Lite sådär från ingenstans..
Hej mina damer och herrar. Jag har ju precis som vanligt alltid halkat efter med bloggandet och jag har egentligen inte känt suget på bra länge. Men så satt jag här om dagen och läste igenom hela min blogg från 2007 och insåg hur värdefullt det faktistk är, och i samma veva insåg jag att jag måste börja blogga igen. För även om min läsarkrets aldrig varit särskilt stor, och där de trogna läsarna ofta klagat på för långa inlägg, för tråkiga inlägg eller nåt annat, så känner jag att alla minnen jag kan återuppleva genom bloggen faktiskt är värda så riktigt mycket. Nu är jag visserligen fyra öl senare och väldigt salong, men det behöver inte betyda mer än att jag faktiskt tar tag i saken. Så jag öppnar min femte, lutar mig tillbaka, och låter tankarna flöda.
För det första vill jag förklara anledningen till att jag sitter och hinkar bira så här. Det kan den enkla vägen förklaras av att det är lördagkväll. Den svårare och slingrigare vägen berättar dock en annan historia, en historia jag faktiskt vill dela med mig av. Det är nämligen så att jag nu under veckan tagit en paus från mitt vilda Linkan-liv och spenderat tiden inomhus framför tv, dator och i viss mån pluggböcker hemma i 55:an på Hagvägen. Kvällen till ära firade Ella Kallander sin 20-årsdag med jippo och ståhej, och efter att ha dissat en mängd tillställningar innan så kände jag att det var dags att "attenda". Så jag fick med mig Crille och Niffää till Sollentuna där det skulle hållas stor fest och vi försökte tagga till så gott vi kunde. Crille har match imorn och Niffää deffar tydligen så dom tog det väldigt lugnt medan jag öste på med bira och så vidare. Dock måste jag trots det tyvärr meddela att kvällen inte alls blev vad jag trots min kanske halvt mediokra tillställning hoppades på. Vi klev dit, försökte få folk att tagga till, men det blev mest lite småsurr och mediokert häng i soffan. Jag är inte den som är den, men när jag kommer till en fest där jag knappt känner någon, så behöver jag någon som tar tag i det. Här var det inget sånt och Ella, som jag egentligen var där för att träffa, var överallt på samma gång så blir det lätt så att man känner sig otaggad. Jag vill inte lägga skulden på Ella då jag vet mycket väl själv hur det är att ha fest, man vill umgås med alla på samma gång, så man flyter bara runt. Jag försökte tagga till, surra med nya människor och fullfölja min stil fullt ut, men det gick inte, så det va bara att ge upp tidigt och se kvällen som ganska misslyckad, dock aldrig onödig.
Annars så känner jag mig ganska mittemellan allt just nu. Jag trivs med livet väldigt bra, både nu när jag är hemma i Väsby och nere i Linkan. Men samtidigt känner jag att någon pusselbit saknas, för att jag ska må sådär 100 som jag i vissa skeden i livet verkligen njutit av. Jag vet faktiskt inte riktigt va det beror på och jag har i ärlighetens namn nästan tänkt för mycket på det.
Behöver jag hitta en tjej? Ja kanske. Jag har länge saknat känslan av att det alltid finns någon som väntar på en när man kommer hem från skolan eller jobbet, saknat värmen och det mysiga i att bara ligga i soffan en kväll utan att behöva tänka på någonting annat än varandra, och saknat känslan av att det alltid finns någon att trösta sig hos vid livets alla, små och stora, problem. Samtidigt kan jag njuta av singellivet och allt det positiva med det, då det som oftast gör mig mest levande. Jag är en spontan person som gillar att ta dagarna som dom kommer. Men många stunder den senaste tiden har jag känt det så som att jag skulle behöva lite rutiner kring mitt liv, rutiner som jag har svårt att skapa, och kanske beror det på att jag behöver det där sällskapet endast en vacker ung kvinna kan uppbringa. Nu vill jag inte låta desperat, men visst kan man längta? Sen är jag den som inte vill jaga efter kärlek, jag har alltid trots det klyschiga trott på att kärleken hittar dig om det så är meningen. Och det finns ju några tjejer där som jag känner att jag vill pröva lyckan hos, men jag har inte riktigt vågat ta chansen. Det är som vanligt med mig, jag är så rädd för att förlora när det gäller sånt här, och trots att jag ständigt försöker intala mig själv att bara ge gärnet så fastnar viljan hos min egen oförmåga att "make some moves".
