Update

Det är inte första gången jag säger att det känns som om bloggen håller på att dö ut men det är fan första gången jag verkligen är orolig att det verkligen är så. För det va över en vecka sen jag bloggade sist och jag har inte känt någon som helst lust att blogga sen dess och jag vet inte om jag har det nu heller egentligen. Men samtidigt vill jag ju inte att den ska dö ut. Okej om man tittar tillbaka på det senaste årets blogginsats så ser man ju tydligt att jag vissa stunder inte bloggat så frenetiskt men jag vill försöka hålla den levande så till den grad att folk inte tappar intresse. Jag hoppas ni därute fortfarande finns här för utan er kan jag lika gärna släppa taget helt.

Men nog om det. Varje inlägg ska ju innehålla något också. Och eftersom det va ett tag sen jag skrev sist så passar det väl bra med en lite uppdatering om hur livet flyter på. Jag vet inte om det finns något jätteroligt att skriva om men då får man istället göra det man skriver om roligt istället. Sen hur jag ska lyckas med det den här gången vet jag faktiskt inte men jag får helt enkelt göra ett försök.

Jag hade matteprov igår. Vet inte varför jag börjar skriva om det men det kanske helt enkelt är att jag vill få det överstökat så att jag kan gå vidare till roligare saker. Men i alla fall. Det gick käpprätt och helvete och då överdriver jag inte det minsta. För att ni ska förstå det hela bättre kan jag säga så här. Provet är uppdelat i två delar och den andra (VG-MVG) delen ska göras nästa vecka. För att få godkänt på hela provet krävs 15 poäng. På provet nästa vecka kan man skrapa ihop 12 av dessa. Och om jag av någon sjuk anledning skulle klara av att få dom 12 poängen behövs alltså 3 poäng på det lätta provet idag för att nå godkänt. Och jag är fruktansvärt osäker på om jag klarar det. Så min gymnasietids första IG är spikat, men jag får väl helt enkelt försöka gå vidare till nästa prov och klara godkänt där. Men jag skyller alla mina för närvarande rätt bristande kunskaper inom matematikens väggar på Henrik Wolff. Med en lite mer pedagogisk lärare hade jag kanske legat på VG nu. Fast självklart är det lätt att skylla ifrån sig. Men det är fan inte lätt att plugga till ett prov när man inte ens kan grunderna.

Men jag skiter (för närvarande) i matematiken som herr Uggla skulle ha sagt. Det finns en hel del roligare saker här i livet. Jag va ju till exempel på en intervju idag på Clas Ohlson och när jag gick därifrån kändes det faktiskt riktigt bra. Jag tyckte jag kunde svara rätt bra på deras frågor och dom såg rätt nöjda ut. Men man vet ju aldrig vad det betyder och jag får svar först om två veckor. Men det skulle inte kännas helt fel att få det där jobbet vilket betyder nästan 4000 extra svenska kronor i månaden. Jag bangar inte. Sen kan jag ju försöka fixa ett till jobb dom helgerna jag inte jobbar på Clas Ohlson. Då kan jag ju få ut kanske 9 papp i månaden. Med dom pengarna är alla framtida planeringar inte ens ett problem längre.

Men mycket kan hända och jag sätter inte för stora förhoppningar på det. Om jag inte får det här jobbet kommer det fler chanser. Det gäller bara att ligga i och försöka visa upp för omvärlden att man finns. Då dyker det upp chanser och då är det bara att ge järnet och hoppas på det bästa.

Snappers då, Ja vad ska man säga. Jag har aldrig nånsin tvivlat på min lojalitet till vårt lag men det kommer stunder då man på allvar känner att man aldrig vill lämna det här gänget och den gemenskapen vi har tillsammans. Och en av de stunderna va i söndags när vi som ett lag mosade obesegrade Täknik med 4-2. Vi gjorde det inte genom att briljera, vi gjorde det inte genom publikfrieri. Vi gjorde det genom att jobba för varandra och kriga till Sune satte pipan till munnen och blåste av. Och jag vet inte vad ni andra känner men jag blir fan överlycklig när jag ser att alla verkligen ger allt för laget som vi gjorde i söndags. Att lite lojt gå och vinna mot brögäng som typ Firstcream eller Volvo Truckers ger mig inte så mycket. Det är fan dessa segrar och triumfer jag spelar för, för det är då man känner att Fotbollen är oslagbar. Förövrigt så älskar jag Black Snappers och även om jag säkert nämnt det flera gånger förut så kan jag inte låta bli att säga att jag aldrig i hela min karriär inom idrotten tyckt det har varit så roligt att spela fotboll. Tack grabbar för det.

På tal om matcher så hade ju en del från Sollentuna med Tobbe i spetsen imponerats av succéfilmerna McÅhly och McEjjan och ville därför själv vad med i en inspelnig och på samma gång motionera lite i den beryktade G-salen. Han fick med sig Flemman och Mini medan jag samlade till mig vårt bästa manskap med Crille och Bonden som fruktade lagkamrater. McMänämän 2.0 var ett faktum och efter sex matcher va ställningen 6-0 i matcher till överlägsna Väsby med en imponerande målskillnad av 30-14. Ingen ska nånsin komma hit till vår borg och tro att dom ska vinna. I Väsby regerar Väsby, sen får Flemman säga vad han vill om regler och avstånd och planhalvor och annat skit. Och Tobbe får gärna va stolt över vinsten i träningsmatchen när kamerorna släckts men det gör inte Väsbys triumf mindre odiskutabel. Men vi hälsar er välkomna igen. Det är alltid kul att få besök från främmande breddgrader. Men lite bättre motstånd får ni nog bjuda på.

Annars är livet som det är. Veckorna flyter på i sitt eget tempo och för närvarande känns det rätt bra ändå. Förutom att jag är lite trött då och då (vilket iofs är precis som vanligt) så trivs jag med tillvaron. Det är dessutom rätt skönt att nästan alla dar kunna ta bilen till skolan. Det är lättare att komma upp då måste jag säga. Det kändes till och med konstigt att åka kommunalt i måndags. Men jag hoppas jag inte ska bli alltför bekväm. Det är bara onödigt.

Hur ser det ut framöver då. Ja du jag har väl egentligen inget bestämt men jag hoppas det blir utgång på lördag. Alla har ju fyllt 18 nu så nu är det fan dags att dra med hela gänget ut och fira det. Någon slags Snappersparty eller nåt liknade. Skulle i alla fall inte banga på det. Hoppas man får med sig alla bara. Skulle va sjukt mycket roligare då.

Annars kan man ju bara njuta av att man återigen har tre dagars helg. Och va ledig en fredag är grovt underskattat för när man tror att man har haft hela sin helg så återstår det ännu en dag. Fett skönt måste jag säga och om inget oförutsätt inträffar lära jag sova ut riktigt ordentligt ikväll så att jag verkligen laddar batterierna. Men om jag känner mig själv rätt kommer dippen efter skolan och så slaggar man ett par timmar då. Sen är det ju sjukt svårt att somna på natten istället. Men va gör man inte. Man kan ju alltid ta toyotan till statoil och handla lite pringles eller nåt liknande. Bara att möjligheten numera finns är ju tillräckligt härligt.

Men nu börjar jag fan få slut på idéer. Tror att jag tappat lite i tempo nu eftersom jag inte bloggat på ett tag. Det är ungefär som när man inte konditionstränat på ett tag. Då känner man sig lite seg men efter några pass så är man igång igen. Och eftersom jag har grundbloggandet så kommer jag nog upp i vanlig standard ganska snart.

Men nu är det dags att för 353:e gången hetsa Flemman till lunch.

PEACE!

Ridin' Dirty

Hej mina vänner. Nu har det blivit ett sånt där onödigt hack i bloggen igen så att ni fått vänta så länge på en uppdatering. Jag tar på mig det fullaste ansvar för det och hoppas ni klarar er ändå. Och nu behöver ni i alla fall inte känna er ledsna för nedan har ni återigen ett långt och fylligt inlägg i precis samma anda som alltid.

Det har hänt en del sen jag skrev sist och tänkte väl börja med att snacka lite om vår match igår mot Brage Munchen. Måste säga att jag va riktigt laddad innan matchen. Dels för att jag verkligen ville komma igång med matcherna igen och dels för att jag va riktigt revanschsugen efter den vår ganska risiga insats i höstas. 

Ni som spelat mot Brage Munchen vet att det finns en kille i deras lag som man kort och gott kan sammanfatta so men äcklig individ. För det första är han sjukt divig som tror han är största stjärnan. För det andra är han sjukt gnällig och tror att han ska få frispark för att nån petar på han. Och sen så är han säkert över 25 men beter sig som typ 12 då han till exempel tacklar ner vår minsta spelare och säger åt honom att: "STAY DOWNoch så vidare. Egentligen är det bara sorgligt för honom men vi var i alla fall taggade på att visa honom vilka vi är.

Matchen blev inte direkt som ville och en bit in i andra halvlek låg vi under med hela 4-0. De sista tre målen kom inom loppet av några ynka minuter då vi är alldeles för slarviga i försvarsspelet. Det känns på nåt sätt som typiskt Snappers. Om man ser till helheten i varje match spelar vi oftast riktigt bra utifrån våra förutsättningar. Men om man delar upp matcherna i små delar så ser man att vi i vissa partier håller för låg klass för att vi ska va med och slåss om viktiga segrar. Men det är bara att vi kämpar på och försöker undvika dessa svackor.

Vi reste iaf på oss och knappade in målmässigt. Tyvärr blev slutresultatet 5-4 till Brages fördel så det var bara att anteckna ännu en snöplig och rent ut sagt onödig förlust i protokollet. Däremot lyckades vi nästan helt med att sätta "Stay Down" ur spel. Tobbe och Usman satte in ett par rejäla tacklingar i inledningen och han började då genast tappa humöret vilket också renderade i ett gult kort. Efter det hade han inte mycket rätt och han såg alltmer frustrerad ut. 

Men i andra lyckades han ändå spela upp sig lite, säkert för att deras ledning drygades ut. Och sen fick han ju göra mål också som dessutom va riktigt snyggt. Så tyvärr så lyckades vi inte komma åt honom tillräckligt mycket och jag måste desvärre säga att ställnigne nu är: Snappers-Stay Down 0-2. Men pluspoäng till Martin för att han visade att man inte puttar på våra spelare ostraffat.

Nu till det som ändå måste ses som det största den senaste veckan. I fredags nailade jag uppkörningen och på så vis kan jag nu stoltsera med att ha körkort, även om jag inte riktigt fått själva kortet igen. Det är sjukt vilken underbar känsla det är när man precis fått kortet och man känner att en helt ny outforskad värld bara slår upp dörrarna precis framför en och det är bara att gå ut och andas in den härliga luften.

Men när man nu sitter här och tittar på den där egentligen ganska fula lappen man får som körkortsintyg så kan man ju inte låta bli att börja tänka tillbaka hur allt började. En kylig vårdag för knappt ett år sen fick farsan mig att sätta mig bakom ratten för att börja övningsköra. Eftersom jag helt och hållet var gröngöling på området kunde jag ju inte börja med att sladda runt på vägarna så vi letade oss fram till den stora parkeringen vid Siemens där jag kunde börja öva lite smått.

