That's the way I like it!

Tja!

Ja nu blev det visserligen ett jävla glapp mellan inläggen igen. Men den här gången kan jag faktiskt mest skylla på att jag inte haft en gnutta tid över till bloggandet. Jag tänkte faktiskt skriva så fort jag fick internet tillbaka. Men efter att jag äntligen kunnat surfa in på nätet i onsdags har det varit fullt upp och jag menar det verkligen. Jag har egentligen fortfarande inte hunnit slappna av efter den här hetsen jag varit med om den här helgen och egentligen borde jag sova nu eftersom jag ska jobba ytterliggare nio timmar imorn. Men fan, jag har skrivit många gånger förut att jag trivs när det är mycket som händer. Som jag brukar säga, jag hittar mitt inre lugn när det stormar omkring mig. Och efter den här helgen med väldigt mycket hålligång och ytterst lite sömn känner jag mig mest väldigt nöjd med tillvaron. Livet leker så är det bara. Och jag kommer givetvis ge er en massa detaljer från helgen och så vidare men det får bli lite längre ner. Har lite annat att skriva om först.

Och jag tänkte med det sagt inleda med att säga att jag om ungefär en månad börjar jobba heltid på kungliga Hemköp. Jo det är faktiskt sant och jag tror inte riktigt jag fattat det än heller. Visst det är inte världens största grej men det känns ändå som ett riktigt stort steg i livet att gå från bara några timmar i veckan till att ordentligt jobba varje vecka. Men jag tycker det känns otroligt spännande och jag är verkligen taggad på att börja jobba på allvar nu. Visserligen har det varit rätt skönt att inte ha så många fasta tider, just för att man på så sätt kunna välja lite hur jag velat jobba.

För grejen på Hemköp att det alltid dyker upp tider, men ingen vill jobba. Pratade med Ann på jobbet idag och hon behövde få in någon till en tid imorn men trots att hon ringde i över en timme till alla så fick hon inte tag i någon. Och jag tycker helt ärligt det är ganska sjukt. Jag förstår liksom inte varför man överhuvudtaget jobbar extra om man inte vill jobba mer än typ 10 timmar i veckan. Visst det ger ett litet tillskott i fickan men varför inte dryga ut det ännu mer. Jag har ju liksom hela tiden sen jag började på Hemköp tagit så många tider som möjligt. Så jag fattar inte varför alla använder sig av värdelösa undanflykter för att slippa jobba. Okej att Hemköp inte är världens roligaste och glamourösa jobb men det är jävligt bra pengar. Visst, jag har förståelse för dom som pluggar för att jag vet att det alltid är mycket och göra i skolan men alla andra då?

Ajja, det är egentligen inte mitt problem. Jag sa till chefen och alla Jourarbetare för ett tag sen att jag ville ha så mycket tider som möjligt och sen dess ringer mobilen konstant. Och nu när det dök upp en ledig heltidstjänt så ringde chefen mig först. Jag tycker faktiskt det va rätt smickrande då jag är en av de senaste extraarbetarna. Men det måste ju i alla fall vara ett bevis på att jag gör ett bra jobb och att dom är nöjda med mig.

Dessutom kommer jag få lite mer ansvar nu. Jag kommer närmligen bli brödansvarig med allt vad det innebär. Så sen ska ni inte behöva klaga på att tillexempel Pågenlimpan är slut, för jag ska se till att det alltid finns färskt bröd för er att handla, lita på mig. Så det blir ett litet lyft i tillvaron. Jag gillar faktiskt att ta lite ansvar sådär. Och jobbar jag heltid så flyttar jag ju rent tekniskt upp några steg i hierarkin så då kan jag börja köra lite med alla extraarbetarna såsom alla heltidare gjort med mig mer eller mindre sen jag började. Så det ska nog bli kul. Och som jag sa, det e bra pengar!

Men än så länge är jag bara extra men som jag sa innebär det ju att jag hela tiden blir inringd. Så trots att jag hade planerat lite utgång och sånt den här helgen blev det jobb fredag, lördag, söndag. Men jag ville inte låta jobbet förstöra mitt vanliga sociala liv så jag körde på ändå. Så jag tror egentligen inte jag hann sitta ner och ta det lungt föränn igår kväll sent, och då jobbade jag ändå idag också så.

Men vi kan ju börja med fredagen då jag öppnade upp i butiken. Alltså gick jag upp ungefär vid sexsnåret. Och eftersom jag inte direkt lärt mig sova tidigt på nätterna så blev det kanske max tre timmar den natten. Men vadå, det klarar man ju av en arbetsdag på så jag va inte alls speciellt orolig. Och jag vet inte om jag sagt det förut men jag gillar att jobba öppning. Det är så skönt dom första timmarna. För då är det väldigt lite folk inne i butiken och dom som kommer in är nästan aldrig stressade utan tar sin tid och det gör faktiskt att man själv känner sig lugnare. Dessutom så är det då som de flesta äldre kommer in och handlar och allvarligt talat är det riktigt trevligt att prata med dom. Och sen är det någonting psykiskt underbart med att få stämpla ut först på dagen, och att man vet att alla måste jobba lite till. Lite skadeglädje på något sätt.

Men i alla fall så var jag väl hemma vid femsnåret för jag handlade lite med morsan efter jobbet. Så jag tog en lång varm dusch och satte mig och kollade lite på datorn. Jag visste att jag skulle upp typ åtta dagen efter men jag va sjukt taggad på att hitta på nåt. Anledningen var väl lite för att det va lönehelg och att många på jobbet snackade om utgång. Så jag kollade runt efter utvägar för kvällen men det verkade bara va herr Mås som va taggad. Nu var ju visserligen det långt ifån fy skam men det kändes vid den tidpunkten lite synd att inte fler va på. Martin lät i och för sig lite tveksam först då han trodde att jag skulle övergiva honom inne i stan och dra iväg med mina jobbarkompisar istället. Men jag övertalade honom att jag aldrig skulle övergiva min Mås så då blev det genast positivare tongångar.

Jag åt en stärkande middag och åkte sen till Norrviken för att ladda upp lite. Nästan hela familjen Stockeld var hemma den här gången så jag fick hälsa på hans kära päron för första gången sen studenten vilket var lite underhållande i sig. Ni vet nog varför. Anni var också hemma och vi pratade lite kort om planerna för kvällen och så. Annars var det mest jag och Martin och en vodkaflaska. Eller ja, visserligen körde jag på Rom kvällen till ära men det va lite den stämningen om ni förstår vad jag menar. Gör ni det inte så kan ni lika gärna låta bli och undra, för det går inte att förklara. Men 107,5 fick oss i en härlig stämning och vi tog tåget strax efter tio in till stan där vi skulle fortsätta ner till Gamla Stan för Huset. Tydligen skulle det va någon slags storsatsning där och flera på jobbet skulle dit så vi tänkte att varför inte.

Problemet var att ingen av oss visste exakt vad det låg. Och det är ju inte så optimalt att leta efter ett visst ställe bland gränderna i gamla stan. Så på något sätt blev det en slags minivariant av de klassiska Stockholm Boogie-kvällarna 2007 vilket på ett sätt va lite mysigt. Och det är faktiskt något speciellt med att slå en båge på en övergiven lekplats mitt i Gamla stan, det måste jag säga. Men vi ville ju ändå till Huset, det va ju liksom det som var meningen med kvällen. Men trots att jag bad både Nicke och morsan att kolla upp adressen så fick vi aldrig reda på vart det låg. Och vi tänkte att vi inte kunde slösa mer tid på att bara leta efter det så vi drog till Järntorget och in på en pub som hette Järntorgs Pumpen. Och ja, det är meningen att de ska särskrivas, fråga mig inte varför men så hette stället. Där blev det i alla fall en öl och av någon anledning var vi de enda svensktalande gästerna. De va annars några norskar och några engelsktalande som satt vid den lilla baren.

Men trots att Ölen satt där den skulle och att vi pratade om mycket vi inte brukar snacka om så kände vi att det inte var läge att ge upp Huset riktigt än så jag ringde Jari från jobbet och kollade om han visste. Och eftersom dom skulle dit så bad han oss möta dom vid tunnelbanan så det fick bli vår nästa hållplats den här kvällen. Och dit hittade vi i alla fall utan problem och vi hittade Jari och hans gäng som genast fick guida oss till rätt ställe. Men väl framme vid Huset var det kö och de visade sig att dom andra stod på listan så vi fick snällt ställa oss i kön. Och vi stod vär där i en kvart utan att den inte ens rörde sig en meter så då gav vi upp och rörde oss vidare. Vi intog ett annat mysigt ställe där i någon gränd (självklart efter ytterliggare en pisspaus på lekplatsen) där det fick bli en öl till. Och trots att det aldrig blev något klubbande den där kvällen är jag jävligt nöjd med hur det faktiskt blev. Jag träffar inte Måsen lika mycket längre och sällan ensam så det va riktigt najjs att bara sitta och snacka om allting med honom. Och jag har ju alltid sagt att det är underskattat att bara sitta på nåt schysst ställe i stan, ta en bira och mest snacka skit. Så jag ska verkligen inte klaga på hur kvällen blev, tvärtom blev den ganska lyckad, trots våra små missöden.

Puben stängde vid två så vi rörde oss tillbaka till city och intog Kebab House där det blev en riktigt god kebab medan vi väntade på nattbussen. Vi lyckades missa en buss med bara någon minut men nästa dök upp inte allt för långt efter så det va inte så jättelänge vi fick stå där ute i kylan. På bussen träffade jag på Knappe och Jonathan (precis som vanligt) och när Martin lämnade mig i Norrviken (vem övergav vem egentligen, haha) joinade jag dom istället. Inte för att någon av oss va så värst social, vi halvsov mest tills att det blev dags att gå av vid Messingen. Men det va rätt skönt att få sällskap upp till Runby så jag bangade inte.

Vid Väsby station träffade jag och Knappe på en ytterst förvirrad tjej som hoppade ut ur en taxi och bad oss visa vägen till Tunnelbanan. Vi försökte så tydligt som möjligt förklara för henne att hon var väldigt ute och cyklade. Vi sa att hon kunde vänta på pendeln som gick om två timmar eller ta en taxi men hon hade varken pengar eller lust till något av det. Men efter att vi hade pratat en del med henne så skulle Knappe i alla fall hjälpa henne med en taxi. Jag bidrog med det lilla jag hade (20:-) för jag tyckte lite synd om henne som letade efter tunnelbana ute i Väsby. Jag vet inte om det löste sig för jag drog mig uppför backen istället för att inta sängen. Jag slocknade väl vid halv fem eller något sånt och jag hann knappt stänga ögonlocken innan jag vaknade till av alarmet. Men det blev ju i alla fall fyra timmar, det ska man inte klaga på.

Tillbaka till jobbet för att genomlida ytterliggare åtta jobbtimmar. Förutom de första två timmar då jag säkert framstod som ett UFO (Mia trodde nog i alla fall vi båda framstod som det) så gick det förvånansvärt snabbt den dagen. Tyvärr lyckades jag glömma att stämpla in efter rasten så tekniskt sett jobbade jag tre timmar obetalt men så ville jag ju inte ha det. I och med OB:n hade jag ju gått miste om 6 timmars lön vilket inte känns så bra. Men jag skrev ett brev till chefen så jag hoppas att han förstår, annars blir jag liiiite irriterad. Annars va det roliga den här jobbdagen att jag hittade mitt födelsedatum mitt i en EAN-kod. Jag blev lite förvånad att EAN-koden på en viss påse morötter slutade med 890511 och jag vet inte rikitgt hur jag ska tolka det riktigt. Haha.

Efter jobbet han jag inte ens hem då vi skulle samlas några stycken på Runbypuben för en stor buffé. Tyvärr blev det så till en början att jag fick sitta och äta helt själv då mina bordskamrater inte dök upp förrän lite senare. Morsan och dom andra satt vi andra bord så jag fick sitta där för mig själv. Det va väl inte direkt så roligt men som tur va maten i alla fall god så jag kunde koncentrera mig på det i alla fall. Och dom andra dök upp så småningom och då blev det genast roligare. Och som jag sa, maten va riktigt god. Dessutom pröjsade morsan både maten och den tillhörande ölen så jag kände mig riktigt nöjd.

Men ingen överdriven tid fick spillas då det vankades utgång igen. Jag drog hem och duschade och packade ihop lite grejer och drog sen återigen till Måsens tillhåll för en liten favorit i repris. Den här gången körde vi av någon anledning på Rix FM istället men det funkade för det mest minst lika bra. Jag körde på samma dricka som gårdagen men tog det aningen lugnare. Ville inte att den dåliga sömnen skulle påverka min berusningsgrad så mycket att dimman tätnade för snabbt så jag tog några öl och lite mindre starkare groggar. Men jag måste erkänna att jag snodde åt mig lite av Måsens Seamans shot när han var på en av sina legendariska toabesök. Men jag berättade det aldrig för honom så det måste till att han läser den här bloggen för att han ska få reda på det, och i så fall var det lätt värt det! Annars handlade snacket lite mer om snuskigare saker idag då Måsen via sina arbetskamrater fått nys på ordet "grunka" vilket va ganska sjukt. Det handlar helt enkelt om att runka och samtidigt gråta för fulla muggar. Jag vet att det låter helt ofattbart sjukt men så var det i alla fall och det uttrycket drev vi rätt mycket om den kvällen när det fanns tillfälle. Och tjejer ni behöver oroa er för er motsvarighet till ordet är givetvis "grulla". Jag hoppas ni inte får användning av det men jag tycker på något sorgligt sätt att det är ett rätt roligt ord.

Men det blev dags att röra sig till tåget då vi denna kväll skulle få lite kvalitativt sällskap. För på tåget satt redan ett helt gäng som vi skulle förgylla kvällen med. Det blev för min del ett par nya ansikten förutom då Annika och Jenny. Jenny hade precis fyllt år så det va anledningen till utgången (inte för att man egentligen behöver någon, men det ser nog bättre ut i alla fall). Jag fick reda på att vi skulle till Vanilla denna kväll. Om min taggningsgrad låg på ungefär 7-8 på en tiogradig skala innan sjönk den nu till högst en stark 4. Jag har inga bra minnen på Vanilla. Men jag sa inte så mycket då jag tänkte att sällskapet nog kommer göra denna vistelse aningen bättre. Vi träffade förövrigt Henke på tåget men han och några andra kändisar skulle dra någon annanstans först och kanske möta upp oss senare så våra vägar skillde oss åt på Centralen och vi tog tuben till Östermalmstorg.

Vi kom fram till Vanilla och kön var inte alls speciellt lång. Skönt för oss tänkte vi nog alla men sen kom vi på att vi glömt ta ut pengar. Så jag, Måsen, Annika och Jenny fick hasa oss iväg ner till Stureplan för att hitta en bankomat. På vägen lät Annika lite skrämmande taggad på att gå på gatan. Det blev en del skratt om det den kvällen också. Det var bara nåt i hennes tonfall som lät så skönt. Annars gick det felfritt att ta ut pengar på Stureplan. Det enda som vek av från det vanliga va väl att Jenny stod aningen nära bakom mig när jag skulle ta ut pengar. Hon säger att hon inte märkte det men jag vet inte vad jag ska tro riktigt. Men Jenny är ju Jenny, helt plötsligt i rulltrappan vänder hon sig om och skriker ut "HAR DU VÄXT?". Ja jag säger då det.

Tillbaka till kön vid Vanilla kom vi i alla fall och till vår förtret va den säkert fem gånger längre den här gången. Och dessutom sjukt mer orörlig. Thorsson och Niklas joinade i alla fall men sen väntade nästan en timmes köande. Vi kunde väl i och för sig rört oss vidare men dom andra väntade ju därinne så det kändes inte riktigt rätt alltså. Men det va ganska så ruskigt segt att stå där efter ett tag, speciellt då vi rörde oss ungefär tion centimeter i minuten. Men på något sätt underhöll vi oss själva ändå. Martin och Annika hade visserligen svårigheter att bara hålla sig till varandra utan skulle givetvis på mig också. Jag förstår ju att jag är oemotståndlig vissa stunder, men hey lugna er. Haha skämt åsido så hade vi i alla fall rätt så trevligt ändå trots att det blev rätt så kallt. Jag och Martin tog en snabb avstickare ner till Humlan för att vädra våra väldiga. Och tro mig, vi varken grunkade eller gjorde något annat snuskigt. Vi bara uträttade våra behov vid varsitt träd och återvände sen till de andra.

Men vi kom i alla fall in på Vanilla till slut och eftersom tidsomställningen den natten gav oss en extra krogtimme kan man säga att vi var nollställda igen. En vanlig kväll utan kö hade ju givit oss lika mycket tid därinne liksom. Lite roligt var att jag för första gången slapp visa leg i dörren, det tar jag som en komplimang. Sen vet jag inte om det var för frisyren eller att vakten helt enkelt missade det men det va en liten bekräftelse. Tyvärr va det mindre smickrande att hamna i en ny kö utanför garderoben därnere. Men det va ju liksom Vanilla vi snackade om, då blir det inte så mycket bättre än så. För det är verkligen inte bra ordnat där. Eller visst, om man gillar långa garderobsköer, alldeles för mycket folk, stela dansgolv i något som kan liknas en överhettad bunker, bättre volym i högtalarna vid toaletterna än vid dansgolvet och väldigt få sittplatser så är det stället för er. Jag gillar det inte i alla fall

Men okej, jag ska inte låta för negativ, men det hade kunnat bli en så mycket bättre kväll om vi valt nåt annat än Vanilla. Och jag tycker faktikt det va lite för dåligt drag på vårt sällskap. De flesta satt liksom mest runt ett bord hela tiden och sa egntligen inte så mycket. Visst dom är absolut trevliga allihopa men lite mera taggning vill jag nog ha för att få ut så mycket som möjligt av kvällen. Så jag ska inte säga att det blev en av mina bästa kvällar. Men heller inte så misslyckad, så det handlar nånstans i ett sånt där ingemansland där några detaljer får rädd upp för att den inte ska falla i glömska.

Och vi rörde oss hem ganska tidigt ändå, jag kände mig rätt sliten så jag tvekade inte så mycket på att börja röra mig hemåt och jag förstod ju att det säkerligen skulle bli ett stopp på Donken först. Förövrigt stötte vi på Flemman mitt i alltihopa. Vi skulle på Tuben vid Östermalmstorg och trots att hela vagnen var full med folk och vi gick på nånstans i mitten lyckades vi gå på vid precis samma dörr som Flemman och hans polare gick av vid. Det va ett rätt roligt sammanträffande måste jag säga.

Och vi hann knappt inta Donken föränn Flemman ringde och ville möta upp oss. Han var tydligen också rätt taggad på att dra hem så han dissade sitt gäng och joinade istället vårat. På donken var annars det mest roliga att precis varenda jävel som jobbade där indier. Det va faktiskt en smått bisarr upplevelse. Och då var det ändå säkert 20 pers som jobbade. Kul var det i alla fall. Annars va det lite kul att när Flemman dök upp så snodde han åt sig resterna av min hamburgare utan att blinka trots att det lika gärna kunnat vara någon annans. Det låg redan rester från andra gäster på bordet så det hade inte varit helt omöjligt. Men tur för honom så valde han i alla fall rätt. Det hade kunnat blivit lite pinsamt annars. Haha.

Vi fick springa till bussen den här gången men vi hann i alla fall med den så det va ju skönt. Flemman tjatade sen hela vägen till Sollentuna om hur hungrig han var och han trodde aldrig att han skulle klara att gå det typ 200 metrarna han hade att gå från bussen och hemmet. Men sen är det ju Flemman också. Det var annars inte lika mycket kändisspotting på bussen som det brukar va, men jag tror att vi var aningen tidiga med att åka hem. Vi såg i alla fall Täkniks hetsiga lagkapten när han gick av i Sollentuna, inte för att det är nåt intressant att berätta om, men ändå.

Annars droppade alla av en efter en. Martin och Annika lämnade mig sen ensam i Grimsta och jag satt och snackade med Farsan ett tag tills att det blev dags att hoppa av. Jag kände nu att tröttheten var värre än nånsin och jag längtade verkligen till sängen. När jag kom hem var min kära mor till min förvåning fortfarnde vaken så jag pratade lite med henne. Niffää förstörde annars en del av min sömn då han frågade om han kunde sova hos mig så jag fick vänta ett tag på honom. Sen ringde han igen och sa att han skulle ta en taxi ut till honom istället så då kunde jag äntligen stänga ögonlocken på allvar och få en välbehövlig vila.

Fast den varade ju såklart inte mer än fem timmar då det återigen väntade jobb. 10-18 var det som gällde igår så det var bara att hasa sig iväg, tröttare än någonsin och trots flera Red Bull vaknade jag inte till helt och hållet förränn efter lunch. Men jobbet gick ändå ganska smidigt även denna dag. Dagens detalj får nog vara att tre kunder i rad stannade på beloppet 327,50:- Asså hur är det möjligt? Vid den tredje kunden skrattade jag bara så jag tror han undrade lite vad jag höll på med. Men vad ska jag göra. Det kändes bara så otroligt sjukt. Men mer vad det inte med den saken så vid 18:01 kunde jag stämpla ut för dagen. Men för det var ju inte hetsen över. Nej utan att sätta min fot hemma bar det av i Niffääs vita Nissan mot Helenelund för Snappers match mot Danderyd SK Vets. Men jag var så taggad att jag inte ens orkade tänka på att jag var trött längre.

Och visst fan var det kul att lira. Jag är mer taggad på Snappers än någonsin faktiskt och det märker jag på att alla matcher nu känns så otroligt korta. Jag tyckte knappt vi hade börjat spela igår innan den ovanligt överseriösa domaren blåste av vid ställningen 5-1 till vår fördel. Men under den tiden hann jag i alla fall servera Tobbe och Mini varsitt mål och fick själv smälla dit en hörnvariant med vänstern efter pass från poängkungen Eriksson. Och vi lirade ungefär lika lekfullt senast. Men det va nog lite mycket oskärpa i passningspelet för faktum är att vi med lite bättre skärpa i sista tredjedelen kunnat göra många fler mål. Lite synd också att jag och Måsen körde över varandra i en situation så att en motståndare kunde rulla in en boll. Det är ju alltid kul att hålla nollan och det är inte så ofta vi får göra det inomhus. Men ytterliggare en vinst blev det i alla fall och det var riktig kul att spela. Längtar redan till nästa match.

Men sen fick jag äntligen hem och vila mig lite. Fast eftersom jag spelat match och det faktum att jag alltid piggnar till på kvällen gjorde att jag inte alls gick och la mig direkt. Nej jag satt och kollade lite på film och surfade runt på Internet. Så klockan hann bli rätt mycket då också innan jag bestämde mig för att sjunka in i drömmarnas värld. Och trots att jag hade all chans i världen att sova ikapp den sömn jag missat under helgen blev det inte mer än kanske åtta timmar då jag av någon anledning gick upp redan vid tolv. Men jag kände att jag inte ville sova bort hela dan så så var det med den saken. Och det va nog lika bra för då kunde jag skypa lite med farsan och det är ju inte helt fel. Dessutom behövde jag inte känna att jobbet upptog hela dagen som det annars brukar göra. Nej nu kunde jag ta dte lungt ett par timmar inna jag började och det var skönt. Det fick sen bli en kebabrulle innan jobbet och då hade jag lätt energin till att jobba dom ynka fem timmarna nu på kvällen, något som gick sjukt fort. Och då ska det tilläggas att Ann som va jour hetsade oss att fronta fort då vi under en timme varit en man mindre av lite olika anledningar trots att vi faktiskt hade mer än god tid på oss. Det gjorde att jag och Sebbe inte hade någonting alls att göra sista timmen och så brukar det aldrig vara. Men det va skönt att bara stå och småplocka lite bland frukten och snacka lite, det är inte så ofta man hinner det på jobbet så.

Dagens detalj: Ja det ska väl i så fall vara att man märkte klart och tydligt att skolorna har lov just nu för fem minuter innan stängning strömmade det in småungar som tog överdriven mycket (och högjudd) tid till att hitta den chokladkakan dom skulle ha. Ja Ann var tvungen att skrika lite på dom för att vi skulle få ut dom och få stänga. Kul för mig som jobbar stängning tre dagar den här veckan. Men men. Nu efter jobbet har det förutom det här bloggandet blivit lite käk och snack med morsan. Så det börjar kännas som att den riktiga hetsen börjar avta. Fast jag vet inte. Klockan är ju redan över två och jag börjar jobba om knappt 8 timmar så ska väl inte säga så mycket. Men jag får väl börja avrunda nu så jag hinner kolla lite på Prison Break och lugna ner mig lite. Men en händelserik och hetsig helg blev det allt och för mig får det gärna fortsätta så här ett tag till. Jag bangante. I just love my life!

Annars måste jag bara säga att jag den här veckan varit helt såld på filmen Mamma Mia. Eller i alla fall soundtracket. Jag har visserligen alltid tyckt ABBA varit helt okej men de här versionerna är galet bra. Dessutom är filmen riktigt bra. Ett glädjepiller i höstmörkret. Så det kan jag rekommendera.

Men annars är det inte så mycket mer jag vill ta upp. Vi hörs väl av snart igen hoppas jag. Jag lovar att bloggar när jag får tid över. Ni får tills dess ha det så gött!

PEACE!

2008-10-28 @ 02:25:59 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

I'm not gonna stop, that's who I am

Tja allihopa. Ja ni har ju alla märkt att jag inte bloggat på ett tag, precis som vanligt. Och jag har väl inte direkt hittat motivationen på senare tid för att frekvent uppdatera den här sidan. Men sen när man läser i Aftonbladet (Ja pappa, jag går faktiskt ner och köper den nästan varje dag) att stackars Blondinbella gått in i bloggväggen (förstår att hon har det jobbigt nu när folk börjar se allvarligt på hennes vinpimplande) så känner man att man inte kan hamna i samma fälla. Så när tonerna av Magnus Ugglas magiska ballad "Du och jag mot världen" strömmar genom hörlurarna (som äntligen funkar igen) sätter jag igång med ett litet inlägg om det jag nu kan komma på. Hur långt det blir vågar jag inte spekulera om. Jag hittar ju inte dom där underbara gömda Coca Cola-burkarna i kylen längre och det är inte riktigt samma bloggkänsla som sprids ut till fingertopparna då. Men samtidigt har jag suttit och lagt samma patiens i 5 timmar (jag skojar inte, det va så lång tid sorgligt nog) för att lindra tristessen och jag är fortfarande långtifrån sömnig. Så vi får helt enkelt se hur mycket jag orkar knåpa ihop.

Men den här dagen går nog till historien som en av det mest meningslösa det här året. Jag säger inte att det inte har varit ganska skönt att bara slappa och inte ha något man måste göra eller tänka på, men faktum är det bästa jag åstadkommit är att torka upp efter att katten kräkts säger väl det mesta. Men jag fick i alla fall en stund nere på bibblan och kolla läget ute på världens vida web och det kändes ändå skönt. Även om jag egentligen fick så mycket ut av det så fick jag i alla fall en uppdatering på min kära fars äventyr och det är alltid läsvärt.

På vägen hem träffade jag även på något som till början såg ut som en sliten A-lagare som tagit en rast på en bänk på Runby Torg. Men efter att jag hade inhandlat en påse bilar (22 spänn, årets rån) på Tempo så såg jag att det var självaste greken själv som satt och försökte promota sitt UF-företags självlysande kondomer till Ronnie Sundvall. Han hade tydligen lite kunder på G och det var anledningen till hans häng på det klassiska torget. Jag fick honom i alla fall iväg från de dystra bänkarna och vi satte oss och chillade lite i det man kan kalla sällskapsrum här uppe i huset. Vårat samtal gick väl till största del ut på våra storslagna framtidsplaner att göra om hela det sömninga pensionärsfyllda huset till ett vibrerande och dunkande studenthem. Och ärligt talat tyckte jag faktiskt våra idéer va riktigt vettiga. Måste ju helt klart genomföras. Men vi får nog vänta till Crille traskat upp i lite högre divisioner så att han kan finansiera projektet.

Annars har jag som sagt mest suttit hemma i mitt tillfälliga rum och bara rullat tummarna (eller ja i alla fall blandat en kortlek så att jag nästan fått skavsår på fingrarna). Men jag antar att det behövs såna här dagar ibland för att hitta motivationen till att orka göra allt jag vanligtvis har för mig. Och det har ju varit rätt mycket nu den senaste veckan med en hel del jobb, festande och påhitt. Så jag klagar egentligen inte. Men ville ändå förklara att den här dagen varit ganska händelselös, om inte annat för att ni ska förstå att det faktiskt inte alltid är full fart på Tebrand, även om det faktiskt verkar så.

Snappers hade ju match igår ja. Vår tredje inomhuspremiär i Helenelundshallen vill man kanske allra helst glömma men samtidigt så är det väl viktigt att skriva av sig en del om det också, som en del i bearbeta lite frustration. Nu ska jag väl i och för sig inte måla upp det som att jag grät mig till sömn igår kväll för att vi förlorade (igen) mot Snickers Lickers. Men det är klart man ändå känner av besvikelsen när man sett fram emot det ett tag och så slutar det inte riktigt som man vill. I och för sig hade jag på känn redan innan att det skulle bli väldigt tufft men det hjälper liksom ändå inte. När man värmer upp inför matchen så har man bara i tankarna att man ska vinna och då är det inte lätt att bara svepa undan besvikelsen efteråt. Och trots att jag när backade ut min silvriga Yaris på parkeringen utanför Hipen inte kände någon större ilska efter förlusten så påmindes jag gång på gång när jag låg och försökte somna att jag inte alls gillade hur kvällen slutade.

Det är så svårt numera. Det är liksom blandade känslor hela tiden med Snappers. Ena sekunden så känner man att fan vi är trots allt bara ett gäng kompisar som lirar för att det är roligt. Vi går egentligen aldrig igenom någon spelplan eller hur vi taktiskt ska spela. Vi går liksom ut och spelar så bra vi kan. Men sen i nästa sekund så tycker man att vi borde spela så mycket bättre. Vi är ju trots allt Snappers och vi har ju hela tiden visat Sollentuna och resten av det här landet att vi är att räkna med. Så det är faktiskt svårt att veta hur man faktiskt ska ta en sådan här förlust. Varför vi torskade igår är egentligen inget att diskutera. Vi klarade inte av omställningen till det höga tempot och de små ytorna och det gjorde att vi blev tagna på sängen. Och när vi väl vaknade till och tog över spelet hade vi redan tre mål i baken. Och då är det alltid jobbigt. Vi spelar ändå bra en hel halvlek men det räckte inte. Så det är egentligen inte det jag låg och grubblade över i mörkret igår.

Det jag istället undrar över är om vi har förändrats som lag. Är vi inte det gamla vanliga Snappers längre. Det där laget som sätter skräck i alla motståndare och får alla lag att slita häcken av sig för poäng. För faktum är att hela den här säsongen har vi trots att vi många gånger spelat mycket bra efter vår förmåga ändå åkt ut tidigt i cuper och jag vet inte om det berott på tillfälligheter eller om vi börjar bli ikappsprugna av vår egen verklighet. Kanske tänker jag på det för mycket. Det kanske inte alls är något fel egentligen. Vi har ju ändå stundtals det här året fått en del bortfall på spelare (mig själv inräknad alldeles för många gånger) och fått tagit in nya spelare. Dessutom har vi ju tappat en lirare i Linkan, en fighter i James och en underbar personlighet i Usman och kanske är det en av förklaringarna. Men sen när man tänker efter kanske det inte alls gått så där dåligt egentligen. Vi vann ju ändå division 2 i år igen och vi har ju spelat jämt med många bra lag så det är väl antagligen inget problem egentligen. Antagligen så tänker jag för mycket på vår första säsong då vi hade flytet hela tiden och det kändes som att vi fick bra resultat med oss överallt. Man kanske bara får inse att det blev/blir ett mellanår detta år. Men jag hoppas i alla fall jag kan räta ut lite frågeteckem när vi på söndag möter Millforest i Helenelundshallen. Och jag hoppas givetvis att vi då får se de gamla vanliga Snappers. För fan, nu igår vart ju till och med filmen från matchen i en sån dålig kvalité att det inte ens va värt att fundera på om jag skulle klippa ihop den. Så ska det väl ändå inte vara?

Men nog om Snappers för ett tag. Det löser sig ändå till slut. Jag är bara glad att vi fortfarande finns till och att jag fortfarande känner glädje varje gång jag springer ut med dessa grabbar. Men det finns ju faktiskt annat som händer just nu. Till exempel så har jag sen jag kom hem från Mallis (kanske inte så konsigt men) känt mig väldigt partysugen. Det känns som att det behöver dyka upp en schysst fest snart så man får träffa folket igen. Senaste det begav sig gick jag ju på penicillin och var dessutom chaufför så den kvällen blev för min del inte så lyckad. Och sen i fredags när jag drog ut med gamla hederliga Boysen blev det alldeles för mycket drinkar och öl här hemma innan (blir väl så när man har sex nyinköpta flaskor man vill testa) och därför bleknar kvällen bort i en överförfriskad dimma. Dessutom kändes det som att allt efter att vi lämnat lägenheten tills att jag la mig på kudden igen var ganska onödigt. Det finns liksom nästan igenting jag kan komma ihåg (och jag kommer ändå ihåg det mesta, så full var jag inte) som faktiskt var särskilt roligt. Jag tror i alla fall det dröjer innan jag drar till Harry B. James igen och gör jag det ska det definitivt vara för att bara sitta och chilla med polarna och inte för att i ett för onyktert tillstånd försöka ha så roligt som möjligt. Men det var i alla fall skönt att snacka lite med grabbarna igen. Ett extra plus i kanten kan kvällen ändå på för att Pouian hängde med. Det är ju liksom inte så ofta man får träffa honom nuförtiden så det va riktigt härligt.

Det var i alla fall VM-kval som gällde i lördags. Jag orkar egentligen skriva så mycket om det men vill i alla fall ha med det för det är ju inte alltid man får se en match som Sverige-Portugal på plats. Och givetvis var det roligt att se, speciellt eftersom Sverige faktiskt spelade riktigt bra (Sebbe Larsson, du växer hela jävla tiden) och dessutom satt vi ganska långt ner så vi kom nära spelarna. Så det va helt klart värt entrépengen. Men jag orkar inte gå in så mycket mer på det. Samma sak gäller NHL-matchen i Globen förra helgen. Det va liksom kul att va där och se det på plats men det lämnade inte sådär jättemycket känslor hos mig efteråt. Men nu har jag i alla fall nämt det så då kan vi gå vidare till andra saker.

För det är lite sjukt egentligen. Känslomässigt har Allsvenskan helt och hållet dött för mig nu. Jag hänger givetvis med så gott det går men det känns som att ingenting påverkar mig längre. Aha okej Djurgården vann, då vet jag. Jasså Monteiro blev utburen på bår, stackarn. Liksom omgångarna bara svävar förbi utan att jag egentligen reflekterar ett dugg över det. Men jag tror ändå inte att det bara handlar om att det går dåligt för Bajen nu. Givetvis är det roligare om man har något att spela om men det är ändå inte hela förklaringen. Dels så har den här bojkotten som pågått sen premiären på Starke Arvid gjort att man tappat lite intresse. För jag hade verkligen inte bangat på en resa likt den till Ullevi förra hösten. Då hade vi liksom inte heller nåt att spela för men det gjorde resan bara ännu skönare. Men nu kan man ju inte ens göra det och då är det inte lika motiverande längre. Sen allt det ändlösa tjafset med alla inkompentena och oförstående slipsnissar på SvFF börjar gå mig på nerverna så pass mycket att jag inte ens orkar lägga energi på det.

Men det sjuka som jag faktiskt ville få sagt med hela den här biten var att jag redan nu en vecka innan börjar känna den där speciella känslan jag bara kan få innan ett derby bubbla upp i magen. Jag kanske är den enda som faktiskt är sjukt taggad på derbyt nästa måndag. Och egentligen är det väl ganska konstigt att jag är det med tanke på att jag som sagt är märkbart omotiverad i övrigt på Allsvenskan. Men kanske är det just det, att allt känns så mediokert just nu och att vi dessutom har hela vår ordinarie klacksektion avstängd som gör att jag känner att det här kan bli en klassiker. För på nåt sätt så känner jag att den där aldrig slocknande Bajenlågan i bröstet flamma upp ordentligt bara av tanken på det här derbyt. Men om jag ska komma fram till en slutsats till varför jag har den känslan i kroppen så säger jag såhär.

