Autumn Season
För när jag och Criffää gick ut till bilen idag så möttes vi av en härligt frisk luft som gjorde det betydligt lättare att andas. Dessutom gjorde tidens dagsljus det väldigt behagligt att vara ute. Det va helt enkelt en riktigt härlig höstdag denna dag. En dag som gjord för en utforskande promenad någonstans i vår innerstad. Så vi drev toyotan in mot stan och hittade ut på Långholmen. Jag har de senaste dagarna känt en brännande nyfikenhet av att utforska Långholmen. Dels för att jag aldrig riktigt varit där (tror i och för sig att jag och farsan och jag va där nångång men minnet sviker) och dels för att det berömda, beryktade Apberget skulle ligga just här. Så vi parkade nere vid det lilla vandrarhemmet och tog en promenad under västerbron och på toppen av det lilla berget. Vi fann det precis lika smultronställe-aktigt som det uttrcyks i filmen och vi fick ett utmärkt tillfälle att gå igenom hela "Det är ju inte så att du sett alla sidor av mig ikväll"-scenen och med fingrarna peka ur var soffan stod. Det va en fin liten stund. Däremot tror jag inte riktigt det är ett optimalt ställe att ha en fest på. I alla fall inte för dom som är väldigt berusade, och vem är inte det på en bra fest?
Annars blev det en kort men intressant rundvandring där vi kollade in Västerbrons tredje balk (visserligen på behörigt avstånd på marknivå) och ja, det är rätt högt. Och Flemman, jag vill inte höra om hur det kändes. Vi har hört din story en gång för mycket redan. Även där drog vi igenom några roliga citat innan vi rörde oss tillbaka mot bilen igen för en lugn hemfärd. Det som kanske ska tilläggas är att jag faktiskt använde min vinterjacka för första gången på ett bra tag. Fast mest för att jag inte har någon annan jacka. Jag vill inte påstå att jag är sååå kinkig.
Annars är det mest positiva med livet just nu att DIF och ÖIS är minst lika dåliga som oss just nu. Dessutom galet skönt att ÖIS förutom poängtappet idag dessutom såg till att få två utvisningar. Avstängningar för våra konkurrenter just nu är ytterst välkommet. Sen vet jag inte om det är så bra att just Leinar tog på sig det röda kortet. Han brukar ju annars va rätt bra på att göra mål i fel kasse. Men det kanske finns någon annan som kliver fram i hans frånvaro. Skönt va det i vilket fall som helst. Däremot mindre bra att BP vann för nu kan vi ge upp hoppet om att klättra till säker mark. Nu väntar en mardrömsliknande avslutning för att klamra oss fast vi kvalplatsen. Och vi måste i alla fall ta tre poäng eftersom DIF och ÖIS möter varandra. Jag hoppas verkligen den segern kommer mot BP på söndag. Men jag vågar inte hoppas på för mycket. Halva mitt psyke är redan på Stadsparksvallen i Jönköping. Det är inte alltid lätt att va Bajare...
Mitt humör har annars stannat lite vid den här likgiltigheten men försöker fokusera på allt jag kan se fram emot. Det känns lite roligare då. Just nu taggar jag mest inför festligheterna i helgen där jag redan planerat in lite överraskningar. Vi får se hur det blir med tanke på att min hårda jobb-period inleds nu vilket även betyder att jag jobbar tre helger i rad. Men det ska fan inte få stoppa mig. Det enda jag kanske oroar mig över att jag ska behöva lämna festen hos Linn redan innan den har börjat för att hinna hem innan jag börjar nere på bygget. Kan ju ta ett tag från den platsen. Men det löser sig nog det också. Så länge jag håller mig borta från tequilan ska det nog gå bra.
Vår avskedsfest är annars ganska långt fram i planeringen. Just nu känns det mest som att Flempaboy måste ta av sig gymbagen och logga in i systemet och slaska upp ett event på Facebook så vi kan börja tagga för den. Jag kan ju i alla fall lägga in lite smygreklam redan nu och säga att det blir sista helgen innan vi far iväg på vårt äventyr. Så se till att va lediga då för det kommer garanterat bli en fest ni inte vill missa. Vi kan dessutom med största säkerhet lova att det blir musik den här gången.
Annars då? Nja vet inte om jag har så mycket mer idag. Ska väl i så fall vara att Snappers spelar en avgörande match imorn nere på Norrvikens IP så ta er dit om ni vill se ett guldrace i sann anda. Fråga herr Eriksson om avsparkstid (precis som alltid) Nu tänker jag nog knoppa in så jag kan utnyttja min gigantiska sovmorgon. Men ert fallna löv längs promenadstråken dyker upp snart igen. Var redo...
PEACE!
Det brukar kallas helg...
