Grön & Vit
Derbyt på Råsunda den 20:e April 2009 går till historien som en av de bästa och skönaste derbyupplevelser jag varit med om hittills. Egentligen ska man inte ranka derbyn eftersom alla på sitt eget sätt präntat in sig i mitt hjärta, både på gott och ont. Men jag tror nu när jag smält måndagskvällen och sett matchen i repris två gånger att det va det näst bästa jag upplevt på Råsunda genom alla mina år som Bajare. Det enda som faktiskt slår den här upplevelsen är det fullkomligt underbara höstderbyt mot AIK 2006 och alla ni som vet vad jag pratar om och var där vet varför så därför behöver jag inte ens förklara. Däremot kan jag och ska jag förklara varför derbyt i måndags nästan väckte samma känslor som den kyliga men ändå stekheta kvällen för 2,5 år sedan och jag gör det genom tio punkter. Detta är alltså tio förklaringar till varför jag aldrig ville gå hem från Råsunda i måndags.
1 - Resultatet: Givetvis är ett derby aldrig fulländat vid annat än tre poäng och på sättet vi vann den här matchen är resultatet en stor del till den magiska upplevelsen. Vi vänder ett underläge och vägrar att förlora. Vi gör det tillsammans, spelarna på planen och klacken på den södra läktaren. Det är VI som är Hammarby!
2 - Platserna: Jag var lite småsur innan matchen att vi var ute så sent med och skaffa biljetter när vi missade Södra Nedre. Jag visste visserligen att Södra mellan fungerar nästan lika bra men trodde inte alls det skulle va samma grej. Men när vi fick platser precis i mitten nästan längst ner på mellan var det inte bara bra platser utan kanske de bästa jag har stått på bland betongen ute i Solna. Förutom att man såg allt så bra från den positionen så var det helt underbart att kunna sätta sig på räcket de sista minuterna och bara suga in den massiva kärleksfulla känslan som dundrade genom luften. Jag ryste inte då men gör det nu vid tanken när hela Södra gungade samtidigt som den norra läktaren tömdes rekordsnabbt.
3 - Motgångarna i första halvlek: 0-1 i baken efter drygt tio minuter och ett solkart mål som aldrig godkändes kvarten senare gjorde att man minst sagt var frustrerad. Men det är i dessa lägen man är som allra stoltast att vara grönvit i själen. Trots känslan av att allt gick emot vänder vi det till en enorm styrka och stämningen bara ökar. Minuterna efter det bortdömda målet var det kaos på den södra läktaren och volymen steg högt upp i den mörka kvällshimlen. Vi vägrade helt enkelt att slås ner av skitmål i baken och inkompetenta domare. Vi visade istället att vi aldrig viker ner oss och det är nåt unikt och starkt vi alltid ska va stolta för.
4 - Ölburken: Jag tycker givetvis att det bara är idiotiskt att kasta in saker på planen oavsett hur frustrerad eller arg man är. Det enda det leder till är svarta rubriker i kvällstidningarna och risk för avbrutna matcher. Så det är inte därför jag tar med detta som en anledning. Utan istället vill jag lyfta fram Mikkel Jensens aktion. När ölburken flyger in börjar Dembo direkt att gestikulera och se ut som en jättebebis som vill hem till mamma. Man börjar fasa över att domare Johannesson ska ta tillfället i akt och bryta matchen men när man tittar upp så ser man att Jensen börjat springa. Och efter en 80-metersrusch där man tror att han ska mana publiken till att lugna ner sig skäller han istället ut Dembo för hans löjliga fasoner, får bort ölburken och man ser tydligt på hans kroppspråk att han aldrig tänker ge massmedia, domaren eller Big Dumbo chansen att förstöra festen. Det är så en kapten ska agera. Kung Mikkel!
5 - Baklängeshoppen: Två gånger i matchen manade klackledarna oss att vända på oss och "hoppa om du älskar Hammarby" och när man ser videoklippen efteråt så ser man vilken otrolig effekt det ger. Och även just där och just då var det både härligt och grymt att se alla stå vända bort från planen och bara röja. Ena gången var det väl lite dålig tajming då det var precis vid en DIF-hörna men kanske gjorde det saken bättre. Jag älskar i alla fall sådana här inslag där man dels prövar något annorlunda som höjer stämningen och dels visar att fotbollen till minst lika mycket del handlar om det som händer på läktaren. Så länge vi röjer på läktaren kommer fotbollen aldrig att dö och baklängeshoppen var ett underhållande och underbart bevis på det.
6 - Igor Armas: När han värvades vågade jag inte riktigt jubla. Det luktade videojugge lång väg men röster höjdes om att det var en spännande värvning redan på försäsongen. Nu har jag sett honom i fyra matcher och min kärlek för honom växer för varje match av två anledningar. Dels visar han en enorm inställning och ger allt han har i varje situation. Och då spelar det på nåt sätt ingen roll om han inte är världens bästa spelare. Dels så påminner hans sköna utstrålning om en viss Sebastian Eguren. Visserligen tror jag aldrig han kan ta en större plats i mitt Bajenhärta än vad Eguren gjorde, och fortfarande gör, men det han visade efter hans stoplnick och sitt spel är att han är min nya favorit i Bajen.
