Operation Sömnlös
Jag vet att ni säkert inte ens lägger märke till vad klockan var när jag skrev detta och om ni gör det får ni säkert garanterat veta det sist av allt, så för att ni ska ha lite förståelse kan jag säga att nu när jag börjar så är klockan halv fyra. Jag vet inte, men jag tycker det säger en hel del om mitt liv just nu, på både gott och ont.
Visst fan borde jag sova, men jag har insett att jag helt enkelt inte kan gå och lägga mig nu. Varför det är på detta viset är att om jag går och lägger mig nu så kan jag säkert inte somna på minst en halvtimme och det kommer säkerligen göra att jag sover till minst två imorn. Det i sig är väl ingen större fara förutom att jag än en gång slösat bort en halv dag i sängen. MEN, på lördag fungerar det ju givetvis inte med lite sömn och om jag ska kunna somna imorn kväll så kan jag ju inte sova till två, det förstår ni väl. Så min enda slutsats är att jag helt enkelt måste dygna. Ja, så får det fan bli. Så jag är redan inne på kaffekopp två och lika många energidrycker. Käk fick jag i mig redan för en timme sen (currykryddade köttbullar, yummie!) så jag tror jag kan klara det. Och det är ju egentligen mest kritiskt nu mellan typ fyra och sju för sen kliver farsan upp och då har man sällskap. Så, allt som allt, kräv inte för mycket av mig imorn, allt är en del av förberedelserna inför helgen. Om allt går som jag vill (vilket det säkert inte kommer göra) somnar jag gott vid sjutiden imorn kväll och sover tolv timmars skön sömn inför provet, det får helt enkelt funka
Och det är ju i alla fall skönt att jag har något att göra. Förutom att jag nu bloggar och säkert driver iväg minst en timme så har jag börjat kolla Prison Break från början igen. Det är så man gör när man är arbetslös liksom. Och Spotify är ju alltid ett tidsfördriv i sig där Staind just nu rullar för fullt. Fungerar ganska bra ihop med bloggrytmen också. Så det är inget att klaga på för närvarande.
Eftersom jag bloggade häromnyss och inte har så mycket för mig på dagarna är det väl inte världens uppdatering jag sitter inne med men några rader om lite allt möjligt smått och gott går alltid att hitta. Till exempel så kan jag ju säga att jag knappt lagt en tanke på provet på lördag och jag orkar faktiskt inte göra det heller. Jag är sjukt nöjd med mitt resultat från i höstas så jag tänker gå dit och hoppas jag kan göra bättre ifrån mig men blir det inte så så tänker jag inte gråta för det. Dessutom orkar jag inte lägga energi i onödan på det då jag egentligen har så mycket att ta tag i just nu. Jag behöver pengar (alltså Jobb) så allt det jag har inte bara försvinner långsamt (det har i och för sig gått sjukligt snabbt sen jag kom hem) och jag behöver göra lite små jobbiga saker som bara är irriterande just nu men som kan ha betydelse längre fram, som småsakerna att söka utbildningar och deklarera.
Men för mycket fokus i mitt huvud ligger just nu på Bajen. Det är så sjukt svårt att motivera sig för någonting när det enda man på riktigt tänker på är att det på tisdag smäller bigtime när vi drar till Ängelholm och börjar resan tillbaka. Såg idag att alla borta-biljetter är slutsålda och att det enligt en källa (via BF och deras klubbchef) även kommer bli en stor andel grönvita på sittplats. Jag hade aldrig förväntat mig en stor samling nere i skåne nu när vi huserar i superettan men jag är positivt överraskad. Det här stavas inte längre bara premiär och bortamatch, det här är INVASION! Dessutom har olika Bajengrupper fixat en samlingspub därnere så nu ere bara att ösa. Och så ska vi ju inte glömma att vår hjälte Niffää K helt och hållet tagit på sig chaufförsansvaret så att vi andra kan köra party party hela dagen. Det här är stort och jag kan inte släppa det. Nu jävlar öser vi!
Det va ju ett rätt skön genrep också där vi krossar Mariehamn med 5-0. Som jag skrev på Facebook är det svårt att riktigt mäta värdet av den segern och det motståndet men fem mål är alltid svårt att snacka bort och i andra halvlek såg det riktigt bra ut. Det ser lovande ut så givetvis är det med tillförsikt jag ser fram emot säsongen. Och allvarligt talat. 5000 pers på en träningsmatch inför superettan, det är makalöst, det kan ingen säga någonting annat om. Nej, ursäkta er ointresserade och okunniga, men åååååååååh, det är så galet mycket taggning i kroppen nu och det måste få utlopp snart innan jag spricker. FRAMÅT BAJEN!