1. Du lägger dig i soffan, sätter på en halvkass rulle som du inte har sett på säkert två år, sveper om dig filten och äter något stärkande. Sen ligger du där tills filmen är slut eller att tills du somnar. Du vaknar sen upp dagen efter med hög feber och väldigt mycket slem i halsen.
2. Du trycker i dig en Ipren, tar en snabbdusch, kollar runt vad som händer och bestämmer dig sen för att inta kvällens festligheter som till exempel kan vara en kräftskiva med skönt folk. Du kör hårt, garvar och dansar runt. Sen så kör du vidare på det tills du blir trött. Då tar du en taxi hem och går och lägger dig. Du vaknar sen upp dagen efter med hög feber och väldigt mycket slem i halsen.
Så vad hade du nu valt? Det kanske kan tyckas vara ett ganska jobbigt dilemma för dom flesta. Jag tror jag känner båda typerna så att inget svar är ju givet. Eller jag vet att för Flemman hade ju det första alternativet varit givet men det hade i alla fall slutat med alternativ två efter lite övertalning och några väl valda ord om att man ska leva livet varje dag.
Men oavsett. Det viktiga i det här sammanhanget är ändå. Vad valde jag? Men å andra sidan. Är det ens något att grubbla över?
Kräftskivan i fredags var väldigt trevlig måste jag säga. Jag måste väl i och för sig först säga att det inte alls blev så som jag hade tänkt det. Jag hade ju visserligen på förhand fått veta att det skulle va en medelstor tillställning med inte alltför många bjudna men trodde ändå på en ordentlig fest. Nu blev det visserligen en hel del dansande och en tillställning som innehåller öl och en del shots är i mitt tycke alltid en fest men det för att säga det internt så va det ju inte direkt en Annika-fest. Däremot vill jag inte att ni ska tro att det va sämre för det. Nej vi lyckades göra kvällen väldigt lyckad genom att människorna där gjorde allt dom kunde för att lyfta stämningen. Mina minnen berättar gärna om vår högljudda allsång till olika disneysånger på verandan, djupa samtalsämnen mitt i alltihop och framförallt: Hattar!
Jag har lärt mig de senaste åren att festar man med det här ytterst speciella gänget så kan man alltid hitta någonting som man kan ha som riktmärke på varje fest. Som exempel kan vi ju ta glasögon-festen hos Viksten förra sommaren och smileys-festen hos Annika inte långt där senare. Ni förstår var jag är påväg. Den här gången gällde det i alla fall hattar. Jag tror inte jag någonsin varit i ett hem där person efter person kan ta sig en tur ut i hallen och hämta in den ena ytterst egendomliga hatten efter den andra. Så för mig kändes det rent ut sagt livsviktigt för att inte hamna utanför någonstans att hela tiden bära hatt. Jag försökte också mest hela tiden påpeka för alla andra betydelsen i att bära hatt under hela kvällen. Och visst blev det en kul grej. Snabbt hittade alla sin egen lilla stil där Berthine visade upp sig i en perfekt charlie chaplin-hatt, Måsen stoltserade runt i en rosa truckerkeps och jag själv hittade kärleken i en vit don beppo-hatt. Dessutom hade Annika..eh..nej just det, hon missade hatten. Men så gick det ju som det gick också.
Okej, förlåt Annika, men det va lite öppet mål!
Som sagt, väldigt trevlig kväll, om än lite egendomlig. Och med tanke på att jag som ni vet inte va helt frisk så va det en perfekt avslutning på den fredagen. Dessutom fick jag Flemman att ta sällskap så jag slapp åka hem själv. Konsekvensen? Ja ni vet hur man säger. Det finns alltid en hake.
Jag hade som lockbete nämligen lovat att gå upp innan jag behövde för att åka till Söderstadion och kolla HTFF. Jag tror inte jag nämt det tidigare i den här bloggen men ni vet säkert att jag är en person som inte pallar dras med i en hype om den verkligen inte förtjänar den uppmärksamheten (läs: Henrik Larsson) och HTFF är precis en sådan hype. Ni behöver däremot inte vara oroliga, jag tänker inte ge mig in i en ändlös redogörelse om varför jag tycker det och så vidare. Har försökt få Flemman att förstå i två år nu så. Men i alla fall var jag tvungen att titta på detta spektakel för jag är i alla fall en person som försöker hålla vad man lovar. Matchen då? 1-0 & solsken. Punkt. Eller ja farsan satt ju där på Norra också. Det e bra.
Pendeln hem till soffan. Dags att ta den där lugna kvällen och kolla Barca och käka lite godis. Eller? Haha ni vet vems blogg ni läser eller hur? Ja just det!
