemskt som det låter är det inte och sjävlklart är det en väldigt negativ syn på saken. Men samtidigt är det väl inte alltför ofta man är på gott humör vid den tiden på dygnet. Och jag tror de flesta kan känna igen sig i några av det här situationerna. Jag hatar inte skolan. När jag väl är i skolan är det till och med helt okej. Men att ta sig dit kan ibland vara riktigt krävande för psyket.

Ni må tycka att jag är galen eller att jag rentav saknar ett vettigt liv när ni ser hur mycket jag skriver i mina inlägg. Och ni har helt säkert rätt i allt det i så fall. Men för mig är detta avkoppling. För mig är detta en stund på dygnet där jag får rensa mina tankar och verkligen dyka ner i någonting där jag helt och hållet kan vara precis så som jag vill vara. Jag behöver inte ta hand om eller underhålla någon annan. Jag behöver inte anstränga mig på något sätt. Jag behöver inte hålla humöret på ett speciellt sätt för att det inte ska förstöra någonting. Jag säger inte att jag inte uppskattar närvaro av andra. Oftast är det umgänget som är mest värt av allt. Men vissa stunder finns det ingenting som går upp mot ensamhet där man kan göra precis som man vill. Och då är bloggen en underbar vän.

Det va ett tag sen jag skrev om Bajen tycker jag. Vissa kanske tycker det är det bästa som hänt den här bloggen. Jag tycker det egentligen inte. Men sen är det ju alltid ett problem vid den här tiden på året att ha någonting vettigt att skriva om när de gäller min grönvita del av själen. Och inte är det roligt att känna abstinensen bubbla upp inom sig. För när inte Fotbollen är igång så är det svårt att fästa passionen för Hammarby på något. Givetvis finns det andra sporter men det finns inte en chans att dessa påverkar mig så mycket att abstinensen avtar. 

Varje dag surfar man in på officella hemsidan och hoppas att det finns några intressanta nyheter. Man lusläser varenda forumtråd på Bajen Fans för att hitta någonting läsbart. Man knappar in sig på en massa bloggar för att läsa om en hel del mer eller mindre sannolika transferrykten. Man letar sig fram till Youtubes arkiv för att återuppleva alla minnen från säsongerna som gått. När man sedan gjort allt det här suckar man och börjar om igen. Man drömmer sig iväg och genast blottar sig en syn framför en. Det är allsvensk hemmapremiär. Solen står högt över Medborgarplatsen en ljummen vårdag. Man ser tusentals grönvitt klädda individer ladda upp inför vad som komma skall. Man ser sen en massiv våg av människor forsa fram längs götgatan till ljudet av ekande sång.
Vågen klättrar upp för skanstullsbron och når sitt mål en utspark från Gullmarsplan. Ur fickan drar man fram sitt glänsande säsongskort och utan minsta vink sträcker man armarna i vädret för att låta en publikvärd kolla så att man inte har bengaler med sig. Grinden snurrar runt vid mina ben, jag haffar tag i ett nytryckt matchprogram och börjar sakta röra mig upp för trapporna. Redan nu är det mycket folk på plats och man känner den där bubblande stämningen överallt omkring sig. Det är en stor dag idag, Det är allsvensk hemmapremiär på Söderstadion. Man intar sin plats och väntar in avsparken. Minutrarna kvar och ljudet från tusentals strupar överröstar ens andetag. Man stannar upp, stänger ögonlocket och tar ett djupt andetag. När man tittar upp igen är hela Söderstadion ett hav av halsdukar. Och ur högtalarna strömmar de orden vi så länge väntat på. Det är allsvensk hemmapremiär. Just idag är jag stark!

Det finns inga ord som kan beskriva den känslan. Men ni som upplevt detta vet vad jag talar om. Låt nu bara dessa hemska månader skynda förbi så att jag får ställa mig där på norra igen och veta att nu börjar livet igen.

Det här inlägget blev aningen deppigt och aningen drömmande. Men kanske är det inte så konstigt. Det föll snö under dagen och det har lagt sig som ett vitt täcke över tillvaron. Då är det lätt att man gräver ner sig i sin varma soffa och drömmer sig bort. Det är väl inget fel med det. Och tills dess att snön att smält undan och solen börjar värma igen, kan ingen klandra mig från att känna mig lite dyster. Men detta är bara ytterliggare en vinter i mängden. Snart ser vi sommarens ljus igen. Det finns alltid ett ljus i slutet på den mörka tunneln. Kom ihåg det.

PEACE!
2008-01-04 @ 03:27:22 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

2007 - Året som en Lista

Jag gillar listor. De är alltid roliga att kolla tillbaka på för att man ofta hittar lite fyndiga saker som är kul att minnas. Så jag tänker påpörja en lista här om året som gått. När den publiceras vet jag inte men det får ta den tid det tar. Jag skriver tills att jag inte känner att det finns någon plats nå mer. Det kan va ikväll, Det kan va om en månad och och kanske till och med till sommaren. Men saken är den att när ni läser det här så behöver ni inte vänta längre. Så för er är det ju inget att snacka om. Här har ni i alla fall listan... (jag kommer blanda friskt med saker utspridda över hela året)

ÅRETS...

...Upplevelse: Det borde ni nästan kunna lista ut. Kopriaden med Snappers. Helt otroligt mäktigt bara.
...Bortamatch: Göteborg borta, Sjukt kul resa. Jag vet inte om jag var den enda som inte brydde mig om resultatet den kvällen, för oj va kul resan var.
...Roadtrip: Kan ju omöjligt va nåt annat än med Farsan mellan Paris och Rom via en hel del underbara platser
...Spelare: Lollo Chanko. Städgumman va överlägset bäst i Bajen och helt klart en av Allsvenskans bästa under året
...Spel: Xperteleven, Alltid oavsett.
...Ramsa: DeruttDeruttDeruttDerutt... Ni som vet förstår vad jag menar.
...Berättelse: Usmans redogörelse från sin Pakistanresa var något utöver det vanliga. Helt sjukt
...General: Som Crille redan har sagt är Loffe ohotad på den platsen. Och äntligen har vi hittat den perfekta titeln till honom. General Z
...Bonde: Det finns bara en Nicke K, Sjövillan är hans borg och Hundkojan hans altare. Förövrigt en underbar individ.
...Mardröm: Henrik Larsson, Dom slutar aldrig, HAN slutar aldrig.
...Sommar: Var förflyttad till det som brukar va vår. Det va då det va varmt. Va som hände sen har jag ingen aning om
...Vind: Eftersom de sköna svala sommarvindarna uteblev säger jag istället Tobbes magiska krypin djupt inne i Töjnan. Kvällarna där är oftast svårslagna
...Sport: Boysenball är en sport som helt säkert skulle kunna ge internationell konkurrens med till exempel Innebandyn. Men det är bara Boysen som i dagsläget får nöjet att utföra den.
...Sport 2: Fotbollssquash. Ska inte säga att jag är grundare på något sätt. Men visst blev det stark prestige i slutet av vår vistelse i Alanya. Flemman drog det längsta strået och är regerande mästare.
...Hemvändare: Linus "Linkan" Petterssón som tar varje litet tillfälle han får för att kunna komma hem till Rotan. Om det så är för en kvart så sticker han direkt
...Låt: Lets Dance. Vilka minnen, Vilka triumfer.
...Arena: Mäktiga San Siro. Det va speciellt
...Fontän: Ledsen Flemman men fontänen vid slottskogen får se sig slagen med hästlängder av Fontana di Trevi i Rom.
...Krig: Det utspelade sig utanför dagiset i Runby mellan Victor och mig en snöig januarinatt. Där ven miniraketerna precis överallt.
...Halvlek: Den första mot IFK Glenn i somras va helt otrolig. Vi spelade verkligen skjortan ur dom blivande Svenska Mästarna.
...Youtubeklipp: "Är du en bitch Jerry?". Jag vet att i alla fall Ludde vet vad jag menar.
...Kubb: Midsommar hos syrran. Martin träffade buskarna, motståndarna träffade kungen, Det va nog mitt livs kortaste kubbomgång.
...Matställe: Sams Kebab. Finns det nåt bättre?
...Skummaste SMS: Anton och Thomaz gillade inte riktigt att jag snackade med Jenny så dom skickade ett väldigt skumt och konstigt SMS till henne. Jag kan inte säga exakt vad det handlade om. Men sjukt va det.
...Motto: HITTA YTA!
...Skönaste skoldagar: Mina tisdagar i våras. Det kan vi alla kalla slappt!
...Pjäs: Den moderna tolkningen av Robinson Crouse. Vi slog publiken med häpnad!
...Fest: NT-Festen, Galen kväll.
...Ätare: Nicke K på Fabben.
...Ätare 2: Flemman, Överallt och Alltid!
...Uppesittarkväll: Sommarkväll, en mängd bra filmer, Ludde som sällskap, Pepsi och Holidaychips som tilltugg. Det är inte mycket saker som är mysigare än så.
...Mål: Min klack bakom stödjebenet på Zinken är nåt jag än idag är stolt över.
...Seger: Jag tog mig hem före Flemman från HLD. Det kallar jag prestige!
...Ligister: Dom som brände ner dagiset i Runby. Fruktansvärt!
...Antiklimax: Bandyfinalen. Hur lyckades vi tappa en 3-0-ledning med kvarten kvar?
...Arena 2: Collosseum. En plats som andas historia.
...Derby: Passa Gary kan inte vinna! Det säger det mesta.
...Flygplats: Västerås, Bara för att den är så otroligt liten.
...Flygplats 2: Ängelholm, Bara för att den är så otroligt obetydlig.
...Promenader: Nyårsnattens två promenader inledde året på ett lysande sätt. Eller hur Ludde? Eller va säger ni, Flemman och Tobbe?
...Mest saknade: Crille då han stora delar av året höll sig alldeles för långt söderut.
...Dummaste: Poliserna i HBG efter skånederbyt. Varför hålla kvar Malmöfansen i stan iställer för att så fort som möjligt få dom därifrån?
...Brofäste: Kalmar. Fast stan va rätt trevlig. I alla fall när den för en dag färgades grönvit.
...Skrattanfall: Det va ihärdigt, Det va galet, Det va läskigt, Men framförallt var det Flemman.
...Spelarnamn: Inbyggd Rink. Genialt!
...Mardröm för Ludde 1: Jonas Wallerstedt
...Mardröm för Ludde 2: Abel Raskenstam
...Marsch: Från Slussen till Stadion ekade grönvit sång en solig sommardag. Turisterna och Bratsen tappade hakorna allihop. Varför sjunger inte ni?
...Monster: Razak Omotoyossi
...Jobbigaste Avstånd: Det är långt till Danmark, förlåt Skåne.
...Serier: 24, Prison Break och Heroes!
...Bowlare: Crille P med sina otroligt ytterskruvar. Kan greker spela bowling, Man har då sett det mesta...
...Sjukdom: Salmonellan förföljde mig i två veckor. Kul va det inte nånstans.
...Smultronställe: Skinnarviksberget, Jag minns skolavslutningen med värme i kroppen.
...CD: Luddes märkliga men ändå så smått mäktiga blandning till en helt vanlig kväll i G-salen. Ojojoj säger jag bara,
...Hype: Facebook, alla kategorier.
...Sport 3: Isbandy, Att springa runt på nyspolad is mitt i natten och försöka lokalisera en tennisboll och samtidigt akta ryggen från en crosschecking, Det är en sport att tala om.
...Uppoffring: Flemman som startade en stor intern konflikt med sin familj. Allt för att kunna köpa en flygbiljett till Korpiaden åt mig.
...Lost: Den vilsne polacken som strosade runt vid Lövstavägen var sannerligen ute på fel spår. Men Thomaz hjälteinsats fick honom på rätt köl igen.
...Kyla: Dagen då jag trotsade 19 minusgrader för att ta mig till skolan med bara en t-shirt och en vårjacka var helt galet kall. Det va rätt skönt att kunna krypa ner i sin säng med trevligt sällskap när man kom hem igen, Det lovar jag er.
...Biodag: Det va rätt busigt av mig och gårdarna att betala för en film och sen istället se 2 hela och snuttar från typ fyra andra. Filmerna va sen inte de bästa man sett men man får ta det man bjuds på och helt enkelt säga ARRIGATO!
...Spel 2: Achtung die Kurve. De där maskarna va en del av ens liv i nästan ett halvår.
...Fear Factor: Stod vi i Boysne för när vi blandade små "drinkar" som vi skulle dricka. Om jag inte minns helt fel bestod min av soya, citron, pastakrydda, vinäger och spad från saltgurka. Botten Upp!
...Pulkabacke: Teknikbacken är både lång och innehållsrik. Synd bara att man max orkar tio åk innan benen håller på att vika sig under en.
...Copy-Cat: Flemman har kopierat det mesta av det jag gjort det här året. Snart kan ni kolla in hans blogg när han presenterar "2007 - Året som en lista".

...Mysigaste: Alla stunder jag fick tillbringa med Jenny Jönsson. Det va bara så speciellt...

...Film: McÅhly The Movie

...Kortspel: Hej Knekt!
...Avgörande: Guldmålet mot Iranska. Sebbe Svensson dunkade in sig själv i historieböckerna.

...One-liner: Patrik Kvistrum, dagligen!

...Show: Crilles och min "Singstar Performence" där vi slukade "Kom Hem". Fan va bra vi var.

...Osäkerhet: Tobbe och Martin undrade förtvivlat över om Barre va en kille eller tjej. Men fan Tobbe, Mäktiga Barschman kan inte va nåt annat en en underbart tjej.

...Mest uttjatade skiva: Savage Garden. Vet inte va skivan heter men den gick om och om när jag va nere hos Jenny tills att alla låtar hade etsat sig fast i hjärnan på mig.

...Dryga skolprogram: WinKonto. Vi slutade ju aldrig!

...Konsert: Mange Uggla på Södra Teatern. Kungligt.

...Matställe 2: Ullis Pizzeria. Mest för att man äter där ofta och de flesta gångerna också med Ludde som sällskap.

...Resgodis: Bassett's. Alltid

...Ödemark: Nej jag pratar inte om Sättra. Det finns värre. Fjärestad i Skåne, där snackar vi öde..

...Tronföljare till Ludde: Christoffer "Biff<n" Svensson. Den människan är inte långt ifrån Ludde på skalan över mäktighet. Dessutom en otroligt omtänksam och härlig person.

...Fik: Mezo i HBG. Fett mysigt är det allt även om det nästan blev för mycket där ett tag. Det går ju att variera sig lite.

...Fartdåre: Nicke K, Men han vet vad han gör. Det är det viktigaste!

...Minst manliga: Det måste ha varit när Crille och jag ställde upp för tjejerna med Friskis och Svettis. Oj vad vi skämde ut oss. Men vi hade kul. Haha.

...Tecken på att man är skåning: Jenny Pålsson och Jossan. Hur kan ni inte veta vad ett femtal i Yatzy kallas?

...Danslärare: Han jobbar på Nicolaiskolan i HBG. Mest känd för sina stönande räkningar. "Fem sex sju åååh Lyft"

...Matkväll: Mongolian Barbeque va inte dåligt någonstans.

...Matkväll 2: Fondue-kvällen i HBG var nästan ännu bättre. Så sjukt gott det va. Enda minuset va personalen som inte tillät mig att kyss min flickvän. Pinsamt!

...Skylt: Cheapy, Eller hur Crille?

...Dummaste: Förlåt Flemman men du tar priset. Vem i helvette packar ner ett paraply när man ska till Turkiet ?
...Måljubel: Efter Heidars mål mot Örebro. Då gick det vilt till. Men armbågen i bakhuvet kändes. Jävla bonde!
...Mest meningslösa ämne: Internationell Ekonomi. Jag kommer knappt ihåg att jag hade ämnet.
...Match 2: El clasico i våras. Vilken sjukt bra match. Tror fortfarande inte att jag sett en bättre fotbollsmatch i mitt liv. ...Upphämtning: Black Snappers mot Polk High i Ligacupen. Där snackar vi bragd
...Bragd: På tal om bragd går det ju inte att glömma Midsommarklenoden på Zinken. Snappers hittils största framgång och på vilket sätt vi bärgade silvret.
...Hockeymatch: Bajen-AIK i globen. Själva matchen var ingen större höjdare. Men stämningen i Globen gjorde det riktigt kul. Och den dramatiska upplösningen var helt underbar. Va sa ni, Gay Army ?
...Lerstig: På väg till Studenternas före bandyfinalen. Det gick ju knappt att gå där.
...Puttare: Jag själv då jag puttade hem segern i fantasigolfen på Öland. Farsan såg chockad på när jag återigen tog ledningen i vår tävling på landet olika äventyrsgolfbanor.
...Jasså-nu-duger-det: Alla gårdare kastade skit på Qurinho och kallade han flopp. Några mål senare va han hjälte. Pinsamt djurgårdsjävlar!
...Läktarsång: Måste säga Gnaget i derbyt mot Bajen. Det är till och med så att jag får rysningar av "ÅÅÅÅH vi e Gnaget".
...Partybajare: Ante på GAIS-bussen. Helt galen människa. "Vi ska våldta..."
...Donken: JKPG, Så klassisk, "Allting är gratis på bortaresor..."
...Livshistoria i korthet: Den fick vi höra av "Tobbe" på Donken i Jönköping. Skön snubbe.
...Show 2: Chaplins va inget vidare ställe den kvällen. Men vi ägde i alla fall karaokemaskinen.
...Arena 3: Ullevi. Eller ja, Illevi heter det ju numera. Två härliga matcher fick jag uppleva på sektion VXY. Och fler blir det i år. Räkna med det.
...Nattklubb: The Doors i Alanya. Vilket drag det va den kvällen. Synd att jag drack lite för mycket bara.
...Matchpub: The Score i Göteborg.
...Utrop: "JAG MÅSTE SPY"
...Hype: Flemmans hype över Haris Laitinen är ju nästan skrämmande. Så bra är han fan inte.
...Sommardag: Va inget annat än hemmapremiären mot Trelleborg. Det va så otroligt skönt ute och att gå i tåget från medis i shorts och t-shirt va bara så skönt. Och så hemmapremiär inför ett fullsatt Söderstadion på det. SKa jag va ärlig är det inte många känslor det här året som slår det ögonblicket "Just idag är jag stark" började strömma ut ur högtalare.
...Stockholm Boggie: Valborg blev i år lite oväntat men till slut riktigt kul när vi drog runt i stan och hade det riktigt skoj. Man glömmer ju inte "Release Me" på kyrkogården, Eller den lite oväntade resan ut till Sockenplan.
...Filmcitat: "Jag gillante maaaajs"
...Födelsedag: Man fyller bara 18 en gång i livet. Det är speciellt om något.
...Obehagliga överraskning: Att Flemman gillade Bob Hanson. Jag satt verkligen chockad i biblioteket.
...Tabbe: Att jag råkade tvätta min mobil. Då va jag inte glad på mig själv. Ironiskt nog va det efter att jag hade tränat, nåt som Tobbe tjatat om halva sommaren.
...Affär: Måste varit att jag sålde en folköl för 40 spänn till en Bajare vid södra station.
...Födelsedagsparty: Jävlar va det myllrade in skåningar hos Jenny där i våras. Och det för att fira mig. Man blev rätt rörd. Dessutom en mycket mysig kväll.
...Poussy: Philip Warren Gertsson. Illa av att svika oss och stå på fel sida av Olympia.
...Chock: Hur kan skåningarna inte känna till att räksallad är vanligt i tunnbrödrullarna?
...Tabbe 2: Martin glömde sin väst på bussen hem från Göteborg. Jag ställde upp och hängde med honon för att hämta honom. Och vi fick en trevlig dag i stan. Så det förde ju nånting bra med sig.
...Köttmur: Snappers taktik mot KIF i korpiaden var ett genidrag som sånär resulterade i avancemang.
...Sämsta inlägg: "Sömningt Värre!"
...Ord: Moral!
...Låt 2: Utadasjaeloplevelse
...Pajkastning: Den eviga hetsen mot Runby Warriors i Väsbyligan är riktigt klassisk.
...Matställe 3: Kungshallen. Det har blivit ett antal besök under året. Men jag bangar inte för god mat, det har dom.
...Sämsta bortföklaring: Flemman ville inte hänga med ut en helg och skyllde på att han glömt bort att äta och han därför inte kunde hänga med. Glömt bort att äta. Flemman, ibland är du inte trovärdig!
...Nattbuss: 598:an. Den är sjukt seg, men den går hela vägen hem. En kall kväll är det ovärdeligt.
...Spelplats: Gillet är vår hemmaplan. Det är där vi regerar. Vi är Black Snappers, Och guldet kom hem till oss!
...Spelplats 2: G-salen. Kommer alltid att vara en plats med minnen. Runby Boys grundades här och tillsammans är det vår borg.
...Arena 4: Stade Velodrome i Marsielle. Skön arena som jag alltid gillat. Deras klackläktare är riktigt mäktig.
...Mål 3: Petter Andersson får ytterliggare en plats på den listan efter hans magiska mål mot Braga. Vilket måljubel!
...Lärare: Marcus Didon. Ohotad. Han har lyckats göra Naturkunskapen rolig. Det är en bedrift.
...Snobb: Snubben på Råsunda som vägrade ställa sig upp när Sverige fixade EM-platsen. Dessutom gnällde han på alla andra och menade på att dom står bara för "att dom inte har råd med sittplats".
...Vänner:  Jag rangordnar ingenting. Ni betyder alla mycket. Tobbe för att du alltid finns där för en, Minkan för att du alltid gör en glad, Martin för att du har så sköna idéer, Linkan för att du är så klockren, Usman för att du helt enkelt är Usman, Flemman för att du är unik på ett jävligt positivt sätt, Nicke för att du är en jävligt bra vän, Crille för att du är min bror, Ludde, för att du är världens mäktigaste, Thomaz för att du är den du är, Victor för att du är så anti allt men ändå så bäst, Anton för att du är så finurlig, Alla i skåne för att ni är så härliga, Camilla för att du är en sån underbar tjej, Och en hel del andra för att ni alltid förgyller min vardag.
...Mest älskade: Mamma och Pappa. Ni vet att ni alltid ligger närmast hjärtat!
...Eviga slutcitat:

PEACE!

2008-01-02 @ 22:43:50 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

In i dimman

Som jag redan sagt ett antal gånger sen natten igår så har år 08, Stockholmarnas år, anlänt och jag ser jävligt mycket fram emot det som ligger framför mig det kommande året. Det är i år det gäller. Det är i år vi lämar gymnasiet med studenten som ett värdigt avslut. Det är i år vi ska inta och erövra Göteborg lagom till sommaren, Det är i år som vi ska ut i Europa och stötta vårt blågula landslag på plats under EM. Det är också i år som jag ska ha ännu roligare än det senaste året. Så är det bara.

Och det började bra i och med småtimmarna inatt som ju egentligen började redan vid åttatiden på nyårsafton när jag tillsammans med Crille satte oss på tåget för att dra in mot vår kära huvudstad. I Sollentuna hakade ett gäng bestående av Flemman, Tobbe, Mini och Usman på eftersom vi tillsammans bestämt att inleda kvällen på Mongolian Barbeque (hädanefter kallat Mongot) och där inte oss en ljuvlig måltid.

Flemman och Tobbe var dom som visste om stället och berättade att maten där va nåt speciellt så vi hängde på och givetvis hade dom rätt. Och det speciella var förutom att det va riktigt gott också att man plockade på sig en massa rått kött och tillhörande pasta. Sen gav man allt till kocken som tillagade maten medan man glodde på. Sen var det bara att slå sig ner och hugga in. Och så satt man där ett par timmar och njöt av både maten och det ytterst trevliga sällskapet.

