Jerre

Veckans Lista!

Veckans Happening: Dagen i stan. Riktigt underhållande!
Veckans Bästa: Att det nu är mindre än 10 dagar kvar.
Veckans Sämsta: Torsken mot Monsters. Surt!
Veckans Jobbigaste: Jag har sovit alldeles för lite Börjar nästan bli tungt det här!
Veckans Citat: "Men den där va ju ändå rullande" - Spelare i Monsters 11/2-07
Veckans Film: Rosa The Movie
Veckans Låt: The Worrying Kind - The Ark
Veckans Bajen: Vinst i första träningsmatchen. Härligt Bajen!

Ja nu ska man då sammanfatta veckan igen. Det där att jag skulle skriva på obestämda datum håller inte riktigt så det få nog bli söndagskvällarna som det brukar va. Det kändes skönt. Anledningen till att det kommer på måndagen den här veckan är för jag råkade glömma att spara det jag skrivit igår och när jag skulle publicera skiten så loggades jag ut. Och igår kväll kände jag inte för att skriva om allt igen. Nu har jag laddat om batterierna så nu är jag rätt sugen på att skriva igen. Det har dessutom hänt lite saker nu under dagen som givetvis kommer med.

Veckans unika lista kommer inte att finnas. Det har inte hänt så mycket småroliga grejer. Istället så blir det lite längre redogörelser om de stora sakerna jag gjort under veckan. Vi får se om den listan återkommer senare. Det är svårt att skriva på det sättet. Men nu ska jag inte hålla på att förklara en massa saker. Det är fan dags att börja berätta om veckan.

Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag avslutar nog med min dag idag eftersom den känns roligast. Men det har nästan inte hänt något annat som är värt att berätta om. Eller inga stora händelser liksom.

Men i fredags så va det i alla fall tänkt att det skulle bli G-salen. Vi brukar vanligtvis gå dit på lördagar men nu kände vi oss taggade så det fick bli fredagen den här veckan. Men när vi hade kommit upp dit och knappt hunnit oss igenom två matcher så slets dörren upp och tanten från Väsbyhem visade sig. Och om ni undrar så är inte denna tant speciellt rolig att ha och göra med. För det första så är hon otroligt grinig och otrevlig. Och för det andra så är hon bara dryg. Det går inte att snacka med henne alls. Hon bara står där och tjatar om att vi ska städa undan snabbt och ge oss nyckeln. Och hon måste ju verkligen vara dum om hin tror att vi bara tänker ge henne nyckeln sådär.

Men vi städade i alla fall undan och gick därifrån. Men istället för att gå hem så knatade v upp till Runbygården som var öppen. Det känns väl egentligen lite fel att gå dit liksom. Det är ju mest för dom som går i Runby och jag gick liksom ut därifrån för snart två år sen. Och se är det ju typ bara fjortisar som hänger där så det är inte direkt roligt folk liksom. Men det är rätt kul där ändå måste jag säga. Man kan lira lite pingis eller glo på tv. Jag satt i och för sig mest och snackade med Jenny den här gången men lite kul hann jag med att ha. Vi spelade bland annat Achtung Die Kurve. Haha det spelet är ju bara för roligt alltså. Det är ju egentligen världens simplaste spel men ack så roligt ändå. Man blir ju nästan som besatt av de där maskarna som inte ska krocka med varandra.

Sen när vi skulle gå därifrån hände en rätt rolig grej. Vi skulle precis knata ner för Ica-backen när en vilsen snubbe stannade oss. Han började prata med oss på ganska dålig svenska och efter ett tag så lyckades vi förstå att det var stationen han letade efter. Så vi tänkte att han kunde gå med oss eftersom vi ändå skulle åt det hållet. På vägen så försökte vi snacka lite med honom. Han sa att han va från Polen och att han hade fått någon lägenhet här i Väsby som han inte riktigt hittade. Efter ett tag så var det bara Tjompiz som snackade med honom och vi beslöt oss för att följa honom hela vägen ner till bussarna. Tjompiz får väl klassas som veckans hjälte. Vi kom ner till bussarna och hans kompisar kom och hämtade honom. Det känns alltid bra att göra en god gärning även om det mest var Tjompiz som stod för hjälteinsatsen.

Efter den här lite ovanliga kvällen så fortsatte vi umgänget hos mig. Det blev först lite kortspel ute i köket. Det gick inte så bra för mig måste jag säga men så där är det ibland. Man kan inte alltid vinna.

Vi började sen spela Achtung Die Kurve igen. Den här gången körde vi också med straff för den som kom sist. Vi blandade ihop små drinkar som förloraren sen fick dricka upp. Första man till rakning blev Anton som fick känna på den smått obehagliga smaken av Soya blandad med Citron. Jag vet inte om han tyckte det va gott men jag tror nog inte det. Crille blev sedan förloraren i nästa omgång. Han fick tömma ett litet glas med Ketchup och vinäger. Ingen höjdare det heller om jag får säga det själv. Efter den tredje omgången så hamnade både Crille och Anton på samma poäng. Så båda fick dricka. Det som stod på menyn den här gången var HP-sås och spad från saltgurka. Kanske kan va gott. Jag vet inte. Sen var det dags att köra en sista omgång. Den här gången slog vi på stort och blandade ett lite större glas. Vi började med koncentrat från läsk. Kanske inte är så äckligt en rätt starkt. Vi blandande sen i lite smått av det vi använt innan. Vinäger och Citron hamnade i glaset och till slut toppade vi med rätt mycket pastakrydda. Färgen på drycken räckte gott och väl för att inte alls se speciellt inbjudande ut.