Flemman yrade på bästa vanliga sätt att det var dags att röra sig till söder för att möta upp han och Kevin. Absolut tänkte jag och satte mig på pendeln igen. Jag var däremot väldigt tydlig med min order att dessa herrar skulle möta upp mig vid södra station när jag anlände dit. Så vad får jag veta när jag är framme? Jo att samma unga herrar va och "busade" vid Hornstull. Tack för den boys! Fast okej, en promenad på Söder en lördagkväll är ju aldrig fel så jag gick och mötte upp dom vid Zinkensdamm. Vi bestämde oss sen för att hämta vattenpipan och röra oss någonstans med den (Ja, vi vet att det är september). Sagt och gjort valde vi att styra kosan mot klassisk södermark, nämligen det vi kallar berget. Nu var vi visserligen alldeles för sena för att klippa solnedgången och det blev inte värst mycket till nazihäng men en öl och stans bästa utsikt kan räcka långt.
Nu blev det visserligen inte så länge vi satt där men tillräckligt länge i alla fall för att börja frysa. Vi tog då första och närmaste tub tillbaka till Kevins tillhåll och funderade ut var slutet av kvällen skulle ta vägen. Det lutade åt en rulle. Men där någonstans mitt i allt hade Criffää och Niffää bestämt sig för att åka in till stan så jag lämnade 1060 (internt, försök inte förstå) och Flemman åt sitt öde och mötte upp Runbys stoltaste grek och hans bondevän. Väl med dom hände inte så värst mycket. Criffää var väldigt övertaggad av många olika tänkbara anledningar och försökte visa de för dom flesta vi stötte på. Det slutade i alla fall med att vi tog en nattmacka på Subway och sen tog vi tåget hem till mig där vi youtube-ade några timmar.
Så kom då söndagen. Det betydde den här gången även Bajenmatch. Men snälla, Malmö borta? Ja ni vet ju. Det roliga i sammanhanget var att våran egen Falconsoffa fick sig en ny bekantskap, nämligen Joel. Lite oväntat måste jag säga men långtfrån dåligt. Har inte fått något riktigt tillfälla att hänga med honom efter Maggan så det va väldigt välkommet. Så jag, Joel och Flemman (Criffää försvann nån gång där mitt i utan att vi ens märkte det) köpte hem lite käk från Express och strökollade på Sunderland-Wolves medan Joel gick loss på alla detaljer på hans segling i somras. Den grabben och sjuka stories asså. Det slutade i vilket fall som helst med att vi skjutsade hem honom och sen satt jag och Flemman och snackade lite om utbildning och framtid utanför hans hus. Sen åkte jag hem själv för att "ta kväll" med en cola och lite La Liga. Ganska tråkig match och Villareal måste ju börja vinna nu. Om man nu bryr sig om Villareal. För mig kan dom gärna åka ut, då kanske Eguren kommer tillbaka till Bajen. Ja, jag vet men jag måste få drömma i dessa tider!
Det va det det som man kanske säger och nu tänker jag välja alternativ 1. Lägga mig i soffan och slå på en halvkass rulle tills jag somnar. Men jag hoppas jag slipper slemmet och febern imorn. Det börjar faktiskt bli dags att jobba igen. Men er värktablett i medicinskåpet återkommer som alltid.
PEACE!
Brännande passion i en mental istid
Jag orkar inte längre analysera vad som gör att vi är så totalt värdelösa nu. Det känns som att det inte spelar någon roll längre. För varje gång man tror att man hittat en nyckel till att bryta trenden så motbevisas det direkt. Och om vi inte själva gör det, så gör Martin Hansson det. Nog sagt!
I övrigt känner jag mig lite likgiltig just nu. Det känns som att mycket händer omkring mig men jag har svårt att beröras av det. Jag mår egentligen inte dåligt av det, men det känns lite konstigt att ha hamnat i nåt slags gränsland där känslorna inte riktigt kan slå sig in. Den senaste veckan är det som att jag måste tänka ut hur jag ska se på en situation. Jag är i toppform med Snappers och vi vinner matcher, Fan då ska jag va glad. Fan jag ska upp om bara några timmar, fan då måste jag ju känna ångest. Fast nej, känslorna får inget utlopp. Och även om jag för vissa stunder verkligen kan känna att nu är jag glad, eller nu är jag ledsen så känns det som att kroppen automatisk mest skakar av sig det utan att lämna något större intryck. Men det känns ändå som att det är på både gott och ont. Visst är det lite konstigt att jag fortfarande inte kunnat känna någon större längtan till Asien-äventyret men å andra sidan så har jag inte kunna känna saknad eller besvikelse över allt med Jenny och så vidare. Jag vet inte riktigt vad det är men på något sätt så känns det som att jag varje natt innan jag somnar går igenom vad som hänt under dagen och oavsett både positiva och negativa intryck så tar jag det med en axelryckning, vänder på kudden och somnar. Det är lite för abstrakt för att förklara det och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag vet egentligen inte ens om jag vill ta mig ur det. Likgiltighet.