Derbyt nästa vecka är sportsligt sätt inte värt ett skit i det långa loppet. Givetvis är det alltid seger som gäller i ett derby. Men egentligen spelar det ingen roll. För mig handlar det om min egen och andra bajares passion och tradition. Vi har absolut inget att spela för (om inte Aftonbladets löjliga derbypokal) och i vårt egna hemmaderby knuffas vi tillbaka till Södra Mellan. Men som jag skrev så kan det här mycket väl bli en klassiker. För tänk om den där nerbantade och i många fall uppgivna klacken kan enas under taket på Råsunda och få igång en stämning som påminner om Höstderbyt 2006. För faktum är att det mycket väl kan bli så. Barnvagnarna vågar sig inte dit då dom är rädda för att polishästarna ska trampa ner dom. Turisterna är rädda för alla raketkastande livsfarliga Bajare och stannar därför hellre hemma. Och jag tror knappast korvätarna som köper matchbiljett timmen innan matchstart får plats då säsongarna och de som varit taggade sen EM-uppehållet troligtvis tar upp de begränsade platserna. Så förhoppningsvis blir det alla riktiga Bajare som röjjer runt på Mellan på måndag. Och helt ärligt tror jag det kan bli ett jävla drag där under taket, för vi har många gånger de senaste åren bevisat att när vi som klack står enade och endast koncentrerade på att göra det vi gör bäst på utan att behöva lägga negativ energi på vad som sker på planet eller på Lagrells kontor, det är då vi är som allra starkast. Och då spelar publiksiffor ingen som helst roll alls.

Ajja, vi får helt enkelt se hur det blir. Kul blir det nog i alla fall. För jag tror annars den här veckan blir lite av en mellanvecka. Jag har inte alls något inplanerat (förutom ett besök på Danderyds sjukhus imorn, men det räknas inte) och hittils har jag inte fått någon jobbtid förrän på lördag. Men jag hoppas i alla fall jag får ordning på Internet nu på onsdag så jag kan bli lite social igen. Men det blir nog nåt att blogga om i alla fall så småningom. Jag ska i alla fall försöka att inte hålla er på sträckbänken lika länge som den här gången. Men jag kan ju som vanligt inte lova nåt. Men jag kommer i alla fall inte lägga ner bloggen. Så är det bara. För jag säger bara som en skön låt i High School Musical 2 (måste förövrigt se trean på bio nästa vecka!):

I'm not gonna stop, that's who I am!

PEACE!
2008-10-14 @ 19:03:00 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Notisernas återkomst....

Bloggdags. Och idag blir det i en så kallad notisform. Hurra säger alla satans motsträvare (läs Eriksson) och lata bondepack (Läs Kihlman). Varför det blir så här är för att jag känner ett behov av att uppdatera er alla men inte orken att knapra ihop ett megainlägg. Ni får ta det för det är. Och kanske blir det så här ett tag framöver. Ja kanske. Vi får se.

- Varför har jag blivit beroende av FM för? Det är ju inte direkt hälsosamt och det kommer ju bara sluta med att jag hamnar på psyket. Eller så vill inte ens dom ha mig och så skickar dom mig till ett gult ruckel med en övergiven hundkoja och en fallfärdig brygga med för många obrukbara båtar förtöjda kring den. Jag börjar fan bli rädd.

 - Varför ska jag hela jävla tiden bli sjuk för? Tredje penicillinkuren på två månader nu. Va fan gör jag för fel? Eller är det bara så enkelt att jag redan hunnit blivit gammal?

 - Elfsborg - Bajen på tisdag, Helt ärligt är jag glad att jag jobbar så jag slipper se skiten. Med ett Bajenhjärta kommer det bara vara smärtsamt ändå så. - Kul i alla fall att Arsenal börjar knapra ikapp formen igen. Även om jag nästan aldrig får se dom som verkar dom ju bra igen. Skönt och se.

- Jag behöver inte gå till en fest och sen supa gärnet. Men jag klarar bara inte av att se alla andra bli så lyckliga av ruset medan man själv inte förstår det roliga i allting. Då blir jag bara deppig, och då hatar jag mig själv. Okej om man är två, men ensam klarar jag inte av det.

 - Men det ska ju ändå läggas till att festen igår fortfarande va jävligt kul. Dessa männsikor är ju fortfarande lika underbara. Och jag tror nog kvällens höjdpunkt ändå var när Billy tyckte att det luktade för mycket päronvodka i köket så att till och med hans vin smakade päron.

 - Men när det gäller FM är det ju i alla fall en tröst att det går bra. Och Castro är ju verkligen nya kungen asså. Helt underbart!

 - Hörde att Petter målade för Groningen. Det är precis så man ska göra avstamp. Hoppas bara han inte gör en Kennedy och hamnar i fryboxen i en större holländsk klubb eller så.

 - Jaha, ni undrar fortfarande över det där med päronsmaken. Sanningen va ju självklart den att vi lurat honom och fyllt glaset med päronvodka och långt ifrån nåt vin. Men Billy hävdade bestämd att det va lukten i köket. Klockrent Billy, underbart!

 - Kalmar vann inte dubbeln, än finns det hopp för fotbollen!

 - Jag är förövrigt ledsen Crille men ditt lag förtjänade inte slutpelsplatsen i mina ögon. Ni har för många spelare som inte klarar av jobbet för laget, och tok för många humörsspelare. Synd, faktiskt, för du är i mina ögon bäst i laget.

- American Gladiators går ju ibland på TV, asså vadå klassiskt. Jag kommer verkligen ihåg när man va mindre och fick se det där ibland. Oj vad kul det va. Och det är så jävla roligt och se hur programledaren verkligen går in för det och får det att låta som en tävling på liv och död.

- Sanna mina ord. Att få en varböld i svalget är inte roligt. Att sedan få den bortskrapad är ännu värre. 10 sekunders intensiv smärta. Fyfan säger jag bara. - Man börjar förövrigt känna lite saknad efter sin kära far. Men jag tror det just nu mest handlar om att vi haft nån jättekontakt. Vi får hoppas det blir bättre när jag får internet och så igen.

 - Måste rekommendera en jävligt schyst plan i midsommarkransen. När Ligan gled runt ikväll hittade vid den där, hel upplyst och helt ledig. Så vi körde lite extraträning där i elljusets sken. Riktigt härligt faktiskt. Jävligt skön plan faktiskt, lite idyllsikt läge och så också.

- Att åka 8 pers i en Toyota Yaris mellan Rotebro och Grimsta utan fysiska skador är förvörigt en bragd i sig.

- Jag vill ha tillbaka min lägenhet. Inte för att jag inte trivs hos morsan nu, men jag vill få det där nya rummet så jag kan göra iordning det ordentligt så man får tillbaka den där hemkänslan. Dessutom är det inte så glamouröst att sitta vid datorn i köket. Eller det kanske bara är jag, jag vet inte.

- Kryssning på fredag skulle det ju va. Men nu pekar det ju åt andra håll så jag får nog avboka där. Tror inte det beslutet blir så populärt, men vad ska jag göra då?

- Å andra sidan kan jag ju kryssa på torsdag, så det får nog bli det gänget i alla fall. Då hinner jag både med kryssningen och resan bort från kylan. - För jag lovar er kära vänner, det handlar inte om att jag inte vill, det handlar om att det kommer saker ivägen, ledsen för det.

- Liganbloggen har ju kommit upp, men jag tror jag bojkottar tills att Niffää lägger ner sin tippning, den snubben skämmer ju bara ut vårt rykte.

- Ni undrar var jag fick hundkojan ifrån? Jag säger så här, tanka bilen fullt, ta er till Väsby, Åk sen rakt in i skogen tills ni ser ett stall på vänster sida, backa ett Usama Bolt-lopp och sväng ner i den ojämna mörka allén och förbi de gömda stenpelarna. Susa förbi den överbevuxna gräsplanen och sväng ner mot vattnet. Parkera er bil längst in på grusgången (om ni inte har olja som läcker på stenarna) och ta er en titt omkring. Ni har sett exemepel på det i varje skräckfilm. Här har ni det i verkligheten. Jag har varit där, jag kan historian, och jag vet konsekvenserna av varje litet misstag. Våga er dit på egen risk.

- Förövrigt kom jag på att jag inte haft någon musik på i det här inlägget, det är ju fan nästan en skandal om jag får säga det själv. Fast det kanske också är därför jag skriver mitt inlägg så här. Vet inte ens om det är meningsfullt att publicera. Fast jag vill inte undanhålla nåt från er så det blir väl så i alla fall.

- Just det, bloggvärldens just nu mest finurliga och underbara läsning hittar ni på min fars magiska reseblogg chaamai.blogg.se (chamaii = Tebrand). Jag vet inte om min far vill att jag läcker ut adressen men då får jag ta smällen för jag vill dela med mig läsningen till mina kära vänner. Det är bara grym läsning, helt ärligt!

- Kanske dags att sova lite? Fast fan, jag har ju Norrköping hemma i nästa match, måste ju nästan lira den, Zeman är på gång nu och Oremo har ju hittat tillbaka till formen asså.

- Chipsen och colan är i alla fall slut så bloggen får nog avslutas nu. Notiserna är vad dom är, så ta dom för det också.

- Sov sött alla människor, jag återkommer snart. Och jag kan lova er att det blir mer frekvent bloggande när jag får tillbaka internet!

PEACE!
2008-09-22 @ 17:13:31 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Livet är en fest!

Klockan är snart halv tre och den enkla lösningen på vad jag ska ta mig till dom närmaste timmarna är helt enkelt att krypa ner i sängen och stänga ögonlocken. Men sen nu när jag sitter här i min nygamla men även tillfälliga bostad så känner jag mig väldigt långt ifrån taggad på att sova. Jag är visserligen ganska trött, både efter gårdagens festligheter och dagens kånkande och bärande av möbler och lådor men ändå för pigg för att lägga mig. Så jag tänkte väl att jag skulle lämna ett litet avstamp i bloggen så länge så kanske jag känner för att sova när jag är klar. Man vet ju aldrig liksom.

Men sen dyker det ju som vanligt upp ett problem. Nu när jag har flyttat ut från farsan och bosatt mig hos min kära mor så har jag inte längre tillgång till internet. Ni som undrar varför jag då flyttar på mig kan va lugna för ni ska få en förklaring. Men det jag ville säga var att jag inte riktigt vet när jag kan publicera detta. Jag hoppas på att jag bara kan lägga ner det här på ett USB och dra ut till Sjövillan imorn och publicera det den vägen. Annars får jag väl åka till bibblan eller nåt annat lika exotiskt. Men det ska nog lösa sig på nåt sätt. Jag har som alltid en del att skriva om så ni får försöka stå ut med ännu ett långt inlägg.

Annars har jag tänkt mycket på det där. Jag kanske borde ändra min bloggtaktik en aning. Jag har ju ändå hållt på med mina monsterinlägg nu i nästan två år och kanske är det dags att testa nåt nytt. För jag blir ibland bara jävligt sugen på att bara slänga in en massa konstigheter och observeringar från livet runtomkring precis som man ska använda en blogg till. Men sen känner jag också att det ändå inte är min grej. Det har liksom alltid varit jag att ta två timmar av en annars ganska sömnfylld natt till att ägna mig åt skrivande och det har alltid stimulerat mig ordentligt. Så på nåt sätt tror jag att jag kommer tappa hela känslan för den här bloggen om jag plötsligt börjar skriva korta och ofta ganska mediokra inlägg om mest ingenting. Men jag vet inte. Jag har som sagt börjat fundera. Men ni som faktiskt läser den här sidan får gärna ge mig lite åsikter på vad jag borde göra. Vill ni ha långa och rejält innehållsrika inlägg där jag detaljerat försöker ge er alla delar av mitt liv, eller vill ni helt enkelt att jag ska omvandla sidan till en "vanlig" blogg med dagliga uppdateringar och funderingar? Om ni vill kommentera nåt så kan ni ju passa på att säga vad ni tycker också.

Men oavsett så blir det här nog inget kort inlägg. För just inatt känner jag för att blogga ordentligt. Winnerbäcks toner smyger sig sakta ur högtalarna (kan inte spela högre, för morsan sover) och det finns inget som får mig att få in skrivarkänlsan som de låtarna. Så jag lär nog sitta här ett bra tag innan jag ger upp för den här gången. Och jag har för en gångs skull vetskapen klar i huvet för vart jag ska börja detta inlägg. Hela dagen igår var innehållsrik på olika sätt och det som började med att jag väldigt nyvaken stegade fram längs Runbys gator på väg mot jobbet slutade med att jag ganska onykter däckade i min stora säng väldigt väldigt nöjd med dagen och framför allt kvällen.

Men vi kan väl ta det från början. Som jag sa var jag långt ifrån pigg när jag sakta hasade mig fram längs bygget på Hagvägen. Men jag kände ändå nånstans inom mig att det här kommer bli en bra dag. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att musiken i öronen där Black Stone Cherry sakta fick mig att vakna till och det milda bruset från förmiddagsvinden fick mig att se framåt mot dagens äventyr mer än att längta tillbaka till sängen.

Jobbet var annars nästan precis som det alltid är. Man har sina uppgifter att sköta och det händer inte så mycket utöver det vanliga. Jag va i och för sig lite besviken att jag var tvungen att jobba denna dag för det gjorde att jag missade Snappers cupspel i Edsberg. Men när jag satt där i kassan framåt tolvtiden och slog in PLU-koden till Discovery-äpplen för tionde gången denna lördag så kändes det ändå helt okej. Man kommer aldrig ifrån att det faktiskt är rätt skönt att jobba. Dessutom ska man aldrig klaga när man tjänar pengar. Så jag släppte ganska snabbt besvikelsen att jag missade cupen och tog tag i mejeriet istället. Jag fick ju den lite mindre tacksamma uppgiften att packa upp hela leveransen från Arla i det där kalla rummet bakom kylarna. Men eftersom jag ändå fortfarande kände mig lite seg så var det faktiskt riktigt skönt. Kylan hjälpte till att få mig tillräckligt pigg för att orka hela dagen och på vägen slapp jag faktiskt vara social vilket just då var bara skönt.

Det enda man kan säga som stack ut från vanligheterna denna jobbdag va att det framåt lunchtid blev lite kaos för oss i personalen. Vi var för det första en man mindre för att någon ringt och sjukanmält sig och vi hade inte hunnit hitta någon ny. För det andra så stack jouransvarige Micke iväg helt plötsligt på hans rast. Och jag kan ju säga till er alla att det va inte smart gjort. Visserligen har dom lika mycket rätt som oss att ta en timme lunchrast. Men med särskilda behörigheter som vi vanliga dödliga kassa-arbetare inte har så ska man helst stanna på jobbet. För om han är borta och vi till expempel behöver mer växel eller så så kan det va rätt kört. Nu lyckades vi ändå klara oss utan större problem. Men jag tror att han fick en liten utskällning när han kom tillbaka.

Men annars gick dagen rätt fort. Jag satt i kassan de sista timmarna och då rinner tiden alltid iväg. Jag stack lite tidigare dessutom så att jag skulle hinna med tåget till stan. Det va ju nämligen Albanien-Sverige och eftersom Anton dagen till ära firade sin artonde födelsedag bestämdes det att vi skulle till nån schyst pub i stan och kolla matchen. Så jag skyndade mig hem och bytte om innan jag satte mig på tåget mot huvudstaden. De andra hade redan åkt in och höll en plats åt mig så det va lite segt att åka tåg in själv. Men jag hetsade lite folk på mobilen som fick hålla mig sällskap och då jag överlevde det också. Enligt Thomaz så var tydligen the Dubliner stället vi skulle till men när jag väl lyckats ta mig dit så fick jag reda på att dom bytt ställe och att dom istället avnjöt ett par kalla på Harry B. James. Men jag fick styra stegen dit istället och slog mig ner brevid en ganska förfriskad Thomaz som tydligen tillsammans med dom andra förat en hel del innan. Förövrigt var Elias och Victor med så vi va ändå ett litet gäng. Jävligt kul att umgås lite med dom också så här ute i krogsvängen. Annars brukar det ju bara handla om filmkvällar eller spel i G-salen. Så det var kul att ta några Jägare (En öl + en Jägershot) med dom och kolla fotboll. Nu ska vi väl i och för sig slå fast att de va en av de sämsta matcherna på länge men sällskapet och det mysiga stället gjorde det ändå till en mycket trevlig stund.

Men som jag sa så var dom andra långt framför mig när det handlade om berusningsgrad så jag fick kämpa lite för att komma ikapp. I takt med ölen ramlade det även in förslag från olika håll med hur utgången för kvällen skulle se ut. Jag fick höra från herr Bonde att det skulle bli klubbande efteråt och vid första tanken kändes det som det självklara valet. Mitt dåvarande sällskap skulle tydligen bara fortsätt barrundan och sen dra hem till Väsby innan tågen slutade gå. Det var långt ifrån vad jag ville så jag kände att jag dissar dom efter matchen och drar med Niffää och Criffää till dit dom skulle.

Men jag hann inte ens bestämma mig för vad jag skulle göra innan nästan anbud ramlade in genom ett sms från kungliga Norrviken. Herr Stockeld hade tydligen hört ryktena om fest hos Viksten och där nånstans försvann min beslutsångest helt och hållet. Klart som fan jag ska till Norrviken. Ere nåt jag inte kan dissa så är det festerna med det där gänget. Så är det bara. Och när Måsen dessutom erbjöd sig lite dricka till mig så spikade jag fast i hela kroppen att nästa tåg mot Märsta skulle jag minsann sitta på. Jag fick ändå sällskap till centralen av dom andra och dom var faktiskt snälla nog att vänta med mig tills tåget rullade in på perrongen. Sen fick istället farsan hålla mig sysselsatt så jag inte dog av uttråkning medan hålor som Solna och Helenelund susade förbi utanför fönstret.

Väl framme i Norrviken var det goodnight far och Hello Måsen som gällde. Jag köpte på hans begäran med mig några stärkande Red Bull från videomix och knallade upp till det ladugårdsliknade huset på Leksandsvägen. Det blev sedan en lite lung förfest (som man då kan säga var min andra för kvällen) med lite diggande av 107.5 och lite trevligt snack om allt möjligt. En RedBull Vodka och några öl senare var vårt festmode på topp så då rörde vi oss ut i den kyliga sensommarvinden i jakt på herr Vikstens hus. Jag blev förvånad att Måsen bara nästan visste var han bodde men vi klarade ändå att hitta rätt utan problem. Det va liksom bara att lyssna efter musiken.

Sen är det som alltid på dessa fester, inga lugna stunder så långt ögat kan se. Även om man samlas utomhus för att lufta lungorna eller skakar loss i vardagsrummet så bränner man adrenalin i mängder. Och fler och fler sköna människor susade in från olika håll och gjorde det hela ännu roligare. Och faktum är att jag ännu inte upplevt en misslyckad fest med detta sällskap. Jag kan alltid efteråt lägga mig och känna mig riktigt nöjd med kvällen. Och det känns verkligen underbart. Och jag är övertygad om att det handlar om att alla dessa underbart skruvade människor förgyller ens tillvaro vad man än gör. Det spelar liksom ingen roll om det är en stor hemmafest i Norrviken eller sjuka förfester i en överbefolkad hytt på en finlandsfärja. Det blir på något sätt alltid kul ändå.

Och det går liksom inte riktigt att beskriva vad som gör det så kul och så härligt. Men jag tror ändå att den underbara stämningen mellan alla bidrar så mycket. Det är liksom alltid glada och skrattande miner från alla håll och kanter och som jag nämde förut så går det inte att göra bort sig. Dessutom så kan jag säga att jag varje gång träffar nya härliga människor med samma sköna inställning vilket sätter lite extra krydda på det hela. Och de gamla välbekanta ansiktena gör att man alltid har något att skratta åt. Det jag kan säga som vek lite från vanligheterna igår var att jag faktiskt inte alls spenderade mycket tid i köket. Det va väldigt ovanligt måste jag säga. Men jag kan ju skylla på att det som alltid var smockat med folk därinne och då var det faktiskt behagligare att mysa ute i den kyliga nattluften eller i soffan i vardagsrummet.

Jag hade inte lagt en tanke på när och hur jag skulle röra mig hemåt (vilket på sitt sätt också förklarar att festen var lyckad) innan jag hörde att Annika och Jenny skulle åka hem. Eftersom jag vet att dom bor i Väsby (visserligen fel sida men ändå) så tänkte jag att jag lika gärna kunde hänga med på bussen hem för att få lite sällskap. Till min milda förvåning visade det sig då att Jenny hade bilen ikväll och skulle köra hem. Och underbar som hon är så körde hon hem mig hela vägen till Hagvägen så att jag inte ens behövde tänka på nattbussar och långa promenader. Det var förövrigt rätt kul att åka hela vägen hem. Jag skrattade nog en hel del där i baksätet med Annika och det kan inte enbart berott på alkoholen i kroppen.

Så vid kvart i fyra ungefär drog jag mig uppför trappan och så småningom ner i den varma och sköna sängen. Och jag tror jag knappt hann lägga mig ner innan jag somnade, så utmattad var jag. Men om jag nån gång under natten drömde nåt så måste det ha varit om hur kul den här kvällen blev. Jag är riktigt nöjd med mina val där på kvällskvisten och att det faktiskt blev en till sån där underbar kväll. Jag tilläts förövrigt sova ut idag och inte föränn vid två-tiden kände jag att det var dags att ta vara på dagen. Jag hade ju dessutom lite pyssel att slutföra under dagen och då kan man inte ligga och dra sig alldeles för länge.

Och nu kan ju jag ta och förklara hela den här flyttningsproceduren så vi har den avklarad. Det är nämligen så att det ska göras stambyten i min lägenhet nu de kommande fem månaderna och det gör att vi måste flytta ut under tiden. Och dagen för utflyttande är nu imorgon så allt det sista vi behövde ha med oss och det som skulle magasineras eller slängas skulle åstadkommas idag. För imorn kväll drar farsan till Sydostasien där han ska stanna tills januari. Jag själv har nu som jag sa flyttat till morsan för att bo där i några månader. Och nu den första månaden så bor vi här på Hagvägen. Sen är det våran tur att flytta ut och då intar vi min mormors lägenhet medan hon tillfälligt flyttar in hos hennes syster. Så nu vet ni förutsättningarna.

Och det här med internet eller rättare sagt avsaknaden av det gäller nu den här första månaden. Sen har jag internet igen när jag bor hos min mormor. Hur jag ska klara det helt och hållet vet jag inte men det får lösa sig på nåt sätt. Jag får våldgästa mina kära vänner om det kniper om inte annat. Efter mycket bärande på lådor och möbler under dagen tog jag en liten kort roadtrip med Niffää runt i stan. Vi åkte runt och utforskade lite gömda vägar och vrår av vår stad vi inte sätt förut. Bland annat åkte vi hela vägen ut på kastellholmen och kollade lite. Vi såg att det fanns en skylt mot "Sjövillan hus 208" men för er som funderar så kan jag säga att det inte är där vår allas bonde bor. Den riktiga Sjövillan ligger i Sättra en kort joggingtur från Runbys gräns till omvärlden.

I övrigt åkte vi nog in på varenda liten skitväg ute på Djurgården. Jag har inte många kommentarer om det men jag kan i alla fall säga att Lejonbacken är en myt. Ni behöver inte veta varför. Lita bara på mig när jag säger det. Vi åkte sen inte alltför sent hem och nu har jag installerat datorn här på morsans köksbord så att jag i alla fall kan hålla mig sysselsatt på nätterna. Nu vet ni hur min lilla helg såg ut.

Veckan var annars ganska lugn utan oväntade inslag. Jag hängde hos Flemman några kvällar med lite Mario Party och Värsta Språket som underhållande inslag. Sen har det blivit lite filmkvällar också. Med det kan jag ju säga att Ping Pong-Kingen och The Happening är två filmer jag inte rekommenderar er att se. Det har ni mitt ord på. Men som sagt har det inte hänt så mycket och precis som jag hoppades när jag började skriva skulle jag va mycket mera sömnsugen när jag slutade så jag lämnar er för ett tag här för en trip till drömmarnas värld. Jag hoppas jag kan publicera det här imorn (alltså måndag). Vi hörs om ett tag. Glöm inte den söta lilla kommentaren och ha det underbart.

Livet är en fest!

PEACE!
2008-09-08 @ 23:29:45 Permalink Allmänt Kommentarer (13) Trackbacks ()

En vecka i 130 km/h...

Hallå ute i stugorna, kvällarna börjar kännas kyliga nu, är sommaren verkligen redan över. Tyvärr verkar det ju som det för inte fan lutar det åt att värmen ska hitta tillbaka. Just nu är det ju bara kaos på väderfronten. Det kan va riktigt schtekigt ena sekunden men innan man vet ordet av det öser regnet ner. Och så böljar det fram och tillbaka tills kvällen kommer, då blir det bara kallt istället. Men men, livet är inte bättre. Hösten är på väg med sina stora steg men det hindrar ändå inte mig från att va med om mycket inom loppet av en vecka. Nu när jag sitter här och tänker på vad jag ska fylla inlägget med så känns det som att det finns en hel del att plocka av. Så om jag inte misstar mig helt så försvinner flera timmars nattlig kyla av att jag ska knåpa ihop en text med upplevelser från veckan. Det blir lite allt möjligt. Precis som vanligt.

Men jag hatar att jag aldrig vet var jag ska börja. Man måste ju laborera lite där så man verkligen orkar få med allt. Egentligen borde jag ha bloggat i morse. Hade känslan uppe då med rätt sinnesstämning och allt. Nu vet jag inte riktigt hur det blir. Men jag börjar med lite bittra tankar om gårdagen, mest för att få det överstökat. Egentligen borde jag skita i att nämna det ens. Men frustrationen har inte lämnat min sinnesvärld riktigt än så fan det får bli några rader ändå.

För er som inte riktigt fattar vad jag pratar om så kan jag ju berätta att det va cupsemi för Bajens del. Allt va ju upplagt för en skön fest på Söderstadion. Det fanns liksom inget som skulle stoppa vår väg mot guldet. Men sen så påmindes man att det finns något jävligt inom svensk fotboll. Kort och gott stavas det bönder. Vill man strö ännu mera salt i såren så uttalar man det Kalmar. Jag tror jag aldrig känt en sån avsky för ett svenskt så kallat fotbollslag som jag kände för det där irriterande brofästet igår. Så fort jag ens tänker på det så bubblar det upp en ilska i kroppen. Det känns som att jag inte ens kan formulera rätt meningar för att beskriva det jag kände igår. För jag har aldrig känt så. Jag vet inte egentligen varför jag kände så. Jag borde ju egentligen inte ens va förvånad. Men jag tror Nicke och Flemman lättare kan beskriva känslan jag hade än vad jag själv kan.

Men hur som helst så tycker jag det är rent ut sagt fruktansvärt att man går ut på en fotbollsplan med inställningen att man bara ska förstöra allt. Man ska förstöra tempo, man ska förstöra underhållning, och man ska dessutom försöka förstöra kärleken till en sport man förutsättningslöst vigt en del av sitt liv till. Och det värsta med det hela att den inställningen vinner man på. Det är pinsamt. Det är fan en skam. Men tyvärr har ju svensk fotboll utvecklat sig så att tråkfotbollen alltid segrar. Man ser det ju överallt. Det ska löna sig att spela fotboll, men istället lönar det sig att förstöra fotboll.

Jag har sett en del av Kalmar i år och jag höll nästan på att sudda ut deras tråkstämpel. Men det jag såg igår visade bara att jag levt i en lögn ett bra tag nu. Fyfan för destruktivitet. Men jag orkar inte vara arg för det här längre. Det va ändä bara cupen. Visserligen hade jag verkligen velat se att Bajen tog sig till final och kanske även vunnit men det är trots allt bara ointressanta cupen. Och i längden så försvinner det bort som nånting väldigt obetydligt. Det är bara synd att vi ska förlora på det sättet. Det ska inte få finnas men tyvärr gör det ju det. Men skitsamma nu. Det är historia. Nu jävlar ska det bli vinst mot Gnaget på måndag och jag tror inte jag har känt mig så här revanschsugen sen höstderbyt 06. Ni som hänger med med hur läget va då och ni såg resultatet. Jag hoppas för mitt liv att det kan bli nåt liknade igen. Och även om vi skulle förlora så hoppas jag vi gör det för att AIK vill spela fotboll och vinner därefter. Den förlusten kan jag så småningom ta. Min kärlek till Bajen dör aldrig. Men min kärlek till svensk fotboll dog lite igår. Jag hoppas verkligen derbyt på måndag kan ge mig gnistan tillbaka. KROSSA GNAGET!

Men bortsett från den lilla plumpen i protokollet så känns den här veckan som en strålande sol på himlen. Och det började ju bra redan i lördags när det var fest i grimsta som ett sista avsked innan Natta och Carro drar på äventyr down under. Som ni (förhoppningsvis) läst här så var min taggning inte riktigt så som jag ville att den skulle va men när den närmade sig så bestämde jag mig ändå för att gå och jag kan inte riktigt fatta att jag ens tvekade med resultatet i hand. Flemman dundrade efter lite övertalning in hos mig vid 8-tiden och vi började ladda upp. Festen skulle tydligen hållas på Grimbogården vilket jag var övertygad om låg vid Grimstaskolan. Så vi tog 33:an till Nordanvägen. Nu var det ju tydligen så att vi inte alls borde ha gått av där då det låg på ett helt annat ställe. Men det va nog ändå lika bra för jag behövde till varje pris vattna en buske och jag vet int hur många hållplatser till jag hade klarat mig.

Med behoven uträttade styrde vi i alla fall stegen i rätt riktning och en givande promenad senare så fick vi syn på folket. Och jag som faktiskt trodde att jag inte skulle känna så många på festen fick direkt se mig motbevisad. För den ena kändisen efter den andra stormade ut för att hälsa och redan då kände jag att det här kunde nog bli lyckat. Flemman försvann såklart direkt som en avlöning så fort han kände närheten av Natta men nu gjorde det faktiskt inte så mycket. Jag hade en hel del att ta igen hos andra sköna individer.

Minnet bleknar sen över allt som hände den där kvällen. Visst kan alkoholen spela en viss roll men jag tror mest det handlade om att det var en riktigt rolig kväll. Jag hade i alla fall riktigt riktigt kul och det va ju absolut tack vare alla underbara människor. Det var verkligen i det läget man önskade att skolan skulle pågå ett år till. Jag är ganska övertygad om att jag hade klarat ett år till med lärare som Anna Wiberg och Jörgen Olsson om jag bara fått haft detta sköna sällskap i min närvoro. Istället artade kvällen sig som att det kändes som sista kvällen med gänget. På ett sätt var det ju lite så eftersom många drar iväg till olika delar av världen och även om det fortfarande finns många kvar här hemma så känns det ju alltid lite vemodigt. Men det blev i alla fall en värdig avslutning och när jag sömningt vinglade mot nattbussen vid tvåtiden var det mest glädje jag kände inom mig. Det är faktiskt svårt att förklara varför jag gillar det här gänget så mycket. Men jag tror jag skrev någon gång om att jag gillade skånefolket så mycket för att jag alltid kunde va mig själv i det sällskapet. Och nu har jag verkligen hittat ett sånt umgänge här på hemmaplan och det är nog det som gör det så härligt. För ingenting kan bli pinsamt i det här gänget, det går inte att göra bort sig. Så är i alla fall känslan och det gör att man istället alltid kan släppa loss på allvar och ha det jävligt kul. Det är riktigt riktigt skönt måste jag säga.

Förövrigt så var det rätt kul när jag kom hem för inte helt förvånansvärt så däckade jag ganska snabbt i soffan så fort jag la huvudet på kudden. Men ett par timmar senare ringde nicke som vart ute på krogen. Han ville sova hos mig men det roliga i det hela va att han hade ringt säkert tio gånger utan att jag vaknade. Och då hade han hört min signal utanför nere på gården. Men grejen var att jag hörde att det ringde men trodde att det va i drömmen och då pallade jag inte försöka svara. Men till slut blev jag så irriterad att jag svarade. Och då insåg jag att det va på riktigt så slängde mig efter telefonen. Och kanske var det tur att jag märkte det för Nicke började ställa in sig på att löpa hela vägen till Sättra. Den sjuka idén får inte en vanlig människa klockan halv sex efter en utekväll. Och till och med för en bonde som honom verkar det lite overkill. Nu fick han istället njuta av sömnen i min säng, det var nog bäst för oss alla.

Det känns som att alla delar av det som numera är mitt liv fått tagit plats den här veckan. Förutom festandet med sköna människor och matcher på Söderstadion så fick jag ett par timmar på jobbet i måndags. Visserligen var det bara en kort kvällstid men det gör ju sitt för lönen det också. Och på tal om lön så fick jag beskedet för Juli månad nu i veckan och med förtjusning såg jag att jag skrapat ihop min första femsiffriga lön. Nästan elva papp rullar in på kontot på måndag och det tackar jag för. Nu är det slut på fattigdom, det säger jag bara.

Och sen fick jag lite skön avkoppling med Tobbe också när jag följde med ut till hans land i tisdags för att vila upp mig lite. Vi var där i lite drygt ett dygn och jag måste säga att det va riktigt härligt att bara ta det lungt med en av sina bästa vänner och bara ha det mysigt. Och dessutom är jag ju inte ofta ute på landet och det va också en upplevelse. Jag gillar verkligen det där med att inte ha saker som internet eller fungerade telefoner att tänka på för att istället umgås som man borde göra oftare. Vi tog verkligen vara på tiden också så ni inte tror att vi bara latade oss. Nej vi smög in på Mackans tomt och kastade pil. Något som visade sig vara Tobbes lilla specialgren. Han var i alla fall överlägsen när det gällde att träffa mitten.

Vi hoppade även runt en del på en studsmatta som fanns i området. Men sporten att hoppa och samtidigt undvika fotbollar är min specialitet. Jag minns det alla gånger vi körde det hos Frankfeldtarna på den gamla goda tiden. Och det visade sig att den gyllene formen höll i sig även denna gång. Framåt kvällen blev det lite sällsakspel på verandan till levande ljus och mysig musik. Vi körde vår egna variant av ett flaggspel som rätt och slätt gick ut på att man skulle gissa vilket land flaggan tillhörde. Missade vi båda så la vi den bara sist och så skulle vi köra tills någon av oss klarade alla flaggor. Det visade sig vara nästan en omöjlighet. Jag tror det va lite drygt 24 flaggor som vi hade grova problem med. Till slut lyckades vi i alla fall lösa problemet och med det kan jag säga att vi nu officiellt utsett Grenada till att inneha Världens svåraste flagga att komma ihåg. Det fanns en del andra flaggor som också spökade för oss. Men vi har i alla fall lärt oss att nian finns på Vanuatu. Jag tror bara det är jag och Tobbe som fattar. Men har ni tråkigt nån kväll kan ni försöka lista ut vilket land just dom här 24 flaggorna tillhör:



Som avslutning på kvällen spelade vi ett par omgångar av den stora diamanten eller va det nu heter. Klassiker är det i alla fall och ganska kul va det. Men jag måste nog säga att det är lite för enkelt att vinna skiten. Tyvärr för mig, kul för Tobbe.

Och eftersom vi hade det så skönt där på kvällen så slutade kvällen, eller rättare sagt natten med att  inta varsin skön stol och bara snacka om allt vi kunde komma på. Det är alltid så givande att bara sitta och snacka ur sig allt man har på huvet. Och det känns ju ännu bättre när man har en sån som Tobbe där man verkligen kan snacka om allt. Det är riktigt skönt måste jag säga. Jag vet inte exakt hur mycket klockan hann bli innan vi intog sängarna men natten var till synes över och ljuset började lägga sig över tillvaron. Men det var värt varenda sekund måste jag säga.

Dagen därpå gjorde vi inte mycket alls. Tobbe jagade mest getingar och jag strökollade lite på OS medan jag försökte bygga ihop nåt slags pussel som till slut skulle bli en kub. Så kul hade jag det. Men vi beslöt oss för att åka hem så vi kunde hinna se Usain Bolts magiska 200-meterslopp på hemmaplan. Och jag vill med det än en gång tacka dig Tobbe för att jag fick komma ut dit. Det va verkligen vad jag behövde och verkligen nåt jag uppskattar. Jag hoppas såklart det blir flera gånger men det va i alla fall riktigt härligt och riktigt kul hela tiden. Underbart!

Jag hann knappt smälta Bolts utklassning föränn det var dags att återigen klä sig i den underbara klassiska Snapperströjan igen. Efter det långa uppehållet var jag sjukt spelsugen igen. Något jag verkligen inte kände efter korpiaden och slutet på vårsäsongen. Då kändes det nästan inte alls värt att fortsätta men nu efter uppehållet förstår jag verkligen varför korpen och framförallt Snappers är så sjukt roligt. Och det verkar ju som vi klarar att hålla ihop laget trots att vi inte går på Rubban nåt mer och det är otroligt glädjande. Och snart firar vi två år. Det är fan starkt i mina ögon och verkligen inget jag trodde på när vi startade allt. Och matchen i sig var också en ren njutning. Jag visste ju att min dagsform var långt ifrån optimal men jag tror inställningen jag hade gjorde det lätt att springa ändå. Och jag fick dessutom kröna allt med två delikatesser som betydde att jag återigen är någon att räkna med i målprotokollet. Dessutom smällde Tobbe dit en riktig pärla i Petter Andersson-klass och Sebbe och Rasmus fick stänka dit varsin. Vi hade inga svårigheter att vinna matchen och slutresultatet skrevs till 5-1. Men det bästa med hela matchen var ju att glädjen för Snappers finns igen och lever mer än någonsin. Fan vad jag älskar det här. MÄKTIGA SNAPPERS!

