Eurotrip, dag 7 - Intåg i Roma
Dagens Lista!
Dagens Resa: Ferrara-Florens-Rom
Dagens Bästa: Pastan vid Pantheon, Riktigt gott och riktigt mysigt
Dagens Sämsta: Kan inte komma på nåt just nu. Får väl lägga till något nån annan gång i så fall.
Dagens Jobbigaste: Det va lite drygt att leta parkeringsplats i typ en timme.
Dagens Bild:
Nu sitter man här en helt vanlig måndagkväll och känner lite bloggabstinens. Trots att jag skrev senast igår så vill fingrarna tillbaka till tangentbordet för att kladda ner några rader. Så jag tänkte att det får bli en redogörelse för ännu en dag på vår Eurotrip. Vi börjar närma oss slutet. Men än finns det mängder med kul saker att berätta om
Som ni vet blev det ju ett litet antiklimax att behöva lämna Venedig och istället övernatta i Ferrara. Men på morgonen när man för en gångs skull fått i sig lite frukost så känder det inte lika dumt längre. För vi hade ju klarat av en hel del mil kvällen innan så nu var dagens resa redan påbörjad. Det va skönt att faktiskt ha riktigt gott om tid ifall man ville stanna någonstans på vägen.
Det var väl också vad vi hade tänkt så efter de sedvanliga milen på motorvägen svängde vi i in i Renässansens vagga, Firenze eller Florens om man så behagar. För första gången på den här resan kom jag till en plats som jag faktiskt redan har varit i. Men senast det begav sig var jag så liten att jag inte ens kände till min egen existens ungefär. Så inte fanns det några minnen från denna vackra stad alls. Men jag fick lite den här dagen istället. Vi ställde ifrån oss bilen på en parkering mitt på en bro. Bara det tycker jag är lite speciellt. Sen när har man kunnat parkera på broar?
Sen tog vi en tur genom stan. Måste tillägga att det va högsommar i luften och vinterkylan kändes väldigt avlägsen. Så det va inga problem att gå omkring och glassa i en sån härlig stad som Florens va. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det men jag blev väldigt förtjust i den här stan efter inte alls lång tid. Jag kan verkligen inte komma på varför men jag gillade att bara gå omkring och få se en hel del fina ställen med mycket gamla fina hus. Sen var det väl bara känslan att befinna sig i en romantisk stad när solen stekte på som gjorde att man blev lite harmonisk.
På tal om broar så finns det en ganska speciell bro. För på bron ligger ett flertal hus. Eller egentligen består bron av ett antal hus med en "gata" i mitten. Lite svårt att förklara. Ni får se det på en bild nån gång. Men den va lite rolig även om det va ganska mycket folk som ville trängas på den bron.
Men sen var det dags att röra sig vidare. Vårt mål denna dag var också vårt slutmål på hela resan. Nämligen Roma! Och efter en sista genomgång av de nu "lite" uttjatade skivorna så susade vi in i detta historiska näste. För historiskt är precis vad det är. Hela rom är typ ett museum. Men mer om det sen.
Vi letade oss fram till centralstationen. Vi tänkte att det borde va lättast att skaffa ett bra hotell därifrån. Och vi hann knappt ställa oss i kön förrän vi fick napp. Men det på ett för mig ganska oväntat sätt. Det kom nämligen fram en snubbe till oss och frågade om vi var intresserade av ett hotellrum. Och eftersom det va det vi va ute efter så började vi lyssna. Och han hade tydligen det perfekta rummet för oss så han drog med oss ut till någon buss som skulle ta oss till nåt hotell han visste. Jag kände om jag ska va ärlig lite oro. Jag hade ju ingen aning om vart han skulle ta oss liksom. Men allt verkade stämma och lite senare stod vi utanför ett hotell ganska centralt. Och ännu lite senare stod vi ett stort rum på översta våningen med en ganska skön utsikt över nån ganska livlig gata. Vi hade dessutom fått det för halva priset.
Jag tror både jag och farsan ändå på nåt sätt kände sig lurade. Det kändes inte rätt på nåt sätt och jag kan väl inte direkt säga varför. Men det va ju inget fuffens som jag hittade i alla fall och kanske är det bara så det fungerar i Rom. Det är väl fel på oss som är vana med att det går till på andra sätt.
Men efter att den där lilla oron lagt sig kändes det riktigt bra. Det va verkligen inget fel på det hotelrummet och det visade sig vara perfekt läge till både tunnelbana och sevärdheter. Så vi dröjde inte länge på rummet utan drog oss ut för en promenad. Jag fick som alltid ta hand om kartan och jag började bli ban med att gå omkring med näsan bland tecknade gator och torg. Men det gjorde mig verkligen ingenting. Jag gillar att ha full koll på var jag är. Tycker det dessutom är kul när man lär sig och hitta på ett nytt ställe. Och i de städerna vi besökt tycker jag har ganska bra koll på läget. Det skulle isf vara Venedig men fan, där går det inte att hitta. Knappt ens med karta.
Me det vi i alla fall tog sikte på först va Colosseum. Det kändes som om det är den sevärdheten som jag helst ville se i Rom och det tog inte speciellt lång tid att hitta dit. Det är ju ingen liten byggnad i alla fall. Och efter som skymningen lagt sig över stan så låg den väldiga arenan bara där och va vackert upplyst. Så jag och farsan tog oss ett varv och spanade in lite. För mig va den pampigare än vad jag hade väntat mig. Och sen som vanligt är det ju alltid speciellt att vara på kända platser. Nu var vi dessutom vid ett av världens sju nya underverk. Det är ju inte dåligt det. Bara sex kvar liksom.
Men vi fortsatte vår kvällsliga promenad och knatade in mer centralt i stan. Vi gick förbi nån stor pampig byggnad som tydligen ska vara nåt jättestort monument över någon kung. Och mitt emot denna byggnad fanns ruinerna i Forum Romanum. Kändes som en ganska stor kontrast. Men det gjorde det också väldigt speciellt och det gillar vi.
Sen blev det till att gå in bland små gränder för att ta sikte på en viss liten fontän. Och det är lite kul att man går runt på små bakgator i princip och helt plötsligt kommer man fram till ett torg där Fontana di Trevi finns. Och maken till fontän det där. Det är ju egentligen en hel fasad som slutar i en stor pool om man uttrycker sig så. Och det här lilla torget med den otroligt vackra fontänen blev snabbt mitt favoritställe i Rom. Och jag vet inte varför. Men det va bara en sån där plats där man inte behöver göra nåt speciellt. Bara sitta där på en marmorbänk och titta på det porlande vattnet och bara suga in känslan. En sån plats där man lätt skulle kunna låta timmarna gå utan att man gjorde annat än att tänka på livet.
Men nu hade vi inte riktigt tid med det. Jag hann i alla fall med att kasta ett mynt över axeln så som man ska göra om man vill komma tillbaka till denna stad. Hoppas verkligen jag får göra det också för jag bangar inte. Vi var sen tvungna att avbryta vår lilla rundtur för att flytta bilen. Efter nån viss tid så var det tydligen gratis att stå överallt i Rom så vi tänkte att det va lika bra att flytta den istället för att betala en massa pengar för att ha den vid station. Men att hitta parkeringsplats va långt ifrån lätt men vi förstod snabbt att en skylt som menar på att parkering är förbjuden inte följs överhuvudtaget. Så efter ett timlångt letande ställde vi oss lite halv olägligt men det pallade vi inte bry oss mer om just då. Magen hade nämligen börjat skrika efter mat och efter dagar med hamburgare och små halvdana måltider var det dags att slå till med en riktig middag. Så vi drog oss bort till Pantheon, som för mig också är en lite speciell plats. Det här torget brukar va med i en hel del filmer så jag kände igen mig på nåt sätt. Så där slog vi oss ner på en jättemysig resturang och under bar sommarkvällshimmel njöt vi av varsin pasta. Det va väl också då det egentligen slog mig hur mycket jag faktiskt fått uppleva den här resan. Och även om jag långt ifrån kunnat tagit in allt och smälta det så satt jag där och faktiskt tänkte att det här är fan ett minne för livet. Det var dessutom skönt att farsan och jag hade i mitt tycke ett väldigt givande samtal om lite allvarligare saker.
Men efter den utomordentligt goda måltiden kände vi väl att det räckte för dagen. Så vi gick längs några små mysiga gränder och gator och hittade vår stora gata och kom till slut fram till vårt hotell. Det sista hotellet på den här resan och precis som alltid slocknade jag nästan innan jag knappt fått huvudet på kudden. Och med lite tankar kring vår sista stundande dag med upplevelser i Roms olika hörn försvann jag in i drömmarnas värld.
To Be Continued...
PEACE!
Dagens Resa: Ferrara-Florens-Rom
Dagens Bästa: Pastan vid Pantheon, Riktigt gott och riktigt mysigt
Dagens Sämsta: Kan inte komma på nåt just nu. Får väl lägga till något nån annan gång i så fall.
Dagens Jobbigaste: Det va lite drygt att leta parkeringsplats i typ en timme.
Dagens Bild:
Nu sitter man här en helt vanlig måndagkväll och känner lite bloggabstinens. Trots att jag skrev senast igår så vill fingrarna tillbaka till tangentbordet för att kladda ner några rader. Så jag tänkte att det får bli en redogörelse för ännu en dag på vår Eurotrip. Vi börjar närma oss slutet. Men än finns det mängder med kul saker att berätta om
Som ni vet blev det ju ett litet antiklimax att behöva lämna Venedig och istället övernatta i Ferrara. Men på morgonen när man för en gångs skull fått i sig lite frukost så känder det inte lika dumt längre. För vi hade ju klarat av en hel del mil kvällen innan så nu var dagens resa redan påbörjad. Det va skönt att faktiskt ha riktigt gott om tid ifall man ville stanna någonstans på vägen.
Det var väl också vad vi hade tänkt så efter de sedvanliga milen på motorvägen svängde vi i in i Renässansens vagga, Firenze eller Florens om man så behagar. För första gången på den här resan kom jag till en plats som jag faktiskt redan har varit i. Men senast det begav sig var jag så liten att jag inte ens kände till min egen existens ungefär. Så inte fanns det några minnen från denna vackra stad alls. Men jag fick lite den här dagen istället. Vi ställde ifrån oss bilen på en parkering mitt på en bro. Bara det tycker jag är lite speciellt. Sen när har man kunnat parkera på broar?
Sen tog vi en tur genom stan. Måste tillägga att det va högsommar i luften och vinterkylan kändes väldigt avlägsen. Så det va inga problem att gå omkring och glassa i en sån härlig stad som Florens va. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det men jag blev väldigt förtjust i den här stan efter inte alls lång tid. Jag kan verkligen inte komma på varför men jag gillade att bara gå omkring och få se en hel del fina ställen med mycket gamla fina hus. Sen var det väl bara känslan att befinna sig i en romantisk stad när solen stekte på som gjorde att man blev lite harmonisk.
På tal om broar så finns det en ganska speciell bro. För på bron ligger ett flertal hus. Eller egentligen består bron av ett antal hus med en "gata" i mitten. Lite svårt att förklara. Ni får se det på en bild nån gång. Men den va lite rolig även om det va ganska mycket folk som ville trängas på den bron.
Men sen var det dags att röra sig vidare. Vårt mål denna dag var också vårt slutmål på hela resan. Nämligen Roma! Och efter en sista genomgång av de nu "lite" uttjatade skivorna så susade vi in i detta historiska näste. För historiskt är precis vad det är. Hela rom är typ ett museum. Men mer om det sen.
Vi letade oss fram till centralstationen. Vi tänkte att det borde va lättast att skaffa ett bra hotell därifrån. Och vi hann knappt ställa oss i kön förrän vi fick napp. Men det på ett för mig ganska oväntat sätt. Det kom nämligen fram en snubbe till oss och frågade om vi var intresserade av ett hotellrum. Och eftersom det va det vi va ute efter så började vi lyssna. Och han hade tydligen det perfekta rummet för oss så han drog med oss ut till någon buss som skulle ta oss till nåt hotell han visste. Jag kände om jag ska va ärlig lite oro. Jag hade ju ingen aning om vart han skulle ta oss liksom. Men allt verkade stämma och lite senare stod vi utanför ett hotell ganska centralt. Och ännu lite senare stod vi ett stort rum på översta våningen med en ganska skön utsikt över nån ganska livlig gata. Vi hade dessutom fått det för halva priset.
Jag tror både jag och farsan ändå på nåt sätt kände sig lurade. Det kändes inte rätt på nåt sätt och jag kan väl inte direkt säga varför. Men det va ju inget fuffens som jag hittade i alla fall och kanske är det bara så det fungerar i Rom. Det är väl fel på oss som är vana med att det går till på andra sätt.
Men efter att den där lilla oron lagt sig kändes det riktigt bra. Det va verkligen inget fel på det hotelrummet och det visade sig vara perfekt läge till både tunnelbana och sevärdheter. Så vi dröjde inte länge på rummet utan drog oss ut för en promenad. Jag fick som alltid ta hand om kartan och jag började bli ban med att gå omkring med näsan bland tecknade gator och torg. Men det gjorde mig verkligen ingenting. Jag gillar att ha full koll på var jag är. Tycker det dessutom är kul när man lär sig och hitta på ett nytt ställe. Och i de städerna vi besökt tycker jag har ganska bra koll på läget. Det skulle isf vara Venedig men fan, där går det inte att hitta. Knappt ens med karta.
Me det vi i alla fall tog sikte på först va Colosseum. Det kändes som om det är den sevärdheten som jag helst ville se i Rom och det tog inte speciellt lång tid att hitta dit. Det är ju ingen liten byggnad i alla fall. Och efter som skymningen lagt sig över stan så låg den väldiga arenan bara där och va vackert upplyst. Så jag och farsan tog oss ett varv och spanade in lite. För mig va den pampigare än vad jag hade väntat mig. Och sen som vanligt är det ju alltid speciellt att vara på kända platser. Nu var vi dessutom vid ett av världens sju nya underverk. Det är ju inte dåligt det. Bara sex kvar liksom.
Men vi fortsatte vår kvällsliga promenad och knatade in mer centralt i stan. Vi gick förbi nån stor pampig byggnad som tydligen ska vara nåt jättestort monument över någon kung. Och mitt emot denna byggnad fanns ruinerna i Forum Romanum. Kändes som en ganska stor kontrast. Men det gjorde det också väldigt speciellt och det gillar vi.
Sen blev det till att gå in bland små gränder för att ta sikte på en viss liten fontän. Och det är lite kul att man går runt på små bakgator i princip och helt plötsligt kommer man fram till ett torg där Fontana di Trevi finns. Och maken till fontän det där. Det är ju egentligen en hel fasad som slutar i en stor pool om man uttrycker sig så. Och det här lilla torget med den otroligt vackra fontänen blev snabbt mitt favoritställe i Rom. Och jag vet inte varför. Men det va bara en sån där plats där man inte behöver göra nåt speciellt. Bara sitta där på en marmorbänk och titta på det porlande vattnet och bara suga in känslan. En sån plats där man lätt skulle kunna låta timmarna gå utan att man gjorde annat än att tänka på livet.
Men nu hade vi inte riktigt tid med det. Jag hann i alla fall med att kasta ett mynt över axeln så som man ska göra om man vill komma tillbaka till denna stad. Hoppas verkligen jag får göra det också för jag bangar inte. Vi var sen tvungna att avbryta vår lilla rundtur för att flytta bilen. Efter nån viss tid så var det tydligen gratis att stå överallt i Rom så vi tänkte att det va lika bra att flytta den istället för att betala en massa pengar för att ha den vid station. Men att hitta parkeringsplats va långt ifrån lätt men vi förstod snabbt att en skylt som menar på att parkering är förbjuden inte följs överhuvudtaget. Så efter ett timlångt letande ställde vi oss lite halv olägligt men det pallade vi inte bry oss mer om just då. Magen hade nämligen börjat skrika efter mat och efter dagar med hamburgare och små halvdana måltider var det dags att slå till med en riktig middag. Så vi drog oss bort till Pantheon, som för mig också är en lite speciell plats. Det här torget brukar va med i en hel del filmer så jag kände igen mig på nåt sätt. Så där slog vi oss ner på en jättemysig resturang och under bar sommarkvällshimmel njöt vi av varsin pasta. Det va väl också då det egentligen slog mig hur mycket jag faktiskt fått uppleva den här resan. Och även om jag långt ifrån kunnat tagit in allt och smälta det så satt jag där och faktiskt tänkte att det här är fan ett minne för livet. Det var dessutom skönt att farsan och jag hade i mitt tycke ett väldigt givande samtal om lite allvarligare saker.
Men efter den utomordentligt goda måltiden kände vi väl att det räckte för dagen. Så vi gick längs några små mysiga gränder och gator och hittade vår stora gata och kom till slut fram till vårt hotell. Det sista hotellet på den här resan och precis som alltid slocknade jag nästan innan jag knappt fått huvudet på kudden. Och med lite tankar kring vår sista stundande dag med upplevelser i Roms olika hörn försvann jag in i drömmarnas värld.
To Be Continued...
PEACE!
Bland periodslut och skrattsalvor
Veckans Lista!
Veckans Happening: Får väl vara matchen igår mest för att vi hade en jävligt kul kväll.
Veckans Bästa: Period 1 är över, Aldrig mer Filosofi!!!
Veckans Sämsta: Otur med en del betyg. Men det är väl smällar man får ta
Veckans Jobbigaste: Så mycket pluggande. Varenda kväll har det varit nånting.
Veckans Citat: "Ta det med en nypa salt" - Jesper Tebrand 17/11-07
Veckans Film: Fullpackat
Veckans Låt: Det är vårt liv - Magnus Uggla
Veckorna rullar på som aldrig förr och söndagen har kommit. Det betyder att jag återigen tänker slå mig ner vid mitt tangentbord och försöka sammanfatta den gångna veckan i ett så kallat blogginlägg. Som vanligt så vet jag inte exakt vad det kommer innehålla. Kör på den gamla vanliga stilen att jag kommer på under skrivandets gång så får det bli som det blir. Och det brukar ju bli bra på det sättet så varför ändra sätt ?
Men till att börja med tänker jag ösa ur mig lite irriation. Och det till er som använder min blogg som nåt jävla klotterplank för att lindra rastlösheten en fredagkväll ute i Töjnan. Tobbe tänker jag inte klaga på den här gången för dels så har jag fått höra att endast hans snarkningar va inblandade och dels så har han redan fått ett helt inlägg emot sig om just detta så han behöver inte mer sånt nu tycker jag. Och Mini pallar jag inte heller hetsa så mycket på eftersom han redan bett om ursäkt och dessutom inte förtjänar skit. Det är bara nåt jag tycker.
Men så har vi den här Flemströmmaren som alltid på ett eller annat sätt vill synas på min blogg och gör vad som helst för att hans namn ska nämnas ett par gånger varje söndag. Och visst har du återigen lyckats. Men jag tänker inte ge dig ett helt inlägg för det är du inte värd. Men eftersom du tigger om en utskällning så får jag väl skriva nånting så du blir nöjd.
Och det jag har att säga är att använd inte min blogg som någon slags terapiverksamhet. Du har all frihet i världen att välja om du vill läsa bloggen och sen efteråt kommentera den. Men om du väljer att faktiskt plöja igenom text om mitt liv så förväntar jag mig en seriös kommentar och ingen löjlig berättelse som du skrattat ihop på fem minuter. Om du har skrivlust för nåt löjligt så kan du ju uppdatera din dagbok till blogg som inte har sett nya meningar sen sekelskiftet ungefär. Om inte annat kan du ju alltid skriva i kommentarerna för där ser det ju tunt ut.
Ajja nog om Flemström. Nu har jag skällt ut honom så nu behöver han inte få mer befogad pajkastning på ett tag. Sen kan jag inte lova att detta inlägg i fortsättningen helt uteblir från pikar till Flemman. Men samtidigt hör ju det till vanligheterna så.
Men jag får väl sätta igång att berätta vad som faktiskt har hänt den här veckan. Ni kanske har fattat att mycket den här veckan har handlat om mitt skolarbete så givetvis kommer det ta en del plats i det här inlägget. Jag vet att det inte är det direkt roligaste att läsa om men om jag utesluter det tråkiga kanske ni inbillar er att mitt liv enbart är en dans på rosor, vilket det självklart inte är. Men jag drar igenom mitt tråkiga skolskit nu så behöver ni inte läsa mer om det sen.
Sista veckan på perioden inleddes i måndags och det brukar ju oftast betyda en hel del prov och inlämmningar och kanske en och annan redovisning. Inte va det annorlunda den här gången. Måndagen rivstartade med Filosofi där vi hade redovisning på vårt fördjupningsarbete. Det gick väl ganska bra även om jag trodde det skulle vara mer diskussion kring det hela. Men det va över på en kvart och det bangar inte jag på. Så istället pluggade jag in i det sista till Psykologi-provet som ägde rum nästa lektion.
Resultatet av det kan jag inte för mitt liv veta. Efter första provet kändes det fett bra och trodde att jag hade chans på MVG. Men sen fick jag ett G upptryckt i ansiktet istället så det va ju inte så kul. Och det kändes minst lika bra den här gången men nu vågar jag inte hoppas på någonting. Men jag vill verkligen att det ska bli ett VG så jag inte får G i det här ämnet. Tycker fan jag är bättre på psykologi än ett G skulle visa. Fast kanske är det så att jag inte kan skilja på de 50 olika perspektiven. Men jag fattar bara inte grejjen. Om någon kommer till mig med ett problem dom har så försöker jag ju förstå varför och sen hitta en lösning. Det brukar ju oftast gå bra om jag får fråga mina "klienter". Men vilken perspektiv jag höll mig till har jag ingen aning om och inte fan spelar det nån roll för mig heller. Men det är väl bara så skolan är. Det viktiga är inte att du kan lösa ett problem. Det viktigaste är att du kan lösa det på 23 olika sätt och gärna veta exakta skillnader mellan dom och va varje sätt har för postitiva och negativa egenskaper.
Så vi får väl se var betyget hamnar på i Psykologi. Fick i fredags reda på att Filosofibetyget blev ett starkt G. Om någon hade frågat mig för en månad sen om jag va nöjd med det så hade jag sagt JA tio gånger om. Men den senaste tiden har jag faktiskt känt att jag haft chans på VG så jag har verkligen försökt. Men jag hamnade precis på gränsen och tydligen så kunde jag inte övertyga vår lärare tillräckligt på fördjupningen så det fick bli en trappa ner på betygstrappan. Men det är väl tur att det va Filosofi ändå. För mig är det verkligen inte det ämnet jag upplever som viktigast här i livet.
Jag skrev förövrigt en uppsats om Sybil, en film som vi såg på Psykologin, till i onsdags. Måste säga att den var fett svår att skriva och sumpar jag mitt VG så kommer det va för att den uppsatsen inte höll måttet. Men vi får se helt enkelt.
Sen har vi ju datakunskapen där jag kämpat för ett MVG hela tiden. Men efter ett VG på teoriprovet så va jag inställd på att det inte skulle bli nåt MVG. Men sen fick jag MVG på mitt word-arbete och så som jag upplevde det så va mitt Excel-arbete nåt i den stilen också. Men jag har en liten pratstund inbokad med Ragge på måndag så då får vi se vad han tycker. Kanske kan jag få det där högsta betyget trots allt. Men som jag sagt innan pallar jag inte hoppas på nåt längre. Blir bara så besviken då.
Men jag fick i alla fall VG i Affärsjuridik. Måste säga att jag inte direkt gjorde mycket på lektionerna för att förtjäna det betyget. Men jag tror att det räcker med att vara ganska aktiv på genomgångarna så att Krister tror att du är intresserad. Den taktiken har jag kört mot honom i 250 poäng nu med utgång VG överallt. Så jag bangar inte. Men det är lite synd att den kursen är slut för jag diggade vår grupp. Faktiskt samma med psykologin men där va ämnet så segt så där gör det inte lika mycket.
Ajja. Nu får jag väl ta och sluta snacka om plugget. Ska ju tillbaka dit imorn för att inleda nästa jobbiga period. Men jag tror ändå att den kommer kännas lättare. Har lite fler kurser med folk jag känner nu så det känns ju bra. Naturkunskapen med Tobbe och Flemman blir nog höjdpunkten om jag får tippa såhär på förhand. Men vi får se.
En annan grej jag kommer sakna är mitt lunchhål. Det va faktiskt skönt att kunna ta det lugnt i skolan ett par timmar där mitt på dan. Nu den senaste veckan har det hålet betytt ett par omgångar Liero. Vet inte hur jag har kunnat fastna på det där sjuka spelet. Men jävligt kul är det i alla fall. Speciellt om man kör Foodfight. Jag orkar inte förklara i detalj vad spelet går ut på. Ni får testa själva helt enkelt så kanske ni förstår varför jag till och med spelar det hemma själv.
Nu över till nåt som inte alls har med skolan att göra. Igår va det nämligen dags för ännu en kvalmatch för vårt fina gulablåa landslag. Den här gången blev man bjuden hem till Martin dit nästan hela Snappers också fått en inbjudan. Men själva matchen blev för mig ganska snart en kuliss. Mest för att Spanien tog ledningen och då kändes matchen körd. Men också för att vi hade det ganska kul där i soffan utan att vi behövde se Petter Hansson göra bort sig på teven. Nej vi satt istället och garvade åt det mesta och självklart handlade det mesta om Flemmans påhitt. Först så skulle han försöka flippa upp godisar och fånga med munnen men det gick ju inte alls om man säger så. Han va närmare teven än sig själv om ni förstår vart jag är på väg. Sen började vi garva åt hans val av lösgodis. Flemman själv tyckte till och med att det inte va nå höjdargodis han hade skrapat ihop. Jag själv tyckte det såg ut som om Eivor 85 hade mixat ihop den påsen. Det innehöll inte en enda sötsak, Bara massa choklad och salta godisar och de flesta sådan man slapp tugga. Jag tror att flemman tänkte ekonomiskt när han plockade ner en massa evighetssalta bumlingar så att han skulle kunna ha kvar godiset hur länge som helst. Och Mini bevisade att en salt bumling räcker från den 16:e matchminuten till den 42:a. Men så var det med den saken.
Vi frågade Flemman hur han kände sig efter alla våra påhopp på honom men enligt honom så tog han det med en nypa salt. Lite senare efter att jag roffat åt mig hans godispåse på jakt efter någonting som faktiskt skulle va gott så försökte jag ge tillbaks påsen till honom. När han först inte lyssnade så ropade jag på honom att han skulle "ta det med en nypa salt" Jag försökte bara va lite fyndig eftersom påsen enbart innehöll salt men Mini och Mackan tyckte tydligen att det var kvällens roligaste och i alla fall mackan garvade så att tårarna rann. Så därför sätter jag mig själv på veckans kommentar. Inte för att kommentaren i sig va vidare klockren, utan för att det drog loss mest skrattsalvor.
I övrigt blev det en hel del citat från Space Jam. "Ta inte hit mig igen, okej?" blev en beprövad jävel som Mini av någon anledning uppskattade. Och som vanligt lyckas han flika in den på precis rätt ställe så att det bara låter klockrent. Måste säga det Mini att du är för jävla skön. Saknar fan våra historietimmar. Fan va kul vi hade då. Och lika kul hade vi igår. Tack för det.
Ni som inte var där igår kanske uppfattar våra samtalsämnen och citat som aningen konstiga och jag förstår er för det finns inget normalt i det. Men det är väl vårt sätt att undrhålla oss själva och man får alltid skratta rejält med det här gänget. Nåt jag uppskattar väldigt mycket.
Eftersom veckan bestod av en hel del plugg som ofta ledde till sena nätter med lite sömn så valde jag att ta en tupplur efter skolan varje dag. Det kanska ska bli min nya grej. För det finns ingen tid på dygnet som är skönare att sova på än efter skolan. Två-tre timmars sömn då så är du pigg resten av kvällen. Dessutom behöver du inte få lika dåligt samvete för att klockan tickar över ett innan du somnar.
I övrigt har det inte alls vart någon vidare äventyrlig vecka. Får väl hoppas att nästa vecka blir intressantare. Men vad som sker då får ni läsa mer om i nästa veckas inlägg. Nu ska jag försöka ta tag i städningen av mitt rum. Bara det är ett äventyr i sig.
Ha det gött!
PEACE!
Veckans Happening: Får väl vara matchen igår mest för att vi hade en jävligt kul kväll.
Veckans Bästa: Period 1 är över, Aldrig mer Filosofi!!!
Veckans Sämsta: Otur med en del betyg. Men det är väl smällar man får ta
Veckans Jobbigaste: Så mycket pluggande. Varenda kväll har det varit nånting.
Veckans Citat: "Ta det med en nypa salt" - Jesper Tebrand 17/11-07
Veckans Film: Fullpackat
Veckans Låt: Det är vårt liv - Magnus Uggla
Veckorna rullar på som aldrig förr och söndagen har kommit. Det betyder att jag återigen tänker slå mig ner vid mitt tangentbord och försöka sammanfatta den gångna veckan i ett så kallat blogginlägg. Som vanligt så vet jag inte exakt vad det kommer innehålla. Kör på den gamla vanliga stilen att jag kommer på under skrivandets gång så får det bli som det blir. Och det brukar ju bli bra på det sättet så varför ändra sätt ?
Men till att börja med tänker jag ösa ur mig lite irriation. Och det till er som använder min blogg som nåt jävla klotterplank för att lindra rastlösheten en fredagkväll ute i Töjnan. Tobbe tänker jag inte klaga på den här gången för dels så har jag fått höra att endast hans snarkningar va inblandade och dels så har han redan fått ett helt inlägg emot sig om just detta så han behöver inte mer sånt nu tycker jag. Och Mini pallar jag inte heller hetsa så mycket på eftersom han redan bett om ursäkt och dessutom inte förtjänar skit. Det är bara nåt jag tycker.
Men så har vi den här Flemströmmaren som alltid på ett eller annat sätt vill synas på min blogg och gör vad som helst för att hans namn ska nämnas ett par gånger varje söndag. Och visst har du återigen lyckats. Men jag tänker inte ge dig ett helt inlägg för det är du inte värd. Men eftersom du tigger om en utskällning så får jag väl skriva nånting så du blir nöjd.
Och det jag har att säga är att använd inte min blogg som någon slags terapiverksamhet. Du har all frihet i världen att välja om du vill läsa bloggen och sen efteråt kommentera den. Men om du väljer att faktiskt plöja igenom text om mitt liv så förväntar jag mig en seriös kommentar och ingen löjlig berättelse som du skrattat ihop på fem minuter. Om du har skrivlust för nåt löjligt så kan du ju uppdatera din dagbok till blogg som inte har sett nya meningar sen sekelskiftet ungefär. Om inte annat kan du ju alltid skriva i kommentarerna för där ser det ju tunt ut.
Ajja nog om Flemström. Nu har jag skällt ut honom så nu behöver han inte få mer befogad pajkastning på ett tag. Sen kan jag inte lova att detta inlägg i fortsättningen helt uteblir från pikar till Flemman. Men samtidigt hör ju det till vanligheterna så.
Men jag får väl sätta igång att berätta vad som faktiskt har hänt den här veckan. Ni kanske har fattat att mycket den här veckan har handlat om mitt skolarbete så givetvis kommer det ta en del plats i det här inlägget. Jag vet att det inte är det direkt roligaste att läsa om men om jag utesluter det tråkiga kanske ni inbillar er att mitt liv enbart är en dans på rosor, vilket det självklart inte är. Men jag drar igenom mitt tråkiga skolskit nu så behöver ni inte läsa mer om det sen.
Sista veckan på perioden inleddes i måndags och det brukar ju oftast betyda en hel del prov och inlämmningar och kanske en och annan redovisning. Inte va det annorlunda den här gången. Måndagen rivstartade med Filosofi där vi hade redovisning på vårt fördjupningsarbete. Det gick väl ganska bra även om jag trodde det skulle vara mer diskussion kring det hela. Men det va över på en kvart och det bangar inte jag på. Så istället pluggade jag in i det sista till Psykologi-provet som ägde rum nästa lektion.
Resultatet av det kan jag inte för mitt liv veta. Efter första provet kändes det fett bra och trodde att jag hade chans på MVG. Men sen fick jag ett G upptryckt i ansiktet istället så det va ju inte så kul. Och det kändes minst lika bra den här gången men nu vågar jag inte hoppas på någonting. Men jag vill verkligen att det ska bli ett VG så jag inte får G i det här ämnet. Tycker fan jag är bättre på psykologi än ett G skulle visa. Fast kanske är det så att jag inte kan skilja på de 50 olika perspektiven. Men jag fattar bara inte grejjen. Om någon kommer till mig med ett problem dom har så försöker jag ju förstå varför och sen hitta en lösning. Det brukar ju oftast gå bra om jag får fråga mina "klienter". Men vilken perspektiv jag höll mig till har jag ingen aning om och inte fan spelar det nån roll för mig heller. Men det är väl bara så skolan är. Det viktiga är inte att du kan lösa ett problem. Det viktigaste är att du kan lösa det på 23 olika sätt och gärna veta exakta skillnader mellan dom och va varje sätt har för postitiva och negativa egenskaper.
Så vi får väl se var betyget hamnar på i Psykologi. Fick i fredags reda på att Filosofibetyget blev ett starkt G. Om någon hade frågat mig för en månad sen om jag va nöjd med det så hade jag sagt JA tio gånger om. Men den senaste tiden har jag faktiskt känt att jag haft chans på VG så jag har verkligen försökt. Men jag hamnade precis på gränsen och tydligen så kunde jag inte övertyga vår lärare tillräckligt på fördjupningen så det fick bli en trappa ner på betygstrappan. Men det är väl tur att det va Filosofi ändå. För mig är det verkligen inte det ämnet jag upplever som viktigast här i livet.
Jag skrev förövrigt en uppsats om Sybil, en film som vi såg på Psykologin, till i onsdags. Måste säga att den var fett svår att skriva och sumpar jag mitt VG så kommer det va för att den uppsatsen inte höll måttet. Men vi får se helt enkelt.