Däremot va det galet skönt att blogga just nu. Och trots att Black Stone Cherry kanske inte är den ultimata bloggmusiken så känner jag verkligen att jag går in i min lilla tankevrå och låter fingrarna jobba. Det är den här känslan jag har saknat ett tag nu så jag kan ju bara hoppas att den infinner sig lite oftare. Man blir lugn av det, rent ut sagt harmonisk. Och jag vet hur eller varför men efter en liten bloggsession så känner man sig renad. Så enkelt e det bara. Så om ni tycker att jag bara babblar på om mest ingenting alls så får det va så.
För det är svårt att skriva någonting konstruktivt om något som hänt när man inte kan sätta in känslor i det. Det blir inte samma sak och då tröttnar jag på en gång. Men samtidigt vill jag verkligen stanna i detta mode ett tag till för att koppla bort tankarna. Det har blivit mycket bloggning om just mina olika känslolägen ett tag och ni kanske förstår nu att det går väldigt upp och ner. Men samtidigt så har jag fastnat någonstans i mitten. Det är bara gråzoner just nu. Eller jag vet inte.
Jag behöver en fest nu kännner jag. För är det någonting som lyfter upp mig till närmaste eufori så är det dessa underbara människor på en lagom spårad tillställning. Jag missade ju två i rad där för att jag valde att fokusera på andra saker. Är man efterklok så gjorde jag ju bort mig men såna smällar får man ju ta. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att inte missa några mer innan vi åker. Och det är ju inte så att kalendern är tom direkt. Redan nu på fredag är det ju kräftskiva för dom typ 20 coolaste och man blir ju hedrad av att bli inbjuden, det måste man ju säga. Och sen nästa helg är det ju party bortom civilisationen hos Linn. Sen har jag och Flemman börjat viska om någon slags "avskedsfest" i mitten på november och även om det än så länge bara ligger på ritbordet så skulle jag gissa att det kan bli nåt riktigt bra. Jag tycker vi lyckades rätt bra senast (om man bortser från musiken, INTE vårt fel) och jag tror folk gärna dyker upp på våran nästa tillställning. Men vi har planerat lite med inbjudningarna och om ni tycker gallringen till Idol är jobbig så har in inte sett våran än. Alla ni som kommer att befinna er på festen ska känna sig jävligt speciella rent ut sagt. För det är er vi har festen för, Det är er vi kommer sakna alla veckor vi är ute och äventyrar och vi ska ge allt vi har för att ni får en sista galen kväll med oss. I allafall för det här året!
Oj nu kanske jag nästan lämnade lite för mycket information på en och samma gång. Vet inte om min festplanerarkamrat samtycker till detta men i så fall så får jag ta den smällen och skylla på att jag inte kunde hjälpa det. Det ville ut ur huvet och då är det så. Det är min blogg, ofta jag lämnar ute något.
Fast nu blev det nästan för mycket Black Stone Cherry på en gång. Det här håller inte. Får bli lite MGMT nu så får vi se vart det leder. Och så en rapé på det. Lysande. Oj vilket meningslöst stycke. Haha. Se det som en övergång, en brygga. Eller nåt i den stilen.
Nej jag måste börja plugga nästa år, så är det bara. Tror verkligen inte jag skulle överleva ett år utan att gå vidare i livet. Känns ju redan nu som att jag har fastnat i den här tillvaron jag är i nu och även fast jag oftast njuter av det så kan man inte alltid stanna på samma plats. För det kanske är lite därför jag hamnat i detta träsk av likgiltighet. Jag gör samma saker om och om igen att det blir rutin och då kan jag inte uppskatta det på samma sätt. Och eftersom livet går på rutin så har jag svårt att låta negativa saker påverka mig också. Känns som att jag behöver kasta mig in i stormen igen och känna att det blåser. Låta livet fånga mig helt enkelt. Men två månader kvar. Det är ingenting. Sen väntar något nytt, något stort. Och efter det finns det inga vägar tillbaka på samma väg. Då väntar nya vägar och jag har makten att bestämma precis vilken väg jag ska välja och jag hoppas jag har makten att välja ut alla godbitar från det jag har nu att ta med mig på den vägen. Jag säger som kören i Bajenbussen: Frrrraaaamåt!