Jag som vunnit de tre inledande omgångarna fick det tufft nu. Det kändes som att dom andra var ute efter att sätta dit mig och om så var fallet så lyckades som ganska bra. Så med tunga steg vandrade jag ut i köket för att tömma det fruktade glaset. Och jag måste säga att det va lika äckligt som det såg ut. Det var verkligen olika grymt starka smaker som bara exploderade i munnen på mig. Jag lyckades i alla fall att hälla i mig allt direkt och behövde inte skölja ner det heller. Men det kändes konstigt i magen resten av kvällen måste jag säga. 

Men det var om man ska sammanfatta det en ganska rolig kväll med lite oväntade inslag. Det var också det som var min helg. Förutom det hände inte mycket alls. Eller jo det var ju match med Balck Snappers men annars inte någonting.

Men okej jag kan väl kanske ta och redogöra lite om vår match mot Monsters. Som ni vet så har vi spelat två matcher redan som vi verkligen kände att vi hade. Vi har spelat bra men inte lyckats tagit mer än en pinne. Nu mot Monsters var det dags för revansch. Och som vanligt så kändes det bra till en början. Vi gjorde ledningsmålet efter ett snyggt passningsspel som Sebbe avslutade kyligt. Av någon anledning bjöd vi sedan in Monsters i matchen och dom kunde vända resultatet till 2-1. Men vi gav inte upp än. Linus kvitterade på sitt vanliga sätt. Reglerna i korpen säger att man får göra mål direkt på inspark så Linus lyckas göra en sån varje match nuförtiden. Motståndarna försökte skylla bort det på någonting men målet var godkänt.

Monsters tog ledningen igen innan Tobbe stod för matchens mål. Efter lite slarv hos Monsters försvar får han tag i bollen och avancerade in på deras planhalva. Inte långt ifrån halva plan avlossade han den stora bössan och bollen satt stenhårt i målvaktens nedre högra hörn. Ett riktigt fint avslut från backkungen.

Men tyvärr blev det förlust. Ännu en uddamålsförlust får vi räkna in och den här gången kändes det verkligen surt. Men nu hoppas jag verkligen vi tvålar dit Vittra på söndag för vi behöver verkligen en seger nu.

Men nu har jag inte så mycket mer att skriva om förutom det som hände idag. Så jag sätter väl igång och berättar om vårat lilla äventyr i vår vackra huvudstad.

Jag vet inte om ni hört det men vår kära Usman är nu tillbaka på svensk mark igen efter två månaders frånvaro. Och någon förlovningsfest eller liknande hindrade honom från spel mot Monsters. Så därför bestämde vi oss för att träffas idag nu när vi var lediga och så. Så jag satte mig på tåget som idag faktiskt kom för tidigt Jag kan verklige inte förstå det. Det är ju fan ett mirakel om det kommer i tid och nu var det liksom två minuter innan. Men jag klagar inte för jag ville inte var ute i kylan.

Sen satt jag där ensam med min mp3 och läste lite i punkt.se. Sen i Sollentuna fick jag se synen jag väntat på i två månader nu. Usman kliver på tåget och det va underbart att få träffa honom igen. Jag har helt seriöst varit lite orolig för han och när jag kommer till stycket då han berättade om sina äventyr så kanske jag hade anledning till att känna mig lite orolig. Tobbe kom sen på i Helenelund och några minuter senare även Martin i Ulriksdal. Och sen började såklart utfrågningen.

Och jag vet inte om någon av mina semestrar har någonting att komma med jämfört med den här. Usman resa var inte direkt lugn och om jag ska va helt ärlig var den lite för sjuk alltså. Men Usman är som han är så det får man ta. Men sjuka grejer hade hänt under resan måste jag få säga. På grund av att det är fittigt att publicera saker som sagts i förtroende till någon så skriver jag inte det här men jag satt verkligen helt chockad när han berättade allt det här. Han sa att på nyår hade någon bredvid honom börjat skjuta upp i luften för att fira och cigaretter var inte det ända han hade rökt om man säger så. Återigen så vet jag inte om jag uppskattade hans beteende så mycket men vi får hoppas att han lugnar ner sig lite nu här på hemmaplan för det är den Usman som vi alla saknat.

När vi sen kom fram till Centralen så visste vi inte riktigt vad vi skulle göra men vi började gå mot Hötorget och det var nog mest av en vana eftersom man nästan alltid går dit när man är i stan. Vid Hötorget var Usman tvungen att gå i på Donken för att få äta en BigTasty som han inte fått i sig på hela den tiden han varit borta. Jag passade också på att äta lite och den maten satt skönt som bara mat från Donken kan. Vi fortsatte sedan vår promenad ner längs Kungsgatan och mot Stureplan. Vi svängde sedan av mot Norrmalmstorg på Monopol-manér. Jag själv kände mig ganska frusen vid det här laget och föreslog att vi skulle ta tuben från Kungsan någonstans mest för att få komma in i värmen. Men Martin med sin varma Fjällräven insisterade ju såklart att vi skulle gå ner mot vattnet vid Strandvägen så jag fick väl utstå kylan ett tag till.  

Vi gick sedan längs strandpromenaden medan vi spanade in det flotta husen. Vi fick även syn på en rätt grym Bentley i ett skyltfönster. Jag är inte så mycket för bilar men den där bilen var riktigt fin asså. Synd bara att den kostade två millar. Nej vi fick istället fortsätta och kom så småningom till Djurgårdsbron och fortsatte över. Vi fortsatte sedan på den inslagna vägen och gick längs vattnet. Vi kom fram till Vasamuseet och Usman ville bestämt ta en fika. Men vi hittade inte den normala ingången så vi fortsatte knata istället och kom till någon kyrkogård där det fanns ett stort minnesmärke över alla som dött i Estonia-katastrofen. Vi stod där ett tag och läste namnen och undrade lite vad en nigerian gjorde på Estonia. Men så kul var det inte där och läsa en massa namn så vi gick vidare. Martin och jag hittade en liten pulkabacke som vi kände oss tvungna att springa uppför. Och då menar jag verkligen liten också. Sen märkte vi att vi började närma oss Grönan. På parkeringen utanför låg det en massa byggnadsdelar och vi förstod snabbt att det va delar av den nya bergochdalbanan som ska invigas i sommar. Vi ville såklart titta närmare på det och kände lite också. Lite häftigt måste jag säga.   