Och sen då? Jo tro inte att det slutar här. Då tror ni långt ifrån rätt. I torsdags var det nämligen dags att besöka Rubban igen. Ström känner sig tydligen lite ensam där utan alla oss så vi bestämde oss för att hälsa på honom och samtidigt testa den nya matsalen. Det va på ett sätt riktigt trevligt och på ett sätt riktigt besarrt att va tillbaka. Inte nog med att det kändes sjukt orättvist att vi aldrig fick ta del av den hyperfräscha matsalen så kände man sig så ovälkommen. Och då har man ändå gått där i tre år.

Och på något sätt kunde jag inte slita mig riktigt. Så jag ställde mig vid en dator för att kanske vänta på att några kändisar skulle dyka upp. Men jag undrar verkligen om det är samma skola för inte fan såg jag många jag kände igen. Var va alla dessa nya treor och tvåor förra året? De enda som jag faktiskt träffade på var Annika och Carro som också gick ut förra året. Dom hade tydligen också fått samma idé för sig att få sig lite gratis lunch. Vi stod och garvade lite åt att vi faktiskt inte kunde hålla oss borta från skolan nu när vi äntligen gått ut. Lite sjukt måste jag säga ändå.

Som sista grej måste jag bara berätta att Hemköp blivit rånade. Jag kan inte säga att jag vet så mycket om det men jag såg avspärrningarna när jag kom hem från Hipen nu ikväll och ja, det är ju lite sjukt det också. Jag ska ju jobba imorn så vi får se hur snacket går och så vidare. Hoppas bara det inte va någon som skadade sig eller så. Det hade ju bara vart otroligt tråkigt.

Men nu ska jag nog bestämt sluta skriva. Som sagt blir det jobb imorn och dessuom lite festligheter hos Martin på kvällen. Lång dag med andra ord och jag vill nog hinna med en film innan jag somnar. Jag hör av mig snart igen. Ha det gött allesammans!

PEACE!
2008-08-23 @ 00:56:24 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

I just need to write...

Asså, jag måste bara blogga nu. Jag vet inte om jag har nåt att skriva om som verkligen är värt att lägga tid på men jag är bara så otroligt skrivsugen just nu. Dessutom så har jag inget annat att göra då det vägrar komma ut nya sevärda filmer att tanka och jag pallar inte sova än. Visserligen borde det bara vara nyttigt att gå att lägga sig nu då jag jobbar från tio imorn. Men fan jag sov tretton timmar igår så jag behöver nog trots allt inte någon överdriven lång sömn nu inatt för att orka sju timmar på jobbet imorn.


Nej bloggen får det bli någon timme framöver. Men jag måste bara få det klart den här gången. Har börjat på två inlägg tidigare i veckan som jag inte orkat skriva klart. Så jag får försöka laborera lite där och se hur mycket jag orkar skriva. Jag får väl helt enkelt försöka hitta något som är kul att skriva om och sen inte sväva iväg för mycket på annat. Men nu har ju i och för sig Tobbe fattat tycke för spontana inlägg där jag bara skriver det jag har i tankarna, så vi får se lite hur det blir. Men nåt läsvärt ska jag väl få ihop. Men jag saknar lite kommentarer nu på sistone. Är det så att bloggen tappar klass i form av mitt skrivande eller orkar folk inte läsa mina långa texter längre. För det är ju oftast kommentarerna som gör att det är kul att fortsätta skriva. Men samtidigt är det ju som vanligt så att Flemman som nog var den som kommenterade mest sen länge bortprioriterar allt som inte stavas Natta så det kan ju också va en faktor. Tobbe pratar i alla fall om att ha läst min blogg. Och Usman dyker upp ibland med en liten kommentar och bara det är ju nästan värt det.


Ajja, nog om svammel. Jag tänkte i det förra inlägget skriva en del om Bajen eftersom jag känner att jag inte skrivit så mycket om det på ett tag. Men jag vet inte. Det flyter på så bra med Bajen just nu att jag egentligen inte behöver skriva så mycket. Det är mycket enklare när det går dåligt och man behöver något att avreagera sig på. Men det är match imorn mot GAIS som av någon anledning brukar vara en av dom roligaste hemmamatcherna varje år. Jag vet inte varför men jag får alltid en speciell taggning i kroppen när det är dags för GAIS. Det är ju inte så att dom är ett topplag man verkligen verkligen vill vinna mot men det är något speciellt med dom. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på vad det är. Men det ska bli underbart att få GGGAAAIIISS HATA GAIS imorn på Söderstadion. Nu är ju Flemman tillbaka i gänget också vilket stärker känslan ytterliggare. Och sen hoppas jag vi får se Charlies comeback också. Jag vet inte om jag var den enda som såg hans galna inhopp i OS men såg man det som Bajare så kan man inte annat än att sakna honom. Så jag hoppas dom petar bort det nya träbenet (eller väggen) Paulse tills han piggnar till och låter Charlie dundra fram över mattan imorn. Och en Charlie med jetlag måste ju vara bättre än Guterstams tafatta löpsteg. Eller har jag fel?


Men men, skit i det nu. För en gångs skull tror jag på vinst imorn. Givetvis kommer vi nog säkert torska bara för det. Men då är det så det är liksom. Nu släpper jag den matchen för ett tag, kan inte haussa för mycket redan för då kommer jag inte kunna sova något alls i natt och det hade blivit lite för jobbigt med tanke på jobbet imorn. På tal om jobbet så känns det alltid så skönt när man vet att man ska vara ledig ett par dagar men sen när man väl är ledig vill man nästan bara jobba igen för att ha något att göra på dagarna. Fan de här senaste dagarna har jag bara slösat bort på att dega liksom. Visserligen har jag varit lite med Ligan på kvällarna men det hinner man med även när man jobbar. Så det ska faktiskt bli skönt att jobba imorn igen. Dessutom är det bara sju timmar. Skulle väl jobbat åtta men fixade så jag kunde gå lite tidigare. Måste ju hinna till Söderstadion också.


Så kommer vi till den här insikten man får typ fem gånger per år att man måste börja satsa lite på träning igen. Men asså fan jag kan inte låta det gå utför så här mycket som det gjort den här sommaren. Förutom några pass på Hipen har jag inte tränat ordentligt på över två månader och det håller inte. Så jag måste nog försöka ta tag i det där omgående. Men jag känner att jag skulle behöva styrketräna lite. Behöver bli lite explosivare i musklerna känner jag. Och såklart behöver konditionen förbättras avsevärt. Återuppstarten med Snappers närmar sig och i det här läget hade jag knappt orkat vara avbytare. Det är nästan lite skrämmande. Men jag hoppas jag kan komma ut på en joggingtur snart och kanske även dra loss ett par matcher uppe i G-Salen. Det är fan den bästa träningen man kan få som samtidigt är underbart kul.


Jag tänkte på skolan för första gången på allvar sen studenten idag. Jag vet inte riktigt varför men jag antar att det är för att i vanliga fall hade man börjat lägga tankarna däråt vid den här tiden för att hinna ställa om och kunna fokusera på att man skulle tillbaka till Rudbeck. Nu är det ju inte så men jag satt ändå och tänkte på det en del idag och på nåt sätt kände jag ändå en saknad. Det hade varit underbart att bara för ett par dagar komma tillbaka och träffa alla igen, sitta där i matsalen och bara snacka om allt möjligt, ha sina dryga lektioner och få känna det där vanliga tempot kring tillvaron igen. Men det hade räckt med ett par dagar, för sen vet jag att jag bara hade längtat till höstlovet. Och jag tycker verkligen det är oerhört skönt att slippa tänka på prov och läxor för en gångs skull. Det är bara alla vänner och det jag saknar. Det känns lite vemodigt ibland. Det blir inte samma sak utan skolan, så är det bara. Man kan försöka intyga sig själv att det blir vad man gör det till men det blir ändå så otroligt annorlunda. Men det är så här livet är nu och det får man leva med. Och jag tror ändå jag kommer klara det bra. Det blir nog inga större problem. Men ibland måste man få tänka tillbaka och sakna också. Då är det alltid lättare att köra vidare med framtiden i blickfång.


Annars vet jag inte riktigt vad jag känner och tänker på just nu. Livet känns ganska enkelt just nu och flyter på i sin milda takt. Men samtidigt är det ändå nåt som fattas. Jag kan inte fatta vad det är bara och det är faktiskt lite irriterande. Det är på något sätt som att veckorna flyter på utan att egentligen leda till något. Det känns på något sätt som jag måste få någonting att se fram emot och längta till och just finns det inte riktigt något sånt. Det kan va det som gnager, den där ovissheten som finns nu när livet öppnat sig för en. Men som med allt annat så löser det väl sig. Det hoppas jag i alla fall. Men det börjar bli dags att träffa lite folk igen. Visserligen är det underbart att umgås med Ligan men jag vill träffa lite annat folk också. En stor fest med många "gamla" ansikten skulle inte alls sitta fel. Eller det behöver egentligen inte vara en fest men det är ju oftast då många samlas för att umgås liksom. Nej men jag måste ta tag i det, försöka komma ut lite och träffa en del folk jag inte sett på ett tag. Det får bli ett av målen till nästa vecka när det till synes inte verkar bli så mycket jobb för mig.


Nu när jag tänker på det så är det ju en potentiell fest på Lördag då Natta och Carro skulle ha sin avskedsfest och med tanke på att jag inte jobbar på söndag så kanske det är nåt jag borde titta närmare på. Men jag vet inte ändå asså. Jag har inte känt mig så taggad på den festen än så länge även om jag vetat om den ett tag. Men vafan, jag får se hur jag känner mig på lördag kväll. Är jag sugen då så drar jag dit. Det brukar alltid va kul när man är där så. Och då får jag ju träffa folk också. Men vi får se hur det blir. Jag ska precis som förra helgen i alla fall försöka ta vara på kvällarna. Det är fan då det blir som mest lyckat.


Jag börjar dessutom bli taggad på att åka utomlands igen. Mättnaden efter den mäktiga Eurotripen börjar lägga sig och jag är ruskigt taggad på att åka till värmen igen. Sommaren här hemma verkar ju aldrig återkomma och jag vill fan hinna bättra på brännan igen innan höstens mörker lägger sig över tillvaron. Nicke och jag har i alla fall pratat om att åka nånstans i September och antagligen blir det väl så också. Men det skulle samtidigt va jävligt kul om vi fick med oss fler. Jag tycker ändå det känns som att många skippar plugget i höst och det borde ju öppna upp lite tycker man. Men det är som jag sa tidigare. Vi får se hur det blir. Samma sak gäller med en kryssning. Det börjar också bli hög tid att köra ett dygn till Åbo och tillbaka eller så. Men då hoppas jag vi får ihop minst lika många om inte fler än senast. Skulle verkligen inte banga på att få iväg ett gäng på typ 20 pers ett dygn på Ålands hav. Det skulle fan vara nåt det. Får kolla upp lite vilka som är taggade och så. Det borde i alla fall inte vara omöjligt.


Men nog om framtidsutsikter. Det blir som det blir och det blir säkert jättebra. Jag får hoppas att lönen jag får nu är tillräckligt för att hitta på nåt oförglömligt. Det borde den nästan göra så då blir det nog inga problem.


Vänta lite, hade jag inte en påse Ahlgrens med mig hem efter kvällens lilla utflykt med Niffää. Jo du det ska jag fan ha. Fett gott. Älskar när man kommer på att man har godis liggande nånstans hemma. Hoppas farsan gömt läsk i kylen också. Bara så ni vet det så brukar man kunna hitta en colaburk bakom ketchupflaskan eller nåt annat fyndigt ställe. Lugna er lite så ska jag kolla efter...


...JAAAAA! Farsan är fan underbar ibland. Hur kan han veta att jag kommer bli sugen på en iskall cola så här mitt i natten. Han måste ha ett sjätte sinne eller nåt. Kan förövrigt avslöja att han försökte kamouflera burken genom att ställa den bland mina ölburkar men jag hittar den alltid. Helt underbart. Nu kan jag nog hitta inre energi till att få ihop mer text till det här inlägget. Vad glad jag blev. Hihi.


Just det. Jag måste berätta om min vågade förvandling igår. Jag började verkligen känna att det var dags att göra nåt åt håret. Och Niffää låg ju på mig lite att jag skulle snagga mig och jag har varit lite nyfiken ett bra tag nu. Tänkte göra det innan resan men vågade inte göra det när jag klippte mig innan studenten och sen hann jag inte göra det efteråt. Men igår så tog jag ändå beslutet att göra det så jag åkte ut till Niffää och lät honom snagga ner håret till ungefär 6 mm. Så nu ser jag långt ifrån ut som samma person som för ett par dagar sen. Men jag blev riktigt nöjd måste jag säga. Det såg inte så sjukt ut som jag trodde det skulle göra. Dessutom är det ju otroligt skönt att vara kortklippt. Nu slipper jag liksom föna håret i tjugo minuter varje gång jag ska iväg någonstans. Men jag kan inte låta bli att stanna framför spegeln varje gång och kolla. Jag är liksom inte van att se mig själv såhär. Men va gör man inte. Jag vill, jag törs, jag kan - LIGAN! Haha!


Det är faktiskt sjukt kul förövrigt när det gäller jobbet för jag får beröm hela tiden. Senast idag då farsan va inne då jag inte ens vad med så fick jag komplimanger från Wiktor (som förövrigt är den skönaste att jobba med där nere). Nej men farsan frågade bara om Wiktor tyckte det fungerade bra med mig därnere och tydligen hade han sagt att han tyckte det fungerade skitbra och att han gillade att jag var så framåt. Han sa att tyckte att fler borde va det därnere. Och i måndags eller när det va så hade Anna varit uppe hos butikschefen och berömt mig. Så det är klart det känns skönt att höra det. Men jag är ändå smått förvånad för jag tycker inte jag sticker ut så mycket. Jag försöker bara göra mitt jobb liksom. Men tydligen så gillar folket där nere vad jag gör så det är självklart positivt. Hoppas bara jag kan få lite fler tider nu framöver så jag kan jobba kvar där. För än så länge trivs jag skitbra därnere. Det är ett perfekt jobb för i höst så får jag ta en funderare i vår sen och se vad jag ska göra.


Asså The Unforgiven II måste ju vara den skönaste rockballaden. Jag har typ lyssnat på den typ sex gånger i rad nu men jag kan inte tröttna på den. Den är bara så otroligt skön att lyssna på. Man känner verkligen ett lugn sprida sig i hela kroppen när man lyssnar på den. Dessutom gillar jag texten på den som fan. Flemman har ju påstått att texten är helt och hållet skitsamma så länge musiken är bra men jag tycker det fan är minst lika viktigt med en skön text. Och den här låten har fan båda.  "... or are you unforgiven too?" Underbart. Och när vi ändå är inne på det så ska jag fan skriva en lista på låtar som verkligen är grymt sköna just nu. Om ni undrar så är det typ dessa låtar som dundrar ur mina högtalare i bilen varje gång jag måste ut till Sjövillan eller när jag jagar ställen att käka på runt om i Väsby.


Så förutom den jag redan pratat om så borde ni lyssna på dessa:


Johanna (Shut Up) - Crazy Loop - Jag vet inte riktigt varför men jag blir verkligen glad när jag hör den här låten. Det är verkligen en låt jag skulle vilja höra ute på en klubb. Man kan visserligen ha åsikter om killens röst men låten är underbar.


Infinity - Guru Josh Project - Samma sak gäller lite här. Hade varit underbart på dansgolvet. Man blir verkligen danssugen när man hör den här låten. Perfekt om man drar en cruise i stan också. Den funkar rätt bra i de flesta lägen.


Cutting Deep - Darren Styles - Det här är en sån låt vi i Ligan kallar för Bonkers. Visserligen ingen direkt ny låt men den är underbar att hetsa till, att liksom bara gå loss på och perfekt när man är taggad liksom.


Stick To The Status Quo - HSM - De flesta har väl sett High School Musical och trots att jag sett båda filmerna flera gånger kan jag inte sluta tycka om just den här låten. Jag vet egentligen inte varför men den är bara så jävla skön. Det blir inte sämre att jag verkligen kan varenda rad utantill också. Haha och snart kommer trean på bio också. Bangar inte!


All Summer Long - Kid Rock - Hörde den på Bandits i veckan och sen dess har jag lyssnat på den en hel del. Den är bara så otroligt mysig. Man blir bara så taggad på en grillfest varje gång man hör den. Den får en verkligen att hoppas att sommaren inte är slut riktigt än.


Ingen Soldat - Lars Winnerbäck - Egentligen ganska dyster och lågmäld låt men den funkar så otroligt bra när man bloggar, vilket jag gör just nu. Man får precis rätt sinnestämning för att skriva när man lyssnar på den. Annars lyssnar jag inte på den mycket men i sån här lägen är den underbar, vilket många Winnerbäck-låtar är.


Black Betty - Ram Jam - En rockklassiker i sann anda. Den är egentligen ganska ful på nåt sätt men den är också så skön. "Whoao Black Betty bamalam i said whoa black betty"...Haha.


Sen får ni lite fler låtar som jag inte orkar beskriva men som ändå är värda att lyssna på!


Enter Sandman - Metallica

Hell & High Water - Black Stone Cherry

Fejkade Fejs - Thomas Järvheden

Sad But True - Metallica

Smells Like Teen Spirit - Nirvana

Runaway - Bon Jovi

All Systems Go - East Clubbers

Learn To Fly - Tom Petty

The Pretender - Foo Fighters

Hide - Creed

Rise Above This - Seether

I Kissed A Girl - Katy Perry

One Blade - Blademasterz


Ajja nu får det räcka. Nu har ni i alla fall en hel del sköna låtar som ni borde titta (eller lyssna) närmare på. Det kommer i alla fall jag göra ett tag framöver, räkna med det.


Fan vad det här inlägget spårade in på en ny vändning, när började jag skriva listor med musik liksom? Men det är väl skönt det också. Någon gång måste man ju göra det. Men klockan tickar iväg som alltid när man skriver blogg och nu börjar den nästan bli för mycket. Man kanske borde ta sig en nattmacka, drick upp den sista klunken i den fortfarande lika underbara colan, kanske kolla en skvätt på OS och sen sova sina korta timmar innan jobbet. För som farsan säger är det ju viktigt att inte glömma gå och lägga sig innan man går upp. Och det blir nog en bra dag imorn. Först tjäna lite pengar, sen få åka till Söderstadion igen och sen blir det nog nåt trevligt påhitt med Ligan eller så på kvällen. Låter som en lyckad fredag. Jag återkommer med mer om det eller nåt annat roligt någon annan dag. Vi hörs!


PEACE!


PS! FAN, bloggen ligger nere till 03:00 så nu får jag snällt vänta en halvtimme tills jag kan publicera det här. Ajja, livet är inte bättre. Nu väntar nattmackan! DS!

2008-08-15 @ 03:16:04 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Minnen från Europa - 1 - Budapest

Jaha, då kanske det börjar bli hög tid att skriva ett par rader om något från vår smått otroliga resa genom vår världsdel. Jag har inte riktigt känt mig taggad på att skriva om det här sen jag kom av flera olika anledningar, men idag när jag satt och kollade lite bilder så blev jag fan taggad. Och jag orkar faktiskt inte längre försöka förklara allt för alla som frågar. Så nu får jag börja skriva lite så att ni får alla smaskiga detaljer. Men som ni alla förstår så skulle en enda löpande text om hela äventyret bli alldeles för långt att jag inte ens själv skulle orka läsa det. Så jag skriver det i små olika kapitel. Vad jag skriver om väljer jag när jag börjar. Och bara för att göra det hela intressant så tänker jag inleda med vår kortvariga vistelse i Ungerns huvudstad. Den va varken först, sist, eller kanske mest minnesvärd på vår resa. Men ändå så känner jag att det är det jag vill skriva om. Så håll i hatten, här kommer första delen av mina minnen från Europa!
Vi hade precis vilat upp oss ordentligt ett par dagar i soliga Venedig och efter en liten rolig natt på ett tåg så hade vi precis hamnat i Budapest. Vad som fick oss att åka dit är faktiskt svårt att svara på men jag tror alla av oss kände oss lockade till denna plats. När vi klev av tåget möttes vi som vanligt av en överbefolkad tågstation, som så många gånger förr denna resa, men det kändes ändå på nåt sätt skönt att återigen vara i en myllrande huvudstad. Och när vi klev ut genom den storslagna entrén så möttes vi av bländande solsken, och även om vi fått bada i detta underbara väder sen vi lämnade grådaskiga Österrike så var vi långt ifrån trötta på det.

En ny stad betydde genast att vi behövde lösa problemet med boendet. Hittils på resan hade det gått oväntat smidigt och jag undrar om det nästan inte gick ännu smidigare här. Vi hade knappt nåt plan mark utanför stationen när en lite äldre man kom fram till oss och frågade om vi behövde en sovplats. Det han hade att erbjuda var visserligen inte så värst glamouröst men priset på 100 riksdaler per gubbe och natt intresserade osss faktiskt rätt mycket. Så vi hakade på när han guidade oss upp på en buss för att köra oss ner i Pest-delen av denna intressanta stad. Det första vi la märke till att bussarna precis innan avgång lät precis som introt till låten "Love is gone" och efter det kunde vi inte tänka på en ungersk buss utan att börja nynna på den låten.

Vi hoppade av inte alls långt efter att vi klivit på och stod nu mitt på en ganska stor gata där det fanns butiker överallt omkring oss. Vi visste fortfarande inte exakt var det var för ställe han ville visa oss men jag tror inte jag var den enda som blev lite fundersam när han ledde oss in på en liten sliten bakgård och det visade sig att våra farhågor om ett långt ifrån fint boende skulle stämma. Vi kom in i ett rum med typ tio sängar, det enda som fanns förutom det var två små toaletter med duschar. Inget kändes sådär jättefräscht men vi tänkte över saken med tanke på priset och att det här ändå var ett boende vi bara skulle utnyttja en natt. Och jag tror ingen av oss va särskilt taggade på att rusa runt i en storstad med våra överpackade ryggsäckar för att hitta nåt bättre. Jag tror egentligen Sebbe var den enda som protesterade. Men vi slog i alla fall till och bokade fem sängar för en natt. Men vi tog det säkra före det osäkra och bäddade med våra sovsäckar istället för att använda oss av deras luggslitna täcken.

Vi gjorde oss i ordning lite snabbt för att gå ut och kolla läget runt stan. Tobbe som tydligen fått alldeles för dålig sömn på natttåget insisterade på att vi skulle dra utan honom så han fick sova ikapp några timmar och vi behövde väl inte för mycket övertalning för att låta honom göra det. Så en kort stund senare knatade vi ut i solskenet igen för att utforska omgivningarna. Det första vi behövde göra nu var att växla pengar då detta lilla land inte anslutit sig till Euro. Så vi letade upp en bankomat där vi kunde hämta ut lite Forint och det visade sig att pengarna var långt ifrån lika mycket värda här som Euro. Om jag inte minns helt fel så ska du från kronor lägga på en nolla och sen gångra med tre för att få samma värde i Forint. Till en början med kändes ju detta lite irriterande nu när vi verkligen var vana med Euro men vi lärde oss snabbt hur det skulle gå till.

Nästa punkt på dagordningen va att hitta oss nåt att äta och trots att vi ganska snabbt insåg att det var rätt billigt att få sig en matbit i denna stad så orkade vi inte hitta något bättre än Donken. Så vi gick in dit och jag tror jag beställde ne plusmeny för lite drygt 1000 forint som då betydde lite drygt 30 kronor. Klart överkomligt i mina ögon men jag måste säga att det va underhållande att beställa mat för något som kostade över 1000, oavsett valuta. Med mat i magen rörde vi oss sen till ännu mer centralare delar av Pest och vi hittade bland annat ett stort torg där det verkade finnas en stor galleria. Men ingen av oss var särskilt intresserade av shopping vid det tillfället så istället fortsatte vi röra på oss, nu i riktning ner mot vattnet. På vägen så investerade några av oss i en glass och så småningom nådde vi ner till mäktiga Donaus rinnande vatten. Redan här var utsikten över floden och stadsdelen Buda slående och man märkte verkligen varför Budapest var uppdelat i två delar. Donau skar verkligen sönder staden i två delar med sin bredd och jag måste säga att jag gillade utsikten.

Budapest är ju annars känt för sin stora badhus och vi hade väl en tanke på att besöka ett av dom och enligt Martins tjocka guidebok låg de flesta på Budasidan så vi rörda oss mot en av de stora broarna som ledde oss över till andra sidan. Och direkt när vi nådde till den andra sidan så såg vi en ingång till något som verkade vara nåt slags bad så vi styrde stegen dit men vände nästan direkt i dörren då det istället visade sig vara någon skum grotta där man kunde köpa rinnande källvatten. Det kanske inte riktigt va det för min ungerska är inte vidare klockren men det såg verkligen så ut och då var det inget för oss. Istället såg vi en stor grönskande klippa torna upp framför våra näsor och när vi tittade närmare på någon slags fontän så såg vi att det fanns vägar upp så vi började traska uppför ett par mysiga stentrappor och nåde en plats med en hög staty och nåt slags monument med höga pelare. Efter vår stilla promenad genom stan kände vi att det var dags för en vilopaus för att återhämta oss lite. Dessutom sken ju solen så på samma gång kanske man kunde förbättra brännan ännu mer. Nyfikna som vi alltid är utforskade vi möjligheten att klättra upp på statyn för att på så sätt få en bättre utsikt och dessutom en bättre vinkel mot den gassande solen. Vi lyckades också ta oss upp en bit och även om Martin vände ner ganska snabbt så stannade jag och Flemman kvar och försökte hitta en skön plats att sitta på. Flemman tyckte tydligen det bästa sättet att sola ryggen på var att nästan sexuellt ofreda ett ansikte på statyns öra, något vi andra tyckte såg lite konstigt ut. Men Flemman är som han är och jag tror givetvis hans rygg blev lite brunare av det.

Sebbe blev helt plötsligt sjukt beroende av vatten och insisterade på att gå ner för berget för att hitta en kiosk. Han sa att vi kunde möta upp honom lite senare. Martin hittade en skön plats vid monumentet att steka på och jag följde hans exempel medan Flemman fortsatte jucka mot statyns öra. Men man kan ju inte ta allt för långa vilopauser och trots att det va sjukt skönt bestämde vi oss för att fortsätta upp för att se vad vi kunde hitta på toppen. Jag måste härmed också säga att vägarna upp var aningen branta. Dessutom var det rätt slingriga vägar och allt som oftast genade vi genom skogen. Så benen fick sin träning innan vi nådde toppen och det som tydligen var platsen för stans citadell. Rejält utmattade som vi var blev vi sjukt glada över att det fanns en liten servering där vi kunde handla kallt vatten. Vi garvade lite åt Sebbe som gått hela vägen ner för vatten när han lika gärna kunde följt med oss upp. För det han missade hade i alla fall jag inte velat missa för fem öre. Vi handlade varsin glass och satte oss på bänken för att avnjuta en av de mest magnifika utsikter jag skådat nånsin. Härifrån hade man en perfekt vy över hela stan och jag måste säga att jag förundrades av hur häfig den här stan såg ut så här uppifrån.

Så medan sightseeingbussarna ven förbi bakom oss så satt vi där i solen och bara njöt av tillvaron ett bra tag. Vi undersökte sen möjligheten att ta oss en titt på citadellet men vi hade ingen större lust att betala pengar för det så vi hamnade återigen på bänkarna. Den här gången hittade vi dessutom ett flygblad som marknadsförde en närliggande strippklubb. Vi började genast prata om att det kanske skulle vara värt ett besök. Hur som helst så tog vi med oss det lilla bladet när vi sakta rörde oss ner igen. Vi kände att det var dags att titta till Tobbe och se om han vaknat till liv igen. Och mycket riktigt såg han mycket piggare ut när vi anlände till vårt lilla krypin igen. Vid det här laget så kände vi mest för att dega lite och prata lite planer för kvällen. Det vi definitivt slog fast var att vi skulle hitta ett mysigt ställe och äta en riktigt god middag och när vi sen några timmar senare begav oss ut igen så jagade vi efter ett ställe där vi kunde få oss nåt typiskt ungerskt. Och vi hann inte gå särskilt långt innan vi såg en mysig ungersk resturang så vi tänkte inte mer på det utan satte oss ner vid ett bord på uteserveringen.

För min egen del så beställde jag in nån slags köttbit med paprikakrydda och nån pasta. Eftersom jag visste att paprika va lite typiskt ungerskt så kände jag att det var ett bra val. Givetvis blev det även en stor stark och minns jag inte fel så satt både maten och ölen precis där det skulle. Däremot hyste jag ingen större förtjusning till chilipaprikan som medföljde som gjorde att man höll på att bränna tungan av sig innan man ens hann sätta tänderna i den. Men annars var det en ytterst trevlig middag och humöret var på topp när vi vandrade därifrån. Vår nästa uppift var nu att hitta en pub där vi kunde se den spännande semifinalen mellan Tyskland och Turkiet och vi hittade också en liten trång pub där vi kände att vi lätt skulle kunna avnjuta ett par kalla och en underhållande fotbollsmatch. Och man fasade inte direkt över priserna när man kunde få en stor öl för ungefär 20 kronor. Dessutom kan man ju verkligen inte banga på en öl med namnet "Flying Cat" så rätt ställe hade vi definitivt hamnat på.

Matchen visade sig vara riktigt underhållande trots att elektroniken strulade så att vi missade två mål. Men det är väl sånt som händer och vi hann i alla fall se när Philip Lahm stänkte in segermålet. Men efter matchen kände vi att det var dags att röra oss vidare och lagom salongsberusade som vi var började vi allt mer känna oss taggade på att kolla in den där strippklubben och inte alltför lång tid därefter var vi på väg mot adressen vi sett i flygbladet. Trots att det var ganska kvavt i luften hade vi väldigt kul på vägen dit och när vi nådde vårt mål så tvekade vi inte särskilt länge utan gick nästan genast in genom dörrarna. Vi hann knappt sätta oss ner innan vi såg ett par väldigt lättklädda kvinnor dansa uppe på stenen och såklart så kändes det lite spännande att slå sig ner där ett tag och återigen njuta av utsikten. Bartendern kom fram och berättade att man var tvungen att betala en minimipris på 5000 forint för att stanna där. Man fick sen ta in dricka för dom pengarna. Vi betalade allihop utan större invändningar. Det var mest Flemman som tvekade men hängde på ändå. Men sen varade inte hans vistelse längre. Tydligen kände han sig långt ifrån bekväm därinne med tanke på att han har flickvän och valde att lämna klubben efter högst tio minuter. Man kan tycka vad man vill om hans val men tycker man inte att det känns rätt så ska man inte fortsätta, så är det bara. Så vi lät honom löpa medan vi satt kvar och beställde in en omgång öl.

Minuten senare kom det upp en kvinna i polisuniform som kastade kläderna i takt till den klassiska tyska technolåten "ein, zwei polizei" vilket jag tror främst Martin diggade. Just då kändes det här som ett perfekt ställe att avsluta kvällen på. Det som kändes lite smått obekvämt i början va i så fall att det va ganska tomt på folk och ett tag var det bara vi fyra och de fem stripporna som underhöll oss. Men eftersom vi drack mer och mer öl så slutade vi bry oss om det. Två av stripporna kom dessutom och satte sig vid oss och började mingla lite. Där nånstans rann bägaren över hos Martin som då följde Flemmans exempel att lämna lokalen till våran stora förvåning. Men vi andra satt kvar och pratade lite med dessa lättklädda damer.

Jag vet inte riktigt hur länge vi satt därinne men vi hade det trevligt, det måste jag säga. Men jag tror ändå att Sebbe till slut fick ut mest av vår vistelse därinne när en strippa helt plötsligt drog upp honom på scenen och gav honom en gratis lapdance. Just den här strippan var nog den hetaste därinne och jag tror Sebbe gillade det han fick ordentligt. Varför han fick den vet jag inte men jag skulle gissa för att dom ville att vi skulle konsumera mer därinne. Men vi skyllde på att vi inte hade så mycket pengar med oss och dom kunde ju inte gärna skicka ut deras enda besökare. Men mer än så blev det inte riktigt och vi började tänka på refrängen. Min summering av den upplevelsen är trots allt lite kluven. Att besöka en strippklubb i sig är inget jag ångrar. Jag tycker mest det va en kul grej att göra när man ute på en sån här resa. Men det klart man tycker det är lite sorgligt för helt ärligt, de där stripporna kan ju inte tjänat bra den kvällen på att mer eller mindre utlämna sig helt för ett par främmande personer. Så jag vet inte riktigt hur jag ser på den saken med strippklubbar. Men oavsett så känner jag nästan att det är en grej man ska ha gjort så nu vet jag inte hur det blir i framtiden.

Hur som helst, när vi kom ut igen så visade det sig att det strålande väder vi badat i under hela dagen var spårlöst försvunnet. Istället hällde regnet ner och vi hann knappt komma ut från klubben innan vi alla va dygnsura. Vi hittade även Martin under ett träd och vi började småspringa i riktning mot våran sovplats. Martin stannade kvar ett tag vid bron för att leta upp Flemman och tog hand om min mobil för att kunna nå honom. Där nånstans såg min mobil sitt sista levande ljus för efter den kvällen var den omöjlig att få liv i. Men det är sånt som händer och vi andra skrattade oss igenom regnet hela vägen tillbaka till våra sängar.

Tobbe mådde inte så bra när vi kom tillbaka och spenderade stora delar av natten på en av toaletterna. Vi andra däremot somnade in ganska bra och jag tror nästan alla av oss kända oss nöjda med dagen och kvällen. När sen morgonljuset gassade in genom fönstrerna var vi lite taggade på att ta oss en till tur genom stan innan vi skulle röra oss vidare. Tobbe mådde fortfarande inge vidare och stannade i sängen resten av dagen. Jag tror inte han är sådär jättenöjd med sin vistelse i Budapest med tanke på att han inte alls fick se särskilt mycket. Jag och Martin gick och köpte lite frukost och satte oss nere vid Donau och fyllde på kroppen med lite välbehövlig energi. Vi letade sen upp Flemman och hamnade till slut på ett internetcafé för att uppdatera oss lite om vad som hände i världen. Efter nån dryg timme letade vi också upp ett Subway för att smaska i oss en väldigt god macka men ändå så hade vi inte riktigt energin till att gå runt mer så det slutade med att vi gick tillbaka till rummet för att kolla läget med Tobbe. Sebbe dök upp igen och vi fick syn på ett par videokassetter vid den lilla teven vi hade på rummet. Det visade sig vara Sagan om ringen så från ingenstans började vi kolla på den och faktiskt var det rätt skönt att bara ligga och dega på rummet och garva åt filmen och åt andra roliga grejer vi kom på.

Men eftermiddagen kom och blev hög tid att röra oss tillbaka till stationen för avfärd mot Kroatien. Martin och jag valde att gå hela vägen medan dom andra tog bussen. På vägen storhandlade jag upp mina sista forint i nån liten sparbutik så jag kunde ha på den långa tågresa som väntade oss. Tyvärr så kom vi bort från varandra vid stationen och innan vi letat rätt på hela gruppen så rullade vårt tåg ifrån oss. Såklart väldigt surt då vi visste att nästa direkttåg till Zagreb skulle gå först nästa morgon. Men jag och Martin gav inte upp för det utan försökte leta upp ett närliggande internetcafé för att kolla lite andra förbindelser som gjorde att vi skulle komma iväg tidigare. Det visade sig vara svårare än vid trodde och trots att vi gick runt i en halvtimme så hittade vi inte annat en sjukhus innan vi insåg att det nog var bättre att gå tillbaka ner på stan för att inta ett av dom cafén vi redan varit på.

Vi hittade till slut rätt och såg att vi kunde ta ne massa små tåg för att på så sätt ta oss till Zagreb. Vi tjänade visserligen ingen tid alls på det och vi såg att vi var tvugna att vänta i den lilla sömninga landsortsbyn Gyekenyes under natten. Men när vi berättade för dom andra så beslutade vi oss för att göra det mest för att komma bort från staden. Jag kände det nästan alltid under resan att det var skönt att vara på väg nånstans oavsett hur lång tid det tog. Sagt och gjort så satte vi oss på det första tåget som skulle ta oss till staden Dombovar en bit söderut i Ungern. Därmed slutade våra äventyr i Budapest och då också detta kapitel på resan. Fler äventyr väntade bakom husknuten men det får ni veta mer om nån annan gång. Detta var i alla fall det första men långt ifrån sista kapitlet om mina minnen från Europa. To be continued...

PEACE!
2008-08-07 @ 16:44:17 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Weekend Writing

Vad hände med sommaren? Efter typ två veckor med galen sommar med svenska mått mätt vaknar man av att regnet öser ner utanför de dimmiga fönstren här på Hagvägen. Måste väl i och för sig säga att det va ganska behövligt för det hann ju bli så sjukt torrt och kvavt nu på slutet, men samtidigt vill man ju inte att sommaren ska ta slut riktigt än. Lite mer värme klarar jag faktiskt av. Det kan väl hålla tills alla små vänner åker tillbaka till sina skolor och så i alla fall.