Men för att återkoppla lite till Bajen igen (ursäkta men som jag sa så är det Bajen som berör mig just nu) så måste jag ändå få säga ett par saker om de nya "skandalscenerna" på Söderstadion. Ni vet mycket väl att jag är emot allt som skadar vår förening (kanske inte bengalerna men ändå) och jag tycker verkligen det är sjukt onödigt att riva ner nät och försöka storma planen. Samtidigt kunde jag inte annat än att känna förståelse för det ikväll. Jag är faktiskt bara glad att det finns någon passion kvar i Bajen. Vi spelar med ett lag som knappt verkar bry sig om hur det går så länge dom får sina feta löner och just nu ger jag inte mycket för det. Men vi har fortfarande en publik som står upp och brinner för det här. Det är onödigt att det ska komma till utlopp på det här sättet, men det är i alla fall ett sätt att markera. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att något sånt här skulle hända på någon arena ute i landet. "Det är bara i Stockholm vi har dom här problemen" säger slipsnissarna i kör. Men fan, tänk efter lite. Finns det någon annanstans i detta avlånga land där passionen är starkare. AIK va på väg att åka ur 2004, publik försöker storma. Djurgårn är på väg att åka ur i år, publik försöker storma (eller i alla fall gå in på planen) och nu händer samma sak i Bajen. Men det jag vill säga med det här är att det är här i den svenska fotbollens huvudstad, de riktiga känslorna finns. Och nu pratar jag inte om antalet medgångssuportrar, där står min åsikt fast. Men jag pratar om dom som faktiskt visar passionen och visar att kärleken är äkta. Den finns bara här. Och självklart kan passion övergå i frustration och bägaren rinner över. Men jag ser hellre att man verkligen visar sina känslor än att bara låta det som i det här fallet, en nedflyttning, ske. Och ingen kan komma och säga att vi är plast, att det är en hobby. Vi har passionen och vi har stoltheten. Och vi vet att vi reser oss igen, tillsammans. Sen skiter jag i vad som händer när Elfsborg blir ett skitlag igen eller när hockeysäsongen börjar i Göteborg. Det är inte samma sak som för oss. Punkt!
Men dags att sova nu. Ska tillbaka till jobbet imorgon och kan va rätt skönt att få några timmar tillsammans med kudden först. Men er bengal i publikhavet återkommer med nytt så fort det finns tillfälle och lust. Håll ut!
PEACE!
Hata GAIS!
Det är natt. Det är höst. Jag sitter vaken, inte för att jag inte kan sova, utan för att jag inte vill sova. Jag har nu i typ 45 minuter surfat runt på nätet utan att egentligen inte hittat något kul att läsa eller kolla på så jag börjar få slut på idéer. Spotify fick sig en runda också men nu när jag återigen klättrat förbi Flemström i antal låtar så kändes det nästan meningslöst igen. Det är sjukt det här med bloggen egentligen. Jag kan gå runt hela dagar och verkligen känna mig så chocktaggad på att skriva om saker och funderingar. Sen när jag väl sätter mig, lutar mig tillbaka och knäcker en bira så känns det som att någon tejpar ihop mina fingrar. Så det första stycket är otroligt tungt att klara sig igenom. Sen känns det på något sätt att det släpper. Fan det har blivit som min träning. Jag är taggad hela tiden att jag till exempel ska ut och springa någon kväll, sen när jag väl har tid så tar jag inte tag i det fast jag vet att det är otroligt skönt när man kommit in i det. Jag vet inte hur jag ska lösa det här riktigt. För bloggtaggningen är definitivt tillbaka. Nu måste jag bara känna att jag verkligen tar tid till det. Ajja nog om det...
Nya, Gamla, Nygamla Ullevi eller va fan den nu heter det här året måste ju vara årets skämt till arena. Jag har nog aldrig blivit mer besviken på en arena än vad jag var när jag klev upp på bortaläktaren igår. Det va nog den absolut sämsta bortaläktare jag har skådat om man bortser från alla tillfälliga träläktare vid idrottsplaner likt Grimsta och Starke Arvid. Jag orkar inte ens gå in på varför den va så dålig. Men om jag säger såhär, Hur fan kan man bygga en ny modern arena som redan vid invigningen ser lika sliten ut som utrymmena under Råsunda? Och hur tänker man när man låter en ståplatsläktare för bortasupportrar vara en hel kortsida lång men endast typ 7 rader hög. Nej jag förstår det inte. Och att man dessutom har någon slags jalusilösning högst upp där förvirrade, alkoholpåverkade supportrar bestämt måste föra oväsen mot är bara en skam för alla idrottsarenor i detta land, Vångavallen inräknat. Nej fyfan säger jag bara. Göteborg må spela om guldet, men dom gör det på ett stort skämt till arena. Avgå Alla!
Kungliga Snappers. Vi spelar med precis fullt lag mot ett lag vi för ett tag sen förlorade mot. Vi ligger under med 2-0 ganska snabbt och det ser inte ljust ut. Vad gör vi då? Jo vi krigar sönder och vänder hela tillställningen och med matchens sista spark (ska tilläggas att vi ska tacka vaktmästaren på Norrvikens IP för det) så avgör vi till vår egen favör. Känns det igen? Ja det har hänt förr. Bara Snappers. Älska!