Jag skulle inte säga att det gick nåt vidare bra eftersom det var helt omöjligt att lära sig få bilen rullande utan att direkt få motorstopp. Jag försökte hur många gånger som helst men inte blev det lättare. Men till slut lyckades jag väl med lite tur få iväg bilen och då smög jag runt dom ruskigt läskiga stolparna och kände mig väldigt stolt för att jag kunde svänga.

Efter några gånger började jag få in det där med kopplingen trots att jag fortfarande va osäker på hur man gjorde för att få det att fungera varje gång. Men jag lyckades i alla fall komma så långt att jag kunde köra lite. Och vid Siemens är det så fiffigt att det finns en liten enkelriktad slinga och det passade ju mig utmärkt som nybörjare. Och när jag en gång fick med morsan ut på lite övning så fick hon mig att börja använda växelspaken.

Sen en gång så fick jag helt plötsligt in känslan för kopplingen och sen tycker jag det funkade nästan varje gång. Klart att jag då och då fick motorstopp, Sånt händer även idag, men nu kände jag i alla fall att jag behärskade pedalerna så mycket att jag inte behövde va rädd att bilen skulle dö direkt jag släppte kopplingen.

Jag började så smått köra runt lite i Runby på en del småvägar och jag minns hur läskigt det va när jag skulle försöka vända på en liten grusväg nere vid Lövsta gård. Det va kolsvart och jag hade inte direkt lärt mig att använda backspeglarna så jag gav upp och tvingade farsan att göra skitjobbet.

Men jag körde då och då och kände mig allt tryggare i bilen även om jag på långa vägar kände att jag var en kunnig bilförare. När våren började övergå till Sommar blev det ett litet uppehåll då jag prioriterade en hel del annat men när Sommarlovet väl kom bestämde jag mig för att ta tag i saken så det blev bokning av 10 timmar körlektioner på Connys trafikskola i Märsta. Det va tydligen nån slags intensivutbildning så varje dag i två veckor gled jag dit för att på allvar lära mig och köra. Jag kommer inte glömma hur otroligt påfrestande det va psykiskt eftersom det va så mycket att tänka på och min körlärare Kejjo va verkligen noggran, vilket i och för sig va väldigt bra men också riktigt jobbigt.

Teorin bokades in där i slutet på Juni men eftersom jag knappt hade öppnat körkortsboken sköt jag upp det på obestämd framtid och när trafikskolan slarvade bort min bokning till halkkörningen la jag allt som hade med körningen på is för att jag helt enkelt inte pallade hålla på med det. Men när jag mötte upp Farsan i Kalmar efter en vecka i Skåne fick jag ta hand om ratten. Och under de tre dagarna vi va där nere så körde jag hela tiden och då kände jag verkligen att jag kunde köra. Helt hundra va jag självklart inte men då kändes det riktigt bra. Jag klarade av att köra ut till Öland efter Kalmarmatchen trots kaos och en hel del köer och sen fick jag även köra hela den långa vägen hem till Väsby.

Under hösten blev det mest körning när det behövdes. Om farsan eller morsan skulle någonstans så hängde jag med för att få övningsköra lite. Körde några gånger till Helenelund innan våra matcher och så vidare. Men ännu tänkte jag inte så mycket på när jag skulle fixa alla prov och så.

Men när folk började ta sina körkort och då framförallt den korta tiden då Mackan, Sam och Martin fixade sina började jag bli riktigt taggad. Så jag bokade halkbanan i Väsby och kort därefter sladdade jag runt i en liten Renault Clio och hade det riktigt skoj. Det va helt klart det roligaste på vägen till Körkortet.

Dagen efter bokade jag teoriprovet och började plugga på allvar. När jag sen väl skulle skriva det kände jag mig ganska osäker på om jag verkligen skulle klara det. Och jag kommer aldrig glömma hur dåligt jag mådde den morgonen när jag skulle skriva det eftersom jag både var bakis och nervös och dessutom hade jag sovit alldeles för lite. Men det gick ju bra ändå 59 poäng är ju inte ens i närheten av ett misslyckande. Så nu var alltså två av tre steg avklarade och det ända som återstod va uppkörningen.

Jag bokade den direkt efter teoriprovet men fick tid först nu i fredags. Men den sista månaden ägnade jag så mycket som möjligt åt att öva det sista och farsan var snäll och ställde upp väldigt ofta. Och de sista gångerna innan den stora dagen kom kändes det helt hundra. Då började jag känna mig säker på att jag skulle klara det.
Men givetvis är det ju alltid så att nerverna spelade in och då börjar man ju alltid tänka i helt fel banor. Men samtdigt kunde jag ändå känna mig rätt lugn. Jag kände verkligen inte att jag gick upp för uppkörning för tidigt och jag hade verkligen kört på det allra konstigaste ställen med dom flesta yttre förutsättningarna. Jag hade sladdat på kopplingen i en kö längs en mil på E4:an. Jag hade kört genom stan i rusning. I samma sorts kaos cruisade jag mellan stressade bilister på Essingeleden. Jag undvek att krocka vid Solna. Jag hade kört i totalt mörker och i ösregn. Och givetvis har jag gjort mer men jag kommer inte på det just nu. Det jag ändå ville säga vad att med tanke på den erfarenhet jag ändå hade så borde jag klara uppkörningen

Och i fredags var det alltså dags. Solen hade knappt gått upp när jag slog mig ner på en hård soffa på Vägverkets kontor på Djupdalsvägen. Jag satt inte där så länge för in kom en väldig man som ropade upp mitt namn. Jag gick fram och presenterade mig för Mikael Woyke som tydligen skulle vara den som skulle ge mig körkortet. Efter legitimationskontrollen gick vi ner för trapporna och ut till den glänsande röda Saaben som stod ute på gården. Jag minns att jag fick skjuta fram sätet minst en halvmeter för att nå fram till pedalerna. Efter att jag ställt in backspeglarna ordentligt gick Micke W igenom lite hur det skulle gå till och bad mig sen göra en säkerhetskontroll av spolarna och parkeringsbromsen. Det va ju inga problem att hitta spolen där fram men jag frågade för säkerhets skull om jag skulle ta den där bak också men han lovade mig då 1000 spänn ifall jag hittade den. Så jag testade parkeringspromsen istället och eftersom jag inte rörde mig en centimeter trots att jag gasade för fullt så antog jag att den fungerade perfekt.

Sen rullade jag sakta ut på det lilla äventyr jag hade framför mig. Det fanns en del vägar som jag inte direkt ville få jag hoppades att jag skulle få köra norrut vilket jag också fick och jag vart faktiskt riktigt glad när han bad mig att följa skyltar mot E4:an. Sagt och gjort och några minuter senare svävade jag fram längs motorvägen och hittils hade allt kännts bra. Jag fick svänga av vid Infra City och åka mot den västra sidan. Lite kul att åka en liten väg som jag aldrig åkt men som ändå ligger så nära hemmet. Till min stora glädje fick jag sen svänga in på vägen mot Runby som jag åkt så många gånger. Jag förstod nästan också att jag senare skulle fortsätta in på Antunavägen vilket också va va jag fick göra.

Väl framme i Antuna fick jag stanna vid ett par träd vid en korsning och där bad han mig backa ner runt hörnet. Inte ens det var ett problem idag och jag kände verkligen mig självsäker vid det här laget. Starten i backen därefter klarade jag rentav på rutin. Men sen vid KOM blev det lite lurigt. Eller egentligen var det ju bara att vara uppmärksam. Men innan hade Micke verkligen sagt långt innan varje korsning hur jag skulle svänga men den här gången satt han tyst. Jag fick ju sen syn på en liten skylt som kort och gott betyder förjbjuden vänstersväng och då förstod jag ju varför han inte sa något. Så höger fick det bli och sen var det bara att hitta tillbaka till motorvägen igen.

Vid avfarten mot Danderyd frågade han om jag hittade tillbaka på egen hand och visst gjorde jag det och då kände jag att det här går nog vägen. Bara jag inte klantar mig den sista biten. Men inte gjorde jag det och när jag ganska enkelt parkerade bilen vid Vägverket kunde jag pusta ut. Det här måste ju ha blivit godkänt. Och några sekunder senare fick jag det bekräftat. Och då släppte genaste dne där klumpen i magen jag bar på hela veckan.

Så nu står jag här med mitt körkort. Det tog knappt ett år och lite drygt 8000 svenska kronor att fixa det och nu när jag känner den här frihetskänslan kan jag säga att det var värt varenda sekund och varenda krona. När det gäller pengar måste jag självklart tacka Mormor som finansierat hela spektaklet. Nej det känns helt underbart och ha körkort och genast börjar man se fram emot saker man kan göra. Det finns så mycket mer möjligheter nu.

Och med det kan jag ju inte säga mer än att det som återstår för mig nu är att hoppa in i bilen, pumpa upp volymen med The Voice, slänga in en växel och dra iväg ut på nya oväntade äventyr.

You see me rollin'...

PEACE!

Ett inlägg om en stol

Information och Layout. Varför finns det till egentligen undrar man sig när man återigen surfar in på nätet för att hitta något att fördriva tiden med. Visst kan man alltid försöka skriva den där broschyren som Pernilla malde på om men efter en timme religion med världens arbigga till lärare är all energi för arbete slut. Det får helt enkelt bli nästa gång. Så istället hamnar jag här på bloggen för att knappa ner någonting nytt från livet. Problemet är bara att jag inte har något nytt att berätta. Det är knappast en nyhet att Flemman tog exakt hela lunchtiden på sig att äta sin portion köttfärssås eller att jag vid den här tiden på dygnet förlorat det mesta av min energi.

Så jag tänkte då istället berätta om någonting som länge funnits i min vardag men som aldrig varit mer än ett irritationsmoment, både psykiskt och fysiskt. Det finns många saker som det kan handla om men jag menar ingenting annat än min hemska och högst vedervärdigt datorstol. Jag har hört en del surr runt om i mitt egendomliga umgänge att ett inlägg om just denna så kallade kontorsmöbel skulle vara riktigt upskattat, åtminstonde från den Flemianska delen av befolkningen.

Men hur mycket kan man egentligen skriva om en stol. Vid första tanken är det lätt att man misstar sig och tror att högst ett kort stycke räcker för att sammanfatta allt man behöver och kanske även vill veta om en datorstol. Självklart finns jag här för att bevisa motsatsen. Allt för att ge er vidare bevis på att jag faktiskt kan skriva långa dryga inlägg om precis vad som helst. Självklart även för att imponera på herr Flemström och dessutom ge honom dåligt samvete för att han aldrig själv bloggar.

Men för att ni överhuvudtaget ska förstå varför jag skriver om just denna stol ska jag ge er en liten övertäckande bakgrund. Ni vet allihop att jag spenderar mycket tid framför datorn där jag finner avkoppling och underhållning. För att tiden framför burken ska kännas komfortabel är det ergonomiska väldigt viktigt och en stor del i det har ju stolen man sitter på.