Några hundra meter senare hittade vi en liten affär och återigen menar jag liten. Vi fyra fick trängas i det lilla utrymmet framför disken men det var i alla fall varmt därinne. Expediten hade tydligen sin lägenhet bakom affären och hon var faktiskt rätt trevlig. Så vi pratade lite med henne och Martin och Usman tog sig varsin kaffe. Vi gick sedan därifrån och nådde grindarna in till Grönan. Till vår stora förvåning stod dom vidöppna och öppna grindar är inget som hindrar oss så vi knatade in. Jag måste säga att det kändes lite spöklikt att gå runt inne på Grönan mitt i vinter när det är helt folktomt. Det va också lite läskigt eftersom vi naturligtvis inte trodde att vi fick vara där inne. Men efter ett tag så mötte vi en arbetare och han undrade bara om vi va på sightseeing. Skumt tyckte vi men nu kändes det lite säkrare eftersom han inte stängde ut oss.  

Vi hittade även ingången till Skattkammaren som stod öppen så vi tänkte ta oss en sväng. Tyvärr så var det en dörr i vägen en trappa upp men vi var i alla fall nästan inne i Skrattkammaren mitt i vintern när Grönan var stängt. Det är inte alla som varit det. Men vi kände sen att vi sett tillräckligt så vi hittade ut och tog oss till bussen. Det fick bli en buss tillbaka för mina händer pallade inte en promenad till i kylan. Jag snackade även med Jenny under vistelsen på Grönan och så även på bussresan. Det är ju aldrig fel måste jag säga även om mina små kamrater nog tyckte jag var lite osocial.  

Vi gick sedan av bussen vi Norrmalmstorg. Varför vet jag fortfarande inte riktigt men dom andra hade tydligen bestämt att vi skulle gå på bio. Ett riktigt spontant infall måste jag ändå få säga men jag bangar inte. Men på varken Saga eller Rigoletto hittade vi något bra så vi gick upp till Sergel för att pröva lyckan där. Det var väl inga direkta höjdarfilmer som gick men vi bestämde oss för Rosa The Movie som började fem minuter senare.  Vi hittade vår salong och märkte att det inte alls var många där förutom oss. Men det kändes rätt skönt för jag vet inte om jag hade orkat suttit still och varit knäpptyst under hela filmen. Så bra var den inte. Jag tror vi alla insåg att vi börjar bli lite gamla för denna typ av filmer men trots det var den ändå lite underhållande. Linus ringde också och undrade var vi va. Han hade varit på en anställningsintervju och tänkte möta upp oss. Vi sa var vi va och Usman gick ut och mötte honom. Sen efter en halvtimme kom dom tillbaka och av någon anledning hade Linus lyckats komma in utan att behöva betala. Lite roligt faktiskt. När filmen var slut så såg vi att en dörr till en annan salong stod öppen så vi tänkte varför inte. Så vi gick in och satte oss utan att ha någon aning om vilken film vi skulle se. Tyvärr för mig så visade sig att det va Natt på Museet. Jag hade ju redan sett den en gång och då tyckte jag den va ganska dålig. Men den kändes lite bättre den här gången. Kanske för att jag orkade koncentrera mig mer nu. Lite överdriven måste jag nog säga att den är men helt okej faktiskt. Och så länge det är gratis så bangar inte jag.  

Vi satt sen och skojade om att vi skulle se en tredje film men när vi kom ut från salongen och in på toaletterna så verkade ingen så sugen längre. När jag kom ut från mitt bås var dessutom dom andra helt försvunna. Jag ringde Tobbe som också hade tappat bort dom andra. Tillsammans fick vi sen veta att dom andra redan hunnit långt utanför bion och var på väg mot Donken. Vi gick dit men där var dom ju inte. När vi ringde igen visade det sig att dom tagit sig ända till centralen och att tåget skulle gå om tre minuter. Smått irriterade för att dom lämnat oss bakom började vi springa i full fart bort till Centralen. Som tur va var tåget försenat så vi hann med det. Sen blev det en ganska lugn tågresa tillbaka. 

Sådär såg alltså min dag ut på ett ungefär. Och de här dagarna borde komma ofta. Det är verkligen kul att bara åka in till stan utan att ha någonting bestämt och sen spontant se vart man hamnar. Idag blev det en väldigt lång promenad och två biobesök i ett om man säger så. Men kul hade vi så jag välkomnar fler såna här dagar, 

Nu har jag ingenting mer att tillägga. Trots att Flemman kopierar allt det jag gör inklusive mitt slutcitat så tänker jag inte ändra mig utan fortsätter som jag alltid har gjort och alltid kommer att göra genom att avsluta med det enda vettiga ordet. 

PEACE!

Ja nu sitter jag då här igen och ska blogga lite för er. Men detta kommer inte riktigt bli ett vanligt typiskt Jerre-inlägg. Jag tänker nämligen inte prata om vardagliga saker som hur det gick i skolan idag eller hur kul jag hade med Boysen igår. Det sparar jag till nästa gång. Nej jag känner för att skriva om något annat.