Ajja helg är det i alla fall (även om jag egentligen inte borde få kalla det efter en ynka arbetsdag den här veckan) och jag sitter inne och lyssnar på Thomas Järvheden. Man måste ju få fråga sig själv var den musiken kom ifrån. Oavsett så är det sjukt sköna låtar, speciellt "Fejkade Fejs". En klar favorit för tillfället. Men det är mycket som händer med min musiksmak just nu. Av någon anledning har jag lyckats snöa mig in på lite mer rockigare musik. Det är väl visserligen inget fel med det men det har ju under större delen av mitt liv varit långt ifrån min typ av musik så jag vet inte riktigt vad som hänt nu. Men ska inte klaga. Det är alltid skönt att digga olika sorters musik så man kan variera sig lite. Det kan ju inte va så underhållande för en sån som Flemman som hela sitt liv varit insnöad på exakt en musikstil och som knappt kan röra sig utanför gränserna, fast sen så är det ju Flemman också.

Jag va på tal om ingenting i Djursholm igår. Eller det började med att jag va ute hos Niffää och pulade lite med deras nya båt, det fanns liksom en del jobb att göra med den för den kom inte direkt i perfekt skick. Men oavsett så pallade vi inte mer efter att vi tvättat hela saken med svamp och högtryckstvätt och dessutom fått släpa ett betongblock med risk för att förstöra ryggen. Men oavsett så tog vi det lungt ett tag i deras husvagn för att planera lite för kvällen. Men vi kom aldrig riktigt fram till nåt vettigt eftersom Ligan långt ifrån kunde vara fullständig denna kväll och andra små individer hade andra planer för kvällen. Men vi kände ju också att vi inte bara kunde sitta inne denna fredagkväll och låta timmarna gå. Så det blev så att jag stack hem och fräschade upp mig och sen drog vi ut på en liten cruise för att kolla läget lite. Givetvis också för att spana in lite "rumpor" kvällen till ära.

Och det va då vi bestämde oss för att ta en liten detour till förbi Djurshol och kolla in lite schysta villor. Och vi hann ju knappt komma in i området innan vi fattade vad det handlade om. Har ni varit där vet ni vad jag talar om. Och jag tror jag har hittat mitt nya drömhus. Det va nåt väldigt modernt hus som låg på toppen av en klippa på udden vid en liten vik och såg bara så otroligt mäktigt ut. Tyvärr kunde vi inte kolla in det på nära håll då stora larmade grindar blockerade vår framfart men det var ändå värt den lilla omvägen för att få drömma sig iväg lite. Problemet vi istället hade var att det va alldeles för få av det kvinnliga könet att kolla på där. Ärligt talat var det lika dött som Rudbecks skolgård en kylig vinterdag. Så vi tog istället beslutet att åka in till stan. En fredagkväll vet man ju att det alltid är liv och rörelse där inne.

Men jag vet inte, känns nästan som vi har gjort det för många gånger nu. Och det är definitivt roligare om man är fler. Men givetvis hittade vi sätt att roa på oss ändå. Jag måste säga att det är sjukt kul att veva ner rutan nära en folksamling oich ropa nåt namn så att dom ska tro att man ropar åt dom så att alla kolla sjukt oförstående på en. Ni kanske kallar oss smått sjuka i huvudet och jag är nog ganska hundra på att vi är det också. Men fan, livet blir vad man gör det till och dessutom har jag bara en sak att säga till er:

Vi vill, vi törs, vi kan - LIGAN!

På tal om det där lilla uttrycket så kommer det från en budbil vi såg i Uppsala när jag för en morgon fick den smått idiotiska idén att gå upp vid sju trots att jag var ledig (läs: sjukskriven) för att hålla Niffää sällskap en dag på jobbet liksom. Trots att jag var så sjukt trött hela dan var det riktigt roligt att bara glida runt mellan olika sjukhus och labb och lyssna på musik och kolla på folk. Vi käkade dessutom en otroligt god lunchbuffé på en chinaresturang i Uppsala, Bra bonde, du kan ju när du vill. Och det är dessutom kul attt nu kan jag Niffääs jobbrutt så nu vet jag när han befinner sig vart och då vet jag exakt när jag kan hetsa honom lite. Annars är det lite drygt att han jobbar alla veckodagar för när det väl är helg är det oftast så att jag jobbar. Dessutom har vi ju Criffää men han är ju som alltid upptagen med sin fotboll. Det är självklart något jag unnar honom, speciellt nu när han tagit ytterliggare ett kliv i karriären men det är lite småsynd att vi inte kan umgås på samma sätt längre. Och Ludde har känts jävligt "inte vid datorn" de senaste veckorna. Kan det precis som i Flemmans fall bero på kärleksfrossa? Man får i alla fall hoppas att han kan slita sig lite snart för jag vill umgås med min kära general igen.

Men Flemman ska vi försöka att inte prata så mycket mer om. När han inte ens längre kan hålla reda på dagarna Bajen spelar så märker man att det gått för långt. Och man kommer inte över ett dygn efter en match och frågar resultat. Det är oansvarigt. Men det är hans liv och nu släpper jag det tills han bönar och ber för att få min uppmärksamhet igen.

Men fan det måste hända nåt ikväll. Jag jobbar visserligen tidigt imorn men jag tar gärna att va trött och kanske till och med bakis på jobbet en dag för att hitta på nåt ikväll. Jag gillar verkligen inte att båda helgdagarna försvinner utan att man får några underhållande inslag i den vardagliga tillvaron. Men det finns potentiella idéer för kvällen som dessvärre krockar lite med varandra men vi får hoppas att det löser sig, för jag är verkligen taggad på att rumla runt lite ikväll. Men men, livet blir som alltid det man gör det till så jag får väl kolla runt lite efter talangfulla planer, det ska nog gå att hitta nåt kul att göra.

Det finns inte mycket att skriva om, för dagarna känns ganska identiska nuförtiden, antingen jobbar man eller så försöker man njuta av sommaren. Och jag skrev så mycket om det i förra inlägget att jag inte pallar dra upp det igen. Men den här dagen har hittils varit så förbannat seg så jag har inget bättre för mig än att blogga så jag måste nog pumpa ut lite fler idéer innan jag publicerar detta.

Tobbe ville mig nåt igår, eller han sa att han ville prata med mig om nåt och att han skulle ringa när jag slutat jobba, men jag fick aldrig nåt samtal. Så jag undrar ju lite vad det kan va som tydligen verkade vara viktigt. Jag är och ahr alltid varit nyfiken och så så jag gillar inte riktigt det där. Men det kanske trots allt inte va nåt märkvärdigt eller så glömde han bara. Eller så ville han vänta med att prata om det, det kommer nog i så fall fram lite senare.

Förövrigt kollade jag mitt kontoutdrag igår och såg att igår hade det dragits 162:- från något som kallades "NB V-meny". Problemet är bara att jag jobbade hela dan igår utan att va i närheten ett köp på 162 svenska riksdaler. Så nu är jag lite fundersam och aningen bekymrad över vad det kan vara för nåt. För samtidigt såg jag att det börjar se dåligt ut på saldosidan och jag får ju inte lön föränn den 25:e. Det ser med andra ord inte lovande ut när man har en del saker man vill uträtta så länge det står sommar i planeringen. Men jag får utforska det där lite närmare och se vad fan det kan vara för nåt. Men det e klart man blir lite förvirrad när det dras såna summor utan att man har någon aning om vad det kan vara för nåt. Men som ni märker får jag nog ta och ligga lågt med utgifterna ett tag. Jag vet att jag aldrig kommer klara det men fan det här håller inte. Det är ju det som är nackdelen med min långa resa, att jag knappt fick nån lön nu i Juli. Det känns inte alltför bra. Men men, det löser sig alltid. Livet är ju så!

"Sommarnatt, när jag svävar fram i mörkret, aha!", skön låt, men då måste det som sagt hända nåt nu, Ge mig en utväg för kvällen, snälla. Får fan hysteriska anfall om jag vet att jag måste sitta inne ikväll och kolla någon gammal sliten VHS eller liknade. Det får inte bli så, helt ärligt.

Ajja nu rinner det utför rejält med idéerna så jag kan lika gärna sluta innan jag somnar av min egen brist på underhållande saker att skriva om. Kanske ska ta ett inlägg och skriva lite om resan eller nåt istället. Jag vet inte, men om jag gör det har jag iaf ett tidsfördriv en timme eller två framåt. Men lite käk skulle inte sitta fel däremellan. Ajja vi hörs allihopa.

PEACE!
2008-08-02 @ 15:40:46 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Sommartider Höy Höy

Ja jag vet att bloggen har dött, det blir som det blir med tiden och alla kan sluta klaga nu för nu kommer i alla fall ett inlägg. Men ni som väntat på detaljerna från resan får vänta lite till. Det här blir bara ett spontant litet inlägg om tiden efter resan och det som hänt då. Jag lovar att det kommer inlägg från resan. Men jag håller på att tänka ut hur jag ska lägga upp allt med det så att jag får det på ett sätt så jag orkar skriva. Ni får hålla er i skinnet lite till. Men luta er nu tillbaka och njut av lite annat smått och gott!

Men jag kan ju börja med att säga att man inte direkt kände sig utvilad efter vår så kallade semster. Det va ju många nätter och framförallt på slutet som man inte direkt fick någon otrolig sömn så när man väl kom hem var man ju inte helt på topp. Men för det kunde man ju inte lägga sig ner i en solstol och löka liksom. Nej jag hann knappt komma hem föränn det va dags att börja tänka på Bajen igen. Match mot Norrköping stod på spel och givetvis tänkte jag inte missa den. Så jag tog bilen till stan först för att köpa mig en tröja i shopen. Hade ju nämligen kommit in en ny modell som jag bara inte kunde undvika. Sjukt snygg va den verkligen och då är det ju bara att haffa liksom, inga tveksamheter där inte.

Och sen återförenades man med den kära bonden när han gled ut i sin bil nere vid station och vi började rulla in med tåget mot stan. Vår allas Flemman dök även på, en trevlig överasking numera när man inte längre vet vad han kan ställa till med. Maken till toffel har man ju aldrig stött på. Kul för honom givetvis men man själv undrar ju vart hans livsprioriteringar tog vägen. Dom försvann nån dyster vinterdag, det är det enda man vet om den saken. Men han var med idag och det förgyllde vår resa in till stan som alltid.

Som jag sa den dagen så kom jag hem två gånger. Jag var glad över att komma till Hagvägen där tidigt på morgonen efter täta pitstops all over Europe men jag undrar om det inte kändes ännu skönare att äntra Söderstadion igen. Det kändes bara så sjukt länge sen man såg träbenet Dadomo trycka in segermålet mot Gefle så nu var man ganska rejält taggad på match igen. Sebbe dök upp också lagom till avspark och nu var det bara Framåt Bajen som gällde. Och givetvis blev så också fallet. Bajen lirade självklart ut allt vad Peking stod för. 3-0 i halvtid och muntra miner överallt. Sen kan man ju undra vad som hände i andra halvlek. Men det är såklart det som är Bajen. Det ligger faktiskt något i uttrycket "Det svänger om Bajen" för nu visste man inte längre nånting. Men när det numera gudsförklarade Petter Andersson nickade in 4-1 med typ kvarten kvar kändes det ju verkligen lungt, vilket man numera borde veta att det precis tvärtom inte är. 10 minuter senare hade Peking gjort två mål och var så otroligt nära att få till en kvittering. Vi lyckades som tur va hålla undan och sno åt oss ytterliggare en trepoängare, men oj den satt långt inne och man undrar ju hur mycket ens Bajenhjärta klarar av ibland. Men det va i alla fall ett starkt bevis på att man var tillbaka i verkligheten och så vad det med den saken. Det svänger om Bajen....

Efter den kvällen så stavades min tillvaro jobb för hela slanten de kommande veckorna, något jag faktiskt inte bangade på det minsta. Jag kände verkligen suget av att börja tjäna lite pengar igen, så trots att man fortfarande kände av resan ända ner i benmärgen så intog man kassan nere på Hemköp utan större klagomål. Och där hängde jag ju sen i två veckor. Det va i alla fall va det kändes som när jag jobbade 11 dar av fjorton. Men som jag sa så är det ju pengar och nu börjar det verkligen kännas som att det jobbet ger en nåt tillbaka. Börjar liksom lära känna mina små kollegor där och jobbet flyter allt lättare. Och då är det faktiskt inte alls jobbigt att bara gå dit och göra sitt jobb bra. Jag fick höra från chefen också att jag fått beröm från många där nere och sånt stimulerar en ju alltid. Och då känner man ju verkligen att det här med skolan, det får vänta ett bra tag nu, för det här är vad jag vill just nu. Kanske inte Hemköp hela tiden. Men jobba och tjäna pengar, det är där min motivation ligger just nu.

Sen är det klart att jag hann med annat också. Jag jobbade ju inte direkt ihjäl mig och jag hann absolut hitta på saker på kvällarna när jag inte jobbade. Förövrigt också ett plus med det där jobbet. Man jobbar oftast inte så överdrivet tidigt och då kan man ju ändå hitta på saker på kvällarna liksom. Så i början blev det ju mest till att återförenas lite med olika folk. Träffade Linn där en vända innan hon drog ut på sina resor och det va ju såklart mysigt. Men jag vet inte riktigt hur det är mellan oss. Det känns ju bra på ett sätt men samtidigt vet jag fan inte. Men det löser sig nog åt nåt håll får man hoppas. Vi får se. Träffade Camilla också. Alltid kul att lyssna på hennes upptåg och den flickan kanske framstår som en lugn tjej men gudarna ska veta saker och ting asså. Bara så ni vet. Men detaljer lämnar jag utanför. Givetvis blev det ju lite häng med Ligan också. Ludde drog visserligen till Turkiet men jag hann catcha upp ett par rader en mörk kväll vid busshållsplatsen uppe i backarna innan han drog. Sen drog jag och Nicke med herr grek på en glidarkväll i bilen där nån lördagskväll. Jag kommer speciellt ihåg att Niffää var otroligt övertaggad och hetsade som en dåre i bilen. Man undrar ju vad dom föder han med där ute ibland. Men kul var det absolut, speciellt när vi åkte förbi Grönan vid stängningsdags och hetsade lite folk, alltid ett sant lördagsnöje.

Sen var det ju lite träff med Boysen där en kväll också. Thomaz var ensam hemma och drog ihop en liten mysig fest på hans uteplats. Vi var väl inte mer än typ 10-12 pers men vi hade det ganska roligt ändå. Jag hade det i alla fall tills att spriten slog till. Jag måste säga att det aldrig slagit till så plötsligt i hela mitt liv. Asså jag kände verkligen inte av det alls och helt plötsligt så svartnade det typ för ögonen. Och då var det inte speciellt roligt länge. Men det värsta va att dan efter var jag övertygad att jag gick hem direkt jag kände så och då var det ju ingen större fara, för full kan alla bli. Men nu var det ju inte riktigt så. Jag hade tydligen däckat lite överallt, bland i Thomaz rabatter och i hans soffa där mina snälla polare gjort lite practical jokes på mig, får väl bjuda på det så länge men ändå. Hade tydligen spytt lite och så också men fan det värsta är ändå minnesluckorna av just allt det där dagen efter. Då vet man att det gick lite överstyr kvällen innan. Men fan det är ändå sånt som händer. Jag skyller på en läskande god likör jag krängde billigt i Tyskland. Spritsmaken va ju obefintlig och då dricker man ju lätt vidare. Ajja så vad det med den saken, nu glömmer vi den kvällen.

Men det blev lite festande förra helgen också då Nicke tjatade ut mig. Så direkt efter jobbet drog jag hem och tog emot en taggad bonde och vi förade upp hos mig. Några av mina från Amsterdam inhandlade shotglas fick sätta livet till för Nickes skumma Ursus som faktiskt va ganska god. Lagom salongsberusade drog vi i alla fall in till Toxic. Nicke va taggad på att dra dit eftersom han aldrig vart där så jag hakade mest på. Men ganska oväntat var det rätt tomt på folk där inne när vi kom in. Dom hade inte ens nedervåningen öppen. Men det positiva var att ölen fortfarande va billig och då kunde vi ju klunka lite i baren innan vi kunde glida ner till dansgolvet. Fast när dom väl öppnade var vi mest taggade på att chilla vid ett bord vilket vi också gjorde tills att det var tillräckligt mycket folk. Sen blev det ju såklart dans för hela slanten och nu började musiken kännas rätt också.

Kvällen flöt på och nånstans mitt i all lyckades jag nästan få ragg på en tjej som va lite misstänk närgången i någon dans. Men sen gled hon snyggt undan och jag stod där och undrade vad som hände, men istället kom hennes kusin fram och va nästan lika på. Så det blev lite strul och så. Men det slutade ganska kvickt därefter eftersom vakterna tyckte hon var alldeles för förfriskad för sitt eget bästa. Hejdå med henne och det roliga var att då kom den första tjejen tillbaka och nu höll hon inte igen för fem öre. Jag skojjar inte när jag säger att hon verkligen klängde på mig. Och jag var för glad i hjärnan för att hejda henne. Så så vad det med den saken, jag vet inte va Nicke sysslade med just då. Under ett svagt ögonblick av den kvällen drog hon med mig in på en av de åh så glamourösa toaletterna. Då passade Nicke på att dra därifrån för när jag väl kom ut därifrån och tänkte möta upp honom var han redan på väg hem. Givetvis kände jag mig skyldig som omedvetet dissat honom för en brud men det va ju inte meningen. Men då lyckades den här tjejen, Christina hette hon föresten, lura med mig hem till henne. Och just då var dt faktiskt rätt lockande med en bortamatch på Kungsholmen för att slippa åka hem själv. Så så var det med den saken. Vi hade vårt lilla roliga där och jag fick ta the walk of shame till Karlberg i den tidiga lördagssolen istället. Måste flika in att det faktiskt inte är min grej att låta brudarna gå före polarna, det bara blev så den här gången. Återigen ledsen Niffää. Så sluta va arg på mig nu bonde. Och jag måste säga att du gjorde en heroisk insats som cyklade från Väsby ut till dig typ 4 på morgonen. Strongt!

Bio har det blivit också ja. Får aldrig glömmas. Först drog jag med Thomaz och Elias nångång förra veckan till Rigoletto och såg premiären av Hancock. Nicke och Crille gled in i sista minuten och jag måste säga att jag diggade den filmen ändå. Den var ju klart mest sevärd i början innan den spårade lite, men ändå klart värd entrépengen. Och jag säger som jag brukar säga, det är sådana filmer man ska se på bio. Så det va ju självklart trevligt förutom att det va så sjukt varmt i salongen. Det måste vart fel på luftkonditioneringen där eller nåt, men det är smällar man får ta en sån kväll.

Sen nu i fredags blev det ju The Dark Night ute i Vällingby. Varför vi valde Vällingby var för att det va det enda stället med någorlunda bra platser. Så Nicke styrde bilen dit och vi blev såklart inte besvikna. Vilken rulle asså. Och Jokern måste ju vart skönaste filmskurken på år och dar. Magiskt. Mindre lyckat var ju deras parkeringsgarage måste jag säga. För det första kom vi knappt in till bilen efter bion och sen kom bilen knappt ut då dörrarna vägrade öppnas. Så vi bland några andra blev strandsatta i ett parkeringshus under obyggnad i gudsförgäten håla nånstans, kul kväll boys, eller? Ajja några hjältar flyttade på ett betongblock så vi nådde en annan utfart och där kom vi ut. Bra jobbat förortsbönder!

Det har ju varit sommar också. Värmeböljan är ju nästan olidlig vissa stunder. När man inte ens kan ta sig en snabb tur ner på Centrum utan att känna lökarna växa under armarna då vet man fan att det är högsommar. Men jag lärde mig i Bryssel att aldrig mer klaga på värme och jag ska inte säga att jag gör det nu heller. Men när det är så här vill man ju passa på att njuta och till skillnad från förra sommaren känner jag verkligen att jag fått ut nåt av soltimmarna. Förra veckan drog vi ihop en enkel spontan grillkväll ute vid tegeludden. Det va ingen stor grej, bara jag, Niffää, Crille och Thomaz tog oss dit men resultatet av hela kvällen va riktigt lyckad. Vi satt där och grillade först och hetsade lite smått på det sätt som bara vi kan. Det va bara en underbar kväll. Sen blev det en liten roddtur med nickes lilla eka ut till Munkholmen där vi tog lite roliga bilder. Vi avslutade sen kvällen vid Kairo där det blev lite kortspel och småbus med miniraketer. Jag måste säga att ljudet när man skjuter ner en miniraket i vattnet är spciellt, och dessutom smått otroligt roligt. Sen är det ju lite synd att det finns sömniga kärringar med stora lyktor som inte uppskattar att några ungdomar har lite kul en sommarkväll. Men livet är väl inte bättre än så. Vi hade i alla fall en riktig lyckad kväll och såna enkla kvällar borde alltid komma oftare. Det är bara så livet ska vara, speciellt nu på sommaren.

Och för en sommars skull har jag befunnit mig ute på sjön lite. De två senaste kvällarna har vi tagit ut Nickes typ grannes motorbåt och kört runt lite. Först igår kväll körde vi bara runt och kolla läget överallt, sjukt härligt måste jag säga. Och sen idag var Ligan ute och drog en runda runt Nickes trakter. Vi badade från båten och hade det småtrevligt. Sen kom vi på den briljanta idén att fästa ett snöre runt båten så man kunde ligga efter på en badmadrass och bara glida efter båten när den drog upp knopen. Måste säga att det va sjukt kul. Fast Nicke måste nog ha vunnit på klass eftersom han var den enda som på allvar lyckades klamra sig fast även när vågorna gjorde allt för att få honom att hoppa i vattnet. Nej, men det va riktigt kul och nu när Kihlmans kanske ska skaffa sig en egen riktig motorbåt så blir det nog fler såna tillfällen. Jag bangar verkligen inte på det om man säger så.

Jag blev ju förövrigt sjuk förra helgen. Mitt under en pågående filmkväll med Ligan så började jag frossa okontrollerat. Trodde det va en vanlig feber/förkylning jag raggat åt mig men när det inte gick över på några dagar drog vi upp till Löwet och kollade upp det och det visade sig vara lite allvarligare. Har varit där två gånger och dom tror det är körtelfeber. Dom har inte riktigt kunna fastställa det än så jag fick penicillin och fick order om att vila en vecka och sen komma tillbaka. Så nu har jag vart sjukskriven ett par dagar och är det fram till på torsdag. Grejen är bara det att nu känner jag mig nästan helt återställd tack vare medicinen, så det känns nästan lite surt att inte få jobba eller egentligen anstränga mig. Men jag får väl se det som lite extra semester och ta vara på det och bara vila mig i form. Men man blir ju stundtals lite rastlös, fast å andra sidan kan jag ju skriva lite blogg så så är det med den saken. I övrigt börjar det bli slut på idéer i huvet att skriva om så vi kanske får börja runda av här lite. Har ni tur så får ni ett till inlägg lite senare, har fortfarande skrivlusta även efter den här lilla texten. Men jag hoppas jag kan återkomma om ett tag med lite nya roligheter. Kanske historier från en reunion med Rubbanfolket som ligger på planeringsstadiet. Men jag återkommer!

PEACE!
2008-07-28 @ 00:03:45 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Det festas vilt i studenttider...

14/4 - 90-talsskiva - Oxid: Ja min skivdebut blev faktiskt ganska spontan. Hade inte direkt räknat med att gå på denna men när jag hörde att både Flemman och Martin och co. Skulle dit blev jag taggad. Kruxet var bara att det låg samma kväll som derbyt mot Gnaget. Men Flemman och jag löste det genom att innan matchen åka in till centralen och låsa in en väska med lite ombyte och förfriskningar. Så efter det bittra slutet på matchen tog vi tåget till stan, hämtade våra grejer och bytte om på toaletterna på centralen.


Oxid som stället hette låg på Birger Jarlsgatan så vi valde att ta en promenad dit. Dels för att rensa tankarna lite efter matchen och dels för att fylla kroppen med lite alkohol. Men när vi kom fram till rätt ställe kände jag mig fortfarande för nykter så vi satte oss på en bänk mitt emot så jag kunde svepa lite mer. Sen drog vi in i folkvimlet och försökte hänga på så gott som möjligt, trots att vi kom rätt sent.


Det man kan säga vad att stället va anmärkningsvärt litet. När man gick mot toaletterna trodde man att man skulle nå ett dansgolv till men där låg bara köket. Men det lilla dansgolv som fanns fungerade ändå hyfsat bra. Man kunde stå på bänkar längs med väggen för att få lite översikt så det va rätt najjs.


Många hade ju klätt ut sig i 90-talstema men eftersom vi skulle på matchen innan så körde jag på vanliga festliga kläder. Men det gjorde inte så mycket det heller. Pallade inte satsa på det bara.


Jag kommer inte ihåg exakt hur jag tog mig hem därifrån. Eller jag är övertygad om att vi tog nattbussen men sen så bleknar minnet. Men jag har ändå för mig att jag tog 92:an till Vilunda och knatade därifrån. Men jag minns inte helt säkert.


Helhetsintrycket av denna skiva var positiv. Det var ett tag sen man hade festat med många bekantingar så därför var det roligt. Men jag gillade inte riktigt att jag kom så sent dit. Jag hann aldrig upp i normal feststandard och det kändes som man drog fett snabbt därifrån trots att jag va hemma vid typ halv fyra.


Grundning/Uppladdning: ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤


22/4 - Nautiska Skivan - Garant: Min för året andra skiva blev till skillnad mot den första mycket mer planerad. Den här gången slog vi på stort och köpte middagsbiljetter. Jag kände också att nu måste vi satsa lite på klädseln. Tobbe och jag gick ihop under namnet "Beach Boys '08" och jag stod för inköpet av material. Jag köpte nämligen varsin vanlig vit t-shirt. Sen fixade jag flipflops åt oss, jag köpte en guldig och en röd penna för att skriva på tröjorna med och slutligen lysande orangea armpuffar för att få med humorn i det hela.


Det hela började med att jag åkte med destination Töjnan. Träffade Nisse på tåget som tydligen också skulle på skivan men som skulle hem innan så jag fick istället sällskap med Martin från Norrviken. Martins val av utstyrsel står fortfarande väldigt högt på min lista över bästa tolkningen av ett tema. Han skulle gå som vrak, vilket i hans fall betydde sönderriven skjorta, kolritad i ansiktet och slitna brallor och mössa. Till det ett par klassiska sandaler. Riktigt sjuk tolkning måste jag säga. Men jag gillade det.


Vi kom i alla fall fram till Tobbes place, Mini joinade oss dessutom ganska snabbt och vi började fixa till våra tröjor. Martin och jag började föra lite smått också. Det behövdes väl inte lika mycket nu då det va middag det handlade om men vi ville nog båda ändå va lite förberedda, om inte annat mentalt.


Vi tog tåget in och mötte upp med Nisse. Vi tog oss sen hela vägen till Hornstull där vi ett tag förgäves letade efter rätt ställe, innan vi insåg att vi gick upp på fel sida av tunnelbanan. Men Henke som var en av värdarna kom och mötte upp oss så då hittade vi rätt till slut. Sen blev det mingel för hela slanten och jag var busig nog att sno åt mig två välkomstdrinkar. 


Men det handlade såklart om middag så vi tog trappan ner till den intima middagsdelen av lokalen där jag letade upp min namnskylt bland borden. Hittade den en bit in i rummet och märkte att jag hamnade bredvid lite nya ansikten, inte mig emot.


Det roliga med den här middagen var att vi inte ens hann få in förrätten innan det börjades hetsas om lambo och sånt. Jag tror vi va uppe i fem lambo redan innan jag satte tänderna i min laxbit. Men jag antar att det är sånt man får ta på studentskivor. Men stämningen var hög och det va ett riktigt bra drag genom hela middagen. När jag precis hade ätit upp min lax fick jag hoppa upp på stolen då Snappers kallades upp. Jag, Martin och Tobbe drog av en omgång lambo utan straffomgångar. Det var kul faktiskt. Men sen märkte jag ett litet guldkuvert vid min plats och jag började förstå att det rörde sig om ett uppdrag. Jag öppnade och fick läsa att jag någon gång under middagen skulle tysta alla i salen, göra korstecknet och utbringa en skål till alla kristna. Det va ju lättare sagt en gjort tänkte jag och svepte ett till glas vin.


Men när förrätten byttes till varmrätt och min bordsdam pushade på mig lite tog jag tag i saken, tystnade alla så gott det gick. Jag drog av något slags kort improviserat tal, gjorde mitt korstecken, skålade och satte mig ner till vilda applåder. Men jag han knappt sätta mig förrän "Jesus" skulle upp på bordet för lambo, så då va det bara att hoppa upp igen. Helt underbart.


Jag vet inte riktigt mer vad man kan säga om middagen. Martin fick hela vårt bord att köra Ta mig till havet och jag tror definitivt det bidrog till att vi klart va det bästa bordet på plats. Fast den största anledningen till det stavas Rasmus Viksten då han hela middagen hetsades till att köra lambo, något som han inte kunde. Så efter säkert 6 omgångar lambo och lika många straffomgångar så var hans kväll gjord. Men hela grejen att han hetsades så mycket var en av kvällens behållningar.


En annan rätt sjuk grej va i slutet på middagen då jag och Martin fick någon plötslig ingivelse att vi skulle sjunga något för Henke. Vi fick ett par minuter i rampljuset av den snälla toastmastern och när vi glider upp står vi där bakom en mikrofon och kör Backstreet Boys med olika stämmor. Jag förstår knappt hur det gick till men det uppskattades mycket kan jag säga. Men jag tror inte jag hade gjort om det i nyktert tillstånd.


Man märkte sen att alla började bli för uppspelta så borden dukades undan och röjde plats för ett dansgolv. Men där någonstans dog stämningen. För istället för att det kom många på eftersläppet så kändes det som att folk drog hem. Jag tog då mycket tid till att stå ute i den friska stockholmsnatten och snacka lite. Bland annat med vår allas Uffe som lite kul dök upp på middagen. När jag sen efter ett tag skulle leta efter Martin inne i vimlet dök Linn upp någonstans emellan och sen så va den kvällen gjord ungefär. Nej men jag har sagt det förr att jag inte riktigt vet vad som hände men det va mysigt så. Jag märkte sen inte att Martin och Tobbe hade dragit men när jag stod där ute vart jag erbjuden om att hänga med i en Taxi, något jag verkligen inte hade pengar för. Men kära Linn bjöd mig hela vägen till Töjnan där jag skulle spendera natten så det var ju rätt underbart vid det tillfället. Jag slocknade sen hos Tobbe men fick ändå för lite sömn inför det nationella provet i svenska. Men det hör till en annan historia.


Grundning/Uppladning: ¤ ¤ ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤ ¤


30/4 - Valborg - Annikas: Nästa stora party var visserligen ingen skiva men är trots det lätt värd att skriva om. Jag visste knappt om festen och på kvällen på valborg hade jag varit osmart nog att byta till mig en jobbtid. Jag och Martin hade planerat en Stockholm Boogie men när det började regna grusades dom planerna. Istället fick jag veta från Flemman att Annika tydligen skulle ha fest så jag tänkte att då drar jag dit efter jobbet. Så farsan var snäll och skjutsade dit mig och när jag kom dit var det redan rätt mycket härligt folk där. Saknade i och för sig lite sköna profiler men annars hade jag inget att klaga över.


Det blev en rätt sjuk fest måste jag säga. Inte nog med att vi körde ölspelet som blev mer och mer oseriöst ju längre vi höll på. Det var förövrigt rätt sjuka grejer som fanns med i det spelet. Men det ledde också till en del minnesvärda ögonblick. Som när Carro lekte med Flemman i en Rap Contest, eller alla små korta historier. Så det va rätt najjs.


Men sen efter det så spårade festen lite. Alla vart typ galet taggade eller nåt för det va liksom folk som strulade, dansade, skrek överallt. Men det var i alla fall roligt att vad med om. Jag tillbringade större delen av kvällen utomhus där det va både skönt och mysigt att sitta under ett litet tak och socialisera.


Jag trodde först jag skulle få stanna där över natten då bussarna vägrade gå. Men när jag dubbelkollade så såg jag att den faktiskt ändå gick så vid tre drog jag ut till bussen. Som tur va var ju festen i Grimsta vilket betydde en ganska kort resväg för mig. Men jag hade lite svårt att veta vart jag skulle gå på bussen men lyckades springa ikapp den. Träffade förövrigt Mr. Hemköp på bussen, alltså Knappe. Men det va ju alltid lite trevligt och trots (eller kanske tack vare) att jag va rätt på lyset så somnade jag gott hemma i sängen.


Grundning/Uppladning: ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤


5/5 - Black & White - Viper Room: Vi har nu nått in i Maj och det var återigen dags för skiva. Nicke hade snackat lite med mig och sa att jag skulle dra med honom på någon skön skiva. Och när jag nästa dag i skolan såg att det va Black & White-skivan tyckte jag det lät som ett bra tillfälle att introducera honom för skivlivet också.


Så vi träffades innan skivan hos mig och för en gångs skull fick jag en ordentlig uppladdning utan att behöva hetsa i mig sprit eller öl så det va ju riktigt skönt. Vi satt väl mest och snackade och dunkade musik. Och sen vid halv tio bestämde vi oss för att röra oss in mot Karlberg. Så vid kvart i tog vi tåget och stötte på en hel liga med skönt Väsbyfolk som vi umgicks med på tåget in. Tydligen skulle dom också till Viper så det va ju kul. Vi satt och snackade mycket om körkortet och sånt om jag inte minns helt fel. Varför vet jag inte men jag tror det va för att Jessika hade tagit kortet typ några dagar innan där.


Väl i Karlberg blev första prioritet att hitta en buske att vattna. Det va visserligen inte ett sånt stort problem men det behövde göras. Sen var man på G och taggad för fest på allvar. Men när vi kom till Viper var det först ganska chill där. Inte så jättemånga hade kommit. Men det löste vi istället med att dra i oss några shots så vi kom i ännu bättre stämning. Och allt eftersom fylldes dansgolvet med folk och till slut vart det en riktigt grym stämning. Jag gillade temat då det verkligen va bara svart och vitt på dansgolvet. Ganska cool effekt om jag får säga det själv.


Även den här gången blev det mycket snackande med olika sköna människor. Och mitt i alltihop lyckades jag få till ett strul med en av Elinas kompisar. Ja man undrar ju ibland vad som händer. Men man tänker ju inte direkt på det då när man är onykter och jävligt taggad på party.


Men trots att festen faktiskt va riktigt grym och musiken likaså så drog vi därifrån för att hinna med 92:an från S:t Eriksplan. Sen blev det en vinglande bussfärd hela vägen till Vilunda och sen väntade den otroligt irriterande promenaden hem. Men den förgylldes ändå lite av Björnegren som försökte stanna alla bilar för att lifta till Runby, något som inte gick nå vidare. Men hem kom vi till slut och som vanligt däckar man skönt, även om jag denna gång fick ta soffan så att herr bonde kunde få sin skönhetssömn.


Grundning/Uppladdning: ¤ ¤ ¤ ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤


9/5 - Mösspåtagningsfest - Farbror & Co.: Nu kommer det en lite udda tillställning i mina ögon. Jag va av någon anledning otroligt festsugen den här fredagen men hade varken fest eller sällskap för att dra mig ut på krogen. Räddaren i nöden blir då Niffää K som säger att Vilunda har sin mösspåtagningsfest på Fabben. Han sa också att man kunde köpa en eftersläppsbiljett för 120:-. Jag tvekade inte länge utan hakade på direkt. Farsan hade hyrt någon bil så jag provkörde den till Väsbyskolan nånstans där jag skulle träffa Nicke och Jolt. Vi drog oss sedan till Jolts brorsa och förade där. Vi satt under tiden och lyssnade på technoremixer av pippisånger och kollade på Bams Unholy Union, eller vad det nu heter på MTV. Det va i vilket fall rätt kul och jag diggade hans lilla lägenhet. Så vill jag fan också bo asså.


Men men, vi drog väl ner ganska tidigt ändå då vi tänkte käka lite på vägen. Jolt satsade på stort med en meny medan jag bara tryckte i mig en pommestallrik. Jag shottade till det lite efteråt för att skruva upp taggningen ett par grader och sen gav vi oss av mot centrum och Fabben.


Det visade sig att vi var ute alldeles för tidigt så det faktiskt va rätt dött när vi kom dit. Men det positiva var att jag slapp betala. Dörrvakten hänvisade till garderoben och garderoben trodde att dörrvakten tog betalt så jag kom in utan att bränna en enda slant, vilket kändes rätt grymt när jag helt spontant valde den här festen.


Dansgolvet var inte dött särskilt länge utan fylldes hela tiden på. Till slut vart det nästan för fullt så man gick istället ut och chillade därute. Det är det jag gillar med Fabben. Visst nattklubben är faktiskt riktigt bra för att ligga i Väsby men det bästa är ändå den stora uteplatsen, där man dessutom kan sitta. Det är grymt faktiskt.


Jag kände väl inte så jättemånga på festen men en del bekanta ansikten dök ju upp, bland andra Antas med den alltid lika klassiska frasen "Det är JAG som är Hammarby!". Jag träffade även Knappe som insisterade på att bjuda på champagne, vilket jag självklart inte tackar nej till även om jag undrar varför han brände så mycket pengar på det för att bjuda bort det. Han bjöd mig och Nicke på varsin shot också. Så va det med den saken.