Men klockan är ibland en djävulsk sak för den tickade förbi elva och då kunde vi ju inte stanna kvar där längre. Så vi drog ut på stan för att hitta nånstans att fira tolvslaget och när ett sms kom inflygande från Martin där det stog att det tydligen va på Skinnarviksberget det hände så va saken bestämd. Så vi hakade på den röda tunnelbanan och åkte till Zinkensdamm och vandrade upp på klipporna och möttes av en av stans bästa utsikter. Enda problemet var väl i så fall att det blåste väldigt kallt och ett tag kändes det nästan inte värt besväret.

Men ju närmare midnatt vi kom desto mer folk anlände och med bara minuter kvar var det rätt packat däruppe (i dubbel bemärkelse). Martin dök upp med sin champange och sina vänner och några minuter senare brast alla närvarande ut i gemensamma glädjetjut. GOTT NYTT ÅR!!!

Vi stod sen kvar ett tag och diskuterade vad vi skulle göra härnäst. Vi rörde oss i alla fall tillbaka till Tunnelbanan för att därifrån försöka leta upp en fest. Jag passade på att ringa runt till en massa härliga vänner och önska dom ett gott nytt år och det tog ungefär hela tunnelbaneresan innan jag hunnit igenom kontaktlistan. Men det tar man gärna en sån här kväll. Jag fick till och med tag på skåne och det va riktigt kul att få höra deras röster igen. Så det ska va.

Men till vår stora fasa missade vi sista tåget norrut med några ynka minuter och det kändes på nåt sätt att musten gick ur oss lite. Men vi knatade ut till bussarna och hoppade på 627:an mot Sollentuna för att i alla fall komma en bit på vägen. Men festerna tycktes va som bortblåsta så efter en stund stillastående aktiviteter vid Sollentuna Centrum fortsatte vi bussresan norrut. Martin lämnade oss i Norrviken och vi andra fortsatte mot Väsby. Vi träffade ett par sköna tjejer som försökte ragga med oss på en fest i Rotan. Men vi bestämde oss sent för att skippa det av den enkla anledningen att det inte kändes rätt.

Så till Väsby kom vi och efter ett litet telefonsamtal med General Ludvig blev vi hembjudna till hans lya. Men Crille insisterade på att hoppa av vid Statoil och sen ta en promenad därifrån. Jag passade på att köpa en mosbricka och sen började den långa vandringen hem längs Väsbys mörka promenadstråk. Ludde orkade inte heller vänta på oss och skönk säkert ner i en skön sömn. Så istället drog vi oss hem till 55:an för att avsluta det hela med någon film. Men ingen orkade med någon vidare seriös film så vi tittade igenom lite Bamsefilmer. Och vi fortsatte sen med lite klipp på Youtube som vanligt innan ögonlocken nog på de flesta började bli blytunga. Sollentunagrabbarna åkte hemåt och Crille drog med sig mig hem till honom. Där kollade vi den otroligt bra serien Åshöjden. Måste säga att jag diggar den som fan. Den är ju rätt gammal men ändå känns den så klassisk och det är klart att man blir lite nostalgisk med tanke på att man läst ett antal Buster i sina dar.

Jag slocknade väl hos Crille sen vid ungefär nio och sov ganska oroligt av någon anledning fram till fyratiden då farsan plingade till i mobilen och påminde mig om Arsenalmatchen. Så jag gled hem och fick se att Arsenal gjorde sitt jobb trots att matchen till stora delar va ett sömnpiller. Men Adebayors mål va riktigt ballt och komiskt faktiskt.

Inte långt efter matchens slut ringer herr Hundkoja och ville att vi skulle dra till Kista men planerna grusades ganska så snabbt eftersom Kista Centrum inte tyckte det va kul att ha öppet på årets första dag. Alltså kan man säga att det har varit ödelagt hela året. Pinsamt kan man ju nästan tycka. Men vi surade inte ihop utan Nicke drog sig hit istället och några minuter senare anlände Crille, min far och en underbart gott doftande pizza. Jag slukade pizzan medan vi kollade lite mer på Åshöjden. Men sen vart Nicke också hungrig så vi drog iväg med bilen och hamnade som så många gånger förr det här lovet nere på Donken. Nicke slukade sina hamburgare knappt innan han hade fått dom så vi behövde inte sitta och vänta på han länge. Det är ju verkligen skillnad på vilka man äter med, host Flemman host.

På tal om Flemman förresten så fick Nicke den geniala idén att vi skulle ringa honom för att på något sätt få ett mål med kvällen och trots att han först va riktigt otaggad så övertalade jag honom att bjuda hem oss. Så ut på motorvägen och kvarten senare stormade vi in hos Flemman för att under en timme underhålla både honom och oss själva. Det med hjälp av lite Facebook, lite skolkatalog  och en liten show på gitarren signerad Anders F.

Men eftersom vi inte ville våldgästa honom för länge rörde vi oss tillbaka till Väsby. Vi visste sen inte alls vad vi skulle göra så vi åkte ner till Lövsta Gård där vi egentligen bara vände. Sen blev det brudjakt i Grimsta eftersom Crille och Nicke suttit och kåtat upp sig med skolkatalogen. Men till och med Väsbys "finare" delar var öde på folk denna kväll så istället blev det av till Löwet där vi sladdade runt lite på en parkering. Så kul hade vi på nyårsdagen, som vår kära Martin hade sagt.

Nicke blev sen trött på körandet så vi drog till Statoil och handlade lite smått och gått och åkte hem och avnjöt lite mer avsnitt av Åshöjden. Grabbarna rörde sig sen hemåt och nu sitter jag är lite sliten och undrar vad jag ska göra av resten av kvällen.

Men jag kan i alla fall säga att mitt nittonde år i levande tillstånd började bra och jag kan bara hoppas att det fortsätter så här. Och slutligen vill jag passa på att citera vår allas Flemström med hans fina citat bland annat under gårdagskvällen.

"2008 är här, In i dimman!"

PEACE!

2008-01-02 @ 01:40:32 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

2007 - Bland höga berg och djupa dalar

Det är fan nästan så att man får ångest. Det har gått ett år sen nyårsafton då jag publicerade en liten ingående sammanfattning om året som gått. Och nu sitter man här igen och grubblar på vart det här året tagit vägen. Det är fan nästan skrämmande att tänka på. Att det gått så lång tid och ändå känt så otroligt fort. Jag skulle verkligen bara vilja stoppa tiden och sen spela upp den igen med lite segare tempo. 

Men året börjar närma sig sitt slut i vilket fall som helst och jag ska försöka att skriva ner lite om det som hänt. Ni som följt mitt skrivande under året vet ju ungefär vad jag pysslat med så jag ska försöka skriva lite som en helhet. Vilka intryck som varit starkast och och vad som förändrat mig och format mig till den jag är idag för även om det inte är lätt att se så har jag säkert blivit en helt annan person sen förra årskiftet. Jag förstår att det inte låter så roligt men jag ska försöka och inte få det alltför sövande. Det blir lite allt möjligt som tagit mig genom det här året.

Lättast är väl alltid att börja med Januari och sen sakta röra sig framåt men det innebär att jag måste börja prata om allt det som hände med Jenny. Och jag känner mig inte riktigt redo för det såhär direkt. Jag måste nog komma in lite mer i stämningen för att orka redogöra det där. Egentligen pallar jag inte snacka om det alls men jag kan inte direkt utesluta det från en sån här text för det har under året varit en så stor påverkan till hur jag sett på saker och ting rent känslomässigt. Men det får vänta en liten stund.

Tänkte därför börja med att prata om Snappers. Om Jenny var det som till slut blev anledningen till det djupa dalarna det här året va Snappers och alla dess medlemmar en av de stora anledningar till de höga topparna. De tillfällen då jag kände mig ostoppbar. När jag tänker tillbaka på det jag har fått varit med om med dessa underbara grabbar och gemenskapen vid skapat genom laget så känner jag verkligen en värme forsas genom kroppen. Det är lätt att ta sina vänner för givet men jag har fan tänkt mycket på det där och verkligen insett vad alla ni har gjort för mig. Det är inte så att ni behöver göra speciellt mycket för mig. Bara att ni finns där och förgyller min vardag betyder så otroligt mycket. Och det kan låta som om jag överdriver men det är verkligen så jag känner. Det kan kännas otroligt tufft av flera olika anledningar när man nästan känner att livet är totalt meningslöst men ni finns alltid där och ger det en mening. Självklart finns det även människor utanför Snappers som gjort sitt, det är inte det jag menar. Men det är nog dessa grabbar som verkligen varit de som fått mig att njuta av livet den större delen av det här året.

Det är också rätt sjukt hur mycket vi har fått uppleva tillsammans bara för att vi har vårt märkliga och minst sagt oförutsägbara korpenlag. Jag kommer aldrig glömma minnet av Korpiaden som nu i vintermörkret värmer mer än nånsin. Jag skulle nog säga att den helgen va den bästa tiden jag upplevt det året. Och det är för att vi hade sjukt kul hela helgen och det lämnade bara ett stort avstamp i mitt hjärta. Jag kan inte ens förklara det något vidare bra. Men den helgen med det gänget var det här året oslagbart.

Vi i Boysen har glidit ifrån varandra lite under året och det är klart att jag tycker det är synd. Men det känns som om det börjar bli lite bättre igen. Men det är inte så konstigt att det har blivit så här. Man träffar ju mycket nytt folk att umgås med och då är det lätt att det gamla gänget hamnar i skymundan. Och precis så har det blivit med Boysen det här året. Men man märker ju också att när vi väl hittar på något så har vi fortfarande sjukt kul. Och våra samlingar i G-salen kommer inte att försvinna på ett bra tag. I alla fall inte om jag får bestämma.

Och Ludde och jag har lyckats komma ännu närmare varandra och jag vill bara säga att det är så grymt att ha dig som vän Ludde. Du är bara så skön och det är aldrig nåt skitsnack eller krav. Utan du bara är där och våra uppesittarkvällar borde komma oftare. Sen är det ju inte tråkigt att du är Väsbys mäktigaste människa. Det gör det hela bara mer underbart.

Sen har vi ju Crille och alla vet att vi är bröder och att vi kommer va det livet ut, oavsett var världen tar oss. Så har vi alltid fungerat och det gör vi än. Men det här året har du vart borta för mycket. Det är inte okej att du sticker iväg i två månader sådär. Så får det inte gå till. Det är klart att jag förstår varför du gjorde det och jag klandrar dig inte. Inte det minsta. Men du va saknad här hemma ska du veta och jag tycker det måste bli lite mer du och jag like the old times precis som nu den senaste tiden.

Kan ju förövrigt inte missa att nämna herr Bonde som varit min trogna vapendragare på Sveriges alla möjliga arenor under året och som alltid är där och lättar upp stämningen. Du vet att du har en plats i häjrtat på mig och där sitter du fast.

Men nog om vänner hit och dit. Ett år av upplevelser har det varit och jag tänker nog fortsätta ge er lite inblickar därifrån.

Sommaren blev ju inte riktigt vad jag trodde att den skulle bli. Planerna med att tillbringa mycket tid med Jenny grusades precis efter skolavslutningen så istället försökte jag ta tag i körkortet. Men efter två veckor på Connys trafikskola i Märsta va jag rätt slut mentalt på körandet och la det på is på obestämd framtid. Jag åkte iväg till Skåne men det blev tyvärr lite av en flopp då det var så otroligt mycket tjafs mellan folk och dessutom regnade det mest hela tiden. Efter ett par mysiga dagar på soliga Öland med farsan så fastande jag sen hemma på rummet i Väsby och veckorna gick utan att jag åstadkom någonting. Till en början va det självklart skönt att bara ta det lugnt utan att man kände sig tvungen till att göra något. Men till slut fick jag nästan panik för att jag bara lät sommarlovet rinna iväg medan jag allt snabbare räknade dagarna som flydde förbi min tillvaro.


Därför kom resan till Turkiet som en räddning för mig och hela lovet. Jag tror att hade jag inte åkt dit så hade jag sett hela sommaren som misslyckad men den där veckan tillsammans med härliga vänner gjorde verkligen gott och gjorde också att jag kunde titta tillbaka på lovet och känna att jag ändå fått ut något av det. Och visst hade vi kul i Turkiet. Det jag uppskattade mest med hela resan var att det va en sån avslappnad stämning mellan oss som åkte ner. Så som jag kände det så var det ingen som kände att de inte var nöjda med resan och under tiden där nere tycker i alla fall jag att vi hade konstant kul.


De två efterföljande veckorna blev mindre roliga då jag dragit på mig en kraftig dos av salmonella vilket gjorde att jag blev sängliggande och knappt medveten om omgivningen i flera dagar. Lite tråkigt var det väl också att just dom dagarna var Jenny här uppe. Men jag kunde ju inte göra så mycket åt saken. Jag försökte hålla mig så pigg som möjligt men det är inte så lätt att flänga runt när man inte fått behålla nåt i matväg på typ sex dagar.


Efter sommaren väntade en period då mitt liv var som en känslomässig bergochdalbana. Ena dagen kunde jag va pigg och taggad på att göra saker och nästa dag satt jag hemma och grät för att mitt liv kändes som ett helvete. Och jag tror att det hade mycket att göra med Jenny. Jag hade kopplat bort allt sånt under sommaren för att inte förstöra lovet men istället så forsade vågen av känslor in nu och då kunde jag inte riktigt kontrollera det. Men där vill jag återigen bara tacka mina vänner som fanns där. Givetvis också mina föräldrar som jag är mer tacksam för än vad jag nånsin kunnat uttrycka mig om. Ni tror säkert att jag tar er för givet men det är inte alls meningen. Det går inte en dag utan att jag tänker på att jag borde visa mer tacksamhet och glädje att jag har er för faktum är att jag inte skulle överleva en dag om jag inte visste att ni fanns där för mig.


Nu när hösten övergått i en så kallad vinter så har min tillvaro återigen nått en höjdpunkt. Jag har kopplat bort mina känslomässiga behov för att istället försöka uppleva och ha så kul som möjligt vilket också har varit väldigt lyckat. Europaresan var helt underbar när man tänker tillbaka på den. Det var svårt att fullt ut uppskatta den precis när man kommit hem då det till slut nästan blev för intensivt. Men nu när det gått ett tag så fattar jag verkligen vilka otroliga upplevelser jag fick vara med om och det kommer definitivt vara upplevelser jag aldrig glömmer. Och då menar jag inte bara saker som att ha varit högst upp i Eiffeltornet eller i hjärtat av Monaco, utan också sånt som att bara strosa runt i en stad man aldrig varit i och på så sätt uppleva nya saker. Så tack farsan för den resan för det va verkligen värt varenda minut vi var borta.


Och efter den här resan har det tuffat på i ett rasande tempo i vilket jag knappt hängt med i själv. Men jag har sagt det förut och säger det igen, när det är fullt fart och jag får flänga runt i alla möjliga riktningar utan att jag knappt hinner andas ut emellan, det är då jag njuter som mest av livet.


Nu har jag försökt att snabbt sammanfatta året och jag har hittills undvikt våren eftersom jag inte egentligen pallar skriva så mycket om det. Men jag antar att jag inte kan skippa det helt och hållet för att ni ska få en god överblick på hela året. Men ni vet lika mycket som jag att våren stavas Jenny med allt vad det innebär.


Det är inte världens lättaste att sitta och skriva om det här just nu. Och det handlar inte om att jag har svårt att skriva om just det ämnet eller har svårt att öppna mig själv. För ni som läst min blogg under året vet att det är precis tvärtom. Men saken är den att jag den senaste tiden gjort allt för att tränga undan minnena för att på allvar bli kvitt saknaden. Och det har hjälpt väldigt mycket. Sen var det inte riktigt meningen att vi skulle förlora all kontakt men kanske var det nödvändigt.


Men jag kan i alla fall börja med att säga att Jenny stormade in i mitt liv och förändrade från ingenting till allt ungefär och jag hann knappt förstå vad som hände själv innan jag blev tillsammans med henne och verkligen kände att jag älskade henne. Jag vet inte hur hon lyckades men saken är den att lyckades göra mig lyckligare och starkare än jag någonsin varit innan och det kan inget ta ifrån henne. Att hon sen försvann ur mitt liv minst lika snabbt var såklart inte lika roligt och något jag verkligen inte insåg förrän det var för sent.


Men det enda jag kan säga är att jag är glad för allt det hon gav mig för oavsett vad som händer och om vi nånsin kommer prata med varann igen så va de där månaderna något utöver det vanliga. Och jag känner mig mycket säkrare och starkare som person efter det där.


Men jag har lovat mig själv nu att jag helt och håller efter nyår ska sluta älta det där nu. Jag hoppas såklart att vi någon dag kan prata med varandra igen. Så som det känns nu vill jag fortfarande va vän med henne. Men samtidigt måste hon vilja det också så jag vet inte hur det kommer bli men det jag ville komma fram till är att jag inte längre kommer sitta och tänka på allt skit det här förde med sig. Det vi hade va underbart men det finns inte längre. Jag har på allvar börjat inse det nu och det är dags att definitivt sätta punkt där.


Jag vet inte om jag har så jättemycket mer att säga om året. Jag har ju bloggat rätt flitigt under månaderna som dragit förbi så ni har ju en hel del detaljer där att läsa om. Jag ville bara ge er en liten sammanfattning och jag hoppas att den på något sätt är läsvärd.


2008 är på väg med stormande steg och jag hoppas att året medför en hop med nya upplevelser. Och jag tänker möta det nya året med öppna armar för att verkligen hitta den vägen som känns bäst för mig. Vi syns på andra sidan raketerna!


PEACE!

2008-01-01 @ 16:26:31 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Bland bondhålor och trevligt umgänge

Veckans Lista!

Veckans Happening: Julafton, Just like last year
Veckans Bästa: Fortfarande Jullovet
Veckans Sämsta: Att jag fortfarande måste vänta på uppkörningen
Veckans Jobbigaste: Börjar ändå känna lite ångest inför skolstarten
Veckans Citat: "Men mitt lillfinger är ju kortast i världen" Anders Flemström 27/12-07
Veckans Film: Butterfly On A Wheel
Veckans Låt: Turistens Klagan - Cees

Jag är tillbaka för ännu ett inlägg. Det kändes på nåt sätt att bloggen gick i graven när jag sammanställde allt till julklappen jag skulle ge till morsan. Men lyckligtvis så är det givetvis inget som verkligen kommer hända. Jag tänker verkligen fortsätta blogga och nu när året närmar sig sitt slut så kan jag bara säga att jag bestämt mig för att försöka hålla uppe bloggen ytterliggare ett år. Så är det bara. Och som det ser ut nu kommer även det här året bli händelserikt och givetvis vill jag försöka skriva ner om allt som händer även nu. Satt ju liksom och läste genom lite av årets bravader och det är sjukt kul att titta tillbaka på alla små detaljer och verkligen minnas allt som om det va igår.

Men det här blir årets sista veckoinlägg och jag vill med det också säga att dessa veckoinlägg slutar här. I fortsättningen blir det bara spontant när jag känner för att blogga. Jag vet att jag får in mer händelser på det här sättet men det börjar bli drygt att ha bloggandet inplanerat i schemat. Det ska inte vara så. Men för det tänker jag inte låta bloggen sakta men säkert dö ut som Flemmans dito.

Och det e klart. Nån gång kanske veckoinläggen kommer tillbaka. Just nu känns det väldigt avlägset. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag stänger inga dörrar.

Men den sista veckan på året är snart till ända och även denna vecka har det hänt grejer. Och när jag ändå ska avsluta veckoinläggen kan jag lika gärna smälla till med ett redigt dagboksbaserat inlägg. Det får bli så helt enkelt. Det får ni ha överseende med.

Så när jag lämnade er sist befann jag mig några timmars sömn från ännu en mysig julafton och jag måste säga att det lätt är en av det mysigaste och bästa dagarna på året. En dag då man verkligen får umgås med familjen precis som det ska va.

Vi ändrade ju förra året i vår planering så att vi skulle äta efter Kalle så jag kunde ta en rejäl sovmorgon. Något som jag verkligen behövde kan jag säga. Så jag lämnade väl inte den varma sängen föränn vid tvåtiden. Och en halvtimme senare hade mormor och farsan intagit huset och vårt lilla firande kunde börja. Och det med alltid lika klassiska Kalle.

Jag fick sällskap det här året i form av sms från Flemman. Och det gav mig en ny dimension av hela programmet. Riktigt kul att få det sällskapet om jag ska va ärlig. Och förövrigt så finns det ju ingen mer julkänsla än när man ser Ferdinand (Flemman?) och Robin Hood (Mot Sherwoodskogen!) och alla de andra! Det är ju bara så klockrent så det finns inte. Skönt också att man fick se en liten snutt från Pongo. Tillräckligt mycket för att få med ordet "RUTIN" och det räckte för att skänka Crille en tanke.

Sen blev det mat för fulla fat och jag proppade mig riktigt mätt på det godsaker som hade dukats fram av min väldigt duktiga mor. Jag fick nu för första gången på allvar skråla med i dom otroligt fyndiga snapsvisorna som mina kära föräldrar sitter inne med. Drog ju igenom hela Aboluts sortiment med smaker där under den timmen och jag måste säga att Päronsmaken är rätt god ändå. Och förövrigt va ju maten helt gudomlig precis som alltid. Tar man bara bort Sillen är julbordet fulländat. Det är bara så det är och troligtvis kommer det alltid vara så.

Xpertelvan tar aldrig paus och det går före det mesta och när det dessutom vankas derby är det bara att avbryta alla andra aktiviteter och bänka sig framför datorskärmen. Så över till 55:an för att möta upp Crille och sen slå sig ner i datorstolen (som fortfarande är riktigt obekväm, ni som undrat sen det magiska inlägget i Juli) och njuta av en mäktig match på Kosher IP. Nu blev det i och för sig inte så mäktigt och det stavas kort och gott Walter Clasen, men mer om det får ni drömma om själva för jag orkar inte sitta och rabbla upp det ena och det andra. Det hör inte hemma här på nåt sätt.

Crille hängde med tillbaka till julfirandet då hans eget redan var över. Resten av kvällen arbetade han som tomte åt familjen Tebrand och fick löpa fram och tillbaka till den vackert utsmyckade plastgranen. Har aldrig påstått nåt annat än att han är en hjälte.

Och julklappsutdelningen blev som alltid en trevlig tillställning men till skillnad från förra året orkar jag inte rabbla upp precis varenda grej jag fick. Jag kan säga så mycket att jag är fett nöjd med det jag fick och allra mest för den vackert rödglänsande mobilen och det alltid lika mäktiga och storslagna säsongskortet. Året är räddat. Och jag har nog aldrig föränn nu förstått att jag saknat en "riktig" mobil men nu känns livet bra mycket roligare igen.

Jag tror förövrigt att alla vart nöjda med julklapparna det fick för mig. Morsan hade ju bara önskat sig en parfym så den kan hon inte ha blivit besviken över och jag tror knappast hon tyckte annat om bloggen. Fyfan vad jag slet med den in i det sista. Men det är hon värd alla dagar i veckan. Och farsan blev nog lite överraskad för kartorna. Tror inte han hade förväntat sig dom i alla fall. Förövrigt va dom jävligt snygga måste jag säga. Speciellt satelitbilden över Stockholm. Riktigt najjs. Och mormor fick sin hudkräm och hon verkade glad över den också. Det va skönt att jag för en gång skull verkligen satsade på julklappar i år för mina egna pengar. Det är så mycket roligare att ge då.