7 - Tifot: Jag tänker inte sitta och säga att det va överdrivet snyggt, inte heller speciellt avancerat men efter år av misslyckade tifon var det här ett stort steg i rätt riktning och det här är precis vad jag saknat i tifoväg inom Hammarby. Tidigare år har vi alltid försökt oss på nyskapande och väldigt avancerade tifon vilket istället blivit totala fiaskon som våra antagonister skrattat länge åt. Men måndagens tifo var enkelt och stilrent som lyckades fullt ut. Och med en lika enkel men fruktansvärt klockren banderoll var det klart godkänt. Så jag hoppas verkligen att vi fortsätter på den inslagna vägen och till slut så kan vi också göra grymma tifon. För det är nog fan det enda vi inte är bäst på, på de svenska läktarna.
8 - Djurgården: Det snackades mycket om "krisderbyt" innan matchen men trots att spelet långt ifrån var bländade så visade vi i alla fall att vi har långt ifrån samma problem som våra blåblå fiender. Djurgården var bara helt enkelt usla i nästan allt dom gjorde och inte ens objektivt kan jag tycka att Djurgården på något sätt uttryckte något annat än en skam för deras egna klubbmärke. Jag trodde verkligen jag skulle sakna Tauer men det var fan ännu mer underhållande att titta på Haginge. Han var verkligen utstuderat usel. Och Oremo, spelade han ens? Nej fortsätter det så här så blir det Superettan nästa år.
9 - Publiksiffran: Det här kanske ni tycker låter väldigt konstigt och på ett sätt kan jag väl hålla med om att det inte alls är bra med bara 16000 på ett derby och att en match som AIK-Halmstad drar mer folk. Men å andra sidan håller jag inte med om att det SKA va över 30k på ett derby. För med för höga publiksiffror på ett derby brukar det nästan alltid innebära för mycket "turister","barnvagnar" och "flickvänner". För vilka är det som sviker när publiksiffran sjunker. Inte är det dom som brinner för Bajen i alla fall. Och i klacken blir det mer folk som verkligen förstår att man är där för att sjunga och hoppa för Bajen och då blir stämningen så mycket bättre. Det är då vi kan skapa det där fullkomliga stödet spelarna på planen behöver och det är dessa stunder vi visar europeisk toppklass när det gäller att skapa atmosfär. Och jag skiter faktiskt helt fullständigt i om det är glest på Östra nedre eller om "Djurgårdsfamiljen" hellre sitter hemma och kollar gamla hockeyrepriser. Nej jag går på fotboll minst lika mycket för stämningen på läktaren och den är ALLTID bäst när publiksiffran är lite lägre.
10 - Efter matchen: Norra läktaren är helt tömd på gårdare medan hela södra fortfarande röjer loss när Poppen ger oss en sång. Överallt ser man de grönvita halsdukarna och hör den ekande sången. Jag förstår givetvis att det alltid är lättare att röja efter en seger än efter en förlust men det spelar ingen roll, för den där magiska känlsan man har efter derbyseger är obeskrivlig. Det enda man kan säga är att just då känner man sig odödlig. Hjärtat skenar iväg och rösten blir alldeles hes. Man försöker samtidigt som man låter alla instängd frustration sippra ut genom total glädje suga in allt omkring sig. Man njuter för fulla drag och vill att livet alltid ska va precis som den stunden. Alla problem blockeras för en stund och man svävar högt uppe bland molnen. Det är bara så fulländat vackert och man vill aldrig vakna ur den verkliga drömmen.
Givetvis finns det en del negativa saker också men varför ens ta upp dom efter en sån underbar kväll. Istället låter vi resultattavlan tala för sig själv. Hammarby: 3, Djurgården: 1. Det räcker så!
PEACE!
1 - Resultatet: Givetvis är ett derby aldrig fulländat vid annat än tre poäng och på sättet vi vann den här matchen är resultatet en stor del till den magiska upplevelsen. Vi vänder ett underläge och vägrar att förlora. Vi gör det tillsammans, spelarna på planen och klacken på den södra läktaren. Det är VI som är Hammarby!
2 - Platserna: Jag var lite småsur innan matchen att vi var ute så sent med och skaffa biljetter när vi missade Södra Nedre. Jag visste visserligen att Södra mellan fungerar nästan lika bra men trodde inte alls det skulle va samma grej. Men när vi fick platser precis i mitten nästan längst ner på mellan var det inte bara bra platser utan kanske de bästa jag har stått på bland betongen ute i Solna. Förutom att man såg allt så bra från den positionen så var det helt underbart att kunna sätta sig på räcket de sista minuterna och bara suga in den massiva kärleksfulla känslan som dundrade genom luften. Jag ryste inte då men gör det nu vid tanken när hela Södra gungade samtidigt som den norra läktaren tömdes rekordsnabbt.
3 - Motgångarna i första halvlek: 0-1 i baken efter drygt tio minuter och ett solkart mål som aldrig godkändes kvarten senare gjorde att man minst sagt var frustrerad. Men det är i dessa lägen man är som allra stoltast att vara grönvit i själen. Trots känslan av att allt gick emot vänder vi det till en enorm styrka och stämningen bara ökar. Minuterna efter det bortdömda målet var det kaos på den södra läktaren och volymen steg högt upp i den mörka kvällshimlen. Vi vägrade helt enkelt att slås ner av skitmål i baken och inkompetenta domare. Vi visade istället att vi aldrig viker ner oss och det är nåt unikt och starkt vi alltid ska va stolta för.