Men det kanske trots det inte alls handlar om det. Det kanske bara handlar om att det är väldigt mycket just nu. Det är plugg hit och dit, det är skaffa sommarjobb, det är vad man ska inrikta sig på nästa år, det är pengafrågan, och så mycket annat. Jag känner mig rätt stressad över det mesta för tillfället. Det är inte så att jag på något sätt vill ändra på det jag har, utan snarare lägga till något som får allt att verka mycket lättare, och kanske en flickvän eller dylikt skulle fylla just det hålrummet.
Sen har jag tänkt mycket på det här att bli fadder. Jag har nog alltid känt det så att när det handlar om någon man ska bli utvald till, när det gäller lagkapten, befodran eller som i det här fallet fadder, så hamnar jag någonstans precis utanför. Jag har alltid varit omtyckt, men nog aldrig riktigt blivit sedd som någon att leda. Jag är på något sätt en i mängden. Och jag gillar att vara en i mängden, som har sina kompisar precis där man vet att dom finns. Men sen vid dessa tillfällen ibland så önskar jag att jag blev sedd för den personen jag faktiskt kan vara, och dom egenskaper jag faktiskt beistter.
Så nu när det handlar om att bli fadder nere i Linköping så ligger makten hos Makkie och Frida som redan blivit utsedda som Överfaddrar för vår klass nästa år. Deras uppgift är att välja ut fyra som ska figurera som underfaddrar åt dom. Det är något jag verkligen brinner för att bli och jag hoppas verkligen att jag blir vald. Jag är så nära vän med Makkie jag kan vara efter bara åtta månader så det borde hjälpa mig då han vet att jag besitter odm kvaliteter som behövs. Samtidigt är jag rädd att jag som brukligt hamnar i det fack där jag är omtyckt men inte riktigt håller hela vägen, att jag blir förbisedd. För mig skulle det vara en otrolig boost att få bli underfadder, och nästan framförallt att bli det under Makkie och Frida som jag anser vara ett klockrent ÖF-par. Men det enda jag kan göra är att vänta och hoppas. Jag vill aldrig smöra mig in eller låtsas va någon jag inte är, utan jag hoppas att jag blir "upptäckt" för den jag är och att jag genom förtroendet får chansen att visa att jag verkligen klarar av det.
Men det är såna här små saker jag ofta går och tänker på. Det är saker jag egentligen inte behöver, men saker som jag vill och hoppas på. Och i det här läget när jag ändå känner mig lite medioker, så skulle en sån sak betyda väldigt mycket.
Annars talar alkoholen en hel del, men det kan ju också betyda att sanningen kommer fram i en renare form, nu vill jag dock avsluta inlägget med att utbringa en ensahmets-skål och tacka dom som hittat hit.
Vi ses i vimlet.
Peace!
För det första vill jag förklara anledningen till att jag sitter och hinkar bira så här. Det kan den enkla vägen förklaras av att det är lördagkväll. Den svårare och slingrigare vägen berättar dock en annan historia, en historia jag faktiskt vill dela med mig av. Det är nämligen så att jag nu under veckan tagit en paus från mitt vilda Linkan-liv och spenderat tiden inomhus framför tv, dator och i viss mån pluggböcker hemma i 55:an på Hagvägen. Kvällen till ära firade Ella Kallander sin 20-årsdag med jippo och ståhej, och efter att ha dissat en mängd tillställningar innan så kände jag att det var dags att "attenda". Så jag fick med mig Crille och Niffää till Sollentuna där det skulle hållas stor fest och vi försökte tagga till så gott vi kunde. Crille har match imorn och Niffää deffar tydligen så dom tog det väldigt lugnt medan jag öste på med bira och så vidare. Dock måste jag trots det tyvärr meddela att kvällen inte alls blev vad jag trots min kanske halvt mediokra tillställning hoppades på. Vi klev dit, försökte få folk att tagga till, men det blev mest lite småsurr och mediokert häng i soffan. Jag är inte den som är den, men när jag kommer till en fest där jag knappt känner någon, så behöver jag någon som tar tag i det. Här var det inget sånt och Ella, som jag egentligen var där för att träffa, var överallt på samma gång så blir det lätt så att man känner sig otaggad. Jag vill inte lägga skulden på Ella då jag vet mycket väl själv hur det är att ha fest, man vill umgås med alla på samma gång, så man flyter bara runt. Jag försökte tagga till, surra med nya människor och fullfölja min stil fullt ut, men det gick inte, så det va bara att ge upp tidigt och se kvällen som ganska misslyckad, dock aldrig onödig.