Sen bar det av hem till farsan igen för att ha kul med Crille. Vi bestämde oss också för att bjuda in vår kära bonde och resten av natten åt vi godis och plöjde igenom en mängd avsnitt av Svensson Svensson. Så ska man avsluta christmas eve alltså. Helt magiskt. Fast lite synd att inget ställe där man kan få sig en god korv eller hamburgare va öppet den natten. Vi testade ju minst sju McDonalds med samma bittra resultat. Men det är väl smällar man får ta. Det va i alla fall kul att glida runt där mitt i natten.

Juldagen va inte helt fel den heller. Jag ska erkänna att jag sov ut ordentligt men när jag vaknade hade det redan börjat planeras en hel del. Crille hade ju tydligen börjat snacka en hel del med Jennie (En tjej från Vallentuna) och det visade sig att Nicke kände henne också sen sommaren. Så vi bokade in en liten filmkväll hos Nicke dit även Linda och Jolt vart bjudna. Så vi tillbringade kvällen i Crilles ståtliga soffor där vi kollade en risig skräckfilm (vilken jag för mitt liv inte kan komma på namnet på just nu) till Lindas stora fasa. I övrigt va det lite kul att träffa lite nytt folk och försöka lära känna dom. Trevligt med lite kvinnligt umgänge för den delen också. Det har ju inte varit allt för gott med just denna typ av relationer här uppe. Sen var det också kul att gemensamt mobba Nicke för hans smått bissarra uppträdande på Fabben där han mer eller mindre åt... Detaljer lämnar jag åt nån annan att berätta.

Framåt midnatt började vi röra oss iväg för tjejerna ville se nån plats i väsby där det spökade eller nåt liknande så vi drog med dom till den gamla kratern vid järnvägen där det visserligen inte spökar men det har alltid varit en lite skrämmande plats för oss Väsbybor. Och nu var det dessutom riktigt mörkt när vi väl nått dit men det hindrade inte de flesta av oss att ta en närmare titt. Det va bara Linda som fegade ur och stannade i bilen. Men det dörjde inte länge innan vi andra också rörde oss tillbaka då Nicke skrämde upp oss med att det kanske fanns nån konstig gubbe som fått en knäpp och tänkte stänga in oss eller nåt liknande. Så vi åkte därifrån igen och styrde istället bilen mot Eds Kyrka. Men förutom att Nicke skulle visa sina skills och sladda runt på parkeringen stannade vi inte där särskilt länge. Istället bestämde vi oss för att åka ut till Vallentuna där vi så småningom skulle lämna tjejerna.

I Vallentuna stannade vi sen till nere vi sjön där vi stod och snackade ett bra tag och lyssnade lite på musik. Alltid trevligt om jag får säga det själv. Sen blev det lite sightseeing i Vallentuna och här måste jag bara få tillägga att Vallentuna är ett av dom ställena jag verkligen inte skulle vilja bo i. Inget ont om dessa härliga tjejer men Vallentuna är en riktig håla. Och jag vet alla wannabe Danderydgrabbar i Sollentuna kaxar upp sig nu och säger att Väsby är lika mycket håla men det får stå för dom. Det här är i alla fall min åsikt.

Ett tag va vi nära att fullfölja en galen idé om att köra in till stan och chilla där ett tag men den planen gick aldrig så långt och det va väl nästan lika bra. Istället körde vi hem tjejerna och styrde kosan tillbaka till Väsby. Men Nicke visste tydligen om en lite roligare väg som han styrde in oss på. Det var meningen att vi skulle komma ut nånstans i Bollstanäs men istället hamnade vi nästan i Täby. Men det gjorde ju inte oss någonting då vi hade en rätt trevlig åktur bland skogarna och de smått ensliga husen. Att Nicke sedan ifrågasatte hur folk kunde bo såhär öde fick ju bli kvällens mest parodiska kommentar. Förstår inte mannen nån gång att Sjövillan inte på långa vägar kan kallas civiliserat?

Nicke rörde sig sen hemåt och Crille och jag slog oss ner i min sköna soffa. Jag kommer inte ihåg exakt allt vi gjorde men jag minns att vi avslutade kvällen med att se Ensam Hemma 2 och allt jag har att säga där är McÅHLY!!! Om jag inte minns helt fel va det också den här kvällen som jag och Crille verkligen hade ett långt och givande snack kring livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. Kul att snacka om sånt brorsan. Alltid mäktigt att kunna snacka om såna här saker. Och så slutade en väldigt mysig och trevlig juldag.

Och annandagen blev faktiskt inte så annorlunda. På planeringen stod återigen en kväll med dessa sköna tjejer från Vallentuna och såklart var även Bonden med som en del av programmet. Men innan dess fick jag ut och köra lite med farsan och av någon anledning blev det att vi åkte till Vallentuna och kollade runt lite där. Men det va kul att jag fick visa lite av den delen av världen också. Även om jag aldrig gillat vägen mellan Väsby och Vallentuna. Den är bara så seg. Men allt för att få övningsköra lite. Snart smäller det med uppkörning och jag är djävulskt taggad nu. Nervositeten har faktiskt inte smugit sig på än men jag gissar att den gör det ju närmre det kommer. Konstigt vore det ju annars.

Men kvällen kom och med Heliga Trippeln samlad bar vi oss av till det evigt lika far-far-away-Vallentuna för att hämta tjejerna. Sen körde vi hela vägen tillbaka hem till mig där vi precis som kvällen innan avnjöt en skräckfilm. För min del va detta inget jag helt och hållet uppskattade då det va Strandvaskaren som blev filmvalet och den filmen har jag egentligen sett nog av för länge sen. Men va gör man inte för laget liksom. Och trots att Nicke som vanligt hatade filmen (Har han någonsin tyckt om en film? ) så tror jag nog att folk hade det mysigt. Vi fick sällskap av Lindas pojkvän halvvägs in i filmen också. Bara för att få med det i protokollet.

Vi gjorde inte så värst mycket mer efter filmen innan vi tog oss ut på det otroligt hala vägarna igen och körd hem folket till Vallentuna. Alltså tre gånger tur och retur till Vallentuna på en dag. Skona mig, säger jag bara. Men det gick bra trots att Nicke hade lite svårigheter med det hala underlaget. Skönt att se att han har så mycket rutin att han klarar av dessa situationer. Mäktigt är ordet.

Det blev några burgare på Donken innan jag tog kväll hemma i min fina lägenhet på Hagvägen. Jag kommer verkligen inte ihåg om jag gjorde nåt vidare vettigt men det va iaf skönt att sitta själv ett tag. Och jag sov rätt bra den natten om jag inte minnse helt galet fel.

Julhelgen var på allvar helt över men det gjorde inte mig mindre företagsam. Jag hann knappt vakna föränn det var dags att bege sig mot Kista med Thomaz som sällskap. Det var tänkt att vi skulle kolla in mellandagsrean med allt va det innebär men när vi stormade in i Kista Centrum insåg vi ganska snabbt att det kanske inte va en sådan bra idé. Det var mer eller mindre kaos överallt och inte var det många centimetrars spelrum man hade i dom butikerna inte. Men jag har inget bråttom med att köpa upp mitt fina presentkort så istället hamnade vi på Food Court där jag för första gången på väldigt länge (Alldeles för länge) fick sätta tänderna i en stor portion gyros. Det va milt sagt gudomligt och om det på något sätt ska finnas ett ögonblick då jag förstår varför Flemman avsätter en tredjedel (minst!) av sitt liv för att äta så är det när man smälter en tugga gyros med den den där nästan snuskigt goda smaken av tzatziki.

Nicke ringde sen och hetsade lite eftersom vi lovat Crille att kolla på hans turnering i smedgärdshallen. Eftersom jag befann mig i Kista va det bara att börja hetsa hem om jag verkligen ville hinna. Tyvärr missade jag bussen precis för att Thomaz behövde tuggummi så där försvann den chansen. Men tydligen blev matchen inställd så det gjorde inte så mycket. Vi kom överens om att vi skulle se sista matchen istället. Men jag lämnade i alla fall Thomaz och började röra mig hemåt. Men sen kom jag och tänka på att jag ville träffa Tobbe så jag  tog kontakt med honom och ändrade färdväg till slutstation Ryavägen. På vägen dit hamnade jag på Töjnans ökända konsum så nu har jag sett det också (Förövrigt är det väl ett ganska bra tecken på att man befinner sig lite offside från citylivet när man stöter på ett konsum, kan ju inte finnas många kvar här i världen).

Jag nådde i alla fall fram till Ryavägen och så småningom Tobbes vardagsrum där vi tillsammans kollade igenom AIKs årsdvd med det mesta av extramaterialet som efterrätt. Vi satt också och snackade en hel del om det mesta och det va på nåt sätt skönt att bara träffas sådär spontant och snacka lite en stund. Grovt underskattat om jag får säga det själv.

Men eftersom jag inte ville missa ännu en av Crilles matcher var det dags att börja kriga sig hemåt. Men jag bestämde med Tobbe att vi skulle ses lite senare på hans vind och spela lite Guitar Hero. Så jag tog tåget hem och vid station blev jag upphämtad av Mr. Kihlman och sen bara det av raka vägen till Smedgärdshallen där vi såg Väsby torska mot Älvsjö med 2-0. Man fick ju i alla fall se en glimt av Crilles alltid lika galna spelstil och sånt gillar vi alla dagar i veckan. Alltid kul att få trevligt sällskap av Jolt och tjejerna också. Det var tydligen tänkt att vi skulle hitta på nåt efter också men va jag tvungen att stå på mig och säga att jag hade andra planer längre söderut på världskartan.

Så tillbaka till Sollentuna och Tobbe dit även Flemman och Minkan hade sökt sig för att dra igenom ett par låtar på Guitar Hero. Jag som smygtränade en hel del innan jul kunde nu hålla jämt tempo med Minkan på Medium medan Tobbe och Flemman harvade runt på Easy som vanligt. Man ska spela efter sin förmåga men jag tycker verkligen att Flemman snart måste ta steget upp en svårighetsgrad för att verkligen få in känslan för spelet. Och oavsett hur du ser på dina egna lillfingrar så är det en väldigt dålig undanflykt för att stanna på för lätta nivåer. Men du lyckas i alla fall hamna på veckans lista vilket måste ha varit din dröm sen en år tillbaka. Man ska va va glad även för det minsta.

Eftersom jag ännu inte har fått körkort så måste jag rätta mig till kollektivtrafiken och jag vägrade ta nattbussen den här kvällen så lagom till sista tåget rörde jag mig ut i kylan och hem till mitt trygga sovrum. Crille ville komma över men den här gången kände jag för att köra solo. Hade ju under lovet inte riktigt fått känna den där känslan än när man har hela natten framför sig och man kan göra precis vad man vill utan att nån annan har nåt att säga till om. Jag klagar inte på umgänge men ibland är det så sjukt skönt att va för sig själv också. Så jag tittade lite på 24 och fick en hel del annat gjort och somnade in i en underbar sömn. En sådan sömn man bara kan få till när det verkligen är lov.

Dagarna rullar på och fredagen blev ganska händelselös fram till på kvällen då jag och Crille som vanligt träffades hos mig för att umgås en kväll. Vi bestämde oss för att komma ikapp inom Saw-serien genom att se trean och fyran men innan vi visste ordet av det så hade vi även fått sällskap av Camilla. Men det gjorde ju verkligen inte saken sämre och fast hon hade lite invändningar till att titta på Sawfilmerna så var det så det fick bli. Jag vet inte exakt vad jag tycker om dom filmerna om jag ska va ärlig. Dom är ju egentligen rätt äcklicka och så men på nåt sätt ändå så bra. Eller dom är ju smarta på ett ganska fyndigt sätt även om det oftast är rätt kladdigt.

Vi hade sen våra dsikussioner om en hel del saker och ting och avslutade natten med att nostalgiskt titta på Bamse i Trollskogen, en film som för mig är en ren nostalgitripp tillbaka till de unga åren. Men jag måste säga att jag såg Bamse med lite andra ögon när jag va mindre, den saken är säker.

Natten blev till morgon innan Camilla rörde sig hemåt men efter det dröjde det inte alls länge innan jag själv slocknade. Det fick bli soffan den här gången då Crille trängde in sig i sängen. Smällar man som sagt får ta ibland.

Lördagens dagsljus såg jag inte mycket av och inte fick jag någonting märkvärdigt gjort för den delen heller. Det blev till slut ytterliggare en sån där skön kväll där jag ensam kunde göra det jag kände för. Den här gången var det meningen att jag skulle kolla 24 och blogga. Men mitt i alltihop så skickade Tobbe över en film från när vi va i Göteborg. Och trots att filmen i sig inte är så bra så va det sjukt kul att kolla på och framförallt lyssna på alla sjuka kommentarer. Det är nästan så man får gåshud av Usmans galna utspel om att grilla sandaler och protestera mot invandrare. Och att få ett litet smakprov på det ändlösa skrattanfallet herr Flemström stod för va inget annat än underhållande.

När jag sedan äntligen satt mig i lugn och ro för att blogga veckan som gått plingar det till ett antal gånger på mobilen. Det är återigen Tobbe som stör mitt skrivande. Den här gången är det för att han ligger vaken och tänker tillbaka på en massa minnen. Men precis det här kändes riktigt kul att läsa då han mindes en hel del saker vi gjort som jag knappt själv kommer ihåg. Vi kom också överens om att vi på allvar skulle sätta oss nångång och prata igenom en massa minnen från den treåriga tid vi känt varandra. Ett förslag är ju Mongolian Barbeque nån gång nästa vecka, ett förslag jag utan tvekan tackar ja till.

När Tobbe väl hade slocknat orkade jag inte ta tag i bloggen. Så jag började kolla på Butterfly On A Wheel. Det är en film jag aldrig tänkt på men eftersom Tobbe och Flemman rekommenderade den så ville jag ge den en chans. Och trots att jag bara hann med halva filmen innan ögon började grusa igen så blev jag riktigt postivit överraskad över att den va så bra. Det är så kul det där med filmer att det finns en hel mängd filmer man verkligen vill se och går och längtar till. Sen ibland kommer det filmer som man hela tiden har förbisett och som när man väl ser dom får en att verkligen uppskatta att titta på film. Den här filmen hamnar definitivt på den listan.

Och så till veckans sista dag. Det var till en början tänkt att jag skulle spela lite hockey i Sollentuna men då samlingstiden lät alldeles för tidigt i mina öron så ställde jag in det innan jag hann lova för mycket. Men jag fick ändå inte sova alltför länge då jag skulle ut och köra lite med farsan och på samma gång få se lite dagsljus. Farsan tyckte vi skulle åka mot Djursholm men vi kom aldrig riktigt så långt. I Täby hamnade vi istället i riktningt norrut och en väldigt kort stund senare bromsade man in vid en stoppskylt i centrala Vallentuna. Jag förstår inte hur jag har lyckats tillbringa mer tid i Vallentuna den här veckan än någonsin tidigare i mitt liv men jag kunde bara gilla läget och försöka styra hem bilen genom den täta dimman längs vägen mot Väsby.

Väl hemma igen kollade jag klart på den smått mäktigt filmen jag påbörjat under natten och sen bestämde jag mig för att få fart på min filmfabrik igen som varit nerlagd allt för länge nu. Tobbe strömmade sen in när han lyckats få sig själv hemlös för en kort stund och då istället valde att åka ut till Väsby. Vi märkte då också att det var Freeleech på Piratebits så jag började tanka en hel drös med filmer. Crille kikade in framåt elva och vi satte igång "I Am Legend" vilket också måste ses som en väldigt bra film. Den har sina stunder då tempot är lite väl lågt men man lämnas ändå med den där känslan att man sett en bra film när eftertexterna börjar rulla.

Tobbe hade missat sitt sista tåg och ville precis som alla andra på denna jord undvika nattbussarna. Så han stannade liksom Crille kvar ett bra tag och vi underhöll oss själva med en hel del gamla bilder och filmer och till slut också en mängd klassiska spelarklipp på Youtube. Men även denna morgon grydde och Tobbe kunde ta tåget hem. Crille löpte hem till 41:an och lämnade mig ensam vid min blogg. Klockan har passerat sjustrecket och jag börjar känna mig riktigt sliten. Men det här blogginlägget vill jag skriva klart innan folket vaknar. Och dessutom är det nog lika bra att jag somnar väldigt sent (tidigt) idag eftersom jag säkerligen kommer va vaken så gott som hela natten imorn när det är new years eve och allt. Och sen väntar ännu en mäktig vecka av detta jullov. Ett lov som hittils har varit helt otrloligt. När man tänker på hur stora delar jag slösade bort av mitt sommarlov har detta verkligen varit tvärtom då jag inte slösat en minut.

Vi får se vad jag hittar på nästa vecka men nåt kan jag alltid fylla kalendern med. Om inte annat har jag en hel hög filmer jag kan titta på. Och det finns en hel pågenlimpa i köket så det går ingen nöd på mig. Och med det vill jag enkelt säga två rätt självskrivna saker, nämligen:

GOTT NYTT ÅR!

och...

PEACE!!!
2007-12-31 @ 07:39:10 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Bland kända ansikten och en mäktig film

Veckans Lista!

Veckans Happening: Julfesten på Fabben
Veckans Bästa: Jullov
Veckans Sämsta: Tanten vid Solna som inte vet va uppsikt och blinkers är.
Veckans Jobbigaste: Sjuk när jag verkligen behövde va i plugget. Tungt
Veckans Citat: "Det är vi som är Hammarby!" Antas Anterud 21/12-07
Veckans Film: McÅhly The Movie
Veckans Låt: Peter - Asshunter

Sista veckan innan lovet brukar ofta betyda att man börjar slappna av mentalt och mest försöker sitta av tiden tills det ringer ut och man får jullov. Ofta brukar det då va extrajobbigt eftersom man ofta har en massa inlämningar och prov just den veckan som man måste plugga till.

Den här gången var det inget undantag och jag lyckades till råga på allt bli sjuk under söndagkvällen. Men jag kände först att jag inte kunde skippa något i skolan den här veckan så jag hasade mig iväg trots feber i måndags för att försöka genomlida hela dagen vilket jag också klarade utan större problem. Det var bara i slutet av dan jag kände att jag började bli yr. Men det gjorde det bara skönt att komma hem till sin varma säng och linda in sig i täcket och en filt och sen sova gott.

Sen blev det att jag sov mer eller mindre tills tisdagkvällen. För den dagen klarade jag verkligen inte av att ta mig till skolan. Så enkelt va det med det. Men under kvällen där började jag känna mig lite piggare så jag bestämde mig för att åka till skolan nästa dag. Jag behövde ändå hämta lite grejer.

Det blev en ganska kort skoldag för min del där jag egentligen bara kollade på en stund då de andra spelade fotboll i A-hallen. Mer hann jag inte med för sen åkte jag hem och vilade tills dess att jag kände mig helt återställd. Sen var det dags att börja plugga då jag hade två prov dagen efter och dessutom behövde jag avsluta en novellanalys vilket inte va det lättaste. Jag och morsan försökte tillsammans komma på en bra text men det blev typ att det spårade ur totalt så jag ringde Tobbe så fick han hjälpa mig istället och då vart resultatet helt okej.

Sen färdigställde jag resebroschyren till Infon där jag lånat det mesta av materialet från Tobbe. Men det är sådana nödlösningar man får ta till ibland och den här gången hade jag verkligen ingen tid för annat. Så jag hoppas att det går vägen ändå. Annars kan det bli svårt. Men det får jag i så fall ta efter lovet. Jag slocknade sen med Naturboken i handen efter en ganska hård kväll med mycket pluggande.

Men trots det så kändes det bra på båda proven i torsdags. Visseligen hade jag lite problem med formuleringarna på naturen men jag tror ändå jag fick det mesta rätt. Och infoprovet va riktigt lätt om jag ska va ärlig så inga större problem där inte. Och de övriga lektionerna satt jag bara av och sen kunde jag äntligen ta jullov. Visserligen var det avslutning dagen efter men det behövde jag inte tänka på då.

Farsan kom och hämtade mig vid skolan då vi skulle in till stan för att fixa lite grejer. Jag slog mig ner bakom ratten och körde mot station där vi skulle hämta upp Crille. Jag passade på att ge Sam en välförjänt skjuts hem också innan vi hämtade upp en lite förvirrad grek vid Flasses.

Jag styrde sen bilen ner på E4an men det dröjde inte länge innan vi stod nästan helt stilla på grund av en massa köer. Men det var bara att bita ihop och krypa runt där ett tag. Om inte annat var det ju bra träning inför uppkörningen.

Vi svängde sen av i Solna där ytterliggare passagerare skulle hämtas upp. Den här gången var det min kära syster som skulle in i bilen så bort från motorvägen va det som gällde. Däremot försvann inte trafikkaoset och på vägen ner mot Råsunda höll det på att gå riktigt illa. Jag ligger där helt lungt i min fil och kör och helt plötsligt så svänger en kärring ut framför mig utan att på något sett ge tecken för det. Jag lyckades parera undan bilen och bromsa och på så sätt undvika en smäll men va hon höll på med det vet jag inte. Antagligen kom jag i döda vinkeln eller nåt men lite uppsikt måste man väl ändå ha.

Men vi överlevde och stannade till vid Solna Centrum där jag intog några Chicken Burger. Det satt inte helt fel om man säger så. Och sen bar det av ner på Essingeleden för att åka till Årsta. Lämna av syrran va det som gällde och smidigt gick det den här gången. Det va skönt att slippa det värsta köerna måste jag säga.

Sen blev det av in till götgatan där jag lämnade över bilen till farsan så han kunde göra det han skulle. Jag och Crille skulle nämligen ut på julshopping med allt va det innebär. Och eftersom vi stannade precis utanför Skatteskrapan så tog vi oss en titt på deras nyöppnade galleria vilket va riktigt fräscht om jag får säga det själv.

Vi tog sen tuben in till city och mötte upp Anton och Thomaz och styrde sen stegen ner på stan via Lush och en del affärer. Jag fick tag i en parfym till morsan men däremot var kartaffären stängd. Litet bakslag blev det ju definitivt men inget jag tänkte sura ner mig för. Istället hängde jag på de andras hets. Thomaz hade lite problem med att köpa underkläder till sin flickvän så han lät Crille göra det istället. Och det gick ju bra det också

Och efter några timmar i vinterkylan började vi röra oss hemåt men bestämde då också att vi kvällen till ära skulle dra upp till G-salen och lira lite. så vi ringde Victor och fick med oss honom också. Jag åkte sen hem och tog det lungt en stund. Sen packade jag ihop lite grejer och rörde mig bort mot torget där de andra väntade.

G-salen va lika underbar som alltid och inuti spelades det drömfotboll. Och det bästa med allt var att vi fångade det mesta på min kamera. Något vi senare under veckan skulle ha en väldig nytta av. Jag måste förövrigt säga att de gänget som va där i torsdags, det är då det blir som bäst spel. Inget ont om er annat men en del av er har en förmåga att hellre sitta och snacka än att spela och i G-salen ska det va fullt ös hela tiden. Så är det bara. Sen är det klart att man aldrig tackar nig till Lorrys vadrande fotsulor till gåfotboll heller. Bara det att han är där gör det mesta.

Men hem till mitt kära hem där jag och crille kollade lite på AIKs årsdvd. Fråga mig inte varför men det gjorde mig i alla fall riktigt sugen på Allsvenskan igen. Bara lite drygt tre månader kvar nu. LÄNGTA!