Avgå osmidiga människor. Hur kan man totalt sakna empati och inte låta en person åka med på nattbussen för att ens terminkort inte börjar gälla föränn två timmar senare eller att han har en rad för lite att stämpla remsan på. Jag förstår det inte. Klart som fan att dom kan gnälla om någon börjar gnälla. Men tror du allvarligt att jag hade stått och tjafsat med dig i tio minuter om jag hade kunnat skaffa en biljett via sms på en sekund eller hade möjlighet att köpa en remsa? Nej såna människor som dig är inte värda någonting. Gubbe!
Fan va bra jag har mått den senaste veckan! Efter ett långt och väldigt skönt samtal i onsdagens kväll har jag verkligen känt livet pulsera i ådrorna igen och jag har verkligen den senaste veckan inte tagit något för givet och bara njutit av allt underbart umgänge jag har omkring mig. Det som inte dödar, härdar sägs det. Och jag förstår vad det handlar om. Det va underbart att bara sitta och snacka skit en hel kväll med Indianbyn i torsdags, makalöst skönt att va tillbaka i G-salen i lördags. Ofantligt härligt att utnyttja en kväll med vattenpipa, bira och sköna samtal längst ute på Kastellholmen i fredags. Det är svårt när livet är emot än, men när man lyckas vända på myntet så känner man sig redan starkare än innan och nu är jag tillbaka på fötter igen. Visst finns det stunder där man skickas ner tillbaka mot marken, men det är inga problem att hoppa upp igen och vandra vidare. Nu ser jag enbart ljust på en fin framtid. Två månader till det stora äventyret. Tagga!
Ni kan på tal om G-salen se fram emot en ny välregisserad film inom kort. Arbetet ligger just nu på förberedelsestadiet men förväntas klippas inom några dagar. Jag hoppas ni har tålamod att vänta för det är det värt. Jag kan nog våga säga att detta kommer bli vår bästa produktion hittils. Fiiiint ändå!
Nej, blogglusten dog helt igen. Har en helt del egentligen att berätta om den här helgen men nu känns det inte kul längre. Men er livsnjutare i vimlet vill tacka för det senaste veckan. Det är ni som får mig att surfa på höga vågor!
PEACE!
Kom änglar...
Vad hände egentligen? Hur hamnade jag här och varför gick allt så fort. Det är som att sitta i ett upplyst rum utan fönster och någon bara släcker lampan. Plötsligt är allt borta och jag hann knappt reagera innan jag såg mig själv fly ifrån det för att hitta tryggheten någon annanstans. Men jag grubblar egentligen inte över min reaktion. Den enda frågan som dyker upp i mitt huvud är just varför?
Det va väl kanske oundvikligt, det va kanske det absolut bästa. Försöker man se det i ett större perspektiv så inser man att det nog va helt rätt, men det spelar inte någon som helst roll när hjärtat berättar sin egen historia. Jag vet att det inte finns någon väg tillbaka, men jag vill inte gå vidare. Det gick för snabbt.
Det är inte mycket jag fattar av allt som hänt det senaste dygnet och hur tillvaron vänts upp och ner och blivit något helt annat som jag inte känner igen. Jag ser på mina vänner som står kvar precis som jag vet att dom alltid kommer göra, men jag känner inte igen mig själv i deras närvaro. Jag är någon annanstans men har inte lyckats lokalisera var jag befinner mig.
Jag klarar inte av att vara så besviken jag borde vara för att jag är så ledsen, men jag klarar inte av att vara så ledsen som jag vill va för att jag är så besviken. Det är för mycket att ta itu med på samma gång och det leder bara till total tomhet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Jag ser morgondagen framför mig och vet att den snart har nått gryningen. Men samtidigt så är dagens mörker något jag inte vill lämna.
Jag vill tänka tillbaka på lyckliga stunder och undra var på vägen till idag allt gick så fel. Hur kan någonting så underbart, förändras på så kort tid. Och hur kan jag inte på något sätt förstå hur jag ska förhålla mig till det. Inga ord kan förklara det för mig för mitt hjärta vill inte lyssna.
Flemman är nog den som ändå lyckats sätta fingret på det bäst idag. Även att vara ledsen och arg kan vara skönt för då vet man i alla fall att man känner någonting. Även fast det gör ont så känner man att man lever och det är inget annat än nyttigt för själen.
Jag vet att jag efter en tid kan titta tillbaka på allt och förstå allting, utan att ångra någonting alls. Jag kommer veta att jag inte kunnat göra något annorlunda, att det liksom bara blev som det blev. Men just idag, just inatt går det inte att tänka logiskt. Hjärtat slets itu på fler än ett ställe och blöder utan att jag kan stoppa det. Och även om jag kunde lappa ihop det på en gång så tror jag inte jag vill det. Jag är inte beredd på den nya verkligheten riktigt än.