Dom öppnade också The Old English Pub och där va det inte alls lika trångt. Dessutom va det faktiskt bättre musik därinne, så den sista timmen innan hemgång spenderade jag därinne till tonerna av många schlagers och dylikt. Så det blev en rätt oväntad skön kväll måste jag säga, inte den bästa, men långtifrån den sämsta. Och jag älskar fabben på det sättet att man är hemma på en kvart. Då blir man alltid glad.


Grundning/Uppladning: ¤ ¤ ¤ ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


12/5 - SFG - April: Måndagen den tolfte maj blev inledningen på den hårdaste veckan festmässigt. Nästa skiva hade anlänt. Den här gången var det Sollentuna Fria som stod för festligheterna och fast jag inte kände någon därifrån så kände jag mig taggad på skivan. Och jag visste ju att Linus, Flemman och Martin skulle dit så då kändes det bra.


Precis som på 90-talsskivan hade Bajen match samma kväll. Den här gången var den visserligen på Söderstadion och slutade redan vid nio. Så efter den otroligt sköna vändningen mot Gefle drog jag och Flemman in mot city. Vi kände båda att vi behövde käka något så vi drog ner till Kungsan och handlade på Max. Vi smet ut i trädgården och satte oss vid något mysigt bord under ett träd. Jag busade till det lite genom att spetsa min cola med vodka. Men va gör man inte för att ladda upp ordentligt.


Jag tyckte vi började få lite ont om tid och hetsade Flemman att vi skulle dra vidare. Men vi lyckades inte riktigt hitta rätt och när jag ringde Martin va dom på tåget in. Så vi gick istället och mötte upp dom vid Centralen och promenixade tillbaka med dom. April hette stället vi skulle till och låg tydligen på baksidan av Gallerian. Nisse fick va våran guide så vi kom fram till slut och jag måste säga att lokalen va riktigt najjs. Det va liksom som en nivå högre uppe vid baren så man kunde blicka ut över dansgolvet Dessutom ett par rätt sköna ställen att sitta på. Det som va fult var väl uteplatsen där man fick gå i något som kändes som en tunnelbaneuppgång. Dessutom var det världens längsta toalettkö. Men annars va det är grymt najjs ställe.


Musiken var väl inte det bästa, inte direkt sällskapet heller. I alla fall inte till en början då man bara såg okända ansikten. Martin var visserligen skön så länge han orkade men jag tror han var lite för förfriskad för sitt eget bästa. Men annars var det skönt och jag träffade Linn där igen vilket självklart höjde upp betyget. Sebbe Svensson hittades i vimlet dessutom och gjorde knappast stämningen sämre. Så på det hela taget en helt okej fest ändå.


Viksten snodde sen åt sig min glasögonbågar och drog iväg till bussen (fick tillbaka dom igår, trasiga, AJ AJ AJ!) och lite senare fick jag med mig Flemman, Linn och Nico mot samma mål. Men vi lyckades på något sätt hamna fel då vi helt plötsligt befann oss på Sveavägen. Jag förstår inte riktigt hur det gick till men där stod vi. Och detta gjorde att när vi väl kom till centralen hade bussen gått. Men Nico ringde sin far som hämtade oss och det va ju riktigt snäll av honom. Jag hoppade av med Flemman i Helenelund och slaggade på hans minimalt korta soffa. Men det va i alla fall skönt att slippa fortsätta hem till Väsby.


Grundning/Uppladdning: ¤ ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤ ¤


15/5 - Moviestar - Café Umbra: Jag kanske har pratat om spontana fester innan men jag undrar om inte den här vad den värsta. Jag sitter på jobbet och har allmänt tråkigt när jag får sms av Linn som vill ha mig till skivan inne i stan. Jag va visserligen lite taggad men visste inte riktigt om jag pallade åka in efter jobbet. I alla fall inte så sent. Men jag löste det genom att anlita Niffää som chaufför och han hämtade mig direkt efter jobbet. Jag stack hem och hämtade lite sprit och sen drog vi in. Jag har nog aldrig förat så snabbt i mitt liv och det va väl inte riktigt den bästa uppladdningen kanske. Men samtidigt orkade jag inte satsa så mycket. Jag åkte dit för att träffa Linn så.


Eftersom Niffää hetsade så mycket på motorvägen kom jag dit förvånansvärt tidigt ändå med tanke på att jag kom ut från jobbet vid typ halv 11. Men det va ju i och för sig rätt skönt. Träffade direkt på Linn och hennes kompis Aliza som bjöd på inträdet. Eller hon var värd för skivan så hon fixade väl in mig på nåt sätt. Det va ju skönt i alla fall. Och sen dök det upp en hel del härliga människor framför näsan på mig. Jag snackar framförallt om Henke, Billy, Hall och Viksten.


Men den här skivan var nog den sämsta hittills stämningsmässigt. På dansgolvet var det bara grupperingar och musiken var direkt konstig oftast. Nej jag va inte så förtjust i den här festen. Tur i all fall att sällskapet fungerade utmärkt. Men jag var faktiskt mer taggad på att umgås med Linn än att festa gärnet denna kväll så det va ganska lugnt allting ändå.


Henke fick någon tjej på G men vi andra rörde oss hemåt. Vi missade såklart nattbussen den här gången också men istället tog vi en taxi. Jag kunde åkt hela vägen hem, eller i alla fall till Bollstanäs om jag ville men istället flög det i mig att jag skulle gå av med Linn vid Djupdalsvägen. Just då kändes det som en rätt sak att göra även om jag inte för mitt liv visste hur jag skulle ta mig hem därifrån. Men det fick bli ett senare problem då jag följde Linn hela vägen hem till Törnskogen. Vi stod väl där och myste idag innan hon gick in. Det va visserligen inte så jättekallt ute men det va ändå skönt att jag fick låna hennes halsduk för min väg hemåt i natten.


Jag ställde mig in på att gå den sjukt långa vägen till Bandyvägen för att hinna ikapp bussen där. Hade jag tur slapp jag vänta så länge men istället skulle jag nog få gå från Vilunda. Men när jag svänger ut ur Vaxmora ser jag en taxi stanna till framför mig och ut hoppar Henke som nobbat sitt ragg och dragit hem. Ni anar inte hur lättad jag va och se honom då. Så istället för att komma hem vid typ 6-7 så fick jag slagga ett par sköna timmar hos Henke. Men jag minns att jag låg och tänkte på att jag på kvällen innan verkligen inte såg den här natten framför mig och hur sjukt det faktiskt hade kunnat bli.


Grundning/Uppladning: ¤

Festens stämning: ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤


16/5 - Löparskivan - Café Umbra Skiva två dagar i rad är väl inte direkt optimalt och inte blir det väl bättre av att man har varit och spelat match i Bagarmossen precis innan. Det va ju till och med lite osäkert om man skulle palla åka hem och tillbaka in till stan efter matchen. Men jag löste det genom att kontakta min kära syster som lät oss utnyttja lägenheten till att duscha och föra lite. Så Linkan skjutsades mig till Årsta efter matchen dit även Martin och Viksten hakade på. I brist på bra musik satte vi igång teven och kollade på mumien. Så kul hade vi på vår grundning. Nej men så illa va det väl inte men kanske inte bästa sättet att komma i stämning på.


Jag pallade inte köra på min vodka och öl som jag gjort på alla andra skivor innan så jag fixade några aquatini via systemet. Men jag måste säga att det inte va någon bra idé. Tycker dom var alldeles för tjocka på nåt sätt och dessutom absolut för söta. Nej det blir ingen upprepning på den fronten. Då va det godare med min klassiska groggvariant med rom och Schweppes Lemon. Den funkar i alla lägen.


Vi hittade i alla fall en radiokanal till slut och pumpade lite NRJ innan vi rörde oss mot slussen. Inte nog med att det va skiva två dar i rad. Det va ju dessutom på samma ställe. Hade visserligen inget emot Café Umbra men det är lite för varmt för att det ska va perfekt.


Jag måste förövrigt berätta om min utstyrsel. Temat var 80-tal och jag förvrängde tolkningen lite och gick som Europe. Med det menar jag att jag tog en rosa t-shirt, dit jag satte på alla Europaländers flaggor. På de platser som blev över skrev jag lite qoutes från Europelåtar. Till sist hade jag en hemmagjord bandana med påklistrade pudlar, allt för att skapa pudelfrisyr med egen tolkning. Jag vet inte riktigt om utstyrseln gick hem hos alla men jag tror ändå att många gillade den. Jag själv vet inte riktigt. Den var ju mer sjuk än bra. Men fan man lever bara en gång.


Festen då, ja vad ska man säga. När man tänker tillbaka på den så känns det som den försvinner i mängden. Den sticker inte direkt ut på något sätt. Och jag ska helt ärligt säga att jag inte minns ås mycket speciella grejer från den kvällen. Och det va inte för att jag var för full.


Det jag minns är vägen tillbaka till min syster där vi fick sova för natten. Martin fick kämpa för att hålla mig vaken på bussen till Årsta och väl hos syrran blev det någon slags mirakelkur mot baksmälla med vätskeersättning och grejer. Det va lånt ifrån det godaste jag druckit i alla fall men när man vaknade tre timmar senare mådde man fan rätt okej. Och det behövdes ju när man skulle jobba åtta timmar. Det va förövrigt lite kul att ligga på fyllan och snacka med syrran om massa roliga saker. Sådant uppskattar man.


Grundning/Uppladdning: ¤ ¤ ¤

Festens stämning: ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤


23/5 - Hemmafest - Annikas: Efter den skivfulla veckan bestämde jag mig för att ligga lågt ett tag. Så det tog en hel vecka (det är mycket i skivtider det) innan det var dags för fest igen. Tydligen ville folket på vårt flak diskutera just detta så Annika bjöd in till fest. Alla kända små ansikten var där och gjorde kvällen lyckad. Det va ännu skönare att farsan skjutsade mig dit.


Det va inte vidare dansstämning där även om vi drog av en rätt skön omgång av Destination Unknown. Men i övrigt så hände det mesta i köket där det va en del sjuka påhitt i görning. Medan Viksten hällde i sig sin tionde vinshot så blandade martin ihop shottar på de mest skumma sätt. Först hittade han min Kosken Nordic Berries som han genast blandade med alldeles för mycket lime. Jag kan säga att det stack rätt mycket i käften efteråt. Men jag tror ändå det värsta va senare då samma Kosken fick sätt livet till, den här gången ihop med slatten från en coroña och det va långt ifrån en himmelsk upplevelse. Men Martin tyckte vi skulle förbereda oss inför nya smakupplevelser i EM. Vet inte riktigt om jag ska våga smaka en massa efter det där.


Vi intog grannens studsmatta någon gång under kvällen också. Grannen kom vettskrämd ut och sa att vi väldigt gärna fick hoppa men bara en i taget. Det gick inge vidare då vi va typ fyra som hoppade runt medan Viksten studsade runt i mitten. Men efter ett tag drog alla in igen, något som jag själv inte ens märkte. Så jag stod själv kvar och studsade därute. Jag va nog inte nykter skulle jag gissa.


Linn kom dit ett tag också så det va ju alltid trevligt, i övrigt så kände jag mig riktigt trött ganska tidigt så jag drog väl hem vid tvåtiden. Det va ganska öde på bussen för en gångs skull men jag fick med svårigheter försöka lista ut när det var dags att gå av. Jag kan säga att det var svårt när man knappt kunde öppna ögonen. Men hem kom jag utan omvägar och efter syrrans mirakelkur somnade jag gott in i sängen.


Grundning/Uppladdning: Det blev ingen, vi körde igång direkt hos Annika

Festens stämning: ¤ ¤ ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤


27/5 - Moulin Rouge - Vanilla Club: Det här skulle bli sista skivan för mig innan gubbskivan och på något sätt känner jag mig mätt på det här hetsiga festandet. I alla fall innan Studenten och EM då man inte kan hålla tillbaka något. Men i alla fall så fick det avslutas med Moulin Rogue-skivan som tjejerna från gamla hederliga 9A hostade.


Jag va rätt taggad på den här skivan långt innan den va men visste inte om jag kunde skaffa lämpliga kläder eller så. Men det löste sig och jag fick med mig Niffää också. Som vanligt grundning hos mig innan. Den här gången blev uppladdningen perfekt. Jag blev i alla fall perfekt lagom onykter när det va dags att röra sig mot stan. Vi tog tåget kvart över tio för att inte va på skivan alldeles för tidigt. Vi märkte på vägen in att vi komma ganska lägligt ändå då många sköna människor valde samma restid som oss.


Vanilla Club måste förövrigt va en av de sämsta klubbarna. Jag tycker verkligen inte om den. Skulle verkligen aldrig gå dit en vanlig helt. Det är bara trångt och varmt och instängt och bara dåligt. Nej där finns det bättre. Det som däremot var bra var ju temat. Eller det lockade ju fram rätt sköna utstyrslar hos det kvinnliga könet. Man spanade ju i alla fall lite i smyg när man dansade runt.


Men annars va det rätt stelt. Det va mycket av fel folk, såna som bara står med sina vänner och ser ner på alla utomstående. Det är skönare med folk som släpper taget lite och bara kör. Lite mindre normal life, lite mer FKB, då hade jag varit nöjd. Det vart även lite bråk därute. Vet inte riktigt vad det handlade om med vakterna tog han om dom. Tycker förövrigt att det va oväntat många som blev utkastade. Förstår inte riktigt, tycker inte många va för fulla eller så.


Men vi drog hem redan vi halv två då vi tyckte att stämningen var rätt kass. Men vi fick med oss ett ganska stort gäng ändå och vi drog till bussarna via 7-eleven. Medan vi väntade träffade vi på Lasse också som höll oss sällskap. Men han hoppade sen på 697:an medan vi hakade på 92:an. Jag vet inte vem av oss som va smartast. Men vi hoppade i alla fall av i Rotebro för att byta till 98:an. Och när den väl rullade in så satt Lars på den. Det va ett lite roligt återseende i alla fall.


Det roliga var att hemresan var sjukt roligt. Det va fett sköna folk att snacka med och vi prata om en massa minnen från Runbyskolan och innebandyn. Det blev en hel del skratt där måste jag säga. Dessutom var det rätt kul när ett tiotal utslagna ungdomar sitter och väntar på bussen vid Rotebro station. Och då menar jag direkt på marken. Tror ingen av oss va särskilt pigg.


98:an tar ju sin lilla tid men eftersom vi hade roligt gjorde det inte så mycket. Måste fan säga att Jocke är så jävla skön ibland. Sjuka minnen vi har tillsammans ändå. Vi hoppade av vid Mässingen och promenerade uppför backen. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att skivan va rätt risig men hemresan desto skönare. Så en annorlunda kväll. Men det funkar ju det också.


Grundning/Uppladdning: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Festens stämning: ¤ ¤

Musiken: ¤ ¤

Sällskapet: ¤ ¤ ¤ ¤

Lokalen: ¤

Hemresan: ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


Som ni ser har det varit ett par hetsiga månader. Men det har varit sjuk kul. På något sätt är det jävligt synd att det är slut nu. Men samtidigt har vi den största festen kvar. Vi syns på torsdag!


PEACE!

2008-05-28 @ 23:07:07 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Skräp

Dags att blogga oftare, och kortare. Satt och läste Mats Hårds bloggroman idag, grymt härlig bok (tack för tipset Flemström!) och kände att fan nu är det dags att blogga på riktigt, enligt de vanliga spelreglerna. För ska jag hålla mig till mitt vanliga stuk får jag aldrig ihop något inlägg. Så ni får nog klara er med vanliga små inlägg nu ett tag framöver.

Bajenhjälte 1: CHARLIE DAVIES <3

Skiva igår, Jag måste fan säga att det nog va den sjukaste impulsen på länge att dra på just den skivan, med tanke på att jag knappt kände någon där. Men kvällen blev ganska lyckad ändå måste jag säga. Och det va ju självklart en hel del mysigt folk där

Bajenhjälte 2: EL REY EGUREN!

Jahapp, ska man tydligen köra mormor till motala imorn, så sex timmars bilresa blir det för mig imorn, varav hälften på egen hand. Någon som har lust att hänga med?

Projektarbete... Å-N-G-E-S-T!

M-rna och T-rna... WTF?

Bajenhjälte 3: Träbenet Dadomo!

Varför är Henke tillbaka, Varför? Varför? Asså kan någon snälla bara säga varför?

Varför skriver jag förövrigt ett sånt här inlägg? Det är väl knappast kul att läsa egentligen, Äle? Korta meningar utan som helst grönvit tråd (och jo, min tråd är grönvit, är så trött på tjatet om den röda!). Nej jag vet knappt vad jag håller på med. Men va gör man inte? Usman har ju nåt att läsa i alla fall

Skiva på fredag föresten, Men fan 80-tal är svårt. Eller det är ju pissenkelt egentligen men man vill ju va nåt lite fyndigt. Jag har iofs några idéer men vi får se hur det utvecklar sig. Taggad är jag definitivt i alla fall.

Förövrigt kan man ju undra varför Daniel Andersson fortfarande får chansen. Men samtidigt vet man ju att det aldrig kommer bli nån skillnad. Men va fan hände med Marcus Berg, han måste väl ändå va mer värd en plats en Rosenberg?

MICKE NILSSON?????????

Diggade förövrigt Sebbes snack om hans jubileum, att nästan bli uppraggad av sin chef på en fest i en hockeyarena, det måste varit rätt najjs ändå. Haha!

Jobbar torsdag och lördag. Känns som att det är dags för lite tider nu. Hoppas bara att jag inte är för bakis på lördag efter skivan, jag orkar inte det, Snälla?

Usman, när ska du bjuda mig på en Cola? Och då menar jag innanför skolans väggar.

Fan det här börjar bli långt, Ajja mer kommer nån annan gång!

PEACE!
2008-05-13 @ 22:13:17 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

En annorlunda sammanfattning...

Det finns mängder av sätt att kunna sammanfatta en dag på, Men jag tänkte att jag den här gången skulle frångå mitt vanliga sätt att bara skriva en löpande text om vad jag har hittat på. Istället får det bli som massa små citat som jag tänkt under olika tidpunkter, Dessa citat får sen i sin tur på sitt eget lilla sätt sammanfatta min valborg. Ni kanske inte fattar allt, men jag tror nog ni kan hitta en del roligt. Givetvis är inte klockslagen helt exakt rätt, Men på ett ungefär så tänkte jag dom här små roliga citaten vid dom ögonblicken!

06:30 - Väckarklockan ringer men fan att jag går upp så tidigt! *Snooze*
07:15 - Nu borde jag nog gå upp, men jag orkar inte. Just det jag hade bilen idag, då kan jag sova lite till!
07:35 - Bara fem minuter till!
07:41 - Okej nu är det fan dags asså!
07:54 - Väskan packad, nu är jag redo för avfärd, men fan va trött jag är asså.

08:01 - Bilmotorn är igång, vi kör lite lugna favoriter idag!
08:05 - Det får bli motorvägen idag, vill bara komma fram snabbt!
08:11 - Fan jag skulle ju till sporthallen, Ajja jag åker runt!
08:13 - Sådärja, nu hinner jag byta om också!
08:19 - Jag är ruskigt otaggad på basket, men va gör man inte, verkar inte va alltför många på plats.

08:24 - Så nu va lektionen igång, men det verkar bara va Flemman som är riktigt taggad.
09:01 - Är lektionen slut snart?
09:13 - Aj min rygg, helvete också!
09:17 - Nej nu ger jag upp, tänker fan inte gå runt och ha ont i ryggen!
09:57 - Kan inte lektionen vara slut nu, det här är ju bara segt!

10:08 - Såja, äntligen! Får man åka hem och sova nu?
10:11 - Skönt att man har bilen, då är jag hemma på nolltid!
10:25 - Hemma!
10:26 - Nu ska jag sova ett tag, vi hörs om några timmar!
12:42 - Gomorron igen kanske man ska säga, Fan va skönt det va med lite extra sömn, Fast än kan jag nog sova lite till

13:01 - Nej nu kan jag inte ligga och såsa, Det är ju mösspåtagning snart!
13:04 - Nej Martin, jag är inte i skolan än!
13:22 - Men nu är jag det i allra högsta grad!
13:29 - Kanske dags att gå till Aulan?
13:32 - "Välkomna studenter 2008" WIHOOOO!!

13:38 - Var kom White Stripe-ramsan ifrån?
13:42 - Kan fanbärarna skynda sig lite? Så kul är det inte här inne!
13:46 - Det här känns ju verkligen seriöst.
13:51 - Okej, vi står här på gräsmattan. Vad händer nu då?
13:52 - Jasså, det ska hållas tal och grejjer!

13:56 - *applåder*
13:58 - Dags för sång äle?
13:59 - Sjung om studentens lyckliga dag...
14:00 - ...Hurra!
14:01 - Jasså, en gång till? Ajja, Sjung om...

14:02 - Jasså det va klart nu, men dåså, vi syns om 35 dagar, då smäller det på allvar!
14:15 - Martin avlämnad, Hem till soffan!
14:18 - Nej juste fan, skulle ju till mormor. Ajja får ringa henne.
14:28 - Pannkakor, tänk att det fortfarande kan va så gott!
16:31 - Jobb snart, Lite segt att jobba valborg fan, jag börjar ju bli taggad på att hitta på nåt! Ajja!

16:35 - Kanske får bli boggie efter jobbet då, hoppas jag inte är alltför seg bara!
16:41 - Ajja, nu sticker jag, pallar inte sitta hemma!
16:45 - Asså, vad ska jag göra på jobbet så här dags? Nej det får bli en liten runda!
16:47 - Bromsbodavägen, tänk när man bodde här, det va tider det!
16:49 - Asså Lövsta gård, fett fult ställe egentligen!

16:50 - Ofta man får möte här?
16:53 - Sju minuter på mig att byta om, fan det är ju chill!
16:54 - Fan David, jobbar du idag? Det va ju najjs!
17:00 - Dags att stämpla in!
17:14 - Oj, en del studenter. Lite tidigt för mössan kanske, eller ja jag vet inte!

17:58 - Aj då, är förstakassa en timme till, Men kanske lika bra!
19:03 - Fan va skönt med lite rast, Det kändes precis rätt just nu!
19:04 - Det får bli lite gifflar och en loka på rasten, Kör nog på smultron/citron, den lät smaskig!
19:19 - Nej är rasten redan slut. Ajja, hinner läsa en sida till!
19:21 - Oj, det vart lite långt. Men jag tror det är lugnt!

19:23 - "Kan Jesper komma till kassan?" Shit, vad har jag gjort för fel?
19:24 - Självklart kan jag va andrakassa, no probs!
19:43 - Det är rätt skönt att packa upp toapapper, iaf mjukt så man slipper de ändlösa skärsåren.
20:01 - Skönt, bara två timmar kvar, och dessutom bara kassa!
20:31 - Vadå, det regnar? Va är det för dålig undanflykt?

20:36 - Okej, han kanska har rätt ändå. Så kul är det inte i stan om det regnar.
20:41 - Fest hos Annika? Fan jag bangante!
20:46 - Fan nu kändes det ju lätt roligare att jobba. Snart bara timmen kvar också!
21:16 - Oj, vad lugnt det är nu då. Okej det är ju såklart ingen som glider till Hemköp nu.
21:22 - Vart fan håller Knappe hus idag, saknar han fan!

21:48 - Oj, nu är det nära!
21:49 - Hur ska jag kunna komma snabbt till Grimsta? När går bussarna egentligen?
21:52 - Farsan kan nog skjutsa! Wihoo!
21:58 - Kan dom där småungarna bara dra härfirån?
22:02 - Äntligen stängning, bara lite småfix att göra!

22:08 - Jävla tidlås, snabba på lite!
22:10 - Hur kan det inte finnas en lampa i det här rummet!
22:12 - *1-5-6-UT*
22:16 - Ah, frisk luft, och där står vår lilla silverpil!
22:17 - Skjuts, David?

22:22 - Hare gött!
22:27 - Oj, spännande match, men jag har viktigare saker att göra, var är spriten?
22:32 - På väg, men fan, andedräkten, Statoil nästa äle?
22:43 - Aha okej, Nordanvägen?
22:45 - Och sen? Flemman, va tydligare!

22:47 - Okej Danne, men vadå hög och låg häck?
22:48 - Fel, vänd!
22:50 - Där va ni!
22:52 - Okej, fan, men skit i Chelsea nu, PARTY!
22:54 - HEEEEEEEEEEEEJ!

22:57 - Fan va skönt folk det va här då
22:58 - Ölspelet, schyst chans för mig att komma ikapp.
23:06 - Jag tar på mig första glaset, behöver bli varm i kläderna!
23:09 - Okej, vad går det här spelet ut på?
23:11 - En snapsvisa, eh?

23:12 - Helan går...
23:22 - Det här börjar spåra ur lite känner jag.
23:24 - En drink till behövs!
23:29 - Jaha, det ska pussas också, ja men jag är på!
23:41 - Dags att lägga ner kanske, ingen är direkt seriös längre?

23:46 - Dags för lite dans känner jag, har suttit hela kvällen känns det som!
23:49 - Country roads, take me home...
23:58 - FRISK LUFT!
00:04 - Ja Idre asså, galet!
00:17 - Nej fan nu vart det kallt, nu går jag in i alla fall!

00:24 - Där fanns en utmärkt plats, schyst sällskap också.
00:27 - Ryck upp dig Billy, vafan händer?
00:41 - Okej, vart tog alla vägen
00:43 - Jaha dom drog ut, men då drar jag väl dit en stund!
00:54 - Lössnus, aldrig i livet!

00:59 - Lugn, Berthine. Haha!
01:22- Jahapp, ni drar asså. Ajja kul att ses i alla fall!
01:56 - Kanske dags att det händer nåt, fast okej, Danne lyckas ju rätt bra.
02:04 - Nej fan det va skönt ute i alla fall, mysigt också för den delen.
02:44 - Seeegt!

02:51 - Kanske dags att börja tänka på refrängen?
02:57 - Vadå ingen buss föränn 04:17?
02:58 - Ajsute, 98:an stannar ju inte exakt vid station!
03:12 - Nej nu drar jag, bussen går om fem. Puss och kram!
03:15 - Vilken sida ska jag stå på!

03:17 - Skit, där är den, LÖÖÖP!
03:18 - Skönt att hinna med den bussen, Men fan Knappe! Där är du ju!
03:27 - Är vi framme snart?
03:32 - Här ska jag av!
03:35 - Har tunneln förkortats? Oj vad snabbt jag flög igenom den!

03:41 - Sängen!
03:42 - ZzZzZz!

5/5-08 01:52 - PEACE!

2008-05-05 @ 01:52:47 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Lite notiser...

Det händer mycket just nu, för mycket för att få ihop ett väl strukturerat blogginlägg med den berömda röda tråden. Så det får bli lite notiser istället. Eller som vanligt. Det får bli som det blir.
Men när jag ändå är inne på det kan jag ju börja med att ifrågasätta just det här med den röda tråden. Vadå röd tråd? Okej jag hänger med att tråden symboliserar att texten hänger ihop. Så långt är jag med. Men måste tråden vara röd. Jag kanske liksom vill att min tråd ska va grönvit eller rentav den mörkaste svart. Men nej, den ska vara skinande röd. Okej, vem bryr sig egentligen. Det handlar väl egentligen om att man ibland blir rätt trött på att få dåliga betyg på en uppsats för att den röda tråden var avklippt eller så men fan varför? Varför röd? Jag är väl lite på besserwisser-humör så ni får väl ursäkta. Men det va mest en tanke. Förövrigt kommer jag ihåg en barnbok från mina yngre år som handlade om ett garnnystan (som självklart var rött) som hade rullats ut i ett hus, Och när man genom boken följde den här tråden så hittade man till slut svaret längst bak. Har väl förstått nu att budskapet inte riktigt va det jag trodde när jag läste den då, men ändå. Okej nu slutar jag snacka om det där, det blir bara lulligt.
Det va valborg igår. Fjortisarnas fylleafton enligt de flesta. En jävligt kul kväll säger jag. Vafan jag bangar inte på de kvällarna då de flesta är ute och festar eller liknande. Visst kan man ifrågasätta om det är så kul att se fjortonåringarna ligga och spy i buskarna efter första fyllan men bortser man från det är det ju bara härligt när så många är i rörelse och vart man än vänder sig så ser och hör man folk som är taggade. Jag gillar det, därför gillar jag de stora helgerna lite mer än de vanliga. Så jag skiter i att tidningarna skriver upp det som förlorarnas afton, eller att de flesta vuxna (som säkert varit där vi är nu) anser att man borde bojkotta kvällen och satsa på bättre tillfällen.
En liten insikt jag fått förövrigt efter ändlösa timmar vid hyllorna på Hemköp. Jag stod och frontade bland hårfärgningspaketen när jag plötsligt insåg att de blonda färgerna försvinner märkbart oftare än de andra färgerna. Egentligen kanske man inte ska se det som konstigt. Men man kan ju undra ibland varför? Blondiner i sig har väl aldrig riktigt haft ett gott rykte omkring sig. Så varför vill man då blondera sig. Men okej, jag är ingen expert. Det va mest en sakt jag gick och tänkte på. Men å andra sidan börjar man alltid tänka på konstiga saker när man frontar. Haha.
Valborg va det ja. Trots att jag var taggad så trodde jag först att det inte skulle bli något eftersom jag av någon anledning erbjöd mig att jobba hela kvällen. Och jag tänkte att eftersom jag slutade tio så skulle jag inte ha planer eller ork att hitta på nåt efteråt. Men eftersom jag va taggad så uteslöt jag inte det helt och när Martin va taggad på en "boggie" i stan som förra året så kändes det i alla fall skönt att ha lite planer. Då kändes det i alla fall mer motiverande att jobba.

Sen blev ju planerna inte alls som dom skulle bli, Martin ställde in vår lilla tur då det regnade ute. Tycker i och för sig det är en dålig bortföklaring, men förstår att han inte orkade vänta på att jag skulle sluta. Som tur var fick jag i samma veva reda på att det var fest i Grimsta så planerna ändrades, och det skulle nog visa sig vara till det bättre. För när vi hade låst och bommat nere i butiken fick jag farsan att skjutsa mig till festen (Tack för det kära far och förlåt om du missade den dramatiska förlängningen) så märkte jag att det va en hel del sköna människor där. Jag blev ju liksom ditbjuden av Flemman så jag visste inte riktigt vad som väntade men fan, väl där va det ju bara härliga människor, och faktiskt ett riktigt bra drag.

Precis när jag anlände så var det dags för en runda av ölspelet. Jag tackade för det som hamnat lite på efterkälken efter mina timmar i kassan och hällde upp ett glas. Och visst fan var det kul att spela trots att jag aldrig riktigt fattade spelets regler. Eller jag insåg ju att det egentligen handlade om vem som drack mest men ändå, det va lite skumt. Men vi hann nog aldrig riktigt spela klart för till slut vart alla så taggade på att festa loss så vi lämnade spelet mitt i alltihop och började dansa och snacka och ja, jag vet inte, lite allt möjligt. Det va en rätt galen kväll om man säger så. Men jag har börjat vänja mig nu. Det har blivit en hel del sånna här kvällar den senaste tiden. Men självklart bangar jag inte. Det är fan så här det ska va. Och jag tänker fan njuta av varenda sekund nu, för det är fan nu man ska passa på att ha kul, vilket jag oftast också har. Så en grym kväll till slut. Tack för det!
Och när jag ändå är inne på det så känns det lite som jag har börjat få ett lite nytt umgänge när det gäller sånt här. Och jag tycker det är nästan är underbart att hitta lite folk som är lite mer som jag och det känns som att det är svårt att hitta bättre umgänge att festa med. Lite synd att man insett det först nu när man gått i samma plugg i snart tre år. Men samtidigt får man väl försöka väga upp det nu den sista månaden. Hittils har det gått riktigt bra i alla fall. Och det lär ju inte bli sämre med tanke på att vi kör flaket ihop, och några fester innan det ska vi väl skrapa ihop tycker jag. Synd igår bara att Martin aldrig dök upp. Efter ännu en bortförklaring (försenade tåg?) fastnade han i Norrviken. Men det va nog mest honom det va synd om även om jag inte tvivlar på att han hade kul där i sina hemtrakter. Och vi lär ju festa en del tillsammans i sommarens lilla resa runt Europa. En inhemsk öl i varje land vi besökte va det va? Jag bangante!
Snappers! Det har vi det. Visste att det va något annat jag ville ta upp. Men sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga mer. Okej jag kan ju säga för er som inte är så insatta att det var premiär i tisdags och så långt va det helt underbart. Men jag vet inte, det var sjukt mycket blandande känslor efter matchen. Hade tänkt att skriva en krönika om det på vår hemsida men det blev aldrig så men man kan ju sammanfatta det som att jag både blev mycket nöjd och en smula besviken. Sen skulle jag kunna rabbla upp listor om båda sakerna. Men det orkar jag inte göra nu. Jag kan väl säga så att jag är nöjd med resultatet, men besviken på mycket som hände på vägen dit.
Jag är egentligen för trött för att skriva vidare. Fattar inte varför jag alltid ska börja skriva så här sent på kvällarna. Men jag får väl acceptera att det bara är sån jag är. Och jag är i alla fall glad att jag orkat knåpa ihop en hel del i alla fall. Men jag tror det får räcka för den här gången. Jag skulle verkligen inte kunna få med allt som händer. Det går bara inte. Men planerna för framtiden lyder att imorn blire nog stan på dagen och grillning på kvällen (någon som är taggad?) och helgen får nog ägnas åt jobb och plugg. Men som vanligt återkommer jag mer med det nån annan gång. Nu ska jag luta mig tillbaka och kolla National Treasure 2. Äntligen en bra film att tanka. Men sov sött allihopa!
PEACE!
2008-05-02 @ 01:26:12 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Att surfa på höga vågor...

Jag sitter här ensam vaken i mitt hem efter en lång arbetsdag och när jag tänker efter mår jag faktiskt ganska bra. Jag har bara en av dessa kvällar då man tittar på livet och ser hur fantastiskt det faktiskt kan vara. Det som faktiskt är lite fascinerade med det hela är att jag har ingen aning om var det kom ifrån, den här känslan, men det känns både befriande och riktigt underbart att få uppleva lite "flow" igen.

Livet är ständigt en våg av känslor som aldrig riktigt ebbar ut. Vissa dagar eller perioder känner man sig ner och kanske lite deprimerad, då man tänker på allt det jobbiga. Sen vänder det istället och man börjar fokusera på allt det goda och det som gör livet värt att leva istället. Och så känner man istället att man surfar på toppen av vågen och alla problem och jobbiga saker som lurar under ytan känns för en stund väldigt långt borta. Jag vet att jag ofta använt just den här bloggen till att avreagera mina frustrationer och tankar på att livet kan kännas hopplöst. Men ikväll ska jag använda den till precis det motsatta. För ibland måste man stanna upp, tänka på det man har och det som ligger vid ens fötter och bara suga in det, släppa alla negativa tankar och bara flyta med i tillvaron. För när man sen ramlar ner från toppen av vågen och man hamnar under ytan igen så kan man titta tillbaka på denna text och försöka förstå att livet är aldrig konstant en medgång. Motgångar kommer alltid, det kommer alltid att finnas perioder i livet då man bara vill sticka huvudet i den korniga sanden och ignorera alla problem. Att blunda för detta är bara att ljuga för sig själv. Man måste istället helt enkelt acceptera att ibland tar det emot att leva, ibland mår man dåligt. För faktum är att någonstans vänder det, och när det gör det så känns det bra igen. Och tar man vara på alla dessa positiva omställningar man får i sitt liv och verkligen njuter för stunden så är jag övertygad att man klarar sig genom det liv man förtjänar att leva.

Ni kanske tycker att det mest är svammel. Ni kanske rentav tror att jag är dum i huvudet som ena dagen sitter och gnäller på att mitt liv är hopplöst för att i nästa stund påstå att jag älskar det. Men varför inte bara förstå att så är livet. Man kan inte älska varje dag, men de dagarna man älskar väger upp för dom dagarna man inte gillar lika mycket. Självklart förstår man inte det alltid, men påminner man sig själv hela tiden att det är precis så så lär man sig alltmer att leva på riktigt.

Jag fyller 19 år om exakt två veckor. Lägger man sen till ungefär fyra veckor så har jag gått ut skolan. Och hur man än vrider och vänder på det så ser jag detta vägskäl som en chans att börja leva på riktigt. Det är nu det börjar. Nu för första gången sen den dagen jag föddes, har jag makten att bestämma vad jag vill göra med resten av min tid jag vandrar på jorden. Och oavsett vilken väg jag väljer, så är det bara jag själv som kan få den vägen att kännas så bra som jag vill att den ska va. Det är fanimig inte svårare än så.