Det var länge sedan jag hade en riktigt konstruerad datorstol där man verkligen känner den här bekvämligheten man vill nå när man kopplar av framför skärmen efter en tung arbetsdag. Jag kan om jag ska försöka minnas inte ens komma ihåg senast jag hade en sådan stol.

Men innan jag fick den stol som det här inlägget egentligen handlar om hade jag en stol som i det närmaste kan beskrivas som en trädgårdsmöbel. Vi hade den på balkongen där man på somrarna kunde sitta och njuta av värmen eller kanske koppla av djupt insjunken i en bra bok. Men när vi av olika anledningar inte längre hade en fungerande sittmöbel framför datorn fick denna bli räddningen. Och om sanningen ska fram blev det en riktigt bra lösning. Sittdynan var väldigt bekväm och det fanns flera olika lägen på ryggstödet så man kunde få ut mycket av stolens utformning. Ville man arbeta var den upprätta ställnigen väldigt bra då man följde ergonomins tumregler till punkt och pricka. Ville man sedan luta sig tillbaka för en trevlig film var det bara att lyfta lite lätt på armstöden och luta sig tillbaka så formade sig ryggstödet perfekt för en liten filmstund.

Men en dyster dag skedde det till slut oundvikliga. Stolen föll ihop under tyngden av en männsiokropp och var inte längre duglig som stol. Det enda vi i det läget kunde göra var att försiktigt avlägsna sittdynan som numera förvaras någonstans som ett minne från den härliga tiden. Resten av den ruinerade stolen fick tyvärr möta sitt öde långt in i ett unket doftande soprum. Några dagar senare grydde dagens ljus igen och en ny stol hade införskaffats för uppfylla samma syfte som sin föregångare. Men genast uppstod problem. Den nya stolen var i mångt och mycket inte ens i närheten av denn glans den förra stolen spred omkring sig. Och ju längre tid som har flytit förbi, desto värre har det blivit.

Stolen som numera fläckar ner det stora och ståtliga rum jag länge ägt med stolthet är ganska svårbeskrivlig. När jag tittar på den får jag en känslan av att det är ne blandning av en sådan där stol som finns i en lite prålig teatersalong som den förvirrade och dramatiske regissören sitter på med sin basker och sin megafon. Samtidigt andas den camping och friluftsliv med sina ihopvikbara egenskaper och den enkla uppbyggnaden.

Egentligen är den ganska ful. Den består egentligen av ett gäng ihålliga metallrör som håller uppe tunna blåa dynor i något strävt tygslag. På armstöden sitter det små mjuka svarta skydd som ska motverka obekväma skador på leder och muskler i underarmarna. På ena sidan sitter det en liten utskjutande platta som ska fungera som ett litet bord. Men det finns inget som kan kalla sig stabilt över det bordet så att ställa till exempel ett fullt glas med vatten där innebär en lika stor risk för förödelse som att låta Flemman vara utan mat i mer än tre timmar.

Till en början hade jag inget att klaga på. Den var annorlunda på ett sätt som faktiskt tilltalade mig. Och när man satt i den kände man ändå att stressen rann iväg från kroppen och vissa stunder kunde man ärligt koppla av. Men tiden har förändrat både stolen och min syn på densamma. När jag idag öppnar dörren till mitt rum och får se detta fuskbygge till kontorsmömel känner jag en avsky bubbla upp inom mig. Det finns inte längre något jag uppskattar med den stolen och jag har svårt att se hur jag någonsin kommer göra det.

Det hårda dynorna har under tidens lopp blivit rejält utslitna och de sjunger snart sin sista sång. Man ser att sömmarna längs med den silverglänsande kosntruktionen sakta börjar spricka upp och det är en tidsfråga innan den raserar till en liten obetydlig hög på det bruna parkettgolvet.

Det som en gång var skydd för armbågarna har sedan länge avlägsnats i ren terapiverksamhet och när man nu vill ta stöd för att undvika musarmarna möts man av en kall metallstång som genast värker ända in i benmärgen. När man lutar sig tillbaka känner man ryggen tas emot av ett ryggstöd som nötts ner till ett litet tygstycke. Bekvämligheten känns långt ifrån närvarande och man funderar ofta på om det är värt att ens slå sig ner på denna plats.

Trots allt detta har jag alltid försökt se positivt på situationen. Det finns folk därute i världen som har det ännu värre en jag. En obekväm stol är ändå en stol och det är sorgligt att den bittra sanningen berättar att alla inte har tillgång till just stolar. Så jag antar att jag ska va tacksam för det jag har och inte sitta här och gnälla över en sådan petitess som en datorstol. Men under det mest dystra stunder i mitt emotionella lidande orkar jag inte längre stå ut med detta och då får den betydligt bekvämare soffan bli min tillfälliga räddning.

Jag har länge tänt byta ut den här stolen mot en betydligt bekvämare och finare stol med tiden och pengarna till det har helt enkelt inte funnits. Men någon gång i livet ska jag hitta tillbaka till en tid då man fullständigt kunde njuta av en tid framför datorn. Och jag hoppas att det sker inom en ganska snar framtid. Så länge får jag stå ut med detjag har och kanske kan jag ändå uppnå det jag vill med en kväll framför datorn. Det är i alla fall det jag strävar efter. Fullständig avkoppling. Och tänk efter, med en bättre stol kanske jag kan och orkar skriva ännu fler och ännu bättre inlägg. Det är värt att tänka på.

Lektionen är snart slut och jag måste börja sammanfatta. Texten jag har fått ihop är både stadig och innehållsrik och jag tror ni förstått varför kag tog mig tid till att skriva om detta plågsamma ämne. Och den sista halvtimmen ska jag ägna mig åt att njuta, Njuta av att jag faktiskt sitter på en riktig datorstol. Man måste ta tillvara på det stunder man ges. Det är så livet fungerar och det är bara att acceptera det. När det gäller bloggen så dröjer det nog inte länge innan jag är tillbaka igen med ett rykande färskt inlägg.

Om nu inte den blåa lilla stolen bestämmer sig för att ge vika och rasar samman. Men samtidigt får jag väl se det som en välsignelse från högre makter (i dubbel bemärkelse)

PEACE!

One last breath

Bloggdags mina kära vänner. Söndagkvällarna har sen två år ofta varit lite heliga av just den anledningen. Egentligen är det ju den sämsta dagen i veckan att blogga på då man egentligen borde göra saker som att städa rummet, plugga det som behövs eller rentav sova. Jag har aldrig varit vidare bra på någon av dessa saker. Och just nu har jag ingen större lust heller. Sov gjorde jag i morse, Plugg har jag inte så mycket förutom en bok där jag va tvungen att ta en liten paus för att inte drunkna i depression och rummet blir inte städat hur mycket jag egentligen vill det.

Sen känns det ju på nåt sätt att man måste blogga nu sista dagen på lovet dels för att på något sätt sammanfatta det hela och dels för att skriva ner några rader om tankar och funderingar inför det som komma skall. Dessutom är jag faktiskt taggad på att skriva lite. Det brukar va skönt på nätterna då man i lugn och ro får kladda ner det man har i huvet. Jag somnar faktiskt mycket lättare efter att jag skrivit blogg och det är väl inte så konstigt egentligen eftersom där här är ett utmärkt forum där man får rensa hjärnan på sånt man vill få ut av olika anledningar.

Imorgon återvänder jag till Rubban för min sjätte och sista termin där. Jag är alltså framme vid det allra sista andetaget i mitt gymnasieliv innan man kan ta adjö för gott. Vid första tanken känns det såklart underbart att det är så pass kort tid kvar tills man lämnar skolan. Självklart är det inte slut på pluggandet för det men det känns som en milstolpe i livet att ha klarat av de tolv mer eller mindre obligatoriska skolår man både älskat och hatat. Och ändå sitter jag här med blandade känslor. Jag är glad och även lite stolt men också lite dämpad och en känsla av ångest och vemod.

Om fem månader är det slut på det som nästan kan beskrivas den bästa tiden i mitt liv så här långt och samtidigt som det är skönt att gå ut skolan så är det så mycket man lämnar bakom sig. Förutom att man skiljs från sina vänner (klart man håller kontakten men det är ändå inte riktigt samma sak) så skiljs man från en trygghet som hela tiden funnits där. Så långt bak jag kan minnas har jag haft skolan och även om man många stunder hatat att gå upp tidigt på morgonen för att plåga sig igenom ämnen som matte och engelska så har jag aldrig tyckt det varit tråkigt. Egentligen har ju skolan varit ens liv mer eller mindre fram till nu. Jag tror det är svårt att verkligen inse hur mycket skolan har gett förutom kunskap. Ni kanske tycker det är konstigt att jag sitter här och snackar gott om skolan för egentligen första gången av mitt liv men det är också nu på sista tiden jag börjat tänka på hur annorlunda allt blir utan den.

Men jag tänker i alla fall inte dränka mig i sorg över att skolan snart är slut. Istället ska jag se till att avslutningen av denna tolvåriga resa blir nåt alldeles extra. Det jag ser framför mig när jag tittar på terminen som väntar är glädje över allt jag ska få uppleva tillsammans med de bästa av vänner. Man kan tänka så mycket på allt plugg man har framför sig och att måste göra det och det. Men jag orkar inte tänka på det. Jag vill tänka på det positiva. Det som gör det värt att ta sig igenom och det som gör att man varje dag trots en ibland omänsklig trötthet ändå kan ta sig upp och faktiskt uppskatta det man ska göra. Och jag fortsätter på den inslagna vägen där jag gör det jag känner för och det som jag känner är värt nåt. Sen får folk säga vad dom vill.

Men skolan är morgondagens problem. Nu är det dags att sammanfatta lite från lovet. Den sista veckan vart väldigt lugn och avslappnad och ska jag va ärlig är det precis vad jag behövde. Så det blev en högintensiv vecka med mycket farande och en lite lugnare vecka där jag fick ta det lugnt och bara chilla hemma. Och lägger man ihop det och sammanfattar det hela så ger jag lovet ett toppbetyg, helt klart. Det är fan så här det ska vara.

Det blev också en rätt skön avslutning igår när Ludde och Crille kämpade sig över hit för en uppesittarkväll och så småningom säsongsuppdateringen i Väsbyligan. Det blev lite filmer och lite snack som vanligt. Sen får man inte glömma att vi i två timmar satt och analyserade allt (verkligen allt) inom Väsbyligans väggar. Jag tror vi ägnade en halvtimme bara åt att förstå hur man ska göra för att rubba Sinter. Vi hittade lösningen till slut. Det är i alla fall vad jag tror. Sen måste jag ju bara nämna den otroligt lysande förändringsrapporten. De forna dagarna då FC Haans va som vilket brögäng som helst är över. I dagens ljus är FC Haans ett topplag och nu syns det även på spelartruppen.