Jag sitter och snackar med min underbara älskling som vanligt och för ett tag sen så kom vi in på ämnet att man förändras under årens lopp. Allt förändras. Så är det ju bara och när jag tänker efter så inser jag ju att jag förändras väldigt mycket jag också. Och det är det jag tänker skriva ner här och nu. Hur jag har förändrats. Hur har jag blivit den jag är idag. Jag vet att det kanske inte är ett så roligt ämne att läsa om men jag känner för att få skriva av mig om just den saken. Här och nu. Detta är förövrigt ingenting jag tvingar någon att läsa. Jag vet inte om någon tycker det är så kul att få reda på hur jag har betett mig och så vidare. Utan jag skriver det här mest för att jag vill det. Sen så är det så klart kul om ni läser det och bidrar med era synpunkter.

Ja hur har jag då förändrats under de snart arton åren jag levt mitt stilla liv. Har jag alltid varit den Jesper Tebrand jag är idag. Det är inte en så speciellt svår fråga att svara på eftersom jag vet att jag varit mycket annorlunda. Det jag berättar här nedanför kanske inte stämmer så bra över hur ni uppfattar eller har uppfattat mig utan det är lite hur jag själv uppfattat mig själv genom mitt minne.

På tal om minne så har jag inte så bra koll hur jag var när jag va riktigt liten så jag börjar prata om ungefär när jag började skolan. Det är inte det lättaste att bara skriva ner hur man har betett sig och så under olika perioder i ens liv men jag ska göra ett gott försök och va så ärlig som möjligt.

Mina första skolår är nog ingenting jag minns med stolthet. Det är en underdrift att säga att jag va ett busigt litet barn. Om jag ska va helt ärlig så var jag vad folk skulle kalla ett dampbarn. Jag var för det första väldigt stökig allmänt. Jag kunde inte sitta still på lektionerna utan röjde mest runt och så vidare. Jag tror, eller rättare sagt vet att mina lärare inte hade det så värst lätt med mig. Det var inte sällan det blev hemringningar och samtal hit och dit. Och som om det inte var nog med detta lilla kaos så var jag nästan värre utanför skolsalen. Jag kommer ganska väl ihåg hur jag alltid gick runt och gjorde en massa dumheter. Jag förstörde saker och ritade fula ord på skolans väggar och drog tjejerna i håret och mer ändå. När jag tänker på det idag så skulle jag nog inte ha varit så förtjust i mig själv så som jag va då.

Och jag tror inte jag var så speciellt omtyckt av mina klasskamrater på den tiden. Jag tror till och med att en del var rädda för mig. Okej nu låter det nästan som om jag verkligen var helt sjuk i huvudet och så farligt va det nog inte. Jag hade kompisar. Det hade jag. Men jag tror inte ens mina vänner på den tiden riktigt visste var de hade mig. Och det känns fortfarande nästan som om folk som kände mig när jag va på det här sättet inte riktigt kan glömma det här stadiet i mitt liv. Det är inget som folk pratar om eller så. Men jag har alltid haft den känslan.

Det gick så långt med det här att jag fick gå i någon sorts terapi för barn. Jag fick sitta hos någon och typ titta på en bild och säga hur jag tolkade den och så vidare. Jag fick även bygga med fri fantasi i någon sandlåda. Jag tror de insåg ganska snabbt att jag inte var nåt psykfall eller så för det blev inte så många möten. I alla fall inte så som jag minns det.

Men jag tror också att trots att jag hade lite problem så klarade jag mig rätt bra ändå. Jag har utan att skryta alltid haft min hjärna. Jag var duktig i skolan på det sättet redan tidigt så det gav mig en bättre chans.

När jag kom upp på mellanstadiet så började jag i alla fall förändras. Jag vet inte riktigt vad det va som gjorde att jag slutade vara den killen som bråkade omkring. Jag tror det har lite med att jag började gilla en tjej i min dåvarande klass. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det va men jag tror ändå att det hade mycket med det att göra. Jag insåg i alla fall på nåt sätt att jag inte kunde gå runt och bete mig som jag gjorde. För på det sättet skulle jag knappast få den här tjejen att börja gilla mig och så. Så jag blev förändrad ganska rejält. Jag blev nästan det motsatta av det jag va innan. Jag blev snäll. Eller jag försökte va det i alla fall. Jag var för snäll. Jag smörade för alla och då speciellt tjejerna i klassen. Jag sa aldrig emot någon och jag vågade inte ofta ha min egen åsikt.

I klassrummet förblev jag rätt stökig måste jag säga. Och det är jag ganska säker på att det berodde på den läraren jag hade på lågstadiet. Eftersom jag va så bråkig så blev jag nästan alltid utpekad som syndabock när det hade hänt något. Hade en vante försvunnit så var det jag som fick skulden. Hade någon blivit slagen fick jag skulden. Jag vet att ofta hade hon ju rätt. Men till slut blev det för mycket. Hon såg inga andra alternativ än att det va jag som hade gjort allt. Och det spreds ju bland mina klasskamrater också. Om dom gjorde någonting kunde dom ju alltid skylla på mig och alla skulle tro dom. Detta gjorde att jag tappade respekt för henne och det följde även med till mina nya lärare på mellanstadiet.

Fast nu var det inte så mycket stök på det sättet att jag röjde runt. Nu var det mer så att jag pratade oavbrutet. Jag lyssnade inte till tillsägningar och så vidare. Jag är fortfarande glad över att jag alltid varit så smart som jag ändå är. Jag säger det inte för att skryta eller nåt men jag hade det väldigt lätt i skolan. Jag behövde aldrig plugga så mycket. Detta var i sig också en anledning till att jag va som jag va under lektionerna. Om jag fick en uppgift gjorde jag alltid klart den väldigt fort och när jag inte sen fick någon ny uppgift att göra så blev det såklart att jag började prata. Alla som känner mig vet att jag är en jävel på att snacka och då var det även på den tiden. Även nu under den här tiden så blev det alltså mycket samtal om hur stökig jag va och så vidare. Och det var väl inte så kul att alltid få höra detta. Jag försökte verkligen bättra mig men det kändes inte som att det va någon idé.