Jag har ju skaffat mig ett jobb nu, det tror jag ni alla vet om. Jag har efter ungefär en månad i arbetets ekorrhjul lyckats installera mig på Hemköp och hittat in i deras rutiner och arbetsuppgifter. Det är inte världens mest glamourösa yrke, men det är en start, en ny start på ett nytt liv och för mig känns det bara så otroligt upplyftande. Jag tänkte på det idag när jag flyttade den säkert hundrade kaffeförpackningen fram mot hyllkanten, en uppgift man ofta ser som rätt tråkig. Det jag tänkte på då var att även ett i det långa loppet ganska meningslös sak att fördriva en dag på kan kännas nyttig. Jag pratar då inte om att göra kunderna på Hemköp nöjdare när dom slipper gräva in händerna långt in på hyllorna för att få det dom vill ha. Jag pratar om att det gör nytta för själen. Min själ, en själ som för första gången känner att den får göra något den väntat på länge. Jag vet att det låter abstrakt, men det jag menar är bara att jag aldrig i mitt liv förut känt att jag velat jobba, jag som aldrig tidigare känt ens en gnutta passion av att hjälpa samhället förrän nu. För mig har livet i skolan alltid handlat om att göra något som jag har nytta av senare i framtiden, en framtid jag inte ens kunnat se med mina egna ögon. Nu när jag står där i butiken känner jag äntligen att jag gör något för mig själv, här och nu och det är underbart.

Men okej, jag vill inte få er att tro att jag älskar mitt jobb så mycket att jag vill stanna där för alltid. Jag har högre mål med mitt liv. Men just nu är det perfekt och jag hoppas jag fortsätter känna så ett tag till, tills att jag hittar den vägen jag vill fortsätta på. Tills jag hittar en plats för mig och min själ att leva vidare på. Att man dessutom vet att det ligger en fet lönespecifikation och väntar runt hörnet om en månad gör ju inte saken sämre, men det tror jag ni alla fattar.

Som jag även nämnde lite tidigare så tar jag studenten om en månad, och redan nu börjar man känna vibbarna. Man känner alltmer hur skolan ebbar ut samtidigt som den sista månadens festligheter i form av studentskivor och sommarplaner börjar ta sin plats. Och när sommaren första vingslag slår ut framför näsan på en fylls man av ett välmående jag länge saknat.

Jag va förövrigt på en av dessa omtalade studentskivor i tisdags. Jag måste säga att det är svårt i dessa tider då man blir överfallen av alla dessa skivor medan plånboken gapar ödsligt tomt. Så givetvis måste man ta sin tid och välja ut dom som tillfaller en lite extra. Nu ska jag inte komma och säga att just den skivan jag va på kändes något speciellt extra till en början, men vi hade pratat ihop oss lite och bestämt att vi skulle storsatsa på just den här och se hur det blev helt enkelt. Jag kan ju säga att jag blev långt ifrån besviken. Att brista ut i en glädjerop och skrika "Vilken kväll!" känns nästan som en underdrift.

Temat för just den här studentskivan var nautiskt. Jag vet inte om jag var den enda som hade lite svårt att tolka just det här temat. Var går liksom gränsen för vad som är nautiskt. Räcker det med att det handlar om vatten. Jag hittade aldrig svaret på det men resultatet blev i alla fall efter ett snack med Tobbe att vi skulle gå som Beach Boys. Och nej, jag pratar inte om de gamla sångarna med dom fina stämmorna. Jag pratar om en sådan strandpojke man strävar efter att vara under sommarhalvårets allra varmaste dagar.

Så jag tog en tur ner på centrum där jag köpte in t-shirtar vi sedan skulle pimpa till lite. Jag såg även till att vi inte var utan flipflops kvällen till ära trots att termometern inte visade alltför högra gradtal. För att sedan skoja till det lite extra, införskaffade jag oss några skrikande orangea armpuffar för att göra det lite mer speciellt. Jag drog sen söderut där Martin följde med ifrån hans ladugård till bostad från Norrviken och tillsammans åkte vi ut till Töjnans ganska outforskade villaområden. Vi hamnade i Tobbes vardagsrum där jag knäckte första biran för kvällen samtidigt som jag snyggt målade våra tröjjor i lysande guld och röda nyanser. Mini hakade på efter en liten stund också och inte allt för lång tid därefter var vi klara för avfärd in mot Stockholms innerstads södraste delar för en kväll i sjöfartens tecken.

Vi träffade på Nisse på tåget och fick sen lite senare även sällskap av diverse Rudbecksfolk med samma mål som oss. Jag blev väldigt glad att folk verkligen satsade på utklädnader, det gör det hela säkert tio gånger roligare. Och när vi nådde Garant som var stället för kvällen såg vi alltfler kaptener, pirater och annat smått och gott som folket hade hittat på. Måste samtidigt här ge tummen upp för Martins tolkning av ett vrak som i mina ögon var kvällens mest klockrena.

Mycket folk var det på plats och när vi bänkade oss för middag var det minst hundra pers i den faktiskt ganska lilla lokalen. Men i mina ögon bidrog detta mest till att det vart mysigt och intimare vilket gjorde att när energin väl släpptes lös efter en välkomstdrink så dundrade det till i väggarna, och det vill inte säga lite. Man hann knappt sätta tänderna i sin förätt som bestod av lax innan första person kallats upp på bordet för en redig omgång av Lambo. Och sen trummade det bara på och man fick verkligen passa på att ta sina tuggor innan man var tvungen att skåla för någons sång eller dans. Jag märkte också att det låg ett vitt kuvert vid sidan av mn tallrik och jag fick snabbt klart för mig att det va ett uppdrag jag nån gång under middagen skulle utföra. När jag öppnade kuvertet och såg vad jag skulle göra blev jag först lite chockad. Eller chockad kanske inte är det rätta ordet, men jag visste liksom inte hur eller när jag skulle göra det. Men allt eftersom vinglaste fylldes på, bland annat efter en givande omgång lambo med Snappers på bordet och med lite peppande av min kära bordsdam fann jag ett tillfälle precis innan huvudrätten serverades. Så jag reste mig upp och tillkallade tystnad. När den sen hade lagt sig visade jag tydligt med en korstecken min avsikt och skålande sen högt för alla kristna. Botten upp och ett rungande amen hann jag med innan halva salen gick loss och uppmande "Jesus" att ställa sig på stolen. Så ännu en härlig omgång lambo fick jag köra och nu började kvällen bli ännu roligare. Folk överallt i rummet brukade sina uppdrag, jag vet till exempel att Martin lyckades få igång hela vårt bord till att sjunga "Ta mig till havet" till allas förtjusning. Jag tror också det blandat men min kristliga skål gav oss en enkel seger i kampen om bästa bordet. Det va i alla fall enligt min mening ingen match alls.

Efterätten bestående av en ganska saftig ostkaka serverades men för det avtog inte den mullrande energin. Istället steg den ytterliggare ett par grader när vi fick upp både föräldrar och Uffe på bordet. Det börjades alltmer sjungas sånger från alla hörn och kanter och som pricken över i:t improviserade jag och Martin på bästa boyband-manér en hyllnigslåt till Henke som jag tror han faktiskt uppskattade mycket. Sen blev det inte mycket mer organiserat då promillen i det flestas kroppar började nå partynivå på riktigt. Så borden dukades bort och gjorde plats för ett dansgolv.

Tyvärr dog nu den mesta energin, många rörde sig hemåt medan få nyanlända tittade in. Men kvällen var för det inte slut än på ett tag. Jag hittade trevligt sällskap överallt och i konversationer om allt från gamla klassresor till kommentarer om diverse utklädnader kände jag mig fortfarande riktigt taggad. Mitt i alltihop fick jag även lite intimt umgänge, något jag faktiskt än idag inte har en aning om hur det gick till. Men vad gör man inte när man har kul liksom. Jag märkte dessutom knappt att nästan alla dom jag kom dit med hade dragit och när jag väl insåg det var jag redan halvvägs ut i den kyliga Stockholmsluften. Jag hade bestämt med Tobbe att jag skulle sova hos honom för att slippa åka den långa och på natten ganska besvärliga vägen hem till Väsby. Och trots att han redan kastat in handduken för kvällen erbjöd han mig en sovplats. Så nu gällde det bara att ta sig till Töjnan vilket skulle visa sig vara enklare än någonsin. En taxi rullade in och fast min plånbok var tom kom jag hela vägen till Tobbes ytterdörr utan problem. Att bli bjuden på taxi sådär bangar man ju aldrig på även om jag nog kan känna lite dåligt samvete så här i efterhand. Men sånt händer, någon gång i livet får jag nog en chans att ge någon något tillbaka.

Det är ganska svårt att enkelt sammanfatta denna makalös kväll, men jag kan nog sticka ut hakan och säga att när det gäller festande, var detta den roligaste kvällen jag haft. Och som jag redan nämt så var den största anledningen till detta denna enorma energi som höll i sig flera timmar. Det har nog aldrig varit så kul att sitta vid ett dukat bord och äta kyckling med risotto. Å andra sidan var det ju inte direkt en vanlig kväll. Jag hade ju trots allt armpuffar på mig.

Det är detta mina vänner jag menar med stunder i livet där man flyter på vågen. Det är dessa stunder man ska tänka på när man känner sig nere. Det är dessa stunder man ska minnas förevigt. Att fylla kroppen med den glädjen man känner vid dessa tillfällen är eufori i dess sanna namn. Och det bästa med allt är att jag vet att jag får uppleva fler sådana här ögonblick nu framöver. Jag pratar inte bara om studentens alla påhitt, utan även om sommarens resor, alla ögonblick med Snappers eller bara stunder med ens vänner. Jag vet nu att jag i fortsättningen kommer göra allt för att få till fler sådana här tillfällen. Livet är för kort för att hasta sig igenom. Ibland måste man för en kväll bara stanna upp, släppa lös all den energi man besitter och helt enkelt bara ha kul.

Däremot börjar klockan bli mycket, och om jag ska hinna få ut något av morgondagens lediga tid och kanske även få njuta av solens strålar måste jag nog tänka på refrängen. Jag hoppas att jag återkommer väldigt snart med mer av det mitt liv har att erbjuda. Nu ska jag bara göra en sista sak innan jag lägger huvudet mot kudden. Jag ska knäcka en välförtjänt bira, luta mig tillbaka till ett avsnitt av One Tree Hill, och se till att njuta av den här kvällen, en kväll där jag äntligen får känna hur det är att surfa på vågornas topp igen.

PEACE!
2008-04-27 @ 02:01:45 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

En jävla massa frågor

Tja på er, Jag har under ett bra tag suttit och försökt knåpa ihop ett långt inlägg med alla uppdateringar som skett i mitt liv. Men eftersom det skulle bli så otroligt långt så tar det ju flera timmar att färdigställa och jag hittar aldrig den tiden. Därför bestämde jag mig nu för att börja om på en ny kula istället. Visst missar jag en hel del skoj nu som jag kanske borde ha tagit upp. Bland annat ryker ju kryssningens alla äventyr, starten på allsvenskan, snömatchen i Gävle och påskresan till Helsingborg ner i glömska. Men det får helt enkelt bli så den här gången för om jag inte börjar om nu så kommer den här bloggen dö på riktigt.

Så istället tänker jag prata om lite av dom sakerna som har hänt nu den senaste tiden. Kan väl börja med att snacka lite om gårdagens derby. Måste först säga att det kändes lite konstigt då jag för första gången på 14 derbyn i rad inte var på plats ute i betongbunkern. Den här gången kändes det för tunt i plånboken och för lite taggning i kroppen för att åka in så jag bänkade mig i soffan istället med mina kära små vänner, Niffää och Criffää (även kallade ligan). Farsan satt med han också.

Och vad man kan säga om derbyt är mycket. Matchen var i stora drag rätt underhållande även om jag faktiskt tycker det hände för lite. Men derbyn är oftast mest kamp och det såg vi igår i alla fall, utan tvekan. Men när Fröjdfeldt blåste av matchen satt jag mest oct tänkte på en massa saker. Jag är inte expert på något utav lagen men ändå så hade jag en jävla massa frågor i huvet. Frågor jag faktiskt inte har hittat svaren på än.

Som till exempel. Hur kan man låta Enrico spela fotboll i en allsvensk klubb. Han gör ju verkligen ingenting rätt, Eller egentligen gör han ju inte fel heller, för han gör ju ingenting. När han får bollen springer han rakt fram tills det tar stopp eller att någon petar lite på han så att han flyger all världens väg. Han kan inte skjuta, han kan inte passa så för mig är det en gåta att han ens får speltid. Å andra sidan vet jag inte någon som passar bättre.

Sen har vi ju Rajalakso. Detta är visserligen den ända frågan som vi nog definitivt fick svar på igår. För det jag såg igår va ett bevis på jag ansett hela året. Rajalakso är inte en bra fotbollspelare. Han har haft ett sånt där flyt alla spelare kan få och då gör man mål. Men spelmässigt tycker jag mest han är osynlig. Visst ska man inte ta ifrån honom hans mål men igår när han äntligen fick lite tuff bevakning försvann han bara bort i vimlet. Så kan vi för en gångs skull släppa hypen om Rajalakso och ägna oss åt dom spelarna som faktiskt är bra.

På tal om bra, Vad är det med Daniel Mendes? Snubben kan lira tio matcher i följd utan att knappt synas på planen, han kan helt enkelt vara värdelös i långa perioder. Sen vankas det derby och helt plötsligt är han världsbäst. Okej, han kanske egentligen inte är bäst, men helt från ingenstans är han livsfarlig. Det var han som skapade det mesta mot Bajen för nån vecka sen och givetvis gjorde han målet igår för Gnaget. Nej jag förstår mig inte på den spelaren asså. Men kul för Gnaget i alla fall.

Tifon? Jag förstod inte mycket där heller. Jag förstod i efterhand att norra skulle blida deras lilla råtta bakom galler som nån slags protest mot SvFF men snälla, man kan inte urskilja någonting. Och på södra då? Ett ord: Fantasilöst. Även där har jag hört i efterhand att det skulle va nån slags plastig borg längst ner men den syntes inte till och texten DIF i mosaik har vi sett säkert tjugo gånger förut. Så nej, inte imponerad!

PA-system? Gå och lägg er djurgårdsjävlar. Ursäkta uttrycket men fan ni står stolta och skanderar att vi inte kan sjunga utan trumma. Men fan att inte ens kunna starta en ramsa utan att era allsångsledare måste sjunga två verser som dundrar ut i tio högtalare innan ni fattar är fan både skrämmande och pinsamt. Visst fan får ni till höga ljudnivåer och ert hoppande är ibland galet, men fan, ta bort högtalarna, ni skämmer ut er.

Visserligen finns samma system på Norra men där drunknar i alla fall inte läktarsången i vad en man skrålar på på räcket. Dessutom tyckte jag igår att det var Norra som stod för draget. Sen kanske man inte alltid får en rättvis bild på TV. Men i min värld vann AIK läktarmatchen stort. Dels för att deras tifo, trots otydlighet, ändå var lite fyndigt, dels för att dom har trumma, dels för att 8000 pers hörs och inte bara en, dels för att deras sånger är sjukt mycket bättre än gårdarna och dels för att dom står upp för den svenska läktarkulturen. Jag tänker i och för sig inte klandra gårdarna för det där sista. Det är inte lätt att stå upp för något dom själva inte har. Ni kanske kan sjunga högt, men någon supporterkultur värd namnet, det har ni aldrig haft.

Men nog om klackarna, måste nog säga ett par odr till om något annat. Som att Fröjdfeldt nästan bröt matchen igen. Varför? Det va ju verkligen ingenting. Okej, jag kan förstå att om det kommer in någonting så ska man markera. Men när man nästan bryter ett glödhett Stockholmsderby med 34000 åskådare för att en pajas kastar in en plastmugg, då har det fan blivit en parodi, sen har väl inte Fröjdfeldt varit den som inte vill stå i centrum. Nej det här måste fan få ett slut, lika dumt som det är att kasta in saker på planen, lika dumt är det att leta skandaler i allt. Och media hakar ju på för minsta lilla och är där och skriker ut sina svarta rubriker på en gång. Jag tyckte redan efter derbyt den 14:e att det blivit för mycket parodi på det här, men nu vet jag fan inte längre vad jag ska tycka. Visserligen bröts inte matchen, men den markeringen räckte för att jag mest skulle skratta, bita ihop och gemensamt med norra stå skandera: SVFF - FOTBOLLSMÖRDARE!

Men jag tror vi lämnar derbyt nu. Jag har säkert en hel del frågor kvar att ta upp men jag kommer inte på dom just nu så då får det vänta. Kan ju inte bara snacka om Solnalagen hela inlägget. Det spelades ju match på Söderstadion i onsdags också. Nu ska vi iofs inte snacka upp det som en underhållande match då det va precis tvärtom. Jag vet att Flemman går emot mig nu och säger att det va en av det bästa matcherna någonsin och att Erkans insats va klanderfri (och att Elfsborg va klart bäst) men det får stå för honom. Det jag sgå var två iofs rätt bra spelande lag som tog ut varandra. Bajen hade det mesta av spelet men hade alldeles för lite spets för attt skapa något. Det berodde nog till största delen på att vi spelade med Castro på topp (trots att han hade vår enda riktigt farliga målchans) och med Paulinho alldeles för långt ner. Elfsborgs har i mina ögon två spelare som bär laget på deras axlar. Anders Svensson gick ut skadad efter en halvtimme så då var det bara Ishizaki kvar. Visserligen var Bajrami också en injektion i deras anfallspel men det kändes ändå aldrig så farligt därute.

Även om denna match haglar det frågor. Man kan ju börja med att fråga vad som har hänt med David Johansson. Jag har i och för sig aldrig förstått mig på hans så kallade passningspel men har alltid uppskattat hans defensiva insatser. Eller ja, i alla fall fram till nu. Va sysslar karln med nuförtiden. Han har ju inte ett enda rätt på planen. Han har gått och blivit en säkerhetsrisk i Gary Sundgrenklass. Nej fyfan, bort med David tills han somnar om och vaknar som han en gång har varit.

På samma sätt fast i positiv anda frågar jag vad som hänt med Emil. Han har ju vart skadad länge och nu kommer han från ingenstans tillbaka och är bäst i världen. Eller i alla fall nåt i den stilen. Snubben är grym både defensivt och, eller framförallt, offensivt. Den farten han har i sitt spel är ju minst sagt beundransvärd och lägg därtill hans blick för spelet, hans inlägg och hans fysik så ser du en minst sagt lovande ytterback. Lagerbäck?

Och nu över till Erkan Zengin. Jag kan hålla med om i många fall att han ligger bakom mycket i Bajens anfallspel. Men va gör det när han resterande delar av matchen står helt still och gnäller över att han inte får passningar. Och inte fan jobbar han hem och lämnar ytterbacken och i onsdagens fall även Mikkel Jensen i en jävligt jobbig situation. Han hade tur den här gången att Mikkel var övertaggad och kunde springa och glidtackla överallt. Men när han inte finns där då kommer vi allihop märka vad Erkans loja inställning betyder och tro mig, inte fan är konsekvenserna positiva.

Jag ger givetvis Poppen godkänt, Man behöver inte alltid briljera, men gör man det man ska (och dessutom dribblar av två Ellosspelare) är man värd ett bra betyg. Andra spelare som får godkänr förutom briljante Emil är José, Mikkel (Skönt att du är tillbaka!), Haris, Petter och Castro (trots att han va felanvänd). Ni bar upp laget idag, Ni andra, somna om ett tag.

Sen måste jag snabbt få påpeka Simon Helgs inhopp med ett stort utropstecken. Snubben gjorde fan mer på fyra minuter än vad till exempel Erkan gjorde på 93. Dessutom kliver han in med en underbar inställning. Sånt vill jag se mer av. Folk (läs: Flemman) kanske kritiserar mig nu eftersom Simon inte riktigt har det kunnandet man kanske måste ha i Bajen idag men då har jag två saker att säga. För det första så behöver Bajen en bättre inställning inom laget. Och jag anser fan att en med krigarinställning hellre ska lira en en överbetald diva som Zengin. För det andra så måste Simon få lira för att kunna utvecklas. Se på Emil som verkligen gått framåt. Jag är övertygad om att Simon kan ta samma steg. Fan grabben är 90:a, han behöver några år, men att bara för hans ålder låta honom nöta bänk är både fel och fegt. Nej, Tony borde spela Helg från start mot Trelleborg. Då blir i alla fall jag glad.

Sen tycker jag fan inte man ska hålla Charlie utanför startelvan. Kanske behövde han vila senast men med honom på bänken tappar vi fart och explosivitet i vårt anfallspel. Han kanske inte själv presterar så mycket vi kanske ska förvänta oss av honom. Men han gör mycket för alla andra bara genom att springa stora revor i alla försvar. Därför vill jag se Charlie på plan så mycket som möjligt!

Men vi glömmer den där matchen nu, vi får helt enkelt krossa Trelleborg istället. Sen vet jag inte om det spelar så stor roll när Kalmar spelar som dom gör. Hittils går det ju bra med min tippning i alla fall. Tro mig, Kalmar vinner i år!

Men i alla fall. Jag hade tänkt skriva om mycket mer än bara fotboll idag. Men jag börjar min sista skoldag den här veckan om en timme och måste fixa lite saker. Men jag tror jag återkommer under kvällen med lite andra uppdateringar. Nu har ni i alla fall nåt nytt att läsa och begrunda och jag vill med det bara säga att min blogg, den dör ALDRIG!

PEACE!
2008-04-25 @ 12:58:27 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Allsvenskan 2008

  1. Kalmar FF
  2. Helsingborg IF
  3. IFK Göteborg
  4. IF Elfsborg
  5. AIK
  6. Hammarby IF
  7. Malmö FF
  8. Halmstad BK
  9. Djurgården IF
  10. IFK Norrköping
  11. Gefle IF
  12. Örebro SK
  13. GAIS
  14. Trelleborg FF
  15. GIF Sundsvall
  16. Ljungskile SK

Okej så här blir det i år då om man får följa min logiska analytiska förmåga. Mina säkra kort sitter i alla fall på att Ljungskile åker ur. Dom är fan inte tillräckligt bra för att hålla sig kvar. Tror Sundsvall får det svårt också trots ett rätt spännande lag. Trelleborg är ju som vanligt indragna i bottenstriden, så även i år. GAIS och Örebro känns också som givna lag på undra halvan. Gefle är sen lite svårplacerade men jag lägger dom ändå där då dom är för dåliga utanför Strömvallen. Norrköping ser jävligt intressanta ut och därför kan dom nog skrälla sig in på topp 10.


När det gäller de övriga lagen så börjar det svåra. För dessa nio lag kan alla vara med och slåss om topplaceringarna. Men jag måste ju även tippa här. Jag tippar Djurgården nia då dom inte förstärkt laget något nämnvärt och jag tror faktiskt inte dom klarar av att spela på alla andra lag en säsong till. Halmstad känns lite tunna för den riktiga bottenstriden och Malmö måste fan bevisa mycket för mig innan jag på allvar kan räkna med dom. Sen är det topp fem som känns sjukt svårtippad. Bajen hamnar nog femma. Det känns lite tunt i truppen och det är mycket som ska klaffa för att det ska gå vägen. Gnaget knaprar sig in framför med sin sjukt spännande trupp. Hur många spelare har dom inte liksom. Sen har vi Elfsborg som alltid är med. Göteborg kniper en tredjeplats som regerande mästare och Helsingborg snor åt sig andraplatsen. Kalmar tar guldet. Det är uppgjort. Så är det bara, RIDÅ!

2008-04-01 @ 16:55:55 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Kittelfjäll-08 - En helg med bjärven. DEL 1

Två veckor har snart gått sen jag lämnade min trygga tillvaro och gav mig ut på ett oväntat innehållsrikt äventyr som saknar motstycke i något annat jag gjort i mitt liv. Och självklart vill jag försöka minnas det mesta från det så det får bli ett litet blogginlägg om det. Jag orkar inte heller berätta allt i detalj för alla längre så ni får helt enkelt läsa min blogg och sen kommentera, hur trist det än må låta.


Men vi kan ju börja med lite bakgrundsfakta. Jag tror vi kan komma överens om att jag knappast hade gjort en sådan här resa frivilligt. Och med det menar jag på förhand sett för så här i efterhand hade jag lätt kunnat göra om den. Men i alla fall så började ju egentligen allt med att jag valde kursen Friluftsliv i plugget. Egentligen vet jag faktiskt inte varför jag valde den kursen när jag satt där med pappret och valkatalogen för nästan två år sedan. Men jag tror att jag bara kände att det kanske kunde va roligt och om inte annat så skulle det va nåt man inte annars gör så mycket av. Jag är ju verkligen ingen friluftslivsmänniska och då är det väl kul att få testa på lite. Jag hade i och för sig ingen aning om att vad det gick ut på vid den tiden men ändå.


Jag trodde då också att det skulle va jag och massa naturnördar som skulle va med på kursen och vart både glad och lättad när Martin och Tobbe också valde till kursen. Då kändes det faktiskt riktigt bra. Sen hörde jag att Sam och några andra "kändisar" skulle välja kursen så jag va faktiskt riktigt taggad.


Första mötet ägde rum i höstas och jag hade ju innan trott att vi skulle göra massa små saker som går under kategorin friluftsliv men det visade sig innehålla typ två saker. Det ena va att vi skulle ta klätterkort och klättra nu senare i vår och det andra va en lite längre resa. Vi kunde välja mellan vinterutflykten till Kittelfjäll eller någon sommarutflykt där vi skulle paddla och grejer. Men det vart egentligen aldrig någon diskussion då nästan alla ville satsa på vinterutflykten som då skulle innebära tre dagar långt norrut i landet.


Och dit hade vi nu nått. Men det krävdes en hel del förberedelser. Först och främst behövdes det pluggas in en massa saker som man behövde veta på en dån tur, Vi fick bland annat ett häfte från skolan med typ 40 sidor seglästa texter som man fick plåga sig igenom. Jag ska väl erkänna att jag fuskade lite med det där, men ändå. Sen behövdes det köpas massa kläder och en ny stadig ryggsäck. Men till slut kände man sig riktigt redo för att ge sig ut på detta äventyr och det va alltså i lördags kväll det var dags.


22:12 skulle tåget avgå från Centralen så timmen tidigare knatade jag ner med min överfulla 70-litersryggsäck och min lilla bag med ombyteskläder mot station. För tillfället satsade jag på ett par sköna mjukisbrallor och en schyst t-shirt. En lökig tågresa behöver ju liksom lökiga kläder. Jag ringde Martin på vägen ner mest för att ha någon att snacka med liksom och det visade sig att han blivit utslängd alldeles för tidigt från huset. Så vi höll väl varandra sällskap ett tag. Jag märkte att Wreber hade smugit sig upp på stationen också så jag avslutade snyggt samtalet när vi gick på så att jag kunde socialisera lite med honom också. Man måste ju liksom bejaka sina chanser att smöra för läraren. Nej men han är skön och han satt och tipsade mig en massa och sa vad jag skulle tänka på och så vidare.


Martin gled på i Norrviken och man märkte att tåget började fyllas med ungdomar på friluftsjakt. Tobbe sladdade in vid Sollentuna också så vi satt och snackade lite om vad vi hade framför oss och så vidare. Vi nådde fram till Centralen och gick upp i den stora hallen där vi skulle samlas allihopa. Det såg nog ganska roligt ut när vi alla stod där med våra 15-kilosväskor och såg rätt vilse ut. Men va gör man inte.


Anna anlände och började dela ut den sista utrustningen till de olika basgrupperna. Jag återkommer mer om hur dom såg ut senare. Sen berättade hon lite hur resan skulle gå till och berättade sen att tre stycken skulle få sova ensamma i kupéer med vilt främmande människor. En av dem lotterna föll på Sam som trots att han försökte gömma sig bakom oss andra. Han var väl inte så taggad på det men fick nöja sig ändå. I alla fall än så länge.


Jag, Martin, Tobbe, Rasmus, Cadenius och Pelle slog ihop oss och delade på en kupé. Vi knatade ut till rätt spår och såg tåget tuffa in på perrongen. Vi klämde oss på med våra alltför stora ryggsäckar och försökte stuva in oss så gott det gick i vår trånga kupé. Det gick väl sådär då väskorna hamnade i en enda stor hög mitt på golvet. Men det vara bara att sätta sig ner och se glad ut. Men vi valde sen att fixa iordning alla sängar så att vi kunde få plats att ligga allihopa. Sam hade dundrat in i vår kupé och menade på att han inte ville tillbringa natten bland en skum norrländsk familj så han tvingade sig in i vår kupé och fick Martin att dela med sig av sin säng.


Till min faktiskt ganska stora förvåning verkade alla väldigt taggad på att sova direkt. Nog för att vi skulle upp ganska tidigt morgonen efter men klockan hade ju inte ens hunnit bli elva. Fast sen när vi väl hade slagit oss ner i våra sängar så blev det ju inte direkt sömn. Dels så låg vi och snackade en hel del och dels så va det en del tjafs om fönstret. För Rasmus och Cadenius som låg i dom översta slafarna va det olidligt varmt med fönstret stängt och tjatade hela kvällen och natten om att det skulle öppnas. Men för oss i mitten så kom ju draget från fönstret rätt på oss och det va ju inte alls så skönt och för Pelle längst ner gick det inte att koppla av då det va så olidligt kallt. Tror nog att Pelle va den gnälligaste i vår kupé. Men det gjorde väl inte alltför mycket för han vägde upp det ganska snabbt.


Jag och Tobbe låg och tittade ut lite genom fönstret på det vi åkte förbi men i övrigt började tystnade lägga sig i vagnen. Men efter en lång hostattack från Herr Milton däruppe vaknade alla till liv och efter det blev det mest snack igen. Efter en inte alltför lång stund kom vi in på Pistvakt och de va framförallt Pelle och de två herrarna i taket som underhöll oss andra med citat från den serien. Men vi hade kul och trevligt. Pelle sa förövrigt att om jag moonade mellan två stationer skulle jag få 500 kronor. Jag bangade då jag inte ville dra på mig 5:e gradens urinvägsinfektion men det va ändå en liten kul grej.


Av någon anledning hade Sam lyckats flytta på Martin så att han inte längre låg kvar i sin egen säng. Medan jag satt och snackade med Tobbe på nedervåningen hade han istället snott åt sig min säng. När alla sen somnat igen och jag skulle lägga mig igen pallade jag inte tvinga iväg Martin. Det va mest för att Sam sussade så sött på andra sidan hytten. SÅ jag klämde in mig bredvid Martin och försökte somna ändå. Ska väl inte säga att det gick alltför bra men det kanske va lika bra. Det va helt okej att ligga där ändå. Fördrev en del av tiden med att lyssna på min iPod så det va ingen större fara. Men det är klart att man kände sig lite sliten och knappast utvilad på morgonkvisten när det var dags att stiga upp.


Frukosten serverades tidigt i restaurangvagnen och bestod av en torr renklämma och en Pago. Inget ont om något av dom men det va väl inte den bästa frukosten jag ätit i mina dar. Men jag ska inte sitta här och klaga. Jag roffade åt mig två renklämmor istället så jag kände mig ändå ganska belåten.


Efter frukosten va det bara att stuva ihop allt i kupén igen och vänta på att konduktören saktade in tåget i Vännäs. Jag hade verkligen aldrig hört talas om det stället förut men det va ju bara att se glad ut när man traskade ut i vinterkylan däruppe. För snön låg djup däruppe och det blåste ganska kallt när man klev av tåget. Men det var bara att bita ihop och hasa sig längs perrongen och ut till parkeringen där bussen väntade. Efter att ha kastat in den tunga ryggsäcken i bagageutrymmet knallade jag på och tog plats längst bak i bussen. Fick ganska snabbt sällskap av Tobbe, Martin och Rasmus och Sam. Även Anton tittade in med sin iPhone och va glad att dom hade trådlöst Internet på bussen.


Busschauffören va annars inte på sitt bästa humör den här dagen och påpekade hur viktigt det va att det va lugnt på bussen. Dessutom sa han att han skulle va riktigt besviken på oss om vi inte hade säkerhetsbältena på oss och till sist klämde han till med en av helgens kommentarer.


"Om det blir skräp så finns det påsar, Om påsarna tar slut finns det påsar"


Jag tror man nästan måste va en grinig norrlänning som får köra buss hela dagarna på översnöade vägar för att kunna kläcka ett sådant för oss oförglömligt citat. Men även om det inte riktigt va hans mening så fick vi oss ett gott skratt och dessutom en kommentar att upprepa stup i kvarten resten av resan.


Annars va den här bussresan nog den segaste biten på hela utflykten. Jag kanske va ensam om den åsikten men jag tror det i så fall berodde på att jag fått tillbringa så mycket tid i vaket tillstånd på tåget och dessutom såg fram emot att komma fram. Då är en fem timmars lång bussresa inte det man direkt längtar efter. För jag måste ju säga att det kändes lite drygt att först åka tio timmar tåg rakt norrut i landet och sen dessutom behöva ta en buss tvärs genom vårt glesbebyggda land i vinterkaos. Men jag gissar att det är smällar man får ta för att få sig en naturupplevelse i dessa tider.


Försök till att underhålla oss bjöds det ändå på men jag tillhör skaran som anser att Göta Kanal 2 är svensk film när den är som absolut sämst. Som Martin sa så förstår jag inte hur man kan tycka att en kanot som välter är så otroligt roligt. Nej jag undvek det mesta av filmen och försökte nog sova bort en del av tiden. Ska väl inte säga att jag lyckades något vidare.


Det som i så fall va lite roligt va när vi stormade igenom den lilla hålan Storuman och vi satt och kommenterade massa saker med perspektivet att vi skulle bosätta oss här. Måste nog säga att deras till synes enorma gymnasium kändes lite för överdrivet. För inte kunde väl det gymnasiet plocka in så otroligt många elever varje år. Eller?


Jag vet inte om vi hann med så mycket mer efter det. Jag tror Sam i alla fall blev den som var mest besviken att vi missade skootermuseet med 2 ynka kilometer. Men avfarten mot Kittelfjäll hindrade oss och jag tyckte det va rätt skönt att komma ut på lite mindre vägar. Det brukar betyda att man närmar sig målet.


Det va också precis vad vi gjorde för inte så lång tid efter skylten med Kittelfjälls stavning på pustade bussen upp för den lilla backen upp mot parkeringen vid Kittelfjälls hotell och vi alla trampade ner för den lilla trappan i bussen och ut i den friska vinterkylan. Vi konkade sen upp väskorna till hotellet och jag kände mest för att sätta mig ner och invänta lunchen vi blivit lovade. Men innan jag kunde göra det fick jag släpa mig upp en bit i backen till annexet och lämna in mina kläder jag inte skulle ha med mig. Och sen va man ju tvungen att med lite tveksamma steg röra sig mot skiduthyrningen och hämta ut sina turskidor. Som tur va fick jag i alla fall stålkanter. Vill inte veta hur jag skulle ha hanterat skidor utan.


Det blev i alla fall äntligen dags för lite käk och det man kunde sätta tänderna i denna dag va en inte alltför innehållsrik pastabuffé. Däremot måste jag säga att det inte alls va något fel på den. Den satt precis där den skulle och gav en tillräckligt mycket energi för att orka fortsätta dagen.


"Dags att byta, jag öppnar påsen som är den snyggaste i världen, ja det är den..."  Jag vet inte om jag tycker att det stämmer så bra överens på min fräscha ryggsäck. Men Björn Rosenströms ord fick mig i rätt stämning i alla fall när jag klädde på mig mina nyinköpta klädesplagg som skulle hålla mig varm och vattentålig resten av vistelsen. Måste säga ändå att det är rätt komiskt att fast jag hade tre ställ på mig såg det ut som att jag klätt mig tunnare än inför en fotbollsmatch på sommaren. Nej men man kan inte säga att jag såg så värst påpälsad ut trots att jag i själva verket knappt kunde klä mig på ett bättre sätt inför den här prövningen.


Som jag säkert berättat för er alla är att nästa sak på dagordningen handlade om att vi skulle få åka helikopter upp på fjället. Problemet va just nu bara att väderprognosen kallade på för dåligt väder. Så vi fick skjuta upp helikopterturen lite och istället fick man knäppa på sig skidorna och testa längdlyckan en bit. Jag måste säga att det gick riktigt uselt. I alla fall till en början när det lutade neråt. Då var det nästan helt omöjligt att stå på benen. Men jag var långt ifrån ensam att känna sig ovan på ett par skidor. Tror det va högst fem pers som kände sig hemma på dessa sattyg till färdmedel.


Men vi tog oss framåt lugnt och bestämt en bit in i skogen och vände innan vi nåt alltför långt bort från civilisationen. På vägen tillbaka lutade det lite svagt uppåt och då var det nästan sjukt jobbigt. Man kände då att man behövde ta av sig lite kläder för att inte redan börja svettas. Och man klarade det ju det till sist att klättra uppför den lilla sluttningen och stå på stadig mark nedanför hotellet. Det man i så fall kan minnas från den stunden va att Lejeby skulle försöka stajla till det lite men det slutade med att han bröt en av hans skidor och fick skamset gå och byta ut dem.


Det började tydligen klarna uppe på fjället så helikoptern kunde ta sitt första lass med storstadsungar. Eftersom vår basgrupp hade tilldelats det magiska numret ett var vi först ut och fick först se våra väskor försvinna upp mot skyn i den röda farkosten. En stund senare var den tillbaka och nu kunde vi hoppa in. Jag fick tyvärr mittenplatsen där bak men det gjorde inte alltför mycket. Man hade fortfarande en riktigt bra syn framåt och jag ska inte säga nåt annat än att jag njöt hela resan. Att åka helikopter har varit den dröm sedan jag var väldigt liten och även om det inte va världens längsta resa så kändes det sjukt underbart att sitta där och låta sig svävas iväg.