Ni som tycker jag är en nörd eller på något sätt en väldigt idiotisk människa som är så totalt insatt i ett internetspel kan somna om direkt för era åsikter har jag inte mycket för i nuläget. Jag har varit mer eller mindre besatt av detta spel i två år nu och än har jag inte tänkt att lägga av. Och vem vill egentligen lägga av när man några gånger i månaden får reta gallfeber på en skånepåg ?

Men livet stavas såklart inte X11 så vi ska inte gå in alltför djupt på det ämnet. Jag vill ju inte tråka ut er "vanliga" människor alltför mycket. Sen vet jag ju inte om jag har så mycket mer att skriva om. Jag känner att jag inte på något sätt kan komma upp i klass med mitt förra inlägg så därför tänker jag inte ens försöka. Det här får bli ett sånt där inlägg som inte sticker ut. Kanske kan man hitta något läsvärt mellan raderna. Om inte så är det bara att glömma bort att man ens läste det. Jag skriver mest för att det är skönt just nu.

Och för Tobbes skull kanske jag ska sluta här. Eller vänta nu. Ska jag verkligen lyssna på Tobbe? Haha självklart inte. Jag får helt enkelt rensa skallen på idéer som jag kan knappa ner. Jag är känd för mina långa inlägg som egentligen bara Flemman (med mat i magen) orkar läsa. Så varför göra ett undantag nu helt plötsligt? Nej, jag ska nog komma på nåt. Däremot måste jag byta låt för den nu har den här Creed-låten spelats typ sju gånger.

Det känns på något sätt som att det här inlägget blir det skitinlägg jag skulle skrivit förra gången. Så nu tappar jag väl återigen en massa läsare. Fast Flemman gillar ju mina dåliga inlägg av nån anledning. Det är svårt att riktigt bestämma sig för hur jag ska fortsätta. Ska jag berätta att min stol fortfarande är sjukt obekväm och att den dessutom  snart faller ihop och om vad jag tänker äta under skrivandet (Nej Mini, inga nudlar idag). Eller ska jag tänka efter riktigt noga och försöka hitta nåt som verkligen blir läsvärt. Jag förstår att Tobbe just nu verkligen bönar och ber om att jag bara skriva det där förbannade ordet "Peace" så att vi får slut på eländet. Usman brukar ju somna efter halva inlägg så han sussar nog gott just nu och Per har nog sagt Lol så många gånger nu så det räcker hela våren. Mini, garvade du någon gång under det här stycket? Haha got ya!

Okej nog med tramserier, ska det skrivas ska det i alla fall va nåt man kan ta på (badrumsmattor?) eller nåt som är kul att läsa om (minnen från förr?). Problemet är bara det att just nu står det still i huvet på mig. Visst jag kan såklart plocka fram nåt gammalt minne från en tid avlägsen från denna stund. Men jag vet inte. Det känns inte som något vidare tillfälle för en sagostund.

Så vad ska vi hitta på? Jag får fundera lite. Nu är jag klar. Givetvis tog det ett tag att tänka ut vad jag skulle skriva om men det är rätt svårt att kladda ner att 
"nugårdetelvaminuterdärjagbaratänkerpåvadjagskaskrivasåattTobbeinteskafådetkortainlägghanvelathaitvåår".
Eller ni kanske inte håller med? Ajja nog om det och vi fortsätter med ämnet som jag faktiskt ville snacka mer om.

Saker jag ser fram emot är alltid kul att skriva om just för att man börjar längta efter det. Det är ju alltid skönt att ha nåt att längta efter även om det också kan va riktigt jobbigt. Men oavsett så har jag tänkt på att jag har väldigt mycket att se fram emot den kommande tiden.

Till en början så kanske det blir en liten solsemester i slutet på månaden. Ingenting är bestämt men jag hoppas i alla fall att det blir av för det skulle va riktigt skönt att få komma bort från den här kylan ett tag. Tobbe har ju verkat lite taggad så honom kan jag nog få med mig. Men Flemman har lite rätt i att det är lite drygt med bara två pers. Så det skulle va kul om vi hittade någon mer som ville följa med. Men det känns på nåt sätt som huvudaken är att få komma iväg.

Jag blev nyligen sjukt taggad på att åka skidor och jag kom på att jag inte gjort det sen den där otroligt underhållande dagen i Romme för snart två år sen. Så även där ska jag försöka samla lite folk och ta en dag i Rommes backar. Om man som Tobbe sa tajmar in det på en Z-dag då de flesta andra går i skolan kan det bli riktigt roligt. Dessutom är det alltid kul att åka skidor och framförallt liftar. Alla som spenderat dagar på en skidanläggning vet att det som händer, det händer i liftarna. Jag har Idre och Romme som underbara exempel. Mini, din härliga vurpa i Romme är svår att glömma.

Sen har vi ju Kittelfjäll. Min entusiasm kommer och går av någon anledning. Vissa stunder är jag riktigt taggad för att i nästa stund nästan vilja slippa det. Men jag tror att även om det innan känns lite jobbigt och lite drygt att va på ett fjäll tre dagar utan tak över huvet så tror jag nog det är alldeles speciell upplevelse som jag nog efteråt kommer uppskatta väldigt mycket.

Sommaren bjuder på mycket då det först är Korpiaden som jag verkligen ska hoppas bli lika rolig som förra året. Givetvis finns det ett ordspråk som säger att man aldrig ska upprepa en succe. Men jag tror ändå att vi kan göra det till en minst lika rolig helg den här gången. För vi har ju moraaaalen!

Studenten kort därefter och jag har egentligen inte så mycket att säga om det just nu förutom att det kommer bli grymt. Det måste det bli och fan då ska vi röja grabbar. Fyfan va vi är bra!

Och sen bär det av till sydligare breddgrader. Em står på schemat. Det verkar som att det blir tufftufftåg ner men jag vet inte riktigt vilka som vill åka med. Det går lite vilda diskussioner kring just det så vi får se hur saker och ting ordnar upp sig. Men oavsett så blir det nog en sjuhelvetes resa. Det blir ett minne för livet, helt klart.

Och man får inte glömma att sen har man en hel sommar kvar hemma också och dessutom en hel del Bajenmatcher runt om i riket. Det här blir bra. Det känner jag på mig. Tobbe sa någonstans att 2007 skulle va ett mellanår och har han rätt kan det här bli det bästa året någonsin. Och sen är det ju trots allt år 08!

Mycket att se fram emot alltså. Det jag nu inte ser fram emot är att jag måste dyka ner i min bok igen innan jag kan "fimpa luman" för dagen. Och det är väl lika bra att jag tar tag i det nu så jag hinner blunda några timmar innan skolan kallar. Vi hörs som vanligt inom en snar framtid. Ni får det ha det bra tills dess.

Veckans Citat: "Han köpte ett fadderbarn!" - Ludde Zetterman

PEACE!

Efter mörkret...

Ni tycker ju tydligen allihop att jag hostar upp inlägg i takt med Blondinbellas tragiska blogg. Jag tycker inte jag riktigt förtjänat den kritiken men nu när ni ändå sitter där och klagar på mig så kan jag lika gärna leva upp till det. Så jag släpper ännu ett inlägg. Men jag tycker ni faktiskt ska sluta och alltid hitta de negativa sakerna om bloggen istället för att se det som en kul grej. Om inte annat är det ju ett tidsfördriv. Och om ni absolut inte anser den här vara värd det ljus den fått så behöver ni helt enkelt inte läsa den. Så är det med den saken.

Men på tal om allt det där så fick jag igår höra att Flemman av alla människor gillade det inlägget som av alla andra röstats fram som det tråkigaste och sömnigaste inlägget jag skrivit. Och när man får ett sådana lovord för ett riktigt skitinlägg så kan man inte bara tacka och sen glömma det. Det är också därför jag skriver det här inlägget. Dels för att kasta en stövel i ansiktet på alla er som klagar och dels för att ge Flemman ett nytt skumt inlägg som han kan få ha glädje av ett tag framöver.

Det ni säkert redan har listat ut är att jag egentligen inte har något att skriva om men är det någonting jag tycker att jag kan va rätt duktig på det är att få ett inlägg om egentligen ingenting att framstå som en bok. Vissa kallar det idioti och vissa kallar det en dold talang. Hur ni väljer att se på det är helt upp till er. Det är min blogg och mina texter. Take it or leave it!

Dagarna har rullat på, Det är nästan sjukligt nära den där dryga dagen på måndag då man måste gå upp redan innan Flemman har tagit sin första tugga för dagen. Det är också då man måste forcera sig själv ut genom ytterdörren för att sedan kämpa sig igenom de kalla vindarna som blåser in över Runby Hage. Och som om inte det vore nog väntar med all sannolikhet ett par fruktansvärda minuter nere på stationen medan man kollar på ljustavlan som fungerar lika dåligt som min konditionsträning. Man står där och har ingen aning om när man ska få syn på det där fula lilla tåget som en liten strimma från den norra änden av Väsby. Och sen när det väl kommer får man göra sitt bästa för att överhuvudtaget komma på. De vassa armbågarna som under väntetiden nästan blivit som istappar är ett måste för att komma in i trängseln bland barnvagnar och jäktande slipsnissar.

När man äntligen har kommit ifrån den där äckliga kylan och man börjar känna tårna under sig igen är allt som återstår en kvarts resa i stående tillstånd med pälsen från en gåsjacksluva halvt uppe i näsan. Sen är man äntligen framme i det Sollentuna där man så många gånger gått av förut. Då kan man pusta ut och sen med stolthet gå genom slasket längs vägen fram till busshållsplatsen där man får se se baken av 527 sakta svänga ut från terminalen. Istället för att brusa upp sig över det försöker man sätta sig ner på stenmuren men genast reser man sig upp för att slippa en plågsam urinvägsinfektion. Man försöker bläddra igenom det senaste ryktena i City men får efter ledaren ge upp då ens fingertoppar mest liknar blåbär. 607:an tuffar långsamt och utan att tveka vänder man stegen mot det hållet. Man vill liksom bara komma in någonstans där temperaturen är mer än 5 plusgrader.

Väl framme vid bussen märker man att 533 personer redan står vid framdörren. Man försöker då istället ta sig in genom en av bakdörrarna. Men vid den första kämpar en medelålders-mamma med sin barnvagn så där behöver man inte ens försöka. Men vid den bakre ser man äntligen luckan och kan kliva på. Men då hörs den raspiga rösten från busschauffören som bestämt sig för att demonstrera sin makt genom att påpeka att man går på längst fram och visar busskort. Man låtsas inte om honom och efter ett tag ger han sig. Man tittar då sig omkring och försker förgäves hitta något som kan kalla sig sittplats. Till slut hittar man en trasig stol nästan längst bak i bussen där man försiktigt slår sig ner. Sekunderna senare får man göra sitt bästa för att undvika att bli nerslagen av en hockeyhjälm som sitter på den lilla väskan på en minst lika liten skolpojke. Det tar ungefär lika mycket energi och motivation ifrån en som det gör att försöka undvika den 30 personer stora skolklass som i olika tonlägen skriker ut allt dom kan komma på. Det har bara gått en halvtimme av dagen men redan nu längtar man tillbaka till sängen.