Sen har vi ju datakunskapen där jag kämpat för ett MVG hela tiden. Men efter ett VG på teoriprovet så va jag inställd på att det inte skulle bli nåt MVG. Men sen fick jag MVG på mitt word-arbete och så som jag upplevde det så va mitt Excel-arbete nåt i den stilen också. Men jag har en liten pratstund inbokad med Ragge på måndag så då får vi se vad han tycker. Kanske kan jag få det där högsta betyget trots allt. Men som jag sagt innan pallar jag inte hoppas på nåt längre. Blir bara så besviken då.
Men jag fick i alla fall VG i Affärsjuridik. Måste säga att jag inte direkt gjorde mycket på lektionerna för att förtjäna det betyget. Men jag tror att det räcker med att vara ganska aktiv på genomgångarna så att Krister tror att du är intresserad. Den taktiken har jag kört mot honom i 250 poäng nu med utgång VG överallt. Så jag bangar inte. Men det är lite synd att den kursen är slut för jag diggade vår grupp. Faktiskt samma med psykologin men där va ämnet så segt så där gör det inte lika mycket.
Ajja. Nu får jag väl ta och sluta snacka om plugget. Ska ju tillbaka dit imorn för att inleda nästa jobbiga period. Men jag tror ändå att den kommer kännas lättare. Har lite fler kurser med folk jag känner nu så det känns ju bra. Naturkunskapen med Tobbe och Flemman blir nog höjdpunkten om jag får tippa såhär på förhand. Men vi får se.
En annan grej jag kommer sakna är mitt lunchhål. Det va faktiskt skönt att kunna ta det lugnt i skolan ett par timmar där mitt på dan. Nu den senaste veckan har det hålet betytt ett par omgångar Liero. Vet inte hur jag har kunnat fastna på det där sjuka spelet. Men jävligt kul är det i alla fall. Speciellt om man kör Foodfight. Jag orkar inte förklara i detalj vad spelet går ut på. Ni får testa själva helt enkelt så kanske ni förstår varför jag till och med spelar det hemma själv.
Nu över till nåt som inte alls har med skolan att göra. Igår va det nämligen dags för ännu en kvalmatch för vårt fina gulablåa landslag. Den här gången blev man bjuden hem till Martin dit nästan hela Snappers också fått en inbjudan. Men själva matchen blev för mig ganska snart en kuliss. Mest för att Spanien tog ledningen och då kändes matchen körd. Men också för att vi hade det ganska kul där i soffan utan att vi behövde se Petter Hansson göra bort sig på teven. Nej vi satt istället och garvade åt det mesta och självklart handlade det mesta om Flemmans påhitt. Först så skulle han försöka flippa upp godisar och fånga med munnen men det gick ju inte alls om man säger så. Han va närmare teven än sig själv om ni förstår vart jag är på väg. Sen började vi garva åt hans val av lösgodis. Flemman själv tyckte till och med att det inte va nå höjdargodis han hade skrapat ihop. Jag själv tyckte det såg ut som om Eivor 85 hade mixat ihop den påsen. Det innehöll inte en enda sötsak, Bara massa choklad och salta godisar och de flesta sådan man slapp tugga. Jag tror att flemman tänkte ekonomiskt när han plockade ner en massa evighetssalta bumlingar så att han skulle kunna ha kvar godiset hur länge som helst. Och Mini bevisade att en salt bumling räcker från den 16:e matchminuten till den 42:a. Men så var det med den saken.
Vi frågade Flemman hur han kände sig efter alla våra påhopp på honom men enligt honom så tog han det med en nypa salt. Lite senare efter att jag roffat åt mig hans godispåse på jakt efter någonting som faktiskt skulle va gott så försökte jag ge tillbaks påsen till honom. När han först inte lyssnade så ropade jag på honom att han skulle "ta det med en nypa salt" Jag försökte bara va lite fyndig eftersom påsen enbart innehöll salt men Mini och Mackan tyckte tydligen att det var kvällens roligaste och i alla fall mackan garvade så att tårarna rann. Så därför sätter jag mig själv på veckans kommentar. Inte för att kommentaren i sig va vidare klockren, utan för att det drog loss mest skrattsalvor.
I övrigt blev det en hel del citat från Space Jam. "Ta inte hit mig igen, okej?" blev en beprövad jävel som Mini av någon anledning uppskattade. Och som vanligt lyckas han flika in den på precis rätt ställe så att det bara låter klockrent. Måste säga det Mini att du är för jävla skön. Saknar fan våra historietimmar. Fan va kul vi hade då. Och lika kul hade vi igår. Tack för det.
Ni som inte var där igår kanske uppfattar våra samtalsämnen och citat som aningen konstiga och jag förstår er för det finns inget normalt i det. Men det är väl vårt sätt att undrhålla oss själva och man får alltid skratta rejält med det här gänget. Nåt jag uppskattar väldigt mycket.
Eftersom veckan bestod av en hel del plugg som ofta ledde till sena nätter med lite sömn så valde jag att ta en tupplur efter skolan varje dag. Det kanska ska bli min nya grej. För det finns ingen tid på dygnet som är skönare att sova på än efter skolan. Två-tre timmars sömn då så är du pigg resten av kvällen. Dessutom behöver du inte få lika dåligt samvete för att klockan tickar över ett innan du somnar.
I övrigt har det inte alls vart någon vidare äventyrlig vecka. Får väl hoppas att nästa vecka blir intressantare. Men vad som sker då får ni läsa mer om i nästa veckas inlägg. Nu ska jag försöka ta tag i städningen av mitt rum. Bara det är ett äventyr i sig.
Ha det gött!
PEACE!
Eurotrip, dag 6 - Från San Siro till Suckarnas bro
Dagens Lista!
Dagens Resa: San Remo-Milano-Venedig-Ferrara
Dagens Bästa: San Siro
Dagens Sämsta: Venedig fullbokat!
Dagens Jobbigaste: En av det där dagarna då en stor mängd motorväg skulle plöjas
Dagens Bild:
Jag är äntligen tillbaka. Förstår att in väntat länge på att få höra fortsättningen på min spännande resa genom Europa. Det va ju några dagar sen jag skrev sist men som alltid har jag en bra bortförklaring till det. Den här veckan har nämligen varit hektisk när det gäller pluggandet så det har tagit fokus från mitt bloggande. Vill ni klaga så gör det till Gunilla Ljungbo eller möjligtvis skolan i allmänhet.
Men jag tänker i alla fall inte ödsla mer tid på sånt nu på ett tag. I alla fall inte nu i helgen. Därför har jag nu gått om tid på mig att fortsätta och så småningom avsluta min lilla reseskildring.
Men var va vi sist, Jo just det. Jag hade somnat in i San Remo en somrig novemberdag, hur konstigt det än låter. Och när jag slog upp ögonen började den sjätte dagen under det så kallade Europa-äventyret. Vi hade kommit så långt att Frankrike fick ses som historia. Istället riktade vi blickarna ut över Italien och vad det hade att erbjuda.
Vi hade idag bestämt oss för att korsa landet och inta Venedig framåt kvällen men för att nå dit så va det ett antal mil på den italienska motorvägen som vi skulle avklara så ingen tid fick spillas på att sova ut. Istället drog vi iväg med vår nya bil som farsan varit och hämtat under morgonen. Denna gång en lite mindre variant men som för det inte va nåt jag tyckte nånting dåligt om.
Som vanligt är det alltid lite svårigheter när man ska hitta ut ur en stad men vi hittade vår lilla utväg och klättrade upp på motorvägen. Sen väntade ett par timmar på en smått fantastisk motorväg. Ni som åkt mellan Södertälje och Nyköping vet hur motsatsen ser ut. Den här slingrade sig genom höga berg och över djupa dalar. Tunnlarna och viadukterna avlöste som varandra och ovanför oss sken solen som aldrig förr. Det va för en gångs skull en riktig rolig resa längs en motorväg och helt plötsligt kändes skivorna bra igen.
Vi närmade oss Genoa och min far hade då räknat tunnlarna till 75 stycken. Det ska tilläggas att detta var på kanske en sträcka på ungefär 10 mil. Inte dåligt måste jag få säga. Men Genoa fick tyvärr nöja sig utan ett besök från grabbarna Tebrand. I alla fall för den här gången. Istället svängde vi av norrut mot Milano. Nu väntade i alla fall jag mig ännu mera berg eftersom alla vet att norrut från alla punkter i Italien finns Alperna. Men inte fan blev det mycket fler tunnlar. Istället bredde slätterna ut sig och rakt i mitten av dessa sträckte sig motorvägen. Och jag överdriver inte när den va totalt spikrak och därmed också dötråkig.
Men vi nådde i alla fall fram till Milano, men där hade vi egentligen inte så mycket tid till sightseeing. Vi ville ju nå fram till Venedig innan klockan blev alltför mycket och det va trots allt över trettio mil kvar. Men för att kunna anteckna närvaro i Milano måste man ju se nånting så vi letade upp den i alla fall för mig bästa sevärdheten i Milano, nämligen de Italienska mästarnas och CL-mästarnas hemmaborg, San Siro.
Jag har sett en hel del fotbollsarenor genom åren. Jag har skrikit mig hes på säkert ett tiotal arenor bara i Sverige. Jag har dessutom suttit på Old Trafford. Men ingen annan arena har sett så mäktig ut som San Siro gjorde. Mitt på en öppen yta tornar denna betonggryta upp sig och det finns ingen annat än att säga att det kändes sjukt att stå utanför grindarna till en av Europas största fotbollsarenor.
Vi gick först till en liten shop men den var till och med mindre än Bajenshopen på Hornsgatan. Så vi tog oss en närmare titt på arenan istället. Och utanför en liten ingång såg vi att man kunde få en guidad tur inne på arenan, nåt som vi inte var sena till att haka på.
Så en halvtimme senare satt vi på VIP-läktaren på San Siro och lyssnade på en tjej som pratade om allt möjligt om denna skådeplats för fotboll. Bland annat att gräset måste läggas om nio gånger per år för att det inte får tillräckligt med solsken. Nu kan vi släppa diskussionen om varför gräsmattan är bättre här än på Råsunda där dom typ klipper den nio gånger per år. För att inte tala om Ullevi som istället kör in monstertruckar nio gånger per år så att planen ser ut som en tornadohärjad kohage.
Men nog om den saken. Det va svårt att sitta där och försöka suga in känslan. Jag kan inte berätta för er hur det kändes. Det är bara ofattbart. Jag vet att det låter nördigt att snacka om en arena som om det vore ett spädbarn men det va en magisk känsla i maggropen.
Och vår tur på San Siro var inte över där. Vi fick sen gå ner i katakomberna under arenan och besöka både Mixed Zone och omklädningsrummen. Måste säga att Milans omklädningsrum slog Inters dito. Men jag har i alla fall suttit på samma ställe som där Cambiasso brukar kamma flinten. Det känns stort. Och slutligen fick vi gå en tur på muséet där man tyvärr inte fick fota något. Men jag kan i alla fall säga att jag stod ungefär tio centimeter från Champions League-pokalen. Bara en fjuttig liten glasruta ivägen.
Dessutom så fanns det en massa olika montrar om olika spelare som i klubbarna är legender. Och i Inters färger fanns där en monter om ingen mindre än Nacka Skoglund. Att jag som ung bajare får se detta får mig att förstå varför grönvita söderbröder inte ber till Gud efter SM-guld utan att man istället riktar blickarna mot Nackas hörna på Södermalm.
Men inte ens besöket på San Siro varade för evigt så vi körde sakta men säkert ut ur Milano och vidare mot Venedig. Timmarna flöt på och mörkret föll över tillvaron. Vi nådde Venedig och åkte ut till ön eller vad man ska kalla det. Fan staden är ju byggt typ direkt på vatten. Men mitt första intryck av Venedig var smått besviket. Kanske för att det enda man såg var tre gigantiska parkeringshus men ändå.
Vi tänkte i alla fall att det första vi borde göra va att fixa oss ett hotellrum så farsan smet in på någon slags hotellservice men där kammade han noll. Det visade sig att hela Venedig var fullbokat denna kväll. Det blev en ganska tung motgång för oss eftersom vi tänkt stanna där över natten. Nu fick vi istället planera om. Vi ställe ifrån oss bilen och började knata ner i Venedigs smala gränder. Det dröjde inte alls lång tid innan man förstod varför denna stad anses vara mysig och romantisk. Det va ju inga tvivel om det. Men kanske ska man va här med sin kärlek för att kunna uppskatta det fullt ut. Dessutom bör man nog va här några dagar för att smälta allt, nåt som vi inte hade. Men det blev ändå en trevlig promenad genom stan. Vi gick över Suckarnas bro, fortsatte längre in i den lilla staden och kom fram till Marcusplatsen. Förutom att det är en känd plats så var det väl inget märkvärdigt med det. Men vi kollade lite där och rörde oss sen tillbaka. Jag försökte hjälpa ett par engelsmän med att hitta nån liten kyrka men i Venedig fick till och med mitt lokalsinne ge sig.
Det blev ju ett ganska stort antiklimax att vi bara fick tre timmar på oss i Venedig. Men samtidigt får man väl se det som en motivering till att åka tillbaka dit. För trots att jag bara såg en bråkdel av denna unika stad så blev jag imponerad av dess charm. Och när det gäller avdelningen mysiga platser tar den här stan alla rekord.
Men vi fick säga adjö till detta idylliska lilla kärleksnäste och bege oss ut på vägarna igen. Vi hade kommit överens om att vi skulle åka en bit på vägen till Rom. Och när tröttheten smugit sig på alltför mycket så fick det bli en övernattning på ett väghotell i Ferrara. Har väl inget nämnvärt att berätta från det hotellet mer än att det va lite finare än det andra hotell vi sovit på det här dagarna. Men som vanligt ville mina ögon gömma sig bakom sina trygga lock så precis som alltid drog jag täcket intill mig, la huvudet på min kudde och lät kroppen sakta domna bort.
Nästa gång vi hörs av väntar resan till vårt slutmål: ROMA!
To be continued...
PEACE!
Dagens Resa: San Remo-Milano-Venedig-Ferrara
Dagens Bästa: San Siro
Dagens Sämsta: Venedig fullbokat!
Dagens Jobbigaste: En av det där dagarna då en stor mängd motorväg skulle plöjas
Dagens Bild:
Jag är äntligen tillbaka. Förstår att in väntat länge på att få höra fortsättningen på min spännande resa genom Europa. Det va ju några dagar sen jag skrev sist men som alltid har jag en bra bortförklaring till det. Den här veckan har nämligen varit hektisk när det gäller pluggandet så det har tagit fokus från mitt bloggande. Vill ni klaga så gör det till Gunilla Ljungbo eller möjligtvis skolan i allmänhet.
Men jag tänker i alla fall inte ödsla mer tid på sånt nu på ett tag. I alla fall inte nu i helgen. Därför har jag nu gått om tid på mig att fortsätta och så småningom avsluta min lilla reseskildring.
Men var va vi sist, Jo just det. Jag hade somnat in i San Remo en somrig novemberdag, hur konstigt det än låter. Och när jag slog upp ögonen började den sjätte dagen under det så kallade Europa-äventyret. Vi hade kommit så långt att Frankrike fick ses som historia. Istället riktade vi blickarna ut över Italien och vad det hade att erbjuda.
Vi hade idag bestämt oss för att korsa landet och inta Venedig framåt kvällen men för att nå dit så va det ett antal mil på den italienska motorvägen som vi skulle avklara så ingen tid fick spillas på att sova ut. Istället drog vi iväg med vår nya bil som farsan varit och hämtat under morgonen. Denna gång en lite mindre variant men som för det inte va nåt jag tyckte nånting dåligt om.
Som vanligt är det alltid lite svårigheter när man ska hitta ut ur en stad men vi hittade vår lilla utväg och klättrade upp på motorvägen. Sen väntade ett par timmar på en smått fantastisk motorväg. Ni som åkt mellan Södertälje och Nyköping vet hur motsatsen ser ut. Den här slingrade sig genom höga berg och över djupa dalar. Tunnlarna och viadukterna avlöste som varandra och ovanför oss sken solen som aldrig förr. Det va för en gångs skull en riktig rolig resa längs en motorväg och helt plötsligt kändes skivorna bra igen.
Vi närmade oss Genoa och min far hade då räknat tunnlarna till 75 stycken. Det ska tilläggas att detta var på kanske en sträcka på ungefär 10 mil. Inte dåligt måste jag få säga. Men Genoa fick tyvärr nöja sig utan ett besök från grabbarna Tebrand. I alla fall för den här gången. Istället svängde vi av norrut mot Milano. Nu väntade i alla fall jag mig ännu mera berg eftersom alla vet att norrut från alla punkter i Italien finns Alperna. Men inte fan blev det mycket fler tunnlar. Istället bredde slätterna ut sig och rakt i mitten av dessa sträckte sig motorvägen. Och jag överdriver inte när den va totalt spikrak och därmed också dötråkig.
Men vi nådde i alla fall fram till Milano, men där hade vi egentligen inte så mycket tid till sightseeing. Vi ville ju nå fram till Venedig innan klockan blev alltför mycket och det va trots allt över trettio mil kvar. Men för att kunna anteckna närvaro i Milano måste man ju se nånting så vi letade upp den i alla fall för mig bästa sevärdheten i Milano, nämligen de Italienska mästarnas och CL-mästarnas hemmaborg, San Siro.
Jag har sett en hel del fotbollsarenor genom åren. Jag har skrikit mig hes på säkert ett tiotal arenor bara i Sverige. Jag har dessutom suttit på Old Trafford. Men ingen annan arena har sett så mäktig ut som San Siro gjorde. Mitt på en öppen yta tornar denna betonggryta upp sig och det finns ingen annat än att säga att det kändes sjukt att stå utanför grindarna till en av Europas största fotbollsarenor.
Vi gick först till en liten shop men den var till och med mindre än Bajenshopen på Hornsgatan. Så vi tog oss en närmare titt på arenan istället. Och utanför en liten ingång såg vi att man kunde få en guidad tur inne på arenan, nåt som vi inte var sena till att haka på.
Så en halvtimme senare satt vi på VIP-läktaren på San Siro och lyssnade på en tjej som pratade om allt möjligt om denna skådeplats för fotboll. Bland annat att gräset måste läggas om nio gånger per år för att det inte får tillräckligt med solsken. Nu kan vi släppa diskussionen om varför gräsmattan är bättre här än på Råsunda där dom typ klipper den nio gånger per år. För att inte tala om Ullevi som istället kör in monstertruckar nio gånger per år så att planen ser ut som en tornadohärjad kohage.
Men nog om den saken. Det va svårt att sitta där och försöka suga in känslan. Jag kan inte berätta för er hur det kändes. Det är bara ofattbart. Jag vet att det låter nördigt att snacka om en arena som om det vore ett spädbarn men det va en magisk känsla i maggropen.
Och vår tur på San Siro var inte över där. Vi fick sen gå ner i katakomberna under arenan och besöka både Mixed Zone och omklädningsrummen. Måste säga att Milans omklädningsrum slog Inters dito. Men jag har i alla fall suttit på samma ställe som där Cambiasso brukar kamma flinten. Det känns stort. Och slutligen fick vi gå en tur på muséet där man tyvärr inte fick fota något. Men jag kan i alla fall säga att jag stod ungefär tio centimeter från Champions League-pokalen. Bara en fjuttig liten glasruta ivägen.
Dessutom så fanns det en massa olika montrar om olika spelare som i klubbarna är legender. Och i Inters färger fanns där en monter om ingen mindre än Nacka Skoglund. Att jag som ung bajare får se detta får mig att förstå varför grönvita söderbröder inte ber till Gud efter SM-guld utan att man istället riktar blickarna mot Nackas hörna på Södermalm.
Men inte ens besöket på San Siro varade för evigt så vi körde sakta men säkert ut ur Milano och vidare mot Venedig. Timmarna flöt på och mörkret föll över tillvaron. Vi nådde Venedig och åkte ut till ön eller vad man ska kalla det. Fan staden är ju byggt typ direkt på vatten. Men mitt första intryck av Venedig var smått besviket. Kanske för att det enda man såg var tre gigantiska parkeringshus men ändå.
Vi tänkte i alla fall att det första vi borde göra va att fixa oss ett hotellrum så farsan smet in på någon slags hotellservice men där kammade han noll. Det visade sig att hela Venedig var fullbokat denna kväll. Det blev en ganska tung motgång för oss eftersom vi tänkt stanna där över natten. Nu fick vi istället planera om. Vi ställe ifrån oss bilen och började knata ner i Venedigs smala gränder. Det dröjde inte alls lång tid innan man förstod varför denna stad anses vara mysig och romantisk. Det va ju inga tvivel om det. Men kanske ska man va här med sin kärlek för att kunna uppskatta det fullt ut. Dessutom bör man nog va här några dagar för att smälta allt, nåt som vi inte hade. Men det blev ändå en trevlig promenad genom stan. Vi gick över Suckarnas bro, fortsatte längre in i den lilla staden och kom fram till Marcusplatsen. Förutom att det är en känd plats så var det väl inget märkvärdigt med det. Men vi kollade lite där och rörde oss sen tillbaka. Jag försökte hjälpa ett par engelsmän med att hitta nån liten kyrka men i Venedig fick till och med mitt lokalsinne ge sig.
Det blev ju ett ganska stort antiklimax att vi bara fick tre timmar på oss i Venedig. Men samtidigt får man väl se det som en motivering till att åka tillbaka dit. För trots att jag bara såg en bråkdel av denna unika stad så blev jag imponerad av dess charm. Och när det gäller avdelningen mysiga platser tar den här stan alla rekord.
Men vi fick säga adjö till detta idylliska lilla kärleksnäste och bege oss ut på vägarna igen. Vi hade kommit överens om att vi skulle åka en bit på vägen till Rom. Och när tröttheten smugit sig på alltför mycket så fick det bli en övernattning på ett väghotell i Ferrara. Har väl inget nämnvärt att berätta från det hotellet mer än att det va lite finare än det andra hotell vi sovit på det här dagarna. Men som vanligt ville mina ögon gömma sig bakom sina trygga lock så precis som alltid drog jag täcket intill mig, la huvudet på min kudde och lät kroppen sakta domna bort.
Nästa gång vi hörs av väntar resan till vårt slutmål: ROMA!
To be continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 5 - Bongiorno Italia
Dagens Lista!
Dagens Resa: Monaco-Nice-San Remo
Dagens Bästa: Sommarvädret
Dagens Sämsta: På nåt sätt lite dyrgt att behöva "fastna" en natt i San Remo
Dagens Jobbigaste: Att jag bara va allmänt seg på eftermiddagen och sov i två timmar
Dagens Bild:
Nu verkar jag på nåt sätt fått upp farten och avverkar blogginlägg på samma tid som Flemman avverkar läxböcker. Vi är framme vid min och farsans femte dag bland Europas gömda små skrymslen. Och den börjar precis som gårdagen slutade i Monaco.
Jag minns inte speciellt mycket från den morgonen. Det va säkert så att jag skippade frukosten den här dan också. För en liten baguette, en klibbig croissant och ett glas ljuice gav inte mig någon vidare aptit. Men det är möjligt att jag tryckte i mig det. Det finns en chans i alla fall. Eller risk om man nu vill se det på det sättet.
Men iväg kom vi och nu blev att vända tillbaka igen. I alla fall för en stund för det vi siktade på idag var Nice där vi skulle ta tåget vidare in över italienska gränsen. Så vi susade längs motorvägen och det bästa med allt var att solen sken och värmde upp vår omgivning så pass mycket att långärmade tröjor kunde slängas undan.
Vi nådde fram till vårt mål och nu va det ännu varmare så när vi gick längs strandpromenaden så kände man hur solen stekte på armarna. Nästan så att man kände bonnbrännan komma smygandes. Men istället för att lapa sol nere vid det glittrande medelhavet så rörde vi oss inåt stan för att hitta centralstationen. Det var nämligen dags att göra sig av med vårt lilla mobila rum som vi befunnit oss i dagtid de senaste dagarna.
Att hitta stationen va inte speciellt svårt men sen va det lite knas med vår firma där vi hyrt bilen. De hade tydligen stängt den här dagen och det fungerade ju inte alls för vårt fullspäckade schema. Men som tur va kunde vi lämna bilen där utanför och bara lämna in nyckeln så det löste sig ju det också. Ibland uppstår det problem och då gäller det att man tar det kallt och lugnt försöker hitta en lösning. Att brusa upp sig är bara onödigt.
Däremot började mitt humör tryta lite men det berodde inte på stängda bilfirmor. Jag kände bara att jag inte pallade hetsa runt just då och behövde en liten lugn stund för mig själv. Farsan fick nog känna av lite mitt dåliga humör men sen gick jag och satte mig på trappan utanför station i solen. Farsan tog ett par korta promenade runt kvarteren men jag kände bara för att ligga där och steka lite i solen och bara ta det lugnt helt enkelt.
Men framåt tvåtiden va det dags att göra sig redo för en timmes resa med tåg och på samma gång säga hejdå till Frankrike för den här gången. Min uppfattning av Frankrike var betydligt mer positiv än vad jag hade väntat mig och jag vet att jag kommer återvända till i alla fall Paris nån gång i mitt liv. Det måste jag bara se igen.
14:05 för att vara exakt avgick tåget med slutmål Milano. Vi skulle inte sitta kvar riktigt så länge men längs medelhavet och genom en rad olika tunnlar varav en va stationen i Monaco susade vi och jag fördrev tiden med min körkortsbok och min kudde. Ska väl inte säga att det va så jättemycket som hände under den timmen men jag måste ändå flika in att jag gillar att åka tåg. Jag vet inte varför egentligen. Skulle inte banga på en tågluffning genom Europa. Men som allt annat kostar ju det så vi får se hur det blir med den saken.
I San Remo hoppade vi av och även den stationen låg inne i en tunnel. Vi möttes sedan av en otroligt lång gångväg innan man kom ut i solskenet. Tror det va 5-6 långa raka rulltrappor (som dessutom gick låååångsamt) som skulle bära oss fram till San Remo stad.
Men vi tog oss igenom det också och farsan fixade till sig en taxi som skulle ta oss till ett hotell centralt. Först när vi blivit avsläppta och fått tag i en karta förstod vi att vi lika gärna kunnat gå från station. Men samtidigt så behövde vi nu inte jaga hotell.
Som vanligt blev det att vi stuvade in sakerna på rummet och drog ner på stan. Den här gången hade vi ganska gott om tid så vi började med att leta upp ett ställe att äta på och hittade ett litet ställe vid vattnet. Det blåste en hel del men ändå så kunde man sitta där utan att frysa det minsta.
Jag beställde in en god pizza och farsan nöjde sig med lite tortellini. Och i Italien fungerar ju pasta som en förrätt så mycket va det inte på hans tallrik. Men det dög nog åt honom för så som jag uppfattade saken så uppskattade han i alla fall smaken. Ska tillägga att smaken på min Pizza inte heller va dum. Dom vet vad dom gör här nere.
Men efter maten fick jag en riktig dipp och kände att jag verkligen inte orkade göra nåt så jag sa till farsan att jag ville stanna på rummet ett tag. Så han drog iväg själv på en promenad medan jag somnade in i den sköna sängen. Vet egentligen inte varför jag blev så där seg men den bästa förklaringen till det är nog att vi alla dagar hamnat i städer som jag velat se och därför inte haft tid och ta det lungt.
Till den listan hade jag inte lagt till San Remo så det va faktiskt lite drygt att vi var tvugna att stanna där över natten tills vi kunde hämta ut vår nya bil nästa morgon. Men jag får väl se det som positivt att jag fick ta det lugnt en stund och samla krafter. Och eftersom vi hade så god tid på oss så hann jag med en tur på stan lite senare ändå.
Mitt intryck av San Remo är väl att det är som vilken medelhavsort som helst. En stad som säkert kan vara mysig men som för mig hamnar i skymundan på en sån här resa. Kommer inte ihåg så där jättemycket intressant från den stan mer än att de fanns en fontän där stadens namn fanns med som utsmyckning.
Vi avslutade kvällen på en liten bar där jag tog mig en drink. Öl är visserligen riktigt gott men nån gång måste man ju variera sig lite. Så vi satt där och snackade en stund innan vi stilla vandrade tillbaka till hotellet. Inte alls oväntat hade jag lite svårare att somna denna kväll eftersom jag sovit tidigare på dan. Istället låg jag och tänkte på en hel del saker, om livet i allmänhet. Men till slut orkade inte ens jag med tanken på huruvida korpiaden skulle bli av eller inte. Så jag vände på mig och slumrade in, för första gången sen mitt födelseår, på italienskt territorium.
Frankrike avklarat, Italien här kommer vi. Men mer om det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Dagens Resa: Monaco-Nice-San Remo
Dagens Bästa: Sommarvädret
Dagens Sämsta: På nåt sätt lite dyrgt att behöva "fastna" en natt i San Remo
Dagens Jobbigaste: Att jag bara va allmänt seg på eftermiddagen och sov i två timmar
Dagens Bild:
Nu verkar jag på nåt sätt fått upp farten och avverkar blogginlägg på samma tid som Flemman avverkar läxböcker. Vi är framme vid min och farsans femte dag bland Europas gömda små skrymslen. Och den börjar precis som gårdagen slutade i Monaco.
Jag minns inte speciellt mycket från den morgonen. Det va säkert så att jag skippade frukosten den här dan också. För en liten baguette, en klibbig croissant och ett glas ljuice gav inte mig någon vidare aptit. Men det är möjligt att jag tryckte i mig det. Det finns en chans i alla fall. Eller risk om man nu vill se det på det sättet.
Men iväg kom vi och nu blev att vända tillbaka igen. I alla fall för en stund för det vi siktade på idag var Nice där vi skulle ta tåget vidare in över italienska gränsen. Så vi susade längs motorvägen och det bästa med allt var att solen sken och värmde upp vår omgivning så pass mycket att långärmade tröjor kunde slängas undan.
Vi nådde fram till vårt mål och nu va det ännu varmare så när vi gick längs strandpromenaden så kände man hur solen stekte på armarna. Nästan så att man kände bonnbrännan komma smygandes. Men istället för att lapa sol nere vid det glittrande medelhavet så rörde vi oss inåt stan för att hitta centralstationen. Det var nämligen dags att göra sig av med vårt lilla mobila rum som vi befunnit oss i dagtid de senaste dagarna.
Att hitta stationen va inte speciellt svårt men sen va det lite knas med vår firma där vi hyrt bilen. De hade tydligen stängt den här dagen och det fungerade ju inte alls för vårt fullspäckade schema. Men som tur va kunde vi lämna bilen där utanför och bara lämna in nyckeln så det löste sig ju det också. Ibland uppstår det problem och då gäller det att man tar det kallt och lugnt försöker hitta en lösning. Att brusa upp sig är bara onödigt.
Däremot började mitt humör tryta lite men det berodde inte på stängda bilfirmor. Jag kände bara att jag inte pallade hetsa runt just då och behövde en liten lugn stund för mig själv. Farsan fick nog känna av lite mitt dåliga humör men sen gick jag och satte mig på trappan utanför station i solen. Farsan tog ett par korta promenade runt kvarteren men jag kände bara för att ligga där och steka lite i solen och bara ta det lugnt helt enkelt.
Men framåt tvåtiden va det dags att göra sig redo för en timmes resa med tåg och på samma gång säga hejdå till Frankrike för den här gången. Min uppfattning av Frankrike var betydligt mer positiv än vad jag hade väntat mig och jag vet att jag kommer återvända till i alla fall Paris nån gång i mitt liv. Det måste jag bara se igen.
14:05 för att vara exakt avgick tåget med slutmål Milano. Vi skulle inte sitta kvar riktigt så länge men längs medelhavet och genom en rad olika tunnlar varav en va stationen i Monaco susade vi och jag fördrev tiden med min körkortsbok och min kudde. Ska väl inte säga att det va så jättemycket som hände under den timmen men jag måste ändå flika in att jag gillar att åka tåg. Jag vet inte varför egentligen. Skulle inte banga på en tågluffning genom Europa. Men som allt annat kostar ju det så vi får se hur det blir med den saken.
I San Remo hoppade vi av och även den stationen låg inne i en tunnel. Vi möttes sedan av en otroligt lång gångväg innan man kom ut i solskenet. Tror det va 5-6 långa raka rulltrappor (som dessutom gick låååångsamt) som skulle bära oss fram till San Remo stad.
Men vi tog oss igenom det också och farsan fixade till sig en taxi som skulle ta oss till ett hotell centralt. Först när vi blivit avsläppta och fått tag i en karta förstod vi att vi lika gärna kunnat gå från station. Men samtidigt så behövde vi nu inte jaga hotell.
Som vanligt blev det att vi stuvade in sakerna på rummet och drog ner på stan. Den här gången hade vi ganska gott om tid så vi började med att leta upp ett ställe att äta på och hittade ett litet ställe vid vattnet. Det blåste en hel del men ändå så kunde man sitta där utan att frysa det minsta.
Jag beställde in en god pizza och farsan nöjde sig med lite tortellini. Och i Italien fungerar ju pasta som en förrätt så mycket va det inte på hans tallrik. Men det dög nog åt honom för så som jag uppfattade saken så uppskattade han i alla fall smaken. Ska tillägga att smaken på min Pizza inte heller va dum. Dom vet vad dom gör här nere.
Men efter maten fick jag en riktig dipp och kände att jag verkligen inte orkade göra nåt så jag sa till farsan att jag ville stanna på rummet ett tag. Så han drog iväg själv på en promenad medan jag somnade in i den sköna sängen. Vet egentligen inte varför jag blev så där seg men den bästa förklaringen till det är nog att vi alla dagar hamnat i städer som jag velat se och därför inte haft tid och ta det lungt.
Till den listan hade jag inte lagt till San Remo så det va faktiskt lite drygt att vi var tvugna att stanna där över natten tills vi kunde hämta ut vår nya bil nästa morgon. Men jag får väl se det som positivt att jag fick ta det lugnt en stund och samla krafter. Och eftersom vi hade så god tid på oss så hann jag med en tur på stan lite senare ändå.
Mitt intryck av San Remo är väl att det är som vilken medelhavsort som helst. En stad som säkert kan vara mysig men som för mig hamnar i skymundan på en sån här resa. Kommer inte ihåg så där jättemycket intressant från den stan mer än att de fanns en fontän där stadens namn fanns med som utsmyckning.