Det skönaste på hela den resan var när vår pilot styrde helikoptern rakt mot en klippvägg. Men smidigt steg han precis ovanför kammen och gjorde sen en störtdykning på andra sidan. Precis nere vid trädtopparna rätade han upp kolossen, gjorde några sköna svängar och landande mjukt invid Blerikestugan. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men jag kan säga så mycket att det var överväldigande och otroligt häftigt. Hoppas det räcker som beskrivning för er.


Men man fick inte mycket tid till att smälta upplevelsen innan det va dags att röra sig vidare. För nu gällde det att sätta på sig skidorna igen, ge sig av in bland träden och hitta en lämplig plats för ett par snögrottor. Vi gick väl ungefär tvåhundra meter innan vi hittade en liten sluttning som enligt Wreber funkade perfekt. Så han bad oss mäta ut ett bra ställe med sonden och sen börja gräva.


Men innan jag fortsätter måste jag bara berätta hur vår basgrupp såg ut. Den bestod då förutom av mig också av Niklas, Carro och Anton. Jag ska inte påpeka att jag kände någon av dem innan men det gjorde inte så mycket för man märkte att de va sköna människor ganska snabbt och det gick ju knappt att undvika att komma dom närmare när man tillbringade så lång tid tillsammans grävande en grotta i snö.


Men vi satte i alla fall igång men vi hann knappt nå en halvmeter in under lössnön när Wreber kom och hetsade och menade på att vi börjat gräva alldeles för långt ner. Han menade på att vi inte skulle ha tillräckligt med sluttning under oss för att lassa ner all den snö vi grävde loss. Så det va bara att lita på experten och hitta ett nytt och bättre ställe. Det va inte så svårt i och för sig men det kändes ju lite jobbigt att börja om när man reda visste att det skulle ta minst fem timmar att få till den här så kallade bivacken.


Men att sura ihop var verkligen inget för oss så vi satte igång på vårt nya ställe lite högre upp medan de övriga grupperna började släntra in. Det va framförallt Niklas som tog tag i saken och grävde med en frenesi jag inte trodde om någon i det här gänget. Vi andra hjälpte till så gott vi kunde men till en början va det inget som stoppade hans energi och då valde vi att ta ett steg tillbaka och assistera med det vi kände att han behövde.


Men inte ens han kunde gräva i sex timmar så vi avlöste varann flitigt efter ett tag. För i början va det ju lätt så länge det va lössnö. Men när man kom en bit in i grottan så märkte man att snön va stenhårt packat och där gällde det ju liksom att försöka hacka ut stora isblock. Jag ska inte säga att det va min styrka när det gällde det här bygget. Men jag försökte i alla fall så gott jag kunde och jag tycker nog jag bidrog med de egenskaper jag hade att bidra med.


Mat va inte det man först och främst tänkte på under den här resan då man visste att det skulle va rätt påfrestande att fixa käk, även om man bara ville få i sig lite nudlar. Men efter säkert tre timmars grävande kände man ändå att det var dags att få sig nåt i magen så vi tände spritköket och började koka vatten. Det tog ju sin lilla tid men till slut fick vi till rätt temperatur och jag kunde sno åt mig lite och koka lite nudlar. De vart ju långt ifrån perfekta men jag klagade inte så mycket. Man hade verkligen inte energi till det utan det var bara att sätta sig ner och käka liksom.


Jag fick även öppna upp min lilla påse med polarbröd och korka upp den lilla tuben med Kalles Kaviar och jag måste säga att det mättade bra mycket mer än dom halvkokta och ljumma nudlarna. Så trots att Sam klagade att jag gjort för litet hål i tuben så satt jag där med mina polarbröd och kände mig ganska nöjd med tillvaron.


Men det varade inte särskilt länge för sen var det dags att ta tag i spaden igen och fortsätta försöka hacka sig igenom packad snö och få loss kvadratmetersstora isblock. Mörkret hade börjat falla ovanför våra huvuden och snart kunde man inte längre se vad man höll på med med blotta ögat. Så fler och fler ficklampor och pannlampor tändes och spred sitt ljus över den snöklädda sluttningen. Inne i grottorna tände vi allihop ett par lugnt och värmande ljus som gav det hela en ganska behaglig stämning. Men fortfarande fanns det en del att finslipa på inne i grottorna. För det första hade vi tydligen inte byggt så jättebra så vi behövde utöka grottan lite i bredd för att få den tunnelliknande ingången vi skulle ha. Dessutom va det meningen att man skulle bygga som små avsatser som skulle fungera som sängarna med en smal gång emellan där kylan skulle samlas.


Vi märkte sen också att vi dragit av alldeles för mycket av "taket" så till slut brakade det in en bit av det. Men vi räddade upp det hela genom att lägga några snöblock över hålet och täppa till med mängder av lössnö så det gick ganska bra. Det hade ju inte vart särskilt skönt om vi fått göra om allt igen. I sanningens namn hade vi aldrig hunnit det. Men nu löste det sig ändå och vi kunde fortsätta finslipningen av sängarna.


Ytterliggare en timme senare började det se riktigt hemtrevligt ut där inne och efter att ha borrat två hål i taket med en skidstav för luftcirkulationen va bivacken redo för inflyttning. Vid det här laget hade min kraft och ork försämrats så mycket att jag bara ville lägga mig ner och sova. Så utan att ens ta av mig skorna kröp jag ner i sovsäcken och försökte värma mig så fort som möjligt. Eftersom alla grejer va lite fuktiga så kände man att man låg där och huttrade även om man kände sig ganska varm. Men det va ändå otroligt skönt att bara ligga där och inte behöva anstränga sig mer. Handlederna hade blivit riktigt ömma på slutet. Det är inte direkt skonsamt att dunka in en stor spade rakt in i stenhård snö. Så nu kändes det bara skönt att ligga där inne i sin ganska varma sovsäck och känna att man åstadkommit ett bra jobb. Jag tuggade i mig lite energigivande choklad också och jag tror det behövdes för att orka kämpa sig igenom natten.


För när Wreber täppt igen ingången till grottan och värmeljusen sakta brunnit ut och försänkt grottan i ett nattsvart mörker inleddes en natt som var både intressant och obehaglig. Det är helt ärligt riktigt svårt att beskriva hur det kändes den natten för det va så mycket känslor på samma gång. Men det jag först och främst minns från den natten va den där obehagliga känslan av att vara instängd. När man tänkte efter så låg man ju verkligen instängd i en snögrotta mitt ute i ingenstans så långt ifrån civilisationen. Dessutom visste man att man skulle få ligga där tills solen gått upp och morgonen va här. Och det fanns liksom ingen utväg. Valde man att trotsa de man kan kalla reglerna och ta sig ur grottan mitt i natten så visste man att man var ute mitt på nästan kalfjället helt ensam och endast stjärnorna som lyste upp omgivningen. Dessutom var det ännu kallare på utsidan och långt ifrån vindstilla. Det gjorde att man fick ligga där och försöka koppla av oavsett. Så visst var det ett test på psyket.


Ni tänker sen säkert också på kylan men jag måste jag säga att det ändå inte va så farligt. Visst var det inte direkt en bastu därinne men man kände ändå att man kunde stå ut med temperaturen. Och inne i sovsäcken kändes det ganska skönt. Men som jag sa så var det mesta lite fuktigt och det är nästan värre än direkt kyla. Men för att sammanfatta det så kunde man stå ut med kylan mycket mer än den klaustrofobiska känslan.


Jag minns att jag det enda jag låg och tänkte på i den där grottan va att jag va någon helt annanstans och allt det där vardagliga man alltid liksom tar för givet. Jag vet att det låter lite klyschigt men jag tror ändå att den natten lärde mig att uppskatta mycket man annars ser så självklart. Givetvis var hela resan på det sättet men just den här natten, den mest extrema tiden under den här helgen så kunde man verkligen se på sitt liv, det liv man så ofta anser vara meningslöst eller jobbigt och se att det faktiskt är riktigt bra. Och den insikten kändes på något sätt befriande så fast jag vaknade upp och insåg att jag fortfarande låg där och huttrade i grottan så kändes det bra.


Och även om de va en kall och traumatisk upplevelse som jag knappast känner för att göra om på ett bra tag så är jag väldigt glad över att ha gjort det. För när man såg solen sippra in genom våra små lufthål började hoppet återvända till bröstkorgen. Och lite senare när man såg snöblocken flytta sig från öppningen kände man att man hade vaknat igen, man hade återvänt till livet igen med en skön känsla i kroppen. Trots att man var kall och fuktig och inte speciellt utvilad var det faktiskt en riktigt härlig känsla att kravla sig ur grottan och mötas av dagens första solstrålar som stekte ovanför fjälltopparna. Man tittade sig runt omkring och såg fler och fler nyvakna ansikten titta ut från snödrivorna. Det va på nåt en väldigt speciell stämning som spreds sig bland det få träd man kunde se. Jag tror de flesta precis som jag hade ägnat en stor del av natten till att tänka. På vad vet jag inte, men det syntes att det inte riktigt va samma personer som stod här nu som förtvivlat hade grävt sin sovplats kvällen innan.


Vid den tidpunkten kände jag mest ett behov av att komma inomhus. Att få komma till ett ställe där man inte behövde använda hela sin kraft till att hålla sig varm. Så jag snörade på mig skidorna igen och traskade vägen bort till Blerikestugan. Därinne var det redan en hel del folk som antingen pysslade med sin packning eller sysselsatte sig med att göra iordning frukost. Det var några som inte klarade av att sova ute i bivacken och som istället valt att sova inne i stugan. Däribland Pelle och därför kallades han efter det för Stug-Pelle. Så går det när man fegar ur.


Jag hängde upp min fuktiga sovsäck och satte mig ner för att pusta ut lite. Fortfarande kändes det på nåt sätt luddigt att jag bara för någon timme sen legat i en snögrotta. Det kändes så abstrakt på nåt sätt. Men medan stugan fylldes på med mer och med folk och värmen steg så insåg man mer och mer vad man hade gjort. Och jag måste säga att de va den mest konstiga natten i mitt liv. Jag vet inte om jag kan säga att det va den värsta just för att den i efterhand ändå kändes meningsfull. Men det var definitivt den mest ovanliga och absolut den mest extrema.


Jag fick i mig några torra mackor till frukost och halsade i mig en varma koppen med minestronesoppa. Den slank väl ner ganska bra, mest för att den var varm. Man fick sen inte så mycket mer tid till att smälta maten för det var dags för en dagsutflykt uppe på fjället. Så det var bara att ta på sig sina sköna kläder igen och pulsa ut i snön på jakt efter sina skidor. Och ytterliggaren en stund senare stod vi alla redo med stavarna i händerna och väntade på vidare instruktioner.


När Wreber och Anna sen tyckt att det var klart för avfärd så fick vi också reda på färdriktningen. Till de flestas fasa såg vi upp på en av fjälltopparna och bredvid det en ganska seg stigning utmärkt som en vandringsled. Det var alltså dit upp vi skulle med hjälp av våra glidande färdmedel. Men inga sura miner tilläts denna strålande vinterdag och vi ställde upp oss på ett långt led med Anders i täten och började marschera i ett ganska lugnt tempo upp på fjället.


Efter några hundra meter stannade vi till en stund så att man ifall man behövde kunde fixa till sin valla lite. Några hade till exempel alldeles för mycket glidvalla vilket gjorde det riktigt svårt att ta sig uppför. Samtidigt så presenterades förslaget med det så kallade ABC-systemet. Det var tydligen någon lumpengrej som vi skulle testa och gick ut på att den som var ledare i ledet med jämna mellanrum anropade personen bakom med ett rungande "ADAM". När personen bakom då hörde det så fortsatte han med samma "ADAM" till nästa person och så vidare. När den sista personen i ledet sen hörde det så gav han genast "BERTIL" som gensvar och på samma sätt färdades det fram till ledaren som ett tecken på att ledet var intakt och att allt va okej.


Om det sen hände något, att till exempel någon ramlade eller om ledet på något sätt splittrades så skulle den personen som märkte det snabbt och effektivt ropa "CEASAR" och på det sedvanliga viset transporterades meddelandet fram till ledaren som stoppade upp aktiviteterna tills att allt va okej och det i sin tur bekräftats av ett "BERTIL". Så så höll vi på medan vi så smått klättrade uppför bergskammen. Ni ska i och för sig inte tro att det var så brant. Men det var i alla fall tillräckligt för att det skulle kännas i benen. Och det blev en hel del namnrop utmed vägen (och då talar vi främst om efternamnet till en gammal härskare från Rom).

Fortsättning följer...

2008-03-25 @ 02:18:56 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kittelfjäll-08 - En helg med bjärven. DEL 2

Det var meningen att allt skulle hänga ihop men det var tydligen för långt för att publicera så jag fick dela upp det. Så ursäkta den plötsliga brytningen. Men här fortsätter det!

Till slut nådde vi i alla fall upp över kammen och upp dit träden inte längre växte. Istället var det bara snö och några enstaka stenar man skådade när man kisade bort mot horisonten. Men utan att kunna reflektera mer över det skidade vi iväg över den platå som bredde ut sig nedanför våra fötter.


Men när vi kommit ut en bit och vi fick syn på några stenblock samlade i någon konstig formation så kändes det som ett bra läge för lunch. Vinden piskade emellanåt hårt på mina smått frusna kinder men jag slog mig ändå ner på en liten sten och korkade återigen upp kaviartuben. En och annan varm kopp med soppa slank ner mellan revbenen också. Så trots att förutsättningarna för en långlunch inte va de bästa, var det skönt att bara sitta där bland några tafatta stenar och trycka i sig små runda polarbröd. Man lär sig ju att uppskatta även det måste jag säga.


Efter lunchen delades gruppen upp i två mindre sällskap. Man fick nämligen välja att vända på steken och styra skidorna ner tillbaka till stugan igen, eller ta sig an en liten utmaning och motionera sig runt den höga toppen och ner på andra sidan istället. Jag själv som kände att jag inte var här för att banga satsade naturligtvis på den långa rundan. Jag menar, har jag klarat av att sova i en bivack borde det här vara enkelt. Så trots att de flesta valde den enkla vägen tillbaka blev vi väl en tio pers som valde att satsa hela vägen. Jag vart i alla fall glad att jag fick med mig Martin så jag hade någon att prata med.


 Vi lämnade de andra åt sitt öde och fortsatte i vad jag skulle tro va västlig riktning. I alla fall så hade vi ett bra tag vinden i ryggen som gjorde att man enkelt klev fram längs de snöklädda vidderna. Men man vart nog lite snöblind för det va verkligen bara vitt överallt så det var svårt att veta om det sluttade något. Men det kändes i alla fall skönt att tempot hade skruvats upp en smula. Man kände faktiskt att man fick en motion och den tunna luften gjorde att man verkligen fick andas. Och jag vet inte riktigt, men det va på nåt sätt en skön upplevelse. Även om jag inte tänkte så mycket på det just då så kände man sig verkligen nyttig när man krigade på där uppe.


Timmarna gick och vi började komma runt den höga spetsiga bergstoppen jag tror kallades Risfjället. Och man märkte att man kunde börja tänka på refrängen för det hade börjat slutta utför. Och det var nu den riktiga prövningen verkligen började. För att det började gå utför rent lutningsmässigt innebar också att hela min prestation på skidorna gick utför. Dels så va man ju nästan livrädd att luta skidorna i den riktning som sluttningen pekade åt då man inte hade någon som helst aning om hur man stannade eller svängde. Dels så lutade backen så mycket att man inte ens ville ta sig nerför.


Men det fanns ju inte direkt någon annan väg så det var bara att försöka ta sig ner så smidigt som möjligt. Jag ska inte säga att jag lyckades vidare bra då jag till en började ramlade ungefär vart femte meter, oftast för att farten blev så hög att jag inte vågade stå på benen. Däremot tror jag inte jag hade de största problemen. Jag minns att Oskar försökte åka någon slags pulka på sina skidor men det slutade bara med att hans skidor gled ner utan honom. Andra personer blev av med både termosar och stavar och fick glatt trampa sig uppför en bit för att återhämta dem.

Men vi tog oss ner till slut men jag insåg snabbt att det inte var slut på svårigheterna. För bakom nästa lilla krön väntade ännu en brant backe. Den här var nästan ännu värre även om den kanske inte va riktigt lika lång. Men den här gången tvekade jag inte lika mycket utan försökte ploga ner så mycket jag kunde. Medan jag sen nästan slet sönder ljumskarna för att hålla farten någorlunda långsam såg jag en efter en satsa på störtloppet istället och stod sen och vinkade längst ner. Wreber insisterade sen oss alla att följa deras spår och peppade oss med att säga att det skulle gå så bra.


Jag var väl ungefär sjätte man ut och jag kände redan då att jag skulle bli den första att ramla. Men jag kände också att det fick bära eller brista så jag vinklade ner skidorna, kurade ihop mig lite för att få balans och satte fart utför. Och fort gick det absolut. Jag kände hur vinden slet tag i kläderna och hade säkert gjort mig till en fladdrande ispinne om inte kläderna suttit så tight mot kroppen.


Efter det branta partiet stod jag fortfarande på benet och jag började inombords pusta ut. Men jag antar att jag gjorde det alldeles för tidigt för efter ett litet gupp så tappade jag kontrollen över skidorna fullständigt. De korsades och för mig tog det tvärstopp. Jag vet inte hur det såg ut från åskådarplats men jag antar att de nästföljande sekunderna såg man inget annat än ett virvlande snömoln. Vurpan var i grymmaste laget och jag fann mig själv liggande i meterdjup lössnö med skidorna åt massa olika konstiga håll. Men jag tillät mig själv att skratta lite, reste mig upp och vandrande bort till mina applåderande kurskamrater. Jag fick höra att min vurpa klassades som den snyggaste på resan och bedömdes vara så gott som oslagbar. Jag kände att jag fick bjuda på den och skrattandes borstade jag bort snö från den annars nattsvarta mössan.


Som tur va var jag inte ensam med det bittra ödet att ramla. Oskar lyckades på något sätt få sig själv att bara glida på en skida men lyckades ändå hålla sig på det benet i säkert tio meter innan han föll. Men min vurpa låg fortfarande ohotad på guldpallen. Nu var det bara Wreber kvar uppe på toppen och trots att kartan hand hade hängt runt halsen fladdrade upp i ansiktet klarade han sig på benen hela vägen ner, till allas förtret.


Men vi hade i alla fall överlevt och nu väntade bara en kort lugn nerförsbacke tillbaka till stugan som skymtade bland träden. Jag tog det lugnt och pustade ut en del. Jag bromsade sakta in framför den träbebyggda stugan och ställde upp skidorna mot väggen. Jag traskade sen in i värmen och fann resten av gruppen sitta där sysselsatta med olika aktiviteter. När jag hade fått av mig alla varma kläder slog jag mig ner vid det bordet där Sam och Tobbe var i full gång med att spela nåt sjukt evighetslång kortspel. Det handlade egentligen bara om att det högsta kortet vann hela tiden. Mer detaljerat orkar jag inte beskriva det. Jag tyckte mest det va irriterande att det aldrig tog slut även om det faktiskt va kul att se speciellt Sams entusiasm över det hela.


Man kände sen i hela kroppen att det behövdes mat och för att slippa stå och försöka åstadkomma något i mörkret började jag fixa in snö och börja koka vatten. Självklart kunde man inte vara alltför självisk så man fick ju ta lite vatten i taget. Men till slut fick jag ihop så mycket att jag kunde fylla min lilla skål med skållande vatten som jag sedan kunde blanda med pulvermos. På en av plattorna hade jag sen värmt lite köttbullar så min middag bestod av en faktiskt oväntad god måltid med pulvermos och köttbullar. Tobbe tiggde till sig en del av mina ingredienser också men jag måste säga att det va den bästa måltiden jag hade på hela veckan. Så nu kände jag att jag hade tillräckligt med energi för att fortsätta se glatt på livet och på vår vistelse däruppe. Det var dessutom riktigt skönt att va klar med maten så man slapp trängas med 25 pers som skulle dela på en hink med snö och två plattor att koka på.


Så småningom blev de flesta klara med sina middagsmåltider och man började så smått göra ordning sina sovplatser. Jag och Tobbe bestämde oss för att dela på en av sängarna och bäddade snyggt med våra liggunderlag. Jag måste säga att det var skönt också att kunna lägga dit en förhållandevis torr och varm sovsäck och dessutom kunde lägga dit en skön kudde.


Eftersom det inte fanns så mycket mer att göra så gick vi alla och lade oss. Eller i alla fall dom som jag nog umgicks mest med den här resan. Med för det blev det inte riktigt helt lugnt i stugan om man säger så. För i det stora rummet fanns det kanske tio sängar och vi kanske va typ femton som sov därinne. Till en början var det mest tjejerna som höll igång med att sjunga sin låt om kokosnöten som inte alls gick att få upp eller om visan om pojken på kollo. Det vart till slut mest bara irriterande att dom inte hade fler än två sånger i deras repertoar. Men jag tycker dom i alla fall tystnade efter ett tag och då var det väl vi som tog tag i showen med våra utsökta Pistvakt-skämt.


 "Jan-e?"

"Ja Olle?"

"Ja tänkte bara säga gonatt ha"


Ni som sätt pistvakt vet va jag pratar om och ni som inte har gjort det har sannerligen missat något. Men även vi tröttnade på att gagga om den livsfarliga bjärven så vi försökte väl så smått och gott koppla av och somna in för natten. Eftersom det var riktigt varmt därinne så öppnade vi upp ett fönster så lite välbehövlig vinterluft strömmande in i stugan. Men självklart möttes det av hård kritik från andra delar av rummet, inte minst från det hörnet där tjejerna tillbringade sin tid. Så det blev en stunds gnatande hit och dit men det slutade i alla fall med att fönstret blev stängt.


Jag tror vi hade snackat en bra stund till efter det om det inte var för Stug-Pelle som nästan gick bärsärkargång därinne för att han ville sova. Men det var inte förrän han hotade med att stoppa upp stearinljus dit solen inte lyser som vi på allvar lugnade ner oss. Det ironiska i det hela var väl ändå att den som troligtvis sovit bäst dagen innan nu var mest ihärdig med att få sin sömn.


Men det va riktigt skönt att känna tröttheten strömma in över hela kroppen och känna hur man mer och mer slappnade av inombords. Jag rättade till sovsäcken en sista gång och kände hur hela jag föll iväg från världen och in drömmarnas tillhåll. Det fanns liksom inte en chans att hålla sig vaken om man försökte sova. Det va länge sen man somnade så enkelt.


För jag vaknade upp med ett leende på läpparna morgonen efter och kände mig riktigt utvilad. Det va länge sen det va så behagligt att sova och att sen vakna upp redan vid sjusnåret. Jag minns också att jag vaknade någon gång mitt i natten och märkte att jag egentligen låg ganska obekvämt och trångt. Men det gjorde ändå ingenting. Det var bara att sluta ögonen så sov man riktigt bra i alla fall.


Så nu kunde man kliva ut ur sovrummet och känna sig taggad på dagens aktiviteter. Men för säkerhets skull tryckte jag i mig några mackor. Det tog ju såklart ett tag för alla att äta frukost och så så jag packade ihop alla mina grejer och fixade i ordning allt för en avfärd. Jag märkte att jag behövde diska lite grejer så jag drog ut ur stugan och fick se en syn som nästan var magisk. Jag fick se de vita fjälltopparna bada i ett fantastiskt solsken under en klarblå himmel. Och allt var på något sätt så gemytligt. Den där speciella tystnaden låg över tillvaron och ett känsla av lugn och ro spreds sig genom kroppen. Och jag måste säga det att det är aldrig kul att behöva diska, men att göra det utomhus i det vädret gjorde det nästan skönt. Så jag satt kvar en stund efteråt och bara sög in allt jag kunde se. Jag såg de sladdande spåren från våra utförsåk dagen innan skymta borta vid fjälltoppen. Jag såg även de många skidspår som ledde bort dit bivackerna nu gapade tomma. Och kisade jag bort mot horisonten såg jag den långa vägen hem. Den vägen vi under dagen skulle ta. Jag tror att jag många i många fall skulle titta på den vägen och känna att det här kommer bli sjukt jobbigt. Men den här dagen, i det här vädret, och med mig i fullkomlig psykiskt toppform kändes det som en enkel match.


Medan de andra pysslade på för fullt därinne testade jag, Tobbe och Anton dagens valla och tog en liten runda på skidorna. Jag måste nog säga att jag under hela helgen hade perfekt glidvalla på skidorna. Fästvallan var väl lite till och från men jag klagade inte så mycket på den heller. Allt kändes riktigt bra inför den långa hemfärden. Så jag hasade mig in i stugan igen för att hjälpa till med städningen och en liten stund senare följde jag med gruppen ut för att ställa upp. Men innan vi kom iväg så blev det en gruppbild vilken jag tror blev kanonbra.


Ledet samlade ihop sig och ledare drog igång dagens långa resa. Det vi nu hade framför oss var en tur på lite drygt en mil. En resa som beräknades ta ungefär sex. Det som verkligen va lite förundrande va att alla verkade ta det positivt. Det var liksom inte alls dom sura minerna man kanske kunnat vänta sig. Det är ju trots allt tjugofem asfaltsbarn som gått vilse bland fjällen. Men jag får väl skylla på att den tunna luften och bristen på vettig mat hjärntvättat oss lite. Eller så gillade vi bara att leva livet.


Gruppen gled fram över snön på ett långt led medan vi fortfarande utan succé letade efter Adam. Men varken han eller Bertil gick att hitta någonstans så det vara bara att fortsätta. Turen ledde oss över en igenfrusen snö och fortsatte sen längs foten av ett högt fjäll. Solens strålar stekte i ansiktet och solglasögonen kom verkligen till användning nu.


Men allt eftersom timmarna gick började orken i benen tryta och solen tycktes på något sätt vilja gömma sig. Istället la sig en tät dimma över våra huvuden och försämrade vår sikt åt alla håll avsevärt. Vi hade väl varit igång i kanske två och en halv timme och det var dags för en stunds vila med lite mat på menyn. Jag hade vid det här laget blivit så oerhört trött på allt va varma koppen heter, så jag tryckte bara i mig de sista mackorna, slängde ner kaviartuben för sista gången i väskan och drack upp de sista dropparna vatten jag hade i min svarta termos.


Färden fortsatte sen i samma tempo. Med jämna mellanrum kom det små charmiga backar vi behövde ta oss nerför. Jag tror att vi alla lärde oss hantera skidorna även i utförsåkning under den här dagen. Men helt problemfritt var det inte då vi ofta fick stanna upp när Ceasar anropades. Men det var nästan bara kul att åka nerför och när man sen fick tvinga sig upp för en liten kulle vart man liksom på något sätt glad då man visste att det skulle komma en sluttning på andra sidan.


Dimman lättade så småningom och vi började runda den fjälltoppen som i början av dagen endast kunde ses som en siluett mot horisonten. Vi skulle nu bara ner genom passet och sen raka vägen tillbaka till Kittelfjäll. Men när vi nåt runt och man i fantasin nästan kunde se hotellet genom träden så bestämdes det att den närmaste vägen skulle vara alldeles för brant och svåråkt och att vi istället skulle ta en lite längre väg som inte innebar lika branta partier. Till en början kändes det nästan bara frustrerande att vi skulle ta än ännu längre väg. Nu skulle liksom vår tur sträcka sig upp mot två mil.


Men det var bara att kriga på och man märkte rätt fort att det nog var smart att vi tog den vägen. Till en början var det några stigningar men sen började det roliga. Nu började den verkliga utförsåkningen. Och inte nog med att det både lutade och svängde mitt i skogen. Dessutom hade snöskotrarna kört upp spåren så att små upprepande gupp förekom överallt. Det gjorde ju att man verkligen fick vara mjuk i knäna och sen helt enkelt bara försöka hålla balansen uppe. Till en början gick det riktigt bra men det berodde nog mycket på att backarna aldrig var särskilt långa och följdes ofta upp av långa raksträckor där man kunde sakta ner.


Men sen ökade lutningen och alltfler smöpucklar skulle forceras. Dessutom var det mycket längre backar. Jag minns att jag va ungefär femma i ledet när vår tillfälliga ledare Oskar satte fart nerför en backe. När det sen var min tur märkte jag att det här skulle bli den svåraste backen på hela resan. Men eftersom jag stått på skidor hela dagen gick det oväntat bra att ta sig nerför den. I alla fall till dess att jag såg Oskar ligga tvärs över spåren och tvingade mig att för hans skulle kasta mig ut i lössnön för att förhindra en olycka. Så jag fick inkassera min andra riktigt grova vurpa under den här vistelsen. Men det var bara att sopa bort snön som hade fastnat i halsduken och fortsätta glida neråt. Jag valde i alla fall att ta det lite lugnare nu ifall jag skulle överraskas av en sån lång och brant backe igen.


Vår färd fortsatte neråt och vårt led vart alltmer utdraget. Eftersom vattnet i termosen var slut fick man försörja vätskebehovet genom att klämma i sig nävar med snö, men jag måste säga att fullkomligt orörd vit snö faktiskt är både gott och läskande. Men en av de psykiskt mest jobbiga stunderna inföll sig en stund senare när vi stannade till för att vänta in några eftersläntrare och en av tjejerna va i stort behov av vatten. Istället för att låta henne tugga snö som oss andra öppnade Wreber sin högra jackficka och plockade fram en flaska Coca Cola. Ett stön spred sig runt i gruppen och jag tror de flesta hade gjort mycket för en klunk av den Colan i det läget. Men det var bara den här tjejen, tror det va Jennifer var den enda som fick smaka till det flestas förtret. Wreber skrattade gott och pratade om rutin. Att när man känner att allt hopp är ute så plockar man fram sockret, så orkar man den där sista kilometern.


Och jag känner att det nog hade behövts en sockerkick i det läget. För när vi passerat märket som tydde på att en ynka kilometer återstod så började krafterna sina som aldrig förr. Vi rundade en liten dunge och långt där borta kunde man nu skymta hotellet. Jag kände att jag ville spurta den sista biten för att äntligen får pusta ut men jag märkte att benen knappt lydde mig längre. Och där slutade också all min fysiska kraft att fungera. Jag fick istället koppla in den psykiska viljan. Min hjärna sa hela tiden åt mig att ge upp, att lägga mig ner i snön och bara vänta på assistans, men mitt hjärta tillät mig inte att ge vika. Det fick mig istället att pressa mig själv de sista metrarna och lät mig sen stå utanför hotellets igång och kunna se tillbaka på en av mina största bragder i livet. Vi pratar inte bara om att ha klarat dagens till synes eviga tur på skidor, utan också om kylan i bivacken, om bristen på mat, och tanken att vara fullständigt avlägsen från civilisationen i två dygn.


Det enda jag i det läget hade i tankarna var att slänga mig in i en varm och avkopplande dusch. För jag kände mig bara äcklig och svettig och ville bara låta strålarna skölja bort allt och låta mig få koppla av på ett sätt jag aldrig i mitt liv kunnat uppskatta så mycket. Men jag måste nog säga att jag blev lite besviken. Jag hade blivit lovad att den här duschen skulle bli den skönaste jag någonsin taget men det stämde inte alls. Det var nästan bara jobbigt att duscha av någon anledning. Givetvis var det underbart att få känna sig fräsch igen men på något sätt orkade man inte stå där. Det var nästan som att strålarna bara va obehagliga när dom strilade nerför ryggen.


Men när man hade fått på sig ett par torra kläder kändes det skönt igen. Det som nu behövdes ordna var behovet efter socker. Så jag fick sällskap med Martin upp till lobbyn där vi köpte varsin stor Cola och så satte vi oss vid fönstret, korkade upp och njöt av den kanske godaste Colan i mitt liv. Vi satt sen och reflekterade lite över vårat äventyr och pustade tillsammans ut med känslan att nu var det över. Vi hade överlevt. Vi fick en stund sällskap av en man som beklagade sig över den långa konferensen och de två timmarna slalombackarna han hade fått utstå under dagen och tyckte att han förtjänade en bira som avkoppling. Jag tror jag var överens med Martin om att inte kunna känna medlidande för den här mannen, inte efter det vi själva gått igenom.


Vi lämnade tillbaka skidorna och sen blev det mat för hela slanten. Jag som i vanliga fall är rätt kräsen när det kommer till att fylla magen krängde ner en stor portion av någon kycklingrätt som faktiskt smakade okej. Och det va en rätt behaglig stämning runt bordet. De flesta satt mest och åt och som det klassiska uttrycket ljuder så lät vi maten tysta munnen.


När vi allihop fått i oss maten som serverats så fixade vi ihop allt för avfärd hemåt. Jag passade på ett långt och välbehövligt toabesök innan jag tog min nu lite lättare ryggsäck och började gå ner mot bussen som väntade en bit nere i backen. Jag lassade in väskan djupt i bussens innandöme innan jag klev på och intog min plats ganska långt fram. Jag fick snabbt sällskap av Martin som intog platsen bredvid.


Jag minns sen inte riktigt den första delen av resan tillbaka till Vännäs. Jag tror det har med att göra att jag mest satt och tänkte på vad jag gått igenom och så. Det tar liksom ett bra tag att smälta en sån här i grund och botten ganska galen upplevelse för en som inte är van. Jag vaknade väl till liv igen när teven slogs på och det var dags för film. Till min stora förtjusning var det inte nåt i stil med Göta Kanal 2 som sattes igång. Istället blev det lite svensk komedi med klass, nästan i dubbel bemärkelse när det handlade om sju personer och en stor summa pengar. Jag pratar naturligtvis om filmen Sju Miljonärer. Jag hade i och för sig inte sett den innan men dom goda rekommendationerna från Martin och Oskar gjorde mig riktigt taggad. Och för en gångs skulle hade även Martin en bra smak när det gällde filmer. För den här historien var båda skruvat rolig och händelserik och där försvann två timmars resande utan problem.


När eftertexterna sen rullat klart annonserade vår kära busschaufför ett kort stopp i Lycksele dryga timmen senare. Han berättade att han skulle stanna till vid Statoil en kvart eller så så att man kunde handla lite käk till den fortsatta resan. Vi fick då den fantastiska men helt galna idén att vi skulle fixa pizza. Jag ringde först nummerupplysningen och fick två nummer till pizzerior i Lycksele. Martin ringde sen upp och förklarade vår situation. Vi ville nämligen försöka få dom att "köra hem" vår beställning till Statoil vid det tillfället vi rullade in. Den första pizzerian verkade inte riktigt förstå vad vi menade men den andra nappade betydligt bättre. Så vi fick med oss Tobbe och Filip också och beställde sen fyra rykande pizzor och ville ha dom levererande cirka halvtimmen senare.


Och när vi sen sladdade in under Statoils lysande sken såg vi en man stå där med fyra fantastisk fyrkantiga pizzakartonger som väntade på sin betalning. Martin fixade allt som behövde fixas, pratade med busschauffören så att allt gick rätt till och tog sen pizzorna ombord så vi kunde avnjuta dom i lugn och ro. Och jag kanske överöst er med superlativ angående saker jag avnjutit efter den här resan men den här pizzan var fullkomligt magisk. Helt makalöst otroligt va den satt där den skulle. Jag tror att om jag någon gång i mitt liv utan svårigheter skulle kunna svälja två pizzor knappt utan att blinka så är det då, den kvällen, på den bussen efter den resan. Tobbe hade under tiden vi hämtat pizzorna försatt oss med varsin Cola så att vi enkelt kunde skölja ner de gudomliga bitarna.


Resten av bussresan tillbringades mest åt att smälta pizzan och att koppla av. Nu fick man återigen den där sköna känslan av välbehag. Man kände verkligen sig nöjd med sig själv och vad man hade gjort de här dagarna. Och när man nu fått i sig ordentligt med mat igen så kunde man inte annat än att njuta av tillvaron. Så det var nästan jobbigt att behöva kliva av bussen i Vännäs trots att man suttit där i nästan fem timmar. Man hade på något sätt fått den där känslan av inre lugn som gjorde att man säkert kunnat sitta kvar på bussen i ett dygn till.


Men av skulle vi, men tåget skulle fortfarande inte gå förrän om fyrtio minuter, så vi passade på att utforska Vännäs ödelagda gator och torg. Några använde tiden till ett passande snöbollskrig. Jag och Martin tog mest en lugn promenad och joinade sen dom andra inne på stationshuset. Tiden tickade iväg och tåget skulle snart sakta glida in på perrongen. Vi hade konstruerat ihop samma sällskap som på ditvägen till att dela kupé och Rasmus fick ta hand om vår biljett. Det kanske inte riktigt var den bästa idén då han minuterna innan tåget kom in upptäckte att han hade tappat den. Men som tur var upptäckte han att han hade fler fickor på jackan där han hade gömt biljetten så vi klarade oss den här gången. Tur det för jag hade verkligen ingen lust att tillbringa natten på Vännäs station, hur charmigt en glesbygd än kan verka.


Vi klev sen på tåget och intog vår kupé. Jag fick den här gången överslafen men han knappt göra i ordning ordentligt när jag insåg att jag inte hade min plånbok med mig. Min enda tanke var att den var kvar på bussen så jag tog mig till Restaurangvagnen där Wreber höll hus och berättade mitt problem. Han ringde då upp bussbolaget och bad dom kolla igenom bussen efter min plånbok. Men mer kunde vi inte göra i det läget så jag slog mig ner vid ett bord och snackade lite med folket. En läskig man satt och ritade av några av oss och kom sen och slog sig ner vid oss varav vi fick titta igenom hans tidigare teckningar. Jag måste säga att det var aningen skrämmande då hans motiv var smått underliga. Jag kan inte riktigt förklara vad det liknade men skumt var det.