Juste, på lördag är det ju O'learys som gäller. Tjompatosken fyller ju jämna tjugo och slår på stort med bordbokning i Gamla stan där det ska käkas gott och laddas upp för el Clasico. Och man är ju rätt lagom taggad på det också för nu kan jag äntligen kolla Barcelona och faktiskt njuta av deras makalösa fotboll. I tisdags kunde man ju nästan bara ställa sig upp och applådera Messi & co. för pulveriseringen trots att det var smärtsamt för mitt Gunners-hjärta. Men nu är det fullt Barca-ös som gäller. Och det lät på Thomaz att vi skulle va ett stort gäng så det ser lovande ut, riktigt lovande. Och om det av någon anledning skulle vara tråkigt (kan inte se hur det kan bli det, men ändå) så kan jag ju alltid bara sticka till söder och Kevin när han inviger lägenheten. Det blir en bra lördag, det är jag övertygad om!
Nej dags för lite annan musik. Nu kör vi Aqua ett tag, så fruktansvärt klassiskt! Och jag kör nog fan en energidryck till och Linn, innan du herregudar detta så ja, vad ska jag säga, jag har mina dåliga vanor, så är det bara. Men vad har jag mer att bubbla loss om då? Orkar inte snacka hockey trots att det verkar va det enda folk pratar om nu. Folk verkar ju helt glömt bort att det faktiskt spelas allsvensk fotboll just nu. Hör jag medgångarsuset? Nej, okej ska inte klampa in i det träsket nu. Men lite kul är det dock.
Fan jag försöker komma på någonting som inte har med sport att göra, men det är fan krångligt. Snappers ploppade upp och det är inte så mycket nyheter mer än att laget är anmäld för 2010-säsongen och det är ju givetvis skönt. Dock känner man sig lite obekväm i rollen som pengaindrivande, hetsmakande, lagledare men någon måste ju ta på sig rollen och eftersom Tobbe fortfarande irrar runt någonstans där borta så är det bara att ösa på, finns ju inget annat liksom.
Nej, fan det här blev lite segt. Har inget nåt mer att komma med faktiskt. Det är lite synd för jag är taggad på att skriva mer. Men man kan inte tvinga fram det heller, då blir det bara kaos av alltihop. Jag får lägga mig i soffan istället och kolla Prison Break istället. Kanske knäcker jag en bira till det. Fast nej, när man börjar dricka öl utan anledning mitt i natten (Henke, läser du?) så börjar varningsklockorna verkligen ringa. I och för sig tänkte jag ju tanken så kanske ska se det som ett litet tecken också. Fast nej, orka. Men jag skippar det i alla fall. En liten prilla under överläppen och en filt räcker absolut tillräckligt för resten av natten.
Ajja, önska mig lycka till med sömnprojketet, provet, och uppladdningen till Ängelholm så hör ni säkert av mig väldigt snart igen. Fortsätt sussa sött nu för er nattmacka framåt småtimmarna signar ut nu.
Fast fan, jag har ju inte gnällt något på Flemström än. Har jag ens nåt den här gången? Jo juste, grabben skolkar från jobbet i två dagar och skickar inte ens ett mess till en dagdrivande vän i nöd. Slarvigt är ordet. Så nu va det klart...
PEACE!
Back in the game
Ni kanske med det här väntar er en överdrivet lång sammanfattning av den galna resan som hållt mig på allt för avlägset avstånd från de flesta av er men i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten redo för det än. Jag kan inte svara på när eller ens om jag blir det så ni får klara er utan det för tillfället. Så istället blir det här ett inlägg som berör lite andra ämnen, så som vänner, vardag, alkohol och Bajen. Ja, precis, det blir som det brukar.
Eftersom låten Rebirthing strömmar ur hörlurarna via spotify för tillfället så tänker jag nog börja med det sistnämda, nämligen min nu degraderade, men långt ifrån förintade kärlek i grönvit nyans. Det är ju snart dags att sparka igång säsongen och så här veckan innan premiär är det en helt ny känsla man bär med sig i bröstet. Den årliga mixen av förväntan, hunger och ovisshet finns där precis som vanligt, men det är inte på samma sätt. Den där äckliga nervositeten plågar inte med sin närvaro som den brukar. Det är ett annorlunda år i år och jag kan ärligt säga att jag för tillfället enbart ser det som positivt.
Jag har ju följt allsvenskans första omgångar nu sen jag landade på svensk mark och jag kan inte annat än säga att den känns totalt iskall för mig. Visst, det är klart den inte betyder lika mycket nu när inte Bajen är med, men samtidigt har jag försökt bortse från det men ändå inte hittat något som helst gnista. Jag njuter visserligen av att se Gnaget och Djurgårn spela fotboll (eller snarare ickefotboll) men det frambringar ändå inte fler känslor än lite skadeglädje. Nej all fokus ligger på Superettan och ni får tro vad ni vill, men jag är övertygad om att Superettan blir klart mer intressant än sin storebror i år, och inte bara för att Sveriges vackraste klubb numera spelar där.