4 - Ölburken: Jag tycker givetvis att det bara är idiotiskt att kasta in saker på planen oavsett hur frustrerad eller arg man är. Det enda det leder till är svarta rubriker i kvällstidningarna och risk för avbrutna matcher. Så det är inte därför jag tar med detta som en anledning. Utan istället vill jag lyfta fram Mikkel Jensens aktion. När ölburken flyger in börjar Dembo direkt att gestikulera och se ut som en jättebebis som vill hem till mamma. Man börjar fasa över att domare Johannesson ska ta tillfället i akt och bryta matchen men när man tittar upp så ser man att Jensen börjat springa. Och efter en 80-metersrusch där man tror att han ska mana publiken till att lugna ner sig skäller han istället ut Dembo för hans löjliga fasoner, får bort ölburken och man ser tydligt på hans kroppspråk att han aldrig tänker ge massmedia, domaren eller Big Dumbo chansen att förstöra festen. Det är så en kapten ska agera. Kung Mikkel!
5 - Baklängeshoppen: Två gånger i matchen manade klackledarna oss att vända på oss och "hoppa om du älskar Hammarby" och när man ser videoklippen efteråt så ser man vilken otrolig effekt det ger. Och även just där och just då var det både härligt och grymt att se alla stå vända bort från planen och bara röja. Ena gången var det väl lite dålig tajming då det var precis vid en DIF-hörna men kanske gjorde det saken bättre. Jag älskar i alla fall sådana här inslag där man dels prövar något annorlunda som höjer stämningen och dels visar att fotbollen till minst lika mycket del handlar om det som händer på läktaren. Så länge vi röjer på läktaren kommer fotbollen aldrig att dö och baklängeshoppen var ett underhållande och underbart bevis på det.
6 - Igor Armas: När han värvades vågade jag inte riktigt jubla. Det luktade videojugge lång väg men röster höjdes om att det var en spännande värvning redan på försäsongen. Nu har jag sett honom i fyra matcher och min kärlek för honom växer för varje match av två anledningar. Dels visar han en enorm inställning och ger allt han har i varje situation. Och då spelar det på nåt sätt ingen roll om han inte är världens bästa spelare. Dels så påminner hans sköna utstrålning om en viss Sebastian Eguren. Visserligen tror jag aldrig han kan ta en större plats i mitt Bajenhärta än vad Eguren gjorde, och fortfarande gör, men det han visade efter hans stoplnick och sitt spel är att han är min nya favorit i Bajen.
7 - Tifot: Jag tänker inte sitta och säga att det va överdrivet snyggt, inte heller speciellt avancerat men efter år av misslyckade tifon var det här ett stort steg i rätt riktning och det här är precis vad jag saknat i tifoväg inom Hammarby. Tidigare år har vi alltid försökt oss på nyskapande och väldigt avancerade tifon vilket istället blivit totala fiaskon som våra antagonister skrattat länge åt. Men måndagens tifo var enkelt och stilrent som lyckades fullt ut. Och med en lika enkel men fruktansvärt klockren banderoll var det klart godkänt. Så jag hoppas verkligen att vi fortsätter på den inslagna vägen och till slut så kan vi också göra grymma tifon. För det är nog fan det enda vi inte är bäst på, på de svenska läktarna.
8 - Djurgården: Det snackades mycket om "krisderbyt" innan matchen men trots att spelet långt ifrån var bländade så visade vi i alla fall att vi har långt ifrån samma problem som våra blåblå fiender. Djurgården var bara helt enkelt usla i nästan allt dom gjorde och inte ens objektivt kan jag tycka att Djurgården på något sätt uttryckte något annat än en skam för deras egna klubbmärke. Jag trodde verkligen jag skulle sakna Tauer men det var fan ännu mer underhållande att titta på Haginge. Han var verkligen utstuderat usel. Och Oremo, spelade han ens? Nej fortsätter det så här så blir det Superettan nästa år.
9 - Publiksiffran: Det här kanske ni tycker låter väldigt konstigt och på ett sätt kan jag väl hålla med om att det inte alls är bra med bara 16000 på ett derby och att en match som AIK-Halmstad drar mer folk. Men å andra sidan håller jag inte med om att det SKA va över 30k på ett derby. För med för höga publiksiffror på ett derby brukar det nästan alltid innebära för mycket "turister","barnvagnar" och "flickvänner". För vilka är det som sviker när publiksiffran sjunker. Inte är det dom som brinner för Bajen i alla fall. Och i klacken blir det mer folk som verkligen förstår att man är där för att sjunga och hoppa för Bajen och då blir stämningen så mycket bättre. Det är då vi kan skapa det där fullkomliga stödet spelarna på planen behöver och det är dessa stunder vi visar europeisk toppklass när det gäller att skapa atmosfär. Och jag skiter faktiskt helt fullständigt i om det är glest på Östra nedre eller om "Djurgårdsfamiljen" hellre sitter hemma och kollar gamla hockeyrepriser. Nej jag går på fotboll minst lika mycket för stämningen på läktaren och den är ALLTID bäst när publiksiffran är lite lägre.
10 - Efter matchen: Norra läktaren är helt tömd på gårdare medan hela södra fortfarande röjer loss när Poppen ger oss en sång. Överallt ser man de grönvita halsdukarna och hör den ekande sången. Jag förstår givetvis att det alltid är lättare att röja efter en seger än efter en förlust men det spelar ingen roll, för den där magiska känlsan man har efter derbyseger är obeskrivlig. Det enda man kan säga är att just då känner man sig odödlig. Hjärtat skenar iväg och rösten blir alldeles hes. Man försöker samtidigt som man låter alla instängd frustration sippra ut genom total glädje suga in allt omkring sig. Man njuter för fulla drag och vill att livet alltid ska va precis som den stunden. Alla problem blockeras för en stund och man svävar högt uppe bland molnen. Det är bara så fulländat vackert och man vill aldrig vakna ur den verkliga drömmen.