Annars så känner jag mig ganska mittemellan allt just nu. Jag trivs med livet väldigt bra, både nu när jag är hemma i Väsby och nere i Linkan. Men samtidigt känner jag att någon pusselbit saknas, för att jag ska må sådär 100 som jag i vissa skeden i livet verkligen njutit av. Jag vet faktiskt inte riktigt va det beror på och jag har i ärlighetens namn nästan tänkt för mycket på det.
Behöver jag hitta en tjej? Ja kanske. Jag har länge saknat känslan av att det alltid finns någon som väntar på en när man kommer hem från skolan eller jobbet, saknat värmen och det mysiga i att bara ligga i soffan en kväll utan att behöva tänka på någonting annat än varandra, och saknat känslan av att det alltid finns någon att trösta sig hos vid livets alla, små och stora, problem. Samtidigt kan jag njuta av singellivet och allt det positiva med det, då det som oftast gör mig mest levande. Jag är en spontan person som gillar att ta dagarna som dom kommer. Men många stunder den senaste tiden har jag känt det så som att jag skulle behöva lite rutiner kring mitt liv, rutiner som jag har svårt att skapa, och kanske beror det på att jag behöver det där sällskapet endast en vacker ung kvinna kan uppbringa. Nu vill jag inte låta desperat, men visst kan man längta? Sen är jag den som inte vill jaga efter kärlek, jag har alltid trots det klyschiga trott på att kärleken hittar dig om det så är meningen. Och det finns ju några tjejer där som jag känner att jag vill pröva lyckan hos, men jag har inte riktigt vågat ta chansen. Det är som vanligt med mig, jag är så rädd för att förlora när det gäller sånt här, och trots att jag ständigt försöker intala mig själv att bara ge gärnet så fastnar viljan hos min egen oförmåga att "make some moves".
Men det kanske trots det inte alls handlar om det. Det kanske bara handlar om att det är väldigt mycket just nu. Det är plugg hit och dit, det är skaffa sommarjobb, det är vad man ska inrikta sig på nästa år, det är pengafrågan, och så mycket annat. Jag känner mig rätt stressad över det mesta för tillfället. Det är inte så att jag på något sätt vill ändra på det jag har, utan snarare lägga till något som får allt att verka mycket lättare, och kanske en flickvän eller dylikt skulle fylla just det hålrummet.
Sen har jag tänkt mycket på det här att bli fadder. Jag har nog alltid känt det så att när det handlar om någon man ska bli utvald till, när det gäller lagkapten, befodran eller som i det här fallet fadder, så hamnar jag någonstans precis utanför. Jag har alltid varit omtyckt, men nog aldrig riktigt blivit sedd som någon att leda. Jag är på något sätt en i mängden. Och jag gillar att vara en i mängden, som har sina kompisar precis där man vet att dom finns. Men sen vid dessa tillfällen ibland så önskar jag att jag blev sedd för den personen jag faktiskt kan vara, och dom egenskaper jag faktiskt beistter.
Så nu när det handlar om att bli fadder nere i Linköping så ligger makten hos Makkie och Frida som redan blivit utsedda som Överfaddrar för vår klass nästa år. Deras uppgift är att välja ut fyra som ska figurera som underfaddrar åt dom. Det är något jag verkligen brinner för att bli och jag hoppas verkligen att jag blir vald. Jag är så nära vän med Makkie jag kan vara efter bara åtta månader så det borde hjälpa mig då han vet att jag besitter odm kvaliteter som behövs. Samtidigt är jag rädd att jag som brukligt hamnar i det fack där jag är omtyckt men inte riktigt håller hela vägen, att jag blir förbisedd. För mig skulle det vara en otrolig boost att få bli underfadder, och nästan framförallt att bli det under Makkie och Frida som jag anser vara ett klockrent ÖF-par. Men det enda jag kan göra är att vänta och hoppas. Jag vill aldrig smöra mig in eller låtsas va någon jag inte är, utan jag hoppas att jag blir "upptäckt" för den jag är och att jag genom förtroendet får chansen att visa att jag verkligen klarar av det.
Men det är såna här små saker jag ofta går och tänker på. Det är saker jag egentligen inte behöver, men saker som jag vill och hoppas på. Och i det här läget när jag ändå känner mig lite medioker, så skulle en sån sak betyda väldigt mycket.
Annars talar alkoholen en hel del, men det kan ju också betyda att sanningen kommer fram i en renare form, nu vill jag dock avsluta inlägget med att utbringa en ensahmets-skål och tacka dom som hittat hit.
Vi ses i vimlet.
Peace!