Det var ju givetvis tänkt att jag skulle på avslutningen i fredags men när jag vaknade kände jag mig riktigt seg. Så jag blev lättade när Tobbe skrev att han tänkte skippa den för då kunde jag vända mig om och enkelt somna in igen. Sjukt skönt var det verkligen. Och efter en liten sovmorgon åkte jag in till Sollentuna för att äta en god kebablunch med Tobbe. Vi drog sen vidare till Töjnan där vi bänkade oss framför 2005 års NT-show. Det va lite nostalgist att kolla på den då jag knappt minns nåt från det året. Men det va en bra show, inget snack om den saken.

Klockan tickade iväg som alltid och jag bestämde mig för att sticka till stan föratt ifxa kartan till farsan och jag va väl inte där mer än i 25 minuter. Jag fick det jag ville och rörde mig sig hemåt igen för att göra sig iordning inför kvällen. En kväll som skulle innebära julfest på Fabben. Sånt tackar man ju inte direkt nej till.

Så jag duschade och fixade till mig, fick även i mig ett par korvar. Och precis när jag höll på att blanda till en grogg att ta med så ringer Nicke på dörrklockan och det var dags att röra sig till Jolt där det va förfest. Det visade sig också att Alex Nybacka var där och det va inte igår man såg det ansiktet måste jag säga. Men absolut trevligt var det. Och några bira senare va man riktigt taggad på att dra ut så vi rörde oss ner mot Centrum och fick även sällskap av Degerlund och Tobbe Lundsten. Alltid trevligt. Vid Fabben väntade en ganska seg kö men förutom att det va kallt var det rätt kul för att det va så många man kände som man inte träffat på år och dar.

Och väl inne i discomörkret dök det upp ännu fler ansikten. Bland annat stötte man på Limpan och Antas där inne och Antas är ju bara för skön den snubben. Jag står där och är upptagen med min lilla dans och så får man ett slag i ryggen. När man sen vänder sig om står Antas där och jag hinner knappt hälsa på honom förrän han brister ut i "DET ÄR VI SOM ÄR HAMMARBY". Jag bara garvade men det lät otroligt kul.

Annars var det så det flöt på under kvällen. Jävligt kul hade jag det i alla fal. Men framåt tretiden så började det räcka med dans så jag gled med nån tjej på efterfest i Sigma där jag också stannade för natten. Så kan det gå men sånt händer. Det va i alla fall skönt att slippa ta sig hem sådär tidigt på morgonen även om jag den här gången hade sluppit nattbussar.

Igår var det lördag och då var det bara att ta det lungt för att överleva biverkningarna från festen i fredags. Men jag kollade lite på den underhållande matchen mellan Arsenal och Tottenham och det satt inte helt fel. Jag hade även sällskap av Crille större delen av dagen och det tackar man ju aldrig nej till. Det blev sen en pizza framåt 7-tiden och sen kände jag mig på G igen. Så mycket på G att jag var taggad på G-salen. Så vi samlade en del Boys igen och drog upp men tyvärr va det låst med över(under)låset så det var bara att vända hem.

Men det gick ingen nöd på oss då vi så smått började försöka klippa ihop en film från allt material vi fick i torsdags. Och när vi väl kom in i det hela så va det så kul att vi inte slutade förrän vi hade vår första film klar. Om jag får säga det själv är jag oerhört nöjd med resultatet. Och innehållet håller ju hög klass i sann Boysenanda. Ni får hålla ögonen öppna för så fort vi fått lite mer material så släpps det fler filmer. Lita på det.

Idag har det återigen varit lugnt. Har inte gjort vidare mycket mer än att kolla på lite fotobllsmatcher och fixat lite med julklappar. Visserligen städade jag mitt rum men det pallar jag inte skriva så mycket mer om här. Men en lugn och skön dag helt klart och nu väntar ju bara några timmars sömn och sen ere julafton. Jag bangar verkligen inte det. Nu ska jag bara slå in några klappar och sen är det godnatt. Vi hörs igen lagom till nyår. GOD JUL!

PEACE!

2007-12-24 @ 03:46:13 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Eurotrip, dag 9 - Home Sweet Home

Dagens Lista!

Dagens Resa: Rom-London-Arlanda-HEM!
Dagens Bästa: Att komma hem, hur konstigt det än låter
Dagens Sämsta: Att vi missade sixtinska kapellet, Hade faktiskt velat se det
Dagens Jobbigaste: Allt strul med flygen.
Dagens Bild:
image11

Vi har nu hunnit fram till den avslutande dagen av vår långa och intensiva resa. Under dagen väntade hemkomst och om jag ska va ärlig va jag riktigt taggad på att få komma hem. Jag sa ju redan igår att det blev för mycket till slut, hjärnan orkade inte med längre. Så jag hade inga problem att gå upp den morgonen trots att jag visste att det stora äventyret skulle ta slut nu.

Men vi skulle inte lämna Rom föränn senare på dagen så vi hade planerat att besöka Sixtinska Kapellet eftersom vi missade det igår. Så vi checkade ut från vårt hotell och stuvade in packningen i bilen och började röra oss i riktning Vatikanstaten. När vi närmade oss började vi märka en lång kö som ringlade sig runt kvarteren. Och den slutade aldrig utan förlängdes bara ju fler gathörn vi rundade. Och det värsta va att det va säkert tio man i bredd så det va säkert flera timmar som väntade om man av nån anledning skulle vilja ställa sig i en sådan kö.

När vi svängde runt det sista gathörnet märkte vi också vad alla hade köat till och självklart var det precis det som det inte fick va, nämligen Sixtinska Kapellet. Och vi behövde inte tänka så länge på vad vi skulle göra. Aldrig att vi skulle ställa oss i den kön. Det hade det inte varit värt för att få se några kända takmålningar. No way!

Men vi hade några timmar att slå ihjäl så vi styrde bilen norrut för att kolla in Olympiastadion. Och det visade ligga rätt idylliskt där med en massa träd runt. Det var nästan svårt att tänka sig in att här spelas ett av Europas största hatderbyn. Bredvid den väldiga arenan fanns en liten träningsplan och runtom stod det statyer där figurerna utövade någon sport. Jag gissar att det va en för varje sport som var representerad i OS i Rom, när det nu va.

Men även om arenor är häfiga i sig så pallar man inte glo alltför länge på dom så vi rörde oss sedan tillbaka för att hitta ett supermarket, vilket va enklare sagt än gjort. Och när vi inte lyckades på ett tag så gav vi upp och bestämde oss för att sticka ut till flygplatsen istället. Det gjorde ju inte så mycket att man var där lite tidigt.

Det visade sig inte vara något större problem att lämna av bilen heller så vi hade verkligen gott om tid. Så mycket tid att vi inte ens fick checka in än. Men vi tog det lungt en stund och väntade in rätt tillfälle. Men när det väl kom märkte vi att vårat plan var försenat. Och det va verkligen inte något som gynnade oss eftersom vi skulle byta plan i London och den här förseningen fick oss att missa det anslutningsplanet.

Men vi lyckades snacka till oss stand-by-platser på ett annat plan med lite tur och gick sen och käkade på nån resturang där man tydligen fick ta det man ville ha i ett "brett" urval och sen betala för det man valt. Jag snodde åt mig lite pizza, lite baguetter och ett litet paket flingor. Det va ungefär det som jag kände skulle va gott bland det man kunde välja på.

Och visst satt pizzan där den skulle. Bara tacka och ta emot som man brukar säga. Men det va sen dags att kolla upp om platserna vi fått på det nya planet verkligen va våra. Och det had löst sig men tiden i London va lite knapp så vi bestämde oss för att ta bagaget som handbagage och det va faktiskt inget problem. Men visst kändes det lite konstigt att komma indragandes med stora trunkar in på planet, men det va smällar man fick ta.

Eftersom vi fått dom platserna som var lediga splittrades vi men det gjorde inte mig så mycket som använde tiden till London mest åt att sova. När jag vaknade hade det börjat skymma och vi skulle precis gå igenom molnen. Och minutrarna senare när molnen sen skingrade sig möttes jag av en syn som fortfarande sitter fastetsat på näthinnan som en av det läckraste syner jag sett.

Där under molnen bredde hela London ut sig och det va ruskigt fint med alla lampor överallt och kvällen till ära var det mängder med fyrverkerier dessutom. Och medan jag satt där och häpnade så svävade vi förbi alla underbara platser som London Eye, Piccadilly, Tower Bridge och så vidare. Helt otroligt när vi senare närmade oss marken och landade på Heathrow. Det va galet.

På Heatrow väntade en promenad genom en mängd långa korridorer innan vi kom in i sjävla terminalen där vi skulle leta rätt på rätt gate till vårt sista plan. Men det enda som stod var "Please Wait" så återigen försening alltså. Det började ju nästan likan pendeltågstrafiken det här. Men vi gled runt bland butikerna och till slut fick vi vårt gatenummer så vi kunde knata på planet som skulle ta oss den sista vägen hem till Arlanda. Och återigen splittrades jag från farsan men precis som på förra planet kunde jag klara mig utmärkt på egen hand.

Men det va en skön känsla att kliva av på Arlanda trots att man visste att man var tillbaka i kylan igen. Det är verkligen speciellt att komma tillbaka efter en lång resa. Och ännu skönare var det givetvis att efter en kort resa med upptåget kunna gå uppför backen och så småningom öppna dörren till 55:an. Det va riktigt underbart och som alltid finns det där ordspråket som blivit till en klyscha men oavsett va man kallar det så är det bara så otroligt sant. Borta bra men hemma bäst. Så är det verkligen.

Men den här gången var borta nästan bättre än bra. För det ett par sanslösa dagar med grymt många minnesvärda upplevelser jag fick vara med om. Nu när jag tittar tillbaka är jag verkligen nöjd med hela resan, från början til slut. Det här glömmer jag nog aldrig.

Och tack farsan för resan och givetvis också för sällskapet. Det här får vi göra om någon gång. Det finns alltid fler platser i vår mäktiga värld att utforska. Jag är alltid taggad.

PEACE!
2007-12-24 @ 01:16:10 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Bland dubbelåttor och sömnlösa nätter

Veckans Lista!

Veckans Happening: NT-festen helt jävla klart!
Veckans Bästa: Fullt Ös!
Veckans Sämsta: Vi har fan blivit värsta tjejgänget. Varför?
Veckans Jobbigaste: Baksmälla och nervositet inför teoriprovet är inte vidare bra, jag lovar!
Veckans Citat: "Men han sa inte nej heller!"- Usman Qureshi 14/12-07
Veckans Film: Bee Movie
Veckans Låt: Hitchin' A Ride - Green Day

Jag sitter här en kall lördagskväll och myser lite med en filt omkring mig medans skön musik strömmar från högtalarna. Har bunkrat upp med cola och chips för att genomlida kvällen på ett väldigt lungt vis. Har nämligen varit runt och farit 24/7 den här veckan och behöver en chillkväll för mig själv vilket ibland inte alls sitter fel. Och när man sitter för sig själv såhär så är det så otroligt skönt att skriva blogg så jag uppdaterar med veckans galna upplevelser. Jag kan verkligen säga att det varit en galen vecka utan att överdriva. Men också en av de roligaste veckorna på året.

Men först lite allvar. Det har gått och blivit lite kaos mellan oss grabbar nu och jag tycker det är skittråkigt. Jag har väl inte direkt fattat föränn nu att det börjat spåra ur totalt för att vi håller på som vi gör. Jag vet att jag säkert själv varit en del av det hela och jag önskar i så fall att jag kunnat gjort det annorlunda. Asså det är svårt att förklara vad allt handlar om men jag känner bara att det är svårt att veta vad man har alla nuförtiden. Och så ska det väl ändå inte vara? Och ibland fattar jag inte hur vi ska hitta tillbaka till den där gemenskapen som nästan försvunnit helt nu. Alla håller på och dissar varandra och driver med varandra så man inte vågar lita på nån längre. Grejen är att allt gått till en överdrift som inte ens är lite kul längre. Och jag hoppas vi kan lösa det grabbar för ni är fan de skönaste polarna man kan ha och nu när det är ett halvår av gymnasiet behöver jag er mer än nånsin. Så från och med nu ska i alla fall jag sluta bete mig som en kärring och lägga av med allt skitsnack och annat sånt vi håller på med. Jag hoppas ni andra också kan tänka på det. För jag vill kunna va mig själv med mina polare och självklart vill jag att andra ska kunna vara det med mig också.

Men jag orkar inte gräva ner mig mer i det där nu. Jag vill snacka med er om det ordentligt och inte bara spy galla på bloggen. Men jag kunde inte utesluta det helt för jag har tänkt som fan på det hela dan. Men om man bara skriver om det negativa så blir man bara deprimerad på riktigt så nu släpper jag det där för ett tag och koncentrerar mig på det roliga som hänt under veckan. Och för att ni ska slippa läsa fem stycken om hur svårt det är att veta var man ska börja så drar jag igång min redogörelse från onsdagen och framåt där jag va igång nästan hela tiden.

Onsdagen var en dag som vilken annan som helst. I alla fall till att börja med då jag joggade ner för backen för att hinna med tåget. Men som vanligt så är SL inte beredda på halkan på vintern så tåget va inställt. Men det gjorde inte alltför mycket eftersom jag hade körkortsboken med mig så att jag kunde plugga så mycket som möjligt innan fredagen.

Och tåget kom och jag fick sällskap sen från Norrviken av vår allas Stockeld. Och efter att ha genomlidit en förkortad ("på grund av" förseningen) så blev det lunchmys med Flemström och sen en kortare svenska som inte är något att snacka om här där jag lämnar plats åt roligare saker. Men på resurstiden bestämde vi oss äntligen att ha ett organiserat möte inom projektgruppen och dela upp arbetsupgifterna. Jag och Linus fick ansvar för två punkter. Den ena är att vi ska försöka hitta definitionen av en huligan och den andra punkten är att ta reda på hur man behandlar samma problem i andra länder (läs. England) och på så sätt få ett lite större perspetiv på ämnet. Jag tror att vi klarar av de uppgifterna trots att ingen av oss är kända för att vara dom som tar tag i saker. Men vi fixar det nu Linkan så visar vi Tobbe och Martin att vi faktiskt kan när vi vill.

Men resurstiden rörde sig mot sitt slut och för många betyder det hemfärd men efter att Linkan lämnat oss var det dags för oss andra att ta reda på vägen till Solna Klättercenter där vi lite senare skulle fixa grönt kort i klättring med friluftslivet. Men med facit i hand kanske det inte va så smart att bara kolla enirokartan och gå efter den för när vi anlände till solna hade vi inte mycket att gå på mer än att vi visste vilken sida om tågrälsen vi skulle gå på. Men eftersom tåget kör in i berget vid solna så hade vi inte ens det till hjälp. Så vi började knata på ren känsla och det slutade ju med helt fel sida av rälsen. Men efter att nästan ha korsat spåren hittade vi en tunnel och på andra sidan hade vi kommit nästan precis rätt. En liten skogsväg och så va vi framme vid en liten teglbyggnad som inte alls verkade innehålla höga klätterväggar.

Men när man väl va där inne så tornade sig en stor hall upp sig med en mängd väggar av olika höjd och svårighetsgrad och det började kittla lite i fingrarna för jag ville testa på det där. Har innan bara klättrar i Smedgärdsskolan och den väggen är ju inte ens rolig. Men eftersom vi inte va godkända med våra gröna kort så fick vi inte klättra. Så istället satt vi och väntade på vår lärare och under tiden guidade jag Sam så att han också hittade dit. Även young mister Milton joinade oss och en hel del av resten av vår friluftsgrupp.

Och när Anna väl hade anlänt var det dags att skriva ett litet prov. Det roliga var att man fick sitta och träna på provfrågorna första och sen när man väl gjorde det så kunde man sitta och fråga varandra. Och egentligen var det ju bara för att lära sig vi gjorde provet så. Men sen var det dags för det praktiska också som betydde att vi skulle säkra medan en kontrollant kollade så att vi gjorde rätt. Men först skulle vi testa med Anna för att få gå vidare. Och det tog en bra tid innan vi fick klättra för henne men medan försökte vi bouldra lite med blandat resultat. Jag tänker inte förklara för er som inte vet vad bouldring är. Fixa grönt kort så vet ni.

Men till slut fick vi i alla fall klättra och jag och Sam fick en ganska svår vägg. Men vi skulle ändå inte klättra så högt utan bara säkra en bit upp. Men det va rätt kul när Sam fick uppmaningen att "falla" så att jag kunde "fånga upp" honom. Istället för att bara släppa greppen så kastar sig snubben ut och hade jag inte varit beredd hade det kunnat sluta illa. Men det gick bra och efter ytterliggare väntan fick vi klättra för kontrollanten. Då på en lite enklare vägg. Så där fixade vi våra gröna kort men då va vi redan för trötta på all väntetid att vi inte orkade stanna kvar längre. Jag hade även lite tider att passa så det blev dags att röra sig hemåt. Med Miltons hjälp hittade vi en lite närmare väg tillbaks till Solna station men fick ändå springa för att hinna med tåget. Men vi hann det också och väl hemma styrde jag direkt stegen till mormor för att inta veckans pannkakor. Sitter aldrig fel någonstans men jag kunde inte stanna kvar och socialisera alltför länge. För bara någon timme senare var det dags att röra sig mot stan igen. Den här gången skulle jag möta upp Camilla för att gå på Lucia Movie Night.

Jag förstår att ni undrar vad det är för det gjorde jag också för några veckor sen. Men tydligen är det en tradition på SF att varje lucia visa tre förhandsvisningar under natten och vi tänkte att varför inte? Så vi åkte in till Rigoletto som för natten var helt fullsatt. Klockan hade tickat över elva men tydligen hindrade det inte folk att gå på bio och då var det ändå en onsdag. Vi fick även bra platser uppe på balkongen. Lite jobbigt att vi hade världens två längsta män framför oss men eftersom vi hade kuddar med oss så kunde vi luta oss mot dom och då såg man bättre.

Redan innan filmerna började så kastades det ut godis i publikhavet men eftersom det var Polly så var jag inte speciellt taggad. Du vet petter och jag är inte så goda vänner. Haha. Men sen gick ridån isär och den första filmen rullade igång. Filmen hette "We own the night" och va en thriller som handlade om organiserad brottslighet vs. snuten och om en kille som hamnar mittemellan. Kanske inte den bästa i sin genre men bra skådespelare gjorde filmen klart sevärd. Men jag hade en liten dipp energimässigt efter att ha flängt runt hela dan så just då trodde jag inte att jag skulle orka hela natten. Men i pausen efter första filmen så gick jag ut och fyllde på förrådet med en macka och lite "Burn". Jag gick även ner och köpte mig en stor dricka eftersom min hals va rätt torr.

Och efter lite lotterier och mer godisregn så började den andra filmen som visade sig vara "Juno". Först tänkte jag att nu har jag en chans att sova då den skulle handla om en tjej som blev gravid när hon va 16. Jag brukar inte va så jättemycket för starka filmer och klockan halv tre på natten kändes det ännu mindre lockande. Men det visade sig vara en komedifilm som behandlade ämnet på ett ganska fyndigt och roligt sätt. Så faktiskt va den riktigt bra. Och jag hade lyckats piggna till igen så nu var det inte längre något problem att hålla sig vaken. Är man nattmänniska så är det ganska lungt.

Popcorn och Mer hämtades in i den andra pausen och efter att med nöd och näppe lyckats undvika att vinna en pyjamas så drog den sista och bästa filmen igång, nämligen Bee Movie. Jag har hört att folk kritiserat den för att inte alls komma upp i samma standard som Dreamworks tidigare filmer och det kan jag faktiskt köpa, men för det är den väldigt långt ifrån dålig. Jag satt faktiskt och häpnade var dom får alltifrån och det va sannerligen en skön film med en hel del roliga inslag. Camilla däremot orkade inte hålla sig vaken och somnade till några gånger under filmen. Jag märkte det tyvärr inte så hon missade en hel del. Synd för henne men man måste kunna kontrollera sig lite bättre tycker jag.

Men för att sammanfatta det hela så började det hela bra, fortsatte bättre och avslutades bäst. Men sen ville jag bara hem till sängen. Problemet var väl i så fall att klockan närmade sig 08:00 och skolan kallade. Så jag åkte först till Väsby och lämnade av Camilla och drog mig sen tillbaka mot Rubban för att överleva en dag i skolan. Men efter två timmar matte klarade jag inte av mer och tog mig hem till min varma sköna säng och avnjöt sex timmar i sovande tillstånd.

Men tro inte att min hetsiga tillvaro hade nått ett stadium där jag kunde ta det lungt en längre stund. Nej nyvaken var det bara att slänga i sig lite mat och sen slänga in sig själv i duschen. Det var nämligen dags att göra sig i ordning för den stundade NT-festen som gick av stapeln på Claras. Så jag fixade klart mig och fick reda på att vi skulle ladda upp i Norrviken. Martin hade bjudit in mig och Flemman till hans grabbar där och det måste jag säga va trevligt. Trodde nästan det va off limit för utomstående men nu bevisade dom motsatsen och ingen blir gladare av det än jag.

Så ner till de där förbannat gråa (och ibland blåa) tågen för att återigen ta sig en resa mot sydligare breddgrader. Jag mötte Flemman på station och efter att ha handlat lite virke på Ica och mött upp Martin rörde vi oss mot Tompa i hjärtat av Norrviken. Där va det redan en hel del folk så vi började genast att ladda upp. Vi blev serverade shotglas i renaste is och det va en smått bisarr upplevelse att se folk först dra i sig en klunk sprit och sen ta en redig tugga av "glaset". Men allt för att vara lite annorlunda, är det inte det jag brukar säga?

Det fortsatte sen inne i vardagsrummet där vi åt pepparkakor och lyssnade på svensk reggae. Måste säga att "tsunami punany" va något utöver det vanliga. Och med det lämnade vi Norrvikens trygga lantliv för att dra oss till storstan och slutligen vandra ner till Claras.

Men där tog det tvärstopp för mig så vakten utanför ansåg att jag fått i mig allt för mycket alkohol och att jag skulle vänta utanför. Grejen var att jag verkligen inte va för full. Jag vet att det låter som en värdelös undanflykt men jag tror att min alldeles för korta och oregelbundna sömn det senaste dygnet gjorde att mina ögon inte såg så "nyktra" ut.
Men oavsett så va det en annan vakt som bad mig gå iväg en stund så att den andra vakten skulle slippa se mig ett tag och sen komma tillbaka. Då skulle jag säkert komma in enligt honom. Så jag svängde runt kvarteret och hittade lite trevligt folk som jag snacakde med ett tag. Så om sanningen ska fram gick det ingen större nöd på mig.
Och efter en stund rörde jag mig tillbaka och stötte på en hop med glada människor som jag köade med. Och den här gången klarade jag mig förbi den smått läskiga kontrollen helt utan problem och fick efter lite drygt en halvtimme komma in och båbörja det riktiga festandet. Tydligen visste varenda kotte om mitt missöde för det var inte få som mer eller mindre hoppade i famnen på mig och gratulerade mig för att ha kommit in.

Jag hittade sen Martin och Tompa i baren där dom va i fullt sjå med att hälla upp sig varsin jäger. Jag ropade in en till mig själv också, skålade friskt med de andra och drog sen ut på dansgolvet. Där va det fullt ös i ett rasande tempo när de underbara låtarna avlöste varandra. Den sång jag minns bäst från natten var Rise up...