Varför är den stora frågan, men det finns också ett stor "hur?" i det hela. Hur kunde det sluta så här? Av alla möjliga olika konstiga, märkliga, sorgliga, bittra sagoslut så hade jag aldrig kunnat se det här komma. Jag har lärt mig i livet att plötsligt är allt förändrat men aldrig väntat mig att just detta var möjligt. Jag trodde det i alla fall inte om dig.
Men jag hatar inte dig, jag hatar att jag älskar dig. Jag kommer inte glömma dig, men jag kommer glömma att jag saknar dig. Jag vill vara med dig, men jag vet att jag inte kan. Vägen slutar här och det finns ingen återvändo. Jag vet bara att jag inte tänker lämna vägen så som den ser ut just nu. Det ska inte få sluta såhär. Jag vill inte titta tillbaka på det här och se hur allt slutade. Jag tänker göra allt för att istället minnas hur det började.
Och faktum är att jag ångrar ingenting. Jag hatar att jag tillät mig själv hamna i den här situationen, men jag är stolt att jag inte gav upp. Jag lovade mig själv att försöka allt jag kunde, och jag svek inte mig själv.
"Om" eller "om inte" dyker självklart också upp någonstans mitt i allt men jag vet att man inte kan tänka så. Det kanske kunnat vara annorlunda, det kanske hade varit samma sak. Det kanske hade funnits mer tid, det kanske skulle blivit värre. Men det spelar ingen roll.
Nu hittar jag inte fler tankar att sortera. Jag antar att det kommer bli en lång natt. Men jag hoppas jag vaknar upp med nytt hopp om en ny verklighet, en verklighet där jag vet att allt som faktiskt betyder allt, fortfarande finns kvar.
Jag kommer igen!
PEACE!
Winnerbäck säger det bättre än mig ikväll...
När stiger röken
från vårens eldar
Visst var det något som hände
eller är det jag som drömmer
Du är bättre än du vet
Mycket större än du vet
Men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
Det gör man där vi kommer från
jag förstår dig bättre
Vill du nåt så vet du vart jag finns
PEACE!
Stanna tillvaron en stund, dags för lite bloggning!
Jag har varit taggad på att blogga ett ganska bra tag nu men har aldrig riktigt funnit tiden till det. Det känns som att jag hela tiden har något på gång och när jag väl känner att jag har en kväll på egen hand där jag kan göra saker som att luta mig tillbaka till en trevlig film eller för den delen blogga så dyker det genast upp något som drar iväg mig. Däremot är det inte sagt att jag lider något ut av det. Ni vet allihop att jag älskar full fart och så får det gärna fortsätta. Men jag önskar faktiskt jag hade lite mer tid över för att blogga. Jag vill på nåt sätt hitta tillbaka till min bloggtaggning jag hade för nåt år sen när jag dundrade ut ett tiotal inlägg i månaden som dessutom hade både ett brett och djupt innehåll. Jag tror inte jag någonsin återvänder till någon styrd bloggskrivning som till exempel mina veckoinlägg. Jag känner mig alltför bra vid det här laget så jag vet att det inte kommer hålla en lång period. Men bara det att kunna uppdatera mycket oftare så att jag få med mycket mer av allt det som händer omkring mig.
Jag satt och läste min utskrivna blogg från hela året 2007 och insåg vilken otrolig skatt det är jag själv knåpat ihop. Nu när minnena från det året börjat blekna är det otroligt kul och nostalgist att få dyka ner och återuppleva allt det roliga, och för den delen tråkiga också. Så jag vill komma tillbaka till det, vill berätta så mycket mer om allt jag gör och det finns ju så många anledningar till det också.
Jag har alltid förstått att min blogg är läsvärd. Jag får nästan enbart positiv kritik för mitt sätt att skriva (ska väl i så fall vara herr Eriksson som klagar på meningslöst innehåll, långa inledningar eller att han själv är omnämnd för lite) och även om allt jag gör inte alltid är så intressant så känns det som att mitt sätt att beskriva dom ändå gör det roligt.
Att jag dessutom älskar att skriva av mig om precis vad jag vill är inget jag insett nu men jag har däremot inte kunnat känna motivationen till att sätta mig ner och börja och det vill jag hitta tillbaka till för att skriva av sig är verkligen renande och oavsett vad man väljer att skriva om så är det som meditation för mig.
Men om jag ska försöka få till något slags innehåll i det här inlägget också. Det är som jag redan påstått en väldigt händelserik tid just nu och det har varit så väldigt länge. Det känns verkligen aldrig som att det blir en lugn period någonstans. Och även om jag älskar att vara mitt uppe i det så kanske det inte alltid är så bra för man hinner aldrig riktigt reflektera över det man gjort, det man ska göra och kanske också vad man egentligen vill.