Vi avslutade kvällen på en liten bar där jag tog mig en drink. Öl är visserligen riktigt gott men nån gång måste man ju variera sig lite. Så vi satt där och snackade en stund innan vi stilla vandrade tillbaka till hotellet. Inte alls oväntat hade jag lite svårare att somna denna kväll eftersom jag sovit tidigare på dan. Istället låg jag och tänkte på en hel del saker, om livet i allmänhet. Men till slut orkade inte ens jag med tanken på huruvida korpiaden skulle bli av eller inte. Så jag vände på mig och slumrade in, för första gången sen mitt födelseår, på italienskt territorium.
Frankrike avklarat, Italien här kommer vi. Men mer om det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 4 - Trippin of to Monaco
Dagens Lista!
Dagens Resa: Marseille-Toulon-S:t Tropez-Cannes-Monaco
Dagens Bästa: Monacos läge. Fett fint!
Dagens Sämsta: Redan här började skivorna bli uttjatade
Dagens Jobbigaste: Den sega och otroligt onödiga bilkön i Monaco
Dagens Bild:
Jag har nu ett ganska kort hål i skolan. Har Psykologiprov om en halvtimme men jag känner att jag kan tillräckligt mycket för att kunna skriva det så jag tar tag i bloggen istället. Tror inte dag 4 har så otroligt mycket att komma med att jag inte ska hinna med det på en halvtimme.
Att jag dag fyra vaknade på ett sunkigt hotell downtown Marseille vet ni alla redan om och om jag inte minns helt galet fel så hoppade jag frukosten denna morgon. Istället låg jag kvar och sussade en stund medan farsan tog sig en morgonpromenad. Men sen kom även jag på fötter och vi checkade ut.
Idag planerade vi en resa längs den franska sydkusten och vi hade väl inte riktigt kommit fram till vart vi skulle spendera följande natt. Men till en början med gällde det att hitta ut från Marseille som inte va det lättaste eftersom varenda liten gata ska va enkleriktad, och dessutom åt fel håll. Men till slut kom vi i alla fall in på rätt väg.
Och på just denna väg i utkanten av stan låg Olympique Marseille stora hemmaarena "Stade Velodrome" som vi tyckte kunde få sig ett besök. Så efter en tur i deras stora butik där vi handlade en halsduk som ett litet minne så gick vi ett par varv och beskådade denna skådeplats för världens bästa underhållning. Måste säga att den var riktigt najjs. Klackläktaren va i mina ögon precis som en klackläktare ska va. Enda felet var väl i så fall att det inte fanns något tak. Men renodlad ståplatsläktare på kortsidan. Det är fan så det ska va. Dessutom gillar jag att läktarna är byggda ungefär som östra är på Söderstadion. Skillnaden är väl att här ser inte läktaren halvfärdig ut.
Det blev lite kort på arenan men sen rörde vi oss vidare. Efter att ha tankat bilen i Toulon (Skönt, ännu en stad på listan där jag varit) så styrde vi in på en liten slingrig väg längs bergen och medelhavet. Dagens väder va lite mulet men för den sakens skulle inte speciellt kallt.
Längs vägen dundrade vi igenom ett antal små bergsliga byar som dom flesta va rätt identiska. Men det gjorde ju inte att dom såg tråkiga ut och oftast va utsikten från staden magnifik. Och vägarna va ju allt annat än tråkiga att åka på. Det va till och med så att jag fick ta över ratten en stund. Härlig känlsa att få styra vår lilla Citroen längs Alpernas välresta ryggar.
Vi kom framåt lunchtid fram till en sommarmetropol och en fransk sydkustpärla, S:t Tropez. Men efter ett varv i staden konstaterade vi att den va rätt död vid den här tiden på året. Men nu har jag ju även vart där så bara det är ju en upplevelse. Och i brist på bättre blev det några hamburgare även den här dagen. Och de va inte de sista heller på vår resa måste jag erkänna.
Men vi hade inte tid att stanna längre där utan fortsatte vår resa österut. Vi susade igenom Cannes utan att se speciellt mycket mer än en fin avbildning av Marilyn Monroe på en husbyggnad. Och Nice visste vi ju att vi skulle komma tillbaka till dan efter så istället styrde vi bilen ner till Monaco. Och efter ett antal tunnlar så vilade Monacos fasader vid våra fötter och vi tog oss ner etapp efter etapp. Den mest fantastiska med den här stan är att den liksom klättar upp för berget mend en mängd olika nivåer. Och vägarna går lite hur som helst med tunnlar och broar. Riktigt häftigt måste jag säga. Efter att vi irrat runt ett bra jävla tag i jakten på hotell och parkering där vi helt i onödan fick sitta i en timmes seg bilkö så fick vi tag i ett litet hotell på nån liten bakgata. Inte helt fel faktiskt.
Måste bara flika in här att jag fick ta ett långt avbrott för ett psykolgiprov, Ett par fiskpanetter, Ett par omgångar på Mindjolt och en seg engelskalektion. Men nu är jag på g igen.
Vi lämnade väskorna på rummet och började utforska Monaco. Men eftersom vi redan sett en hel del av stan från bilen så drog vi bara ner i hamnen. Något tivoli hade slagits upp där och det förstörde väl lite känslan på nåt sätt men det är inget man hakar upp sig på. Vi tog ett varv i hamnen och jag tyckte i alla fall att det va häftigt. Bara det att få va i ett land där inte många varit är ju rätt najjs.
Sen blev det som vanligt att vi handlade hem lite gott till rummet där vi kopplade av en stund. Jag försökte sedan jobba igenom lite sidor i Körkortsboken md blandat resultat. Och lika lätt som alltid va det att somna. Imorgon väntade ännu ett land. Mer om det, jag självklart får ni det. Men det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Dagens Resa: Marseille-Toulon-S:t Tropez-Cannes-Monaco
Dagens Bästa: Monacos läge. Fett fint!
Dagens Sämsta: Redan här började skivorna bli uttjatade
Dagens Jobbigaste: Den sega och otroligt onödiga bilkön i Monaco
Dagens Bild:
Jag har nu ett ganska kort hål i skolan. Har Psykologiprov om en halvtimme men jag känner att jag kan tillräckligt mycket för att kunna skriva det så jag tar tag i bloggen istället. Tror inte dag 4 har så otroligt mycket att komma med att jag inte ska hinna med det på en halvtimme.
Att jag dag fyra vaknade på ett sunkigt hotell downtown Marseille vet ni alla redan om och om jag inte minns helt galet fel så hoppade jag frukosten denna morgon. Istället låg jag kvar och sussade en stund medan farsan tog sig en morgonpromenad. Men sen kom även jag på fötter och vi checkade ut.
Idag planerade vi en resa längs den franska sydkusten och vi hade väl inte riktigt kommit fram till vart vi skulle spendera följande natt. Men till en början med gällde det att hitta ut från Marseille som inte va det lättaste eftersom varenda liten gata ska va enkleriktad, och dessutom åt fel håll. Men till slut kom vi i alla fall in på rätt väg.
Och på just denna väg i utkanten av stan låg Olympique Marseille stora hemmaarena "Stade Velodrome" som vi tyckte kunde få sig ett besök. Så efter en tur i deras stora butik där vi handlade en halsduk som ett litet minne så gick vi ett par varv och beskådade denna skådeplats för världens bästa underhållning. Måste säga att den var riktigt najjs. Klackläktaren va i mina ögon precis som en klackläktare ska va. Enda felet var väl i så fall att det inte fanns något tak. Men renodlad ståplatsläktare på kortsidan. Det är fan så det ska va. Dessutom gillar jag att läktarna är byggda ungefär som östra är på Söderstadion. Skillnaden är väl att här ser inte läktaren halvfärdig ut.
Det blev lite kort på arenan men sen rörde vi oss vidare. Efter att ha tankat bilen i Toulon (Skönt, ännu en stad på listan där jag varit) så styrde vi in på en liten slingrig väg längs bergen och medelhavet. Dagens väder va lite mulet men för den sakens skulle inte speciellt kallt.
Längs vägen dundrade vi igenom ett antal små bergsliga byar som dom flesta va rätt identiska. Men det gjorde ju inte att dom såg tråkiga ut och oftast va utsikten från staden magnifik. Och vägarna va ju allt annat än tråkiga att åka på. Det va till och med så att jag fick ta över ratten en stund. Härlig känlsa att få styra vår lilla Citroen längs Alpernas välresta ryggar.
Vi kom framåt lunchtid fram till en sommarmetropol och en fransk sydkustpärla, S:t Tropez. Men efter ett varv i staden konstaterade vi att den va rätt död vid den här tiden på året. Men nu har jag ju även vart där så bara det är ju en upplevelse. Och i brist på bättre blev det några hamburgare även den här dagen. Och de va inte de sista heller på vår resa måste jag erkänna.
Men vi hade inte tid att stanna längre där utan fortsatte vår resa österut. Vi susade igenom Cannes utan att se speciellt mycket mer än en fin avbildning av Marilyn Monroe på en husbyggnad. Och Nice visste vi ju att vi skulle komma tillbaka till dan efter så istället styrde vi bilen ner till Monaco. Och efter ett antal tunnlar så vilade Monacos fasader vid våra fötter och vi tog oss ner etapp efter etapp. Den mest fantastiska med den här stan är att den liksom klättar upp för berget mend en mängd olika nivåer. Och vägarna går lite hur som helst med tunnlar och broar. Riktigt häftigt måste jag säga. Efter att vi irrat runt ett bra jävla tag i jakten på hotell och parkering där vi helt i onödan fick sitta i en timmes seg bilkö så fick vi tag i ett litet hotell på nån liten bakgata. Inte helt fel faktiskt.
Måste bara flika in här att jag fick ta ett långt avbrott för ett psykolgiprov, Ett par fiskpanetter, Ett par omgångar på Mindjolt och en seg engelskalektion. Men nu är jag på g igen.
Vi lämnade väskorna på rummet och började utforska Monaco. Men eftersom vi redan sett en hel del av stan från bilen så drog vi bara ner i hamnen. Något tivoli hade slagits upp där och det förstörde väl lite känslan på nåt sätt men det är inget man hakar upp sig på. Vi tog ett varv i hamnen och jag tyckte i alla fall att det va häftigt. Bara det att få va i ett land där inte många varit är ju rätt najjs.
Sen blev det som vanligt att vi handlade hem lite gott till rummet där vi kopplade av en stund. Jag försökte sedan jobba igenom lite sidor i Körkortsboken md blandat resultat. Och lika lätt som alltid va det att somna. Imorgon väntade ännu ett land. Mer om det, jag självklart får ni det. Men det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Bland utklassningar och sega nattbussar
Veckans Lista!
Veckans Happening: Bajen - Kiel
Veckans Bästa: 16-0 mot Volvo Truckers, Kungligt Snappers
Veckans Sämsta: Problemet med Ella. Blir bara så trött på saker och ting
Veckans Jobbigaste: Som vanligt den förbannade sömnen. Jag kan inte få mig själv att sova.
Veckans Citat: "Jag vet inget om vilken jävla intervju" - Usman Qureshi 8/11-07
Veckans Film: Simpsons - The Movie
Veckans Låt: Jag vet du vill ha mig - Kobojsarna
Nu sitter man här igen och ska skriva ett veckoinlägg. Jag väntar också på att vattnet ska koka upp så jag kan få mina nudlar. Lite energi måste man ha om man ska orka igenom natten. För natten kommer bli lång. Ska skriva klart detta inlägg och dessutom plugga Psykologi. Jag förstår att ni tycker att jag prioriterar lite konstigt men bloggen är helig för mig och dessutom pallar jag inte skjuta upp det här inlägget mer för jag har ju en hel del dagar från resan kvar att redovisa.
Nudlarna är nu nere i vattnet och jag tänkte inleda med den lilla handbollstillställningen på Hovet i torsdags. Bajen mötte regerande Champions League-mästarna Kiel och Hovet var utsålt. Givetvis hade jag och herr Kihlman skaffat biljetter medan herr Flemström inte lyckats få huvet ur matteboken föränn det var försent. Men vi beklagade oss inte över det utan åkte in till Hovet och jag var grymt taggad måste jag säga. Tror det hade mycket med att jag missade GAIS-matchen.
Samtidigt som jag hugger in på mina nudlar kan jag berätta att vi innan matchen drog till Kungshallen där jag tryckte i mig en tallrik kycklingfiléer med pommes och tzatziki som tillbehör. Måste säga att det va sjukt gott den här gången. Vet inte om det bara va för jag va hungrig men jag slukade portionen rätt så snabbt. Hade Flemström varit med hade han säkert inte ens hunnit dela en kycklingbit på samma tid.
Men nog om hans tempo vid matbordet, vi rörde oss ut mot Hovet och slog oss ner på klackläktaren ungefär en halvtimme innan match. När vi sedan reste oss va det för att sjunga Kenta. Det skumma va att dom körde den 10 min innan match. Men vi fick i alla fall skråla ut våra känslor och en stund senare äntrade vår grönvita hjältar planen. Jag tänker inte kommentera tifot. Låt mig bara säga att det va ett Bajen-tifo med allt va det innebär.
Sen drog en sjuhelvetes handbollsmatch igång. Hade man varit journalist hade man inte hunnit sitta ner och anteckna nåt för det hände saker och ting hela matchen. Det va ett skyhögt tempo och det susade in bollar åt båda hållen. Det mest fantastiska var att Bajen dessutom ledde i halvtid. Helt makalöst.
I den andra så orkade Bajen tyvärr inte stå emot fullt ut men 36-40 mot världens kanske bästa lag är fan inte fy skam. Stämningen däremot lämnade en del att önska. Det va helt okej mycket tack vare hovets akustik. Finns det någon tätare arena i Sverige? Men det vimlade av turister och "barnvagnar" i klacken så det drog ner på stämningen. Men jag pallar inte sitta och spy galla över dom, men dom borde ju fatta att dom pissar lika mycket på det Bajen är som folk som kastar ölmuggar.
Men ändå kul med en handbollsmatch i höstmörkret. Tror nog att det blir Montpellier-matchen också. Måste ju va där och heja fram våra hjältar till slutspel.
Nu över till nåt lite annorlunda och det en utklassning som hette duga. Snappers tog idag mot Volvo Truckers i Helenelundshallen och pulveriserade dessa med hela 16-0. Helt makalöst. Om vi fick ihop det rätt så smällde Tobbe in 5 bollar, Linus mäktade med tre samtidigt som jag själv, Mini och Sebbe fick göra 2. Slutligen va det bara Fröberg och vår lilla Phlammer som gjorde varsitt. Underbart roligt att få ha lite lekstuga.
I fredagens vinterkyla drog jag mig söderut och hälsade på i Töjnans dunkla kvarter. Jag hade inget bättre för mig så jag satte mig på tåget till Sollentuna där Sebbe kom och hämtade mig. I bagaget hade han även Tobbe och Flemman och vi rörde oss ut mot Töjnan. Måste även säga att det va fett kul att åka med Sebbe. Vart ju inte lite taggad på att fixa det där kortet nu. Får fan se till att boka teorin nu bara så ska vi nog lösa det där.
Sebbe dissade oss sen för att han var tvungen att plugga men vi klarade oss nog ganska bra ändå. Först blev det en pizza på Rosabella som va riktigt god och sen fortsatte vi kvällen på Tobbes vind. Där kollade vi först på Fredag hela veckan och sen kollade vi igenom skolkatalogen och kommenterade alla vi kände igen. Måste säga att det går oväntat många på min filosofi. Helt sjukt.
Vi drog sen igång Rush Hour 3 men jag kände att det började räcka för mig så jag drog mig ut i den snöiga natten och vandrade ensam tillbaks till stationen för att ta nattbussen hem. På vägen till Tobbe stötte jag på mackan på tåget som skulle nånstans i stan. Det sjuka var att under kvällen hade hamnat i Sollentuna och nu av en slump klev på samma buss som jag. Det kändes fan lite skumt måste jag säga. Men samtidigt bangar man ju inte på lite sällskap. Vi satt och snackade om lite allt möjligt. För det går ju inte fort att åka 598:an till Väsby. Tar ju typ 40 min från Sollentuna och hem. Tåget tar 12. Men det är som vanligt smällar man får ta.
Annars har det väl inte hänt några stora grejer den här veckan. Har väl sysselsatt mig själv med lite pluggande och lite serier. Har väl också försökt hinna ikapp verkligheten efter min lilla trip genom Europa. Bara det har tagit tid ska jag säga. Sen har jag väl pratat med en hel del folk. Kul måste jag säga att min kära syster skaffat MSN. Kan man ju få prata lite oftare med henne också.
Men sen så är det ju det här med Ella. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara saken. Men jag har snackat en hel del med henne den senaste tiden och jag började gilla henn riktigt mycket. Som en vän och en tjej jag faktiskt kunde snacka med ordentligt. Och sen av nån anledning så frå jag inte längre prata med henne för hennes pojkvän. Jag blir bara så irriterad för så som jag uppfattar det så vill hon fortfarande ha kontakt med mig men vill inte förstöra nåt mellan henne och pojkvännen. Och det förstår jag om hon älskar honom. Men jag förstår inte hur han kan bestämma vem hon får prata med och inte. Men samtidigt så är det väl deras sak. Men jag kan inte säga annat att det är tråkigt att typ få ge upp en vänskap för en sån sak. Men känns ju lite som story of my life numera.
Men nu orkar jag inte komma in på nåt deppigt spår här. Jag ska istället ta tag i mitt lilla pluggandet till Psykolgin imorn. VI får helt enkelt se hur det går. Och jag återkommer väl om en vecka som vanligt men en hel del nytt hoppas jag. Vi hörs då. Fast okej, en sak till. Nudlarna var underbara!
PEACE!
Veckans Happening: Bajen - Kiel
Veckans Bästa: 16-0 mot Volvo Truckers, Kungligt Snappers
Veckans Sämsta: Problemet med Ella. Blir bara så trött på saker och ting
Veckans Jobbigaste: Som vanligt den förbannade sömnen. Jag kan inte få mig själv att sova.
Veckans Citat: "Jag vet inget om vilken jävla intervju" - Usman Qureshi 8/11-07
Veckans Film: Simpsons - The Movie
Veckans Låt: Jag vet du vill ha mig - Kobojsarna
Nu sitter man här igen och ska skriva ett veckoinlägg. Jag väntar också på att vattnet ska koka upp så jag kan få mina nudlar. Lite energi måste man ha om man ska orka igenom natten. För natten kommer bli lång. Ska skriva klart detta inlägg och dessutom plugga Psykologi. Jag förstår att ni tycker att jag prioriterar lite konstigt men bloggen är helig för mig och dessutom pallar jag inte skjuta upp det här inlägget mer för jag har ju en hel del dagar från resan kvar att redovisa.
Nudlarna är nu nere i vattnet och jag tänkte inleda med den lilla handbollstillställningen på Hovet i torsdags. Bajen mötte regerande Champions League-mästarna Kiel och Hovet var utsålt. Givetvis hade jag och herr Kihlman skaffat biljetter medan herr Flemström inte lyckats få huvet ur matteboken föränn det var försent. Men vi beklagade oss inte över det utan åkte in till Hovet och jag var grymt taggad måste jag säga. Tror det hade mycket med att jag missade GAIS-matchen.
Samtidigt som jag hugger in på mina nudlar kan jag berätta att vi innan matchen drog till Kungshallen där jag tryckte i mig en tallrik kycklingfiléer med pommes och tzatziki som tillbehör. Måste säga att det va sjukt gott den här gången. Vet inte om det bara va för jag va hungrig men jag slukade portionen rätt så snabbt. Hade Flemström varit med hade han säkert inte ens hunnit dela en kycklingbit på samma tid.
Men nog om hans tempo vid matbordet, vi rörde oss ut mot Hovet och slog oss ner på klackläktaren ungefär en halvtimme innan match. När vi sedan reste oss va det för att sjunga Kenta. Det skumma va att dom körde den 10 min innan match. Men vi fick i alla fall skråla ut våra känslor och en stund senare äntrade vår grönvita hjältar planen. Jag tänker inte kommentera tifot. Låt mig bara säga att det va ett Bajen-tifo med allt va det innebär.
Sen drog en sjuhelvetes handbollsmatch igång. Hade man varit journalist hade man inte hunnit sitta ner och anteckna nåt för det hände saker och ting hela matchen. Det va ett skyhögt tempo och det susade in bollar åt båda hållen. Det mest fantastiska var att Bajen dessutom ledde i halvtid. Helt makalöst.
I den andra så orkade Bajen tyvärr inte stå emot fullt ut men 36-40 mot världens kanske bästa lag är fan inte fy skam. Stämningen däremot lämnade en del att önska. Det va helt okej mycket tack vare hovets akustik. Finns det någon tätare arena i Sverige? Men det vimlade av turister och "barnvagnar" i klacken så det drog ner på stämningen. Men jag pallar inte sitta och spy galla över dom, men dom borde ju fatta att dom pissar lika mycket på det Bajen är som folk som kastar ölmuggar.
Men ändå kul med en handbollsmatch i höstmörkret. Tror nog att det blir Montpellier-matchen också. Måste ju va där och heja fram våra hjältar till slutspel.
Nu över till nåt lite annorlunda och det en utklassning som hette duga. Snappers tog idag mot Volvo Truckers i Helenelundshallen och pulveriserade dessa med hela 16-0. Helt makalöst. Om vi fick ihop det rätt så smällde Tobbe in 5 bollar, Linus mäktade med tre samtidigt som jag själv, Mini och Sebbe fick göra 2. Slutligen va det bara Fröberg och vår lilla Phlammer som gjorde varsitt. Underbart roligt att få ha lite lekstuga.
I fredagens vinterkyla drog jag mig söderut och hälsade på i Töjnans dunkla kvarter. Jag hade inget bättre för mig så jag satte mig på tåget till Sollentuna där Sebbe kom och hämtade mig. I bagaget hade han även Tobbe och Flemman och vi rörde oss ut mot Töjnan. Måste även säga att det va fett kul att åka med Sebbe. Vart ju inte lite taggad på att fixa det där kortet nu. Får fan se till att boka teorin nu bara så ska vi nog lösa det där.
Sebbe dissade oss sen för att han var tvungen att plugga men vi klarade oss nog ganska bra ändå. Först blev det en pizza på Rosabella som va riktigt god och sen fortsatte vi kvällen på Tobbes vind. Där kollade vi först på Fredag hela veckan och sen kollade vi igenom skolkatalogen och kommenterade alla vi kände igen. Måste säga att det går oväntat många på min filosofi. Helt sjukt.
Vi drog sen igång Rush Hour 3 men jag kände att det började räcka för mig så jag drog mig ut i den snöiga natten och vandrade ensam tillbaks till stationen för att ta nattbussen hem. På vägen till Tobbe stötte jag på mackan på tåget som skulle nånstans i stan. Det sjuka var att under kvällen hade hamnat i Sollentuna och nu av en slump klev på samma buss som jag. Det kändes fan lite skumt måste jag säga. Men samtidigt bangar man ju inte på lite sällskap. Vi satt och snackade om lite allt möjligt. För det går ju inte fort att åka 598:an till Väsby. Tar ju typ 40 min från Sollentuna och hem. Tåget tar 12. Men det är som vanligt smällar man får ta.
Annars har det väl inte hänt några stora grejer den här veckan. Har väl sysselsatt mig själv med lite pluggande och lite serier. Har väl också försökt hinna ikapp verkligheten efter min lilla trip genom Europa. Bara det har tagit tid ska jag säga. Sen har jag väl pratat med en hel del folk. Kul måste jag säga att min kära syster skaffat MSN. Kan man ju få prata lite oftare med henne också.
Men sen så är det ju det här med Ella. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara saken. Men jag har snackat en hel del med henne den senaste tiden och jag började gilla henn riktigt mycket. Som en vän och en tjej jag faktiskt kunde snacka med ordentligt. Och sen av nån anledning så frå jag inte längre prata med henne för hennes pojkvän. Jag blir bara så irriterad för så som jag uppfattar det så vill hon fortfarande ha kontakt med mig men vill inte förstöra nåt mellan henne och pojkvännen. Och det förstår jag om hon älskar honom. Men jag förstår inte hur han kan bestämma vem hon får prata med och inte. Men samtidigt så är det väl deras sak. Men jag kan inte säga annat att det är tråkigt att typ få ge upp en vänskap för en sån sak. Men känns ju lite som story of my life numera.
Men nu orkar jag inte komma in på nåt deppigt spår här. Jag ska istället ta tag i mitt lilla pluggandet till Psykolgin imorn. VI får helt enkelt se hur det går. Och jag återkommer väl om en vecka som vanligt men en hel del nytt hoppas jag. Vi hörs då. Fast okej, en sak till. Nudlarna var underbara!
PEACE!
Eurotrip, dag 3 - Going South
Dagens Lista!
Dagens Resa: Paris-Lyon-Marseille
Dagens Bästa: Ölen på en pub i Marseille. Avkoppling
Dagens Sämsta: Pastan utanför Lyon, Mår illa bara av tanken
Dagens Jobbigaste: 70 mil på motorväg blir lite segt, även om det gick ganska bra.
Dagens Bild:
Hej igen. Fortsättningen på Europaäventyret kommer här och jag är framme vid dag tre och jag måste säga att det här inte va en av det mest händelserika dagarna. Så för alla er som gillar korta inlägg kan dra på smilbanden för om jag lyckas få det här inlägget att bli långt då är det fan en bedrift.
Det risiga vädret från gårdagen var som totalt bortblåst för idag sken solen över Paris. Lite typiskt när vi idag skulle lämna denna metropol och styra bilen söderut. Men vi fick oss en skön bilfärd genom stan och fick se lite idag också.
Jag som skötte kartan styrde oss mot den stora rondellen runt triumfbågen för att jag tyckte det skulle va ballt att åka där. Och visst va det lite kul men det va mest för att det va totalt kaos bland alla bilar. Åtta filer och inte några regler alls verkar det som för folk körde typ när dom kände för det. Men jag roade mig genom att ta en film på hela varvet. Och sen svängde vi ner för Chams-Elysées ner till Obelisken på Place de la Concorde, över floden och ut ur Paris södervägen.
Sen väntade ett par timmar plöjandes motorväg. Farsan hade som vanligt mixat ihop lite skivor och som vanligt innehåller dom de mest sjuka låtar blandat med gammalt och nytt. Bara att sitta och lyssna igenom dessa skivor gjorde att 30 mil på franska motorvägar kändes som ingenting.
Vi nådde då till Lyon som vi hade sagt skulle bli vårt matstopp för dagen, men det var nästan bara drygt att åka in där för dels va det en massa köer och när vi väl kom in så hittade vi inget bra ställe att stanna på. Så vi tog ett varv och kollade lite och bestämde oss sen för att köra vidare.
Istället stannade vi på nån vägkrog precis söder om Lyon där vi ställde in varsin pasta. Men jag måste säga att det va väldigt långt ifrån det godaste jag ätit. Mådde illa efteråt och jag fick inte ens i mig alltihop. Vet inte riktigt va det va som gjorde det men äckligt va det i alla fall. Inte va den varm heller.
Men mat är inte det viktigaste för mig så jag överlevde även det där och färden fortsatte. Det va nu drygt 30 mil till Marseille och nu började det bli lite segt att åka bil. Jag tog då fram kudden och tog korta små tupplurer. Kollade väl upp ibland och undrade vi var vi var när vi susade genom höstens Frankrike.
När vi nådde Marseille hade mörkret fallit på och vi försökte leta upp en turistinformation vilket inte va det lättaste bland all trafik och enkelriktiade infarter. Men till slut så fick vi ner bilen i ett garage och hittade det vi skulle. Där fick vi också tag i ett hotell som bara låg någon gata upp så det va ju skönt. Nu va hotellet inte alls speciellt fint och det va ganska sunkigt om jag får säga det själv. Det stank rök på rummet och utsikten va typ ett svart hus en halvmeter bort. Men vad ska man göra. Jag va bara glad att vi kunde sova nånstans så jag brydde mig inte om det så mycket.
Det positivt med hotellet va däremot att det fanns en dator nere i lobbyn och jag passade ju självklart på att gå in och kolla lite. Problemet var väl det franska tangentbordet som bara va allmänt skumt. Varför ska man behöva hålla in shift för att skriva en punkt. Det är ju bara jobbigt.
Men jag fick i alla fall se Charlies hattrick och Castros pärla mot GAIS. Och jag fick uppdatera mig lite om vad som händer i världen. Däremot blev jag besviken på att ingen rolig människa va inne på MSN. Fan en tisdagskväll vid typ 8 borde fler va inne. Men det är väl smällar man får ta helt enkelt.
Sen blev det en tur ner på stan där första stopp blev Donken för jag behövde få mig lite "riktig" mat i magen. Fyra hamburgare senare va jag på G igen och vi tog en tur nere i hamnen. Vi hittade en liten Pub där vi tog in ett tag och kopplade av med varsin bira. Riktigt skönt. Det va även den lite småroliga matchen mellan United och Middlesbrough på en storbildskärm så det va ju inte helt fel.
Sen upptäckte vi att även Marseille hade tunnelbana. Bangar inte. Så vi tog tuben ett par stationer bara för att lägga till ännu en stad där jag färdats under jord. Förutom Marseille och Paris har det även blvit i Sthlm, Athen, London och Oslo. Väntar fortfarande på tunnelbana i Helsingborg.
Vi tog till slut en promenad ovan jord och la till Marseille på listan över mysiga små städer. Men sen blev klockan lite för mycket för att vi skulle palla knalla vidare. Så tillbaks till hotellet där det blev lite avkoppling. Vi kollade dagens bilder och jag plöjde igenom några sidor i Körkortsboken.
Men precis som vanligt somnade jag gott och ett par timmar senare vaknade jag till ljudet av den fjärde dagens äventyr. Mer om det i nästa inlägg.
To be continued...
PEACE!
Dagens Resa: Paris-Lyon-Marseille
Dagens Bästa: Ölen på en pub i Marseille. Avkoppling
Dagens Sämsta: Pastan utanför Lyon, Mår illa bara av tanken
Dagens Jobbigaste: 70 mil på motorväg blir lite segt, även om det gick ganska bra.
Dagens Bild:
Hej igen. Fortsättningen på Europaäventyret kommer här och jag är framme vid dag tre och jag måste säga att det här inte va en av det mest händelserika dagarna. Så för alla er som gillar korta inlägg kan dra på smilbanden för om jag lyckas få det här inlägget att bli långt då är det fan en bedrift.
Det risiga vädret från gårdagen var som totalt bortblåst för idag sken solen över Paris. Lite typiskt när vi idag skulle lämna denna metropol och styra bilen söderut. Men vi fick oss en skön bilfärd genom stan och fick se lite idag också.
Jag som skötte kartan styrde oss mot den stora rondellen runt triumfbågen för att jag tyckte det skulle va ballt att åka där. Och visst va det lite kul men det va mest för att det va totalt kaos bland alla bilar. Åtta filer och inte några regler alls verkar det som för folk körde typ när dom kände för det. Men jag roade mig genom att ta en film på hela varvet. Och sen svängde vi ner för Chams-Elysées ner till Obelisken på Place de la Concorde, över floden och ut ur Paris södervägen.
Sen väntade ett par timmar plöjandes motorväg. Farsan hade som vanligt mixat ihop lite skivor och som vanligt innehåller dom de mest sjuka låtar blandat med gammalt och nytt. Bara att sitta och lyssna igenom dessa skivor gjorde att 30 mil på franska motorvägar kändes som ingenting.
Vi nådde då till Lyon som vi hade sagt skulle bli vårt matstopp för dagen, men det var nästan bara drygt att åka in där för dels va det en massa köer och när vi väl kom in så hittade vi inget bra ställe att stanna på. Så vi tog ett varv och kollade lite och bestämde oss sen för att köra vidare.
Istället stannade vi på nån vägkrog precis söder om Lyon där vi ställde in varsin pasta. Men jag måste säga att det va väldigt långt ifrån det godaste jag ätit. Mådde illa efteråt och jag fick inte ens i mig alltihop. Vet inte riktigt va det va som gjorde det men äckligt va det i alla fall. Inte va den varm heller.
Men mat är inte det viktigaste för mig så jag överlevde även det där och färden fortsatte. Det va nu drygt 30 mil till Marseille och nu började det bli lite segt att åka bil. Jag tog då fram kudden och tog korta små tupplurer. Kollade väl upp ibland och undrade vi var vi var när vi susade genom höstens Frankrike.
När vi nådde Marseille hade mörkret fallit på och vi försökte leta upp en turistinformation vilket inte va det lättaste bland all trafik och enkelriktiade infarter. Men till slut så fick vi ner bilen i ett garage och hittade det vi skulle. Där fick vi också tag i ett hotell som bara låg någon gata upp så det va ju skönt. Nu va hotellet inte alls speciellt fint och det va ganska sunkigt om jag får säga det själv. Det stank rök på rummet och utsikten va typ ett svart hus en halvmeter bort. Men vad ska man göra. Jag va bara glad att vi kunde sova nånstans så jag brydde mig inte om det så mycket.
Det positivt med hotellet va däremot att det fanns en dator nere i lobbyn och jag passade ju självklart på att gå in och kolla lite. Problemet var väl det franska tangentbordet som bara va allmänt skumt. Varför ska man behöva hålla in shift för att skriva en punkt. Det är ju bara jobbigt.
Men jag fick i alla fall se Charlies hattrick och Castros pärla mot GAIS. Och jag fick uppdatera mig lite om vad som händer i världen. Däremot blev jag besviken på att ingen rolig människa va inne på MSN. Fan en tisdagskväll vid typ 8 borde fler va inne. Men det är väl smällar man får ta helt enkelt.
Sen blev det en tur ner på stan där första stopp blev Donken för jag behövde få mig lite "riktig" mat i magen. Fyra hamburgare senare va jag på G igen och vi tog en tur nere i hamnen. Vi hittade en liten Pub där vi tog in ett tag och kopplade av med varsin bira. Riktigt skönt. Det va även den lite småroliga matchen mellan United och Middlesbrough på en storbildskärm så det va ju inte helt fel.