My dream
is to fly
over the rainbow
so high

Och på den vägen fortsatte det i flera timmar och till slut så blev det nästan lite galet där på dansgolvet. Jag lyckades även ha det lite intimt där ett tag men jag vet inte om jag är vidare stolt över det. Ska inte säga att jag ångrar det men vi säger såhär att där stannar vi.

Eftersom Martin och Flemman redan dragit tidigt så fick jag sällskap med en hel del väsbygrabbar när jag väl skulle röra mig hemåt. Men det visade sig att alla hade hittat folk att sova hos så jag fick ensam bege mig till Sollentuna station där jag till min stora fasa fick veta att nattbussarna inte gick på vardagar. Illa av mig att inte kolla upp det innan men nu fanns det inte så mycket annat att göra än att vänta på första tåget. Så i över en timme låg jag och halvsov på en bänk där vid station och sen fick jag äntligen sätta mig på tåget ut till Väsby. Jag nådde sen 55:an strax innan halv sex efter en av de mest galna nätter på mycket länge. Men jag måste säga att det också va den mest lyckade. Svårt att förklara va sjukt najjs det va på Claras och att va där med nästan enbart folk man kände gjorde det oförglömligt.

Det va sen långt ifrån svårt att somna när jag väl mådde sängen men redan efter fyra timmar ekade väckningssignalen i sovrummet och då var det inte så kul att stiga upp. Inte nog med att jag fått alldeles för lite sömn så kände jag av festen riktigt mycket men jag kunde bara bita ihop för nu väntade den femtielfte tågresan på typ tre dar in till stan där jag skulle skriva teoriprovet. Och av alla dessa resor va den här den minst behagliga. Jag försökte plugga igenom en sista gång men det gjorde mig bara illamående. Och istället trängde sig nervositeten på och det tillsammans med baksmällan från igår höll nästan på att sluta i pinsamheter. Men jag klarade mig från det värsta och hittade till Vägverket intill centralen. Jag lyckades fåtill en ganska fint foto på mig själv och namnteckningen blev klockren så som jag minns det. Men det visade sig att jag råkat bokat till fel behörighet. Så jag fick ändra det där för inte va jag sugen på att skriva prov för MC-körkort. Men det rättades till och det var dags att slå sig ner vid datorerna för att göra provet. Återigen började det bubbla i magen på mig och den här gången var det halvvägs upp i halsen innan jag kunde förmå mig själv att trycka tillbaka det. Men det gick och jag lyckades lugna nerverna och börja svara på frågorna.

I början kändes det som att jag aldrig skulle klara det men efter att ha kollat igenom det en gång så kände jag mig ganska hoppfull för ett godkänt resultat. Grejen var bara den att jag var klar redan efter tjugo minuter och jag vågade inte avsluta redan då för det kändes nästan pinsamt om jag hetsade iväg och sen inte få godkänt. Men när jag kollat igenom det typ tre gånger till så orkade jag inte vänta längre. Det fick helt enkelt bära eller brista. Så med stor tvekan satte jag musen över "avsluta provet" och klickade till. Hjärtat hoppade över ett slag i bröstkorgen men sen visade sig en underbart grönt ord på skärmen: Godkänd. Då kände jag en otroligt lättnad. Och jag hade tydligen klarat det med ganska bred marginal. 59 poäng betydde att jag hade sex ynka fel och det betydde också att jag slog Martin och Mackan med en poängs marginal. Sånt gillar man alltid.

Så jag lät folket veta att jag klarade och snart bombaderades inkorgen med grattis-sms från alla möjliga håll. Farsan trodde jag tagit OS-guld eller nåt för han var nästan jublande glad. Man kan ju nästan undra varför? Litar han inte på mig att jag är bäst? Haha. Fast det är bra farsan. Kul att du blir glad.

Jag drog mig till skolan och hittade folket i matsalen och efter några tacochips satte vi oss ner vi ett bord för att prata om livet i allmänhet och festen kvällen innan i synnerhet. Jag fick veta att Flemman hade vart ute på äventyr. Usman va duktigt taggad på veta som verkligen hände men Flemman va duktig på att tiga. Usman utgick då från att en hel del hade hänt och när vi sa att inte kunde tro det för att Flemman inte sagt det så svarade han kort och gott: "Men han sa ju inte nej heller!". Usman du är verkligen för klockren och därför får du en plats på veckans lista. Du tyckte ju att jag aldrig skrev om dig men det beror mycket på att du håller dig undan för mycket. För när du är väl är med så är du oftast inblandad i saker som jag bara måste skriva ner.

Jag har under kvällen pratat med Flemman och fått reda på vad som faktiskt hände men självklart ska Flemman få avgöra vad och till vilka han vill berätta saker och ting. Om någon säger något i förtroende, oavsett hur viktigt det är, så ska jag inte skvallra vidare. Jag vet att jag inte är den bästa inom den kategorin men nu ere fan slut på det där.

Men en reducerad dag i skolan blev det och hem igen för att välbehövligt ta det lungt en stund. Men sen ville päronen fira att jag klarade provet så vi gled ner till Kinaresturangen och käkade lite. Jag fick tyvärr inte in något vidare smaskigt och ska jag va ärlig hade jag svårt att äta nåt överhuvudtaget den dagen. Men det är i alla fall alltid trevligt att umgås lite med päronen. Ni tror säkert att jag avskyr det men faktiskt så är det inte så, hur konstigt den än låter.

Men sen fick jag hetsa igen för jag skulle bege mig till Flemmans hemtrakter för att ha en sån där mysig kväll. Det var litet oväntat att det var linkan som tog tag i det hela och bjöd in folk. Men jag bangade inte utan samlade ihop lite grejjer och satte mig precis som alltid på tåget. Sebbe kom och hämtade upp oss vid station och tog oss till Flemmans grönvita boplats där vi undehöll oss själv med Guitar Hero och ett par omgångar Buzz. Vi hade självklart trevligt men eftersom jag började känna mig sjukt sliten efter dessa dagar så bestämde jag mig för att åka hem ganska tidigt. Så jag ringde Usman och påbörjade en lugn promenad till station och åkte hem. Måste säga att man alltid får ut nåt att prata med dig brorsan. Det är inte svårt att tycka om dig alltså trots dina sjuka påhitt. Your my man!

I Vsäby lockade jag ut Crille för att snacka lite med honom. Hade ju sagt att jag skulle va med honom på kvällen men min rastlöshet gjorde att jag inte orkade vänta på att hans träning skulle sluta. Ledsen att jag dissade dig där men vi hann ju med att ha det riktigt kul den lilla stunden där då vi promenerade genom snöiga Runby och avslutade allt med ett par trevliga budskap i snön på planen. Säger bara Benny och Popp(p)en. Kan det bli bättre. Och sen fick ju Lorry va med på ett hörn också.

Men hem till värmen och efter lite surfande slängde jag mig ner i sängen och fick äntligen på fullt allvar låta lugnet svepa in över mig och jag somnade lättare än nånsin förr nästan. Ett par intesiva dagar nådde sitt slut och nu när jag tänker på det så måste jag få erkänna att när min tillvaro stormar upp och jag får hetsa hit och dit innan jag knappt hinner hämta andan, det är då jag njuter som allra mest av livet. För när jag väl sitter och tänker tillbaka på en sån här period så är det verkligen det jag känner. Jag hittar mitt inre lugn när det stormar runt omkring mig. Och jag är så otroligt glad över att jag hittat tillbaka till det här då jag flänger runt överallt. Va ju ett tag där då jag inte gjorde annat än att sitta framför burken hemma och trots att jag kan tycka det är skönt ibland så är det inte så jag vill leva mitt liv.

Den här lördagen ha i och för sig fått bli en lugn dag då jag inte gjort så mycket. Jag va ute och tränade lite grejer med bilen tillsammans med min snälla far som jag ska komma ihåg att tacka för att han tvättade mina kläder under kvällen trots att en maskin hade gått sönder. Men i alla fall så är det dags att öka på dosen övningskörningen när det nalkas uppkörning. Jag bokade nämligen under kvällen men jag tänker tyvärr sitta inne med datumet. Jag har redan press och förväntningar på mig själv och pallar inte med att få det från andra heller. Men jag lovar att ni ska få reda på det när jag står där med kortet i handen. Kan i alla fall säga så mycket att det är innan sportlovet. Sen får ni gissa vilt.

Och jag märker nu att jag missat de två inledande dagarna av veckan men jag kommer faktiskt inte ihåg så jättemycket från de dagarna. Ska väl i så fall vara att jag överlevde en färd i Usmans mazda hela vägen till stinsen och tillbaka trots att nåt går sönder bara man lutar sig mot det. Men det var i alla fall kul att se Usman förtvivlat försöka förstå varför lamporna blinkade när vi gått ur och inte trodde på oss när vi sa att Martin satt på varningsblinkers. Du är en rolig individ Usman. Och nu ska du inte klaga på att jag undvikt dig i bloggen. Dessutom har jag nästan enbart varit positiv och jag menar det dessutom även om du kanske inte tror det.

Men nu väntar nog sängen. Eller kanske ett par låtar på Guitar Hero. Eller ett par avsnitt 24. Kanske en toast? Ajja, oavsett så ska jag avsluta skrivandet. Jag återkommer om en vecka igen då det är jullov. Säger bara så mycket att blir den kommande veckan till hälften så galen och intensiv som den här så anser jag den lyckad.

PEACE!

2007-12-16 @ 03:44:30 Permalink Allmänt Kommentarer (8) Trackbacks ()

Bland uteliv och inomhusupplevelser

Veckans Lista!

Veckans Happening: Utekvällen igår.
Veckans Bästa: Händelserik vecka. Sånt gillar vi.
Veckans Sämsta: Lite sjukdom spelade in. Mindre roligt
Veckans Jobbigaste: Väntan på körkortet. Vill ha nu!
Veckans Citat: "Nej den här gubben går vi inte på!" - NT-showens manusförfattare 9/12-07
Veckans Film: American Gangster
Veckans Låt: Miss Blue - Vincent

Jag klagar ju alltid på att veckorna rullar på i ett alltför snabbt tempo och den här veckan är knappast ett undantag. Jag förstår ibland inte hur tiden bara rusar iväg innan man ens hinner blinka och så sitter man där på söndagkvällarna precis som vanligt och känner att ångesten inför ännu en skolvecka kommer krypande. Men istället för att sitta här och klaga på att mitt liv rusar förbi så ska jag stanna upp och titta tillbaka på veckans påhitt och vid en snabb återblick har jag hunnit med en hel del måste jag säga. Och det är alltid kul och då kan jag ju dessutom fylla det här blogginlägget ganska så enkelt utan att jag behöver svamla ihop en lång text som Tobbe sen vägrar kommentera. Jag vet i och för sig inte hur han ställer sig till sin lilla strejk nuförtiden men jag kan ju i alla fall hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och börjar kommentera hans favoritblogg igen.

Men till veckans upplevelser där vi inleder med va hela veckan handlat om i skolan. NT-veckan inträffar ju som bekant en gång om året i skolan och det är för alla intagna en ganska speciell vecka. När man kliver av bussen på måndagmorgonen så får man direkt en NT-tidning inkörd i revbenen av någon i en blå overall eller ett par neongula byxor. Sånt är livet liksom.

Sen när man väl är inne i skolan så ser man inte längre de trista tråkiga väggarna. Istället ser man ett stort antal väldigt färgglada a4 med budskap som pryder skolan under hela veckan. Så hela måndagen går man där och läser på lapparna om skämt om det mesta. Och sen avslutas det hela med en stor show på fredagen. Det är en väldigt fin tradition här på Rubban.

Men jag måste säga att hela NT-grejen tappade sin glans efter förra årets rubriker i tidningarna. Efter bland annat Aftonslaskets skandalrubriker  har man fått dragit ner på allt det som NT-showen faktiskt står för. För det första fick man inte strippa i år vilket naturligtvis är ett bakslag i sig men det värsta va nog att man inte längre får driva med programmen. Det är ju det som hela tiden har varit så otroligt kul med NT-showen. Sen har det ju alltid varit lite prestige mellan N och T när det gäller vilka som gör den bästa showen. Men i år hade man slagit ihop sgi och bara gjort en show.

Men det jag egentligen ville komma till va att med alla dessa nerskärningar och ändringar skulle showen knappt va sevärd men jag blev i alla fall motbevisad för dom hade fixat ihop en riktigt bra show. Som Tobbe säger så dog NT-showen förra året men det som ersatte va långt ifrån en besvikelse. Jag hade i alla fall kul under den dryga timmen i Aulan. Så jag har inget att klaga på. Jag måste förövrigt säga att killarnas duschdans va det bästa på showen.

Men NT är ju inte allt här i världen och den här veckan är det bara en av alla grejjer som har fått uppdraget att förgylla min vardag. I måndags var det återigen dags för ett hockeyderby och eftersom Tobbe just den dagen fyllde sina 18 år så bjöd jag med honom på en helkväll på Hovet. Efter en pizza på The Penguin så rörde vi oss mot Hovet. När vi sedan letade efter våran ingång så höll vi nästan på att hamna mitt i rusningen av mobbarna som ville slåss. Men polisen hann emellan som tur va. Men man blev lite chockad först när typ hundra svartgula huliganer kommer rusande mot den riktning där man själv står. Men nån gång ska man ju uppleva det också och det fick mig i alla fall lite mer taggad på matchen än vad jag hade varit i skolan.

Väl inne på hovet intog vi våra sittplatser och vi va väl bland dom enda som valde Bajens sittplats den här gången. Vi fick i alla fall sällskap av Sebbe och Mackan och efter en stund kom även James och Sebbe Andersson dit. Måste säga att det va kul att stöta på Sebbe Andersson. Det va inte direkt igår man fick se den mannen så det bangar man inte på.

Sjävla matchen var väl ingen större höjdare men det va rätt skön stämning där inne där båda lagen idag hade rätt okej klackar. Gnagarna vann väl i antal och med hjälp av deras trumma också topparna i ljudvolym. Jag tyckte ändå bajarna höll en jämn nivå matchen igenom för att till slut ta över totalt. Det va väl inte så konstigt när Bajen gjorde 3-2 med en minut kvar och inkasserade sin andra seger i år.

Och jag säger bara det. Jag förstår mig inte på Bajen Hockey men det är jävligt kul att dom bara lyckas vinna derbyna. Jag undrar fan vad dom gör just i dom matcherna. Eller är det gnaget som alltid underskattar. Eller hur fan är det. Jag har ingen aning. Men en sak vet jag. Bajen och hockeyderbyn är en bra kombination. Så jag hoppas dom kan stanna kvar i allsvenskan så man får uppleva fler sådana här drabbningar.

Sen va det självklart klockrent när hela laget och klacken tillsammans efter matchen stämde upp i gemensam sång. "Fattiga Bajen, Ja vi e fattiga Bajen..." Jag har alltid gillat självironi och det är nåt som vår kära klack i alla fall besitter.

Från hockeyn smiter jag över till nåt helt annat och det är vår helkväll bland stockholms gator och klubbar. Jag vaknade rätt sent igår och kände att jag behövde göra nåt för att inte känna att helgen slösats bort. Så jag hetsade iväg några sms och undrade vad folket tänkt göra med den här lördagskvällen. Jag gissar att herr Fröberg blev ganska förvånad eftersom jag aldrig brukar vara på när han kommer med sina sms. Men idag så ville jag och han skulle tydligen ut på krogen. Så jag hetsade Flemman en stund som till slut bestämde sig för att hänga med och en stund senare hade även Martin bestämt sig för att joina oss.

Men innan vi kom så långt så blev det av till torget för en pizza med Ludde Z vilket aldrig sitter fel. Men sen började jag ladda upp ordentligt inför den stundande utgången. Flemman hetsade nästan för mycket där ett tag så till slut gav jag vika och lät han komma ut till Väsby. Men jag tror han hann va här i ungefär tio minuter innan det var dags att sätta sig på tåget söderut. Jag träffade en ganska glad och förfriskad Lasse nere vid perrongerna och han praktiskt taget slängde sig i famnen på mig. Men sen fick vi knata genom halva tåget för att möta martin som satt där med nåt annat gäng.

Men till stan kom vi rejält taggade och där stötte vi på Mackan och Jonas som vi skulle ha sällskap med till Club Toxic. Men tydligen så hade det varit dåligt drag där så vi bestämde oss för att ta en chans på Claras istället. Men när vi väl kom dit väntade en lång kö och vi hade inte åkt hit för att köa hela kvällen. Så vi drog oss tillbaka mot Tuben för att låta Martin styra oss till det stället där hans kusin härjade. Det visade sig vara ett av kvällens stora misstag. Inte nog med att vi först åkte för långt. Sen så irrade Martin mest runt vid Rådmansgatan så vi sket i det, drog honom därifrån och bestämde oss för Chaplins på Kungsgatan istället. Och där kom vi in.

Det va väl inge vidare drag där heller men efter några bira kände vi oss rätt taggade på karaoke så va grabbade mikrofonerna och drog loss i Sommartider. Det va väl meningen att vi skulle köra Vintertider men det blev inte så av någon anledning. Men sen körde vi även Sweet child of mine. Jävligt skön.

Helt plötsligt hade även Martin försvunnit och jag har ingen aning om vart han tog vägen. Vi andra slog oss då ner på Donken en stund inna vi kände för att börja tänka på refrängen. Jag och Flemman tog oss tillbaka till Centralen och catchade första bästa buss som visade sig vara 697:an. Egentligen borde jag ju väntat på donken eller nåt istället för att åka till Sollentuna och frysa. Men jag träffade Mackan på bussen precis som alltid nuförtiden så vi hade sällskap. Träffade på Sebbe Karlsson och nån tjej vid Sollentuna och vi tog lite bussar fram och tillbaka för att vänta på 98:an. Så vi hade inte tråkigt i alla fall.

På 98:an träffade vi även på Mia som va i full gång med att bli uppraggad av en fyrtiotaggare. Men vi räddade henne därifrån och snackade om det mesta på vägen hem som inte är en liten resa eftersom den där helvetesbussen ska runt överallt. Men hem till sängen kom jag strax efter fem och då somnade jag riktigt riktigt gott kan jag lova. Som vanligt en heltrevlig kväll med skönt sällskap. På torsdag är det dags igen då det är NT-festen på Claras. Det verkar som en hel del folk ska dit så jag bangar inte. Det va jävligt kul att man träffa på så många man kände också. Det är typ halva grejjen med att dra runt sådär. Och när det gäller Chaplins så va det inget vidare drag där men det blir ju inte bättre än vad man gör det till och då tycker jag ändå vi drog upp stämningen så länge vi va där.

Onsdagen den här veckan betydde bio med Tjomp och Anton. Vi drog in till Sergel och kollade American Gangster som va riktigt bra. Maffiafilmer är fan sköna filmer oftast och med bra skådisar sitter det inte fel nånstans. Men det va inte så mycket mer vi gjorde den kvällen förutom just filmen. Men det är alltid trevligt att dra på bio. Jag lär ha slagit mitt biorekord det här året i alla fall. Tror jag är uppe i kanske 15 eller nåt och då har jag inte räknat med dom tre jag ska se på onsdag. Men det e kul och gå på bio så varför inte.

Idag var det Snappers-match igen och vi motade tillbaka Vittra när slutresultatet skrevs till 8-4. Sebbe var dagens poängkung med sju pinnar men det berodde till stor del på att han snodde de mesta av de flestas speltid den här kvällen. Men det verkar inte finnas så mycket att göra åt det längre. Snubben vägrar ju bry sig om vi andras speltid. Jag får försöka snacka med honom igen nån gång. Men jag vette fan hur. Och för att tillägga nåt om matchen kan jag säga att jag återigen stänkte in en balja. Så efter halva inomhussäsongen har det blivit 14 poäng från min fot vilket jag absolut ser som godkänt.

Halkbanan är nu också avklarad. Den fixade jag på Väsby Driving Ranch i onsdags. Åkte väl dit vid åttatiden på morgonen. På vägen dit i bilen fick vi se en film om en kille som raceade genom Stockholm vilket faktiskst såg rätt häftigt ut även om jag inte riktigt förstår varför man visar den när man är på väg till ett ställe för att lära sig mer om risker och säkerhet när det gäller bilkörning. Men sånt överlever man.

Jag fick en rätt skön kille som partner för dagens övningar och vi hade rätt kul när vi sladdade runt där. Våran kommentator va riktigt rolig som satt och drev med alla från sitt lilla hus. Men det är fan så det ska va. Det blir ju alltid lite roligare på det sättet. Så nu är första steget mot körkortet avklarat och teoriprovet är inbokat på fredag. Så jag hoppas att jag kan klara det så är det bara uppkörningen kvar vilket jag vill göra så fort jag bara kan. Det känns som att jag kan det här med bilkörning nu även fast Linkan har svårt att tro det.

Jag vet inte hur långt det här har hunnit bli men jag börjar bli rätt trött på skrivandet faktiskt. Egentligen kände jag mig inte så taggad när jag började heller men det måste ju skrivas liksom. Men fan jag tror inte jag har så mycket mer att prata om den här veckan. Fast jag kan ju avsluta med lite notiser.

1. Martin och jag begav oss till Täby i tisdags där han skulle hämta ne miniräknare. Inget speciellt hände men en trevlig tur dit och sen hem till Väsby var det allt.

2. Fredagkvällen får inte glömma då jag fick umgås lite med Crille. Vi kollade på Ensam Hemma (JULKÄNSLA!) och spelade lite spel. Riktigt mysigt.

3. Skolan va inte så rolig den här veckan, mycket på grund av att jag var sjuk nästan hälften av dagarna

4. Har jag glömt nåt nu blir jag arg!

5. GOD NATT!

PEACE!

2007-12-10 @ 00:42:17 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Eurotrip, dag 8 - Rundgång Roma

Dagens Lista!

Dagens Resa: Under jord på Roms Tunnelbana
Dagens Bästa: Vatikanstaten
Dagens Sämsta: Att jag inte hann med och få se insidan av Colosseum
Dagens Jobbigaste: Hjärnan kunde inte längre ta emot nya intryck på samma sätt
Dagens Bild:
image10

Tiden har rullat på i ett nästan alldeles för högt tempo de senaste veckorna. Jag har under den tiden haft en hel del saker för mig, båda roliga saker och saker som jag mer eller mindre varit tvungen att göra och därför har jag inte riktigt hunnit med att hålla upp tempot i bloggen. Det som blivit mest lidande är väl den här reseskildringen där jag inte hunnit med att skriva om de två avslutande dagarna.

Men kvällen till ära har jag dragit på mig nåt slags virus så jag har tiden över för att fortsätta redogörelsen om resan. När jag lämnade er sist befann jag mig i Rom sovandes i en stor säng. Och när jag nu hittat tillbaka hit så börjar den sista hela dagen där vi kunde njuta av semestern. Och dagen skulle tillbringas vid Roms alla hörn och kanter.

Vi började morgonen med att vandra upp för vår breda gata och satte oss ner på Donken för en snabb frukost. Jag spenderade tiden med att fota en duva som skulle picka i sig brödsmulor och lyckades få en riktigt bra bild på den. Men sen va det dags att bege sig under jord till tunnelbanan. Där tog vi den röda linjen västerut för att besöka Vatikanstaden.

När vi kom fram visade sig att det va en hel del folk som styrde stegen i samma riktning. Men det gjorde ju inte så mycket och eftersom solen sken så att huden nästan brände så glassade man gärna runt bland folket. Och jag förstår att folk ville åka hit för visst är det en mäkltig plats på världskartan. Torget utanför den väldiga S:t Peterskyrkan är verkligen gigantiskt. Jag vet inte varför men öppna platser är lite min grej. Kanske därför jag gillar fotbollsplaner. Nej men jag vet inte. Det är en skön känlsa att va mitt på ett stort torg så där. Så vi stod där ett tag och andades in känslan. Lägg därtill att vi befann oss i ett nytt land. Det är inte helt fel.