Men jag pallar inte riktigt låta det här bli något djupsinnigt inlägg. Jag märker också nu att jag inte har all tid i världen att skriva klart det här. Egentligen vill jag också powernapa lite men nej, det får bli någon annan gång. Nu är jag igång och då ska jag också fortsätta.
Black Snappers! Black Snappers fyllde i helgen tre år utan några större firanden. I alla fall inte från min sida som ägnade helgen åt att jobba och sen mysa med min sötnöt till flickvän. Det var definitivt ingen dålig helg och dessutom var det ganska skönt att för en gång skull ta det lugnt med alkoholen. Visserligen var jag ute med de beryktade HLD-gänget med flera i fredags och drack några öl på Koh Phangan på söder. Men det tycker jag ändå inte riktigt räknas. I alla fall inte om man ser till mina normala alkoholvanor i veckosluten. Och allt är ju trots allt relativt.
Men Snappers va det ja. Vi har ju som ryktet säkert redan berättat för er nått till Semifinal i gruscupen efter en otroligt stabil insats i kvartsfinalen. Vi mötte ett lag som var snäppet vassare än oss men vi spelade taktiskt smart med vårt igelkottsförsvar och giftiga kontringar. Vi har nog alla i laget insett att det är så vi ska plocka poäng mot de tuffare lagen och än så länge har det fungerat väldigt bra. Vi lyckades ju även kryssa mot storlaget F12 i höstpremiären på den nya hemmaarenan Norrvikens IP och det är en otroligt bra insats. Sen att det va Måsen som räddade oss spelar inte så stor roll. Vi vet att han är kung och därför så vet vi att om vi gör vårt jobb så kan vi även släppa till lite chanser. Tror han faktiskt vill ha några skott på sig i alla fall.
Sen nu i måndags så blev det en övertygande seger mot bottenlaget Numbnutz fast där resultatet inte riktigt speglade matchbilden. Snappers ställde upp med en riktigt offensiv uppställing men vilade på ett urstarkt försvar. Den nyckeln gav Snappers ohyggligt många chanser och trots att ineffektiviteten lös igenom många stunder så lyckades vi ta en 4-0 seger som definitivt gav mersmak. Dessutom har min egen insats höjts till skyarna av flera medspelare som kanske min bästa match någonsin i Snapperströjan. Jag vet inte om jag är för ödmjuk men har svårt att ta in berömet ordentligt. Jag var visserligen nöjd och efter fyra assist så kan man ju inte direkt klaga. Och istället för att analysera för mycket så jag litar på Tobbes ord "Du va grym, så va de bara!"
Annars då, jo Lund hägrar ju nu på fredag. Har förstått att jag kanske inte kommer få så väldans mycket tid med Jenny eftersom hon faktiskt har fullt upp och jag är väldigt glad att Tobbe hänger med så att man kan umgås med honom en del. Nu vill jag inte få er att tro att jag ser honom som backup men ni fattar väl ändå att den huvudsakliga anledningen att jag åker till Lund ändå är för att vara med Jenny. Och trots att jag inte får så mycket tid med henne så är jag glad att få vara nära henne. Det betyder väldigt mycket för mig och jag är otroligt glad i hennes sällskap. Om det innebär att jag endast får sova med henne så tar jag det gärna. Puss på dig sötnöt!
FC Mastodont är ju förövrigt ett korpenlag också. Vart blixtinkallad för ett dygns lånekontrakt igår för att hjälpa dom dryga ut deras serieledning. Det gick väl sådär då vi förlorade med 1-0 trots ett stort spelövertag. Men jag skyller inte förlusten på min egen insats utan på att lagkänslan i det laget kanske inte är den bästa. Om man säger så här: Jag har inte på tre år sett en tillstymmelse till att tåv lagkamrater hamnar i vilt slagsmål på bänken för ett gult kort i Snappers. Så ja det finns en skillnad. Men jag orkar inte gå in mer på det men om jag fick ut någonting av att spela med mastodonterna så är det att jag aldrig kan vara en lyckligare spelare än när jag spelar med Snappers. Black at Heart!! (och nej, det har ingenting med Solna att göra!)
Nu börjar det nog bli dags att avrunda här för jag måste ner och jobba ett par timmar till. Sen ska jag möta upp Tobbe och Måsen för att kolla Maltamatchen i efterhand. Så nu blir det mobiltystnad för min del för att undvika resultatrapporter. Återkommer kanske med mer roligt ikväll eller någon annan dag. Men ha det gött allihopa!
Juste en sak till. Snart är det Göteborg borta. Jag tror definitivt inte på seger men när det är dags för årets andra riktigt stora bortaresa kan jag inte vara annat än taggad ändå. HATA GÖTEBORG! FORZA BAJEN!
PEACE!