Sen upptäckte vi att även Marseille hade tunnelbana. Bangar inte. Så vi tog tuben ett par stationer bara för att lägga till ännu en stad där jag färdats under jord. Förutom Marseille och Paris har det även blvit i Sthlm, Athen, London och Oslo. Väntar fortfarande på tunnelbana i Helsingborg.
Vi tog till slut en promenad ovan jord och la till Marseille på listan över mysiga små städer. Men sen blev klockan lite för mycket för att vi skulle palla knalla vidare. Så tillbaks till hotellet där det blev lite avkoppling. Vi kollade dagens bilder och jag plöjde igenom några sidor i Körkortsboken.
Men precis som vanligt somnade jag gott och ett par timmar senare vaknade jag till ljudet av den fjärde dagens äventyr. Mer om det i nästa inlägg.
To be continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 2 - Doin' Paris
Dagens Lista!
Dagens Resa: Bestod av ett par turer i tunnlarna under Paris
Dagens Bästa: Eiffeltornet, En upplevelse
Dagens Sämsta: Det risiga vädret
Dagens Jobbigaste: Benen värkte rätt rejält framåt kvällen
Dagens Bild:
Så där ja. Nu fortsätter min lilla redovisning av min och min kära fars Europaäventyr. Dag två inleddes med att jag vaknade upp fick höra regnet smiska mot fönstret. Det va väl inte direkt det jag hade hoppats på nu när jag visste att vi idag skulle försöka se så mycket som möjligt av Paris alla små och stora smultronställen. Men samtidigt vägrade jag låta lite vattendroppar stoppa mig den här dagen.
Och eftersom regn har den förmågan att så småningom avta så började vi med nåt som är under tak och innanför väggar. Vi behövde inte tänka efter länge innan vi beslöt oss för att Louvren skulle bli vår första anhalt denna dag. Så vi köpte oss varsitt dagskort till tunnelbanan (vi tänkte att det kunde vara nödvändigt en sån här dag) och åkte till Louvren. Väl utanför den väldiga glaspyramiden så va det nästan alls ingen kö och det va ju skönt för oss så vi slapp stå ute i regnet. Men väl inne och en trappa ner så va det desto fler människor som tänkt samma sak som oss. Att museum är bra vid regnväder. Här va det långa köer till biljettkassorna men när vi ställt oss i en av dom så gick det ganska fort. Att besökarna till 75% kom från den asiastiska delen av vår planet va väl inte speciellt förvånande. Däremot visade det sig att personer under 18 år gick in gratis så jag bestämde mig helt plöstligt för att falla tillbaka till den trevliga tiden då man var liten och nyfiken.
Både jag och farsan hade konstaterat att se alla föremål på Louvren är näst intill omöjligt. Så vi behövde alltså välja bort lite saker som vi tyckte att vi klarade oss utan. Direkt föll två våningar bort med en massa skulpturer. Det kändes som att tavlorna var det man var här för.
Så vi styrde kosan mot den avdelningen som kallades Denon och det mest för att Grande Galerie låg i den här delen av palatset. Och redan när vi klev upp för den första trappan så häpnade jag över hur häftigt själva muséet var. Och då menar jag inte bara tavlorna och det utan också själva arkitekturen. Fett fint.
På vägen till de mest sevärda tavlorna så fick jag syn på en rätt häftig sak och det får den "lilla" pokalen som får stå som modell på dagens bild. Säga vad man vill om silvret i midsommarklenoden, Men är det inte sånna här pokaler vi ska vinna. Jag hade i alla fall inte bangat.
Men nog om den saken. Vi nådde Grande Galerie som bara det är häftigt. En lång korridor med högt i tak och mängder med tavlor. Det fanns även en hel del folk här så det tog lite tid att ta sig fram men det gjorde inte så mycket. Det satt en del människor med stafli och penslar och målade av tavlorna och en del va faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv.
I mitten av den långa korridoren och in i ett litet sidorum hängde sen den tavlan som alla som besöker Louvren är här för att se, Mona Lisa. Det stog på skyltar runt hela muséet att det var förbjudet att fota den tavlan men när vi svängde in i det rummet så blixtrade det mer än under värsta åskvädret. Kändes nästan lite Gothia Cup 2003. Ni som var där vet vad jag menar.
Jag har hört att Mona Lisa ska va lite av en besvikelse och jag kan inte påstå att jag tyckte nåt annat när jag va där. Jag undrar fan varför just den här tavlan blivit så otroligt känd. Det finns ju tusentals mycket mycket finare tavlor. Liten är den också. Inte ens en meter hög och högst en halvmeter bred. Och inte blev det bättre av att man inte fick gå närmare än kanske fem meter ifrån så det va ingen noga granskning av det mystiska leendet man kunde göra där inte. Men nu har jag i alla fall sett den där tavlan så då behöver jag inte göra det längre.
Vår vandring bland alla salar fortsatte och vi såg sjukt många fina tavlor och jag fattar fan inte hur folk kan konsten att rita så snyggt. En del ser ju nästan ut att vara foton liksom. Och på en del ställen fanns det misnt lika fina skulpturer och arkiktekturen var fortfarnade lika slående.
Vi stormade igenom en stor del av muséet och fick även se verk som Den sista måltiden och Maddonnan på berget eller va den nu heter. Det är ju alltid kul att gå lite i Da Vinci-kodens fotspår. Men efter fyra timmars vandring längs det ändlösa korridorerna på detta palats till museum så kände vi att det räckte. Så vi tackade Mona Lisa för hennes gästfrihet och rörde oss ner till pyramiden igen. Och nu var köerna inte att leka med så vi va nöjda med att vi kom dit tidigt.
Man blir rätt trött i benen av att gå runt så mycket så nästa planering blev mat. Eftersom vi inte ville spilla alltför mycket tid på att äta mat (Shit flemman hade ju inte ens hunnit se halva Paris) så fick det bli snabbmat. Och då kunde vi ju lika gärna dra till Champs Elysées och äta på den "vita" donken. Kallar den så eftersom alla neonskyltar på den gatan måste va vita. Inte ens klassiska donken får ha sitt gula M att skylta med.
En Big Mac senare var vi på fötterna igen och jag röstade för att åka ut till La Defénse som ligger i utkanten av Paris. Hela den där stan är uppbyggt av gamla fina hus och känns lite ruffigt. Men i La Defénse som är ett slags affärsdel av stan avlöser skyskraporna varandra och mitt i allt står "Grande Arce" som är en slags modern triumbåge som kan skryta med över en topp som mäter över hundra meter över havsytan. Mitt under bågen går det glashissar upp till toppen och givetvis åkte vi upp. Måste säga att det va lite smått obehagligt. Men upp kom vi och där fanns det ett litet museum på gamla datorer. Varför vet jag inte men så va det i alla fall. Och även en utsiktplats med fin utsikt över stan. Men en liten dimma hade dragit in över stan så vidare långt såg man inte. Men oavsett så va det kul att se ut över Paris, Annat det än att se ut över Väsby station från blåa bron.
Tiden tickade vidare och om vi skulle hinna med vår lilla huvudattraktion så va det hög tid att börja röra sig ditåt. Så nåt slags pendeltåg fick bära oss tillbaka till Champs Elysées där vi precis som kvällen innan tog Metro 6 med riktning söderut. Den här gången gick vi av vid Trocadero, traskade ner mellan husen, förbi fontänen, över floden och nådde Eiffeltornet samtidigt som regnet fortsatte dugga ner från ovan.
Eftersom dimman lagt sig som ett lock över stan så var köerna inte speciellt långa. Det gillade jag för huvudsaken för mig va att få åka till toppen. Att sen utsikten inte va den bästa tar jag gärna. Nu har jag i alla fall varit högst upp i den väldiga stålkonstruktionen. Fick även reda på att det va 1514 kilometer till Stockholm så det kanske var dagens roliga fakta.
Halvägs ner i tornet separerade jag för en kort stund med min far för att ta trapporna ner. Mest för att jag ville veta hur lång tid det skulle ta. Och mina föraningar stämde när marken aldrig tycktes närma sig. Så jag underhöll mig själv där jag spelade in en liten film på min väg neråt. Det blir ju inte roligare än vad man gör det till liksom.
Min kära far stod och väntade på mig vid det södra benet och vi tyckte att vi behövde en paus från vår lilla sightseeingtur så det fick bli Metron tillbaks till hotellet och där värmde jag mig i duschen ett tag. Blev väl någon timme i lungt tempo också när mörkret återigen smög sig på.
Sen bar det av ut på stan igen för att avverka det sista. Vid bodde i stadsdelen Montmartre så vi befann oss ganska nära Sacre Cour som enligt min mor va värt ett besök. Och hon hade ju såklart rätt. Men själva kyrkan som i och för sig va rätt maffig va väl inte det som va det bästa. Utan utsikten härifrån va det man gärna tänker på om den här platsen. Nu när det blivit mörkt fick man se alla tusentals lampor som sken över stan. Ganska häftigt det också.
Men kvällen fortsatte på Metron till city igen och där spanade vi in Notre Dame. Klassisk plats för mig som älskade den lilla Disneyfilmen om Quasimodo när jag va liten. Fint upplyst va den också. Men hungern spred sig genom magen igen så jag letade upp Subway där jag fick i mig en väldigt god macka om jag får säga det själv.
Vi gick runt lite på en del smågator men kände att vi började bli lite mätta på den här stan. Så vi handlade hem lite gott och gled sen tillbaka till rummet. Efter att ha gått igenom dagens 200 bilder med en god öl som sällskap så blev det läggdags och jag somnade om möjligt ännu skönare idag.
Ny äventyr väntar när vi styr bilen söderut mot nya mål. Men mer om det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Dagens Resa: Bestod av ett par turer i tunnlarna under Paris
Dagens Bästa: Eiffeltornet, En upplevelse
Dagens Sämsta: Det risiga vädret
Dagens Jobbigaste: Benen värkte rätt rejält framåt kvällen
Dagens Bild:
Så där ja. Nu fortsätter min lilla redovisning av min och min kära fars Europaäventyr. Dag två inleddes med att jag vaknade upp fick höra regnet smiska mot fönstret. Det va väl inte direkt det jag hade hoppats på nu när jag visste att vi idag skulle försöka se så mycket som möjligt av Paris alla små och stora smultronställen. Men samtidigt vägrade jag låta lite vattendroppar stoppa mig den här dagen.
Och eftersom regn har den förmågan att så småningom avta så började vi med nåt som är under tak och innanför väggar. Vi behövde inte tänka efter länge innan vi beslöt oss för att Louvren skulle bli vår första anhalt denna dag. Så vi köpte oss varsitt dagskort till tunnelbanan (vi tänkte att det kunde vara nödvändigt en sån här dag) och åkte till Louvren. Väl utanför den väldiga glaspyramiden så va det nästan alls ingen kö och det va ju skönt för oss så vi slapp stå ute i regnet. Men väl inne och en trappa ner så va det desto fler människor som tänkt samma sak som oss. Att museum är bra vid regnväder. Här va det långa köer till biljettkassorna men när vi ställt oss i en av dom så gick det ganska fort. Att besökarna till 75% kom från den asiastiska delen av vår planet va väl inte speciellt förvånande. Däremot visade det sig att personer under 18 år gick in gratis så jag bestämde mig helt plöstligt för att falla tillbaka till den trevliga tiden då man var liten och nyfiken.
Både jag och farsan hade konstaterat att se alla föremål på Louvren är näst intill omöjligt. Så vi behövde alltså välja bort lite saker som vi tyckte att vi klarade oss utan. Direkt föll två våningar bort med en massa skulpturer. Det kändes som att tavlorna var det man var här för.
Så vi styrde kosan mot den avdelningen som kallades Denon och det mest för att Grande Galerie låg i den här delen av palatset. Och redan när vi klev upp för den första trappan så häpnade jag över hur häftigt själva muséet var. Och då menar jag inte bara tavlorna och det utan också själva arkitekturen. Fett fint.
På vägen till de mest sevärda tavlorna så fick jag syn på en rätt häftig sak och det får den "lilla" pokalen som får stå som modell på dagens bild. Säga vad man vill om silvret i midsommarklenoden, Men är det inte sånna här pokaler vi ska vinna. Jag hade i alla fall inte bangat.
Men nog om den saken. Vi nådde Grande Galerie som bara det är häftigt. En lång korridor med högt i tak och mängder med tavlor. Det fanns även en hel del folk här så det tog lite tid att ta sig fram men det gjorde inte så mycket. Det satt en del människor med stafli och penslar och målade av tavlorna och en del va faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv.
I mitten av den långa korridoren och in i ett litet sidorum hängde sen den tavlan som alla som besöker Louvren är här för att se, Mona Lisa. Det stog på skyltar runt hela muséet att det var förbjudet att fota den tavlan men när vi svängde in i det rummet så blixtrade det mer än under värsta åskvädret. Kändes nästan lite Gothia Cup 2003. Ni som var där vet vad jag menar.
Jag har hört att Mona Lisa ska va lite av en besvikelse och jag kan inte påstå att jag tyckte nåt annat när jag va där. Jag undrar fan varför just den här tavlan blivit så otroligt känd. Det finns ju tusentals mycket mycket finare tavlor. Liten är den också. Inte ens en meter hög och högst en halvmeter bred. Och inte blev det bättre av att man inte fick gå närmare än kanske fem meter ifrån så det va ingen noga granskning av det mystiska leendet man kunde göra där inte. Men nu har jag i alla fall sett den där tavlan så då behöver jag inte göra det längre.
Vår vandring bland alla salar fortsatte och vi såg sjukt många fina tavlor och jag fattar fan inte hur folk kan konsten att rita så snyggt. En del ser ju nästan ut att vara foton liksom. Och på en del ställen fanns det misnt lika fina skulpturer och arkiktekturen var fortfarnade lika slående.
Vi stormade igenom en stor del av muséet och fick även se verk som Den sista måltiden och Maddonnan på berget eller va den nu heter. Det är ju alltid kul att gå lite i Da Vinci-kodens fotspår. Men efter fyra timmars vandring längs det ändlösa korridorerna på detta palats till museum så kände vi att det räckte. Så vi tackade Mona Lisa för hennes gästfrihet och rörde oss ner till pyramiden igen. Och nu var köerna inte att leka med så vi va nöjda med att vi kom dit tidigt.
Man blir rätt trött i benen av att gå runt så mycket så nästa planering blev mat. Eftersom vi inte ville spilla alltför mycket tid på att äta mat (Shit flemman hade ju inte ens hunnit se halva Paris) så fick det bli snabbmat. Och då kunde vi ju lika gärna dra till Champs Elysées och äta på den "vita" donken. Kallar den så eftersom alla neonskyltar på den gatan måste va vita. Inte ens klassiska donken får ha sitt gula M att skylta med.
En Big Mac senare var vi på fötterna igen och jag röstade för att åka ut till La Defénse som ligger i utkanten av Paris. Hela den där stan är uppbyggt av gamla fina hus och känns lite ruffigt. Men i La Defénse som är ett slags affärsdel av stan avlöser skyskraporna varandra och mitt i allt står "Grande Arce" som är en slags modern triumbåge som kan skryta med över en topp som mäter över hundra meter över havsytan. Mitt under bågen går det glashissar upp till toppen och givetvis åkte vi upp. Måste säga att det va lite smått obehagligt. Men upp kom vi och där fanns det ett litet museum på gamla datorer. Varför vet jag inte men så va det i alla fall. Och även en utsiktplats med fin utsikt över stan. Men en liten dimma hade dragit in över stan så vidare långt såg man inte. Men oavsett så va det kul att se ut över Paris, Annat det än att se ut över Väsby station från blåa bron.
Tiden tickade vidare och om vi skulle hinna med vår lilla huvudattraktion så va det hög tid att börja röra sig ditåt. Så nåt slags pendeltåg fick bära oss tillbaka till Champs Elysées där vi precis som kvällen innan tog Metro 6 med riktning söderut. Den här gången gick vi av vid Trocadero, traskade ner mellan husen, förbi fontänen, över floden och nådde Eiffeltornet samtidigt som regnet fortsatte dugga ner från ovan.
Eftersom dimman lagt sig som ett lock över stan så var köerna inte speciellt långa. Det gillade jag för huvudsaken för mig va att få åka till toppen. Att sen utsikten inte va den bästa tar jag gärna. Nu har jag i alla fall varit högst upp i den väldiga stålkonstruktionen. Fick även reda på att det va 1514 kilometer till Stockholm så det kanske var dagens roliga fakta.
Halvägs ner i tornet separerade jag för en kort stund med min far för att ta trapporna ner. Mest för att jag ville veta hur lång tid det skulle ta. Och mina föraningar stämde när marken aldrig tycktes närma sig. Så jag underhöll mig själv där jag spelade in en liten film på min väg neråt. Det blir ju inte roligare än vad man gör det till liksom.
Min kära far stod och väntade på mig vid det södra benet och vi tyckte att vi behövde en paus från vår lilla sightseeingtur så det fick bli Metron tillbaks till hotellet och där värmde jag mig i duschen ett tag. Blev väl någon timme i lungt tempo också när mörkret återigen smög sig på.
Sen bar det av ut på stan igen för att avverka det sista. Vid bodde i stadsdelen Montmartre så vi befann oss ganska nära Sacre Cour som enligt min mor va värt ett besök. Och hon hade ju såklart rätt. Men själva kyrkan som i och för sig va rätt maffig va väl inte det som va det bästa. Utan utsikten härifrån va det man gärna tänker på om den här platsen. Nu när det blivit mörkt fick man se alla tusentals lampor som sken över stan. Ganska häftigt det också.
Men kvällen fortsatte på Metron till city igen och där spanade vi in Notre Dame. Klassisk plats för mig som älskade den lilla Disneyfilmen om Quasimodo när jag va liten. Fint upplyst va den också. Men hungern spred sig genom magen igen så jag letade upp Subway där jag fick i mig en väldigt god macka om jag får säga det själv.
Vi gick runt lite på en del smågator men kände att vi började bli lite mätta på den här stan. Så vi handlade hem lite gott och gled sen tillbaka till rummet. Efter att ha gått igenom dagens 200 bilder med en god öl som sällskap så blev det läggdags och jag somnade om möjligt ännu skönare idag.
Ny äventyr väntar när vi styr bilen söderut mot nya mål. Men mer om det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 1 - Äventyret börjar
En lång och intensiv vecka är till ända och jag måste ju rapportera om den till alla er därute. Eftersom det hänt så sjukt mycket under den här resan så blir det uppdelat i 9 olika delar. En för varje dag liksom. Så istället för ett otroligt långt veckoinlägg som blir klart om en månad så skriver jag om en dag i taget så får ni läsa det efter hand. Hoppas det blir bra för er.
Dagens Lista!
Dagens Resa: Väsby-Stockholm-Nyköping-Paris
Dagens Bästa: Att nu bär det av!
Dagens Sämsta: Fick inte ha kudden på planet, eftersom jag satt vid nödutgång!
Dagens Jobbigaste: Inte alltför utvilad där på morgonkvisten, Men det får man ju ta
Dagens Bild:
Det va en kylig oktobermorgon då allting började. Egentligen skulle ju det här va dagen då man tackade av sina grönvita hjältar för ännu en säsong. Men min far och jag hade planerat in ett litet äventyr och Bajenmatchen fick utgå. Så här i efterhand måste jag säga att det va lite synd att jag missade matchen med Davies hattrick, Castros pärla, idoten med smällaren och sulorna i vädret. Men sånt händer och mitt äventyr i Europas många hörn är minst lika minnesvärt.
När jag lämnade er senast så var klockan ganska mycket. Jag fick inte speciellt lång sömn den natten och kände mig långt ifrån utvilad när farsan kom in och väckte mig vid sjusnåret. Bara det att behöva gå upp sju på en söndag borde va förbjudet. Men ska man ut och resa så är det en smäll man gärna tar. Så vi gled ner mot vår station och sa farväl för ett tag till trygga Väsby och satte oss på pendeln söderut. Vid centralen styrde vi våra steg mot Cityterminalen och flygbussen till Skavsta. Väl på den bussen så somnade jag in ganska snabbt och jag måste säga att det bästa jag packade ner inför resan va min underbara kudde. Med den fanns det inga svårigheter att somna där jag ville.
Hittills gick allt bra och det gick snabbt och smidigt även vid incheckningen på den otroligt stora flygplatsen utanför Nyköping. Förstår att Martin häpnade när han var här för nån månad sen. Men väntetid får man alltid räkna med på flygplatser men den tiden fördrev vi med lite frukost. Jag själv fick tag i nån macka som va ganska hård. Och mina läppar va vid den tiden inte så välmående så det sved lite när man försökte få tänderna runt hela mackan. Men den satt fint och gav mig nog energi för att få benen att röra sig mot gaten. Det blev inget handlande på TaxFree och det berodde nog mest på att jag inte orkade.
Och det va ju skönt att jag var trött för då kunde ju flygresan gå riktigt snabbt eftersom jag kunde låta tiden rinna iväg i drömmarnas värld. Men när vi klivit på Ryanairs flight till Paris så visade det sig att vi hamnat vid en nödutgång. Det ska tilläggas att hur noga jag än kollade så såg jag ingen tillstymmelse till utgång i närheten av min fönsterplats men tydligen så va det det. Så inget handbagage för mig inte och det betydde ju även att kudden hamnade undangömt på bagagehyllan.
Men som jag minns det så klarade vi av resan galant ändå. Tror att jag somnade in en stund men oavsett så var vi en stund senare på fransk mark när vi klev ur vår stålfågel på Beavuaix Airport. Det va ingen flygplats man kan skryta om heller men då gick det fortare att få väskorna så det gjorde ju ingenting. Vi gick istället ut och letade upp biluthyrningen där vi skulle hämta ut vårt lilla färdmedel de närmaste dagarna. Farsan slog sig ner bakom ratten och vi rullade med all säkerhet mot Paris. Men det blev faktiskt åt helt fel håll först innan jag fått ordning på lokalsinnet (det som min kära far verkar sakna helt och hållet) och hittat rätt väg. Men sen rullade det på bra och när vi passerade väldiga Stade de France så visste vi att vi kommit till rätt stad. Sen började ett intensivt arbete när jag försökte lokalisera vårat hotel och bilvägen dit. Men jag klarade av det utan större problem och efter att vi parkerat bilen vid Gare du Nord så strosade vi ner några kvarter och hittade vårat hotell precis bredvid en gammal kyrka som också va vår utsikt från det mysiga lilla rummet.
Men där hade vi inte tid eller lust att stanna en längre tid. Vår nyfikenhet på vad den här stan hade att erbjuda tog oss ut på en lång promenad som skulle sluta många timmar senare. Men det första vi behövde få överstökat va att stille hungern. Men självklart är det alltid svårast att hitta ett lämpligt ställe att äta på när man som mest vill hitta det. Men vi nådde efter en stunds vandrande fram till Seines rinnande vatten och skymmningen hade börjat lägga sig över Paris. Och då hittade vi ett mysigt ställe inte alls långtifrån Notre Dame. Där blev det en pizza som för mig va en av det godaste jag ätit under mitt drygt 18-åriga liv. Och efter det så hade jag nog med energi för att slippa tänka på matfrågan nåt mer den kvällen.
Så vår promenad fortsatte längs floden och det första vi fick syn på var Louvrens väldiga palats. Så vi gick in till den stora gården med den ytterst fina glaspyramiden. Måste säga att det va rätt vackert där. Det var också här som vi tog den kanske bästa bilden på hela resan när vi ställde kameran på en staty och tog med självutlösning. Med den nya kameran blir det sjukt fina bilder på kvällen och nu när det stod helt still blev resultatet magnifikt.
Men vår kvällspromenad var inte över än så vi fortsatte och kom så småningom till foten av Champs Elysées, dvs. Place de la Concorde. Sen bestämde vi oss för att styra stegen hela vägen upp för denna paradgata tills vi såg Triumfbågen torna upp sig framför oss. Att gå längs Champs Elysées är en lite bättre känsla än att gå längs Trädgårdsvägen i Väsby måste jag säga. Och när vi nådde hela vägen upp och fick se triumfbågen så såg vi ju att det monumentet inte heller va så pjåkigt.
Men efter dessa små upplevelser tog började orken tryta i benen. Så vi tog oss under jord och satte oss på tuben. Eller Metro som det heter i det här landet. Och den första station vi åkte förbi hette lustigt nog "Kléber". Fan är snubben så stor så att han har en egen tunnelbanestation uppkallad efter sig. I Paris dessutom. Helt makalöst!
Skämt åsido, vårt mål var Eiffeltornet och när vi kom fram så glittrade det vackert och fast att jag visste att det var en väldig byggnad så häpnades jag rätt ordentligt när vi närmade oss. Vilken konstruktion. Helt otroligt. Och nu på natten när det var upplyst va det bara så otroligt vackert. Jag låg på en bänk under hela tornet och bara tittade i säkert en kvart. Och det är ju verkligen inte litet asså. Säkert 60-70 meter mellan benen bara.
Men klockan tickade iväg och vi hade ju trots allt en hel dag till att se Paris på. Så vi tog tunnelbanan tillbaks till hotellet där vi varvade ner en stund. Och sen somnade jag in gott efter den första dagen av detta minnesvärda äventyr.
To Be Continued...
PEACE!
Bland bokrader och små kärleksbekymmer
Veckans Lista!
Veckans Happening: G-Salen Reunion
Veckans Bästa: Pro Evolution Soccer 2008
Veckans Sämsta: Kärleksproblemet. Vill verkligen inte va ensam längre...
Veckans Jobbigaste: Måste få säga sömnen, Jag får aldrig sova ut för folk har en jävla tendens att alltid väcka mig!!!
Veckans Citat: "Ja men verkligen" - Christian Patsouras 22/10-07
Veckans Film: Inte har det blivit nån film den här veckan så jag får väl dra en serie igen. LOST!
Veckans Låt: Du och jag mot världen - Magnus Uggla
Okej nu måste jag komma igång med det här inlägget. Annars kommer jag missa sömnen helt den här natten. Jag har redan dragit ut på det eftersom mina små vänner hetsar som fan på msn. Fast i och för sig ställde jag ju nyss tillbaka klockan en timme så det va inte så farligt ändå. Fast sen måste jag ju packa väskan och få i mig lite sömn. Tåget lämnar ju väsby 07:43 imorgon och sen blir det ju inga sovmornar på ett tag. Men fan det brukar va lätt att komma upp när man ska ut på äventyr och det ska jag ju verkligen.
Det är ju också därför som jag valde att blogga lördag den här gången. Så blir nästa veckas inlägg en liten sammanfattning av resan som jag hoppas ska bli rolig och en upplevelse, vilket jag inte tvivlar på. Men resan är nästa vecka så jag ska väl börja fokusera på den här veckan som till skillnad från förra veckan inte alls varit så händelserik. Jag har inte gjort nåt riktigt storslaget alls så det får handla om små roliga vardagliga händelser som fångat min uppmärksamhet.
Kan väl börja med att vi i vår lilla projektgrupp åkte till Stadsbiblioteket i onsdags där det väl va meningen att vi skulle samla lite information och så vidare. Men det blev inte mycket gjort kan jag säga och egentligen är det väl inte så förvånande. Men vi hade i alla fall en trevlig tid där och självklart lyckades Martin snacka för högt så att han blev tillsagd. Fick väl även ett par arga blickar mot sig när han stormade in och skrek att han fixat biljetter till Djurgården-BP. Men jag förstår honom. Klart att man vill se sitt favoritlag när dom har chans på silvret.
Sen måste jag klaga på 6:ans val av matcher när det vankas CL. Lite känsla får man väl ha. Rangers-Barca luktar ju 0-0. Visa Arsenal som just nu leker med hela Europa. Deras lekfulla insats va ju fan veckans skönaste i Fotbollsammanhang. Och en del av målet andas ju fotbollspoesi.
Idag bar det av till G-salen. Mycket underbart måste jag få säga. Det va ju ett bra tag sen sist så det va fan verkligen på tiden. Och jävlar vilket tempo det blev. Det syntes ju att samtliga närvarande va taggade till tusen och det small ordentligt i närkamperna. Crille lirade skjortan av de flesta. Ludde gick runt som alltid men fanns där när det luktade drömmål. Jag själv var väl lite överallt och försökte lyckas med det mesta och det med blandade resultat. Victor va ganska anonym idag och kanske är det timmarna framför datorn som gör sig påminnda. Lindau va målsugen och visst stänkte han in ett par och Tjompis var där som vanligt med sina små yttersidor av världsklass.
Men nog snackat om G-salen. Vi hade kul helt enkelt och så ska det va. Fan det känns som att jag bara skriver för att bli klar nån gång och så ska det ju inte va. Men fan jag vet inte. Börjar bli sliten och så. Men jag får kriga vidare. Men fan det värker i min axel. Gissar att jag inte följer Ergonomins lagar till punkt och pricka men fan jag pallar inte. Jag överlever.
Pes-08 har ju kommit ut och givetvis har jag skaffat det. Det har redan blivit en säsong med stolta Bajen och det går väl framåt iaf. Men sjukt vilket bra spel det är. Skulle kunna lira det där dygnet runt nästan.
Och är det inte spel så är det serier. Heroes är bättre än nånsin, Prison Break sviker aldrig och nu har det även blivit ett par avsnitt Lost vilket aldrig sitter fel. Det är så sjukt skönt att bara sitta och glo på serier på nätterna. Synd bara att man blir trött så snabbt.
Snappers hade ju match i helgen också. Kändes som en evighet sen och kanske för att jag inte vill minnas så mycket från en förlustmatch. Men jag gjorde ju ett mål så jag får väl anteckna det åtminstonde. Men fan vi måste börja vinna inomhus nu.
Oj va mycket korta notiser det blev nu. Men fan jag orkar inte gå in så detaljerat på ganska mediokra händelser. Fan min skrivlust har ju varit bättre. Men jag vette fan. Pallar inte sluta heller för då missar jag ju en massa i mina inlägg. Jag måste lösa det där på nåt sätt.
Men så ska man väl få med några rader depp också. Eller egentligen är det inte så deppigt så men ändå. Och det gäller det så kallade kärleksproblemet. Fan jag vill inte va ensam längre. Jag saknar verkligen det livet just nu. Och det är mest känslan av att ha någon där som man kan mysa med och ha som sin på nåt sätt. Ni förstår nog vad jag menar. Fan det är klart att jag överlever det också. Och förr eller senare knackar kärleken på dörren. Jag pallar inte va nån desperat typ som jagar efter kärleken heller. Det ska komma naturligt. Men det är ändå lite dyrgt att man inte vet när man ska få känna den där underbara känslan igen.
Men saknaden av Jenny har i alla fall börjat avtagit nu. Eller jag saknar henne faktiskt som vän men den där jobbiga olidliga saknaden av hennes kärlek har sinat ordentligt nu. Däremot tycker jag det är sjukt synd att det har blivit som det blivit mellan oss men jag hoppas att det kan lösa sig så småningom för jag vill inte bara försvinna ur hennes liv sådär. Fast jag vet inte. Hon kanske inte vill ha mig kvar så då är det ju värre. Men jag tror ändå inte det. Och jag måste väl bli bättre på att kämpa för det också. Men det löser väl sig hoppas jag.
Men jag hoppas verkligen att jag kan hitta den där kärleken snart. Allt skulle bara kännas så mycket lättare. Men okej jag ska inte sitta här och bli alltför sentimental. Pallar inte det. Och det ska inte verka som att jag på något sätt mår dåligt. Jag känner mig levande ordentligt. Det är bara den där lilla biten som saknas.
Men fan det går riktigt trögt med skrivandet just nu. Jag har säkert missat en hel del grejer. Men jag kan inte få ur mig nåt nu och så ska det inte kännas. Jag avslutar här så att jag kan börja packa och ladda upp inför resan. Det är väl antligen min resfeber som blockerar min skrivlusta. Men sånt händer.
Men jag vill tacka Crille, Ludde, Anton, Tjompis, Victor, Tobbe, Flemman, Mini, Usman, Linus, Martin, Ella, Camilla, Min far & mor och säkert en hel del fler för ert sällskap den här veckan. Det är ni, mina vänner, som är mitt liv. Och självklart finns det flera men just den här veckan va det ni som förgyllde min närvaro. Så tack
Nu blire packning!
PEACE!
Bland superhjältar och långa löpningar
Veckans Lista!
Veckans Happening: Utekvällen i lördags.
Veckans Bästa: Heroes!!!
Veckans Sämsta: Spelarbjudningarna på X11. Varför kan jag inte bara lyckas vinna en budgivning?
Veckans Jobbigaste: Brukar väl alltid handla om skolan så får väl göra det den här gången också så jag säger Engelska C bara för sakens skull!
Veckans Citat: "Vem rakar sin hund?" - Ludde Zetterman 17/10-07
Veckans Film: Har inte sett nån egentligen så jag säger heroes
Veckans Låt: Pokerkväll I Vårby Gård - Florence Valentine
Dags för blogg. Hoppas ni saknat mig för jag har saknat skrivandet som fan den här veckan. Men jag kände att jag inte kunde svika det här med veckoinläggen direkt. Så funkar det inte. Och ändå så kommer det här inlägget två dagar tidigare än det borde men jag har funderat lite och kommit fram till att det är bättre om jag uppdaterar på fredagar. Och givetvis har jag en mängd olika anledningar till det. Den första är att det förra inlägget skrev jag på en fredag så jag kommer snabbare in i bloggtempot om jag skriver idag. Sen så blir det lätt så att när man skriver på söndagar så får jag bara med helgen för att den oftast är mest händelserik. Så om veckan inleds med helgen så kanske jag kan minnas mer från de vanliga dagarna för egentligen är det ju dom små intressanta händelserna som är roliga att titta tillbaks på. De stora händelserna kommer man ju oftast ihåg ändå.
Sen blir det ju ofta väldigt sent när jag skriver blogg då det vanligtvis skrivs på natten. Och jag pallar inte inleda mina skolveckor som en vandrande disktrasa så då är det bättre med fredagar då jag ändå sover ut dagen efter. Så så får det bli i fortsättningen. Sen hade jag även lite fler anledningar men dom kommer jag inte på här och jag är dessutom ganska taggad på att få komma igång med min lilla redogörelse för veckan som gått.