Den lärare eller mentor eller vad man ska säga att jag hade då var verkligen ingen jag kom överens med. Hon var sträng och ganska gammalmodig. Och för mig var det ju såklart inte så bra att ha en sträng lärare. Eller egentligen var det nog ganska bra. Jag fick nog ut väldigt mycket av den läraren. Det inser jag idag. Jag känner fortfarande att jag inte tycker om henne alls. Det gör jag inte. Hennes sätt att vara lärare på är inget för mig. Men samtidigt som det sättet hon använde inte alltid var så kul så var det ganska effektivt. Det är ingen hemlighet att varför vi blev en så bra och duktig klass vi ändå blev till slut mycket har med denna lärare att göra. Jag tror inte många tyckte något vidare om hennes sätt att vara lärare på. Men hon lyckades trimma oss till att bli en ganska bra klass.

Utanför klassrummet gick det nu i alla fall bättre. Mitt nya sätt att vara mot mina klasskamrater verkade funka ganska bra. Men trots att jag blev en gänget på nåt sätt så kändes det som att jag fortfarande inte kom så nära som jag önskade jag kunde vara. Och jag vet såklart varför. Det va ju för att jag hade betett mig som jag hade gjort och så vidare. Men under den tiden så var jag ganska nöjd med den jag va. 

Men till slut kände jag att jag inte kunde gå runt och "slicka röv" på folk liksom. Jag ville bli omtyckt för den jag va och jag ville inte försöka vara någon annan bara för att få känna sig med i gänget liksom. Den här så kallade övergången är faktiskt ganska svår att förklara. Men det ledde i alla fall till att min "position" hos killarna förbättrades medan den försämrades hos tjejerna. Fast samtidigt kanske det inte va så konstigt. Tjejerna mognar ju som alla vet fortare än killar och det kanske va det som gjorde det lite spänt och så. Jag ska definitivt inte säga att jag hade blivit en ängel eller nåt liknande men jag var nog för första gången inte den enda skyldige på det sättet. 

En sak jag måste få kila in är att en sak som alltid betytt väldigt mycket för mig är idrotten. Det har alltid varit en slags tillflyktsort där jag kunde koppla bort all det andra. Jag har aldrig riktigt satsat på varken fotboll eller innebandy. Aldrig fullt ut i alla fall. Men jag behövde ha det i mitt liv. Där kunde jag få vara den jag va utan att man kände krav från någon att man inte dög. Så idrotten har betytt väldigt mycket för mig genom åren.

Men för att fortsätta med det jag pratade om runt skolan. Jag var fortfarande den där rastlösa snackiga typen på lektioner och det är jag än idag. Det vet jag om. Men när jag började högstadiet så hände det något. Innan hade jag ju som sagt alltid fått höra det negativa och så vidare. Men nu på högstadiet så hamnade fokus på det positiva. Lärare och framför allt min mentor som jag verkligen har att tacka för mycket lyfte fram det jag var bra på istället för att se det dåliga. Det kändes verkligen bra för mig. Istället för att alltid höra hur dålig jag va fick jag nu höra hur bra jag va. Och det kanske är svårt att förstå men det ger en verkligen styrka. Då är det klart att man vill ge nåt tillbaka.

När tjejernas fjortisperiod var över eller vad man ska säga så kände jag äntligen att jag kunde vara mig själv. Jag hade mycket mer självförtroende nu än vad jag nånsin hade haft innan. Och jag tror också att jag blev en mycket bättre person av det här. Jag kände i slutet av grundskolan att jag va omtyckt i min klass. Visst hade jag fortfarande brister. Ingen är ju perfekt. Men det kändes nu på allvar att folk tyckte om mig för den jag va.

Därför kändes det faktiskt väldigt jobbigt att skiljas från den klassen. Jag hade ju äntligen hittat trygghet och mitt sätt att vara på och det skrämde mig en aning att jag nu skulle träffa nya människor. Därför kände jag mig ganska återhållsam i början på gymnasiet. Jag var rädd att folk skulle få en dålig uppfattning av mig och att jag skulle få kämpa likadant igen för att vinna deras förtroende. Samtidigt såg jag det som en chans att från start visa vem jag verkligen är.

Nu har jag ju gått lite drygt halva min gymnasietid och som ni säkert har läst tidigare i min blogg så har jag aldrig varit lyckligare. Det känns på något sätt som att jag hittat min plats. Och mitt självförtroende är på topp. Jag vågar verkligen vara den jag är. Och vill folk inte acceptera det sättet så har jag ingen som helst lust att bli vän eller så med dom. För jag har insett att så länge man är den man är så räcker det ganska långt. Visst kanske man förlorar någon eller några "vänner" på vägen men samtidigt så känner man att ens riktiga vänner finns där för en.

Jag har idag otroligt mycket vänner. Det är faktiskt ganska otroligt. Och jag hoppas att alla ni som känner att ni är min vän tar till er av detta. Jag tycker ni alla är fantastiska och utan er så hade jag inte funnits. Ni betyder mer än vad ni tror och jag är djupt tacksam för att ni finns här för mig och jag hoppas att jag finns där för er.

Detta låter såklart som en liten askungesaga. Från början var jag bara en galning som ingen gillade och idag är jag perfekt. Med det vill jag bara säga att nej det är jag inte. Jag är långt ifrån perfekt och kommer aldrig att bli det heller. Jag har mina sidor som inte alltid är så positiva.

Men jag känner mig trygg i mitt liv och i allt jag gör. Och jag älskar verkligen mitt liv.