Givetvis finns det en del negativa saker också men varför ens ta upp dom efter en sån underbar kväll. Istället låter vi resultattavlan tala för sig själv. Hammarby: 3, Djurgården: 1. Det räcker så!
PEACE!
Inställning!
För det första måste jag svara på Tobbes väldigt konstruktiva kritik i sin kommentar där han allvarligt frågar var kvalitén den här bloggen alltid stått för tagit vägen. Men grejen är att jag har svårt att konstruera fram något riktigt vettigt att säga om den saken. En anledning är givetvis att jag inte alls känner passionen för bloggandet längre. Eller jag känner ofta att fan nu vill jag blogga men sen när jag väl sitter här framför tangenterna så vill det sig inte. Det är tråkigt, det tycker jag själv också men jag hoppas att jag på allvar ska hitta tillbaka. Däremot så ser det kanske inte så ljust ut just nu eftersom jag med flera olika metoder försökt få tillbaka den där känslan jag hade för kanske 1,5 år sen. Först försökte jag ju med alla listor men det vart rätt ointressant i längden. Dessutom var det rätt jobbigt att hitta på just spännande listor. Nästa försök var ju att börja med veckoinläggen igen men då kom pressen tillbaka och det va det sista jag behövde.
Sen kanske jag helt enkelt blivit för lat, eller kanske rentav för gammal. Eller ja gammal va väl ett värdelöst argument. Men grejen är att sen jag började jobba heltid så har nästan all min energi på dagarna lagts på jobbet och fastän att mitt jobb ofta verkar vara rätt lugnt så tar det på krafterna, åtminstone mentalt. Jag orkar kanske träna i två timmar men jag orkar inte riktigt släppa lös tankarna på samma sätt som förut. Kanske har jag liksom hamnat efter rent tankemässigt just för att jag inte behöver hålla hjärnan i trim på samma sätt som när jag pluggade. Det kan i alla fall vara en anledning fast för att inte överanalysera allt som Flemman så släpper jag alla dessa tankar om varför och istället konstaterar jag som säkert många av er tycker att den här bloggen inte ska leva vidare som vilken blogg som helst. Ska jag fortsätta så ska det vara med kvalité och i så fall så kanske inte kvantiteten spelar någon vidare större roll.
Hur som helst så sitter jag här efter ett långt och krävande träningspass på Hipen där vi sedvanligt kämpade tills att lamporna släcktes. Och ska jag på något sätt komma i form mentalt kan jag lika gärna sätta fart på det fysiska planet också. Men å andra sidan vet jag att jag är värdelös på att hålla alla mål jag sätter upp så det är lika bra att skippa det och istället ta en dag i taget. Nu fick jag en ordentlig genomkörare ikväll vilket säkert lämnar spår i form av värk lite här och där de kommande dagarna och det är ett skönt bevis på att man tränat. För stunden får det räcka och jag är nöjd.
Dessutom blev det här den första vita helgen sen operationen där jag inte hade något att skylla på. Visserligen kan man skylla på att jag har jobbat båda dagarna men eftersom det aldrig stoppat mig förut så ser jag det inte riktigt som en vettig anledning och väljer därför istället att se det som att jag valde en alkoholfri helg för att det inte kändes nödvändigt. Jag valde att tacka nej till erbjudandet att supa med Runby Front i fredags och satt istället och kollade Så ska det låta i min ensamhet. Och jag valde att tidigt göra upp lugna planer med Tobbe för att inte bli lockad till utgång igår. Och med facit i hand blev det ändå en riktigt skön helg där jag verkligen inte har något att klaga över. Och faktum är att det här va första helgen på väldigt länge där jag inte alls kände mig taggad på att dra ut eller festa. Visserligen finns det alltid anledningar till varför jag kände så men precis som innan väljer jag att se det som att jag helt enkelt ville umgås med mina kära vänner genom en lugn men rolig hemmakväll. Och jag måste säga att om man alltid går in med rätt inställning till varje situation i livet så behöver man aldrig känna sig besviken eller ångerfull i efterhand. Hade jag istället gått in för att supa gärnet den här helgen hade jag säkert känt mig smått besviken att det "bara" blev en hemmakväll med grabbarna. Inställning är så jävla viktigt. Och som vanligt kan jag inte komma ifrån att mitt motto för det här året verkligen betyder allt. No expectations - No regrets. Nej jag är nöjd helt enkelt.
Men det är också lite därför som man är lite arg på sig själv att man omedvetet bygger upp förväntningar inför det stundande derbyt imorn. Fan jag gick ju in med inställningen den här säsongen att oavsett hur det går så spelar det ingen roll så länge jag får ge utlopp för min kärlek och min passion för Bajen och allt runt omkring det. Men ändå så känner jag mig lite spänd och förväntansfull inför derbyt imorn. Kanske är det för att vi rent sportsligt sett verkligen behöver segern imorn och känslomässigt för att en seger mot Djurgården får en att sväva ett bra tag oavsett va vinsten egentligen innebär. Men samtidigt så vill jag inte stå på Råsundas färgglada stolar imorn med hjärtat i halsgropen och vilja gråta mig till sömn om det nu blir förlust. Men jag antar att jag bara är så mänsklig jag borde vara som supporter till världens vackraste lag. Det är ju trots allt Derby och är jag inte nervös innan eller om jag inte sitter och tänker på hur det kan sluta genom att dagdrömma om olika magiska avgörande för de grönvita så vore jag nog inte Bajare.