Men det var dags att tänka på refrängen så vi gled tillbaka till våra kupéer och jag intog min brits uppe i takhöjd. De andra låg redan ner och vi avslutade kvällen med att snacka lite. De sista skämten om Pistvakt revs av och vi snackade lite skit om alla de andra i gruppen. Jag kan tycka det är rätt kul ibland. Jag är långt ifrån för det där att man ska snacka skit bakom ryggen på någon i syfte att såra. Men ibland är det bara skönt att få ut lite aggressioner man har inom sig. För när man lever så tätt inpå folk är det inte konstigt att man stör sig på något. Då är det ju skönt att prata om det med sina vänner. Jag skulle fan på något sätt bli besviken om ingen pratade skit om mig på det sättet. Va fan jag är inte heller perfekt, jag är bara den jag är, på gott och ont liksom.


Men jag tror vi alla va rätt utmattade efter dagens prövningar och jag hade inte särskilt svårt att somna den här natten. Jag slocknade väl en bit utanför Härnösand och vaknade sen inte förrän vi stannade till i Uppsala. Det var då riktigt skönt att veta att det var en så liten bit kvar. Sen måste jag säga att det va lite frustrerande att se tåget rusa förbi Väsby utan en tanke på att stanna och att vi istället fick åka hela vägen in till Centralen. Men det gjorde verkligen ingenting denna morgon. Så när vi klev av väntade en kort tågresa med pendeln hem till trygga Väsby igen. Visserligen var det bara till att byta om och dra till plugget direkt. Men man var hemma. Man var tillbaka i civiliserad miljö. Och det var det sista beviset på att jag hade klarat det här storslagna äventyret.

Jag tycker jag ganska bra under resans gång i den här texten reflekterat över hur jag kände mig och hur jag upplevde allt. Jag vet inte om jag så här veckorna efter min hemkomst riktigt hunnit smälta allt än men jag kan i alla fall säga så mycket att jag är otroligt glad över att jag valde den här kursen. Den har faktiskt fått mig att inse mycket om vad som betyder något här i livet. Den har lärt mig förstå mig själv som människa bättre, och slutligen har den fått mig att förstå att man klarar av mycket mer än vad man tror, så länge man inte ger upp.


Jag skulle göra om den här resan om jag fick chansen. Kanske inte idag, men någon gång i livet, För det va en upplevelse utöver det vanliga med ett skönt gäng som tillsammans hade riktigt roligt. Trots klaustrofobiska grottor och ändlösa kilometrar på skidorna hade jag hela tiden kul och nu när jag är tillbaka i mitt vanliga dödliga liv har jag i alla fall ett äventyr jag sent kommer att glömma djupt inpräntat i mitt hjärta.

PEACE!

2008-03-25 @ 02:14:15 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vårdepp...

Hej. Nu måste jag bara få avreagera mig lite igen. Jag har hela dagen idag försökt plugga för att jag måste det men jag har knappt klarat av att skriva ett par meningar. Jag är arg på mig själv för att jag inte har bättre karaktär än så. Det är inte så jävla svårt att skriva en halv sida om hur maten löper ner längs alla tarmar i kroppen. Och ändå sitter jag här efter klockan elva och är långt ifrån klar. Visserligen missuppfattade jag lite vad Tobbe sa när han gav mig min del av uppgiften men det handlar inte om det. Jag hade kunnat vara klar redan vid lunchtid. Eller egentligen hade jag kunnat vara klar redan för tre veckor sen. Och självklart är det inte första gången.

Men saken är ju såklart den att det inte handlar om biologi eller pluggande eller ens skolan. Det handlar om att jag faktiskt inte mår så jävla bra nu. Lovet har precis tagit slut och jag är jättenöjd med det. Det har varit full fart nästan hela tiden och dessutom har jag haft det sjukt kul. Men ändå sitter jag här och känner det bubbla i kroppen av frustration över att det finns någontnig som tynger ner mig så mycket nu, jag kan inte sätta fingret på vad det är, jag kan inte fly ifrån det, jag ville inte fly ifrån det och det känns som att jag bara vill lägga mig ner på mitt kalla parkettgolv och låta tårarna strömma. Jag vet att det inte skulle ändra någonting, Men det skulle kanske vara ett sätt att göra sig av med allt skit man sitter inne med. Men jag vet inte. Jag antar att jag inte vill ligga här helt ensam i min lägenhet och må dåligt utan att någon vet om det. Faktum är att jag är trött på att känna mig ensam.

Jag har världens bästa vänner, det har det här lovet definitivt utvisat. Men ändå kommer jag inte ifrån känslan att jag känner mig ensam. Det är som att jag inte når ut till folk, Det är som att oavsett vad jag säger så kan jag inte få någon att förstå. Eller det är väl egentligen inte så konstigt när jag knappt förstår det själv. Men jag vet inte. Jag får ofta höra att jag är en sån bra vän på det sättet att jag alltid finns där när folk behöver. Att jag hjälper folk må bättre när dom känner sig nere och flera har sagt att jag ofta säger så bra saker. Och jag har väl insett att så är det. Men ibland känns det som att jag skulle behöva ha någon sån jag också. Någon som faktiskt kan hjälpa mig. Jag vet att det finns många som försöker och det betyder oerhört mycket. Men ibland undrar jag om det räcker.

Jag och Crille satt och snackade i säkert fem timmar igår om allt möjligt, vi pratade om hur människro är och blivit och om kärlek och vänskap och livet i största allmänhet. Det va oerhört skönt att sitta och prata sådär. Och jag insåg att man faktiskt måste göra det oftare. Vi satt i mitt rum i varsin del av rummet, vi hade lite lugn musik i bakgrunden och sen bara pratade vi. Det va bara en sån oerhörd lättnad att prata med någon om allt, oavsett va det var.

Sen har jag börjat fråga mig själv varför jag ibland pratar med folk om hur jag känner över något, och fast dom lyssnar och försöker förstå, så känns det inte som jag nåt fram. Det kanske är så att det är mig det är fel på. Folk har beundrat mig för att jag vågar vara så öppen, speciellt här på bloggen. Men jag vet inte om jag egentligen är så. Det känns som att jag ändå inte vågar gräva längst in och befria det som finns längst in. Och jag vet inte om jag kan göra det för någon. Jag tror i och för sig det handlar om min egna osäkerhet. Jag är rädd att det jag har att säga, och att mina problem inte har något värde. Jag intalar mig själv att jag inte har något att va ledsen över öfr jag har ju så mycket i livet. Jag intalar mig själv att jag inte har rätt att sitta här och gnälla över saker och ting för jag har det ju så bra egentligen. Men fan jag orkar ibland inte känna så. Jag vet vad jag har och jag är glad över det. Men det känns inte tillräckligt. Jag vet att det kan låta själviskt men det är typ så. Det är någonting som saknas. Jag kan inte säga vad det är. Det är säkert inte ens en grej utan kombinationen av så många saker. Och det är säkert däröfr det är så svårt att prata om det.

Ibland känns det också som att jag säger en massa saker till folk som jag säger att dom ska tro på. Men ibland tror jag inte ens på det själv. Jag vet ju att många saker skulle bli enklar om man gjorde som man borde, och ändå kan jag inte alltid förmå mig själv att va den personen. Som när vi va ute på krogen i fredags och vi träffade tjejgänget från gamla klassen och hur konstigt det faktiskt kändes. Om man ska se det på ett lite ytligare sätt så va det sjukt kul att träffa dom allihop, det va det faktiskt. Men gräver man lite djupare så känns det mer som att man lämnades med en massa funderingar.

De där gänget är charmiga på sitt sätt och dom är absolut roliga att umgås med. Men ändå så känns det jobbigt att va med dom. Jag vill egentligen inte gnälla men det är sjukt svårt att umgås med dom för det känns som att dom först är jätteglada över att man är där och tar emot en med öppna armar men sen i nästa sekund känns det som att dom inte ens märker att man är där. Att man känner sig lite utanför är i sig inte så konstigt efter som dom umgås så mycket och man kommer utifrån. Det gör ju att det inte ritkigt blir samma sak. Men ändå så känns det så jobbigt att man ska behöva va någon för att synas. Liksom det handlar egentligen inte bara om just det gänget utan många man träffar på. Varför ska det vara så svårt att vara sig själv och ändå bli accepterad?

Och det jag egentligen ville säga med det är att jag behöver inte dom. Jag vet att om dom inte kan ta mig för den jag är så är det deras problem. Och på samma sätt som ingen tvingar dom att "underhålla" mig så är det ingen som säger att jag måste va som dom vill. Men jag blir väldigt osäker på mig själv i närheten på dom och jag känner att jag inte kan vara mig själv nånstans. Sen har det ju alltid varit så att jag trott att så rä livet. Man har sitt eget umgänge och så är det. Men hela den illussionen sprack när jag träffade alla från Skåne. Jag vet egentligen vad det är som gör att det är så, men allt känns så enkelt när man är med dom. Fast jag kanske inte alltid känner alla så bra så är det ändå så lätt att slappna av och bara va sig själv. Och det som jag inte förstår är varför jag inte kan göra det med alla. Varför blir jag så osäker med vissa och så otroligt avslappnad med andra?`

Självklart saknar jag också att vara ensam. Asså ensam i den bemärkelsen att jag är singel. Men jag har självklart tänkt mycket på det där och jag vet helt ärligt inte om jag vill vara tillsammans med någon heller. Men jag saknar tryggheten och värmen som finns där och jag kan inte hitta dne på samma sätt någon annanstans. Och det gör ju också att man på nåt sätt letar efter kärleken. Man vill ju så gärna hitta den. För jag vet ju att när jag väl hittar den så komemr jag inte tveka längre. Men på nåt sätt känner jag att jag inte ska behöva jaga efter kärleken. Det finns nåt inom mig som tror att man beöhver inte hitta kärleken, för kärleken hittar dig. Kanske är jag bara otroligt naiv som tror på det, men för mig är det lite av ett hopp.

"True love can not be found where it doesn't exist, nor can it be hidden where it truly does"

Dom orden känns bara så otroligt träffsäkra på vad jag tror om kärleken. Därför så vill jag inte jaga efter kärlek och tvinga fram den på nåt sätt. Det blir inget bra. Jag är övertygad om att den kommer ändå nån gång i livet. Men sen är det ju fortfarande väldigt frustrerande att man inte vet var den tagit vägen. Varför vill dne inte hitta mig ?

Ajja, jag vet inte, det känns som att jag bara svamlar på om nåt jag inte begriper. Jag försöker få klarhet i något som är det svåraste som finns och jag vet att jag är idiot som ens försöker. Men va ska man göra, jag vill ju bara på nåt sätt hitta min väg i livet, så att jag på nåt sätt kan bli lycklig. Men den vägen känns så otroligt lång ibland. Och dessutom känns det som jag hamnat vilse på vägen, för just nu vet jag inte mycket asså.

Som jag sa i början så hade jag kunnat tagit tag i pluggandet och allt det där. På samma sätt borde jag tagit tag i det här med jobbsökande för länge sen. Och jag sitter ju och tänker att dt är bara att skicka in till alla ställen man kan komma på och svårare än så är det inte. Ändå kan jag inte förmå mig själv att göra det. Och jag blir nästan rädd för mig själv för att jag har någon slags mental block som stoppar mig. Varför ska det va så för? Varför klarar jag inte av att göra nåt så enkelt?

Som ni märker så är det en massa sjuka frågor som väller runt i mitt huvud som jag inte kan hitta svar på. Och jag vet att jag nån gång måste vakna upp ur min egen dvala och inse att så här är livet. Jag kan inte sitta och vänta på att andra hittar alla svar åt mig. Det kan jag bara göra på egen hand. Men fan, det är så jävla svårt.

Jag vill verkligen inte att ni ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Jag mår kanske inte psykiskt så bra just nu men så är det för alla då och då. Jag kommer över detta också. Men ibland känner man sig bara så omotiverad och då behöver man få vara ledsen. Och bara av att skriva detta känns det bättre och då har jag långt ifrån skrivit allt jag kan känna att jag vill skriva.

Men jag tror ändå att det som skulle vara allra bäst är om den stunden jag och crille hade i lördags kommer oftare, och med fler. Vi satt och snackade om hur man slösar så mycket tid vid datorn. Där har iv också en grej som handlar om hur jag vet vad jag borde göra, men ändå inte gör det. Jag vet att när jag är med mina kompisar och gör nåt, oavsett vad det är så mår jag bättre. Så enkelt är det. Och jag vill göra det oftare. Men samtidigt vet jag att jag är för dålig för att få det att hända. Jag försummar alldeles öfr mycket av mitt liv genom att inte ta tag i det. Jag vill egentligen stänga av datron för en vecka och försöka njuta av det riktiga livet istället. Men då är vi tillbaka med det jag sa om pluggandet. Jag har inte karaktären.

Som ni återigen ser så är allt bara luddigt. Jag vet vad jag borde göra, ändå gör jag det inte. Jag vet inte hur jag på nåt sätt ska få mig själv att fatta att det är bara jag som kan ändra på det. Det är för djupt in frö att jag ska kunna det just nu.

Ajja, jag måste ta tag i mitt liv. På allvar. Det finns inga genvägar. Och motgångarna kommer aldrig att försvinna. För livet är fullt med väntade och oväntade motgångar. Men alla motgångar gör dig till en bättre och starkare människa, om du bara tacklar dom på rätt sätt.

Det här vet jag, ändå tvivlar jag på mig själv och min förmåga att leva ut det liv jag har.

Ljuset väntar alltid i slutet på tunneln, men just nu är tunneln så lång att jag inte ser slutet, Hoppas bara jag kommer närmare under natten.

PEACE!
2008-03-02 @ 23:58:42 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Galenskaperna fortsätter...

Haha man trodde ju att efter den där händelserika helgen så skulle det bli rätt lungt ett tag. Det va ju nästan lite upplagt för det liksom. Men tydligen så är det här lovet inte till för att bara ta det lungt på hemmaplan för sig själv. Och de senaste dygnen har vart för roliga för att jag ska kunna undvika att blogga om det. Dessutom måste jag få ner det här innan jag glömmer bort allt det roliga. Det är som vanligt möjligt att jag missar en del viktiga detaljer men va ska man göra liksom. Jag försöker i alla fall.

Men för att undvika de långa inledningarna så kan jag säga att jag hann knappt skriva klart det förra inlägget när Criffe stormade in. Jag sa innan att jag vill ha lite tid för mig själv för att just hinna blogga och så men till slut var han tvungen att röra sig från datorn så jag släppte in honom. Och egentligen va jag ju typ klar så det gjorde inte så mycket.

Som ni vet hade ju farsan dragit norrut över natten så vi hade lägenheten för oss själva. Vi hade väl inte direkt bestämt oss för vad vi skulle göra så det blev väl mest chill till en början. Det roliga va att vi typ bara va i mitt rum och höll oss ganska tysta som om farsan va hemma och sov i sin hörna av lägenheten. Men bara för att så lät vi dörren till mitt rum glänta hela natten och dessutom ropade vi alltid högt efter farsan varje gång vi kom ut i hallen på väg ut i köket eller till toan. Vi visste ju att han inte va hemma, men också därför kunde vi ropa hur högt vi ville. Ja jag vet att vi är lite konstiga men något måste man ju göra för att få kvällen att urskilja sig från alla andra kvällar.

Jag har annars ett ganska vagt minne av den kvällen. Jag vet egentligen inte varför men jag gissar att jag har det för att vi egentligen inte gjorde något speciellt. Men man vet ju aldrig. Det kanske ploppar upp efter ett tag. Man kan ju i alla fall hoppas på det. Det jag däremot kommer ihåg är att farsan hade köpt typ århundradets godaste hamburgare så vi kunde få oss lite nattamat framåt småtimmarna. Tror dom hette Barbeque Quarter Pounder eller nåt och jävlar va smaskiga dom va. Riktiga saftiga och en underbart lite kryddig smak. Däremot va dom ganska mättande. Men vi tryckte ändå i oss tre var innan vi låg och jäste i soffan.

Nu kom jag förövrigt på vad vi fördrev tiden med ett tag. Vi återupptog det gamla klassiska tidsfördrivet på uppesittarkvällarna, nämligen ett VM-spel på PES. Jag va ju som vanligt tvungen att vara Frankrike och Criffe satsade sina kort på Portugal. Och eftersom det är så klassiskt så ska jag ge er en liten redogörelse för hur det gick. Helt rätt med resultaten kanske det inte blir men det får ni isf ursäkta. Eller ja, ni har ju ingen aning ändå så jag kan ju säga typ precis vad jag vill. Men haha, jag ska försöka hålla mig till sanningen.

Nej men Frankrike är ju bäst, det vi ju och genom gruppspelet susade vi fram med Henry i täten. Även den lilla luriga Saha som för natten kallades Sarar (P-A måljubel Edition) stänkte in ett par stolpreturer. Criffe skötte även sitt när han såg till att Nuno Gomez och ständigt lika vaxfriserade Christiano Ronaldo sköt kasse på kasse och Portugal till åttondel.

PAUS! "Please don´t stop the music" sattes igång på mitt iTunes. MÅSTE byta!

Så, nu kan jag återgå, "Collide" va en mycket bättre och passande låt (dessutom mindre uttjatad). Jag vet att Criffe klarade sin del på ett utmärkt sätt och jag hade väl inte allt för stora problem på min sida heller. Men däremot i kvarten stötte jag på problem då England visade sig vara smått luriga. Stuart Downing va helt plötsligt världsbäst och nickade in vad som kunde varit avgörande. Men Maldoa (Malouda) blev hjälte för en sekund och utjämnade och tog matchen till straffar. Där kunde vi briljera med fyra säkra straffar. Beckham blev som vanligt syndabock och brände en avgörande straff.

Criffe tog sig också vidare men i semifinalen föll han som ett asplöv när Argentina och inte minst Hernan Crespo stormade fram. Han hade helt enkelt inte kraften att stå emot. Respass till bronsmatchen för honom, men på andra sidan slutspelsträdet dunkade Sarar in två kassar och sänkte på så sätt Italien till samma öde. Criffe spelade sen gladfotboll vilket omedelbart straffade sig och en stortorsk skramlade in till bakfickan. Min egen superfinal mot Crespo Boys slutade i sorti när den evige satte två kassar och gjorde livet sur för våra baguetter. Men livet är inte bättre än så. Och varför sura ihop när man kan bänka sig i soffan och kolla Hipp Hipp?

För av någon sjuk och nästan oförklarlig anledning hade vi missat att se Hipp Hipp-gängets liveshow trots att jag haft den utbränd ett bra tag. Det är ju nästan helt sinnesjukt om man får uttrycka sig så grovt så här offentligt. Men nu va det i alla fall dags att dyka ner i sveriges kanske mest klockrena humor. För visst är det galet kul emellanåt när dom brakar loss i ett rasande tempo. Det va ju verkligen full fräs från första andentag ("Jiöööran") till sista danssteg ("Demi Moooooore") så man satt ju där och salvade ur sig lite skratt. Alltid lyckat med komedi under nattens långa timmar.

Jag minns inte att vi gjorde något värdefullt den natten. Jag minns att vi va lite smågriniga på min kära far då han langat med sig båda kamerorna på sin resa och det gjorde ju att vi inte kunde spela in några nya mästerverk att lägga till i serien. Hang On är ju än så länge ohotad på den interna topplistan. Vi får hoppas att chansen att slå det dyker upp nån annan gång.

Men timmarna knaprade upp morgontider så vi beslutade oss för lite sömn. Jag gissar att jag som vanligt slocknade rätt fort. Criffe slaggade nog på där borta på soffhalvan också så det löste sig nog utan större problem.

Det finns någonting man kan va säker på när Criffe övernattar i närheten. Och det är att när man vaknar upp så sitter han där högst två meter ifrån en (oftast för att datorn befinner sig just där), fullt påklädd och helt insatt i något han snokat fram på min dator. Förr i tiden hittade man oftast honom vid samma tidpunkt inne på Playahead men även han har nu tagit sitt förnuft till fånga och avslutat sitt konto. Skönt att se.

Men för att återkomma till dagordningen så vaknade jag som vanligt långt efter lunchtid och givetvis så hörde man genast en muntert rop från datastolen. Denna vackra vårmorgon hade han haffat tag i de första avsnitten av Klass 9A vilket han satt sig in i. Jag som i och för sig redan sett dom torkade gruset ur ögonen och försökte hoppa in i sammanhanget. Måste säga att den serien är lite smått underhållande ändå. Egentligen är dom ju rätt seriösa men något är riktigt kul. Kan va för att dom inte är speciellt allmänbildande och att dom flesta har rätt roliga idéer för sig. Fast den där svenskalärarens röst skär genom berg. Fruktansvärt irriterande tonläge. Men kanske lika bra.

Criffe och jag fick sen någon galen spontan idé att vi skulle studsa alla mina (kanske typ 40) studsbollar samtidigt i köket och försöka undvika att få dom i huvet. Givetvis gick det inget vidare och det gjorde ganska ont emellanåt. Men fan det blir inte roligare än vad man gör det till. Eller?

Måndag betyder alltid matchdag på X11 så jag förberedde kvällens laguppställningar och hoppade sen in i en varm dusch. Criffe bestämde sig sen för att dra hem till sitt en stund så jag fick ensam se Nene Rendebe skicka Grasscutters ner i tabellen och peta upp W-107 till den övre halvan. Sånt gillar vi alltid att se. Sen följde en timme med lite musik och där jag plockade undan lite efter natten. Klockan tickade över halv sex och Väsbyligans sextonde säsong hade sparkats igång. Runby Warriors borta har faktiskt börjat bli riktigt trevliga tillställningar för oss Haansare och kvällen till ära straffade vår egna islänning de upplåsta backtöntarna i dubbel bemärkelse. Tre friska poäng till FC Haans och en skön fickparkering på silverplats. Criffe stod för omgångens bragd när han skrämde slag på halva skåne och tog tre välförtjänta pinnar mot inte längre lika allsmäktiga Sinter. Så en helt okej start på säsongen.

Dags för käk. Men det är fan aldrig roligt att käka ensam så jag ringde Niffe K och frågade efter sällskap. Mr. Sibylla bangar aldrig så jag fick styra Toyotan ut till lantligare longituder och hämta upp den stackars bonden. Att sen backa ut på hans halvmeterbreda grusväg i becksvart mörker med träd bakom varje backspegel är inte det lättaste. Hade inte Niffe lungt poängterat var träden befann sig hade min vänstra backspegel säkert legat kvar i leran efter att vi hade kört därifrån. Men efter lite vispande på ratten i olika riktningar hittade vi ut och rullade i ett sedvanligt högt tempo hela långa vägen till Sibylla. Med det menar jag inte att Sibylla ligger så ofantligt långt bort men åker man från Sättra ligger allt på inte alltför bekvämt avstånd.

Men till Sibylla hittade vi fram till slut och tre grillade korvar (i ljust bröd) senare va magen nöjd och vi började rulla tillbaka till Runby. Vi tyckte att Loffe länge varit alltför anonym så vi tänkte hetsa ut honom på lite äventyr. Men när jag ringer den löken så svarar Criffe. Hur vet ingen men hos Loffe va han så vi tog omvägen upp till Runby Hills och parkerade snyggt utanför Hemkunskapen. Väl inne hos Loffe blev det inte helt oväntat Youtube och allt vad det kan innebära. På menyn idag stod en galen tysk som sjunger Numajej och slår LP-skivor i huvet och givetvis några klassiker. Loffe tyckte sen att vi behövde lite tilltugg till kvällen som verkade ta en vändning som tydde på ännu en uppesittarkväll. Hemköp ligger närmast så där stormade vi in i jakt på knapriga smakupplevelser. Criffe hittade några chips som smakade rostad lök och Niffe drog åt sig en glasflaska cola. Så var det med den saken och vi hade nästan rullat därifrån när Niffe kom på att han hade glömt snuset. Han hade ju nämligen lovat Loffe att skaffa honom en dosa. Men en extrasväng på parkeringen va inte mer än nyttigt så Loffe stannade på topphumör hela natten.

Vi åkte sen hem till mig men hann knappt slå oss till ro innan vi skulle iväg igen. Jag hade ju nämligen lovat farsan att hämta honom på Arlanda och jag tänkte då att vi kunde göra en liten utflykt av det så vi spände fast oss i bilen igen och gasade norrut. Jag struntade i den ofantligt tråkiga motorvägen för en gångs skull och valde istället den lite mer slingriga vägen brevid. Längs resan blev det högsta volym med Hard Dance Mania och ett evigt hetsande av Niffe K.

Vi var framme vid arlanda lite för tidigt och vi märkte att parkeringskostnaderna inte va särskilt nådiga. Vi tänkte då sitta kvar i bilen ett tag men då kom en vakt av nåt slag gående och såg lite sur ut. Vi tog det säkra för det osäkra och rullade därifrån. Istället började vi cirkulera runt utanför de fem terminalerna (som egentligen typ är fyra för man kan inte hitta ettan) och när vi tröttnat på det våldgästade vi Hertz för tillfället ganska övergivna parkering.

Men tiden har en förmåga att röra sig framåt så vi kunde efter några låtar köra tillbaka upp till Terminal 4 och parkera. Vi fick väl lägga i ett par femmor i automaten så inte vakten fick nåt att säga till om men då kunde vi i alla fall röra oss in i huset. Och eftersom man inte behöver visa upp boardingpass vid säkerhetskontrollen i den terminalen knatade vi in till gaterna och slog oss ner. Criffe började bläddra i någon inrikes-tidning som verkade tråkigare än Kalmars fotbollsfilosofi medan Ludde letade jobb i en annan blaska. Han fastnade för nån slags montör och lyckades haffa åt sig någon mailaddress.

Farsan stormade sen ut och vi höll nästan på att missa honom. Men vi sprang ikapp honom och tog honom ut till silverpilen (bilen?) och körde honom lungt och säkert hem. Nu kunde vi äntligen varva ner ett tag och det gjorde vi också till bilderna av Hipp Hipp. Vi var ju liksom tvungna att visa Loffe detta så vi fick dra igenom det en gång till. Men det gjorde ju inte saken mycket sämre.

"Är det ett ofullständigt bibelcitat eller?"

Vi började sen jaga efter en film som förhoppningsvis överglänste bottenrullarna Sweeney Todd och Gabriel så att vi kunde fortsätta kvällen på sedvanligt vis. Men det bästa vi då hittade va den senaste produktionen från Ghostrider. Ska väl inte påstå att det är den mest klockrena underhållning man kan tänka sig en måndagkväll men vi hade rätt så trevligt ändå. Skönast måste nog ändå ha varit när han roffade åt sig en snowracer och hängde på den på en bil. Jävla galning skulle jag nog säga.

Men vi började bli lite rastlösa efter allt stirrande in i TV-rutan så vi började på bästa Big Brothermanér bolla runt med någon liten skumboll och då började vi även brainstorma fram lite sjuka idéer. Det vi sen kom fram till var att vi någon gång under sommarlovet stänga in oss i ett rum (troligtvis mitt ) och tillbringa minst fem dygn där. Den ända gången vi fick lämna rummet va under nödvändiga toabesök. Jag har verkligen ingen aning om vi skulle klara det utan att döda varandra men det skulle definitivt va ett roligt experiment. Givetvis ska vi i så fall lägga upp någon slags videoblogg med uppdateringar varannan timme eller nåt.

Men för att på allvar bli av med den tillfälliga rastlösheten drog vi iväg till Statoil för att fylla på drickaförrådet. Vi spelade som vanligt in lite filmer inne i butiken även om Criffe filmade typ tio minuter utan att veta att kameran inte spelade in. Men sånt händer även den bäste. Jag och Loffe fick tag i varsin Powerade och vi införskaffade och två Cola så vi hade resten av natten. Men istället för att återvända hemåt igen började vår nattliga äventyr på allvar. För Nicke ville nu helt plötsligt ut och sladda lite men eftersom jag inte ville grisa ner morsans bil igen rörde vi oss ut till Sjövillan ännu en gång.

Vi svängde in på den ensliga vägen men fick sen syn på en röd framfarande bil i den långa allén (där man faktiskt inte får köra bil) som såg lite mystisk ut. Han låg och skuggade oss uppför backen och stannade sen till vid några brevlådor. Vi tänkte inte så mycket mer på honom och hittade ner till nickes uppgrävda gräsmatta. Nicke studsade in i huset efter bilnycklarna och vi började rulla därfrån så länge. Vi stannade till vid en liten äng där Loffe och Criffe blev rädda för ett par rådjur. Kan i och för sig hålla med om att dom såg lite skrämmande ut. Niffe ringde och sa att hans päron stängt in hans bil så vi började rulla ut på vägen. Vi skrämde iväg råddjuren (eller vi skrämde väl iväg varandra om man ska va ärlig) Och jag vispade ratten i riktning Kairo (alltså badplatsen). Loffe och Criffe höll utkik efter oväntade råddjur medan jag själv hade fullt sjå med att undvika en frontalkrock med en lastbil på det mest smala partiet på den vägen. Men det gick oväntat bra men däremot så fick vi syn på den mystiska röda bilen igen som skuggade tätt bakom lastbilen. Vi undrade självklart vart den var på väg men ställde oss nere på Kairoparkeringen för att vänta in bonden. Han ringde då några minuter senare och sa att samma mystiska röda bil figurerat nere på grusvägarna i hans krokar och att han började bli lite för att misstänksam för att undvika att dubbelkolla låsen på husen och bilarna. Men sen hann han ifatt oss och vi åkte tillbaka till den civilicerade världen.
Marabou var vår nästa destination där Niffe skulle dra några spår. Vi andra satt kvar på den lilla sluttningen och tittade på med helljusen som perfekta strålkastare. Helt magiskt va det självklart inte men ändå en liten rolig utflykt. Men sen är det några tiotals minuter jag inte riktigt kommer ihåg vad vi sysslade med. Nästa sak jag kommer ihåg va att Niffe försökte dra ifrån oss vid Centrum. Vi svarade då med att svänga in på baksidan istället och försöka gömma oss för honom. Det gick inte så jättebra men det blev starten på en kurragömmalek som varade i säkert två timmar. I Bollstanäs försökte jag förvilla bort Niffe och Criffe (som hade bytt till Niffes bil) i något bostadsområde men det blev bara pannkaka av alltihop. Vi märkte också att Bollstanäs va lite för stort för att leka i så vi åkte tillbaka ner till centrum.

Där va det jag och Loffe som briljerade. Vi stod på ena sidan av Centrum och ringde dom andra och berättade att vi va vid just Centrum. Dom menade på att dom också va där så då la vi på och bytte position. Vi körde upp i ett litet parkeringshus och fick några minuter senare se det vita ekipaget susa förbi nere på vägen. Vi åkte då självklart åt andra hållet och ställde oss på en parkering. Men där fick dom syn på oss nerirfrån busshållsplatserna och vi pratade om att röra oss hemåt. Men vi fick ett litet försprång och drog ifrån dom ut på optimusvägen där dom inte länge såg till oss. Så vi blev av med dom ännu en gång. Och nu pallade dom inte leta mer över stora områden så vi drog tillbaka till Runby och fortsatte leken där. För att flika in något så kan jag säga att vi såg till den mystiska röda bilen ett antal gånger till i olika delar av Väsby. Helt rent mjöl i påsen hade han nog inte, det har jag svårt att tro.

Vi fick återigen ett överläge när vi smög i backen upp till G-salen och såg dom susa ner från Runby Backar. Vi drog då givetvis upp och började utforska lite genvägar. Sen så såg vi inte till dom på ett bra tag vilket också berodde på att vi va så otroligt luriga i våra vägval. Men till slut gav dom upp och lockade ner oss till Hemköp. Men dom hade tydligen kommit på vårat trick att smyga uppe vid G-salen men vi missade deras blinkningar på vägen ner. Men sen kände vi att det räckte med lek för den här natten. Men bilarnas bensintankar hade ju börjats tömma så vi tog en sista sväng till statoil och tankade på lite innan vi styrde hem till soffan igen.

Nattens sista film fick bli Michael Clayton men jag gav upp efter ungefär en kvart. Mycket för att jag var trött men också för att filmen höll ruskigt dålig klass. Fattade fan ingenting av den och då sover jag hellre. Tydligen hade dom andra också känt att det var dags att "call it even" och slocknat. Det blev slutet på en lika äventyrlig natt som så många gånger förut. Makalöst.

Sen har det ju varit en dag idag också. Jag förstår om ni "redan" nu börjar bli trötta på det här inlägget men jag fortsätter. Ibland är det underbart med detaljer också. Och idag vaknade vi upp till tonerna av Loffes nya ringsignal. Loffe snarkade sen vidare ett tag medan Crille (givetvis först uppe) surfade runt lite på datorn. Jag och Niffe flyttade över till soffan och slog på teven. Till min förtjusning var det Rännstensungar på ettan och jag såg den ju jätteofta när jag va liten så för mig var det ju en liten nostalgitripp. Jag tror inte dom andra uppskattade det lika mycket om jag ska va ärlig. Criffe drog hem av någon anlending men vi andra såg klart filmen. Jag tror ändå Loffe sken upp lite av den otroligt trallvänliga låten på slutet.

"Och skrämmer landsortsborna va"

Jag hamrade fast mig i datastolen ett tag medan Loffe och Niffe glodde vidare på Top Model. Ni kanske förstår att ingen av oss kände sig speciellt taggade på att göra annat än att bara chilla liksom. Men ibland är även det skönt. Vi försökte också hitta en bra serie att kolla på. Jag är ju verkligen på jakt efter en ny skön serie nu så vi letade lite. Vi tänkte ge Weeds en chans men en tio minuter in i det första avsnittet stängde vi av. Helt värdelöst. Nej jag tror jag satsar på Entourage istället.

Criffe ville sen ha skjuts hem från sin Rehab och farsan ville ner på bokrean så vi drog ut. Niffe drog bort till sin bil och fick köra hem med en rykande färsk böteslapp á 450 i handskfacket. Jag och farsan skjutsade sen hem Loffe till sitt och drog ner på Centrum för att kolla böcker. Eftersom jag inte direkt har råd att unna mig nåt läsbart nu tittade jag mest i kartböcker och skämtsamma böcker om uttjatade klyschor. Farsan tyckte de intressanta böckerna va lite för hårda mot plånboken så vi lämnade affären tomhänta. Där har ni lite att lära av, tjejer.

Efter korta svängar förbi Vilunda, Hemköp och 41:an fick jag äntligen tugga i mig en helt normal måltid. Till och med jag börjar bli trött på all skräpmat jag ätit den senaste tiden. Nu fick jag istället sätta tänderna i en citronmarinerad och sprödbakad torskfilé och knapra på soyakryddat ris. Jag skojar inte när jag säger att det kittlade oerhört skönt i kistan.

Criffe kom på en lysande idé att bio skulle bli kvällens happening. Loffe skulle tillbringa kvällen på hemmaplan med morsan men Niffe va som vanligt på. Timmen senare va allt ordnat, bonden hämtad, och ratten vispad i riktning Kista. Efter en smidig parkering i sydvästlig rikting ställde vi oss på trappan som rullade upp oss till Gallerian. Vi handlade biljetter till Jumper och drog sen igenom ett ödelagt köpcentrum till ICA och handlade godis. Tillbaka sen till biofotöljerna i en salong som knappt ens va halvfylld. Men det gjorde inte oss så mycket. Om filmen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Mina vänner va lite tveksamma i betygsättningen men jag tyckte fan den va riktigt bra. Jag håller med dom andra i att den stundtals blev nästan för överdriven och jag tror man hade kunnat göra det lite smidigare på en del ställen. Men annars tyckte jag den va skön och rätt häftig emellanåt. Jag gillar tanken på att man kan teleportera sig överallt. Det är nog min drömsuperkraft eller vad man ska säga. Jag måste också flika in lite kuriosa då dom i filmen sitter och äter på exakt samma restaurang i Rom där jag och farsan tuggade i oss en underbar pasta i höstas under vår Eurotrip. Det måste väl ändå anses som lite coolt. Men sammanfattningsvis skulle jag nog ge filmen fyra stolar av fem. Lite mindre överdrifter så hade den varit riktigt bra. Jag kanske borde vara med kräsen för att ge filmen ett rättvist betyg men det är väl inte förbjudet att gilla filmer, oavsett vad dom nu handlar om.

Hemfärden blev annars lugn och jag började nog på det här inlägget så fort jag kom innanför dörren så jag har väl egentligen sammafattat alla det minnesvärda detaljerna sen jag slutade det förra inlägget. Ni får ha överseende med att jag överdrev med detaljerna den här gången men vad ska man egentligen göra. Det här kommer va utmärkt att ge till barnbarnen när man blir gammal. Nu ska jag slå mig ner i soffan och kolla ett 24-avsnitt. Det blir nog lite Pågen också. Vi hörs snart igen. I alla fall om det fortsätter va så här händelserikt.

PEACE!
2008-02-27 @ 04:01:34 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 0.91