Så vi sätter väl igång men magiska veckan. Eller nja så mäktig har den inte varit men det har hänt en hel del små roliga saker som jag vill kladda ner så det blir nog bra. Jag tänkte börja med dagens äventyr mest för att jag har det närmast i minnet men också för att direkt gå ifrån dagboksstilen. Men om jag ska va ärlig har den här dagen inte vart den mest hetsiga dagen den här veckan om man säger så. Men jag har ändå en del små söta saker att tala om.
Jag måste först säga att håltimmar kan vara ganska trevliga. Men 10:25-15:00 är ganska mycket för mycket om man säger så. Men ändå gick det oväntat snabbt. Första timmarna så blev det datorn där det först försöktes sätta rekord på alla spel på Game Arcade på Facebook (var annars?) och sen blev det lite klassisk achtung på lunchen. Och jag blev tydligen alldeles för uppslukad av min rosa lilla mask att jag inte märkte att Tobbe drog därifrån. Vi hade bestämt att vi skulle äta kebab för trevlighetens skull och Usman valde att joina oss. Så Tobbe drog till centrum och mötte upp den söta lilla malmvägspojken medan jag försökte få Flemman att förstå att achtung går ut på att överleva, inte att åka genom så många hål som möjligt. Men Flemman har efter ett år med det spelet fortfarande inte fattat det.
Men till centrum kom jag ändå till slut och njöt lika mycket som alltid av den goda kebaben. Finns verkligen inget ställe som slår Sams när det gäller Kebab asså. Så är det bara. Och nu när inte Linus va med så kunde vi ta det lugnt efteråt och prata lite om saker och ting. Är linus med så är det bara att hetsa upp så fort som möjligt så att man kan ta första bästa tåg hem till... Ja vadå egentligen Linus. Det har jag alltid velat veta. Men så är det men den saken.
Jag åkte tillbaka till min kära skola och mötte upp James som tydligen inte ville gå på den här lektionen heller så jag fick nöja mig med att snacka med Fricken, Mockan, Uffe och Manga-Micke. Men det är inte helt fel det heller. Och vi pratade om nedbrytande tankesätt som faktiskt va lite skrämmande. I alla fall om man tolkar det som Gunilla gjorde det. För vartenda litet tankesätt på det pappret vi fick passade verkligen klockrent in på vår allas Flemström. Jag skickade till och med vidare det till Tobbe så han kunde bekräfta det. Och enligt Gunilla så skulle en person med dessa tankesätt vara djupt deprimerad och verkligen svår att hjälpa. Men den Flemman jag ser varje dag i skolan förutom när han gymmar, pluggar eller äter (vilket iofs inte är ofta) är ingen person som är djupt deprimerad. I så fall så är han helt enkelt magisk på att dölja det. Så Flemström, kanske borde du ta ett snack med fröken Ljungbo och reda ut det här.
Men nog om det. Denna veckan har jag ägnat rätt mycket tid till att kolla klart första säsongen av Heroes. Det blev fyra avsnitt i onsdags, lika många igår och det va tänkt att jag skulle se de sista tre idag men så långt har jag inte kommit av olika anledningar. Men jag hade svårt att fästa mig vid den där serien från början men nu är jag ordentligt fast och jävligt bra är den också. Fast jag måste erkänna att det nästan är för många människor som är "speciella". Det blir ju fan lite överdrivet när precis alla kan flyga, bli atombomber eller nåt annat övernaturligt. Men det är väl smällar man får ta som man brukar säga och eftersom det ändå är ganska svårt och fatta alla vinklar så är det bara att se glad ut och titta vidare.
Tror fan att det dags för en redogörelse för helgen som faktiskt känns rätt avlägsen trots att det inte va så länge sen. Men jag minns i alla fall vart jag slutade förra inlägget för då var jag på väg ut ur huset för att besöka ladorna i Norrviken och tillbringa lite tid med Martin. Och det va lite trevligt att kolla på Idol och "Fredag hela veckan" och svulla lite chips och så vidare. Sånt borde man göra oftare. Men kvällen avslutades annars ganska tidigt på hemmaplan i trygga Väsby så det finns inte så mycket mer att säga om den saken.
Lördagen betydde först landskampen mot Lichtenstein (stavning?) där jag återigen valde att åka till Norrviken. Den här gången kom även Flemman trots att han försökte smita undan med dåliga undanflykter som plötslig huvudverk eller bortglömd middag (hur är det möjligt i Flemmans fall?). Men matchen var väl ingen jättehöjdare. Sverige vann ganska enkelt utan att behöva imponera speciellt mycket. Vi satt väl mest och snackade om annat och umgicks och så. Tror i och för sig Martin kände sig utanför när jag och Flemman drog igång i 180 om det senaste nytt inom Bajen. Men sånt är livet, även för en Norrvikare.
Efter matchen fick vi fint besök av Linus P Pettersón och vi tänkte dra ut på en liten festlig tillställning någonstans. Mackan hade tydligen nån fest på G så vi började ladda upp med allt vad det innebär. Bara Flemman som avstod då han inte kände för en utekväll. Men vi andra körde på även om Linus inte diggade lådvinet speciellt mycket. Men Linus, Det handlar om planering.
Men såklart får vi besked från Mackan att vi inte kunde komma dit så nu hade vi då suttit och laddat helt i onödan. Men vi tänkte inte ge upp för det så vi drog till med plan B och det blev att åka in till Viper Room vid Karlberg för att testa lyckan där. Och en stund senare befann vi oss på det södergående tåget som skulle ta oss till nattens äventyr. Flemman hoppade av och vi var nu bara tre kvar. Jag tog ett steg tillbaka när Martin tog över showen. Jag ska inte skriva ingående vad han gjorde, det är för mycket Flemman över det, så jag säger enkelt att han var lycklig. Sånt gillar vi.
Vi hittade rätt och ställde oss i en ganska kort kö. Vi kom in utan problem och betalade inträde, bäställde in lite bira och drog sen ut på dansgolvet. Jag har ingen aning om det såg snyggt ut men det struntar jag fullständigt i för jag hade i alla fall roligt och det såg dom andra ut att ha också. Men Linus är som han är och ville ganska snart gå och ta lite luft. På vägen ut hittade vi en trappa ner till en "avlastningsplats" där man enligt skylten fick vara max 10 min innan man blev av med drickan. Men vi tänkte ändå utforska stället och när vi väl kom ner var det fullsatt och musiken var egentligen ännu bättre här nere. Och avlastningsplats kan man verkligen inte kalla det.
Där nere va vi ganska länge, i alla fall om jag mindes det rätt och jag minns också att jag fick mig en ganska sexig och intim dans där med någon tjej som bara gled fram till mig och börja gnida sig emot mig. Jag va inte sen på att hänga på så jag får väl ses som den som lyckades bäst den här kvällen på den fronten. Men tjejen behövde en paus efter en stund och då passade de andra på att dra mig ut därifrån för att åka hem. Lite synd faktiskt men vafan. Man kan inte gå på allt. Och jag började faktiskt bli rätt seg i benen så det va nog lika bra att jag fick röra mig hemåt.
Innan nattbussen anlände vi S:t Eriksplan så vräkte jag i mig fyra grillade som jag måste säga va det godaste på länge. Så där rök mina sista slantar den kvällen. Hade redan slängt iväg en del på inträde och dricka. Dessutom fick jag betala inträdet för Linus då han saknade pengar (planering Linus!!!). Men egentligen kom vi för sent till Viper för innan tio är det gratis inträde och billig dricka. Men det får väl bli nästa gång. Men sen vet man ju inte när det blir. Nu har jag fått lite smak på det svenska klubblivet så nu vill man ju utforska lite fler så man kan hitta lite smultronställen.
Sen hatar jag nattbussarna för att ingen av dom är bra för en Runby-bo som mig. Linus och Martin gynnas ju av att 592:an som såklart tar typ en kvart för dom men stannar inte vid Väsby station. Så jag får gå av vid smedby och ta en långpromenad hem. Den här gången ringde jag och tvingade Usman att hålla mig sällskap så det kändes inte lika segt den här gången. Men ändå. Varför kan vi aldrig ta 598:an för min skull. Visst den tar en timme längre än den andra men då slipper jag i alla fall gå och kommer hem ungefär samtidigt.
Men men, Jag hade en väldigt rolig kväll så jag ska inte klaga. Jag hoppas det inte va sista gången för det är nu det börjar. Det är i alla fall vad jag anser. Och söndagar är ändå aldrig roliga så då kan man lika gärna använda dom till att sova ruset av sig liksom. För det va hur min söndagsförmiddag såg ut. Väl vaken blev det en titt på förändringsrapporten i Väsbyligan (13 spelare gick upp!!!) och sen en återhämtningspizza på Ullis med herr Zetterman. Det satt verkligen inte fel och trots att det gick några timmar till den kvällen så får den pizzan avsluta berättelsen om den där helgen.
Det har blivit två träningstillfällen den här veckan och båda gångerna har det blivit löpning på schemat. Nu har ju Anton, Thomaz och viktor börjat springa dom också så då får man ju lite sällskap. Plus att det är lättare att tag i löpningen när dom ringer och hetsar en lite. Så i tisdags vart det långlöpningen till Kairo. Jag sa att vi skulle sprina ner till Lövsta gård och vända men lyckades lura in dom på den långa Kairovägen och det verkade ändå som att dom inte hade nåt emot det. Och för min del kändes det skitskönt med en så pass lång löpning. Då fick jag verkligen ta ut mig mycket utan att behöva hetsa. Då va det verkligen uthållighet som gällde och det kändes perfekt.
Och igår så blev det två varv i spåret. Jag har säkert redan skrivit det här för jag kom inte ens ihåg att jag hade sagt det två gånger till Tobbe redan men i alla fall. Spåret har ju alltid varit spåret och när man velat satsa så har man dragit med "ögglan" i sin löpning för att dels få en liten längre sträcka och dels för att få en lite större utmaning i form av en grymt seg och krävande uppförsbacke. Oftast blev det ju att man skippade det tyvärr men nu har dom gjort det så fiffigt att man byggt ihop ögglan med det vanliga spåret. Så först kommer från det vanliga hållet, springer igenom en skidtunnel och springer sen fram till den roliga lilla backen. Den tar man sig sen uppför och vidare runt ögglan tills man kommer ner vid tunneln igen som man nu istället springer över på den lilla bron. Och sen fortsätter spåret på en nivå lägre än det andra. Jag vet att det låter ganska luddigt när jag förklarar det såhär men det va smart byggt i alla fall och nu är det inte lika lätt att undvika den jobbiga backen och det är bara bra så får jag starkare benmuskler.
I onsdags var det ännu en landskamp och nu va det fan dags att se en match med Boysen. Så jag bjöd in en massa folk och städade mitt rum och allting. Och det kändes bra när Ludde redan direkt efter skolan följde med mig hem för att se Prison Break. Tyvärr va det inget avsnitt den här veckan så vi fick klara oss med ett par avsnitt Heroes men det roliga hände på vägen upp i Bauers. Där gick vi som ett par vandrare på väg hem till vårt härberge och helt plötsligt får jag syn på en massa ull eller nåt annat liknande ligga där på gräsmattan. Jag kommenterade det lite undrande men Ludde som upptäckte det lite senare var blixtsnabb med sin kommentar: Vem rakar sin hund? Så där har ni veckans kommentar och det är bara Ludde som kan få till såna plötsligt utrop som blir så totalt klockrena. Underbart.
Men jag va inte lika glad på Ludde när han dissade vår samling för att plugga matte. Det kändes inte alls roligt. Och Rikard meddelade att han var sjuk och Pouian dök inte upp men det förvånade väl ingen. Nej det fick bli grunden av boys (va tvungen att ha med "av" där annars hade det kunnat blivit pinsamt) som samlades i min lägenhet för att njuta av matchen. Men det va fan ett sömnpiller för Sverige lirade riktigt uselt. Långbollar va det enda man gjorde i princip så det va inte så konstigt att det gick som det gick. Så jag ägnade istället den mesta tiden med att hålla Ella sällskap via sms vilket aldrig är fel. Känns som vi snackat en hel del den här veckan. Vet inte hur många sms det blivit. Men det är en rolig tjej som är kul att snacka med. Lite tråkigt att hon ska vara med sin pojkvän hela helgen och då få jag tydligen inte snacka med henne längre. Men sånt är livet. Och för att gå tillbaka till boysen så va det trevligt att umgås med dom som alltid.
I måndags när jag vaknade så kände jag mig ganska pigg. Problemet var att min ansikte inte fungerade. När jag fick syn på min i vanliga fall så vackra spegelbild såg jag idag bara ett uppsvullet ansikte. Jag hoppade nästan till. Jag har ingen aning om hur det blev så men det kändes fett konstigt. Och självklart skulle alla i skolan kommentera det men återigen kan jag inte säga annat än det är sånt man får ta. Men lite överdrivet kanske när Usman och Linus satte sig bredvid mig i matsalen för att det va läskigt att titta på mig.
Men fan nu börjar det sina på minnen och orken att skriva vidare börjar ta slut så jag kanske ska börja röra mig mot en avslutning. Jag har verkligen ingen aning om hur långt det blev men det kändes som att jag skrev på rätt bra. Men det får räcka nu och är det så att jag missat nåt så får det helt enkelt va så. Nu blir det nog ett par avsnitt Heroes innan kudde väntar. Vi syns om en vecka.
PS. Kom på en anledning till att jag ska skriva på fredagar. För nästa söndag kan jag inte eftersom då åker jag till Paris. UNDERBART!!! DS.
PEACE!
Veckans Happening: Utekvällen i lördags.
Veckans Bästa: Heroes!!!
Veckans Sämsta: Spelarbjudningarna på X11. Varför kan jag inte bara lyckas vinna en budgivning?
Veckans Jobbigaste: Brukar väl alltid handla om skolan så får väl göra det den här gången också så jag säger Engelska C bara för sakens skull!
Veckans Citat: "Vem rakar sin hund?" - Ludde Zetterman 17/10-07
Veckans Film: Har inte sett nån egentligen så jag säger heroes
Veckans Låt: Pokerkväll I Vårby Gård - Florence Valentine
Dags för blogg. Hoppas ni saknat mig för jag har saknat skrivandet som fan den här veckan. Men jag kände att jag inte kunde svika det här med veckoinläggen direkt. Så funkar det inte. Och ändå så kommer det här inlägget två dagar tidigare än det borde men jag har funderat lite och kommit fram till att det är bättre om jag uppdaterar på fredagar. Och givetvis har jag en mängd olika anledningar till det. Den första är att det förra inlägget skrev jag på en fredag så jag kommer snabbare in i bloggtempot om jag skriver idag. Sen så blir det lätt så att när man skriver på söndagar så får jag bara med helgen för att den oftast är mest händelserik. Så om veckan inleds med helgen så kanske jag kan minnas mer från de vanliga dagarna för egentligen är det ju dom små intressanta händelserna som är roliga att titta tillbaks på. De stora händelserna kommer man ju oftast ihåg ändå.
Sen blir det ju ofta väldigt sent när jag skriver blogg då det vanligtvis skrivs på natten. Och jag pallar inte inleda mina skolveckor som en vandrande disktrasa så då är det bättre med fredagar då jag ändå sover ut dagen efter. Så så får det bli i fortsättningen. Sen hade jag även lite fler anledningar men dom kommer jag inte på här och jag är dessutom ganska taggad på att få komma igång med min lilla redogörelse för veckan som gått.
Så vi sätter väl igång men magiska veckan. Eller nja så mäktig har den inte varit men det har hänt en hel del små roliga saker som jag vill kladda ner så det blir nog bra. Jag tänkte börja med dagens äventyr mest för att jag har det närmast i minnet men också för att direkt gå ifrån dagboksstilen. Men om jag ska va ärlig har den här dagen inte vart den mest hetsiga dagen den här veckan om man säger så. Men jag har ändå en del små söta saker att tala om.
Jag måste först säga att håltimmar kan vara ganska trevliga. Men 10:25-15:00 är ganska mycket för mycket om man säger så. Men ändå gick det oväntat snabbt. Första timmarna så blev det datorn där det först försöktes sätta rekord på alla spel på Game Arcade på Facebook (var annars?) och sen blev det lite klassisk achtung på lunchen. Och jag blev tydligen alldeles för uppslukad av min rosa lilla mask att jag inte märkte att Tobbe drog därifrån. Vi hade bestämt att vi skulle äta kebab för trevlighetens skull och Usman valde att joina oss. Så Tobbe drog till centrum och mötte upp den söta lilla malmvägspojken medan jag försökte få Flemman att förstå att achtung går ut på att överleva, inte att åka genom så många hål som möjligt. Men Flemman har efter ett år med det spelet fortfarande inte fattat det.
Men till centrum kom jag ändå till slut och njöt lika mycket som alltid av den goda kebaben. Finns verkligen inget ställe som slår Sams när det gäller Kebab asså. Så är det bara. Och nu när inte Linus va med så kunde vi ta det lugnt efteråt och prata lite om saker och ting. Är linus med så är det bara att hetsa upp så fort som möjligt så att man kan ta första bästa tåg hem till... Ja vadå egentligen Linus. Det har jag alltid velat veta. Men så är det men den saken.
Jag åkte tillbaka till min kära skola och mötte upp James som tydligen inte ville gå på den här lektionen heller så jag fick nöja mig med att snacka med Fricken, Mockan, Uffe och Manga-Micke. Men det är inte helt fel det heller. Och vi pratade om nedbrytande tankesätt som faktiskt va lite skrämmande. I alla fall om man tolkar det som Gunilla gjorde det. För vartenda litet tankesätt på det pappret vi fick passade verkligen klockrent in på vår allas Flemström. Jag skickade till och med vidare det till Tobbe så han kunde bekräfta det. Och enligt Gunilla så skulle en person med dessa tankesätt vara djupt deprimerad och verkligen svår att hjälpa. Men den Flemman jag ser varje dag i skolan förutom när han gymmar, pluggar eller äter (vilket iofs inte är ofta) är ingen person som är djupt deprimerad. I så fall så är han helt enkelt magisk på att dölja det. Så Flemström, kanske borde du ta ett snack med fröken Ljungbo och reda ut det här.
Men nog om det. Denna veckan har jag ägnat rätt mycket tid till att kolla klart första säsongen av Heroes. Det blev fyra avsnitt i onsdags, lika många igår och det va tänkt att jag skulle se de sista tre idag men så långt har jag inte kommit av olika anledningar. Men jag hade svårt att fästa mig vid den där serien från början men nu är jag ordentligt fast och jävligt bra är den också. Fast jag måste erkänna att det nästan är för många människor som är "speciella". Det blir ju fan lite överdrivet när precis alla kan flyga, bli atombomber eller nåt annat övernaturligt. Men det är väl smällar man får ta som man brukar säga och eftersom det ändå är ganska svårt och fatta alla vinklar så är det bara att se glad ut och titta vidare.
Tror fan att det dags för en redogörelse för helgen som faktiskt känns rätt avlägsen trots att det inte va så länge sen. Men jag minns i alla fall vart jag slutade förra inlägget för då var jag på väg ut ur huset för att besöka ladorna i Norrviken och tillbringa lite tid med Martin. Och det va lite trevligt att kolla på Idol och "Fredag hela veckan" och svulla lite chips och så vidare. Sånt borde man göra oftare. Men kvällen avslutades annars ganska tidigt på hemmaplan i trygga Väsby så det finns inte så mycket mer att säga om den saken.
Lördagen betydde först landskampen mot Lichtenstein (stavning?) där jag återigen valde att åka till Norrviken. Den här gången kom även Flemman trots att han försökte smita undan med dåliga undanflykter som plötslig huvudverk eller bortglömd middag (hur är det möjligt i Flemmans fall?). Men matchen var väl ingen jättehöjdare. Sverige vann ganska enkelt utan att behöva imponera speciellt mycket. Vi satt väl mest och snackade om annat och umgicks och så. Tror i och för sig Martin kände sig utanför när jag och Flemman drog igång i 180 om det senaste nytt inom Bajen. Men sånt är livet, även för en Norrvikare.
Efter matchen fick vi fint besök av Linus P Pettersón och vi tänkte dra ut på en liten festlig tillställning någonstans. Mackan hade tydligen nån fest på G så vi började ladda upp med allt vad det innebär. Bara Flemman som avstod då han inte kände för en utekväll. Men vi andra körde på även om Linus inte diggade lådvinet speciellt mycket. Men Linus, Det handlar om planering.
Men såklart får vi besked från Mackan att vi inte kunde komma dit så nu hade vi då suttit och laddat helt i onödan. Men vi tänkte inte ge upp för det så vi drog till med plan B och det blev att åka in till Viper Room vid Karlberg för att testa lyckan där. Och en stund senare befann vi oss på det södergående tåget som skulle ta oss till nattens äventyr. Flemman hoppade av och vi var nu bara tre kvar. Jag tog ett steg tillbaka när Martin tog över showen. Jag ska inte skriva ingående vad han gjorde, det är för mycket Flemman över det, så jag säger enkelt att han var lycklig. Sånt gillar vi.
Vi hittade rätt och ställde oss i en ganska kort kö. Vi kom in utan problem och betalade inträde, bäställde in lite bira och drog sen ut på dansgolvet. Jag har ingen aning om det såg snyggt ut men det struntar jag fullständigt i för jag hade i alla fall roligt och det såg dom andra ut att ha också. Men Linus är som han är och ville ganska snart gå och ta lite luft. På vägen ut hittade vi en trappa ner till en "avlastningsplats" där man enligt skylten fick vara max 10 min innan man blev av med drickan. Men vi tänkte ändå utforska stället och när vi väl kom ner var det fullsatt och musiken var egentligen ännu bättre här nere. Och avlastningsplats kan man verkligen inte kalla det.
Där nere va vi ganska länge, i alla fall om jag mindes det rätt och jag minns också att jag fick mig en ganska sexig och intim dans där med någon tjej som bara gled fram till mig och börja gnida sig emot mig. Jag va inte sen på att hänga på så jag får väl ses som den som lyckades bäst den här kvällen på den fronten. Men tjejen behövde en paus efter en stund och då passade de andra på att dra mig ut därifrån för att åka hem. Lite synd faktiskt men vafan. Man kan inte gå på allt. Och jag började faktiskt bli rätt seg i benen så det va nog lika bra att jag fick röra mig hemåt.
Innan nattbussen anlände vi S:t Eriksplan så vräkte jag i mig fyra grillade som jag måste säga va det godaste på länge. Så där rök mina sista slantar den kvällen. Hade redan slängt iväg en del på inträde och dricka. Dessutom fick jag betala inträdet för Linus då han saknade pengar (planering Linus!!!). Men egentligen kom vi för sent till Viper för innan tio är det gratis inträde och billig dricka. Men det får väl bli nästa gång. Men sen vet man ju inte när det blir. Nu har jag fått lite smak på det svenska klubblivet så nu vill man ju utforska lite fler så man kan hitta lite smultronställen.
Sen hatar jag nattbussarna för att ingen av dom är bra för en Runby-bo som mig. Linus och Martin gynnas ju av att 592:an som såklart tar typ en kvart för dom men stannar inte vid Väsby station. Så jag får gå av vid smedby och ta en långpromenad hem. Den här gången ringde jag och tvingade Usman att hålla mig sällskap så det kändes inte lika segt den här gången. Men ändå. Varför kan vi aldrig ta 598:an för min skull. Visst den tar en timme längre än den andra men då slipper jag i alla fall gå och kommer hem ungefär samtidigt.
Men men, Jag hade en väldigt rolig kväll så jag ska inte klaga. Jag hoppas det inte va sista gången för det är nu det börjar. Det är i alla fall vad jag anser. Och söndagar är ändå aldrig roliga så då kan man lika gärna använda dom till att sova ruset av sig liksom. För det va hur min söndagsförmiddag såg ut. Väl vaken blev det en titt på förändringsrapporten i Väsbyligan (13 spelare gick upp!!!) och sen en återhämtningspizza på Ullis med herr Zetterman. Det satt verkligen inte fel och trots att det gick några timmar till den kvällen så får den pizzan avsluta berättelsen om den där helgen.
Det har blivit två träningstillfällen den här veckan och båda gångerna har det blivit löpning på schemat. Nu har ju Anton, Thomaz och viktor börjat springa dom också så då får man ju lite sällskap. Plus att det är lättare att tag i löpningen när dom ringer och hetsar en lite. Så i tisdags vart det långlöpningen till Kairo. Jag sa att vi skulle sprina ner till Lövsta gård och vända men lyckades lura in dom på den långa Kairovägen och det verkade ändå som att dom inte hade nåt emot det. Och för min del kändes det skitskönt med en så pass lång löpning. Då fick jag verkligen ta ut mig mycket utan att behöva hetsa. Då va det verkligen uthållighet som gällde och det kändes perfekt.
Och igår så blev det två varv i spåret. Jag har säkert redan skrivit det här för jag kom inte ens ihåg att jag hade sagt det två gånger till Tobbe redan men i alla fall. Spåret har ju alltid varit spåret och när man velat satsa så har man dragit med "ögglan" i sin löpning för att dels få en liten längre sträcka och dels för att få en lite större utmaning i form av en grymt seg och krävande uppförsbacke. Oftast blev det ju att man skippade det tyvärr men nu har dom gjort det så fiffigt att man byggt ihop ögglan med det vanliga spåret. Så först kommer från det vanliga hållet, springer igenom en skidtunnel och springer sen fram till den roliga lilla backen. Den tar man sig sen uppför och vidare runt ögglan tills man kommer ner vid tunneln igen som man nu istället springer över på den lilla bron. Och sen fortsätter spåret på en nivå lägre än det andra. Jag vet att det låter ganska luddigt när jag förklarar det såhär men det va smart byggt i alla fall och nu är det inte lika lätt att undvika den jobbiga backen och det är bara bra så får jag starkare benmuskler.
I onsdags var det ännu en landskamp och nu va det fan dags att se en match med Boysen. Så jag bjöd in en massa folk och städade mitt rum och allting. Och det kändes bra när Ludde redan direkt efter skolan följde med mig hem för att se Prison Break. Tyvärr va det inget avsnitt den här veckan så vi fick klara oss med ett par avsnitt Heroes men det roliga hände på vägen upp i Bauers. Där gick vi som ett par vandrare på väg hem till vårt härberge och helt plötsligt får jag syn på en massa ull eller nåt annat liknande ligga där på gräsmattan. Jag kommenterade det lite undrande men Ludde som upptäckte det lite senare var blixtsnabb med sin kommentar: Vem rakar sin hund? Så där har ni veckans kommentar och det är bara Ludde som kan få till såna plötsligt utrop som blir så totalt klockrena. Underbart.
Men jag va inte lika glad på Ludde när han dissade vår samling för att plugga matte. Det kändes inte alls roligt. Och Rikard meddelade att han var sjuk och Pouian dök inte upp men det förvånade väl ingen. Nej det fick bli grunden av boys (va tvungen att ha med "av" där annars hade det kunnat blivit pinsamt) som samlades i min lägenhet för att njuta av matchen. Men det va fan ett sömnpiller för Sverige lirade riktigt uselt. Långbollar va det enda man gjorde i princip så det va inte så konstigt att det gick som det gick. Så jag ägnade istället den mesta tiden med att hålla Ella sällskap via sms vilket aldrig är fel. Känns som vi snackat en hel del den här veckan. Vet inte hur många sms det blivit. Men det är en rolig tjej som är kul att snacka med. Lite tråkigt att hon ska vara med sin pojkvän hela helgen och då få jag tydligen inte snacka med henne längre. Men sånt är livet. Och för att gå tillbaka till boysen så va det trevligt att umgås med dom som alltid.
I måndags när jag vaknade så kände jag mig ganska pigg. Problemet var att min ansikte inte fungerade. När jag fick syn på min i vanliga fall så vackra spegelbild såg jag idag bara ett uppsvullet ansikte. Jag hoppade nästan till. Jag har ingen aning om hur det blev så men det kändes fett konstigt. Och självklart skulle alla i skolan kommentera det men återigen kan jag inte säga annat än det är sånt man får ta. Men lite överdrivet kanske när Usman och Linus satte sig bredvid mig i matsalen för att det va läskigt att titta på mig.
Men fan nu börjar det sina på minnen och orken att skriva vidare börjar ta slut så jag kanske ska börja röra mig mot en avslutning. Jag har verkligen ingen aning om hur långt det blev men det kändes som att jag skrev på rätt bra. Men det får räcka nu och är det så att jag missat nåt så får det helt enkelt va så. Nu blir det nog ett par avsnitt Heroes innan kudde väntar. Vi syns om en vecka.
PS. Kom på en anledning till att jag ska skriva på fredagar. För nästa söndag kan jag inte eftersom då åker jag till Paris. UNDERBART!!! DS.
PEACE!
Bland prärievargar och korta skoldagar
Veckans Lista!
Veckans Happening: Återinförandet av Veckans lista
Veckans Bästa: Coyotes vinst mot Predators. Fredrik Sjöström!
Veckans Sämsta: Kyla!!!!
Veckans Jobbigaste: Måste nog ha varit Filosofiprovet, Sjukt drygt!
Veckans Citat: "Menar du mig eller nån annan" - Christian Patsouras 9/10-07
Veckans Film: Beck - I Guds Namn
Veckans Låt: Pärlor åt svin - Magnus Uggla
Veckans Bajen: Kommer jag inte att ha kvar. Fotbollssäongen är ju så gott som slut så jag pallar inte leta upp de senaste i typ hockeykrisen eller SvFFs dom mot myntkastarna.
Grattis alla läsare. Jag har nämligen funderat ett tag och nu fattat beslutet om att återinföra den gamla klassiska listan. Satt nämligen och skummade igenom gamla blogginlägg inatt och kom fram till att det va på den tiden som mina bästa inlägg skrevs och jag tror fan det berodde på att jag skrev kontinuerligt en gång i veckan och på så sätt samlade ihop till ett ordentligt inlägg. För jag känner själv att jag inte lyckats fylla mina inlägg riktigt ordentligt den senaste tiden och ofta har det varit korta och ganska meningslösa inlägg. Så nu börjar jag om på den gamla kulan och ska försöka hålla mig till en gång i veckan med inläggen. Det blir väl på söndagar som vanligt men den här första gången blir det på en fredag för att jag bara vill skriva nu.
Anledningen till det är att jag inatt satt uppe och fixade lite med bloggen. Mamma hör ju sällan vadsom händer i mitt liv och tycker att när jag väl berättar om det så är det bara Bajen. Okej det är väl oftast Bajen men ändå. Men jag tänkte i alla fall så att hon kunde få hela årets bloggande i julklapp. Det tror jag hon skulle uppskatta. Så jag satt och redigerade lite och skrev ut alla inlägg sen Januari och jag måste säga att det har hunnit blivit en hel del. Jag tror att det är över hundra a4 och då har jag inte hunnit skriva ut alla än. Så visst har jag fått ner ganska mycket om året som gått. Men det roliga är att jag inte lyckats få ner de två kanske största grejerna jag varit med om i år. Med det menar jag ju den underbara helgen i Göteborg med Snappers och sen den sköna veckan i Alanya. Men det är så det är. Man orkar inte alltid skriva om såna stora grejer för det tar så lång tid. Och jag tycker det är roligare att bara skriva lite spontant om det som kommer upp i huvet mer än att försöka tvinga minnet att plocka fram alla detaljer om vad som hänt under en helg. Det är också lätt att det blir som en dagbok och det är inte lika roligt.
Men det går i alla fall åt en hel del papper och lika mycket bläck för att få ner bloggen till en liten bok eller vad man ska kalla det. Men det är fan värt det för dels blir nog morsan glad över det hela och dels är det ju jättekul att ha kvar så att jag kan läsa det när man blir gammal och grå. Då kan man läsa det hela och minnas alla sjuka påhitt man hade för sig år 2007 med allt va det innebär. Så det är ett litet projekt jag gärna satsar på.
Men det är väl också därför jag vill gå tillbaka till vecko-inläggen. Jag känner att jag får med mer av det jag gör och inte bara koncentrerar mig på en specifik händelse eller så. Det ska nog bli skitbra det här. Jag hoppas det i alla fall men jag får nog lägga lite pengar på nya bläckpatroner till skrivaren. Men det får man ju ta.
Sen är ju alltid frågan vad man ska fylla varje inlägg med. Jag skrev ju senast i tisdags så jag har väl inte så där jättemycket att kladda ner men något ska väl alltid finnas. Jag brukar kunna va rätt bra på att svamla fram någonting så jag ska väl inte göra er besvikna den här gången heller.
Får väl börja med att berätta att i onsdags så slapp man äntligen projektet på eftermiddagen och kunde då åka hem redan vid halv 12. Tänkte först att jag skulle ta en liten tupplur men det blev helt enkelt inte så. Istället kollade jag på Shrek 3 ett tag och tankade det senaste avsnittet av Prison Break. Men jag hann inte ens börja se det för Ludde ringde och ville komma förbi och det kan man ju inte neka honom. Men vi satt ett tag först och kollade lite filmer på Youtube (som vanligt) och sen kollade vi PB även fast Ludde redan sett det. Och jag måste säga att Prison Break slår alla andra serier just nu. Visst man kan tycka att det är lite upprepning men det är fortfarande så bra så det gör inget.
Vi tänkte sen tanka den sista Beck-filmen men eftersom det skulle ta ett tag så tänkte vi ladda upp med någon annan film. Eftersom att ingen av oss sett Saw 3 så blev det den som herr Zetterman stoppade in i DVD:n. Men tragiskt nog så funkade den inte så samma Zetterman fick byta ut den mot ett gäng avsnitt av HippHipp. Men det gjorde ju inte den eftermiddagen mindre rolig. Jag har sett de där avsnitten ett par gånger men det är fortfarande lika klassiskt. Men mitt i det hela så kom jag på att det va onsdag och det betyder ju som alltid pannkakor hos min kära mormor. Så jag fick dra med mig Ludde, gå bort till torget, säga hejdå till Ludde och ta trapporna upp till mormor.
Pannkakorna satt precis där dom skulle som vanligt och sen drog jag hem där jag egentligen inte gjorde så mycket på hela kvällen. Jag snackade lite med folk och bråkade lite med Jenny. Jag vet inte riktigt varör men hon verkade skitsur på mig och allt jag sa tog hon som att jag anklagade henne så det blev lite tjafs. Tråkigt måste jag säga men jag vet inte vad jag ska göra längre. Känns som att jag inte kan prata alls med henne längre. Mendet löser väl sig nån gång hoppas jag.