Annars tänkte jag en hel del på just det här när jag ensam vaken körde hem från Helsingborg under fredagens första små timmar. Hade vi för ett år sen förlorat mot Helsingborg när vi helt klart varit värda en poäng och dessutom fått målet emot oss helt regelvidrigt så hade jag varit helt hysterisk med slagorden Avgå Alla liggandes nära till hands mest hela tiden. Men det känns som att det inte riktigt spelat någon roll i år. Man kanske kan tycka att det tyder på ett bristande engagemang men å andra sidan hade jag väl knappast åkt för att se just Helsingborg borta på en torsdag i April om jag inte var taggad.
Nej det är svårt att sätta fingret på vad som känns så annorlunda i år. Det handlar inte om att jag givit upp på förhand heller, fast kanske har det lite med det att göra. För första gången sen det magiska guldåret så känner jag inte att Hammarby har något i toppen att göra. Och med den inställningen redan från början kanske det är svårt att lida efter en förlust mot Gefle i en hemmapremiär på samma sätt som när man tror på guld. Vissa av er kanske kallar det att ge upp men jag väljer i så fall hellre att se det som en insikt och på något sett är det ju ändå en självdistans. Jag vet att Bajen inte har något lag för toppen i år och istället för att försöka inbilla sig det så väljer man att gilla läget och inse att kärleken till Bajen fortfarande är lika stark. För första gången i mitt Bajenliv så kan jag faktiskt känna den där känslan Bajarna alltid pratat om. Jag kan äntligen förstå alla dom som var med mot Hertzöga. Jag kan fatta allt det här med "Skit i tabellen - Bajen är bäst ändå". För äkta kärlek klarar av alla motgångar. Äkta kärlek finns kvar även i dåliga tider.
Jag vill med det här inte komma in på någon diskussion angående medgångssupportrar eller inte utan istället bara förklara för er hur mina känslor ligger till nu. För grejen är att nu när jag inte har några förväntingar alls på Bajen i år så behöver jag inte känna besvikelsen efter en förlust. Jag behöver inte ta emot skit från antagonister eller journalister. För på något sätt har jag hittat den innersta tryggheten i själva kärleken jag känner. Och med den tryggheten känner jag mig stark och genom det vet jag att det alltid finns en framtid och oavsett hur den framtiden ser ut så kan jag stå där rakryggad och stolt över mitt val i livet. Och på så sätt kan jag alltid vakna varje dag och känna att just idag, då är jag fan stark!
Det blev väldigt mycket om temat inställning i det här inlägget som på något sätt ändå måste ses som ett steg i rätt riktning när det gäller mitt bloggande. Men det är kanske för att det är just det jag tänker på mycket nuförtiden. Jag känner kanske att jag är på väg in i en liten svacka mentalt igen och kanske gör det att jag börjar stålsätta mig. För trots allt så finns det ju alltid två sidor av samma mynt och väljer man att se det positiva i allting så borde man inte kunna tryckas ner. Kommer du fram till en ogenomtränglig vägg så behöver man inte automatiskt vända om och se det som ett misslyckande. Istället så tänk att väggen aldrig kan vara så hög eller så bred att du inte kan ta dig över eller runt den. Behåll den mentala kylan och tänk ut ett vettigt sätt att komma förbi hindret framför och se det sen som att du lyckats med någonting. På vägen har du säkert samlat på dig erfarenheter som kan hjälpa dig i liknande situtationer längre fram. Och på det sättet kommer du alltid vidare. Vänder du istället om kommer du förr eller senare tillbaka till en likadan vägg och om du ständigt vänder ryggen till kommer du bli instängd. Och om en vägg ser ut som ett hinder så är det väl ändå ingenting mot va fyra väggar och kanske ett tak lan vara omkring dig. Nej det känns som att det är en bra filosofi just nu och kanske slipper jag på det sättet hamna i en ny jobbig svacka. För det är ju verkligen onödigt när livet har så mycket att erbjuda dig. Du är den du väljer att vara och väljer du att alltid älska dig själv och inte se dina val som ett misslyckande utan istället som en erfarenhet så kanske du någon gång klarat av alla blockeringar och vattengravar längs livets långa hinderbana och då kan du stå där och vara en lycklig människa. Naivt? Ja kanske, Fast nej ändå inte. Inställning är allt.
Nu tackar jag för mig och säger godnatt. Det är ju ändå en viktig dag i morgon och lite sömn kanske ska vara på sin plats. Ändå måste jag avsluta med ett par av min goda vän Tobbes råd här i livet. "Erkänn inte en svaghet, då förlorar du övertaget. Vänd det istället till en styrka och du vinner övertaget!"
PEACE!
Sen kanske jag helt enkelt blivit för lat, eller kanske rentav för gammal. Eller ja gammal va väl ett värdelöst argument. Men grejen är att sen jag började jobba heltid så har nästan all min energi på dagarna lagts på jobbet och fastän att mitt jobb ofta verkar vara rätt lugnt så tar det på krafterna, åtminstone mentalt. Jag orkar kanske träna i två timmar men jag orkar inte riktigt släppa lös tankarna på samma sätt som förut. Kanske har jag liksom hamnat efter rent tankemässigt just för att jag inte behöver hålla hjärnan i trim på samma sätt som när jag pluggade. Det kan i alla fall vara en anledning fast för att inte överanalysera allt som Flemman så släpper jag alla dessa tankar om varför och istället konstaterar jag som säkert många av er tycker att den här bloggen inte ska leva vidare som vilken blogg som helst. Ska jag fortsätta så ska det vara med kvalité och i så fall så kanske inte kvantiteten spelar någon vidare större roll.