Men sen tänkte vi röra oss in i kyrkan för att se vad som väntade där och det började med att vi hamnade i kön upp till kupolen. Jag visste inte att man kunde gå upp dit så jag vart i alla fall positivt överraskad. Men det va en bra bit upp kan jag säga. Eftersom kön till hissen ringlade sig överdrivet långt så valde vi trapporna. Jag kommer inte ihåg exakt hur många det va men kanske runt 600 stycken eller nåt. Det tar i benen i alla fall.

Men upp kom vi och visst va det värt varenda trappsteg. Utsikten va ju helt magnifik. Och sikten var lite bättre här än va den va i Paris från Eiffeltornet. Här kunde man verkligen se ut över hela Rom. Man märkte också att det hade börjat samlas en hel del folk nere på torget. Vet inte om det av någon speciell anledning men det var nästan fullt med folk därnere.

Vi vandrade i alla fall ner igen och tog oss en titt på kyrkan. Jag förundras alltid hur detaljerat dom lyckas göra allt. Varenda liten millimeter är ju noggrant målad eller strukturerad för att allt ska se perfekt ut. Och kyrkans storlek går inte att jämföra med något annat. Det finns ju en hel del skillnader i storlek med Eds Kyrka i alla fall, den saken är säker.

Jag tog en snabb sväng inne på nåt litet museum men sen rörde vi oss ut igen. Vi tänkte börja röra oss tillbaka in till Rom men vandrade lite fel i jakten på en tunnelbanestation. Och farsan började känna att hungen smög sig på så vi stannade på nån liten gata och slängde i oss ett mål mat. För min del blev det en snitschel med lite pommes. Inte helt fel nej.

Men vi hittade så småningom vårt underjordiska färdmedel och åkte tillbaka in mot Rom. Den här gången gick vi av ett par stationer tidigare för att knalla genom stan. Det första vi fick se va Spanska Trappan. Detta ställe är ju verkligen känt över hela världen men av någon anledning kändes det som vilken trappa som helst. Men jag tror att det började bli för mycket nu. Hela veckan har man fått uppleva nya platser med en mängd olika intryck. Det började nog sätta sina spår för man kände inte samma entusiasm längre. Nu blev det nästan så att man åkte till platserna för att man "måste", tog ett kort och sen drog vidare.

Men nu har man i alla fall varit där och vi fortsatte promenade genom stan. Vi fick syn på ett ställe som kallades Time Elevator som va en slags 3D-biograf som skulle visa hur Rom såg ut under antiken. Så vi drog in där och fick ladda upp med två animerade filmer som va lite coola. Och filmen om Rom var både intressant och rätt roligt gjord. Så det va ett trevligt sätt att spendera två timmar på.

Sen vandrade vi bort mot Forum Romanum. Det är ju också en rätt speciell plats. Och rätt häftigt att man lyckats bevara ruinerna av en hel stadsdel mitt i stan. Och visst känns det som man andas in historia när man går där bland kullerstenarna och statyerna. Det var faktiskt lite mysigt. Och i ena änden av detta stora museum ligger Collosseum och idag tänkte vi ta oss en titt på insidan. Men det visade sig att det hade stängt ungefär 20 minuter innan vi kom fram till grindarna så där rök den chansen.

Men inte skulle vi sura ihop för det. Vi rörde oss istället tillbaka till hotellrummet för att det ta det lugnt en stund. Vi hade bestämt oss för att inte flänga runt så mycket mer den kvällen. Istället hittade vi en pub längre upp på gatan som skulle visa Inter-Juventus på storbild så det fick bli kvällens mål.

Och kvällen kom och vi intog våra platser på "The Flann O'brien". Farsan beställde in två bira och vi avnjöt en helt okej match. Vi satt där och snackade om lite allt möjligt. Och ju mer jag tänker på det så borde man göra sånt här oftare. Träffas några stycken, ta ett par bira och, snacka lite skit och kolla fotboll. Det är fan avkoppling om något det.

Efter matchens slut så blev det inte att vi gjorde något mer och jag va rätt slutkörd efter dagens vandrande så vi tog oss tillbaka upp på femte våningen till vårt hotellrum och jag slocknade ganska snabbt. Fast inte innan jag hunnit tänka en stund på dagens och veckans äventyr. Nu va det ju liksom slut. Dagen efter väntade hemresan  och jag låg där och försökte sammanfatta resan. Men jag kom inte särskilt långt för natten tog tag i mig och jag somnade in djupt. Ni får veta mer om hemresan och sånt  i det sista inlägget för det blev inte så problemfritt och händelselöst som det kan va.

To be continued...

PEACE!
2007-12-06 @ 23:49:34 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Julklapp 1 - Snappers goes GBG!

Det här inlägget påbörjades redan i början på Juni detta år men av lite olika anledningar blev det aldrig färdigskrivet. Men så här i juletider passar det ju bra att ni får en liten julklapp. Och kanske blir det ännu roligare att läsa det nu när det gått en tid. Så luta er tillbaka och njut av minnet från Snappers intåg i Göteborg en varm sommarhelg 2007.

Jag har fan bara roliga och sjuka minnen från den här resan. Okej några negativa saker inträffade väl men nåt positivt kom alltid ur det och jag kan verkligen säga att den här resan varit värt varenda öre.

Men om jag kanske ska ta och börja från början. Torsdagen den 31:a Maj 2007. Dagen då Black Snappers reste till baksidan för att spela korpiaden. Ja bara några veckor innan trodde jag inte att den dagen skulle komma. Jag va verkligen orolig att folk skulle banga ur i sista stund. Men när dagarna sen försvann alltmer och den speciella dagen kom allt närmare insåg jag att resan faktiskt skulle bli av. Och inte nog med det så skulle vi resa med nästan fullt manskap. Den enda som egentligen saknades var Linus som prioriterade annat.

Och till slut kom dagen jag hade väntat ett bra tag på. Jag hade ställt klockan på sju för att ha lite tid på mig innan farsan skulle kör ut mig till Arlanda. Jag vaknade ändå före alarmet och kände mig ganska pigg trots att sömnen inte hade varit den bästa. Men samtidigt va man ju så taggad på resan så man kopplar ju bort allt va trötthet är. Jag gick upp och hann knappt få på mig kläderna när Martin ringde och sa att våra flygbiljetter inte funkade. Jag fick panik och ringde direkt upp till Mackan som redan var på Arlanda. Jag bad honom kolla en gång till men av någon anledning gick det inte. Så fruktansvärt dåligt av Sterling. Men vi hade inte direkt tid att börja tjafsa med dom så jag gick in och beställde en ny biljett på det första SAS-planet för dagen. Där blev man 500 spänn fattigare men det brydde jag mig inte om för jag vägrade låta Sterling förstöra den här resan.

Jag packade sen ihop det sista innan Tobbe, Flemman och Martin anlände så vi kunde röra oss ut mot Arlanda. Det visade sig att alla utom Flemman skaffat sig nya biljetter så när vi väl kom fram så ställde sig han i kö för att köpa en biljett medan vi andra passade på att checka in bagaget. När Flemman väl kom fram till kassan fick han reda på att han skulle få det hundra kronor billigare om han beställde biljetter på internet och innan vi hann förklara för honom att han inte kunde betala om han köpte via internet så hade han lämnat kön. När han sen återigen kom fram till kassan var biljetterna slut. Så det fanns inte så mycket att göra åt det utan han fick köpa en ny biljett på nästa plan som gick två timmar efter vårat. Snöpligt för honom men det är sådant som händer. Han lät i alla fall inte det dra ner hans humör och vi andra började komma igång igen också efter den dåliga starten.

Vårt plan kom in och vi gick på. Det visade sig att vi hade olika platser men jag lyckades sno till mig en plats bredvid Tobbe och Mackan. Martin däremot blev inklämd mellan två pers och fick ensam plåga sig igenom resan där han sysselsatte sig genom att försöka lusläsa aftonbladet. Vi andra hade det annars skitkul och vi retade säkert upp en del av alla slipsnissar på planet. Men resan tog ju bara en timme så varken dom eller Martin led nog för länge.

Väl på marken och inne i terminalen hände nåt riktigt oväntat. Väskorna började rulla in på bandet och den andra väskan som kom tillhörde mig. Helt otroligt. Jag brukar alltid ha så otur med de där men nu var det verkligen tur. Och det kändes skönt att få turen på sin sida igen. Dom andra fick sina väskor rätt snabbt dom också och vi knallade ut i strålande solsken ut till flygbussen som vi inte behövde vänta länge på.

Bussresan gick bra. Jag minns inte hur vi fördrev tiden men den halvtimmen tycktes gå ganska snabbt och snart så passerade vi Balder längs motorvägen. Vi gick av bussen vid korsägen och bestämde oss för att åka till vandrarhemmet. Så vi klev på 6:ans spårvagn som skulle ta oss till Olivedalsgatan. Vi va osäkra på hur vi skulle betala men bestämde oss för att bara kliva på och om det kom en kontrollant skulle vi skylla på att vi va turister.

Men ingen kontrollant syntes till. Däremot var det e tjej som började prata med oss. Hon hörde väl att vi inte var därifrån och hon tipsade oss om ett fik med jättegoda kanelbullar vid hamnen vid Haga som hon tyckte vi borde besöka. Trevligt det där att folk kommer fram och pratar med en. Det skulle ju aldrig hända i Stockholm.

Vi kom fram till vandrarhemmet och märkte direkt att det låg rätt bra till. Det fanns en mängd resturanger och butiket i närheten och dessutom låg det nära parken. Jag kände direkt att det här kunde bli bra. Vi ställde in väskorna och drog sen ut på en lång promenad in till stan som tog ungefär tjugo minuter. Vi stannade sen till vid Brunnsparken där vi tryckte i oss lite kebab. Sen tog vi glass till efterrätt och väntade in Flemman som nu anlände till Baksidan.

När vi fått tag i Flemman satte vi oss på en staty som fanns där vid Brunnsparken. Vi roade oss med att balansera på kedjorna som inhägnade statyn men efter ett tag blev vi utskällda av nån gubbe som babblade en massa om skumma saker. Jag fattade inte så mycket annat än att han ville att vi skulle sluta hålla på med kedjorna.

Klockan tickade iväg och det började bli dags att möta upp ännu en lagmedlem. Lagets enda svarthåriga hjälte valde den billiga resan med buss och trots att han kom iväg först på morgonen var han inte framme föränn på eftermiddagen. Men vi begav oss iväg till bussterminalen för att möta honom. Jag och Martin ville båda va först fram och hälsa på honom men eftersom vi inte visste vilken hållplats han skulle komma till så blev det lite spring hit och dit. Till slut fick vi i alla fall syn på den förlorade sonen och vi sprang ikapp honom. Desvärre han Martin före men det är sånt man får ta en sån här dag. Det var i alla fall kul att se honom. Jag trodde hela veckan att han skulle banga ur men nu hade han bevisat att man kan lite på honom och underbart att ha med sig en annan KBN:are där nere.

Nu kände vi att det var dags att åka till vandrarhemmet och checka in. Vi såg att man kunde betala spårvagnen via sms för 10 kronor och vi tänkte att det kunde va smart. Martin va såklart ännu smartare att han väntade med att skicka iväg sms:et tils att en kontrollant syntes. Det gick snart upp för oss att kontrollanterna kom lika ofta som på tunnelbanan hemma, det vill säga aldrig så Martin sparade en hel guldpeng. Vi andra tog efter också i fortsättning och avvaktade sms:et.

Vi checkade in och fixade allt sånt. Men jag var tvungen att vänta på Mini och Sebbe som precis hade landat på Landvetter innan jag kunde gå och göra något eftersom dom skulle bo med mig. Usman fick ju också bo där. Han fick det dessutom gratis. Varför vet jag inte. Förmodligen för att han hade svart hår.

Det visade sig att vandrarhemmet var uppdelat i två delar och att vår del av det låg på andra sidan ett stort garage. Men på vår sida var det inte alls många rum så därför kunde vi ha samlingsrummet mer eller mindra för oss själva och dessutom behövde vi inte oroa oss för receptionen eller så. Så i fortsättningen blev det att vi hängde en hel del där och vi hade det rätt mysigt. Men för att inte gå händelserna i förväg så fortsätter jag med att berätta att när Sebbe och Mini anslutit till Slottskogens Vandrahem och jag låtit dem ta en titt på rummet så var det dags att dra till parken och lira lite boll. Det övriga gänget va redan där och när vi andra kom dit började vi köra en liten mini-turnering där man två och två gjorde upp om den slutgiltiga segern. Sen lottade vi nya lag. Mackan visade att målet mot Gerrard Butler inte va en enångsgrej utan sprutade in mål mella stolparna som idag var gjorda av små pinnar. Usman låg som vanligt mest på marken och sökte vädjande efter en frispark och Tobbe var överallt med sina långa ben.

Det var även nu man för första gången fick stifta bekantskap med CopyCat-Flemman som var ruskigt snabb upp med kameran så fort nån annan letade i fickan efter densamma. Inget ont om dig Flemman men hade du kameran uppe nån gång när ingen annan hade det?

Ajja. Jag tänker inte sitta här och gnälla. Efter ett par timmar i parken drog vi tillbaka och duschade och lite sånt. Det började också bli dags att få nåt i magen. Gänget splittrades upp i två delar. Det ena ville dra in till stan medans vi andra kände för att laga ihop nåt själva nu när vi belönats med kök ute i samlingsrummet. Så jag, Tobbe, Mackan och Mini drog till Hemköp och köpte lite enkel mat bestående av pasta och köttbullar. Mackan köpte dessutom nån äcklig grön smörja som jag inte ens kommer ihåg namnet på.

Sen efter maten drog dom andra iväg och kvar satt förutom jag också Tobbe, Mini och Flemman. Vi satt först ett tag och snackade men så småningom kom kortleken fram och det blev ett par omgångar vändtia. Men efter ett tag ville Flemman spejsa till det lite genom att köra den gamla klassikern Hej Knekt! Jag tyckte det verkade som en bra idé så vi körde igång en hetsig omgång där Tobbe blev den som vann genom att först bli av med alla sina kort. Vid det här laget hade Flemman kommit upp på högvarv där han garvade intesivt åt allting som hände. Jag och Mini utnyttjade det till fullo genom att spela ut korten innan Flemman hann lugna sig. Varje gång han fick plocka upp ytterliggare kort blev skrattsalvan häftigare och till slut slängde han iväg korten i ren frustration.

Men det gjorde ju inte att han slutade garva. Medan tobbe började blöda näsblod av ren trötthet satt Flemman och garvade konstant. Jag och Mini gjorde vårt bästa för att se till att han fortsatte och vi lyckades jävligt bra måste jag säga. Jag tror helt seriöst han garvade oavbrutet mer eller mindre i två timmar. När dom andra kom tillbaka från sin nattliga rundtur höll han fortfarande på och dom undrade om vi gett honom något. Men så var inte fallet och så småningom lyckades han lugna ner sig lagom till läggdags. En efter en lämnade folk rummet för en stilla vandring mot sängen. Jag kände själv hur ögononlocken tyngdes ner av tröttheten så jag och Mini gick ner på rummet. Jag la mig i sängen och lyssnade på lite musik men kände inte för att plåga mig mer. Jag behövde sömn efter den intensiva dagen och jag visste att jag behövde energi till helgens kommande äventyr. Så jag släckte lampan och la huvudet på kudden och inte långt därefter slumrade jag tyst in i drömmarnas värld.

Men inte fullt så smidigt vaknade jag morgonen efter. Alarmet började tjuta redan vid åtta. Frukosten var serverad och eftersom vi betalat för den fanns det ingen anledning att inte gå dit så jag hasade mig ur sängen och fick med mig Mini bort till det andra huset. När jag hälsade på hos dom andra visade det sig att lagets sista eftersläntare hade infinnit sig så var hela laget samlat. James och Sebbe hade hela morgonen vart på resande fot och satt nu och hetsade de andra tills dom var helt vakna.

Men magen började kurra så vi tog stegen upp för trappan för att inta oss en stadig frukost. Jag själv högg in på de nykokta äggen och den goda filmjölken. För mig var detta utmärkt eftersom jag aldrig annars orkar äta frukost. Jag är för lat på morgonen för att bre mackor men när det bara är att ta för sig som nu så är aptiten god.

Efter den lilla måltiden så var det dags att snöra på sig fotbollskorna igen. Sebbe och James manade på oss andra att vi skulle röra oss till Heden och lira lite fotboll. Jag kände inte för att satsa för mycket så jag struntade i shortsen. Sen bar det av med spårvagnen igen in till stan och en kort promenad till den gröna konstgjorda gräsmattan i skuggan av Ullevi. Där körde vi ett kort och ganska lungt träningspass med lite pricken och kvadraten. Det va lite kyliga vindar i luften men tillräckligt varmt för att man klarade sig med bara en T-shirt.

Men klockan tickade iväg lika fort som alltid och det började bli dags att röra sig tillbaka för att göra sig i ordning. Framför oss väntade en dag på Liseberg. Som alla vet så blir jag alltid grymt taggad när det vankas nöjesfält och precis som vilket litet barn som helst kunde jag inte komma dit för fort. Så efter att jag hetsat lite fick jag med mig Mini, Usman, Sebbe och Martin så vi tog oss in till Korsvägen och vandrade längs Lisebergs svar på Walk of Fame tills vi nådde den ståtliga entrén. Efter betalningen av entré och det vita åkbandet var det dags att utforska parken. Jag tänkte vi kunde starta lungt så jag föreslog Lisebergsbanan. Tyvärr visade sig den vara stängd tills vidare för nån form av reparation. Så istället drog vi iväg bort mot den väldiga Balder som reste sig långt in i parken. En härlig start på den här vistelsen med ett åk i en riktigt skön bergochdalbana. Måste säga att den där åkturen alltid får en att le efteråt eftersom den är så underbart skön.

Jag, Sebbe och Martin kände att vi lika gärna kunde satsa fullt ut nu när vi kommit igång så vi gav oss på Kanonen. Usman och Mini fegade ur men vi andra brydde oss inte så mycket om det utan ställde oss i den väldigt korta kön till den blåa värstingen. Och efter åket kunde jag konstatera att starten inte är att leka med. Den är lite för kort för att man ska ge den toppbetyg men det är en upplevelse som ingen bör missa.

Efter det så kände vi alla att det var dags för nåt lite annorlunda. Tobbe och Flemman hade tagit sig hit också så det va dags att blöta ner lagets betongbarn. Usman behövde känna på lite vildmark så vi tog oss bort mot Kållerado. Vildforsen där ingen går säker från vattnets oväntade krafter. Och självklart lyckades vi med vårt uppdrag eftersom vi lyckades styra vårt runda färdmedel så att Usman hamnade rakt under ett vattenfall och fick vatten ända in på skinnet. Annars hände inte så mycket längs vår färd i dimman. Sebbe fick i och för sig en liten svallvåg över sig men klarade sig ganska smärtfritt undan.

Sen kan jag inte med säkerhet minnas allt vi gjorde i rätt ordning. Men en del roliga minnen från dagen måste man ju ta upp. Som när vi åkte FlumeRide och Tobbe satt längst fram. Det blev ju ganska mycket framåtvikt om man säger så när vi skulle utför den sista backen. När vi sen nådde vattnet där nere forsade vattnet in där framme och Tobbe blev ju kort sagt dyngsur. Men vi andra tyckte det va riktigt roligt att se.

Sen måste jag ju bara berätta om James som i vanliga fall inte är den som viker sig för något. Men i närheten av Bergochdalbanor är han inte speciellt kaxig. Ändå lyckades vi få med honom till Balder där han stod och skakade under hela tiden vi stod i kön. Jag som tyckte detta va en lite oväntad sida från James frågade varför han tyckte det va läskigt men det enda han svarade va att han inte hade åkt till Göteborg för detta utan för att "knulla och spela fotboll". Skön snubbe är han i alla fall och efter åket i Balder släppte den mentala blocken och innan kvällen var slut hade han även testat kanonen.

En sak man inte får glömma va när vi åkte de gamla bilarna som va som en bläckfisk. Det spelades bara 60-talslåtar där och under vår åktur spelades den gamla klassikern "Let's Dance" vilket under turneringens gång blev ett signum för Snappers firande.

Och för att inte utesluta något så kan jag redogöra för att jag och Tobbe körde något "spel" där vi man helt enkelt skulle sätta basketbollen i korgen. Jag började och träffade kanten på min och ner i en annan korg. Tyvärr uppfattade spelvärden det och jag fick inget pris. Men Tobbe träffade och vann ett jättestort Lejon som vi genast döpte till Linus. Det passade klockrent eftersom Linus va den som saknades ur laget och dessutom så är ju Linus mer eller mindre ett Lejon.

Men timmarna gick och folk började lessna och kände att detvar dags att röra sig tillbaka till vandrarhemmet. Jag och Flemman stannade nån timme längre men sen så började Flemman må illa så vi drog också. Sen blev det en trevlig middag på DaVinci där vi återigen förstod att spelar man hockey kan man äta hur mycket som helst. Men klockan började bli mycket och det var match tidigt nästa dag så varför dr ut på det hela. Nej istället sa vi gonatt till varandra och drog tillbaka till rummen. Bara Usman och Sebbe kände för att va uppe ett tag till så dom drog och härjade vid Avenyn ett tag. Själv sov jag som en stock tills dess att alarmet väckte mig och sa att det var dags för frukost.

Innan jag fick i mig mina löskokta ägg så var jag mest taggad på att sova vidare. Men efteråt började jag känna ivern i kroppen. Ivern i att få springa ut på Heden tillsammans med övriga snapprar och spela en match i strålande solsken. Eller ja nu va ju inte vädret riktigt så bra som man kanske hade hoppats på men ändå. Man va ju ändå rejält taggad på den här turneringen som ändå va den stora anledningen till varför vi åkt ner hit till Baksidan.

Efter frukosten var det i alla fall dags att skynda på lite. Spårvagnen väntar inte ens på Black Snappers så vi fick hetsa lite men vi hann utan problem. Vi anlände till Heden i god tid innan första matchen skulle gå av stapeln. Flemman kände att inte mådde riktigt bra och efter en liten incident på vägen till planen stod det klart att vi va en man mindre inför första matchen. Annars såg det rätt bra ut. Vädret kunde väl ha varit mer tilltalande men även i lätt blåst och duggregn kan man lira fotboll så vi deppade inte för det.

Vi fick en bra uppladdning men flera i laget kände av lite småskavanker så vi skickade iväg Flemman tillbaks till vandrarhemmet för att hämta linement medan vi andra gjorde våra sista förberedelser innan matchstart. Domaren intog planen men på andra sidan såg det fortfarande ödsligt tomt ut. Och till slut insåg vi att våra motståndare inte tänkte dyka upp. Det kändes inte direkt kul att ha åkt hela vägen hit för att vinna på W.O.

Men vi hade ju trots allt två matcher till att spela så vi försökte tänka på nästa match istället som var mot Feskekörka United, ett lag vi bara skulle slå eftersom dom va strykgäng förra året. Medan vi väntade så satte vi oss i turneringstältet och chillade lite. Vi undrade var Flemman hade tagit vägen och det visade sig att han tagit spårvagnen åt fel håll och att det var därför han blev försenad.