Vid Sollentunavallen får man äntligen lite lung och ro när alla småbarnen lämnar bussen för ett par timmars aktiviteter nere bland hockeyrinkarna. Återigen tar man upp city och den här gången bläddrar man genast till slutet för att kunna läsa serierna och horoskopet. Man läser att alla oxar idag ska se upp för en jobbarkompis som kan ställa till problem för en och Samir har lika otur idag i sin jakt på en kärlek. Man hinner snabbt ögna igenom "Dr. DIF" prognos från den senaste drabbningen på Hovet och sen måste man kliva av. Man kollar på klockan, 08:22, Man ser framför sig den långa vägen ner till Rudbeck från Edsbacka där man befinner sig. Man förstår kalrt att det aldrig kommer att gå. Men det finns ingenting att göra åt det, så man pulserar sig fram genom snön till ljudet av en dånande maskiner vid simhallen. Man svänger runt hörnet och får se skolans fasad resa sig upp på skyn.

När man efter allt slit nåt dörren in till skolan går den inte att öppna. Man letar runt i alla jackfickor och djupt inne i plånboken hittar man sitt slitna matkort som för tillfället blir ens räddning. Man springer sen bort till cafeterian och hostar upp en tia för colan man tycker att man har förtjänat. Innan man sen kan bege sig bort till dagens första lektion måste man vandra genom öde korridorer halvvägs bort till komvux för att hitta sitt skåp. Bland röran av papper hittar man sitt block och sin mattebok. Det sista man nu behöver göra är att hitta en penna som fungerar. Det går ett par sekunder innan man hittar en liten pennstump under de där papprerna man borde ha slängt för länge sen. Man smäller igen skåpet och halvjoggandes rör man sig bort mot Mattesalen medan man försöker att inte tappa något. Sal M9 finns nu rakt framför näsan på en. Man knackar på men ingenting händer. Man knackar igen och sakta svänger dörren upp. Man tittar sig runt och ser att ingen av sina vänner är där. Efter en utskällning av läraren intar man sin plats och upptäcker att man återigen glömt miniräknaren. Men man orkar inte bry sig så mycket om det just nu. Istället öppnar man sin cola och kan äntligen pusta ut. När man sedan tittar upp ser man läraren med en nästan hånfullt leende inleda dagens lektion: "Hej allesammans, Idag tänkte jag att vi skulle jobba hårt med faktorisering"

...Tillåt mig somna om!

Ni kanske alla förstår att riktigt så hemskt som det låter är det inte och sjävlklart är det en väldigt negativ syn på saken. Men samtidigt är det väl inte alltför ofta man är på gott humör vid den tiden på dygnet. Och jag tror de flesta kan känna igen sig i några av det här situationerna. Jag hatar inte skolan. När jag väl är i skolan är det till och med helt okej. Men att ta sig dit kan ibland vara riktigt krävande för psyket.

Ni må tycka att jag är galen eller att jag rentav saknar ett vettigt liv när ni ser hur mycket jag skriver i mina inlägg. Och ni har helt säkert rätt i allt det i så fall. Men för mig är detta avkoppling. För mig är detta en stund på dygnet där jag får rensa mina tankar och verkligen dyka ner i någonting där jag helt och hållet kan vara precis så som jag vill vara. Jag behöver inte ta hand om eller underhålla någon annan. Jag behöver inte anstränga mig på något sätt. Jag behöver inte hålla humöret på ett speciellt sätt för att det inte ska förstöra någonting. Jag säger inte att jag inte uppskattar närvaro av andra. Oftast är det umgänget som är mest värt av allt. Men vissa stunder finns det ingenting som går upp mot ensamhet där man kan göra precis som man vill. Och då är bloggen en underbar vän.

Det va ett tag sen jag skrev om Bajen tycker jag. Vissa kanske tycker det är det bästa som hänt den här bloggen. Jag tycker det egentligen inte. Men sen är det ju alltid ett problem vid den här tiden på året att ha någonting vettigt att skriva om när de gäller min grönvita del av själen. Och inte är det roligt att känna abstinensen bubbla upp inom sig. För när inte Fotbollen är igång så är det svårt att fästa passionen för Hammarby på något. Givetvis finns det andra sporter men det finns inte en chans att dessa påverkar mig så mycket att abstinensen avtar. 

Varje dag surfar man in på officella hemsidan och hoppas att det finns några intressanta nyheter. Man lusläser varenda forumtråd på Bajen Fans för att hitta någonting läsbart. Man knappar in sig på en massa bloggar för att läsa om en hel del mer eller mindre sannolika transferrykten. Man letar sig fram till Youtubes arkiv för att återuppleva alla minnen från säsongerna som gått. När man sedan gjort allt det här suckar man och börjar om igen. Man drömmer sig iväg och genast blottar sig en syn framför en. Det är allsvensk hemmapremiär. Solen står högt över Medborgarplatsen en ljummen vårdag. Man ser tusentals grönvitt klädda individer ladda upp inför vad som komma skall. Man ser sen en massiv våg av människor forsa fram längs götgatan till ljudet av ekande sång.
Vågen klättrar upp för skanstullsbron och når sitt mål en utspark från Gullmarsplan. Ur fickan drar man fram sitt glänsande säsongskort och utan minsta vink sträcker man armarna i vädret för att låta en publikvärd kolla så att man inte har bengaler med sig. Grinden snurrar runt vid mina ben, jag haffar tag i ett nytryckt matchprogram och börjar sakta röra mig upp för trapporna. Redan nu är det mycket folk på plats och man känner den där bubblande stämningen överallt omkring sig. Det är en stor dag idag, Det är allsvensk hemmapremiär på Söderstadion. Man intar sin plats och väntar in avsparken. Minutrarna kvar och ljudet från tusentals strupar överröstar ens andetag. Man stannar upp, stänger ögonlocket och tar ett djupt andetag. När man tittar upp igen är hela Söderstadion ett hav av halsdukar. Och ur högtalarna strömmar de orden vi så länge väntat på. Det är allsvensk hemmapremiär. Just idag är jag stark!

Det finns inga ord som kan beskriva den känslan. Men ni som upplevt detta vet vad jag talar om. Låt nu bara dessa hemska månader skynda förbi så att jag får ställa mig där på norra igen och veta att nu börjar livet igen.

Det här inlägget blev aningen deppigt och aningen drömmande. Men kanske är det inte så konstigt. Det föll snö under dagen och det har lagt sig som ett vitt täcke över tillvaron. Då är det lätt att man gräver ner sig i sin varma soffa och drömmer sig bort. Det är väl inget fel med det. Och tills dess att snön att smält undan och solen börjar värma igen, kan ingen klandra mig från att känna mig lite dyster. Men detta är bara ytterliggare en vinter i mängden. Snart ser vi sommarens ljus igen. Det finns alltid ett ljus i slutet på den mörka tunneln. Kom ihåg det.

PEACE!

2007 - Året som en Lista

Jag gillar listor. De är alltid roliga att kolla tillbaka på för att man ofta hittar lite fyndiga saker som är kul att minnas. Så jag tänker påpörja en lista här om året som gått. När den publiceras vet jag inte men det får ta den tid det tar. Jag skriver tills att jag inte känner att det finns någon plats nå mer. Det kan va ikväll, Det kan va om en månad och och kanske till och med till sommaren. Men saken är den att när ni läser det här så behöver ni inte vänta längre. Så för er är det ju inget att snacka om. Här har ni i alla fall listan... (jag kommer blanda friskt med saker utspridda över hela året)

ÅRETS...