Men om man ska tala om förväntingarna i år så ligger min förhoppning i att vi bygger upp ett nytt Hammarby som vi sen kan utveckla vidare när vi väl går upp igen. Jag tänker inte låtsas om att jag vill stanna i Superettan men det är mer för att jag alltid vill se Hammarby vinna och inte för att jag saknar Allsvenskan. Det finns så mycket i Superettan jag ser fram emot. Det första är givetvis att det ska bli kul att slippa möta samma gamla uttjadade lag som Halmstad, Trelleborg, Malmö och framförallt Kalmar. Det är klart att det på pappret inte ser så glamouröst ut med Ängelholm, Trollhättan, Falkenberg och Väsby heller men det blir något nytt och det känns snuskigt intressant hur Bajen står sig mot dessa lag som länge känts som så mycket sämre. Nu spelar vi i samma division och jag är riktigt taggad på att få åka till arenor (nåja) som jag aldrig varit på förut.
Sen har vi ju det här med själva laget. Vi såg ju alla hur uselt lag vi ställde upp med förra året och många spelare är kvar i år och jag tänker verkligen ge alla spelare en ny chans. Nu är vi en trappa ner och då kanske spelare som långt ifrån glänste i Allsvenskan blomstra och bli nya favoriter i mitt Bajenhjärta. Dessutom tror jag i och med Superettan att vi kan få fram ännu fler hungriga ungdomar som lättare kan ta för sig. Nej, jag tror det här kan bli ett makalöst kul år. Visst, börjar vi med tre förluster så kanske jag ändrar min åsikt men just nu ser jag inte det här negativt alls. Och givetvis är jag på plats i Ängelholm om en vecka. Passionen dör inte för att vi spelar i Superettan och det är jag övertygad om att hela Hammarby kommer att visa.
Vi saknar inte Allsvenskan - Allsvenskan saknar oss!
Jag börjar i alla fall komma in i någon slags vardag nu och man känner sig hemmastadd igen. Det var lite si och så med det innan eftersom man av olika anledningar inte riktigt kände sig på rätt sida offsidefällan om man säger så. Men jag måste ändå säga att det känns som att tiden stått märkbart stilla här hemma. När jag tänker tillbaka på de senaste fyra månaderna så finns det hur mycket som helst att plocka av och även om det kanske är lite orättvist att bedöma andras vintermånader på samma sätt så har jag hört väldigt lite om vad folk hemma har sysslat med. Men det kanske mest beror på att folk inte tycker dom har något att jämföra med det jag haft för mig. Jag vet inte. Men jag hade förväntat mig lite mer skvaller och sköna stories. Så illa kan ju verkligen inte vintern varit?
Men vardagen var det ja. Jag har läskigt snabbt funnit mig själv i den sitsen där jag var innan jag började jobba. Det här med väldigt sena nätter och långa sovmornar och dagar som mest rusar förbi. Det är lite skrämmande faktiskt och jag trodde faktiskt inte att jag så här två veckor efter hemkomst skulle längta efter att ha något att göra på dagarna, som typ jobb, men det börjar faktiskt redan kännas lite ångestladdat så jag måste nog börja ta tag i det där. Men sen är det ju en resa (ja jag vet, otroligt) som ligger i vägen så ska jag hitta nåt jobb får jag nog ta det från Maj någon gång.
Helgen kanske man ska reflektera lite kring. Det var ju långhelg i och med påsken och jag tyckte jag utnyttjade den ganska friskt. Trots farsans månadslånga alkoholförbud som hemkomstpresent kunde jag inte hålla det i mer än en dryg vecka. Frontarna manade till samling i torsdags och jag var alldeles för artig för att säga nej (inte för att jag ville något annat) så jag hittade mig själv på Thomaz rum vid niotiden någon gång där ölen flödade på klassiskt manér. Man vet vad man får i det sällskapet och det är precis som jag vill ha det. Det blev lite ölspel och skönt snack i ett par halvtimmar innan vi rörde oss mot en fest i Rosers. Kvällen hade med andra ord börjat riktigt bra men där någonstans tog det ganska tvärstopp. "Festen" vi åkte till liknade inget jag tidigare stött på och jag kan verkligen säga det och inte ens på ett litet sätt vara positiv. Jag vill inte ens prata om det, men uselt det va det. Jag vill dock inte skylle någon i sällskapet på det utan vi gick allihop på en mina, så slutsnackat om det. Dock klev Criffää in i hjälterollen och drog delar av oss hem till honom där han bjöd på köttbullar och nudlar och det räddade upp mycket av en kväll som kunde ha slutat i katastrof. Dock måste jag belysa det faktum att det va underbart att va tillbaka i matchen igen.