Men han lyckades ta sig tillbaks till Heden lagom innan matchen mot fjollorna i Feskekörka. Han hade dessutom lyckats få med sig linementet som i alla fall för mig va en lättnad. Nu behövde jag inte oroa mig över ryggen mer och det va ju skönt. Men dags för match. Jag tror alla i laget kände att vi var bättre än det blåvita motståndarlaget. För i inledningen var det vi som satte press på deras försvar. Men vi lyckades inte sätta bollen inanför målramen. Sebbe Andersson var närmast med en ribbträff. Sen så fick Feskekörka tre lägen och vips var det 3-0. Jag vet inte riktigt vad som hände men snopet var ordet. Vi lyckades inte uträtta nåt mer innan halvtid och jag vet inte riktigt vad vihade gjort fel. Vi sa i alla fall att vi skulle ge allt för att vända det här i andra halvlek och det började lovande när Sebbe Svensson krutade in en frispark. Men sen hände int mycket mer. Vi pressade på men skapade egentligen ingenting så vi fick lämn planen med vår första förlust utomhus. Tungt va ordet. Det blev inte bättre av att höra göteborgarnas glädjetjut efter matchen. Ibland kan den dialekten vara fruktansvärt provocerande.

Men vi hade ju fortfarande chansen att ta oss vidare. Tyvärr visste vi också att förstaplatsen var körd och det betydde att vi skulle få möta de regerande mästarna KIF om vi tog oss till slutspelet. Men vi tog en match i taget helt enkelt. Vi skulle nu visa DK:s BK vilka vi var och det kändes bra innan matchen.

Men minnena från matchen från Hyreshuset gjorde sig påminda för vi kunde inte göra mål helt enkelt. Vi var helt överlägsna spelmässigt men så fort vi fick ett läge så låste det sig totalt. Det dröjde till den andra halvleken innan James kunde överlista keepern och ge Snappers en välförtjät ledning. Sen blev det till att spela av matchen. Men med några minuter kvar så fick DK ett läge och givetvis ska dom vara hypereffektiva och göra mål.

Det räckte med oavgjort för att vi skulle gå vidare men jag vet inte om jag var ensam om att inte va nöjd med det resultatet. För tydligen gick det övriga laget in för att rädda den där poängen vilket i och för sig kanske va smart. Men jag ville framåt för att vinna matchen. Nu blev det inga fler mål så vi nådde slutspelet på en WO-seger, en förlust, och en irriterande oavgjord match.

Måste bara få flika in att det var här jag stannade mitt skriveri för snart ett halvår sedan. Så resten av den här hlegen kanske inte blir så bra sammanfattat men jag ska försöka komma ihåg så mycket som möjligt av allt vi va med om.

Som jag minns det så rörde vi oss tillbaka till vandrarhemmet där några av oss valde att koppla av på vandrarhemmets egna bastu. Och jag lärde mig verkligen att bastar man med hockeygrabbar, då kan vad som helst komma på tal. Men det va en upplevelse det också och rätt avslappnande att sitta där i värmen med en kall cider i handen och snacka skit.

Vad som hände fram till kvällen är jag inte helt hundra på om jag kommer ihåg. Har för mig att vi satt på vandrarhemmet och garvade åt det mesta, bland annat åt att hockeygrabbarna somnat in på sofforna och speciellt James hade en lite annorlunda liggställning där han sov med handen innanför byxorna. Det är vår James det.

Framåt kvällen jagade vi rätt på en pub där vi kunde se Danmark-Sverige. Matchen va ju en riktigt höjdare måste jag säga och vi hade jävligt kul när vi såg den. Jag minns särskilt lirarna i baren som i varenda läge tjatade om straff hit och straff dit. Straff blev det ju till slut också men den fick vi inte lägga eftersom den galna dansken hoppade in och smällde till domaren. Seger för Sverige, Ridå för Danmark, Jubel för Snappers!

Kvällen hade ju bara börjat och det var dags att sätta stan i gungning på allvar. Vi drog med spårvagnen in till brunnsparken. Usman som va rejält taggad retade säkert upp hela bussen med sina AIK-ramsor och när vi väl kom fram höll han på att få sig själv nerslagen för att han högt skrålade "HATA HATA HATA GÖTEBORG". Men vi lyckades få honom att sluta innan det började gå illa och rörde oss sakta därifrån. Fast innan träffade vi på en del sköna individer, bland annat en snubbe som hävdade att han va "sillstryparen från Göteborg" eller som spanjoren säger "garatta di ansjovis". Vi stötte även på en kille som frenetiskt upprepade att han hette "Laaars".

Martin och jag hamnade sedan på villovägar under en klassisk pisspaus. nere vid vattnet stötte vi på ett par boråsare. Martin lekte Göteborgare vilket jag måste säga inte va så väldans bra. Men det va också ett par sköna lirare som hade hela bagageluckan full med bira. Men Martin och försökte jaga rätt på det övriga gänget men på vägen hittade vi till ett 7-eleven. Här sa Martin något som jag tror handlade om mitt lokalsinne som jag inte riktigt hörde. Och han vägrade säga vad det var och jag har än idag inte fått veta va det är. Jag tänker inte ge upp föränn jag fått veta vad det är även om det är en löjlig sak.

Vi hittade sen gänget igen där James va i full fart med att ragga några 92:or. Men fjortisarna var tvugna att dra hem till morsan så James fick snällt följa med oss istället. Sen drog vi runt på en massa gågator. Jag vet inte om jag var trött eller full eller nåt annat men det fanns fan ett McDonalds eller en bio på varenda gata. Men istället för det hamnade vi på Avenyn och Burger King där det va dags att fylla magarna. Och av någon anledning fortsatte vår promenad så pass norrut att vi hamnade vi Ullevi. Vi gick längs spårvagnsspåren ner till Korsvägen där vi skulle åka hem. Men 6:an hade slutat gå så vi catchade en taxi som tog oss hem. Tobbe och Flemman däremot valde den mer motionsrika vägen och joggade tillbaka till vandrarhemmet. Jag vet inte om vi hann med så mycket mer den kvällen. Jag gissar att jag återigen somnade rätt gott.

Sista dagen väntade med slutspel och hemfärd och det hela började med en härlig frukost. Och vi hann inte med så mycket mer än att packa ihop grejjerna innan vi skulle röra oss nerför backen till spårvagnen. Usman hann inte riktigt med så han åkte med till matchen utan några som helst fotbollskläder. Synd för honom han missade den dittils viktigaste matchen i Snappers historia.

På spårvagnen va jag inte speciellt hoppfull. Det visade sig att vi skulle möta de regerande mästarna KIF och jag trodde inte att vi skulle ha en chans. Men medan vi satt och diskuterade kom vi fram till att vi skulle spela mycket defensivt. Vi skulle maska hela tiden och när vi fick bollen skulle vi bara tjonga iväg den. Allt för att få KIF-spelarna ur balans.

Uppladningen på planen satt klockrent och när domaren blåste i pipan så va jag riktigt taggad. Men man märkte snappt att vi inte riktigt höll samma klass som våra motståndare. Men vår taktik satt klockrent. Vi höll rent helt och hållet och lyckades reta upp dom tillräckligt mycket med våra maskningar. Martin va äskert borta i fem minuter när han "letade" efter bollen på parkeringen.

Och som en blixt från klar himmel kontrar vi med Tobbe som bollförande. Han spelar över till mig som avancerar och klipper till. Bollen smiter in vid stolpen och för första gången så får Snappers utöva den numera klassiska dansen sjungandes Let's Dance. Och resten av matchen visade vi prov på en underbar "lagmoraaal" som sånär räckte till avancemang. Men med bara två ynka minuter kvar spräcks vår bakre nolla och det tog matchen till straffar. Där talade erfarenheten emot oss och efter tre missade straffar var vi utslagna. Men den här matchen kommer för alltid att va ett av de största händelserna i Snappers historia.

Och vi surade inte alltför mycket över att vi var utslagna. Vi softade ett bra tag på soliga Heden och rörde oss sen tillbaka för att checka ut från vandrarhemmet. Vi åkte tillbaka till city där vi sa hejdå till Mini som skulle ta flyget hem. Vi andra spenderade tiden på stengolvet vid bussterminalen där vi härmade lite göteborgare och studsade med bollar. Tanken var att vi skulle försöka komma med en tidig buss hem. Vi hade biljetter till nattbussen men vi ville komma hem tidigare. James och Sebbe hade redan biljett till den bussen men för oss andra gick det inte riktigt lika bra. Så vi fick säga hejdå till våra sköna hockeygrabbar och överleva ytterliggare några timmar i Göteborg.

Vi låste in väskorna och drog ännu en tur på stan. Jag och Usman tog en liten måltid på Donken där jag beställde på göteborgska. Jag vet inte om dom tyckte jag var speciellt övertygande men det va definitivt kul. De andra hade dragit till Heden och spelat lite fotboll. Vi mötte upp dom lite senare och vandrade längs ganska ödelagda gator. Till slut hade klockan tickat iväg så pass mycket att solen gått ner och det var dags att ta bussen hem till civiliserade trakter.

På den första bussen tog det inte långt tid innan jag somnade med "Linus" i famnen. Men jag blev väckt för att vi nått fram till Jönköping där vi skulle byta buss. Och vi fick testa flera bussar innan vi äntligen hittat en buss som vi kunde få plats i och den va nästan tom. Så nu kunde man bredde ut sig över flera säten och jag somnade nog ganska snabbt nu också.

Sen vaknade jag inte föränn i Södertälje och då till tonerna av "Relax, Take it Easy". Jag mins hur jag tittade till Martin som helt nyvaken mimade med i låten som aldrig förr. Sånt gillar vi. Och i vaket tillstånd såg jag hur bussen rullade in till cityterminalen och direkt tog vi tåget hem.

Jag kan inte beskriva hur mycket den här resan va värd i efterhand. Nu när jag snart ska sammanfatta ytterliggare ett år i mitt liv så måste jag nog säga att detta var höjdpunkten. Jag hoppas verkligen vi kan göra om det här nästa år för det här är verkligen ett sjukt underbart minne för livet och jag är så otroligt glad över att jag fick uppleva det med mina bästa vänner. Jag älskar fan Snappers!

Jag hoppas ni ser det här som en trevlig liten julklapp och att ni precis som jag kan kolla tillbaka på den här resan och verkligen uppleva glädjen igen. Det är i alla fall det jag vill ge er med dte här inlägget.

GOD JUL!

PEACE!

2007-12-02 @ 18:43:05 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackbacks ()

Bland gitarrer och en kunglig Uggla

Veckans Lista!

Veckans Happening: Uggla på Södra Teatern. Kungligt!
Veckans Bästa: Varit pigg på att ta tag i saker och ting. Det brukar inte höra till vanligheterna
Veckans Sämsta: Fel spelare gick upp i Väsbyligan
Veckans Jobbigaste: Religionen, Inte så jobbigt egentligen. Men sååååååå segt!
Veckans Citat: "Vad är stinsen, kolla Väsbybon!" - Tobias Eriksson 30/11-07
Veckans Film: High School Musical 2
Veckans Låt: Hide - Creed

Va i helvete, tänker ni nu när jag redan producerat veckans inlägg innan jag ens hunnit med söndagens aktiviteter. Men som alltid har jag en anledning till när och hur mina blogginlägg skrivs. Den här gången är det för mina kära små vänner fick mig att stanna på Lokevägen i Sollentuna till klockan sex i morse. Det har ju självklart gjort att mina sovstunder inte hunnit bli dom längsta. Så ska jag då sitta uppe till tre-fyra imorgon kväll och verkligen förstöra en hel skolvecka på allvar. Som det känns nu så vill jag inte det. Sen kommer det säkert bli så ändå men då är det i alla fall inte för att jag måste skriva klart ett blogginlägg. Så ni får finna er i att inlägget redan nu är färdigskrivet och vill ni ha nåt att göra på lunchhålet på måndag så får ni helt enkelt vänta med att läsa detta tills då.
Sen kan ju i och för sig de sista meningarna om den lyckade Europaresan dyka upp innan helgen är över. Men i det fallet kan jag inte lova er något. Måste nog ta mig en liten stund där jag verkligen kan tänka över vad jag gjorde de sista dagarna så att jag inte missar att skriva ner något. Det e fan svårt ändå. Det är en massa små roliga händelser och lika många intryck som man ska sortera och få ner på den här sidan. Men det kommer, va så säkra på det. Jag tänker inte låta den reseskildringen rinna ut i sanden.
 
Jag har fått "klagomål" på att jag är väldigt duktig på att skriva mycket om egentligen ingenting. Och jag förstår vad ni menar. I dom två syckena här ovanför har jag väl inte pratat om något speciellt. Så jag får väl ses som en expert på att dryga ut ett inlägg. Men samtidigt är jag ju en jävel på att snacka i vanliga fall också så det är ju bara så att jag för ner allt på bloggen via fingrarna. Jag skulle nog lätt kunna få ner fyra-fem A4-sidor utan att egentligen prata om nåt. Men för att göra er glada ska jag sluta med den långa inledningen nu.

Men jag kan fan nästan inte förstå att det redan gått en vecka sen jag skrev sist. Jag förstår inte vart den här veckan tog vägen. Jag brukar tycka tiden gått snabbt men den här veckan har ju nästan bara susat förbi. Och när man tänker efter så inser man ju hur otroligt fort tiden går. Det är nästan ofattbart att det redan gått en månad sen jag kom hem från Italien. Och man kan dra det ännu längre. För fyra månader sen åkte vi till Alanya. Det känns som typ två, högst! Lägg därtill Snappers resa till Baksidan som va för ett halvår sen. Och snart har det gått ett år sen den mäktiga nyårskvällen med Boysen och sen den dära speciella dagen då jag började prata med, ja ni vet. Det känns nästan som om det går fortare och fortare för varje år. Jag vet inte varför men det känns som att det tre senaste åren, typ sen när jag började gymnasiet, verkligen bara försvunnit. Fast det är klart. Jag har ju hunnit med en hel del skoj under dom åren. Så jag klagar inte. Men nu när det hunnit blivit December igen och man missar dagljuset på helgerna, då börjar jag fundera på vad som verkligen fått mitt liv att skena iväg.

Men nog om det nu. Det ska ju handla om veckans händelser också, som jag redan direkt kan säga inte varit lika många och intressanta som förra veckans. Men självklart ska även dessa skrivas ner så att inte minnet av dem förloras under årens gång.

Jag har tänkt en hel del på att jag lägger en massa pengar och energi på att göra massa saker. Om man räknar bort vintermånaderna så far jag runt bland landets arenor och spanar in den senaste allsvenska fotobllen. Jag traskar in i biomörkret ett antal gånger under året och sen blir det en massa annat. Det jag däremot gör alldeles för lite, det är att gå på konserter. Jag kan i och för sig skylla på att jag inte direkt har någon favoritartist. Jag gillar lite av varje ungefär. Men ändå så måste jag fan gå med på konserter.

Och det jag ville få fram av det hela va att jag faktisk va på konsert i måndags. Jag har länge velat se Magnus Uggla för att jag diggar de flesta av hans låtar. Så farsan fixade biljetter tidigt när det stod klart att han skulle ut på turné. Så efter den långa skoldagen och en kebabtallrik i måndags stack vi till Syrran som också skulle med. Och även Emma då som jag kanske inte nämt så många gånger för er. Men man kan väl sammanfatta henne som syrrans eviga kompanjon. Trevlig tjej det också. Men vi satt en stund hos syrran. Jag måste förövrigt säga att hon verkligen lyckats bra med lägenheten. Det är skitmysigt där nu. Nu blev jag ännu mera taggad på att göra om här hemma.

Efter någon timme där så drog vi in till Söder där vi till en början hamnade på Kvarnen. Trots att det va rätt folktomt vid den tidpunkten kändes det lite speciellt att för första gången få ta en öl på den legendariska krog. Men vi hann inte sitta där speciellt länge för klockan började ticka fram till konsertens början så vi knatade upp till Södra Teatern och intog våra platser som va ungefär i mitten på parketten. Jag bangar inte. Uggla drog igång och höll sedan en grym konsert i två timmar. Bästa låten är ju helt klart Trubaduren fast jag måste nog säga att Kung i Baren och Vittring va bäst på konserten.

Det enda jag har att klaga på den konserten är väl i så fall att man saknade en hel del låtar. Och så blir det när han gjort så otroligt många bra låtar. Sen tyckte jag han valde lite konstigt när det gäller låtar. Han körde mycket från hans första skivor som jag inte tycker är så särskilt bra. Men jag ska inte kritisera det för hårt för om sanningen ska fram så va konserten riktigt bra. Uggla är helt enkelt kung!

Vi hann med ett litet stopp på Patricks efteråt där det blev några öl serverade av Özkan från Farmen. Liten "fun fact" om man säger så. Men för att det inte skulle bli alltför sent tog vi tåget hem vid 12-tiden och det fick avsluta en väldigt trevlig kväll.

Skolan måste in på ett hörn känner jag. Tempot har börjat trappas upp i ämnena så det gäller att hänga med nu för att inte halka efter. Svenskan känner jag kommer bli tung för där är det liksom ett tempo som heter duga. Religionen är väl inte riktigt lika jobbig att hänga med på. Men det faller på att man nästan somnar varje lektion. Men det är som vanligt bara att kriga på. Det är tur att jag har Info och NKB för det är ljuspunkterna under veckan. Infon för att man sitter och chillar framför datorn hela lektionerna och NKB för att det fortfarande är riktigt kul. Fast jag måste säga att labba med vatten inte är så spännande. Men Tobbe och jag lyckades ju nästan för bra. 0,08% fel låter ju inte dåligt. Det kan ni ju inte tycka.

Jag missade i och för sig en NKB lektion den här veckan vilket helt och hållet berodde på att jag försov mig. Jag råkade ställa om klockan på morgonen fel och vips försvann två timmar med sömn och därmed också chansen att kunna gå på lektionen. Grejjen va den att Flemman valt att skippa lektionen. Han säger att han också försov sig och det stämmer säkert men det gjorde i alla fall att Tobbe fick sitta där helt ensam. Och anledningen att jag skriver ner det här är att Tobbe inte ska tro att jag skolkade utan att jag faktiskt försov mig. I och för sig tror jag inte att han tror mer på mig nu men man kan ju alltid hoppas.

Jag tror inte jag har lyckats nämna det lilla roliga spelet Liero än här på bloggen. Så jag måste säga att de flesta hålen och lediga tillfällen som ges spenderas med ett par omgångar Liero. Det handlar i princip om att man är en liten figur som ska döda alla andra figurer. Låter väl inte så kul nät jag förklarar det på det sättet men jag har blivit ganska beroende av det den senaste tiden. Spelar det en hel del hemma också när jag får tid över. Sen blir det ju mycket spel på grund av att Sam alltid är i närheten och hetsar till spel. Men jag bangar inte så länge det är kul.

Jag tror inte jag har så mycket mer att nämna från skolvärlden. Men jag kan ju säga att Martin grejade körkortet i onsdags vilket jag måste säga är skitkul. Och sen fick jag höra att Mackan tagit det i tisdags också. Fan nu är vi ju uppe i tre i laget som fixat kortet. Sånt gillar vi. Detta gjorde också att jag verkligen kände att det var dags att ta tag i det där. Så nu har jag bokat halkbanan och teoriprovet. Halken kör jag på Väsby Halkbana timmar innan Linkan och den 14:e sitter jag på vägverket och skriver teoriprov. Vi får se hur det går men jag känner mig rätt säker på att jag klarar det.

Sen får vi se när jag bokar in uppkörningen. Jag tror inte jag är riktigt redo än. Det kanske bara är någon form av destruktivt tänkande av mig. Men jag får väl helt enkelt köra så mycket som möjligt nu under vintern och ta kortet nån gång i vår. Jag siktar på att ta det senast Mars då allsvenskan drar igång. Det känns som en ganska rimlig målsättning.

Sen är det fan dags att fixa ett jobb också. Jag har börjat knåpa på ett CV som jag tänkte skicka runt så får vi se vad som kommer upp. Skulle inte banga på typ Hemköp. Skulle nog passa mig ganska bra och ger en hel del sköna slantar som är riktigt välbehövliga.

Men det hör till framtiden. Igår fick jag äntligen va med på samlingen som alltid sker nånstans i Sollentuna på fredagkvällarna. Jag gjorde klart tidigt under veckan att jag ville va med så igår rörde jag mig söderut och mötte upp Tobbe vid Malmävgen. Efter att jag fått det klart att man inte får skrika på Malmvägen så hittade vi Mini vid bussarna. Jag ringde och hetsade dit Flemman också och vi tog sen bussen till Stinsen där vi skulle handla godis. Eftersom det va alldeles för dyrt för vissa på Maxi så skulle vi dra in på Stinsen. Jag frågade Tobbe va det va för affär som fanns därinne men han tolkade som att jag frågade vad stinsen va. Och då skulle han leka kaxig och påpeka alla andra att jag minsann va från Väsby där man inte vet nåt. Eftersom det inte kändes som nåt Tobbe skulle säga blev det lite kul så det får bli veckans kommentar. Ni klagade ju alltid på att Crille och Ludde snor den platsen så nu kan ni se att ni kan få den också. Och Flemman, även du kan få den. Men då ska du också förtjäna den.

Men vi fick tag i vårt godis men det gjorde att vi missade bussen tillbaka. Men vi tog istället en trevlig liten promenad hela vägen hem till Flemman där vi direkt slog oss ner i soffan. Vi kollade lite på Idol och Fredag hela Veckan innan Sebbe anlände med PS2 och Guitar Hero. Sen blev det att vi pumpade det resten av kvällen/natten (förutom under några sega timmar då Tobbe och Sebbe envisades om att spela PES). Jag som inte spelat Guitar Hero förut blev helt fast. Har inte riktigt fattat grejjen med det förut men det va ju fan riktigt kul. Det va rätt kul att se dom andra också. Måste säga att Minkans utveckling va grym igår medan Flemman inte riktigt vågade avancera. Han spelade kvar på lätta nivåer med ursäkten "Man spelar ju för att ha kul".

Dom som inte spelade häckade framför Bloons inne på Flemmans rum eller kollade igenom den senaste upplagan av Rudbecks skolkatalog vilket alltid är kul. Det går en hel del elever på vår skola måste jag säga. Helt omöjligt att veta vilka alla är. 

Och när man har kul så rusat tiden iväg så precis som jag skrev i början blev klockan sex innan vi lade ner och rörde oss till våra rätta hem. Sebbe var snäll och skjutsade hem mig och väl där slocknade jag väldigt snabbt.

Idag har jag inte gjort mycket alls. Suttit och häckat framför datorn. Jag glodde lite på Arsenal när dom besegrade Aston Villa också. Men annars en ganska händelselös Lördag vilket inte har varit helt fel. Men nu börjar idéerna sina i huvet så jag slutar detta inlägg med att säga att låten Hide med Creed verkligen är en grym låt.

PEACE!
2007-12-02 @ 01:58:44 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Bland biobus och snygga publikvärdar

Veckans Lista!