Sen vill jag också säga att ni som betyder allra mest för mig är min familj. Ni har verkligen alltid funnits där för mig och stöttat mig. Jag kanske inte alltid har visat min tacksamhet och det är jag ledsen för. Ni har alltid velat mitt bästa och visat kärlek. Jag har en underbar familj och jag älskar er alla väldigt mycket.

Nu har jag inte så mycket mer att tillägga. Det var faktiskt rätt skönt att skriva om det här. Det ger lite omväxling till allt det jag brukar skriva om. Jag har verkligen försökt skriva precis så som jag känner men jag kanske inte alltid är så bra på att visa mina känslor i skriven text.

Om ni orkade läsa ända hit så lämna gärna en kommentar efter er.

JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ, JAG ÄLSKAR MINA VÄNNER OCH JAG ÄLSKAR MITT LIV!

Jesper Tebrand - PEACE!

Hej på er alla där ute. Jag måste börja med att tacka alla läsare för era kommentarer. De är det son gör att jag vill fortsätta skriva eftersom jag märker att jag får bra feedback.

Ni kanske undrar varför jag skriver inlägg nu helt plötsligt och som dessutom inte är kapitel 5 i Jerres Äventyr. Men jag har bestämt mig för att ändra lite i mina skrivrutiner. Jag kommer inte längre att enbart skriva om händelser jag är med om på söndagar. Utan skriva lite när jag känner att det hänt saker. Veckans Lista däremot uppdateras varje söndag och kommer från och med nu att vara fylligare och mer unik för varje vecka.

Anledningen till allt detta är dels för att vissa veckor, som den här, Så händer det en hel del i början på veckan som jag sen har svårt att komma ihåg ordentligt när jag ska skriva. Då blir det mest helgens händelser och jag vill få med så mycket som möjligt liksom. Dels så känns det jobbigt att jag "måste" skriva på söndagar och aldrig annars. Ibland är jag liksom sugen på att skriva lite och därför ska jag nu sluta med bestämda bloggtider. Ni får helt enkelt hålla utkik när det är dags för lite ny läsning. Jag hoppas att ni fortsätter med era underbara kommentarer för dom gillar jag.

Men varför skriver jag just idag. Jo för att det redan hänt en del intressanta saker den här veckan. Tempot jag fick upp under helgen har fortsatt hela veckan så jag känner att jag måste skriva av mig lite. Eftersom det hänt en hel del så kan detta inlägg bli lite som en dagbok á la Flemman men jag hoppas ni har överseende med det.

Söndagsnätter. Varför kan jag aldrig sova? Det är fan otroligt. Jag går och lägger mig tidigt så att jag hinner få sömn. Nej men jag kan ju inte sova då eftersom jag är pigg vid den tiden. Då ligger jag bara klarvaken och irriterar mig själv. Nej men då går jag och lägger mig senare då. När jag e trött. Då kanske jag är lite trött i skolan men det får man ta. Nej men då ligger jag där halvt vaken, halvt sovande och har dåligt samvete för att jag aldrig går och lägger mig normal tid och för att jag kommer va helt död nästa dag. Det här går inte. Jag måste lösa det på nåt sätt.

Den här gången kändes det extra jobbigt. Klockan hade tickat förbi fem och jag kände mig fortfarande pigg. Det gick verkligen inte att sova. Så jag bestämde mig för att skippa första lektionen. Jag hade aldrig klarat en hel dag efter max två timmars sömn. Fyra skulle i alla fall kännas okej. Efter det så lyckades jag faktiskt somna och ag fick de fyra timmarna med välbehövlig sömn. Jag gick sen upp och lade mig i badkaret en stund och traskade sedan ner till tåget. Det första jag får syn på är Elina som också går på min matte. Jag frågade henne varför hon skolkade men då fick jag höra att vi inte hade någon matte. Det var ju dagens mest upplyftande. Jag hade alltså skolkat från en lektion som var inställd utan min vetskap. Oj oj oj. Tänk om jag åkt till skolan efter de två timmarnas sömn bara för att få veta att jag skulle ha håltimme i två jävla timmar. Då hade jag antagligen blivit helt tokig.

Nu blev jag istället väldigt glad. Jag kunde dessutom säga till Tobbe att jag inte alls skolkar nu för tiden som han påstår så fort jag missar en lektion. Men bara sekunderna senare fick jag veta att Linus återigen tänkte dissa mig och inte dyka upp på företagsekonomin. Fast det var faktiskt ganska bra. Jag har insett det nu att det är nästan bättre för både Linus och jag om vi inte båda går på företagsekonomin samtidigt. Vi får båda mer gjort om vi går på varannan. Som den här gången så sysslade jag med bokföring och fick faktiskt en hel del gjort, vilket jag inte fått på mycket länge.

Jag åt faktiskt lunch i skolan också. Det var faktiskt väldigt länge sen. Dels för att mitt schema inte vill att jag ska äta där och dels för att det dykt upp bättre alternativ som typ kebab-lunch i centrum. Men den här gången fick jag i alla fall i mig några fiskpanetter eller va det nu heter. Det satt faktiskt bra.

Jag hade sen en ganska meningslös engelskalektion. Vissa hade bokredovisningar och vi andra skulle jobba vidare med klassiska författare eller nåt sånt. Men det blev mest att vi satt och chillade och snackade om annat. Det blir lätt så när man är för trött för att jobba. Jag åkte sen hem igen för att ta det lugnt en kort stund och byta om till finkläderna. Det var nämligen dags för Bajenmatch. Hockey stod på schemat på kvällen. Bajen mot AIK i Globen. Ett derby sitter aldrig fel och även fast det va Hockey var jag ruskigt taggad. Så jag satte mig på tåget mot Stockholm och var lite smått nervös. Jag lyssnade på Kenta på min iPod och blev nu ännu mer taggad. Fan jag borde inte känna så här inför en hockeymatch. Abstinensen från Allsvenskan är nästan för jobbig.