Hur som helst så sitter jag här efter ett långt och krävande träningspass på Hipen där vi sedvanligt kämpade tills att lamporna släcktes. Och ska jag på något sätt komma i form mentalt kan jag lika gärna sätta fart på det fysiska planet också. Men å andra sidan vet jag att jag är värdelös på att hålla alla mål jag sätter upp så det är lika bra att skippa det och istället ta en dag i taget. Nu fick jag en ordentlig genomkörare ikväll vilket säkert lämnar spår i form av värk lite här och där de kommande dagarna och det är ett skönt bevis på att man tränat. För stunden får det räcka och jag är nöjd.
Dessutom blev det här den första vita helgen sen operationen där jag inte hade något att skylla på. Visserligen kan man skylla på att jag har jobbat båda dagarna men eftersom det aldrig stoppat mig förut så ser jag det inte riktigt som en vettig anledning och väljer därför istället att se det som att jag valde en alkoholfri helg för att det inte kändes nödvändigt. Jag valde att tacka nej till erbjudandet att supa med Runby Front i fredags och satt istället och kollade Så ska det låta i min ensamhet. Och jag valde att tidigt göra upp lugna planer med Tobbe för att inte bli lockad till utgång igår. Och med facit i hand blev det ändå en riktigt skön helg där jag verkligen inte har något att klaga över. Och faktum är att det här va första helgen på väldigt länge där jag inte alls kände mig taggad på att dra ut eller festa. Visserligen finns det alltid anledningar till varför jag kände så men precis som innan väljer jag att se det som att jag helt enkelt ville umgås med mina kära vänner genom en lugn men rolig hemmakväll. Och jag måste säga att om man alltid går in med rätt inställning till varje situation i livet så behöver man aldrig känna sig besviken eller ångerfull i efterhand. Hade jag istället gått in för att supa gärnet den här helgen hade jag säkert känt mig smått besviken att det "bara" blev en hemmakväll med grabbarna. Inställning är så jävla viktigt. Och som vanligt kan jag inte komma ifrån att mitt motto för det här året verkligen betyder allt. No expectations - No regrets. Nej jag är nöjd helt enkelt.
Men det är också lite därför som man är lite arg på sig själv att man omedvetet bygger upp förväntningar inför det stundande derbyt imorn. Fan jag gick ju in med inställningen den här säsongen att oavsett hur det går så spelar det ingen roll så länge jag får ge utlopp för min kärlek och min passion för Bajen och allt runt omkring det. Men ändå så känner jag mig lite spänd och förväntansfull inför derbyt imorn. Kanske är det för att vi rent sportsligt sett verkligen behöver segern imorn och känslomässigt för att en seger mot Djurgården får en att sväva ett bra tag oavsett va vinsten egentligen innebär. Men samtidigt så vill jag inte stå på Råsundas färgglada stolar imorn med hjärtat i halsgropen och vilja gråta mig till sömn om det nu blir förlust. Men jag antar att jag bara är så mänsklig jag borde vara som supporter till världens vackraste lag. Det är ju trots allt Derby och är jag inte nervös innan eller om jag inte sitter och tänker på hur det kan sluta genom att dagdrömma om olika magiska avgörande för de grönvita så vore jag nog inte Bajare.
Annars tänkte jag en hel del på just det här när jag ensam vaken körde hem från Helsingborg under fredagens första små timmar. Hade vi för ett år sen förlorat mot Helsingborg när vi helt klart varit värda en poäng och dessutom fått målet emot oss helt regelvidrigt så hade jag varit helt hysterisk med slagorden Avgå Alla liggandes nära till hands mest hela tiden. Men det känns som att det inte riktigt spelat någon roll i år. Man kanske kan tycka att det tyder på ett bristande engagemang men å andra sidan hade jag väl knappast åkt för att se just Helsingborg borta på en torsdag i April om jag inte var taggad.
Nej det är svårt att sätta fingret på vad som känns så annorlunda i år. Det handlar inte om att jag givit upp på förhand heller, fast kanske har det lite med det att göra. För första gången sen det magiska guldåret så känner jag inte att Hammarby har något i toppen att göra. Och med den inställningen redan från början kanske det är svårt att lida efter en förlust mot Gefle i en hemmapremiär på samma sätt som när man tror på guld. Vissa av er kanske kallar det att ge upp men jag väljer i så fall hellre att se det som en insikt och på något sett är det ju ändå en självdistans. Jag vet att Bajen inte har något lag för toppen i år och istället för att försöka inbilla sig det så väljer man att gilla läget och inse att kärleken till Bajen fortfarande är lika stark. För första gången i mitt Bajenliv så kan jag faktiskt känna den där känslan Bajarna alltid pratat om. Jag kan äntligen förstå alla dom som var med mot Hertzöga. Jag kan fatta allt det här med "Skit i tabellen - Bajen är bäst ändå". För äkta kärlek klarar av alla motgångar. Äkta kärlek finns kvar även i dåliga tider.