Men jag fick i alla fall ner Beck och trots att klockan sakta tickade fram mot midnatt så bestämde jag mig för att tiita på den och det mycket tack vare att Tobbe sms:at mig under kvällen och sa att Beck aldrig varit bättre. Då kunde jag ju inte bara vänta. Och mycket riktigt hade Tobbe rätt för filmen var riktigt bra. De senaste Beck har i och för sig också varit bra men den här kändes nivån vassare. Men det känns tyvärr lite vemodigt att de va den sista Beck. Men samtidigt vet man ju aldrig. Det kommer säkert nya om några år igen. Det brukar ju va så i alla fall. Och jag bangar inte. Beck är fortfarande Beck och filmerna är bra.
Tyvärr blev det alldeles för sent så mycket sömn blev det inte den natten. Som tur va hade vi z-dag igår så jag behövde inte genomlida allt för mycket. Det enda va att vi hade projekttid på morgonen så man fick hasa sig ur sängen halvt medvetslös och ut i den fruktansvärda kylan som infunnit sig under natten.
Väl i skolan blev det väl ungefär tio minuters genomgång av vår lilla projekplan och Krister verkade inte ha något att klaga på. Sen satt vi ett tag vid datorerna bara för sakens skull innan vi bestämde oss för att åka hem igen. Det blev en sväng förbi Norrviken innan jag på allvar rörde mig hemåt mot sängen igen. För jag bestämde mig att oavsett hur pigg jag kände mig så skulle jag krypa ner under täcket så fort jag kommit innanför dörren. Och när jag kommit så långt så kände jag mig rätt frussen så det va inget direkt motstånd att slänga sig på kudden. Och inte tog det långt tid innan jag somnade heller. Sen blev det en sömn fram till långt in på eftermiddagen.
Och resten av kvällen blev det film för hela slanten. Jag kollade slutet på Shrek 3, ett par avsnitt av Heroes och PB-avsnittet igen av någon anledning. Och jag passade också på att se Möss och Människor. Jag va ju tvungen eftersom jag ska redovisa den på engelskan nån gång men när jag väl började kolla på den så tyckte jag den va riktigt bra så det va inget jobbigt att kolla klart den. I och för sig ringde Crille mitt i allt och ville att vi skulle göra nåt så jag gled över men han kom lite senare på att han va tvungen att göra nåt skit till företagsekonomin så jag fick snällt röra mig hemåt igen. Men det gjorde mig inte så mycket eftersom jag ville se klart filmen.
Jag förstår inte riktigt varför men Tobbe och Martin ville öka sitt eget intresse för NHL-hockeyn och hade då lottat fram varsitt lag att följa under säsongen. Jag som inte ville va utanför ville också ha ett lag så jag lottade fram Phoenix Coyotes. Det va väl inte det laget jag visste mest om men då har jag ju nåt att ta reda på tänkte jag. Och det första va att kolla hur högt upp rankade detta Arizona-lag va och det visade sig inte vara nånting bättre än en sistaplats. Ja men det va ju roligt. Men eftersom jag är Bajare kan jag ju inte bara ge upp för det så jag började sätta mig in i laget direkt. Kände väl inte igen många spelare men några svenskar hade laget så det va ju skönt. Och sen visade det sig att dom skulle spela natten till idag och att den skulle visas på Canal+. Och eftersom jag hade sovmorgon till två idag så kunde jag ju lika gärna stanna uppe och kolla på matchen.
Men den började två så jag hade några timmar att slå ihjäl. Och det va då jag började med projektet med bloggen. Det tog ju längre tid än vad jag hade trott så under första perioden fick jag strökolla samtidigt som jag printade papper efter papper med mitt liv. Men de sista två perioderna såg jag i sin helhet och jag måste säga att mitt stolta Phoenix lirade riktigt bra. Nashville borta är ingen lätt match. Enligt oddsen va det 4.20 på att Phoenix skulle vinna (jag spelade på dom för att göra matchen lite roligare) så det va en ganska stor skräll att vi ledde med 3-1 efter två perioder. Och svensken Sjöström va väl rinkens bästa spelare och hade dessutom gjort ett mål. Och i tredje höll man sin ledning och varje gång som Nashville gjorde mål så kontrade man med ett mål framåt. Så segern va aldrig hotad. Sjöström gjorde ett till mål också som dessutom va riktigt snyggt. Han drev från egen planhalva i boxplay, trampade förbi två försvararde och lyfte med sin backhand upp pucken i nättaket. Underbart!
Så seger för Coyotes och färska pengar in på Unibetkontot. Så ska en trevlig hockeytorsdag avslutas. Men tur att jag hade sovmorgon idag för jag somnade väl vid halv 5 eller nåt sånt. Och min skoldag idag va ju nästan för onödig. Jag åkte dit till min filosofilektion som visade sig vara en kvart lång ungefär. Jag pallade inte åka hem direkt så jag ringde runt men tydligen så har precis all åkt hem från skolan typ. Ja Flemman va ju kvar men han ska ju självklart gymma. Varför trodde jag nåt annat?
Nej Tobbe fick bli min räddning när jag sms:ade och frågade om han ville komma till centrum och äta Kebab och inte bangade han på det. Men jag fick vänta i centrum i ungefär 50 minuter vilket inte alls va så roligt. Men jag fick tiden att gå när jag utforskade deras bibliotek som faktiskt va större än vad jag trodde. Så det va ganska lungt.
Maten va god och vi fick efter det sällskap av Stockeld som dök upp framåt halv fyra. Han behövde hämta några böcker i skolan så vi åkte dit och fixade det och vände sen hemåt igen. Martin berättade att han var ensam hemma under kvällen och ville inte va ensam så jag tänker hålla honom sällskap och ska väl börja röra mig snart. Och nu tycker jag att jag gått igenom ganska detaljerat de senaste dagarnas händelser. Så jag får väl ta och sluta här och ta en sväng in i duschen. Tåget går om en halvtimme så jag måste npg hetsa lite. Men vi hörs om en vecka!
Och jag måste bara säga att nu är det snart bara 16 dagar till Eurotrip. UNDERBART!
PEACE!
Veckans Happening: Återinförandet av Veckans lista
Veckans Bästa: Coyotes vinst mot Predators. Fredrik Sjöström!
Veckans Sämsta: Kyla!!!!
Veckans Jobbigaste: Måste nog ha varit Filosofiprovet, Sjukt drygt!
Veckans Citat: "Menar du mig eller nån annan" - Christian Patsouras 9/10-07
Veckans Film: Beck - I Guds Namn
Veckans Låt: Pärlor åt svin - Magnus Uggla
Veckans Bajen: Kommer jag inte att ha kvar. Fotbollssäongen är ju så gott som slut så jag pallar inte leta upp de senaste i typ hockeykrisen eller SvFFs dom mot myntkastarna.
Grattis alla läsare. Jag har nämligen funderat ett tag och nu fattat beslutet om att återinföra den gamla klassiska listan. Satt nämligen och skummade igenom gamla blogginlägg inatt och kom fram till att det va på den tiden som mina bästa inlägg skrevs och jag tror fan det berodde på att jag skrev kontinuerligt en gång i veckan och på så sätt samlade ihop till ett ordentligt inlägg. För jag känner själv att jag inte lyckats fylla mina inlägg riktigt ordentligt den senaste tiden och ofta har det varit korta och ganska meningslösa inlägg. Så nu börjar jag om på den gamla kulan och ska försöka hålla mig till en gång i veckan med inläggen. Det blir väl på söndagar som vanligt men den här första gången blir det på en fredag för att jag bara vill skriva nu.
Anledningen till det är att jag inatt satt uppe och fixade lite med bloggen. Mamma hör ju sällan vadsom händer i mitt liv och tycker att när jag väl berättar om det så är det bara Bajen. Okej det är väl oftast Bajen men ändå. Men jag tänkte i alla fall så att hon kunde få hela årets bloggande i julklapp. Det tror jag hon skulle uppskatta. Så jag satt och redigerade lite och skrev ut alla inlägg sen Januari och jag måste säga att det har hunnit blivit en hel del. Jag tror att det är över hundra a4 och då har jag inte hunnit skriva ut alla än. Så visst har jag fått ner ganska mycket om året som gått. Men det roliga är att jag inte lyckats få ner de två kanske största grejerna jag varit med om i år. Med det menar jag ju den underbara helgen i Göteborg med Snappers och sen den sköna veckan i Alanya. Men det är så det är. Man orkar inte alltid skriva om såna stora grejer för det tar så lång tid. Och jag tycker det är roligare att bara skriva lite spontant om det som kommer upp i huvet mer än att försöka tvinga minnet att plocka fram alla detaljer om vad som hänt under en helg. Det är också lätt att det blir som en dagbok och det är inte lika roligt.
Men det går i alla fall åt en hel del papper och lika mycket bläck för att få ner bloggen till en liten bok eller vad man ska kalla det. Men det är fan värt det för dels blir nog morsan glad över det hela och dels är det ju jättekul att ha kvar så att jag kan läsa det när man blir gammal och grå. Då kan man läsa det hela och minnas alla sjuka påhitt man hade för sig år 2007 med allt va det innebär. Så det är ett litet projekt jag gärna satsar på.
Men det är väl också därför jag vill gå tillbaka till vecko-inläggen. Jag känner att jag får med mer av det jag gör och inte bara koncentrerar mig på en specifik händelse eller så. Det ska nog bli skitbra det här. Jag hoppas det i alla fall men jag får nog lägga lite pengar på nya bläckpatroner till skrivaren. Men det får man ju ta.
Sen är ju alltid frågan vad man ska fylla varje inlägg med. Jag skrev ju senast i tisdags så jag har väl inte så där jättemycket att kladda ner men något ska väl alltid finnas. Jag brukar kunna va rätt bra på att svamla fram någonting så jag ska väl inte göra er besvikna den här gången heller.
Får väl börja med att berätta att i onsdags så slapp man äntligen projektet på eftermiddagen och kunde då åka hem redan vid halv 12. Tänkte först att jag skulle ta en liten tupplur men det blev helt enkelt inte så. Istället kollade jag på Shrek 3 ett tag och tankade det senaste avsnittet av Prison Break. Men jag hann inte ens börja se det för Ludde ringde och ville komma förbi och det kan man ju inte neka honom. Men vi satt ett tag först och kollade lite filmer på Youtube (som vanligt) och sen kollade vi PB även fast Ludde redan sett det. Och jag måste säga att Prison Break slår alla andra serier just nu. Visst man kan tycka att det är lite upprepning men det är fortfarande så bra så det gör inget.
Vi tänkte sen tanka den sista Beck-filmen men eftersom det skulle ta ett tag så tänkte vi ladda upp med någon annan film. Eftersom att ingen av oss sett Saw 3 så blev det den som herr Zetterman stoppade in i DVD:n. Men tragiskt nog så funkade den inte så samma Zetterman fick byta ut den mot ett gäng avsnitt av HippHipp. Men det gjorde ju inte den eftermiddagen mindre rolig. Jag har sett de där avsnitten ett par gånger men det är fortfarande lika klassiskt. Men mitt i det hela så kom jag på att det va onsdag och det betyder ju som alltid pannkakor hos min kära mormor. Så jag fick dra med mig Ludde, gå bort till torget, säga hejdå till Ludde och ta trapporna upp till mormor.
Pannkakorna satt precis där dom skulle som vanligt och sen drog jag hem där jag egentligen inte gjorde så mycket på hela kvällen. Jag snackade lite med folk och bråkade lite med Jenny. Jag vet inte riktigt varör men hon verkade skitsur på mig och allt jag sa tog hon som att jag anklagade henne så det blev lite tjafs. Tråkigt måste jag säga men jag vet inte vad jag ska göra längre. Känns som att jag inte kan prata alls med henne längre. Mendet löser väl sig nån gång hoppas jag.
Men jag fick i alla fall ner Beck och trots att klockan sakta tickade fram mot midnatt så bestämde jag mig för att tiita på den och det mycket tack vare att Tobbe sms:at mig under kvällen och sa att Beck aldrig varit bättre. Då kunde jag ju inte bara vänta. Och mycket riktigt hade Tobbe rätt för filmen var riktigt bra. De senaste Beck har i och för sig också varit bra men den här kändes nivån vassare. Men det känns tyvärr lite vemodigt att de va den sista Beck. Men samtidigt vet man ju aldrig. Det kommer säkert nya om några år igen. Det brukar ju va så i alla fall. Och jag bangar inte. Beck är fortfarande Beck och filmerna är bra.
Tyvärr blev det alldeles för sent så mycket sömn blev det inte den natten. Som tur va hade vi z-dag igår så jag behövde inte genomlida allt för mycket. Det enda va att vi hade projekttid på morgonen så man fick hasa sig ur sängen halvt medvetslös och ut i den fruktansvärda kylan som infunnit sig under natten.
Väl i skolan blev det väl ungefär tio minuters genomgång av vår lilla projekplan och Krister verkade inte ha något att klaga på. Sen satt vi ett tag vid datorerna bara för sakens skull innan vi bestämde oss för att åka hem igen. Det blev en sväng förbi Norrviken innan jag på allvar rörde mig hemåt mot sängen igen. För jag bestämde mig att oavsett hur pigg jag kände mig så skulle jag krypa ner under täcket så fort jag kommit innanför dörren. Och när jag kommit så långt så kände jag mig rätt frussen så det va inget direkt motstånd att slänga sig på kudden. Och inte tog det långt tid innan jag somnade heller. Sen blev det en sömn fram till långt in på eftermiddagen.
Och resten av kvällen blev det film för hela slanten. Jag kollade slutet på Shrek 3, ett par avsnitt av Heroes och PB-avsnittet igen av någon anledning. Och jag passade också på att se Möss och Människor. Jag va ju tvungen eftersom jag ska redovisa den på engelskan nån gång men när jag väl började kolla på den så tyckte jag den va riktigt bra så det va inget jobbigt att kolla klart den. I och för sig ringde Crille mitt i allt och ville att vi skulle göra nåt så jag gled över men han kom lite senare på att han va tvungen att göra nåt skit till företagsekonomin så jag fick snällt röra mig hemåt igen. Men det gjorde mig inte så mycket eftersom jag ville se klart filmen.
Jag förstår inte riktigt varför men Tobbe och Martin ville öka sitt eget intresse för NHL-hockeyn och hade då lottat fram varsitt lag att följa under säsongen. Jag som inte ville va utanför ville också ha ett lag så jag lottade fram Phoenix Coyotes. Det va väl inte det laget jag visste mest om men då har jag ju nåt att ta reda på tänkte jag. Och det första va att kolla hur högt upp rankade detta Arizona-lag va och det visade sig inte vara nånting bättre än en sistaplats. Ja men det va ju roligt. Men eftersom jag är Bajare kan jag ju inte bara ge upp för det så jag började sätta mig in i laget direkt. Kände väl inte igen många spelare men några svenskar hade laget så det va ju skönt. Och sen visade det sig att dom skulle spela natten till idag och att den skulle visas på Canal+. Och eftersom jag hade sovmorgon till två idag så kunde jag ju lika gärna stanna uppe och kolla på matchen.
Men den började två så jag hade några timmar att slå ihjäl. Och det va då jag började med projektet med bloggen. Det tog ju längre tid än vad jag hade trott så under första perioden fick jag strökolla samtidigt som jag printade papper efter papper med mitt liv. Men de sista två perioderna såg jag i sin helhet och jag måste säga att mitt stolta Phoenix lirade riktigt bra. Nashville borta är ingen lätt match. Enligt oddsen va det 4.20 på att Phoenix skulle vinna (jag spelade på dom för att göra matchen lite roligare) så det va en ganska stor skräll att vi ledde med 3-1 efter två perioder. Och svensken Sjöström va väl rinkens bästa spelare och hade dessutom gjort ett mål. Och i tredje höll man sin ledning och varje gång som Nashville gjorde mål så kontrade man med ett mål framåt. Så segern va aldrig hotad. Sjöström gjorde ett till mål också som dessutom va riktigt snyggt. Han drev från egen planhalva i boxplay, trampade förbi två försvararde och lyfte med sin backhand upp pucken i nättaket. Underbart!
Så seger för Coyotes och färska pengar in på Unibetkontot. Så ska en trevlig hockeytorsdag avslutas. Men tur att jag hade sovmorgon idag för jag somnade väl vid halv 5 eller nåt sånt. Och min skoldag idag va ju nästan för onödig. Jag åkte dit till min filosofilektion som visade sig vara en kvart lång ungefär. Jag pallade inte åka hem direkt så jag ringde runt men tydligen så har precis all åkt hem från skolan typ. Ja Flemman va ju kvar men han ska ju självklart gymma. Varför trodde jag nåt annat?
Nej Tobbe fick bli min räddning när jag sms:ade och frågade om han ville komma till centrum och äta Kebab och inte bangade han på det. Men jag fick vänta i centrum i ungefär 50 minuter vilket inte alls va så roligt. Men jag fick tiden att gå när jag utforskade deras bibliotek som faktiskt va större än vad jag trodde. Så det va ganska lungt.
Maten va god och vi fick efter det sällskap av Stockeld som dök upp framåt halv fyra. Han behövde hämta några böcker i skolan så vi åkte dit och fixade det och vände sen hemåt igen. Martin berättade att han var ensam hemma under kvällen och ville inte va ensam så jag tänker hålla honom sällskap och ska väl börja röra mig snart. Och nu tycker jag att jag gått igenom ganska detaljerat de senaste dagarnas händelser. Så jag får väl ta och sluta här och ta en sväng in i duschen. Tåget går om en halvtimme så jag måste npg hetsa lite. Men vi hörs om en vecka!
Och jag måste bara säga att nu är det snart bara 16 dagar till Eurotrip. UNDERBART!
PEACE!
Stolthet, Inget annat!
Jag sitter som ni säkert redan listat ut på min data-lektion och skriver. Det har inte blivit så mycket bloggande vid andra tillfällen. Känner verkligen aldrig att jag har tid med det bara. Och ändå är jag inte som Flemman som pluggar så fort han får tid. Men jag är väl bara dålig på att ta tag i det gissar jag.
Men sen så har Bajen återigen spelat match och återigen blivit särbehandlande av den svenska domarkåren. Och då menar jag självklart inte på ett positivt sätt. Till en början måste jag ju bara säga att jag verkligen inte försvarar folk som kastar in saker på planen. Jag förstår inte varför folk envisas med att göra det. Det enda som händer är ju att dom förstör och vid det här laget borde man ju veta det.
Men det finns saker som faktiskt gör mig mer förbannad. Som bajare har man lärt sig att inte ta åt sig av allt tidningarna skriver hela tiden. Men samtidigt är det så drygt att media har fått det här med inkastade saker att vara ett problem hos Hammarby, när det i själva verket är ett problem på det svenska läktarna i allmänhet. Men vi får ta all skit eftersom vi har haft problem förut och därför så ser domarkoren det lika allvarligt igen. Jag orkar inte sitta och nämna allt om AIKs attack på GAS-spelaren då alla ändå blundar över det, till och med gårdare. Men att få det här till ett problem på Söderstadion och ingen annanstans är bara trångsynt.
För det andra så är det så tråkigt att alla Hammarbyfans ska dras över samma kam. Det finns vissa idioter som beter sig illa och vi kommer inte ifrån dom. Men för det så kan man inte säga att det är Hammarbypubliken. det är ungefär som att säga att om det sker ett bråk på Malmvägen så säger man att på Malmvägen så är alla idioter. Jag vet att det finns folk som tänker så men det är lika jävla fel det. Det sker ett mord i Väsby. Är alla i Väsby då mördare. Självklart inte. På samma sätt är inte alla Hammarbyare idioter för att kanske fem personer (av 10.000) kastar in småmynt. Enskilda individer har förmågan att förstöra för så många och det är ett sammhällsproblem som på något sätt måste bort. Men att skylla på Hammarby är bara fel. Hammarby är väl en av få klubbar i sverige som verkligen försökt bli kvitt problemen. Men man kan inte göra mer. Att hindra folk från att få in småmynt är fan omöjligt.
Så jag tycker klacken gjorde fullständigt rätt i att sätta sig ner och sitta tysta resten av matchen bara för att visa att man inte tolererar den negativa särbehandling och häxjakt man utsatts för under drygt ett år.
Det roliga är också att SvFF hela tiden vill ha det som i England. Drömmar om en tyst sittplats får det att vattnas i munnen på kansliet. Men grejjen är ju att så som de behandlar problemet nu så kommer dom aldrig få som dom vill. Idioter kommer alltid finnas och dte går inte att stoppa att det händer. I alla fall inte på det sättet som det är nu. Jag menar fortfarande på att det är straffen det är fel på. Att ge Hammarby fotboll straff för att en idiot lever livet förändrar ju ingenting. Personen i fråga får ju inget, Han kanske inte ens bryr sig om Hammarby på det sättet. Mot Malmö så tog hela Hammarbyklacken och vände sig emot idioten med ölglaset. Han togs om hand av vakterna och fick lämna. Alltså gjorde klacken vad dom kunde. Att sen polisen ger honom en liten utskällning, ett ajabaja och lite småböter och sen släpper honom kan ju inte vi lastas för.
Men ajja. jag pallar inte sitta och spekulera i det här. Djurgårdare och Gnagare älskar att följa med i medias våg och hacka på oss och jag förstår dom. Det skulle ju nästan va skumt om dom inte gjorde det. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll. Vi är Hammarby och varför ska vi bry oss om vad andra säger och tycker.
Folk står och säger att dom skäms över det som hände. Det kan jag ta. Men att säga att man skäms som Bajare är bara så jävla lågt. Håll käften istället och sätt er ner eller nåt. Jävla medgångare. Vi har fått en jävla massa skit från alla håll men att skämmas för det stoltaste man har är ju bara löjligt. Speciellt om man varit på Sös de gånger detta inträffat och vet att det inte vart i närheten av så allvarligt som media vill få det till.
Och egentligen borde vi Bajare fokusera på det vi fortsätter göra så jävla bra oavsett resultat. Vi skapar stämning. vi har kul och som det röjdes igår. Det va inte dåligt. Jag skulle inte för mitt liv kunna tänka mig ett gäng gårdare köra sidledshopp, ringdans, högljudd sång och halsduksviftande vid underläge och förlorade chanser till Europaspel. Det gör oss unika och även om folk ifrågasätter det så vet vi att det stämmer. Jag var på AIK-tel aviv i torsdags och de va dödstyst efter tel-avivs mål. DIF hade 4000 gårdare på plats i Gävle. vid samma tidpunkt förra året, samma arena, samma motstånd, men en sjätteplats istället för guldrace resulterade i ett bortafölje på kanske 50 man, högst. Visst. Va stolta ni. Det är lungt för mig. Men det som gör mig stolt, det är det första trettio minutrarna i andra halvlek igår då vi röjde som aldrig förr. Tack för det. Det va oförglömligt. Jävligt kul att Mackan va med också. Vi måste fan gå på fler matcher. Du är jävla skön asså. Och ni andra också för den delen även om jag inte riktigt gillade Flemmans humör i slutet, och framförallt efter matchen. Men sånt händer. Man har rätt att va depp ibland även om dte är tråkigt. Så det är lugnt Flemman. Och Nicke, din vurpa igår va bara så klockren. fyfan va jag garvade. Nästa år blire säs-kort igen och då får vi fan röja så här oftare!
Men okej. Inte bara bajen nu. Jag har gått och blivit förkyld igen och det är inte kul att känna sig seg hela tiden. Tror inte det blev bättre efter matchen igår men samtidigt får man ta det. Jag orkar inte vika ner mig i alla fall utan kämpar på som vanligt. Haft en del prov som jag inte velat missa också så jag har inte direkt haft något val.
Men annars då. Jo. Jag snackade med Camilla igår. Och riktigt mycket dessutom. Det va ju nästan ett år sen vi snackade så där mycket och dte va riktigt kul faktiskt. Fattar inte varför vi bara lät kontakten dö sådär. Har fan saknat våra samtal. Dom är ju fan klockrena. Det är nästan lite sjukt efter allt vi gått igenom hit och dit och ändå kan vi snacka så avslappnat om precis allting. Det är verkligen kul. Så tack för det samtalet även om det blev lite sent.
Sen är det lite kul att jag har fått mer och mer stämpeln som en psykolog. Folk kommer överallt och pratar ut om sina problem med mig. Det känns faktiskt ganska bra att folk känner att dom kan prata med mig och jag tycker det är rätt givande att prata om allvarliga saker emellanåt också. Och jag antar att jag är ganska duktig på att prata om sånt också. Det känns som att jag har bra koll. Men det är kul att få chansen att försöka hjälpa till. Det känns bra!
Sen vart det lite fel där med förra inlägget där jag skrev att jag funderade på att skita i skåne och allt men grejjen är att jag menade det verkligen inte så allvarligt. Jag bara känner ibland att det jag kanske skulle må bättre om jag tog paus från det ett tag. Men jag skulle nog inte klara av att släppa dte och innerst inne vill jag ju verkligen inte det. Det finns fortfarande för mycket härliga människor där nere. Det känns nästan som jag senaste tiden typ glidit ifrån alla därnere för att jag inte känt att det är nåt kul längre. Men när jag snackar med folk därnere så undrar jag varför jag tänkt så för det är verkligen inte så det är. Ni är ju skitsköna och egentligen önskade jag att vi snackade mer. Men det är väl inte lättaste när man lever så långt ifrån varandra. Men jag hoppas ändå att vi håller kontakten och att man får träffa er snart igen. Bangar inte på det.
Fan det känns som att jag börjar bli positiv igen. Jag vet inte riktigt va det kom ifrån men jag börjar känna mig levande igen. Det känns skitskönt. Hoppas det kan hålla i sig nu bara.
Och om mindre än tre veckor lyfter ju planet mot Paris, börjar bli fett taggad fan. Och på lördag ryktas det ju lite om krogen och så. Och så är inomhussäsongen igång. Så här ska det va. Då är livet roligare.
Nu är det bara en halvtimme kvar på lektionen men jag orkar inte sluta skriva för jag gissar att jag bara kommer sitta och stirra på klockan då och vänta på dagboksbrevet från Ragge. Så jag får försöka fortsätta hitta saker att skriva om. Fast Tobbe gillar ju inte att jag skriver långa inlägg. Förlåt men idag känner jag bara för att sitta och skriva. Det är kul.
Men det är fan inte lätt att komma på grejer längre. Visst kan jag ju skriva om till exempel Snappersmatchen i söndags men jag har redan skrivit om den på vår hemsida (http://www.svenskafans.com/grusplan/black_snappers). Men däremot så kan jag ju prata om det andra som hände i helgen, även om det inte va mycket. Men jag umgicks med morsan både i fredags och lördags och det va faktistk riktigt kul. I fredags vart det ju bara lite Idol och så men i Lördags så satsade vi med en trevlig middag och lite spel. Har fan saknat sånt också. Behöver fan göra mer sånt med morsan.
Sen va det rätt kul i söndags när jag satt och kollade Arsenals match mot Sunderland. Det va ju verkligen ingen dålig match (Van Persies mål, vilken fotbollserotik). Sen slår man direkt över till Strömvallen. Det är ganska stor kontrast och då sa kommentatorerna också att det var en underhållande match. Haha allsvenskan är verkligen bedrövlig med Europamått sett.
Det lottades till uefacupens gruppspel idag och Elfsborg fick ju inte direkt lätt lottning. Men att kalla det mardrömslottning dte vet jag inte. Hållre faktiskt med Flemman att när man är ute i Europa så vill man ju möta de bra lagen. Och nu när man kommit så långt som till gruppspel så är det roligare att få möta Villareal och Fiorentina än några torra östastlag även om man har större chans att gå vidare. Det va därför det va lite tråkigt att få möta Braga som vi gjorde. De kändes ju redan på förhand som ett för tufft motstånd och då hade det ju vart roligare med ett lite mer publikdragande lag som kanske Ajax eller ja, typ Fiorentina.
Ajja säsongen är över för min del. Såg den sista matchen för året för mig eftersom det inte blir någon GAS-match och inget vidare Europaspel. Alltid lite vemodigt men jag fick en jävligt skön avslutning. Nu får man ladda batterierna till April så kör vi igen.
Asså shit va klockan går segt. Får ju fan ticka iväg lite nu innan jag somnar på tangentbordet. Men idéerna börjar ta slut snart. Jag vet att det finns en massa saker att ta upp men jag kommer bara inte på dom. Lite irriterande faktiskt. Men okej då. Jag får väl ge mig då. Jag kan väl använda sista kvarten till att spela Jetman eller nåt. Det får bli så. Men till slut vill jag bara säga att när jag lämnade Söderstadion igår så va det bara med en känsla i hjärtat. För oavsett vad folk hittar på för idioti och vad folk än säger så kommer jag alltid titta tillbaka på mitt liv som Bajare och känna...
Stolthet, Inget annat!
Peace!
Men sen så har Bajen återigen spelat match och återigen blivit särbehandlande av den svenska domarkåren. Och då menar jag självklart inte på ett positivt sätt. Till en början måste jag ju bara säga att jag verkligen inte försvarar folk som kastar in saker på planen. Jag förstår inte varför folk envisas med att göra det. Det enda som händer är ju att dom förstör och vid det här laget borde man ju veta det.
Men det finns saker som faktiskt gör mig mer förbannad. Som bajare har man lärt sig att inte ta åt sig av allt tidningarna skriver hela tiden. Men samtidigt är det så drygt att media har fått det här med inkastade saker att vara ett problem hos Hammarby, när det i själva verket är ett problem på det svenska läktarna i allmänhet. Men vi får ta all skit eftersom vi har haft problem förut och därför så ser domarkoren det lika allvarligt igen. Jag orkar inte sitta och nämna allt om AIKs attack på GAS-spelaren då alla ändå blundar över det, till och med gårdare. Men att få det här till ett problem på Söderstadion och ingen annanstans är bara trångsynt.
För det andra så är det så tråkigt att alla Hammarbyfans ska dras över samma kam. Det finns vissa idioter som beter sig illa och vi kommer inte ifrån dom. Men för det så kan man inte säga att det är Hammarbypubliken. det är ungefär som att säga att om det sker ett bråk på Malmvägen så säger man att på Malmvägen så är alla idioter. Jag vet att det finns folk som tänker så men det är lika jävla fel det. Det sker ett mord i Väsby. Är alla i Väsby då mördare. Självklart inte. På samma sätt är inte alla Hammarbyare idioter för att kanske fem personer (av 10.000) kastar in småmynt. Enskilda individer har förmågan att förstöra för så många och det är ett sammhällsproblem som på något sätt måste bort. Men att skylla på Hammarby är bara fel. Hammarby är väl en av få klubbar i sverige som verkligen försökt bli kvitt problemen. Men man kan inte göra mer. Att hindra folk från att få in småmynt är fan omöjligt.
Så jag tycker klacken gjorde fullständigt rätt i att sätta sig ner och sitta tysta resten av matchen bara för att visa att man inte tolererar den negativa särbehandling och häxjakt man utsatts för under drygt ett år.
Det roliga är också att SvFF hela tiden vill ha det som i England. Drömmar om en tyst sittplats får det att vattnas i munnen på kansliet. Men grejjen är ju att så som de behandlar problemet nu så kommer dom aldrig få som dom vill. Idioter kommer alltid finnas och dte går inte att stoppa att det händer. I alla fall inte på det sättet som det är nu. Jag menar fortfarande på att det är straffen det är fel på. Att ge Hammarby fotboll straff för att en idiot lever livet förändrar ju ingenting. Personen i fråga får ju inget, Han kanske inte ens bryr sig om Hammarby på det sättet. Mot Malmö så tog hela Hammarbyklacken och vände sig emot idioten med ölglaset. Han togs om hand av vakterna och fick lämna. Alltså gjorde klacken vad dom kunde. Att sen polisen ger honom en liten utskällning, ett ajabaja och lite småböter och sen släpper honom kan ju inte vi lastas för.
Men ajja. jag pallar inte sitta och spekulera i det här. Djurgårdare och Gnagare älskar att följa med i medias våg och hacka på oss och jag förstår dom. Det skulle ju nästan va skumt om dom inte gjorde det. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll. Vi är Hammarby och varför ska vi bry oss om vad andra säger och tycker.
Folk står och säger att dom skäms över det som hände. Det kan jag ta. Men att säga att man skäms som Bajare är bara så jävla lågt. Håll käften istället och sätt er ner eller nåt. Jävla medgångare. Vi har fått en jävla massa skit från alla håll men att skämmas för det stoltaste man har är ju bara löjligt. Speciellt om man varit på Sös de gånger detta inträffat och vet att det inte vart i närheten av så allvarligt som media vill få det till.
Och egentligen borde vi Bajare fokusera på det vi fortsätter göra så jävla bra oavsett resultat. Vi skapar stämning. vi har kul och som det röjdes igår. Det va inte dåligt. Jag skulle inte för mitt liv kunna tänka mig ett gäng gårdare köra sidledshopp, ringdans, högljudd sång och halsduksviftande vid underläge och förlorade chanser till Europaspel. Det gör oss unika och även om folk ifrågasätter det så vet vi att det stämmer. Jag var på AIK-tel aviv i torsdags och de va dödstyst efter tel-avivs mål. DIF hade 4000 gårdare på plats i Gävle. vid samma tidpunkt förra året, samma arena, samma motstånd, men en sjätteplats istället för guldrace resulterade i ett bortafölje på kanske 50 man, högst. Visst. Va stolta ni. Det är lungt för mig. Men det som gör mig stolt, det är det första trettio minutrarna i andra halvlek igår då vi röjde som aldrig förr. Tack för det. Det va oförglömligt. Jävligt kul att Mackan va med också. Vi måste fan gå på fler matcher. Du är jävla skön asså. Och ni andra också för den delen även om jag inte riktigt gillade Flemmans humör i slutet, och framförallt efter matchen. Men sånt händer. Man har rätt att va depp ibland även om dte är tråkigt. Så det är lugnt Flemman. Och Nicke, din vurpa igår va bara så klockren. fyfan va jag garvade. Nästa år blire säs-kort igen och då får vi fan röja så här oftare!