Ett gäng gnagare fick syn på mig och vill tydligen försöka psyka mig genom att sätta sig bredvid mig och spela AIK-sånger högt i sina mobiler och sen skryta för varandra hur dom slagit ner bajare på helgerna. Men jag brydde mig inte så mycket. Jag höjde ljudet till tonerna av "Jag har väntat så länge på just den här dan" och satt där och njöt för mig själv åt tanken hur vi krossade packet från Solna båda gångerna i Allsvenskan. Man kan verkligen leva länge på en derbyseger.

I Sollentuna var det tänkt att Flemman skulle ansluta sig men jag visste inte om han skulle hinna eftersom hans buss var försenad. Så när tåget stannade så ringde jag upp honom och gick samtidigt ut halvt på perrongen så att jag var beredd att hoppa av om han inte skulle hinna. När jag sa åt honom i telefonen att snabbt säga om han skulle hinna så sa han snabbt nej. Jag hoppade du ut och dörrarna stängdes. Då säger han såklart att han bara skojade och att han befann sig på tåget. Jaha. Då stod man där själv på Sollentuna och kände sig smått lurad. Men det fanns inte så mycket att göra. Jag fick helt enkelt vänta på nästa tåg där i kylan och möta upp dom andra i stan.

Efter att ha skällt ut Flemman en stund så blev det tuben mot gullmars. Det är rätt skönt att Tunnelbanan finns asså. Speciellt om man ska på match. För ett tåg hinner ju knappt lämna stationen innan nästa rullar in. Man behöver liksom aldrig stressa och det är faktiskt fett skönt. Vi kom i alla fall ut till Globen rätt tidigt och dom förväntade köerna visade sig vara obefintliga. Vi köpte biljetter och gick sedan till Donken. Man kan ju inte skrika och hoppa på tom mage. Det blev en Bic Mac för min del. Känns som att det blivit min grej nu. Käkar nästan aldrig min specialare längre. Vi drog sedan in i golfbollen. Vi ville inte missa "överraskningen" som skulle ske tio minuter innan match. Vi kom in och det såg faktiskt ut att bli en rätt stor bajenklack. Härligt. Hade inte pallat med en liten klack som knappt hörs. Nej men det såg riktigt bra ut. Aik-arna var inte riktigt lika många men hördes i alla fall stundtals.

Klockan tickade mot matchstart och helt plötsligt hör man speakern ropa ut att "HÄR KOMMER HAMMARBY HOCKEY" och mitt i klacken började de grönvita krigarna att knalla nerför trappan och in på isen. En stor mängd konfetti kastades upp och i hela Globen ekade "DET ÄR VI SOM È HAMMARBY". Rätt mäktigt faktiskt. Det var i alla fall en rätt cool grej att låta spelarna göra entré från klacken. Som vanligt är Bajen först inom läktarkulturen. Sen drogs Kenta igång och det var länge sen jag sjöng med med sådan inlevelse. Jag fick verkligen utlopp för all den abstinens jag känt under vintern. Helt underbart att få stå så här bland alla Bajare igen.

Matchen var inge vidare. I alla fall inte till en början. Första perioden var direkt tråkig och i den andra så hade AIK det mesta av spelet. Det syntes att Hammarby krigade men det verkade som att dom inte riktigt räckte till. AIK ledde långt in i den tredje perioden med 2-1. Klacken kom nu igång ordentligt. Vi ville verkligen visa vårt stöd till laget och när AIK fick en utvisning i slutet så steg volymen ännu mer. Det var nu eller aldrig. Och jag tror spelarna kände det också för nu krigade dom verkligen för poäng. De tog också ut målvakten och började pressa ordentligt. Och med lite drygt en minut kvar så fick man utdelning. Jublet var öronbedövande. Trodde verkligen aldrig jag skulle få uppleva nåt sånt här på en Hockeymatch.

Gnagarna på andra sidan började lämna golfbollen redan innan förlängningen sattes igång. Men det kanske var lika bra för 27 sekunder in så avgjorde Hammarby. Helt jävla otroligt. Vilken vändning. Hammarbyspöket lever än. AIK kan inte slå Bajen någonstans känns det som. Och vad underbart det känns varenda gång man får sätta dessa kaxiga gnagarna på plats. Mina tankar gick direkt på dom som försökte psyka mig på tåget och med ett leende stämde jag sedan upp i sång med den övriga klacken. "PISSA, PISSA PÅ, PISSA PÅ AIK"

Och trots att jag alltid har varit en fotbollssupporter och inte alls följt hockeyn så mycket så kan jag inte låta bli att bli berörd av dessa hjältar. Vilket otroligt hjärta dom har för sin klubb. "TILLSAMMANS ÄR VI HAMMARBY".

Ja en fantastisk start på veckan. Tisdagen skulle också visa sig vara mycket trevlig. Crille hade lyckats se till så att han var helt ledig och eftersom jag bara hade en lektion så bestämde vi oss för att tillbringa dagen tillsammans. Det skulle visa sig bli en ganska rolig dag. För det första så hade jag sovmorgon och kunde sova till åtminstone elva. Det verkade Crille inte bry sig om utan dundrade in redan innan tio. Men det gjorde såklart ingenting. Visst fan var jag sliten men det får man fan ta. Vi startade sen tidigt med att ta en hel del bilder. Den ena sjukare än den andra. Det var lite trevligt så där på morgonkvisten.