Veckans Happening: Bio-kvällen
Veckans Bästa: Helheten. En riktigt härlig vecka rakt igenom.
Veckans Sämsta: Fel spelare gick upp i Väsbyligan
Veckans Jobbigaste: Förlusten idag mot Täknik. Den va tung!
Veckans Citat: "Är osten slut idag också ?" - Ludde Zetterman 24/11-07
Veckans Film: Hairspray
Veckans Låt: Collide - Howie Day

Oj vad veckorna rullar på. Det är ju nästan snart jul. Satt och tänkte på det härom dan att snart får man försöka sammanfatta ytterliggare ett år som runnit förbi. Det känns inte alls som länge sen jag satt och skrev om förra årets händelser i min sammanfattning timmarna innan jag drog med boysen på en mäktig nyårsnatt. Och snart så är man alltså där igen. Ett år rikare på upplevelser av både medgångar och motgångar som man ska försöka att på nåt sätt få ihop som en bra redogörelse för det gångna året.

Men det är ju ändå inte riktigt dags för det än. Fortfarande har man en del veckor på sig att vaska fram minnesvärda händelser att spara i minnet. Och jag skulle nog säga att den här veckan är rik på sådana upplevelser. Inte för att det egentligen hänt något stort och häpnandsväckande. Inte på långa vägar. Men det är en vecka som jag tittar tillbaka på och känner att jag fått ut någonting på det. Jag brukar ofta sitta här på söndagar och känna att jag borde gjort mer av den tiden jag haft. Men den här veckan har det varit en del små saker som gjort min vecka minnesvärd. Samtidigt har jag för första gången på länge faktiskt uppskattat vardagen som farsan så bra uttryckte sig i ett bra samtal vi hade för inte så många minuter sen. Jag återkommer med mer om det senare. Det jag ville säga för att avsluta inledningen på detta inlägg var att veckan som gått varit en riktigt skön vecka ur flera olika synpunkter.

Men som vanligt är det svårt att veta vad man ska börja. Jag satt och läste en hel del gamla inlägg jag skrev i början av året och om man jämför med dom jag skrivit den senaste tiden så känns det som att de lite äldre inläggen var mer känsla i. Jag kanske är inne på helt fel breddgrader men det känns som att de senaste inläggen om mitt vardagliga liv mest varit en sammanfattning om vad jag har gjort utan att egentligen förklara hur jag upplevde allt. Och egentligen är det ju lite det som är grejen när man läser gamla inlägg. Att läsa att jag åkte tuben mellan Hötorget och Skanstull är vissereligen ett minne men blir ganska poänglöst om det bara står så. Men om man får in någon liten detalj från den resan och kanske hur den där korta och egentligen meningslösa resa kändes så blir ju även minnet roligare. Och idag kommer man ju ganska lätt ihåg vad man gjorde i somras om man bara tänker efter. Men jag har ju verkligen tänkt spara min blogg och om 10-15 år så finns det ju ingen möjlighet att jag kommer ihåg en kort resa under jord om det inte finns nåt att relatera till. Någon liten detalj eller känsla att haka upp just den resan på. Så jag måste försöka måla lite mer i mina inlägg. Jag vet att jag kan måla rätt ordentligt men jag har ändå tappat stinget lite på senare tid. Det är i alla fall så jag upplever det. Sen är det klart att om jag målar mer runt det jag skriver om så ökar ju också antalet rader i varje inlägg. Jag vet att en del av mina läsare gillar den lite kortare varianten men jag känner att de långa inläggen är också dom som jag tycker är roligast att läsa. Så jag ska försöka återgå till lite längre inlägg. Inte för att reta gallfeber på er som tvingar er igenom den blogg vareviga vecka, utan för att jag ska kunna kolla tillbaka och verkligen minnas allt jag gjort precis som jag gjorde den dag det hände.

Som ni ser har jag redan fått ihop en stadig text och då har jag inte ens börjat med det som jag egentligen ska skriva om, det som hänt i mitt liv den senaste veckan. Och när jag tänker efter är det en hel del små saker som jag vill delge er i detta inlägg. Så kanske är det lika bra att jag sätter fart med det nu så att jag kan "spara & publicera" innan solen går upp.

Jag vet inte om jag ska dra det som en dagbok den här gången. Jag är lite sugen faktiskt. Men samtidigt är det ju lätt att det blir precis så jag inte ville att det skulle bli, typ: "vi åkte tunnelbanan till skanstull, sen åt vi, sen åkte vi hem, sen..." Nej jag vet inte. Det får väl som vanligt bli som det blir så får jag hoppas att alla inklusive mig själv blir nöjda med resultatet.

Men jag kan ju i alla fall beta av det som hänt i skolan först för jag gissar att det är det som är minst glamoröst att prata om. Och det har väl inte hänt något otroligt extraordinärt den här veckan mer än att jag fått en hel del nya ämnen. Till en början med har jag ju nu återigen tvingats in i matematiskens smått obegripliga värld. Den här gången med ett stort läskigt C efter sig. Men vad gör man inte. Matte ska ju va min grej även om förra årets dito egentligen visade det motsatta. Men det kan ändå va lite skönt att ha ett ämne som är rent kunskapsbaserat. Man behöver ju inte direkt diskutera fördelar och nackdelar med att 2+4=6 och varför x-tecknet finns till. Nu är det bara att dyka ner bland talen och försöka komma tillbaka till ytan med ett så bra svar som möjligt. Det ska vi nog kunna klara av om jag bara tar tag i det. Visserligen är det där med att ta tag i saker inte min starka sida (host körkort host) men det måste bli så nu helt enkelt.

Naturkunskapens B-kurs är det nog inte många sammhällsvetare som längtar efter och när jag först fick reda på att jag skulle tvingas läsa det där fasanfulla ämnet fick jag nästan ångest. Men nu när jag för en gångs skull lyckats hamna med två härliga vänner så kände jag mig nästan taggad. Och efter första lektionen så insåg jag att det här nog blir höjdpunkten fram till sportlovet. För dels känns gruppen rätt skönt. Inte är vi speciellt många och det finns en del sköna profiler där. Och dels så är vår lärare nåt utöver det vanliga. Jag kan inte så bra förklara varför jag diggar den läraren. Men låt oss säga att han är skruvad på ett väldigt underhållande sätt ("Häftigt? Ja! Fattar ni? Nää!"). Egentligen skulle en hel del av hans kommentaren plats på veckans lista men det känns lite fel att låta en lärare få space på den åtråvärda punkten. Och jag vet ändå inte vilken av hans uttalanden jag ska välja. Men i alla fall, naturkunskapen blir nog inte så dåligt trots allt.

Vad har vi mer då. Information och Layout har jag inte fått så mycket grepp om än så där tänker jag inte rota så mycket efter detaljer. Det får bli när det gått några fler lektioner och så. Samma sak gäller väl egentligen svenskan. Men där är det faktiskt lite intressant att vi tydligen bara är lite drygt 11 personer i vår grupp. Det är nåt som i alla fall glädjer mig. Jag gillar små grupper och det har jag gjort sen naturkunskapen i ettan.  Vår lärare däremot är fortfarande lite svår att få en uppfattning om och det kanske beror på att han är lite feminin av sig. Jag säger inte att han inte får vara det. Det är bara det att man inte är så van.

Till slut har man religionen som jag i motsats till naturkunskapen kommer bli den här periodens pina. Jag har redan börjat räkna ner antal lektioner tills sportlovet träder i kraft. Och det finns två väldigt simpla anledningar till det. Den första är att jag verkligen inte är något fan av religion. Jag tycker det bara är drygt att läsa om varför muslimerna dödar sig själva och en jävla massa människor för att allah sagt så eller vad det nu är. Okej jag ska inte gå in för kritiskt på det där då religion är ett ganska känsligt ämne. Men det jag ville få fram är att jag verkligen inte gillar religion på något sätt.

Den andra andledningen stavas Anna Wiberg. Jag har säkert nämnt hennes namn förut i den här bloggen och jag gissar att jag inte va speciellt positiv i det uttalandet heller. Jag ska inte säga att hon är så fruktansvärd dålig. Hon har sina positiva sidor och det ska väl i så fall vara att hon i grunden är snäll och definitivt rättvis. Men jag vet inte, jag gillar inte hennes sätt att vara lärare på. Hon är för petig med allt och för mycket lärare om man säger så. Allt ska va exakt som hon vill och det finns inget utrymme för att eleverna ska få det som vi tycker.

Men jag ska nog överleva det också. Jag som tänker väldigt mycket på en del saker har även i detta fall kommit på nåt som jag faktiskt tycker hjälper en att motivera sig. Jag har gått i skolan i snart tolv raka år och om jag tänker efter så finns det en otroligt hög med uppsatser och prov som varit väldigt jobbiga att åstadkomma. Så när jag får någonting jobbigt att göra nu så försöker jag tänka ut något som jag känt varit ännu jobbigare. Då kan jag ju på nåt sätt känna att "om jag klarade den där uppsatsen på samhällskunskapen, varför ska jag inte kunna kriga mig igenom det här provet i religion?". Och det blir fan lättare om man tänker så. Så den metoden ska jag nog försöka utnyttja mer i framtiden.

Oj, nu höll jag på och glömma friluftslivet. Jag har i och för sig en ganska bra bortförklaring till det och det är att den inte ligger som en vanlig kurs. Den består istället av några få tillfällen då man samlas och gör någonting. Och egentligen ska vi bara göra två saker på hela kursen. Dels klättra och dels en långhelg i Kittelfjäll. Men mer om snövandringen när det blir aktuellt. Det som varit aktuellt den här veckan är att vi i tisdags hade förberedelse infrö vår klättring i Solna vecka femtio. Det va i B-hallen det ägde rum och det vi fick göra va att öva oss på att säkra. Det sköna var att jag i början kunde glänsa lite eftersom jag redan kunde knyta "dubbelåttan" eftersom jag lärde mig den på vår lilla "hajk" i slutet av ettan. Men i övrigt kände jag mig likvärdig alla andra. Och det va väl inte speciellt svårt. Men jag oroar mig lite för att jag ska ta ansvar för en vän när han dinglar där uppe i luften. Ett litet misstag med säkringen och han brakar ner i betinggolvet. Men jag ska nog se till att vara försiktigt och det gröna kortet ska inte vara omöjligt.

Men nu ska jag nog ändå va klar med skolsnacket. Det känns om att inlägget redan börjar komma upp i ett väldigt högt antal meningar och ändå har jag inte skrivit ner en stavelse om de verkliga händelserna den här veckan. Men för att börja någonstans så va jag på Råsunda i tisdags. Och eftersom Bajen för ett bra tag sen åkt ur Uefa-cupen så handlade det om något lite mer blågult. Nämligen den avslutande EM-kvalmatchen för Sveriges del mot Lettland. Tobbe hade på nåt vänster fixat gratisbiljetter på långsidan så det va inte speciellt svårt att tacka ja till det. Om man ska vara negativ så hamnade jag och Usman några rader längre ner från de andra då vi va ute lite sent med att vilja ha biljetter. Men samtidigt så underhöll vi oss själva ganska bra.

Själva matchen va på förhand lite intressant eftersom Sverige nästan va tvungna att ta poäng för att säkra EM-platsen. I och för sig hade man även chansen vid förlust om Spanien gjorde sin plikt och tog poäng av Nordirland. Men sen vet man ju aldrig vad som händer så lite nervositet hade man nog ändå när man klev in bland betongen i Solna. Nu när vi planerat att åka till festen i alperna i sommar så vill man ju gärna ha sitt egna landslag med.

Men matchen blev faktiskt aldrig riktigt spännande för redan efter 40 sekunder petade Allbäck in ledningsmålet och jag tror inte jag var den ända att känna så mycket trygghet hos Lagerbäcks mannar att dom inte skulle släppa in två mål mot Lettland. Visserligen fick dom in en kvittering men Källström ordnade upp det hela med att placera in ett långskott intill stolpen. EM-platsen var bärgad och det firades med en stående ovation av Råsundas besökare. Bara den ganska tråkiga snubben bredvid oss valde att stanna sittandes med motiveringen "Jävla fattiglappar, bara för att ni inte har råd med sittplats".

I övrigt så hade jag och Usman riktigt roligt. Eftersom matchen stuntals höll ett lägre tempo än Flemmans ät-tempo så ägnade vi tiden åt en hel del annat. Det ena var att personerna bakom oss genom hela matchen pratade om sånt som inte var närheten av det dom var där för att se och allt detta på en främmande dialekt. Så jag satt självklart och försökte härma dessa dialekter, något som usman inte ville att jag skulle göra så högt. Men vadå? Är det fest på "stuuuuureplan" så är det.

Den andra delen av vår underhållning var den i mina ögon rätt snygga publikvärden som hade sin position precis nedanför platserna där vi satt. Usman hade redan före match deklarerat att om han skulle storma planen och få se sig själv bli nerbrottad av just den tjejen så hade det varit värt det. Det gjorde också att vi valde att studera henne närmare. Det roliga var att hon studerade oss tillbaka. Jag lyckades få ögonkontakt med henne vid ett tillfälle och den naturliga reflexen är väl att man kollar bort. Men hon fortsatte verkligen att stirra mig i ögonen. Till slut tyckte Usman att det nästan va läskigt. Men vi fortsatte att låta den här publikvärden vara en del av vår utsikt resten av matchen. Efter matchen lyckades Usman sen sånär få tag i en matchtröja som ingen mindre än Kapten Ljungberg kastade upp. Han lyckades få grepp om ena änden på tröjan men den andra änden greppades av två små tjejer. Enligt Usman agerade han gentlemannamässigt och släppte sin ände men jag tror mer på att tjejerna drog tröjan ur hans händer. Men oavsett vad som hände så va det ju lite synd att han inte fick tag i den. Det hade ju varit något att berätta för barnbarnen, inte sant Martin?

Och på tal om berättelser som är värda att nämna för barnbarnen skulle jag nog vilja fortsätta detta inlägg med fredagen i åtanke. Den dagen som när jag vaknade på morgonen inte alls såg speciellt intressant ut men som till slut blev riktigt underhållande, på fler än ett sätt.

Efter en ganska kort tag i skolan där jag faktiskt lyckades överleva en dubbeltimme i Religion (bara 39 timmar kvar nu...) och lite annat klurigt så va det tänkt att alla treor skulle bege sig söderut till Älvsjö för att besöka SACO-mässan för att få sig lite tips om högskoleutbildningar och tillgängliga jobb och så vidare. Så vi tog oss till pendeln och påbörjade vår resa. Det var ganska mycket folk på tåget så Martin fick ta plats i Flemmans knä. Bredvid honom satt jag och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att dra i hans luva. Martin försökte såklart hålla sig uppe men till följd av det tappade han lite kontrollen över sina ben. Tydligen lyckades han sparka till killen som satt på andra sidan gången som inte alls tog det kallt. Först så lyfte han upp Martins ben och sen när Martin uppfattat vad som hänt så slog snubben till honom över näsan. Ska inte överdriva och säga att slaget va jättekraftigt. Men det kom lite som en chock att han blev så arg över en så liten grej. Och när Martin bad om ursäkt så verkade han inte bry sig och måttade flera slag. Martin lyckades avvärja och efter ett tag också lugna ner honom. Och det va ju tur det för jag tro inte att det slutat så bra om det utvecklats till nåt slags slagsmål. För den grabben var varken liten eller klen som det verkade. Man kan i alla fall säga att vi definitivt tog det lungt resten av resan.

Väl framme på mässan delades vi upp i två små gäng. Jag, Martin, Linus och till viss del flemman gav oss av på jakt efter alla gratissaker som fanns  vid alla bord. Det stod framförallt av pennor och vid slutet av vårt besök hade jag fyllt fickan med 17 nya pennor. Man kan såklart ha olika åsikter om att det är vidare moraliskt rätt att glida dit och ta för sig utan att stanna och egentligen bry sig om vad som i övrigt låg på borden. Men vi pallade helt enkelt inte engagera oss så det fick bli en vansinnig pennjakt istället. Och man kan ju alltid se saker positivt och med det här kan jag ju lugnt säga att jag klarar mig med pennor på ett tag. Åtminstonde en vecka lär jag ju klara innan jag måste tigga pennstumpar av "randoms" i korridoren. En annan grej som va lite kul va att en kille kom fram till oss vid utgången och frågade om vi ville göra en liten utverdering av mässan. Jag va inte vidare taggad på det men när han sa att man kunde vinna biobiljetter ändrade jag ju såklart min inställning vilket han kommenterade med att jag hade ytterst dålig karaktär.

Jag vet inte om det vad det här eller nåt annat som fick oss att komma in på ämnet bio men när vi rörde oss tillbaka norrut igen så va målet klart och det va Filmstaden Sergel. Vi fick med oss alla och hittade fram bland tunnelbanestress och yrande snöflingor. Men väl inne delades vi återigen upp i två mindre gäng. Den här gången valde Flemman att ansluta till det andra gänget medan jag och gårdarna valde vår egen väg. Det vi va ute efter va en film som gick i de övre salongerna. På så sätt kunde vi utnyttja systemet (eller pippa systemet som Usman hade sagt) och se flera filmer till priset av en. Så medan de andra drog iväg till en av de större salongerna så tog vi rulltrappan upp för att avnjuta filmen Solstorm. Varför vi valde den beror helt på att vi inte hittade något bättre. Med facit i hand ska jag också säga att den inte va något vidare. Helt värdelös va den ju inte men jag har sett betydligt bättre filmer i mitt liv. Det mest negativa var väl det rent ut sagt usla skådespeleriet hos en del och dialogen va mest "obefintligt" dåligt om ni förstår min poäng där. Det som däremot var bra va det sköna soundtracket. Det va lätt filmens behållning.

Tanken var sen att vi skulle se Surfs Up och vi satt där bänkade för att återigen se trailers till filmer som Amercian Gangster och Eastern Promises. Men det visade sig sen bli fullsatt så vi fick glida tillbaka ut igen och försöka hitta något bättre. Så på måfå gled vi in i en annan salong där det satt en hel del ungdomar. Det kändes ju bra. Men när vi fick veta att vi hamnat på "Kikis Expressbud" brast vi ut i skratt och det rätt ordentligt. Jag kunde inte hålla tillbaka på ett bra tag och jag tror att han bredvid mig blev ganska sur. Men jag lyckades behärska mig till slut och började sätta mig in i handlingen av denna skumma film. En film om en tecknad japansk häxa på jakt efter en by att arbeta i. Men vi tänkte ganska snart att här kunde vi inte sitta kvar. Så vi drog ut ännu en gång och började snoka rätt på en lite bättre film. Den här gången hamnade vi lite bättre till.

Det vi nu fick se va filmen Lejon och Lamm. Jag hade inte vidare bra koll på den filmen innan men den visade sig vara riktigt bra. Hela filmen utspelade sig i två rum och på ett berg i Afghanistan och egentligen var det bara snack rakt igenom. Men dialogen va riktigt vass och gjorde filmen spännande utan att det behövde finnas action. Jag har inget emot action men om man kan lyckas undvika skottlossningar i parkeringsgarage och ändå bibehålla spänningen, då har man skapat en ganska sevärd rulle.

Till slut tänkte vi ge filmen Hairspray ett försök. Men det va en halvtimme tills den började så vi försökte tänka ut nåt vi kunde göra så länge. Men Linus gav nu upp och började bege sig hemåt. Martin och jag gled in på The Kingdom som vi tänkte kolla på tills att det var dags. Men när vi satt där kom det in en vakt för att kolla läget. Eftersom jag råkade ha foten på sätet fick jag en tillsägelse och det gjorde att vi inte kände för att smita in i en annan salong igen. För vi ville ju inte att han skulle komma in där och "kolla läget". Och vi pallade inte sitta kvar på The Kingdom eftersom vi redan sett två rätt tunga filmer. Så till allas förvåning lämnade vi salongen redan efter förtexterna och åkte hem. Så en helt spontan biokväll blev sammanfattat till lite religiös thriller, lite amerikans krigspropaganda, 20 minuter japanskt tecknat och en väldigt fin förtext till en krigsfilm. Jag hade väldidgt kul den större delen av tiden och jag gör gärna om det flera gånger, men då med lite mer planering.

Oj vad det här blev långt nudå. Så mycket trodde jag faktiskt inte att jag hade att skriva om. Och ska jag va ärlig är jag inte riktigt klar än. Så jag får fortsätta och det där med att va klar innan gryningen. Det börjar nästan bli tveksamt. Men jag ger inte upp.

Eftersom jag inte fick se Hairspray i fredags så valde jag att se den igår. Måste säga att jag diggade den filmen ordentligt. Den visar att en film inte alltid behöver vara så seriös för att vara bra. Hairsprays handling är inte vidare klockren men den stora portionen skön musik gör den till ett lyckopiller. Och jag blev i alla fall glad över att se den, så den kan jag verkligen rekommendera. Filmen blev även starten för min lördag som såg ut att sluta med en lugn kväll framför datorn med lite chips. Men sent om sider samlades boysen ihop för ett par omgångar i G-salen. Jag hade inte en av mina bättre kvällar och målproduktionen va inge vidare. Och jag ska inte säga att det vart nåt jättebra spel överhuvudtaget. Det märktes att Crilles tempo och Victors tuffhet saknades. Men det är alltid kul att va där uppe ett par timmar.

Ludde följde sen med hem till 55:an. Bakomliggande orsak var den stundande förändringsrapporten som vi tänkte sitta uppe och vänta på. Så vi hade laddat upp med lite chips och läsk och började hitta på saker för att fördriva tiden. Det första va att plöja igenom ett Heroes-avsnitt som som alltid va grymt. Efter lite natthäng på Youtube satte vi igång Råttatouille och jag kan sammanfatta den enkelt med att säga att den va riktigt bra gjord och lätt sevärd.

Klockan tickade på och vi fick se våra förändringsrapporter till slut. För min del va den väl helt okej. Felet var väl i så fall att det inte riktigt va de spelarna jag ville skulle gå upp som faktiskt gjorde det. Men det får man ta. Det är alltid kul med förändringsrapporter och kul när det startas en ny säsong. Den här gången ska Sinter ner från tronen.

Idag inhandlades det nya skor på farsans bekostnad (Tack för det!) och jag handlade även en snygg tröja. Sen fick jag hjälpa morsan att byta däck vilket inte är det roligaste men ändå något som måste göras. Men det som ändå får ses som den stora grejjen under dagen var Snappers match mot serieledarna Täknik. Jag orkar inte gå in på någon utförlig redogörelse för matchen. Det var en tung förlust (3-5) eftersom vi hade ledningen i halvtid och dessutom spelade jämt med dom. Det som jag tror fällde avgörande var vår brist på avbytare. Jag skyller alla mina misstag på att jag inte orkade hela matchen. I slutet kunde jag knappt andas för att jag va så trött. Men jag fick i alla fall sätta en balja så jag har fortfarande inte gått mållös från en match den här säsongen. Det gillar jag.

Nu börjar jag ändå få slut på saker att berätta om för den här gången. Givetvis kan jag berätta om att jag va på Hovet i torsdags men det va egentligen ganska mediokert. Det man kan säga är att det är rätt skönt att åka in till stan sådär och bara göra nåt ett par timmar. Vad man gör spelar mindre roll men att umgås så där är rätt underskattat.

Men det jag skulle komma tillbaka till som jag nämde i början var farsans och mitt samtal nu under kvällen. Vi satt i hans rum och snackade lite och kom sen in på en hel del intressanta saker om allt möjligt. Och precis som farsan sa så borde man snacka om sånt lite oftare för det ger så mycket. Att snacka av sig saker som är lite djupare tycker jag i alla fall är väldigt skönt och då är det väldigt skönt att det finns någon där att prata med. Så det samtalet tar jag upp här eftersom jag gärna ser fler sådana tilfällen.

Men nu börjar ögonlocka blir tunga och klockan alltför mycket. Så efter det längsta inlägget på länge säger jag helt enkeltg GOD NATT!

PEACE!

2007-11-26 @ 03:52:16 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 0.91