Men okej. Inte bara bajen nu. Jag har gått och blivit förkyld igen och det är inte kul att känna sig seg hela tiden. Tror inte det blev bättre efter matchen igår men samtidigt får man ta det. Jag orkar inte vika ner mig i alla fall utan kämpar på som vanligt. Haft en del prov som jag inte velat missa också så jag har inte direkt haft något val.
Men annars då. Jo. Jag snackade med Camilla igår. Och riktigt mycket dessutom. Det va ju nästan ett år sen vi snackade så där mycket och dte va riktigt kul faktiskt. Fattar inte varför vi bara lät kontakten dö sådär. Har fan saknat våra samtal. Dom är ju fan klockrena. Det är nästan lite sjukt efter allt vi gått igenom hit och dit och ändå kan vi snacka så avslappnat om precis allting. Det är verkligen kul. Så tack för det samtalet även om det blev lite sent.
Sen är det lite kul att jag har fått mer och mer stämpeln som en psykolog. Folk kommer överallt och pratar ut om sina problem med mig. Det känns faktiskt ganska bra att folk känner att dom kan prata med mig och jag tycker det är rätt givande att prata om allvarliga saker emellanåt också. Och jag antar att jag är ganska duktig på att prata om sånt också. Det känns som att jag har bra koll. Men det är kul att få chansen att försöka hjälpa till. Det känns bra!
Sen vart det lite fel där med förra inlägget där jag skrev att jag funderade på att skita i skåne och allt men grejjen är att jag menade det verkligen inte så allvarligt. Jag bara känner ibland att det jag kanske skulle må bättre om jag tog paus från det ett tag. Men jag skulle nog inte klara av att släppa dte och innerst inne vill jag ju verkligen inte det. Det finns fortfarande för mycket härliga människor där nere. Det känns nästan som jag senaste tiden typ glidit ifrån alla därnere för att jag inte känt att det är nåt kul längre. Men när jag snackar med folk därnere så undrar jag varför jag tänkt så för det är verkligen inte så det är. Ni är ju skitsköna och egentligen önskade jag att vi snackade mer. Men det är väl inte lättaste när man lever så långt ifrån varandra. Men jag hoppas ändå att vi håller kontakten och att man får träffa er snart igen. Bangar inte på det.
Fan det känns som att jag börjar bli positiv igen. Jag vet inte riktigt va det kom ifrån men jag börjar känna mig levande igen. Det känns skitskönt. Hoppas det kan hålla i sig nu bara.
Och om mindre än tre veckor lyfter ju planet mot Paris, börjar bli fett taggad fan. Och på lördag ryktas det ju lite om krogen och så. Och så är inomhussäsongen igång. Så här ska det va. Då är livet roligare.
Nu är det bara en halvtimme kvar på lektionen men jag orkar inte sluta skriva för jag gissar att jag bara kommer sitta och stirra på klockan då och vänta på dagboksbrevet från Ragge. Så jag får försöka fortsätta hitta saker att skriva om. Fast Tobbe gillar ju inte att jag skriver långa inlägg. Förlåt men idag känner jag bara för att sitta och skriva. Det är kul.
Men det är fan inte lätt att komma på grejer längre. Visst kan jag ju skriva om till exempel Snappersmatchen i söndags men jag har redan skrivit om den på vår hemsida (http://www.svenskafans.com/grusplan/black_snappers). Men däremot så kan jag ju prata om det andra som hände i helgen, även om det inte va mycket. Men jag umgicks med morsan både i fredags och lördags och det va faktistk riktigt kul. I fredags vart det ju bara lite Idol och så men i Lördags så satsade vi med en trevlig middag och lite spel. Har fan saknat sånt också. Behöver fan göra mer sånt med morsan.
Sen va det rätt kul i söndags när jag satt och kollade Arsenals match mot Sunderland. Det va ju verkligen ingen dålig match (Van Persies mål, vilken fotbollserotik). Sen slår man direkt över till Strömvallen. Det är ganska stor kontrast och då sa kommentatorerna också att det var en underhållande match. Haha allsvenskan är verkligen bedrövlig med Europamått sett.
Det lottades till uefacupens gruppspel idag och Elfsborg fick ju inte direkt lätt lottning. Men att kalla det mardrömslottning dte vet jag inte. Hållre faktiskt med Flemman att när man är ute i Europa så vill man ju möta de bra lagen. Och nu när man kommit så långt som till gruppspel så är det roligare att få möta Villareal och Fiorentina än några torra östastlag även om man har större chans att gå vidare. Det va därför det va lite tråkigt att få möta Braga som vi gjorde. De kändes ju redan på förhand som ett för tufft motstånd och då hade det ju vart roligare med ett lite mer publikdragande lag som kanske Ajax eller ja, typ Fiorentina.
Ajja säsongen är över för min del. Såg den sista matchen för året för mig eftersom det inte blir någon GAS-match och inget vidare Europaspel. Alltid lite vemodigt men jag fick en jävligt skön avslutning. Nu får man ladda batterierna till April så kör vi igen.
Asså shit va klockan går segt. Får ju fan ticka iväg lite nu innan jag somnar på tangentbordet. Men idéerna börjar ta slut snart. Jag vet att det finns en massa saker att ta upp men jag kommer bara inte på dom. Lite irriterande faktiskt. Men okej då. Jag får väl ge mig då. Jag kan väl använda sista kvarten till att spela Jetman eller nåt. Det får bli så. Men till slut vill jag bara säga att när jag lämnade Söderstadion igår så va det bara med en känsla i hjärtat. För oavsett vad folk hittar på för idioti och vad folk än säger så kommer jag alltid titta tillbaka på mitt liv som Bajare och känna...
Stolthet, Inget annat!
Peace!
Och nu står jag här, evigt kär!
Jag har försakat min blogg en hel del den sista tiden och den sensate veckan har jag inte haft tid över och när jag väl fått det har jag inte orkat ta tag i det hela. Men som vanligt på datakunskaptimmarna så får man alltid tid till just bloggskrivning så jag får fortsätta utnyttja det på bästa sätt.
Det roligaste jag har att skriva om den här gången är självklart GBG-resan i måndags och jag vet att jag nu kommer tappa hälften av mina läsare men faktiskt så skiter jag i det. Resan i sig va underbart rolig och händelserik men bara att få komma iväg och göra nåt och få ett uppbrott i vardagen va precis vad jag behövde.
Jag va länge otaggad på denna resa och inte ens dagen innan kände jag mig så värst uppspelt över det hela. Jag vet egentligen inte varför men det kändes bara inte så kul av någon anledning. Men det kändes lite bättre när Nicke lyckades få tag i en plats i sista stund. Flemman och Sebbe skulle visserligen med men nicke och jag är Bajenbröder sen länge tillbaka och självklart ska han va med för att fullborda gemenskapen.
Men måndagen kom och jag hade fixat lite bira till resan och satte mig tillsammans med herr Bonde på tåget mot stan. Flemman och Sebbe kom på tåget och vi färdades gemensamt till Gullmarsplan. Men där fick vi sen dela på oss då vi hamnat på olika bussar. Men vi rättade snabbt till problemet när dom flyttade över till vår buss efter första pisspausen.
Det va annars ett jävligt skönt gäng på bussen och det dröjde inte länge innan vi fått igång en skön stämning. Jag blev också av någon konstig anledning kallad för Jerry av hela bussen och självklart var det jag som fick starta sånger hela tiden. Men inte mig emot. Jag hade det grymt kul. Sen vart det dags för det klassiska matstoppet i JKPG där vi självklart stormade Donken. Nicke träffade någon tjej där som han snackat med ett tag så jag tog tiden till att äta mig ordentligt mätt. Sen bar det av vidare mot GBG och stämningen blev allt bättre. Det va bara Flemman som försökte sova men det lät vi honom självklart inte göra. Vi anlände till baksidan och fortsatte inne på The Score. Sen marscherade vi iväg mot Illevi. Det blev lite rabalder på vägen då en polisbil manglade en killes fot. Men vi nådde till slut fram och intog våra platser på läktaren en kvart innan matchen ungefär. Jag hittade en megasizeflagga och gjorde mig redo för tifot. Måste säga att den va rätt tung. Men skönt och få va delaktig på allvar.
Själva matchen var inget vi behöver ta upp här. Jag försökte röjja så mycket som möjligt istället och vad jag hört från andra så lyckades jag ganska bra. Sen väntade den långa hemvägen och det kantades till en början av att alla stog i mittgången på bussen och hoppade och sjöng. Den sången som fastnade i mitt hjärta e precis som rubriken säger.
När jag va liten höll farsan på Hammarby, Han tog mig hit, och nu står jag här, Evigt kär.
När jag blir gammal ska min som bli Bajare, Jag tar han hit, Sen så står han här, Evigt kär!
Vi stannade i JKPG på hemvägen också men jag stannade i bussen för att lindra min huvudverk. Ett par bajenbrudar va med och hade smart nog fått med dig en filt som jag använde där under pausen. Men efter ett tag hörde jag en underbart härlig sång utanför så jag stack ut för att kolla vad som försiggick. Det visade sig vara ett stort gäng bajare som dansade runt en stereo till nån skön ljudslinga. Kan inte med ord beskriva hur kul det va att alla verkligen stod och dansa där. Men låten och dansen hängde kvar resten av resan. Eller i alla fall tills de flesta slocknade vid Nyköping ungefär. Sen vart det ganska lugnt. Nån kille gasta om Rökpaus vart femte sekund och chauffören gnällde på att vi inte städade men annars va det ett lugnt och ganska slitet gäng som lämnade bussen vid gullmarsplan. Sen tog vi bussen och tåget hem till lugna Väsby igen. Sammanfattat en mäktig resa som inte går att förklara. Det va bara så sköna människor, skön stämning och roliga situationer hela dygnet.
Annars flyter livet på som vanligt. Crille och Jossan har definitivt brutit upp nu och det verkar som om Crille verkligen vill det nu. Jag snackade med honom för några dar sen och då lät det som att nu satsade han på det liv han hade däruppe och skiter i allt med skåne som bara får honom att må dåligt. Jag funderar på att göra desamma faktiskt. Men sen får vi ju se hur det går. Det är ju inte världens lättaste. Men jag skulle nog behöva en uppbrytning faktiskt. Men som sagt. Vi får se. Starkt av Crille iaf att bestämma sig öfr det. Hoppas det blir lite mer jag och han nu like the old times. Skulle verkligen inte banga på det.
Nu ska jag skriva dagbok på datakunskapen så att Ragge ser vad jag gör. Ikväll blire annars Råsunda och AIKs uefamatch. Sen hoppas jag att Bajen skräller i Braga även om det ser mörkt ut. Men vafan, oavsett vad som händer så...
....står jag här, EVIGT KÄR!
PEACE!
Det roligaste jag har att skriva om den här gången är självklart GBG-resan i måndags och jag vet att jag nu kommer tappa hälften av mina läsare men faktiskt så skiter jag i det. Resan i sig va underbart rolig och händelserik men bara att få komma iväg och göra nåt och få ett uppbrott i vardagen va precis vad jag behövde.
Jag va länge otaggad på denna resa och inte ens dagen innan kände jag mig så värst uppspelt över det hela. Jag vet egentligen inte varför men det kändes bara inte så kul av någon anledning. Men det kändes lite bättre när Nicke lyckades få tag i en plats i sista stund. Flemman och Sebbe skulle visserligen med men nicke och jag är Bajenbröder sen länge tillbaka och självklart ska han va med för att fullborda gemenskapen.
Men måndagen kom och jag hade fixat lite bira till resan och satte mig tillsammans med herr Bonde på tåget mot stan. Flemman och Sebbe kom på tåget och vi färdades gemensamt till Gullmarsplan. Men där fick vi sen dela på oss då vi hamnat på olika bussar. Men vi rättade snabbt till problemet när dom flyttade över till vår buss efter första pisspausen.
Det va annars ett jävligt skönt gäng på bussen och det dröjde inte länge innan vi fått igång en skön stämning. Jag blev också av någon konstig anledning kallad för Jerry av hela bussen och självklart var det jag som fick starta sånger hela tiden. Men inte mig emot. Jag hade det grymt kul. Sen vart det dags för det klassiska matstoppet i JKPG där vi självklart stormade Donken. Nicke träffade någon tjej där som han snackat med ett tag så jag tog tiden till att äta mig ordentligt mätt. Sen bar det av vidare mot GBG och stämningen blev allt bättre. Det va bara Flemman som försökte sova men det lät vi honom självklart inte göra. Vi anlände till baksidan och fortsatte inne på The Score. Sen marscherade vi iväg mot Illevi. Det blev lite rabalder på vägen då en polisbil manglade en killes fot. Men vi nådde till slut fram och intog våra platser på läktaren en kvart innan matchen ungefär. Jag hittade en megasizeflagga och gjorde mig redo för tifot. Måste säga att den va rätt tung. Men skönt och få va delaktig på allvar.
Själva matchen var inget vi behöver ta upp här. Jag försökte röjja så mycket som möjligt istället och vad jag hört från andra så lyckades jag ganska bra. Sen väntade den långa hemvägen och det kantades till en början av att alla stog i mittgången på bussen och hoppade och sjöng. Den sången som fastnade i mitt hjärta e precis som rubriken säger.
När jag va liten höll farsan på Hammarby, Han tog mig hit, och nu står jag här, Evigt kär.
När jag blir gammal ska min som bli Bajare, Jag tar han hit, Sen så står han här, Evigt kär!
Vi stannade i JKPG på hemvägen också men jag stannade i bussen för att lindra min huvudverk. Ett par bajenbrudar va med och hade smart nog fått med dig en filt som jag använde där under pausen. Men efter ett tag hörde jag en underbart härlig sång utanför så jag stack ut för att kolla vad som försiggick. Det visade sig vara ett stort gäng bajare som dansade runt en stereo till nån skön ljudslinga. Kan inte med ord beskriva hur kul det va att alla verkligen stod och dansa där. Men låten och dansen hängde kvar resten av resan. Eller i alla fall tills de flesta slocknade vid Nyköping ungefär. Sen vart det ganska lugnt. Nån kille gasta om Rökpaus vart femte sekund och chauffören gnällde på att vi inte städade men annars va det ett lugnt och ganska slitet gäng som lämnade bussen vid gullmarsplan. Sen tog vi bussen och tåget hem till lugna Väsby igen. Sammanfattat en mäktig resa som inte går att förklara. Det va bara så sköna människor, skön stämning och roliga situationer hela dygnet.
Annars flyter livet på som vanligt. Crille och Jossan har definitivt brutit upp nu och det verkar som om Crille verkligen vill det nu. Jag snackade med honom för några dar sen och då lät det som att nu satsade han på det liv han hade däruppe och skiter i allt med skåne som bara får honom att må dåligt. Jag funderar på att göra desamma faktiskt. Men sen får vi ju se hur det går. Det är ju inte världens lättaste. Men jag skulle nog behöva en uppbrytning faktiskt. Men som sagt. Vi får se. Starkt av Crille iaf att bestämma sig öfr det. Hoppas det blir lite mer jag och han nu like the old times. Skulle verkligen inte banga på det.
Nu ska jag skriva dagbok på datakunskapen så att Ragge ser vad jag gör. Ikväll blire annars Råsunda och AIKs uefamatch. Sen hoppas jag att Bajen skräller i Braga även om det ser mörkt ut. Men vafan, oavsett vad som händer så...
....står jag här, EVIGT KÄR!
PEACE!
Even though I pretend...
Hej igen. Dags att blogga lite. Det blir lite allt möjligt precis som vanligt. Först lite depp som bara måste ut just nu.
Ibland saknar jag dig så otroligt mycket Jenny. Vissa dagar känns det inte alls men så ibland så vill man bara slita ut sitt hjärta för att det gör så ont. Jag vet inte varför det är så här till och från och jag hatar det men det finns inget ajg kan göra åt det.
Och sen när man sitter där och bara tänker tillbaka på den tiden där man va så lycklig så blir allt bara värre. Så man försöker koppla bort det genom att sätta på lite musik för att tänka på nåt annat. Men givetvis så känns varenda låt så jävla träffsäker på precis det man känner att man bara inte orkar lyssna på dom. Bara idag så hade jag igång mitt iTunes och helt spelas "Never had a dream come true" med S Club 7. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på texten utan mest tyckt det va en bra låt. Men nu när jag verkligen lyssnade så insåg jag att precis varenda mening passar så sjukt bra in på vad jag känner de här stunderna. Så sitter man där och lyssnar på låten smärtan växer inuti kroppen. Så man byter låt. Nej men då kommer "So Sick" istället och den stämmer ju nästan ännu bättre in på den frustrationen de här känslorna för med sig. Och visst är det så. Jag är så trött på att innerst inne hoppas att allt ska bli bra igen även fast man vet att det bästa är att bara glömma allt. Och precis som jag skriver så är jag trött på alla sånger som bara påminner mig om dig och allt sånt och ändå kan jag inte släppa taget. Det går inte och jag vet inte vad jag ska göra. ÅÅÅÅÅH!
Men men. Jag och mitt gnäll. Jag borde faktiskt uppskatta det roliga istället. Jag önskar att jag kunde göra det mera än vad jag gör nu. För visst har jag en del roliga saker att se fram emot.
Som på måndag är det ju det stora mäktiga derbyt mellan AIK och Djurgårn och jag ska trots mitt Hammarbyhjärta gå på matchen mest för att man inte vill missa den här matchen med all prestige och sånt. Så jag bestämde mig tidigt för att gå med Linus och Martin och stå på den blåblåa sidan. så jag fixade biljett och allt va klart. Men sen var Martin tvungen att sälja sin biljett för att han skulle till England så jag bestämde mig för att sälja jag med och köpa en på AIK-sidan istället. Skälen till detta är många men dels för att AIK har hemmaplan och kommer ha minst 85% av publiken på sin sida. Dels för att AIK har en ordentlig läktarkultur. DIF:s allsång på skansen-stil är inte lika kul. Och dels för att oavsett hur jag vrider och vänder på det så hatar jag DIF mer än AIK. Så det blir norra i derbyt. Fick tag i en biljett idag. Och jag sparade en hundring på hela affären dessutom. Så det känns ju bra.
Sen med all sannolikhet så blir det en liten Eurotrip på höstlovet. Jag va taggad på att åka nånstans och nämde det för farsan så vi började diskutera lite allt möjligt. Först pratade vi om Paris och möjligtvis Berlin på samma resa men nu har vi utvecklat det hela så om bara lite detaljer löser sig så kommer vi väldigt snart boka in följande lilla resa.
Vi startar i Paris där vi då tilbringar några dagar. Det tar ju misnt två dar att hinna se det viktigaste och jag vill verkligen se en del av Paris. Jag vet inte vad som lockat mig men jag har alltid varit taggad på just Paris. Så det bli säkert jätteskoj. Sen hade vi tänkt hyra bil och bila ner till sydkusten och rivieran. På vägen kanske vi tar en sväng förbi Genéve. Om inte annat så är det för att man får ytterliggare ett land på listan där man varit. Sen fortsätter vi genom Alperna in i Italien och upp till Venedig. Och slutligen ner till Rom där vi avslutar med ett par sköna dagar. Jag är grymt taggad måste jag säga. Det är verkligen en chans att komma bort från allt tänkande och tristess och bara ha en skön semester. Och så lite trevligt att få umgås med farsan också. Det är inte helt fel.
Annars är allt ungefär som vanligt. Veckorna går utan att det händer så mycket. Måste verkligen börja dra ut mer på helgerna och se mig omkring. Det är svårt att få med folk bara. Lite synd faktiskt. Men nästa helg är det iaf fest hos syrran. Då blire åka av. Haha. Nej men det blir nog kul.
Men sen har jag inte så mycket att säga. Ha det bra!
PEACE!
Ibland saknar jag dig så otroligt mycket Jenny. Vissa dagar känns det inte alls men så ibland så vill man bara slita ut sitt hjärta för att det gör så ont. Jag vet inte varför det är så här till och från och jag hatar det men det finns inget ajg kan göra åt det.
Och sen när man sitter där och bara tänker tillbaka på den tiden där man va så lycklig så blir allt bara värre. Så man försöker koppla bort det genom att sätta på lite musik för att tänka på nåt annat. Men givetvis så känns varenda låt så jävla träffsäker på precis det man känner att man bara inte orkar lyssna på dom. Bara idag så hade jag igång mitt iTunes och helt spelas "Never had a dream come true" med S Club 7. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på texten utan mest tyckt det va en bra låt. Men nu när jag verkligen lyssnade så insåg jag att precis varenda mening passar så sjukt bra in på vad jag känner de här stunderna. Så sitter man där och lyssnar på låten smärtan växer inuti kroppen. Så man byter låt. Nej men då kommer "So Sick" istället och den stämmer ju nästan ännu bättre in på den frustrationen de här känslorna för med sig. Och visst är det så. Jag är så trött på att innerst inne hoppas att allt ska bli bra igen även fast man vet att det bästa är att bara glömma allt. Och precis som jag skriver så är jag trött på alla sånger som bara påminner mig om dig och allt sånt och ändå kan jag inte släppa taget. Det går inte och jag vet inte vad jag ska göra. ÅÅÅÅÅH!
Men men. Jag och mitt gnäll. Jag borde faktiskt uppskatta det roliga istället. Jag önskar att jag kunde göra det mera än vad jag gör nu. För visst har jag en del roliga saker att se fram emot.
Som på måndag är det ju det stora mäktiga derbyt mellan AIK och Djurgårn och jag ska trots mitt Hammarbyhjärta gå på matchen mest för att man inte vill missa den här matchen med all prestige och sånt. Så jag bestämde mig tidigt för att gå med Linus och Martin och stå på den blåblåa sidan. så jag fixade biljett och allt va klart. Men sen var Martin tvungen att sälja sin biljett för att han skulle till England så jag bestämde mig för att sälja jag med och köpa en på AIK-sidan istället. Skälen till detta är många men dels för att AIK har hemmaplan och kommer ha minst 85% av publiken på sin sida. Dels för att AIK har en ordentlig läktarkultur. DIF:s allsång på skansen-stil är inte lika kul. Och dels för att oavsett hur jag vrider och vänder på det så hatar jag DIF mer än AIK. Så det blir norra i derbyt. Fick tag i en biljett idag. Och jag sparade en hundring på hela affären dessutom. Så det känns ju bra.
Sen med all sannolikhet så blir det en liten Eurotrip på höstlovet. Jag va taggad på att åka nånstans och nämde det för farsan så vi började diskutera lite allt möjligt. Först pratade vi om Paris och möjligtvis Berlin på samma resa men nu har vi utvecklat det hela så om bara lite detaljer löser sig så kommer vi väldigt snart boka in följande lilla resa.
Vi startar i Paris där vi då tilbringar några dagar. Det tar ju misnt två dar att hinna se det viktigaste och jag vill verkligen se en del av Paris. Jag vet inte vad som lockat mig men jag har alltid varit taggad på just Paris. Så det bli säkert jätteskoj. Sen hade vi tänkt hyra bil och bila ner till sydkusten och rivieran. På vägen kanske vi tar en sväng förbi Genéve. Om inte annat så är det för att man får ytterliggare ett land på listan där man varit. Sen fortsätter vi genom Alperna in i Italien och upp till Venedig. Och slutligen ner till Rom där vi avslutar med ett par sköna dagar. Jag är grymt taggad måste jag säga. Det är verkligen en chans att komma bort från allt tänkande och tristess och bara ha en skön semester. Och så lite trevligt att få umgås med farsan också. Det är inte helt fel.
Annars är allt ungefär som vanligt. Veckorna går utan att det händer så mycket. Måste verkligen börja dra ut mer på helgerna och se mig omkring. Det är svårt att få med folk bara. Lite synd faktiskt. Men nästa helg är det iaf fest hos syrran. Då blire åka av. Haha. Nej men det blir nog kul.
Men sen har jag inte så mycket att säga. Ha det bra!
PEACE!
Hole Hour Bloggination!
Här sitter man i datastugan och har hål. Har väl redan kollat runt på alla vettiga sidor som känns nödvändiga så nu finns det inte så mycket mer att göra än att få ner ett litet blogginlägg som jag som vanligt inte kommer fylla med nåt särsklit vettig, utan bara allmänt om vad som händer och så vidare. Det ska i alla fall inte bli nåt deppigt för jag är inte på det humöret just nu.
Men var ska man börja för att sammanfatta den senaste lilla veckan i mit högintressanta liv. Kan väl inleda med att säga att jag kommit igång med träningen iaf. Tobbe skickade ett träningschema som han fixat åt sig och jag bestämde mig för att gå efter det också. Så än så länge har det blivit en lång joggingtur runt kyrkan, lite fys och sen gårdagens intervaller.
När det gällde intervallerna så körde jag gamla Runby stilen med Trappan x10, Kvarteret 3x2 varv och slutligen Svarta Backen x10. Det va riktigt skön träning men jag måste säga att det tog på krafterna ordentligt. Jag va ganska mycket mer vältränad förut än vad jag är nu men det är därför jag börjar igen så att jag är redo för spel nästa säsong och även till nästa sommar så man orkar hitta på lite saker. För det stärker ju en mentalt det här också. Speciellt eftersom jag gör det själv utan någon press från någon annan. Så klarar jag det tuffa programmet så är jag fan nöjd med mig själv och jag hoppas att jag kan hålla i det.
Helgen var annars lugn som vanligt även om jag hittade på en del saker. I fredags efter min deppiga lilla stund så kom Ludde och Crille förbi och vi hade en helkväll med chips och youtube-filmer, precis som vanligt. Men det är sköna grabbar asså. Alltid sjuka idéer för sig men jävligt skoj va det i alla fall.
Lördag och dags för Bajenmatch igen. Kändes faktiskt som det va sjukt länge sen man fick åka till Söderstadion. För det har ju typ bara varit matcher på Råttis det här året känns det som. Inte så kul faktiskt. Men det va skönt att va hemma igen även om publiksiffran va pinsamt låg. Sämsta publiksiffran det här årtusendet. Och matchen i sig va bara allmänt sjuk. Första 20 va sjukt sega och det hände inte mycket förutom en nick i ribban av bajen. Sen blev det åka av åt båda hållen. Bajen tog ledningen och allt kändes lugnt. 5 minuter senare va det helt omvänt efter patetiska ingripanden i backlinjen. Hammarby vände sen tillbaka det hela innan Gefle kvitterade innan halvtidsvisslan. Verkligen fel match att bli målfest i. Andra halvleken va ingen höjdare men 4-3 blev det när Paulinho fullbordade sitt hattrick. Så det blev en rätt skön eftermiddag. Sjuk men skön.
Och det visade ju sig att vi tog in två poäng mot alla topplag. Alla kryssade ju skumt nog. När till och med DIF kryssa hemma mot Trellet så inser man ju hur sjukt ologisk Allsvenskan är i år. Men för tillfället va det ju bra för oss. Säger inte att vi har chans på guldet. Då ska verkligen alla resultat gå med oss. Men man vill ju spela i Europa nästa år också så en tredjeplats skulle inte va fel och det känns inte helt omöjligt. Sen är det iofs ganska tufft schema kvar för Bajen men då har man i alla fall nåt att spela för.
Annars är det ju Uefacupen som gäller på torsdag när man ska ut till betongklumpen igen och se Bajen - Braga. Tror inte Bajen tarsig vidare men man kan ju hoppas att dom får med sig ett bra resultat hemmifrån iaf. Och det kan nog bli trevligt på Råttis. Man vet ju aldrig. Hoppas på en okej publiksiffra. Vi borde ju slå den vi hade i lördags iaf.
Måste säga att Väsbyligan börjat blivit rolig på allvar igen. Rivaliteten mot de andra topplagen har vuxit sig starkare än nånisn och pajkastningen pågår för fullt. Men det är så det ska va. För än så länge har ja inte tröttnat på den där ligan och som det känns nu så kommer jag va taggad ett bra tag till.
Imorn är det Rudbeckscupen och vi ska försvara våra svarta färger innanför Rudbecks väggar. Vi får som vanligt tufft motstånd men när vi är som mest pressade, Det är då vi är som bäst. Visst är det annorlund inomhus och det gick inte alltför bra förra året men jag vet att vi är bättre nu så vi ska ha en bra chans. Regerande mästarna Sam-laget är alla livrädda för och jag har aldrig förnekat att dom är bra. Men grejen är att vi också är bra. Bättre än vad vi ofta tror. Vi spelar efter våra resurser och gör det bra. Det är fan ingen slump att vi tagit tre pokaler och där vi inte tagit medaljplats så har vi åkt ut mot regerande mästarna i två stora cuper. Skitsnack att vi är dåliga. Jag lärde mig efter KIF-matchen att lika väl som man inte ska underskatta något lag, så ska man inte överskatta något lag. Men vi får se hur det går. Men som kapten för laget i den här cupen går jag ut och säger att målsättningen är Guld. Allt annat är bara fegt att tro. SNAPPERS IS HERE, BEWARE
Det blev bio i söndags föresten. jag kände att det var dags att spendera lite tid med min kära mor så vi åkte in till Söder för att se The Bourne Ultimatum. Jag hade presentkort på Astoria så jag tänkte att det var dags att utnyttja det. Men Astoria har ju gått i konkurs och dom vägrar ju va schysta på SF. Så vi åkte in till city istället för att kolla om det funkade där. Men det gjorde det såklart inte så vi fick köpa biljetter med vanliga kontanter. Det blev Rigoletto och jag bangar aldrig. Fett skön salong där. Fick balkongplats med extra benutrymme, inte mig emot.
Sen blev det käk på Kungshallen. Jag drog nån kycklingrätt på Little India som va jävligt god. Men lite starkt också. Jag måste fan lära mig att äta lite stark mat också. För den där maten va riktigt smaskig.
Filmen var förövrigt grym. Man satt verkligen på helspänn hela tiden för det hände saker hela tiden. Dessutom va handlingen lite komplicerad så det gällde att hänga med i alla svängar. Men det är precis sådär en actionfilm ska vara. Jag gillar filmer med lite smarta twister. Man sitter där och undrar en massa saker hela filmen och sen går allt upp för en i slutet. Perfekt!
Men nu är det fan nästan lunchdags. Jag börjar bli riktigt hungrig så. Ska väl kolla Facebook en sista gång men sen så.
Hare gött
PEACE!
Men var ska man börja för att sammanfatta den senaste lilla veckan i mit högintressanta liv. Kan väl inleda med att säga att jag kommit igång med träningen iaf. Tobbe skickade ett träningschema som han fixat åt sig och jag bestämde mig för att gå efter det också. Så än så länge har det blivit en lång joggingtur runt kyrkan, lite fys och sen gårdagens intervaller.
När det gällde intervallerna så körde jag gamla Runby stilen med Trappan x10, Kvarteret 3x2 varv och slutligen Svarta Backen x10. Det va riktigt skön träning men jag måste säga att det tog på krafterna ordentligt. Jag va ganska mycket mer vältränad förut än vad jag är nu men det är därför jag börjar igen så att jag är redo för spel nästa säsong och även till nästa sommar så man orkar hitta på lite saker. För det stärker ju en mentalt det här också. Speciellt eftersom jag gör det själv utan någon press från någon annan. Så klarar jag det tuffa programmet så är jag fan nöjd med mig själv och jag hoppas att jag kan hålla i det.
Helgen var annars lugn som vanligt även om jag hittade på en del saker. I fredags efter min deppiga lilla stund så kom Ludde och Crille förbi och vi hade en helkväll med chips och youtube-filmer, precis som vanligt. Men det är sköna grabbar asså. Alltid sjuka idéer för sig men jävligt skoj va det i alla fall.
Lördag och dags för Bajenmatch igen. Kändes faktiskt som det va sjukt länge sen man fick åka till Söderstadion. För det har ju typ bara varit matcher på Råttis det här året känns det som. Inte så kul faktiskt. Men det va skönt att va hemma igen även om publiksiffran va pinsamt låg. Sämsta publiksiffran det här årtusendet. Och matchen i sig va bara allmänt sjuk. Första 20 va sjukt sega och det hände inte mycket förutom en nick i ribban av bajen. Sen blev det åka av åt båda hållen. Bajen tog ledningen och allt kändes lugnt. 5 minuter senare va det helt omvänt efter patetiska ingripanden i backlinjen. Hammarby vände sen tillbaka det hela innan Gefle kvitterade innan halvtidsvisslan. Verkligen fel match att bli målfest i. Andra halvleken va ingen höjdare men 4-3 blev det när Paulinho fullbordade sitt hattrick. Så det blev en rätt skön eftermiddag. Sjuk men skön.
Och det visade ju sig att vi tog in två poäng mot alla topplag. Alla kryssade ju skumt nog. När till och med DIF kryssa hemma mot Trellet så inser man ju hur sjukt ologisk Allsvenskan är i år. Men för tillfället va det ju bra för oss. Säger inte att vi har chans på guldet. Då ska verkligen alla resultat gå med oss. Men man vill ju spela i Europa nästa år också så en tredjeplats skulle inte va fel och det känns inte helt omöjligt. Sen är det iofs ganska tufft schema kvar för Bajen men då har man i alla fall nåt att spela för.
Annars är det ju Uefacupen som gäller på torsdag när man ska ut till betongklumpen igen och se Bajen - Braga. Tror inte Bajen tarsig vidare men man kan ju hoppas att dom får med sig ett bra resultat hemmifrån iaf. Och det kan nog bli trevligt på Råttis. Man vet ju aldrig. Hoppas på en okej publiksiffra. Vi borde ju slå den vi hade i lördags iaf.
Måste säga att Väsbyligan börjat blivit rolig på allvar igen. Rivaliteten mot de andra topplagen har vuxit sig starkare än nånisn och pajkastningen pågår för fullt. Men det är så det ska va. För än så länge har ja inte tröttnat på den där ligan och som det känns nu så kommer jag va taggad ett bra tag till.
