Jerre

Jag sitter här ensam vaken i mitt hem efter en lång arbetsdag och när jag tänker efter mår jag faktiskt ganska bra. Jag har bara en av dessa kvällar då man tittar på livet och ser hur fantastiskt det faktiskt kan vara. Det som faktiskt är lite fascinerade med det hela är att jag har ingen aning om var det kom ifrån, den här känslan, men det känns både befriande och riktigt underbart att få uppleva lite "flow" igen.

Livet är ständigt en våg av känslor som aldrig riktigt ebbar ut. Vissa dagar eller perioder känner man sig ner och kanske lite deprimerad, då man tänker på allt det jobbiga. Sen vänder det istället och man börjar fokusera på allt det goda och det som gör livet värt att leva istället. Och så känner man istället att man surfar på toppen av vågen och alla problem och jobbiga saker som lurar under ytan känns för en stund väldigt långt borta. Jag vet att jag ofta använt just den här bloggen till att avreagera mina frustrationer och tankar på att livet kan kännas hopplöst. Men ikväll ska jag använda den till precis det motsatta. För ibland måste man stanna upp, tänka på det man har och det som ligger vid ens fötter och bara suga in det, släppa alla negativa tankar och bara flyta med i tillvaron. För när man sen ramlar ner från toppen av vågen och man hamnar under ytan igen så kan man titta tillbaka på denna text och försöka förstå att livet är aldrig konstant en medgång. Motgångar kommer alltid, det kommer alltid att finnas perioder i livet då man bara vill sticka huvudet i den korniga sanden och ignorera alla problem. Att blunda för detta är bara att ljuga för sig själv. Man måste istället helt enkelt acceptera att ibland tar det emot att leva, ibland mår man dåligt. För faktum är att någonstans vänder det, och när det gör det så känns det bra igen. Och tar man vara på alla dessa positiva omställningar man får i sitt liv och verkligen njuter för stunden så är jag övertygad att man klarar sig genom det liv man förtjänar att leva.

Ni kanske tycker att det mest är svammel. Ni kanske rentav tror att jag är dum i huvudet som ena dagen sitter och gnäller på att mitt liv är hopplöst för att i nästa stund påstå att jag älskar det. Men varför inte bara förstå att så är livet. Man kan inte älska varje dag, men de dagarna man älskar väger upp för dom dagarna man inte gillar lika mycket. Självklart förstår man inte det alltid, men påminner man sig själv hela tiden att det är precis så så lär man sig alltmer att leva på riktigt.

Jag fyller 19 år om exakt två veckor. Lägger man sen till ungefär fyra veckor så har jag gått ut skolan. Och hur man än vrider och vänder på det så ser jag detta vägskäl som en chans att börja leva på riktigt. Det är nu det börjar. Nu för första gången sen den dagen jag föddes, har jag makten att bestämma vad jag vill göra med resten av min tid jag vandrar på jorden. Och oavsett vilken väg jag väljer, så är det bara jag själv som kan få den vägen att kännas så bra som jag vill att den ska va. Det är fanimig inte svårare än så.

Jag har ju skaffat mig ett jobb nu, det tror jag ni alla vet om. Jag har efter ungefär en månad i arbetets ekorrhjul lyckats installera mig på Hemköp och hittat in i deras rutiner och arbetsuppgifter. Det är inte världens mest glamourösa yrke, men det är en start, en ny start på ett nytt liv och för mig känns det bara så otroligt upplyftande. Jag tänkte på det idag när jag flyttade den säkert hundrade kaffeförpackningen fram mot hyllkanten, en uppgift man ofta ser som rätt tråkig. Det jag tänkte på då var att även ett i det långa loppet ganska meningslös sak att fördriva en dag på kan kännas nyttig. Jag pratar då inte om att göra kunderna på Hemköp nöjdare när dom slipper gräva in händerna långt in på hyllorna för att få det dom vill ha. Jag pratar om att det gör nytta för själen. Min själ, en själ som för första gången känner att den får göra något den väntat på länge. Jag vet att det låter abstrakt, men det jag menar är bara att jag aldrig i mitt liv förut känt att jag velat jobba, jag som aldrig tidigare känt ens en gnutta passion av att hjälpa samhället förrän nu. För mig har livet i skolan alltid handlat om att göra något som jag har nytta av senare i framtiden, en framtid jag inte ens kunnat se med mina egna ögon. Nu när jag står där i butiken känner jag äntligen att jag gör något för mig själv, här och nu och det är underbart.