Fredagens baksmälla blev lättsammare än förväntat och med det kunde jag utan större psykiska svårigheter sätta mig på tåget in till stan för en trevlig promenad i vårsolen med herr Flemström. Nu blev det ju lite mer än en promenad men det gjorde ju inte saken sämre. Vi stötte nämligen på (nja, snarare tvingade oss på) Kevin som vandrade med oss ner till Gamla Stan där årets första hemmplans-öl avnjöt på en uteservering. Kevin bjöd sen delvis med armbågen in oss till middag så vi återvände till söders höjder. Jenny som egentligen var den enda middagsgästen anslöt och vi stormade in på Coop för att handla godsaker. Vi kom därifrån med något i min värld så ovanligt som ett stycke nötbog med tillbehör och så här i efterhand kanske vi skulle tagit nåt lite "lättare". Men vi lyckades skapa en riktigt god måltid ändå trots att jag avråder er alla till att låta Flemman vara en del av matlagningen då han inte ens lyckas skära ett salladskål utan att blöda ner köket.
Middagen följdes upp av lite tv-spel och Bröllopsfotografen. Sebbe hade vi det laget anslutit också och förgyllde tillvaron. Jag orkar inte gå in så mycket på mina åsikter om filmen, men jag tycker den i alla fall var klart sevärd, om än lagom ångestladdad. Kvällen avslutades dock med den senaste UFC-galan innan jag ensam tog sista tåget hem. Lyckades även byta några ord med herr "Alko-Henke" via mobil på vägen, vilket omöjligt kan vara helt fel. Så jag kallar detta en helt perfekt mellandag som jag knappast kan ha några klagomål på. Det ska väl i så fall vara att Flemman för andra kvällen i rad inte riktigt va världens bästa polare men vafan, inte ens han lyckas ju jämt!
Lördagen blev precis på samma sätt som fredagen långt ifrån vad jag förutspådde. Det jag visste var att jag hade blivit anlitad som fotograf åt Flemman och Kevin som på sitt egna lilla sätt ville bjuda på ett vackert påskkort. Jag vill för alla inblandade (inklusive mig själv) inte gå in på detaljer men om ni boende på den västra sidan om Edsviken inte riktigt hade den utsikt ni väntade er där någon gång vid solnedgångstid så kan jag försäkra er om att det inte var något annat än två alternativt vridna påskharar som firade högtiden på ett speciellt manér.
Jag fick efter detta inte riktigt en chans att ta mig ur greppet på dessa individer och vi hamnade återigen hos Kevin där vi gick loss på grabbens vodkabulär (ett av mina nya favoritord) och vi siktade in oss på en sliskig flädervodka och lite Morgan. Dagen till ära reglades (ett annan favorit, aningen långsökt dock) det med påskmust. Sebbe dök återigen upp och den här gången hade han med sig en flaska Baileys och den blev genast omtyckt av samtliga i sällskapet. Till detta spelades det Tekken och jag ska väl egentligen inte skryta man jag var otroligt omutlig oavsett motstånd. Varför, har jag ingen aning om själv, men kul va det!
Lagom glada i hatten drog vi sen ut på stan där vi först blev totalnekade på ett ställe på söder för att dom tydligen körde 23-års gräns. Jävligt synd för dom tänkte vi och drog till Limericks istället och lyssna på en livetrubadur som va så där skönt mysig. Några rundor kalla öl och någon läskig shot blev det också innan vi via den lokala grillen vinglade hem åt olika håll. Jag själv utnyttjade Sebbes flytt till Kungsholmen och slaggade där så jag slapp den inte så roliga nattbussen. Magi!
Söndagen blev som söndagar ska vara, alltså händelselös. Dock ska det flikas in att Snappers startade sin försäsong på kvällen med ett galet välkomnande bollpass på Hipens gröna matta. Konditionen var väl ingenting jag tänker hylla här och nu men det var i alla fall fruktansvärt skönt att spela fotboll igen, för jag tror aldrig det gått fem månader utan att jag fått sparka på lädret. Nej, fint va det, väldigt fint.
Och ikväll blev det lite klassiskt lugnt umgänge med Flemman och Mini där vi körde vår egna ihopsnickrade musikfrågesport och spelade schack. Aldrig dåligt att umgås med dessa människor, det vet man ju!
Nu dog dock min motivation men utan att titta efter så förstår jag att det blivit en hel del text så ni har ju fått en del att ta del av. Jag tänker i alla fall ta en klassisk nattmacka och sen sova. Imorn åker jag hem till Söderstadion för genrep och sen vidare till någon pub för Champions League, en helt okej tisdag med andra ord. Bloggen är i alla fall igång igen så håll i hatten, för nu kör vi igen.
PEACE!