Imorn är det Rudbeckscupen och vi ska försvara våra svarta färger innanför Rudbecks väggar. Vi får som vanligt tufft motstånd men när vi är som mest pressade, Det är då vi är som bäst. Visst är det annorlund inomhus och det gick inte alltför bra förra året men jag vet att vi är bättre nu så vi ska ha en bra chans. Regerande mästarna Sam-laget är alla livrädda för och jag har aldrig förnekat att dom är bra. Men grejen är att vi också är bra. Bättre än vad vi ofta tror. Vi spelar efter våra resurser och gör det bra. Det är fan ingen slump att vi tagit tre pokaler och där vi inte tagit medaljplats så har vi åkt ut mot regerande mästarna i två stora cuper. Skitsnack att vi är dåliga. Jag lärde mig efter KIF-matchen att lika väl som man inte ska underskatta något lag, så ska man inte överskatta något lag. Men vi får se hur det går. Men som kapten för laget i den här cupen går jag ut och säger att målsättningen är Guld. Allt annat är bara fegt att tro. SNAPPERS IS HERE, BEWARE
Det blev bio i söndags föresten. jag kände att det var dags att spendera lite tid med min kära mor så vi åkte in till Söder för att se The Bourne Ultimatum. Jag hade presentkort på Astoria så jag tänkte att det var dags att utnyttja det. Men Astoria har ju gått i konkurs och dom vägrar ju va schysta på SF. Så vi åkte in till city istället för att kolla om det funkade där. Men det gjorde det såklart inte så vi fick köpa biljetter med vanliga kontanter. Det blev Rigoletto och jag bangar aldrig. Fett skön salong där. Fick balkongplats med extra benutrymme, inte mig emot.
Sen blev det käk på Kungshallen. Jag drog nån kycklingrätt på Little India som va jävligt god. Men lite starkt också. Jag måste fan lära mig att äta lite stark mat också. För den där maten va riktigt smaskig.
Filmen var förövrigt grym. Man satt verkligen på helspänn hela tiden för det hände saker hela tiden. Dessutom va handlingen lite komplicerad så det gällde att hänga med i alla svängar. Men det är precis sådär en actionfilm ska vara. Jag gillar filmer med lite smarta twister. Man sitter där och undrar en massa saker hela filmen och sen går allt upp för en i slutet. Perfekt!
Men nu är det fan nästan lunchdags. Jag börjar bli riktigt hungrig så. Ska väl kolla Facebook en sista gång men sen så.
Hare gött
PEACE!
Hur?
Jag hatar att sitta här vid min dator för att jag inte har nåt vettigare för mig för jag blir alltid bara så deppig och börjar tänka för mycket på en massa jävla skit. Och så sitter man och skriver av sig det på den här bloggen som nån slags terapiverksamhet istället för att använda den till ett kul tidsfördriv.
Men va ska man göra när man står inför en helg som säkert kommer bli lika meningslös som det vart ett bra tag nu. Jag vet att jag borde försöka hitta på nåt, men vad finns det att göra. Jag vet fan inte längre. Det känns som att jag alltid bara sitter inne och låter dagarna rulla på. Och jag hatar mig själv ibland för att jag tänker för mycket. Man sitter och känner sig så nöjd för att man äntligen lyckats glömma allt skit som varit och gått vidare men sen helt plötsligt slår det tillbaka rätt i ansiktet på en utan att man är det minsta beredd. Och så sitter man där med den enorma saknaden och undrar om det på något sätt kunde vara annorlunda. Och ju mer man tänker på det desto mer ledsen blir man. Men ibland undrar jag fan om jag betyder nåt egentligen. Ibland känner jag mig fan som ett jävla spöke som finns med hela tiden utan att lämna nåt intryck. Och innerst inne vet jag ju att det inte är sant. Men vafan vad ska man göra när man känner sig så ensam. Jag vet inte längre. Jag kan inte låta bli att fundera på om folk verkligen saknar en eller undrar över en eller om man överhuvudaget får en tanke skänkt till en. Jag hatar att jag håller på med den här skiten hela tiden men ibland så kan jag inte hejda det när det bara forsar ut från kroppen.
Ibland undrar man om det ens va värt ett försök. Det kanske hade vart så mycket lättare om man sluppit uppleva allt det här. Jag vet att det är fel att tänka så men ibland känns ingenting värt den känslan som brinner inuti mig vissa stunder. Åh varför ska allt va så svårt hela tiden och varför kan inte man bara få slippa alla dessa negativa tankar som bryter ner en till en liten obetydlig själ. Ibland känns det som att det bara går utför. Vad hände med all den energi och optimism jag alltid kunnat känna trots allt? Istället så känns varje liten motgång som en spark i magen som skickar mig en lång väg tillbaka ner för berget jag så länge försökt bestiga.
Jag hatar att jag inte vet vad jag ska göra för att få slut på det här. Hur jag på allvar ska kunna känna lycka hela vägen in i hjärtat igen. Men kanske är det så här det ska va. Kanske är det inte meningen att man ska ha det bättre. Jag kanske inte ens förtjänat det. Men hjälp mig bara förstå varför jag trots alla mina underbara vänner ändå känner mig så ensam. Jag vill inte ha det så här längre. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag vet inte!
Ännu en timme har gått sen jag började, Ännu en timme bortslösad på ingenting vettigt. Det har till och med gått så långt att jag knappt ser framåt i tiden. Det är för avlägset. Istället ligger man där vaken på nätterna och tänker på det förflutna och försöker på något sätt få tillbaka de där speciella känslorna man haft i sitt liv trots att man vet att det bara är ett vagt minne. Trots att det finns så mycket att se fram emot så kan jag inte se det. Det känns som om nån håller ett svart skynke framför mig som hindrar mig från glädjas över saker som ska komma. Jag hatar det!
Men jag kan inte sitta här och skriva mer, då kommer jag bara må ännu värre. Jag får försöka ta tag i nåt istället. Problemet är bara att jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som om jag bara låter allt det jag byggt upp bara rasera och trots att jag försöker så mycket så blir det ändå fel på nåt sätt. Jag vill inte ge upp men ibland känns det som att bara släppa allt och bara låta skiten rinna av kroppen skulle va det enda rätta. Men det finns ingen tid till det just nu. Det går bara inte. Så jag får försöka ta mig tillbaka från där jag är nu och försöka nå toppen igen. Jag vet att jag kan det men jag vet bara inte hur.
Men men, Imorn är det Bajen, Om inte annat så är det alltid en underbar chans att fly från verkligheten, även om det så är för några ynka timmar. Det är iaf ett ljus i mörkret!
PEACE!
Derbytankar!
Jag sitter här på min Datakunskap och har bara allmänt tråkigt. Ragnar vår kära lärare har stängt av Internet så nu har man verkligen ingenting att göra. Så jag får väl försöka uppdatera bloggen istället via Word och det är alltid något.
Det va derby igår. Jag måste säga att jag hade en sjukt bra känsla i magen innan matchen. Det kändes verkligen att vi skulle vinna igår och det gjorde att jag aldrig kände mig nervös. Och en kvart in i matchen kändes det bara bättre för då hade vi spelat ut AIK sen avspark ungefär. Och sen kom Eguren, 1-0, och ett jävla måljubel och det gjorde ju inte saken sämre.
Men sen hände nåt. Någon form av kollektiv kollaps i Bajenled inträffade för AIK hade plötsligt allt spel och på läktaren va vi underläge även fast vi ledde matchen. Och i andra halvleken va det bara ännu värre och 2xValdemarin senare så var vi i underläge även i matchen. Så det va inte kul att lämna Råsunda och jag va helt sjukt förbannad på allt och alla när jag gick mot Solna station. Men sen släppte det och jag kände mig ganska nollställd igen. På nåt sätt känns det alltid enklare att förlora när man förtjänar det och AIK va bättre igår på alla plan så det är inte så mycket mer att säga om det än att det är tråkigt. För första gången på fyra år förlorar vi Derbytabellen men man kan inte alltid vinna. Och vi är ju trots allt fortfarande vackrast!
Men snart väntar ju Ellos borta som vi planerat hela säsongen men jag börjar bli riktigt otaggad på den matchen. Dels för att jag egentligen inte har råd. Jag kommer att behöva låna ihop till den matchen och jag pallar fan inte med några skulder. Dels är det för att det inte gäller nåt längre. Vi är fast i mittenträsket och det spelar ingen roll hur det går mot Ellos. Och sen är det ju AIK-DIF samma dag och den här gången vill jag verkligen inte missa det för det kommer att bli så jävla grymt. Det är ju typ seriefinal och allt. Så jag måste typ snacka med Nicke och Flemman och säga som det är. Hoppas att dom tar det på rätt sätt. Och sen har vi ju en gratisresa till GBG borta och då känns det bättre att satsa på den. Men vi får se.
Nu funkar Internet igen så då tar jag en paus från det här. Det får bli ett rätt hastigt inlägg men det funkar det också.
Jag återkommer snart med annat.
PEACE!
Varför sjunger inte ni?
Bloggdags. Och först och främst vill jag bara säga till alla att det ska mycket till om jag skriver klart inlägget om GBG. Pallar fan inte ens bry mig om det där. Flemman hann före och jag är inte den som kopierar hur som helst. Jag jobbar på Turkiet-inlägget och bara det tar tid eftersom jag knappt pallar det heller.
Och nej det här blir inget om turkiet heller. Bara ett sånt där vanligt mediokert inlägg om allmänna upplevelser de senaste veckorna. Precis som vanligt. Det får ni stå ut med.
Och man kanske lika gärna ska börja med det tråkiga så man får det överstökat. Skolan har kommit igång på allar och min första period kunde vart roligare. Jag har Filosofi där jag inte känner en jävel och just det ämnet hade vart rätt kul att känna någon att dela sina filosofiska tankar med. Jag menar det är ju inget kul att motbevisa att 1+1=2 är självklart om ingen är där och lyssnar.
Sen har vi Psykologi där jag inte heller känner många. Det skulle va Skäms i så fall och han verkar allmänt deppig över skolan så jag vet inte. Men där kan jag i alla fall glänsa lite. Senast idag fick jag lite smörpoäng när alla trångsynta jävlar i min grupp inte förstår sig på omvänd psykologi. MVG till mig, eller?
Affärsjuridik. Suck! Eller jag har i alla fall turen att känna Linus P men med Christer känns det bara som en repris av den oändligt gnagande tristessen från Febben förra året. Men det är inte så svårt i alla fall och då kan man sitta och småsnacka om annat vilket är rätt skönt.
Sen måste jag ju nämna engelskan där jag också är helt själv. Dessutom är alla sjukt bra på engelska i min grupp så det gäller att skärpa sig i diskussionerna för att hänga med. Men det ska jag nog klara. Man får satsa lite så ska jag nog få till ett bra betyg där också. Gunilla brukar inte va så hård med betygen så det löser sig nog.
Och sist men inte minst har vi Datorkunskapen som jag precis bytte till mig istället för sömnpillret "Fink". Men med Ragnar Ståhle känns inte ens det kul. Eller jag får se till att få en dator där jag kan sysselsätta mig med lite surfande mellan de sega genomgångarna. För inte fan behöver jag lyssna när han går igenom hur en rullningslist fungerar.
I och med bytet till Datorkunskap har jag nu "dubbel-lunch", dvs. ingen lunchlektion. Det kan va lite drygt att ha 2 timmars hål mitt i schemat varje dag men samtidigt kan jag ju ägna dessa timmar till att studera Martins idrottsliga utveckling i bollspel så det ska nog bli bra. Att sitta där i A-hallen med en cola och ett antecningsblock kan bli den första periodens "lugn i stormen".
Men nog om skola tycker jag. Jag ska inte trötta ut er alldeles för mycket. Farsan har fixat biljetter till Magnus Ugglas turné i höst så den 24:e november blir det Södra Teatern för min del. Jag bangar inte. Har alltid velat se honom av någon anledning och jag hoppas att han kör alla klassiker för jävlar va sköna låtar han ligger inne med.
Bajen, Alltid Bajen. Kan ju ite skriva ett helt inlägg utan att ens nämna Bajen. Men den här gången har jag i alla fall nåt kul att skriva om, nämligen marschen från Slussen till Stadion i lördags. Vi mötte som ni säkert vet BP och då passade en march från underbara Södermalm till torra Östermalm perfekt. Och jag måste säga att det va säsongens höjdpunkt än så länge. Inte nog med att det va säkert 1500 pers som gick i "tåget" så va det sjukt roligt att gå rakt genom city och det hände en del sjuka grejjer längs vägen.
Till en början så blev vi för en timme en stor attraktion för turisterna. Inte minst bland japsarna som från sightseeingbussen tappade all fokus från slottet och riktade istället sina linslock mot det marscherande grönvita sångtåget. Dessutom stod folk som fågelholkar längs varenda gata vi gled fram över och det var med blandad rädsla och förtjusning vi möttes av folket längs Stockholms gator.
I Kungsträdgården va det ett litet uppträdande med nån trubadur men han fick inte så mycket att säga till om när vi stormade in på gatan bredvid med vår högljudda sång. Samtidigt skällde vi ut alla kaffepimplande turister på uteserveringarna. "VARFÖR SJUNGER INTE NI?"
När vi närmade oss de östligare trakterna av vår annars vackra huvudstad så blev sångerna allt mindre vänliga och rumsrena. "VI SKA VÅLDTA ERA HOROR..." ekade mellan husväggarna på Birger Jarlsgatan och på Stureplan regnade det bananer i massvis till tonerna av "VI HATAR DJURGÅRN". Det kändes underbart att gå runt där i stan med alla grönvita Söderbröder och bara känna den här härliga gemenskapen. Det är vid sådana här tillfällen jag faktiskt tycker synd om supportrar ute i landet som saknar den här sortens supporterkultur. Det är en sak att uppfostras fel och sluta som gnagare men där finns ändå en kultur. Men jag lider faktiskt lite med de som tvingas leva med ett Kalmar-hjärta hela livet med "Kalmar Klapp-Klapp-Klapp" som största upplevelse i sitt liv som fotbolssupporter. Eller nej föresten. Varför känna medlidande för Kalmar. Det är inte vårt fel att vi är bäst!
Tåget fortsatte vidare och vid humlan stämde "sittplatsbajarna" in och vi började nu skymta stadion långt bort mot horisonten. Här bestämde vi att avvika från tåget för att hinna före köerna in på arenan. Vi hade inga biljetter men jag tänkte att eftersom det är bortamatch så måste det finnas direktinsläpp och givetvis hade jag rätt. Flemman lyckades inte innan matchen att fixa biljett via Ticnet så han va nära att skippa matchen totalt. Men jag skällde ut honom och fick honom in till slussen i alla fall och jag tror att han är tacksam för det.
Själva matchen har jag inte så mycket att säga om. Hallå, det va BP. Mer självklara 3-poängare får man leta efter. En dag på jobbet verkligen. Det enda jag tycker är värt att skriva om de två timmarna jag tillbringade inne på friidrotsarenan är att Peter Markstadt satt i kommentatorsbåset som av en händelse råkade ligga precis över vår klack. Han fick inte en lugn stund alls men är man guldhjälte får man faktiskt bjuda till lite och bjussa på en sång när vi ber om det. Det tycker jag att vi nästan kan begära.
Okej nu blev det ingen sång från "Markan" men vi vann matchen och jag hade en väldigt trevlig lördag i soliga Stockholm. Nu ser jag fram emot nästa måndag då det är dags att tysta råttornas patetiska medgångsfasoner och släcka alla möjliga drömmar om ett svartgult guld. Vi syns på Råttis!
Oj nu börjar det här bli långt helt plötsligt. Det blir så när man skriver om Bajen. Och jag vet inte om jag har så mycket mer att skriva om just nu. Det känns alltid som att man har jättemycket att skriva om när man börjar men sen blir det inte så mycket ändå. Men vafan. Kommer jag på nåt mer kul så kan jag ju bara skriva ett till inlägg lite senare. Det är det sköna med blogg. Man kan skriva hur mycket man vill om vad man vill och dessutom när man vill. Underbart.
Men nu blir det nåt annat. Hej så länge!
PEACE!
Och nej det här blir inget om turkiet heller. Bara ett sånt där vanligt mediokert inlägg om allmänna upplevelser de senaste veckorna. Precis som vanligt. Det får ni stå ut med.
Och man kanske lika gärna ska börja med det tråkiga så man får det överstökat. Skolan har kommit igång på allar och min första period kunde vart roligare. Jag har Filosofi där jag inte känner en jävel och just det ämnet hade vart rätt kul att känna någon att dela sina filosofiska tankar med. Jag menar det är ju inget kul att motbevisa att 1+1=2 är självklart om ingen är där och lyssnar.
Sen har vi Psykologi där jag inte heller känner många. Det skulle va Skäms i så fall och han verkar allmänt deppig över skolan så jag vet inte. Men där kan jag i alla fall glänsa lite. Senast idag fick jag lite smörpoäng när alla trångsynta jävlar i min grupp inte förstår sig på omvänd psykologi. MVG till mig, eller?
Affärsjuridik. Suck! Eller jag har i alla fall turen att känna Linus P men med Christer känns det bara som en repris av den oändligt gnagande tristessen från Febben förra året. Men det är inte så svårt i alla fall och då kan man sitta och småsnacka om annat vilket är rätt skönt.
Sen måste jag ju nämna engelskan där jag också är helt själv. Dessutom är alla sjukt bra på engelska i min grupp så det gäller att skärpa sig i diskussionerna för att hänga med. Men det ska jag nog klara. Man får satsa lite så ska jag nog få till ett bra betyg där också. Gunilla brukar inte va så hård med betygen så det löser sig nog.
Och sist men inte minst har vi Datorkunskapen som jag precis bytte till mig istället för sömnpillret "Fink". Men med Ragnar Ståhle känns inte ens det kul. Eller jag får se till att få en dator där jag kan sysselsätta mig med lite surfande mellan de sega genomgångarna. För inte fan behöver jag lyssna när han går igenom hur en rullningslist fungerar.
I och med bytet till Datorkunskap har jag nu "dubbel-lunch", dvs. ingen lunchlektion. Det kan va lite drygt att ha 2 timmars hål mitt i schemat varje dag men samtidigt kan jag ju ägna dessa timmar till att studera Martins idrottsliga utveckling i bollspel så det ska nog bli bra. Att sitta där i A-hallen med en cola och ett antecningsblock kan bli den första periodens "lugn i stormen".
Men nog om skola tycker jag. Jag ska inte trötta ut er alldeles för mycket. Farsan har fixat biljetter till Magnus Ugglas turné i höst så den 24:e november blir det Södra Teatern för min del. Jag bangar inte. Har alltid velat se honom av någon anledning och jag hoppas att han kör alla klassiker för jävlar va sköna låtar han ligger inne med.
Bajen, Alltid Bajen. Kan ju ite skriva ett helt inlägg utan att ens nämna Bajen. Men den här gången har jag i alla fall nåt kul att skriva om, nämligen marschen från Slussen till Stadion i lördags. Vi mötte som ni säkert vet BP och då passade en march från underbara Södermalm till torra Östermalm perfekt. Och jag måste säga att det va säsongens höjdpunkt än så länge. Inte nog med att det va säkert 1500 pers som gick i "tåget" så va det sjukt roligt att gå rakt genom city och det hände en del sjuka grejjer längs vägen.
Till en början så blev vi för en timme en stor attraktion för turisterna. Inte minst bland japsarna som från sightseeingbussen tappade all fokus från slottet och riktade istället sina linslock mot det marscherande grönvita sångtåget. Dessutom stod folk som fågelholkar längs varenda gata vi gled fram över och det var med blandad rädsla och förtjusning vi möttes av folket längs Stockholms gator.
I Kungsträdgården va det ett litet uppträdande med nån trubadur men han fick inte så mycket att säga till om när vi stormade in på gatan bredvid med vår högljudda sång. Samtidigt skällde vi ut alla kaffepimplande turister på uteserveringarna. "VARFÖR SJUNGER INTE NI?"
När vi närmade oss de östligare trakterna av vår annars vackra huvudstad så blev sångerna allt mindre vänliga och rumsrena. "VI SKA VÅLDTA ERA HOROR..." ekade mellan husväggarna på Birger Jarlsgatan och på Stureplan regnade det bananer i massvis till tonerna av "VI HATAR DJURGÅRN". Det kändes underbart att gå runt där i stan med alla grönvita Söderbröder och bara känna den här härliga gemenskapen. Det är vid sådana här tillfällen jag faktiskt tycker synd om supportrar ute i landet som saknar den här sortens supporterkultur. Det är en sak att uppfostras fel och sluta som gnagare men där finns ändå en kultur. Men jag lider faktiskt lite med de som tvingas leva med ett Kalmar-hjärta hela livet med "Kalmar Klapp-Klapp-Klapp" som största upplevelse i sitt liv som fotbolssupporter. Eller nej föresten. Varför känna medlidande för Kalmar. Det är inte vårt fel att vi är bäst!
Tåget fortsatte vidare och vid humlan stämde "sittplatsbajarna" in och vi började nu skymta stadion långt bort mot horisonten. Här bestämde vi att avvika från tåget för att hinna före köerna in på arenan. Vi hade inga biljetter men jag tänkte att eftersom det är bortamatch så måste det finnas direktinsläpp och givetvis hade jag rätt. Flemman lyckades inte innan matchen att fixa biljett via Ticnet så han va nära att skippa matchen totalt. Men jag skällde ut honom och fick honom in till slussen i alla fall och jag tror att han är tacksam för det.
Själva matchen har jag inte så mycket att säga om. Hallå, det va BP. Mer självklara 3-poängare får man leta efter. En dag på jobbet verkligen. Det enda jag tycker är värt att skriva om de två timmarna jag tillbringade inne på friidrotsarenan är att Peter Markstadt satt i kommentatorsbåset som av en händelse råkade ligga precis över vår klack. Han fick inte en lugn stund alls men är man guldhjälte får man faktiskt bjuda till lite och bjussa på en sång när vi ber om det. Det tycker jag att vi nästan kan begära.
Okej nu blev det ingen sång från "Markan" men vi vann matchen och jag hade en väldigt trevlig lördag i soliga Stockholm. Nu ser jag fram emot nästa måndag då det är dags att tysta råttornas patetiska medgångsfasoner och släcka alla möjliga drömmar om ett svartgult guld. Vi syns på Råttis!
Oj nu börjar det här bli långt helt plötsligt. Det blir så när man skriver om Bajen. Och jag vet inte om jag har så mycket mer att skriva om just nu. Det känns alltid som att man har jättemycket att skriva om när man börjar men sen blir det inte så mycket ändå. Men vafan. Kommer jag på nåt mer kul så kan jag ju bara skriva ett till inlägg lite senare. Det är det sköna med blogg. Man kan skriva hur mycket man vill om vad man vill och dessutom när man vill. Underbart.
Men nu blir det nåt annat. Hej så länge!
PEACE!
The deep breath before the plunge...
Japp så är det för imorn börjar allvaret igen. Då är det dags för den dagliga dosen av tidig uppstigning, försenade tåg, fullproppade bussar och långtråkiga lektioner. Fast okej riktigt så illa är det inte. Jag är faktiskt ganska redo för plugget nu. Sommarlovet har vart långt och skönt så det är faktiskt inte så jobbigt att komma igång igen. Och oavsett hur jobbig själva skolan är så är det skönt att ha den där varadagen där det händer lite. Man får ut mer av livet på det sättet känns det som. Man träffar polarna varje dag och man hänger med mer än när man bara sitter och lökar framför datorn som jag gjort alldeles för mycket den här sommaren. Så jag ser faktiskt fram emot det på ett sätt. Sen brukar det ju alltid bli så att man efter en vecka ångrar det man sagt nu och bara längtar till nästa lov men det får bli då det.
Annars sltade mitt lov egentligen redan förra helgen när jag kom hem från Turkiet. Jag behövde nåt som räddade mitt annars ganska så mediokra sommarlov och räddningen blev veckan i turkiet. När jag sen kom hem därifrån så kände jag att det var dags att ladda om så man va redo för skolan igen. Okej Jenny gjorde ett par dagars besök men jag va ändå på hemmaplan så. Sen att det inte blev så mycket ladda batterierna är en annan sak men mentalt dog mitt sommarlov när jag satte foten på Västerås flygplats förra helgen.
Jag vet att ett jättelångt och välskrivet inlägg från Turkiet väntas här på min blogg men jag har bara ingen lust att skriva nåt sånt inlägg. Så Flemman, du är välkommen att ta på dig det jobbet för just nu pallar jag inte skriva ett sånt inlägg. Det är roligare att skriva sånna här spontana inlägg. Men jag kan i alla fall säga att det va jävligt kul i Turkiet med ett underbart sällskap. Det blev lugnare än vad jag trodde innan men det va skönt att vi inte hetsade så mycket. Sen kanske vi borde dragit ut lite fler kvällar men det får bli nästa gång. Jag kommer i alla fall definitivt minnas den där veckan som en positiv händelse i mitt liv så tack grabbar!
Men allt kan ju såklart inte va positivt. Såklart drabbas man ju av salmonella när man kommer hem. Till en början va det ingenting men natten till söndag så dog hela kroppen typ. Jag vaknade mitt i natten och kände mig helt uttorkad som om jag legat i öknen i 5 dar typ. Så jag låg hela morgonen och pimpla vatten med det fick jag självklart inte behålla. Sen va jag istället yr hela förmiddagen men eftersom Jenny va i stan ville jag inte låta henne sitta inne så vi drog iväg till kista och till en början funkade det rätt bra. Men sen började jag få yrsel igen och när vi skulle åka hem fick jag sitta och hyperventilera på bussen. Och när jag skulle gå på tåget höll jag på att spy flera gånger. Tror jag aldrig vart så nära att spy på ett överfullt pendeltåg. Jag fick sitta och andas grovt hela vägen till häggvik för att klara det.
Men jag vågade inte äta nåt mer sen på dan för att jag inte ville må dåligt på derbyt sen på kvällen och jag låg mest och tog det lugnt. Och när vi åkte in till Råttis så kändes allt perfekt. Jag va taggad med lite nervös men annars så.
Jag orkar inte snacka så mycket om matchen faktiskt. Vi bevisade än en gång att Bajen inte ska syssla med tifo. Vi bevisade däremot att vi ska syssla med sång för det va en jävla bra stämning i framför allt första halvlek. Jag lyckades äntligen bevisa för ms Jönsson att det är klass-skillnad på ett sthlms-derby och ett skånederby. Och första halvlek va ungefär det jag orkade med. För när jag skulle börja hoppa igen i andra så fick jag våldsam yrsel och det bara svartnade för ögonen. Jag ville ju inte direkt svimma så jag satte mig ner och satt ner mestadels av matchen som var kvar. Reste mig egentligen bara för att se Benny klistra en straff. Det va skönt. Annars va det bara jobbigt att sitta där och må dåligt samtidigt som Bajen torskade. Men vafan. Sånt händer. Farsan va snäll och hämta oss i alla fall så jag slapp trängas med folk på tåget.
Men tisdagen va ändå värst. Jag hade nu fått feber också och behövde vatten konstant. Men jag spydde så fort jag försökte och hade börjat fått diarré dessutom så så fort jag försökta få i mig nåt så kom det ut på ett eller annat sätt. Inte roligt. Men jag la mig på köksgolvet för att slippa springa mellan sängen och handfatet och det hjälpte lite faktiskt även om Jenny och farsan säkert undrade vad jag höll på med. Sen blev jag sängliggandes hela dan. Hade verkligen ingen kraft till någonting alls. Riktigt tungt. Och så blev det ju att Jenny fick sitta inne hela dan och jag tyckte fett synd om henne eftersom hon säkerligen inte åkt till sthlm för att kolla på mig när jag låg död i sängen. Men jag kunde verkligen inte göra nåt för jag mådde så dåligt.
Onsdagen blev litte bättre och jag orkade ta en tur i stan med Jenny innan hon åkte hem. Men sen blv det hem och vila och det har jag typ gjort i 4 dar nu känns det som. Magproblemen har fortfarande inte släppt ordentligt men jag kan i alla fall äta och röra på mig normalt så det är skönt. Men jag har säkert gått ner 5 kilo på den här veckan. Åt väl egentligen ingen riktig måltid på 5 dar vilket är alldeles för lite. Men men. Nu börjar det bli bra så nu hoppas jag att jag kan komma igång med en bra start i plugget och Snappers.
Annars har jag tänkt på hur sjukt mycket Bajen-matcher det har blivit den här sommaren. Inte nog med att det är allsvenskan där jag säkert sett 9 matcher eller så. Så har det vart intertoto/uefa och cupen och allt vad det heter. Kul som fan men man hinner knappt smälta en match förän det är dags för nästa. Nu är det i alla fall vila till på lördag då vi möter BP på Häststadion. Marschen från Slussen känns riktigt intressant den också. Och visst fan ska vi ta vår första bortaseger i år mot BP.
Jaha vad ska man mer skriva om då. Jag vet fan inte riktigt. Det kändes som jag hade skitmycket jag ville skriva om men sen nu så står det helt still i huvet. Men vafan jag kan ju återkomma med mer imorn eller nåt. Ja så får det bli. Ha det bra allihopa!
PEACE!
Annars sltade mitt lov egentligen redan förra helgen när jag kom hem från Turkiet. Jag behövde nåt som räddade mitt annars ganska så mediokra sommarlov och räddningen blev veckan i turkiet. När jag sen kom hem därifrån så kände jag att det var dags att ladda om så man va redo för skolan igen. Okej Jenny gjorde ett par dagars besök men jag va ändå på hemmaplan så. Sen att det inte blev så mycket ladda batterierna är en annan sak men mentalt dog mitt sommarlov när jag satte foten på Västerås flygplats förra helgen.
Jag vet att ett jättelångt och välskrivet inlägg från Turkiet väntas här på min blogg men jag har bara ingen lust att skriva nåt sånt inlägg. Så Flemman, du är välkommen att ta på dig det jobbet för just nu pallar jag inte skriva ett sånt inlägg. Det är roligare att skriva sånna här spontana inlägg. Men jag kan i alla fall säga att det va jävligt kul i Turkiet med ett underbart sällskap. Det blev lugnare än vad jag trodde innan men det va skönt att vi inte hetsade så mycket. Sen kanske vi borde dragit ut lite fler kvällar men det får bli nästa gång. Jag kommer i alla fall definitivt minnas den där veckan som en positiv händelse i mitt liv så tack grabbar!
Men allt kan ju såklart inte va positivt. Såklart drabbas man ju av salmonella när man kommer hem. Till en början va det ingenting men natten till söndag så dog hela kroppen typ. Jag vaknade mitt i natten och kände mig helt uttorkad som om jag legat i öknen i 5 dar typ. Så jag låg hela morgonen och pimpla vatten med det fick jag självklart inte behålla. Sen va jag istället yr hela förmiddagen men eftersom Jenny va i stan ville jag inte låta henne sitta inne så vi drog iväg till kista och till en början funkade det rätt bra. Men sen började jag få yrsel igen och när vi skulle åka hem fick jag sitta och hyperventilera på bussen. Och när jag skulle gå på tåget höll jag på att spy flera gånger. Tror jag aldrig vart så nära att spy på ett överfullt pendeltåg. Jag fick sitta och andas grovt hela vägen till häggvik för att klara det.
Men jag vågade inte äta nåt mer sen på dan för att jag inte ville må dåligt på derbyt sen på kvällen och jag låg mest och tog det lugnt. Och när vi åkte in till Råttis så kändes allt perfekt. Jag va taggad med lite nervös men annars så.
Jag orkar inte snacka så mycket om matchen faktiskt. Vi bevisade än en gång att Bajen inte ska syssla med tifo. Vi bevisade däremot att vi ska syssla med sång för det va en jävla bra stämning i framför allt första halvlek. Jag lyckades äntligen bevisa för ms Jönsson att det är klass-skillnad på ett sthlms-derby och ett skånederby. Och första halvlek va ungefär det jag orkade med. För när jag skulle börja hoppa igen i andra så fick jag våldsam yrsel och det bara svartnade för ögonen. Jag ville ju inte direkt svimma så jag satte mig ner och satt ner mestadels av matchen som var kvar. Reste mig egentligen bara för att se Benny klistra en straff. Det va skönt. Annars va det bara jobbigt att sitta där och må dåligt samtidigt som Bajen torskade. Men vafan. Sånt händer. Farsan va snäll och hämta oss i alla fall så jag slapp trängas med folk på tåget.
Men tisdagen va ändå värst. Jag hade nu fått feber också och behövde vatten konstant. Men jag spydde så fort jag försökte och hade börjat fått diarré dessutom så så fort jag försökta få i mig nåt så kom det ut på ett eller annat sätt. Inte roligt. Men jag la mig på köksgolvet för att slippa springa mellan sängen och handfatet och det hjälpte lite faktiskt även om Jenny och farsan säkert undrade vad jag höll på med. Sen blev jag sängliggandes hela dan. Hade verkligen ingen kraft till någonting alls. Riktigt tungt. Och så blev det ju att Jenny fick sitta inne hela dan och jag tyckte fett synd om henne eftersom hon säkerligen inte åkt till sthlm för att kolla på mig när jag låg död i sängen. Men jag kunde verkligen inte göra nåt för jag mådde så dåligt.
Onsdagen blev litte bättre och jag orkade ta en tur i stan med Jenny innan hon åkte hem. Men sen blv det hem och vila och det har jag typ gjort i 4 dar nu känns det som. Magproblemen har fortfarande inte släppt ordentligt men jag kan i alla fall äta och röra på mig normalt så det är skönt. Men jag har säkert gått ner 5 kilo på den här veckan. Åt väl egentligen ingen riktig måltid på 5 dar vilket är alldeles för lite. Men men. Nu börjar det bli bra så nu hoppas jag att jag kan komma igång med en bra start i plugget och Snappers.
Annars har jag tänkt på hur sjukt mycket Bajen-matcher det har blivit den här sommaren. Inte nog med att det är allsvenskan där jag säkert sett 9 matcher eller så. Så har det vart intertoto/uefa och cupen och allt vad det heter. Kul som fan men man hinner knappt smälta en match förän det är dags för nästa. Nu är det i alla fall vila till på lördag då vi möter BP på Häststadion. Marschen från Slussen känns riktigt intressant den också. Och visst fan ska vi ta vår första bortaseger i år mot BP.
Jaha vad ska man mer skriva om då. Jag vet fan inte riktigt. Det kändes som jag hade skitmycket jag ville skriva om men sen nu så står det helt still i huvet. Men vafan jag kan ju återkomma med mer imorn eller nåt. Ja så får det bli. Ha det bra allihopa!
PEACE!