Jag vill med det här inte komma in på någon diskussion angående medgångssupportrar eller inte utan istället bara förklara för er hur mina känslor ligger till nu. För grejen är att nu när jag inte har några förväntingar alls på Bajen i år så behöver jag inte känna besvikelsen efter en förlust. Jag behöver inte ta emot skit från antagonister eller journalister. För på något sätt har jag hittat den innersta tryggheten i själva kärleken jag känner. Och med den tryggheten känner jag mig stark och genom det vet jag att det alltid finns en framtid och oavsett hur den framtiden ser ut så kan jag stå där rakryggad och stolt över mitt val i livet. Och på så sätt kan jag alltid vakna varje dag och känna att just idag, då är jag fan stark!
Det blev väldigt mycket om temat inställning i det här inlägget som på något sätt ändå måste ses som ett steg i rätt riktning när det gäller mitt bloggande. Men det är kanske för att det är just det jag tänker på mycket nuförtiden. Jag känner kanske att jag är på väg in i en liten svacka mentalt igen och kanske gör det att jag börjar stålsätta mig. För trots allt så finns det ju alltid två sidor av samma mynt och väljer man att se det positiva i allting så borde man inte kunna tryckas ner. Kommer du fram till en ogenomtränglig vägg så behöver man inte automatiskt vända om och se det som ett misslyckande. Istället så tänk att väggen aldrig kan vara så hög eller så bred att du inte kan ta dig över eller runt den. Behåll den mentala kylan och tänk ut ett vettigt sätt att komma förbi hindret framför och se det sen som att du lyckats med någonting. På vägen har du säkert samlat på dig erfarenheter som kan hjälpa dig i liknande situtationer längre fram. Och på det sättet kommer du alltid vidare. Vänder du istället om kommer du förr eller senare tillbaka till en likadan vägg och om du ständigt vänder ryggen till kommer du bli instängd. Och om en vägg ser ut som ett hinder så är det väl ändå ingenting mot va fyra väggar och kanske ett tak lan vara omkring dig. Nej det känns som att det är en bra filosofi just nu och kanske slipper jag på det sättet hamna i en ny jobbig svacka. För det är ju verkligen onödigt när livet har så mycket att erbjuda dig. Du är den du väljer att vara och väljer du att alltid älska dig själv och inte se dina val som ett misslyckande utan istället som en erfarenhet så kanske du någon gång klarat av alla blockeringar och vattengravar längs livets långa hinderbana och då kan du stå där och vara en lycklig människa. Naivt? Ja kanske, Fast nej ändå inte. Inställning är allt.
Nu tackar jag för mig och säger godnatt. Det är ju ändå en viktig dag i morgon och lite sömn kanske ska vara på sin plats. Ändå måste jag avsluta med ett par av min goda vän Tobbes råd här i livet. "Erkänn inte en svaghet, då förlorar du övertaget. Vänd det istället till en styrka och du vinner övertaget!"
PEACE!
Det e kul att va ensam
Eftersom ingen ville spela fotboll denna dag fick jag minsann köra ett träningspass på egen hand. Blev väl framför allt en skotträning. Men det funkar ju det också. Även om jag spelade på den sämsta gräsplanen jag sett sen jag kollade andra halvlek av BP-Häcken för några dagar sen.
Ny kamera har jag också, känns riktigt bra. Får se hur länge jag får behålla den den här gången.
Och Flemman, Tack för att du inser värdet av vänskap. Nu intar vi Henkeborg!
Ny kamera har jag också, känns riktigt bra. Får se hur länge jag får behålla den den här gången.
Och Flemman, Tack för att du inser värdet av vänskap. Nu intar vi Henkeborg!
Avgå!
Jag blir så jävla trött på undanflykter.
Jag blir så otroligt irriterad över att bli blåst på en upplevelse.
Jag sitter på min lediga dag och är arg på någon jag inte behöver bry mig om.
Fy fan!
Tjalalalala!
Vinner AIK allsvenskan i år? Nej, det skulle jag nog inte tro även om dom fått en riktigt bra start. Och seger på Fredrikskans är en skalp, det måste man ju säga. Men nej, det blir inget svartgult guld i år. Fast å andra sidan skulle det inte förvåna mig om AIK slutar på 27 segrar, 2 förluster och 1 oavgjord med 29-4 i målskillnad. Den oavgjorda matchen blir såklart mot Trelleborg borta då. Den är lika given som Tauer är värdelös. Annars vinner dom väl de andra med 1-0 varav hälften efter straffmål. De två undantagen är givetvis matcherna mot Bajen som alltid slutar 2-0 till de grönvita.
Annars ser det tungt ut för Bajen, Men en sån här helg går det ändå inte riktigt att vara ledsen. Vi hade ju i alla fall tur med vädret. Och Änglarnas förnedring av Aporna är den känlsan man faktiskt har i minne av den här påsken. Men nog snackat. På torsdag skickar vi Håjeff till Danmark en gång för alla (även om jag såklart vet att gröthalsarna vinner med 5-1)
Frustration genom ironi. Även denna dag har ett ansikte!
PEACE!
Annars ser det tungt ut för Bajen, Men en sån här helg går det ändå inte riktigt att vara ledsen. Vi hade ju i alla fall tur med vädret. Och Änglarnas förnedring av Aporna är den känlsan man faktiskt har i minne av den här påsken. Men nog snackat. På torsdag skickar vi Håjeff till Danmark en gång för alla (även om jag såklart vet att gröthalsarna vinner med 5-1)
Frustration genom ironi. Även denna dag har ett ansikte!
PEACE!
Happy E!