...Upplevelse:
Det borde ni nästan kunna lista ut. Kopriaden med Snappers. Helt otroligt mäktigt bara.
...Bortamatch: Göteborg borta, Sjukt kul resa. Jag vet inte om jag var den enda som inte brydde mig om resultatet den kvällen, för oj va kul resan var.
...Roadtrip: Kan ju omöjligt va nåt annat än med Farsan mellan Paris och Rom via en hel del underbara platser
...Spelare: Lollo Chanko. Städgumman va överlägset bäst i Bajen och helt klart en av Allsvenskans bästa under året
...Spel: Xperteleven, Alltid oavsett.
...Ramsa: DeruttDeruttDeruttDerutt... Ni som vet förstår vad jag menar.
...Berättelse: Usmans redogörelse från sin Pakistanresa var något utöver det vanliga. Helt sjukt
...General: Som Crille redan har sagt är Loffe ohotad på den platsen. Och äntligen har vi hittat den perfekta titeln till honom. General Z
...Bonde: Det finns bara en Nicke K, Sjövillan är hans borg och Hundkojan hans altare. Förövrigt en underbar individ.
...Mardröm: Henrik Larsson, Dom slutar aldrig, HAN slutar aldrig.
...Sommar: Var förflyttad till det som brukar va vår. Det va då det va varmt. Va som hände sen har jag ingen aning om
...Vind: Eftersom de sköna svala sommarvindarna uteblev säger jag istället Tobbes magiska krypin djupt inne i Töjnan. Kvällarna där är oftast svårslagna
...Sport: Boysenball är en sport som helt säkert skulle kunna ge internationell konkurrens med till exempel Innebandyn. Men det är bara Boysen som i dagsläget får nöjet att utföra den.
...Sport 2: Fotbollssquash. Ska inte säga att jag är grundare på något sätt. Men visst blev det stark prestige i slutet av vår vistelse i Alanya. Flemman drog det längsta strået och är regerande mästare.
...Hemvändare: Linus "Linkan" Petterssón som tar varje litet tillfälle han får för att kunna komma hem till Rotan. Om det så är för en kvart så sticker han direkt
...Låt: Lets Dance. Vilka minnen, Vilka triumfer.
...Arena: Mäktiga San Siro. Det va speciellt
...Fontän: Ledsen Flemman men fontänen vid slottskogen får se sig slagen med hästlängder av Fontana di Trevi i Rom.
...Krig: Det utspelade sig utanför dagiset i Runby mellan Victor och mig en snöig januarinatt. Där ven miniraketerna precis överallt.
...Halvlek: Den första mot IFK Glenn i somras va helt otrolig. Vi spelade verkligen skjortan ur dom blivande Svenska Mästarna.
...Youtubeklipp: "Är du en bitch Jerry?". Jag vet att i alla fall Ludde vet vad jag menar.
...Kubb: Midsommar hos syrran. Martin träffade buskarna, motståndarna träffade kungen, Det va nog mitt livs kortaste kubbomgång.
...Matställe: Sams Kebab. Finns det nåt bättre?
...Skummaste SMS: Anton och Thomaz gillade inte riktigt att jag snackade med Jenny så dom skickade ett väldigt skumt och konstigt SMS till henne. Jag kan inte säga exakt vad det handlade om. Men sjukt va det.
...Motto: HITTA YTA!
...Skönaste skoldagar: Mina tisdagar i våras. Det kan vi alla kalla slappt!
...Pjäs: Den moderna tolkningen av Robinson Crouse. Vi slog publiken med häpnad!
...Fest: NT-Festen, Galen kväll.
...Ätare: Nicke K på Fabben.
...Ätare 2: Flemman, Överallt och Alltid!
...Uppesittarkväll: Sommarkväll, en mängd bra filmer, Ludde som sällskap, Pepsi och Holidaychips som tilltugg. Det är inte mycket saker som är mysigare än så.
...Mål: Min klack bakom stödjebenet på Zinken är nåt jag än idag är stolt över.
...Seger: Jag tog mig hem före Flemman från HLD. Det kallar jag prestige!
...Ligister: Dom som brände ner dagiset i Runby. Fruktansvärt!
...Antiklimax: Bandyfinalen. Hur lyckades vi tappa en 3-0-ledning med kvarten kvar?
...Arena 2: Collosseum. En plats som andas historia.
...Derby: Passa Gary kan inte vinna! Det säger det mesta.
...Flygplats: Västerås, Bara för att den är så otroligt liten.
...Flygplats 2: Ängelholm, Bara för att den är så otroligt obetydlig.
...Promenader: Nyårsnattens två promenader inledde året på ett lysande sätt. Eller hur Ludde? Eller va säger ni, Flemman och Tobbe?
...Mest saknade: Crille då han stora delar av året höll sig alldeles för långt söderut.
...Dummaste: Poliserna i HBG efter skånederbyt. Varför hålla kvar Malmöfansen i stan iställer för att så fort som möjligt få dom därifrån?
...Brofäste: Kalmar. Fast stan va rätt trevlig. I alla fall när den för en dag färgades grönvit.
...Skrattanfall: Det va ihärdigt, Det va galet, Det va läskigt, Men framförallt var det Flemman.
...Spelarnamn: Inbyggd Rink. Genialt!
...Mardröm för Ludde 1: Jonas Wallerstedt
...Mardröm för Ludde 2: Abel Raskenstam
...Marsch: Från Slussen till Stadion ekade grönvit sång en solig sommardag. Turisterna och Bratsen tappade hakorna allihop. Varför sjunger inte ni?
...Monster: Razak Omotoyossi
...Jobbigaste Avstånd: Det är långt till Danmark, förlåt Skåne.
...Serier: 24, Prison Break och Heroes!
...Bowlare: Crille P med sina otroligt ytterskruvar. Kan greker spela bowling, Man har då sett det mesta...
...Sjukdom: Salmonellan förföljde mig i två veckor. Kul va det inte nånstans.
...Smultronställe: Skinnarviksberget, Jag minns skolavslutningen med värme i kroppen.
...CD: Luddes märkliga men ändå så smått mäktiga blandning till en helt vanlig kväll i G-salen. Ojojoj säger jag bara,
...Hype: Facebook, alla kategorier.
...Sport 3: Isbandy, Att springa runt på nyspolad is mitt i natten och försöka lokalisera en tennisboll och samtidigt akta ryggen från en crosschecking, Det är en sport att tala om.
...Uppoffring: Flemman som startade en stor intern konflikt med sin familj. Allt för att kunna köpa en flygbiljett till Korpiaden åt mig.
...Lost: Den vilsne polacken som strosade runt vid Lövstavägen var sannerligen ute på fel spår. Men Thomaz hjälteinsats fick honom på rätt köl igen.
...Kyla: Dagen då jag trotsade 19 minusgrader för att ta mig till skolan med bara en t-shirt och en vårjacka var helt galet kall. Det va rätt skönt att kunna krypa ner i sin säng med trevligt sällskap när man kom hem igen, Det lovar jag er.
...Biodag: Det va rätt busigt av mig och gårdarna att betala för en film och sen istället se 2 hela och snuttar från typ fyra andra. Filmerna va sen inte de bästa man sett men man får ta det man bjuds på och helt enkelt säga ARRIGATO!
...Spel 2: Achtung die Kurve. De där maskarna va en del av ens liv i nästan ett halvår.
...Fear Factor: Stod vi i Boysne för när vi blandade små "drinkar" som vi skulle dricka. Om jag inte minns helt fel bestod min av soya, citron, pastakrydda, vinäger och spad från saltgurka. Botten Upp!
...Pulkabacke: Teknikbacken är både lång och innehållsrik. Synd bara att man max orkar tio åk innan benen håller på att vika sig under en.
...Copy-Cat: Flemman har kopierat det mesta av det jag gjort det här året. Snart kan ni kolla in hans blogg när han presenterar "2007 - Året som en lista".

...Mysigaste: Alla stunder jag fick tillbringa med Jenny Jönsson. Det va bara så speciellt...

...Film: McÅhly The Movie

...Kortspel: Hej Knekt!
...Avgörande: Guldmålet mot Iranska. Sebbe Svensson dunkade in sig själv i historieböckerna.

...One-liner: Patrik Kvistrum, dagligen!

...Show: Crilles och min "Singstar Performence" där vi slukade "Kom Hem". Fan va bra vi var.

...Osäkerhet: Tobbe och Martin undrade förtvivlat över om Barre va en kille eller tjej. Men fan Tobbe, Mäktiga Barschman kan inte va nåt annat en en underbart tjej.

...Mest uttjatade skiva: Savage Garden. Vet inte va skivan heter men den gick om och om när jag va nere hos Jenny tills att alla låtar hade etsat sig fast i hjärnan på mig.

...Dryga skolprogram: WinKonto. Vi slutade ju aldrig!

...Konsert: Mange Uggla på Södra Teatern. Kungligt.

...Matställe 2: Ullis Pizzeria. Mest för att man äter där ofta och de flesta gångerna också med Ludde som sällskap.

...Resgodis: Bassett's. Alltid

...Ödemark: Nej jag pratar inte om Sättra. Det finns värre. Fjärestad i Skåne, där snackar vi öde..

...Tronföljare till Ludde: Christoffer "Biff<n" Svensson. Den människan är inte långt ifrån Ludde på skalan över mäktighet. Dessutom en otroligt omtänksam och härlig person.

...Fik: Mezo i HBG. Fett mysigt är det allt även om det nästan blev för mycket där ett tag. Det går ju att variera sig lite.

...Fartdåre: Nicke K, Men han vet vad han gör. Det är det viktigaste!

...Minst manliga: Det måste ha varit när Crille och jag ställde upp för tjejerna med Friskis och Svettis. Oj vad vi skämde ut oss. Men vi hade kul. Haha.

...Tecken på att man är skåning: Jenny Pålsson och Jossan. Hur kan ni inte veta vad ett femtal i Yatzy kallas?

...Danslärare: Han jobbar på Nicolaiskolan i HBG. Mest känd för sina stönande räkningar. "Fem sex sju åååh Lyft"

...Matkväll: Mongolian Barbeque va inte dåligt någonstans.

...Matkväll 2: Fondue-kvällen i HBG var nästan ännu bättre. Så sjukt gott det va. Enda minuset va personalen som inte tillät mig att kyss min flickvän. Pinsamt!

...Skylt: Cheapy, Eller hur Crille?

...Dummaste: Förlåt Flemman men du tar priset. Vem i helvette packar ner ett paraply när man ska till Turkiet ?
...Måljubel: Efter Heidars mål mot Örebro. Då gick det vilt till. Men armbågen i bakhuvet kändes. Jävla bonde!
...Mest meningslösa ämne: Internationell Ekonomi. Jag kommer knappt ihåg att jag hade ämnet.
...Match 2: El clasico i våras. Vilken sjukt bra match. Tror fortfarande inte att jag sett en bättre fotbollsmatch i mitt liv. ...Upphämtning: Black Snappers mot Polk High i Ligacupen. Där snackar vi bragd
...Bragd: På tal om bragd går det ju inte att glömma Midsommarklenoden på Zinken. Snappers hittils största framgång och på vilket sätt vi bärgade silvret.
...Hockeymatch: Bajen-AIK i globen. Själva matchen var ingen större höjdare. Men stämningen i Globen gjorde det riktigt kul. Och den dramatiska upplösningen var helt underbar. Va sa ni, Gay Army ?
...Lerstig: På väg till Studenternas före bandyfinalen. Det gick ju knappt att gå där.
...Puttare: Jag själv då jag puttade hem segern i fantasigolfen på Öland. Farsan såg chockad på när jag återigen tog ledningen i vår tävling på landet olika äventyrsgolfbanor.
...Jasså-nu-duger-det: Alla gårdare kastade skit på Qurinho och kallade han flopp. Några mål senare va han hjälte. Pinsamt djurgårdsjävlar!
...Läktarsång: Måste säga Gnaget i derbyt mot Bajen. Det är till och med så att jag får rysningar av "ÅÅÅÅH vi e Gnaget".
...Partybajare: Ante på GAIS-bussen. Helt galen människa. "Vi ska våldta..."
...Donken: JKPG, Så klassisk, "Allting är gratis på bortaresor..."
...Livshistoria i korthet: Den fick vi höra av "Tobbe" på Donken i Jönköping. Skön snubbe.
...Show 2: Chaplins va inget vidare ställe den kvällen. Men vi ägde i alla fall karaokemaskinen.
...Arena 3: Ullevi. Eller ja, Illevi heter det ju numera. Två härliga matcher fick jag uppleva på sektion VXY. Och fler blir det i år. Räkna med det.
...Nattklubb: The Doors i Alanya. Vilket drag det va den kvällen. Synd att jag drack lite för mycket bara.
...Matchpub: The Score i Göteborg.
...Utrop: "JAG MÅSTE SPY"
...Hype: Flemmans hype över Haris Laitinen är ju nästan skrämmande. Så bra är han fan inte.
...Sommardag: Va inget annat än hemmapremiären mot Trelleborg. Det va så otroligt skönt ute och att gå i tåget från medis i shorts och t-shirt va bara så skönt. Och så hemmapremiär inför ett fullsatt Söderstadion på det. SKa jag va ärlig är det inte många känslor det här året som slår det ögonblicket "Just idag är jag stark" började strömma ut ur högtalare.
...Stockholm Boggie: Valborg blev i år lite oväntat men till slut riktigt kul när vi drog runt i stan och hade det riktigt skoj. Man glömmer ju inte "Release Me" på kyrkogården, Eller den lite oväntade resan ut till Sockenplan.
...Filmcitat: "Jag gillante maaaajs"
...Födelsedag: Man fyller bara 18 en gång i livet. Det är speciellt om något.
...Obehagliga överraskning: Att Flemman gillade Bob Hanson. Jag satt verkligen chockad i biblioteket.
...Tabbe: Att jag råkade tvätta min mobil. Då va jag inte glad på mig själv. Ironiskt nog va det efter att jag hade tränat, nåt som Tobbe tjatat om halva sommaren.
...Affär: Måste varit att jag sålde en folköl för 40 spänn till en Bajare vid södra station.
...Födelsedagsparty: Jävlar va det myllrade in skåningar hos Jenny där i våras. Och det för att fira mig. Man blev rätt rörd. Dessutom en mycket mysig kväll.
...Poussy: Philip Warren Gertsson. Illa av att svika oss och stå på fel sida av Olympia.
...Chock: Hur kan skåningarna inte känna till att räksallad är vanligt i tunnbrödrullarna?
...Tabbe 2: Martin glömde sin väst på bussen hem från Göteborg. Jag ställde upp och hängde med honon för att hämta honom. Och vi fick en trevlig dag i stan. Så det förde ju nånting bra med sig.
...Köttmur: Snappers taktik mot KIF i korpiaden var ett genidrag som sånär resulterade i avancemang.
...Sämsta inlägg: "Sömningt Värre!"
...Ord: Moral!
...Låt 2: Utadasjaeloplevelse
...Pajkastning: Den eviga hetsen mot Runby Warriors i Väsbyligan är riktigt klassisk.
...Matställe 3: Kungshallen. Det har blivit ett antal besök under året. Men jag bangar inte för god mat, det har dom.
...Sämsta bortföklaring: Flemman ville inte hänga med ut en helg och skyllde på att han glömt bort att äta och han därför inte kunde hänga med. Glömt bort att äta. Flemman, ibland är du inte trovärdig!
...Nattbuss: 598:an. Den är sjukt seg, men den går hela vägen hem. En kall kväll är det ovärdeligt.
...Spelplats: Gillet är vår hemmaplan. Det är där vi regerar. Vi är Black Snappers, Och guldet kom hem till oss!
...Spelplats 2: G-salen. Kommer alltid att vara en plats med minnen. Runby Boys grundades här och tillsammans är det vår borg.
...Arena 4: Stade Velodrome i Marsielle. Skön arena som jag alltid gillat. Deras klackläktare är riktigt mäktig.
...Mål 3: Petter Andersson får ytterliggare en plats på den listan efter hans magiska mål mot Braga. Vilket måljubel!
...Lärare: Marcus Didon. Ohotad. Han har lyckats göra Naturkunskapen rolig. Det är en bedrift.
...Snobb: Snubben på Råsunda som vägrade ställa sig upp när Sverige fixade EM-platsen. Dessutom gnällde han på alla andra och menade på att dom står bara för "att dom inte har råd med sittplats".
...Vänner:  Jag rangordnar ingenting. Ni betyder alla mycket. Tobbe för att du alltid finns där för en, Minkan för att du alltid gör en glad, Martin för att du har så sköna idéer, Linkan för att du är så klockren, Usman för att du helt enkelt är Usman, Flemman för att du är unik på ett jävligt positivt sätt, Nicke för att du är en jävligt bra vän, Crille för att du är min bror, Ludde, för att du är världens mäktigaste, Thomaz för att du är den du är, Victor för att du är så anti allt men ändå så bäst, Anton för att du är så finurlig, Alla i skåne för att ni är så härliga, Camilla för att du är en sån underbar tjej, Och en hel del andra för att ni alltid förgyller min vardag.
...Mest älskade: Mamma och Pappa. Ni vet att ni alltid ligger närmast hjärtat!
...Eviga slutcitat:

PEACE!


In i dimman

Som jag redan sagt ett antal gånger sen natten igår så har år 08, Stockholmarnas år, anlänt och jag ser jävligt mycket fram emot det som ligger framför mig det kommande året. Det är i år det gäller. Det är i år vi lämar gymnasiet med studenten som ett värdigt avslut. Det är i år vi ska inta och erövra Göteborg lagom till sommaren, Det är i år som vi ska ut i Europa och stötta vårt blågula landslag på plats under EM. Det är också i år som jag ska ha ännu roligare än det senaste året. Så är det bara.

Och det började bra i och med småtimmarna inatt som ju egentligen började redan vid åttatiden på nyårsafton när jag tillsammans med Crille satte oss på tåget för att dra in mot vår kära huvudstad. I Sollentuna hakade ett gäng bestående av Flemman, Tobbe, Mini och Usman på eftersom vi tillsammans bestämt att inleda kvällen på Mongolian Barbeque (hädanefter kallat Mongot) och där inte oss en ljuvlig måltid.

Flemman och Tobbe var dom som visste om stället och berättade att maten där va nåt speciellt så vi hängde på och givetvis hade dom rätt. Och det speciella var förutom att det va riktigt gott också att man plockade på sig en massa rått kött och tillhörande pasta. Sen gav man allt till kocken som tillagade maten medan man glodde på. Sen var det bara att slå sig ner och hugga in. Och så satt man där ett par timmar och njöt av både maten och det ytterst trevliga sällskapet.

Men klockan är ibland en djävulsk sak för den tickade förbi elva och då kunde vi ju inte stanna kvar där längre. Så vi drog ut på stan för att hitta nånstans att fira tolvslaget och när ett sms kom inflygande från Martin där det stog att det tydligen va på Skinnarviksberget det hände så va saken bestämd. Så vi hakade på den röda tunnelbanan och åkte till Zinkensdamm och vandrade upp på klipporna och möttes av en av stans bästa utsikter. Enda problemet var väl i så fall att det blåste väldigt kallt och ett tag kändes det nästan inte värt besväret.

Men ju närmare midnatt vi kom desto mer folk anlände och med bara minuter kvar var det rätt packat däruppe (i dubbel bemärkelse). Martin dök upp med sin champange och sina vänner och några minuter senare brast alla närvarande ut i gemensamma glädjetjut. GOTT NYTT ÅR!!!

Vi stod sen kvar ett tag och diskuterade vad vi skulle göra härnäst. Vi rörde oss i alla fall tillbaka till Tunnelbanan för att därifrån försöka leta upp en fest. Jag passade på att ringa runt till en massa härliga vänner och önska dom ett gott nytt år och det tog ungefär hela tunnelbaneresan innan jag hunnit igenom kontaktlistan. Men det tar man gärna en sån här kväll. Jag fick till och med tag på skåne och det va riktigt kul att få höra deras röster igen. Så det ska va.

Men till vår stora fasa missade vi sista tåget norrut med några ynka minuter och det kändes på nåt sätt att musten gick ur oss lite. Men vi knatade ut till bussarna och hoppade på 627:an mot Sollentuna för att i alla fall komma en bit på vägen. Men festerna tycktes va som bortblåsta så efter en stund stillastående aktiviteter vid Sollentuna Centrum fortsatte vi bussresan norrut. Martin lämnade oss i Norrviken och vi andra fortsatte mot Väsby. Vi träffade ett par sköna tjejer som försökte ragga med oss på en fest i Rotan. Men vi bestämde oss sent för att skippa det av den enkla anledningen att det inte kändes rätt.

Så till Väsby kom vi och efter ett litet telefonsamtal med General Ludvig blev vi hembjudna till hans lya. Men Crille insisterade på att hoppa av vid Statoil och sen ta en promenad därifrån. Jag passade på att köpa en mosbricka och sen började den långa vandringen hem längs Väsbys mörka promenadstråk. Ludde orkade inte heller vänta på oss och skönk säkert ner i en skön sömn. Så istället drog vi oss hem till 55:an för att avsluta det hela med någon film. Men ingen orkade med någon vidare seriös film så vi tittade igenom lite Bamsefilmer. Och vi fortsatte sen med lite klipp på Youtube som vanligt innan ögonlocken nog på de flesta började bli blytunga. Sollentunagrabbarna åkte hemåt och Crille drog med sig mig hem till honom. Där kollade vi den otroligt bra serien Åshöjden. Måste säga att jag diggar den som fan. Den är ju rätt gammal men ändå känns den så klassisk och det är klart att man blir lite nostalgisk med tanke på att man läst ett antal Buster i sina dar.

Jag slocknade väl hos Crille sen vid ungefär nio och sov ganska oroligt av någon anledning fram till fyratiden då farsan plingade till i mobilen och påminde mig om Arsenalmatchen. Så jag gled hem och fick se att Arsenal gjorde sitt jobb trots att matchen till stora delar va ett sömnpiller. Men Adebayors mål va riktigt ballt och komiskt faktiskt.

Inte långt efter matchens slut ringer herr Hundkoja och ville att vi skulle dra till Kista men planerna grusades ganska så snabbt eftersom Kista Centrum inte tyckte det va kul att ha öppet på årets första dag. Alltså kan man säga att det har varit ödelagt hela året. Pinsamt kan man ju nästan tycka. Men vi surade inte ihop utan Nicke drog sig hit istället och några minuter senare anlände Crille, min far och en underbart gott doftande pizza. Jag slukade pizzan medan vi kollade lite mer på Åshöjden. Men sen vart Nicke också hungrig så vi drog iväg med bilen och hamnade som så många gånger förr det här lovet nere på Donken. Nicke slukade sina hamburgare knappt innan han hade fått dom så vi behövde inte sitta och vänta på han länge. Det är ju verkligen skillnad på vilka man äter med, host Flemman host.

På tal om Flemman förresten så fick Nicke den geniala idén att vi skulle ringa honom för att på något sätt få ett mål med kvällen och trots att han först va riktigt otaggad så övertalade jag honom att bjuda hem oss. Så ut på motorvägen och kvarten senare stormade vi in hos Flemman för att under en timme underhålla både honom och oss själva. Det med hjälp av lite Facebook, lite skolkatalog  och en liten show på gitarren signerad Anders F.

Men eftersom vi inte ville våldgästa honom för länge rörde vi oss tillbaka till Väsby. Vi visste sen inte alls vad vi skulle göra så vi åkte ner till Lövsta Gård där vi egentligen bara vände. Sen blev det brudjakt i Grimsta eftersom Crille och Nicke suttit och kåtat upp sig med skolkatalogen. Men till och med Väsbys "finare" delar var öde på folk denna kväll så istället blev det av till Löwet där vi sladdade runt lite på en parkering. Så kul hade vi på nyårsdagen, som vår kära Martin hade sagt.

Nicke blev sen trött på körandet så vi drog till Statoil och handlade lite smått och gått och åkte hem och avnjöt lite mer avsnitt av Åshöjden. Grabbarna rörde sig sen hemåt och nu sitter jag är lite sliten och undrar vad jag ska göra av resten av kvällen.

Men jag kan i alla fall säga att mitt nittonde år i levande tillstånd började bra och jag kan bara hoppas att det fortsätter så här. Och slutligen vill jag passa på att citera vår allas Flemström med hans fina citat bland annat under gårdagskvällen.

"2008 är här, In i dimman!"

PEACE!


2007 - Bland höga berg och djupa dalar

Det är fan nästan så att man får ångest. Det har gått ett år sen nyårsafton då jag publicerade en liten ingående sammanfattning om året som gått. Och nu sitter man här igen och grubblar på vart det här året tagit vägen. Det är fan nästan skrämmande att tänka på. Att det gått så lång tid och ändå känt så otroligt fort. Jag skulle verkligen bara vilja stoppa tiden och sen spela upp den igen med lite segare tempo. 

Men året börjar närma sig sitt slut i vilket fall som helst och jag ska försöka att skriva ner lite om det som hänt. Ni som följt mitt skrivande under året vet ju ungefär vad jag pysslat med så jag ska försöka skriva lite som en helhet. Vilka intryck som varit starkast och och vad som förändrat mig och format mig till den jag är idag för även om det inte är lätt att se så har jag säkert blivit en helt annan person sen förra årskiftet. Jag förstår att det inte låter så roligt men jag ska försöka och inte få det alltför sövande. Det blir lite allt möjligt som tagit mig genom det här året.