Men okej, jag vill inte få er att tro att jag älskar mitt jobb så mycket att jag vill stanna där för alltid. Jag har högre mål med mitt liv. Men just nu är det perfekt och jag hoppas jag fortsätter känna så ett tag till, tills att jag hittar den vägen jag vill fortsätta på. Tills jag hittar en plats för mig och min själ att leva vidare på. Att man dessutom vet att det ligger en fet lönespecifikation och väntar runt hörnet om en månad gör ju inte saken sämre, men det tror jag ni alla fattar.

Som jag även nämnde lite tidigare så tar jag studenten om en månad, och redan nu börjar man känna vibbarna. Man känner alltmer hur skolan ebbar ut samtidigt som den sista månadens festligheter i form av studentskivor och sommarplaner börjar ta sin plats. Och när sommaren första vingslag slår ut framför näsan på en fylls man av ett välmående jag länge saknat.

Jag va förövrigt på en av dessa omtalade studentskivor i tisdags. Jag måste säga att det är svårt i dessa tider då man blir överfallen av alla dessa skivor medan plånboken gapar ödsligt tomt. Så givetvis måste man ta sin tid och välja ut dom som tillfaller en lite extra. Nu ska jag inte komma och säga att just den skivan jag va på kändes något speciellt extra till en början, men vi hade pratat ihop oss lite och bestämt att vi skulle storsatsa på just den här och se hur det blev helt enkelt. Jag kan ju säga att jag blev långt ifrån besviken. Att brista ut i en glädjerop och skrika "Vilken kväll!" känns nästan som en underdrift.

Temat för just den här studentskivan var nautiskt. Jag vet inte om jag var den enda som hade lite svårt att tolka just det här temat. Var går liksom gränsen för vad som är nautiskt. Räcker det med att det handlar om vatten. Jag hittade aldrig svaret på det men resultatet blev i alla fall efter ett snack med Tobbe att vi skulle gå som Beach Boys. Och nej, jag pratar inte om de gamla sångarna med dom fina stämmorna. Jag pratar om en sådan strandpojke man strävar efter att vara under sommarhalvårets allra varmaste dagar.

Så jag tog en tur ner på centrum där jag köpte in t-shirtar vi sedan skulle pimpa till lite. Jag såg även till att vi inte var utan flipflops kvällen till ära trots att termometern inte visade alltför högra gradtal. För att sedan skoja till det lite extra, införskaffade jag oss några skrikande orangea armpuffar för att göra det lite mer speciellt. Jag drog sen söderut där Martin följde med ifrån hans ladugård till bostad från Norrviken och tillsammans åkte vi ut till Töjnans ganska outforskade villaområden. Vi hamnade i Tobbes vardagsrum där jag knäckte första biran för kvällen samtidigt som jag snyggt målade våra tröjjor i lysande guld och röda nyanser. Mini hakade på efter en liten stund också och inte allt för lång tid därefter var vi klara för avfärd in mot Stockholms innerstads södraste delar för en kväll i sjöfartens tecken.

Vi träffade på Nisse på tåget och fick sen lite senare även sällskap av diverse Rudbecksfolk med samma mål som oss. Jag blev väldigt glad att folk verkligen satsade på utklädnader, det gör det hela säkert tio gånger roligare. Och när vi nådde Garant som var stället för kvällen såg vi alltfler kaptener, pirater och annat smått och gott som folket hade hittat på. Måste samtidigt här ge tummen upp för Martins tolkning av ett vrak som i mina ögon var kvällens mest klockrena.