Allsvenskan är igång igen och oj vad man njuter. Det spelar helt ärligt ingen roll hur mycket underbara och nästintill perfekta fotbollsmatcher man får se under vintern. För när Allsvenskan är tillbaka slår det allt annat i fotbollsväg. Så är det bara. Det är långt ifrån kvaliteten på spelet som vinner, utan känslan och passionen. Fan va jag älskar April!
Och vår stormning av Borås va ju bara så fruktansvärt underbar att man får ståpäls bara man tänker på det. Samlingen på stora torget är ett minne för livet och det va inte så dumt att sitta i solen mitt i en av Sveriges i vanligaste fall tråkigaste städer och få höra Bajensångerna ljuda från alla hörn och kanter. Vi gjorde Borås till Södermalm för en dag och ingen kan komma och säga att nåt annat än Bajen Fans ägde den lilla hålan. Förövrigt var ju marschen rätt grym också men man undrar ju vad polisen gjorde som inte omdirigerade trafiken. Fan det va ju en hel del landsortskärrningar som skrämdes från vettet när vi dundrade fram över gatorna med våra sånger och våra eldar. Nej det va en upplevelse utöver det vanliga. Och jag kan inte säga nåt annat än att jag bara älskar bortamatcher!
Att sitta vid en kolonilott på en onsdag och supa till eller inte heller något som hör till vanligheterna. Men det är lite det Runby Front står för. Vi gör allt som ingen annan gör. När folk vaknar en lördagsförmiddag, då sitter vi redan och förar. När folk äter en trevlig middag är vi redan på väg in till stan. När folk börjar öppna de första ölen sitter vi redan redlösa på en sjaskig krog någonstans i innerstan och näre stället börjar fyllas med folk, då är vi redan utslängda och på väg hem. Men iv är Runby Front och vi trivs med det. Och på tal om den där onsdagskvällen vid kolonilotten kan jag bara säga att ni ska fråga Viktor hru det gick. HAHA!
Djurgårn åker ur i år!
På torsdag är det dags för nästa bortaresa. Då intar vi Henkeborg istället och fast att jag förstår att det inte kommer bli samma drag som i Borås så är jag grymt taggad på en till bortaresa. Och förhoppningsvis så får man träffa skånebrudarna också vilket inte är helt fel. Men vi får se hur det blir med den saken. När det gäller matchen så har jag som vanligt inga som helst förväntningar. Allt annat än seger för Helsingborg är positivt. Framåt Bajen!
Och givetvis får man inte glömma hemmapremiären imorn och med det här vädret kan man ju inte annat än njuta. Förs någon bira eller två på medis. Sen ryktas det ju om marsch till Söderstadion och där kör vi igång som vanligt. Just idag är jag stark!
Nu blir det påsklunch/middag. Sen blir det Runby Front för hela slanten ikväll. Rapporter kanske kommer imorgon. Men bara om jag minns nåt att rapportera. Det jag däremot inte glömmer från denna dag är siffrorna 6-0. Kommentarer överflödiga.
GLAD PÅSK!
PEACE!
Where do you wanna be, when the hell breaks loose?
jävlar vilken kommentarsexplosion det blev från ingenstans. Skönt å se. Tydligen kommer grabbarna från Skärholmen på påsken så jag får väl se upp där när jag packar upp mjölk i mejeriet på påskafton. Annars hittar ni mig på Söderstadion dagen efter, men det förstod ni väl?
Jag har fallit tillbaka in i min HP-hysteri. Läste ut sista boken för någon dag sen (för andra gången) och har den senaste veckan kollat igenom alla filmer. Och om lite drygt hundra dagar är det dags för nästa film. Jag börjar bli sjukligt taggad (fast såklart inte mer än taggningen till Borås!). Träffade herr Jogs Flash idag också som tydligen hade ännu bättre koll på huyr långt det va kvar så det gillar vi. Längst fram på balkongen på Rigoletto som vanligt va?
Orkar inte dräpa ett långt inlägg idag utan samlar bara lite tankar och funderingar. Får bli så. Tydligen är det bara en sån kväll. Och börjar jag skriva långt nu blir jag inte klar föränn imorn bitti och vill gärna sova innan jag går till jobbet liksom.
Måste säga att solens sken är så underbart, speciellt när man får snöra på sig fotbollskorna och avnjuta en lättare träning på Hipens gröna matta. Det var ju till och med nästan för varmt där ett tag. Men underbart va ordet.
Men som vanligt taggar vi för stormning. Kaos i Borås är det enda som gäller. Nu kör vi!
PEACE!
Jag har fallit tillbaka in i min HP-hysteri. Läste ut sista boken för någon dag sen (för andra gången) och har den senaste veckan kollat igenom alla filmer. Och om lite drygt hundra dagar är det dags för nästa film. Jag börjar bli sjukligt taggad (fast såklart inte mer än taggningen till Borås!). Träffade herr Jogs Flash idag också som tydligen hade ännu bättre koll på huyr långt det va kvar så det gillar vi. Längst fram på balkongen på Rigoletto som vanligt va?
Orkar inte dräpa ett långt inlägg idag utan samlar bara lite tankar och funderingar. Får bli så. Tydligen är det bara en sån kväll. Och börjar jag skriva långt nu blir jag inte klar föränn imorn bitti och vill gärna sova innan jag går till jobbet liksom.
Måste säga att solens sken är så underbart, speciellt när man får snöra på sig fotbollskorna och avnjuta en lättare träning på Hipens gröna matta. Det var ju till och med nästan för varmt där ett tag. Men underbart va ordet.
Men som vanligt taggar vi för stormning. Kaos i Borås är det enda som gäller. Nu kör vi!
PEACE!