Lättast är väl alltid att börja med Januari och sen sakta röra sig framåt men det innebär att jag måste börja prata om allt det som hände med Jenny. Och jag känner mig inte riktigt redo för det såhär direkt. Jag måste nog komma in lite mer i stämningen för att orka redogöra det där. Egentligen pallar jag inte snacka om det alls men jag kan inte direkt utesluta det från en sån här text för det har under året varit en så stor påverkan till hur jag sett på saker och ting rent känslomässigt. Men det får vänta en liten stund.

Tänkte därför börja med att prata om Snappers. Om Jenny var det som till slut blev anledningen till det djupa dalarna det här året va Snappers och alla dess medlemmar en av de stora anledningar till de höga topparna. De tillfällen då jag kände mig ostoppbar. När jag tänker tillbaka på det jag har fått varit med om med dessa underbara grabbar och gemenskapen vid skapat genom laget så känner jag verkligen en värme forsas genom kroppen. Det är lätt att ta sina vänner för givet men jag har fan tänkt mycket på det där och verkligen insett vad alla ni har gjort för mig. Det är inte så att ni behöver göra speciellt mycket för mig. Bara att ni finns där och förgyller min vardag betyder så otroligt mycket. Och det kan låta som om jag överdriver men det är verkligen så jag känner. Det kan kännas otroligt tufft av flera olika anledningar när man nästan känner att livet är totalt meningslöst men ni finns alltid där och ger det en mening. Självklart finns det även människor utanför Snappers som gjort sitt, det är inte det jag menar. Men det är nog dessa grabbar som verkligen varit de som fått mig att njuta av livet den större delen av det här året.

Det är också rätt sjukt hur mycket vi har fått uppleva tillsammans bara för att vi har vårt märkliga och minst sagt oförutsägbara korpenlag. Jag kommer aldrig glömma minnet av Korpiaden som nu i vintermörkret värmer mer än nånsin. Jag skulle nog säga att den helgen va den bästa tiden jag upplevt det året. Och det är för att vi hade sjukt kul hela helgen och det lämnade bara ett stort avstamp i mitt hjärta. Jag kan inte ens förklara det något vidare bra. Men den helgen med det gänget var det här året oslagbart.

Vi i Boysen har glidit ifrån varandra lite under året och det är klart att jag tycker det är synd. Men det känns som om det börjar bli lite bättre igen. Men det är inte så konstigt att det har blivit så här. Man träffar ju mycket nytt folk att umgås med och då är det lätt att det gamla gänget hamnar i skymundan. Och precis så har det blivit med Boysen det här året. Men man märker ju också att när vi väl hittar på något så har vi fortfarande sjukt kul. Och våra samlingar i G-salen kommer inte att försvinna på ett bra tag. I alla fall inte om jag får bestämma.

Och Ludde och jag har lyckats komma ännu närmare varandra och jag vill bara säga att det är så grymt att ha dig som vän Ludde. Du är bara så skön och det är aldrig nåt skitsnack eller krav. Utan du bara är där och våra uppesittarkvällar borde komma oftare. Sen är det ju inte tråkigt att du är Väsbys mäktigaste människa. Det gör det hela bara mer underbart.

Sen har vi ju Crille och alla vet att vi är bröder och att vi kommer va det livet ut, oavsett var världen tar oss. Så har vi alltid fungerat och det gör vi än. Men det här året har du vart borta för mycket. Det är inte okej att du sticker iväg i två månader sådär. Så får det inte gå till. Det är klart att jag förstår varför du gjorde det och jag klandrar dig inte. Inte det minsta. Men du va saknad här hemma ska du veta och jag tycker det måste bli lite mer du och jag like the old times precis som nu den senaste tiden.

Kan ju förövrigt inte missa att nämna herr Bonde som varit min trogna vapendragare på Sveriges alla möjliga arenor under året och som alltid är där och lättar upp stämningen. Du vet att du har en plats i häjrtat på mig och där sitter du fast.

Men nog om vänner hit och dit. Ett år av upplevelser har det varit och jag tänker nog fortsätta ge er lite inblickar därifrån.

Sommaren blev ju inte riktigt vad jag trodde att den skulle bli. Planerna med att tillbringa mycket tid med Jenny grusades precis efter skolavslutningen så istället försökte jag ta tag i körkortet. Men efter två veckor på Connys trafikskola i Märsta va jag rätt slut mentalt på körandet och la det på is på obestämd framtid. Jag åkte iväg till Skåne men det blev tyvärr lite av en flopp då det var så otroligt mycket tjafs mellan folk och dessutom regnade det mest hela tiden. Efter ett par mysiga dagar på soliga Öland med farsan så fastande jag sen hemma på rummet i Väsby och veckorna gick utan att jag åstadkom någonting. Till en början va det självklart skönt att bara ta det lugnt utan att man kände sig tvungen till att göra något. Men till slut fick jag nästan panik för att jag bara lät sommarlovet rinna iväg medan jag allt snabbare räknade dagarna som flydde förbi min tillvaro.


Därför kom resan till Turkiet som en räddning för mig och hela lovet. Jag tror att hade jag inte åkt dit så hade jag sett hela sommaren som misslyckad men den där veckan tillsammans med härliga vänner gjorde verkligen gott och gjorde också att jag kunde titta tillbaka på lovet och känna att jag ändå fått ut något av det. Och visst hade vi kul i Turkiet. Det jag uppskattade mest med hela resan var att det va en sån avslappnad stämning mellan oss som åkte ner. Så som jag kände det så var det ingen som kände att de inte var nöjda med resan och under tiden där nere tycker i alla fall jag att vi hade konstant kul.


De två efterföljande veckorna blev mindre roliga då jag dragit på mig en kraftig dos av salmonella vilket gjorde att jag blev sängliggande och knappt medveten om omgivningen i flera dagar. Lite tråkigt var det väl också att just dom dagarna var Jenny här uppe. Men jag kunde ju inte göra så mycket åt saken. Jag försökte hålla mig så pigg som möjligt men det är inte så lätt att flänga runt när man inte fått behålla nåt i matväg på typ sex dagar.


Efter sommaren väntade en period då mitt liv var som en känslomässig bergochdalbana. Ena dagen kunde jag va pigg och taggad på att göra saker och nästa dag satt jag hemma och grät för att mitt liv kändes som ett helvete. Och jag tror att det hade mycket att göra med Jenny. Jag hade kopplat bort allt sånt under sommaren för att inte förstöra lovet men istället så forsade vågen av känslor in nu och då kunde jag inte riktigt kontrollera det. Men där vill jag återigen bara tacka mina vänner som fanns där. Givetvis också mina föräldrar som jag är mer tacksam för än vad jag nånsin kunnat uttrycka mig om. Ni tror säkert att jag tar er för givet men det är inte alls meningen. Det går inte en dag utan att jag tänker på att jag borde visa mer tacksamhet och glädje att jag har er för faktum är att jag inte skulle överleva en dag om jag inte visste att ni fanns där för mig.


Nu när hösten övergått i en så kallad vinter så har min tillvaro återigen nått en höjdpunkt. Jag har kopplat bort mina känslomässiga behov för att istället försöka uppleva och ha så kul som möjligt vilket också har varit väldigt lyckat. Europaresan var helt underbar när man tänker tillbaka på den. Det var svårt att fullt ut uppskatta den precis när man kommit hem då det till slut nästan blev för intensivt. Men nu när det gått ett tag så fattar jag verkligen vilka otroliga upplevelser jag fick vara med om och det kommer definitivt vara upplevelser jag aldrig glömmer. Och då menar jag inte bara saker som att ha varit högst upp i Eiffeltornet eller i hjärtat av Monaco, utan också sånt som att bara strosa runt i en stad man aldrig varit i och på så sätt uppleva nya saker. Så tack farsan för den resan för det va verkligen värt varenda minut vi var borta.


Och efter den här resan har det tuffat på i ett rasande tempo i vilket jag knappt hängt med i själv. Men jag har sagt det förut och säger det igen, när det är fullt fart och jag får flänga runt i alla möjliga riktningar utan att jag knappt hinner andas ut emellan, det är då jag njuter som mest av livet.


Nu har jag försökt att snabbt sammanfatta året och jag har hittills undvikt våren eftersom jag inte egentligen pallar skriva så mycket om det. Men jag antar att jag inte kan skippa det helt och hållet för att ni ska få en god överblick på hela året. Men ni vet lika mycket som jag att våren stavas Jenny med allt vad det innebär.


Det är inte världens lättaste att sitta och skriva om det här just nu. Och det handlar inte om att jag har svårt att skriva om just det ämnet eller har svårt att öppna mig själv. För ni som läst min blogg under året vet att det är precis tvärtom. Men saken är den att jag den senaste tiden gjort allt för att tränga undan minnena för att på allvar bli kvitt saknaden. Och det har hjälpt väldigt mycket. Sen var det inte riktigt meningen att vi skulle förlora all kontakt men kanske var det nödvändigt.


Men jag kan i alla fall börja med att säga att Jenny stormade in i mitt liv och förändrade från ingenting till allt ungefär och jag hann knappt förstå vad som hände själv innan jag blev tillsammans med henne och verkligen kände att jag älskade henne. Jag vet inte hur hon lyckades men saken är den att lyckades göra mig lyckligare och starkare än jag någonsin varit innan och det kan inget ta ifrån henne. Att hon sen försvann ur mitt liv minst lika snabbt var såklart inte lika roligt och något jag verkligen inte insåg förrän det var för sent.


Men det enda jag kan säga är att jag är glad för allt det hon gav mig för oavsett vad som händer och om vi nånsin kommer prata med varann igen så va de där månaderna något utöver det vanliga. Och jag känner mig mycket säkrare och starkare som person efter det där.


Men jag har lovat mig själv nu att jag helt och håller efter nyår ska sluta älta det där nu. Jag hoppas såklart att vi någon dag kan prata med varandra igen. Så som det känns nu vill jag fortfarande va vän med henne. Men samtidigt måste hon vilja det också så jag vet inte hur det kommer bli men det jag ville komma fram till är att jag inte längre kommer sitta och tänka på allt skit det här förde med sig. Det vi hade va underbart men det finns inte längre. Jag har på allvar börjat inse det nu och det är dags att definitivt sätta punkt där.


Jag vet inte om jag har så jättemycket mer att säga om året. Jag har ju bloggat rätt flitigt under månaderna som dragit förbi så ni har ju en hel del detaljer där att läsa om. Jag ville bara ge er en liten sammanfattning och jag hoppas att den på något sätt är läsvärd.


2008 är på väg med stormande steg och jag hoppas att året medför en hop med nya upplevelser. Och jag tänker möta det nya året med öppna armar för att verkligen hitta den vägen som känns bäst för mig. Vi syns på andra sidan raketerna!


PEACE!