Vi tog sedan (det som vanligt) försenade tåget till Sollentuna och satte oss sedan på 520 mot Holmboda. Där satt vi och garvade åt det mesta och vi började komma upp i ett rätt hyper-tempo. När vi kom fram till skolan så letade vi upp Tobbe och dom (Och jag skriver Tobbe så att han blir omnämnd). Vi stötte även ihop med lite boys så det var trevligt. Jag var sedan tvungen att gå på dagens enda lektion som såklart var Geografi. Så Tobbe och jag drog iväg åt ena hållet och Crille stack med Rikard åt det andra. Det visade sig senare att Crille inte fick vara med på hans lektion och istället hängde han utanför Luddes klassrum.

Geografin var förövrigt grymt tråkig denna dag. Det kanske va för att det inte riktigt kändes som en skoldag men det var riktigt segt. Vår otroligt roliga lärare babblade om immigration och emigration och försökte skämt om varför man flyttade från sitt land. Om det var pull eller push (eller möjligtvis bush-faktor). Jag satt istället och försökte förklara hur Runby såg ut och var dom olika lagen från Väsbyligan kommer ifrån.

Lektionen tog slut och jag letade upp Crille igen. Vi tog sedan en rush till Malla och bussen mot Häggvik. För en gång skull hade vi tur med förseningarna. Vi lyckades tajma tåget perfekt och hade sedan lite roligt på tåget hem där vi skrattade och var allmänt flummiga åt bland annat en gubbe som gjorde grimaser bakom någons huvud.

På väg upp för backen snackade jag lite med Jenny men eftersom både jag och Crille var helt hyper så blev det inte ett så givande samtal. Vi fortsatte sedan att vara helt uppe i varv ett bra tag här hemma. Vi spelade bland annat in en film där jag dampade loss lite med en Cykelpump. Vi gick sedan till mamma där vi låg på hallgolvet och sjöng. Och slutligen så blev det lite mat hos mormor. En riktigt sjukt rolig dag med betoning på sjukt. Det är jag och Crille i ett nötskal, mer kan man inte säga om den saken.

Jag börjar redan tröttna på att skriva som en dagbok men jag fortsätter på den inslagna vägen. I alla fall det här inlägget. Det får bli så helt enkelt.

Jag hade sovmorgon i onsdags också. Anledningen den här gången var att vi fick kompledigt för vårt besök på kommunalhuset. Det var ett tag sen vi var där så den här sovmorgonen kom som en positiv överraskning. Det betydde också att jag hade ynka två lektioner idag. Och inte nog med det så fick jag skjuts till skolan av min underbara mor. Men tyvärr så glömde jag mobilen hemma på vardagsrumsgolvet. Det var nästan lite jobbigt. Gillar inte att gå runt sådär utan mobil.

Det var också meningen att allas vår Usman skulle dyka upp idag efter att ha varit bort alltför länge. Men enligt Linus så hade han fastnat lite extra länge i Pakistan så man fick inte hälsa honom välkommen hem idag heller. Istället fick man gå till datasalen och sammanställa ett resultat från en undersökning vi skulle ha gjort. Det gick rätt fort så det vart lunch fort. Det är fortfarande sjukt att jag har så lite att göra i skolan. Jag går liksom andra året på gymnasiet och har sovmorgon nästan varje dag och har typ max tre lektioner på en dag. Det är fett skönt. Jag antar att jag kommer få det tufft i trean men just nu lever jag bara livet.

Engelskan var precis som i måndags mest som en transportsträcka och efteråt så skulle man tydligen lira lite fotboll. Men det började inte bra eftersom det tydligen skulle spelas Snickers Cup i B-hallen. Men vi satt då och kollade på skol-DM i volleyboll eller vad det nu va. Linus lyckades bli bjuden på Cola av någon helt okänd bara för att han inte kunde betala med kort. Varför är det just Linus som lyckas. Tungt!

När knattarna försvann så lirade vi fotboll ett tag. Det var väl rätt kul men det känns som försvarsspelet inte alls är något vidare när man spelar sådär, vilket jag kan skylla på mig själv. Min inställning till försvar är inte alltid den bästa och jag orkar inte löpa 60 meter på träning för att sno bollen av James. Han missar ändå till slut.

Flemman och jag drog sedan därifrån och tog bussen till station. Jag fick sedan ensam sätta mig på tåget till Väsby. Men det var i alla fall ett nytt tåg så man får se det som va positivt. När jag klev av i Väsby och började gå så kom Crille upp precis bredvid mig. Vi vart nog båda förvånade av att se varandra. Tydligen så hade Crille precis tänkt ringa mig men eftersom jag glömt mobilen hemma så var det ju mycket bättre att vi träffades. Vi gick sedan hem och tog det lugnt innan X11-matchen. Det var derbydags och kvartsfinal i cupen. Tyvärr blev det förlust för stolta FC Haans men jag hoppas att vi kan ta revansch i ligan på fredag.

Sen gick vi till mormor och åt pannkakor. Vi spelade på nytt in lite roliga filmer. Bland annat om hur jag flydde från huset där min mormors lägenhet finns. Det såg faktiskt rätt kul ut måste jag erkänna.

Sen var det dags att samla Boysen. Det var dags för Pulkarace i teknikbacken. Vi fick ihop ett litet gäng i alla fall och styrde vår kos mot Teknikbacken. Man häpnas fortfarande varje gång över att en vanlig enkel pulkabacke kan vara så lång.

Det blev sen ett par riktigt sköna timmar i backen där vi bland annat försökte åka som ett tåg och styra på ett gupp. Det gick väl inte alltför bra några gånger men till slut träffade vi rakt på och landade i en enda stor hög. Riktigt kul. Men den där backen tröttar ut en ganska fort så vi började knata hemåt igen.

Det blev slutet på min onsdag det. Och torsdagen blev helt händelselös. Så det finns ingen mening med att dra ut på detta ännu mer. Hoppas ni som vanligt får en trevlig läsning och glöm inte kommentaren efteråt så blir jag jätteglad.

PEACE!