Mycket folk var det på plats och när vi bänkade oss för middag var det minst hundra pers i den faktiskt ganska lilla lokalen. Men i mina ögon bidrog detta mest till att det vart mysigt och intimare vilket gjorde att när energin väl släpptes lös efter en välkomstdrink så dundrade det till i väggarna, och det vill inte säga lite. Man hann knappt sätta tänderna i sin förätt som bestod av lax innan första person kallats upp på bordet för en redig omgång av Lambo. Och sen trummade det bara på och man fick verkligen passa på att ta sina tuggor innan man var tvungen att skåla för någons sång eller dans. Jag märkte också att det låg ett vitt kuvert vid sidan av mn tallrik och jag fick snabbt klart för mig att det va ett uppdrag jag nån gång under middagen skulle utföra. När jag öppnade kuvertet och såg vad jag skulle göra blev jag först lite chockad. Eller chockad kanske inte är det rätta ordet, men jag visste liksom inte hur eller när jag skulle göra det. Men allt eftersom vinglaste fylldes på, bland annat efter en givande omgång lambo med Snappers på bordet och med lite peppande av min kära bordsdam fann jag ett tillfälle precis innan huvudrätten serverades. Så jag reste mig upp och tillkallade tystnad. När den sen hade lagt sig visade jag tydligt med en korstecken min avsikt och skålande sen högt för alla kristna. Botten upp och ett rungande amen hann jag med innan halva salen gick loss och uppmande "Jesus" att ställa sig på stolen. Så ännu en härlig omgång lambo fick jag köra och nu började kvällen bli ännu roligare. Folk överallt i rummet brukade sina uppdrag, jag vet till exempel att Martin lyckades få igång hela vårt bord till att sjunga "Ta mig till havet" till allas förtjusning. Jag tror också det blandat men min kristliga skål gav oss en enkel seger i kampen om bästa bordet. Det va i alla fall enligt min mening ingen match alls.

Efterätten bestående av en ganska saftig ostkaka serverades men för det avtog inte den mullrande energin. Istället steg den ytterliggare ett par grader när vi fick upp både föräldrar och Uffe på bordet. Det börjades alltmer sjungas sånger från alla hörn och kanter och som pricken över i:t improviserade jag och Martin på bästa boyband-manér en hyllnigslåt till Henke som jag tror han faktiskt uppskattade mycket. Sen blev det inte mycket mer organiserat då promillen i det flestas kroppar började nå partynivå på riktigt. Så borden dukades bort och gjorde plats för ett dansgolv.

Tyvärr dog nu den mesta energin, många rörde sig hemåt medan få nyanlända tittade in. Men kvällen var för det inte slut än på ett tag. Jag hittade trevligt sällskap överallt och i konversationer om allt från gamla klassresor till kommentarer om diverse utklädnader kände jag mig fortfarande riktigt taggad. Mitt i alltihop fick jag även lite intimt umgänge, något jag faktiskt än idag inte har en aning om hur det gick till. Men vad gör man inte när man har kul liksom. Jag märkte dessutom knappt att nästan alla dom jag kom dit med hade dragit och när jag väl insåg det var jag redan halvvägs ut i den kyliga Stockholmsluften. Jag hade bestämt med Tobbe att jag skulle sova hos honom för att slippa åka den långa och på natten ganska besvärliga vägen hem till Väsby. Och trots att han redan kastat in handduken för kvällen erbjöd han mig en sovplats. Så nu gällde det bara att ta sig till Töjnan vilket skulle visa sig vara enklare än någonsin. En taxi rullade in och fast min plånbok var tom kom jag hela vägen till Tobbes ytterdörr utan problem. Att bli bjuden på taxi sådär bangar man ju aldrig på även om jag nog kan känna lite dåligt samvete så här i efterhand. Men sånt händer, någon gång i livet får jag nog en chans att ge någon något tillbaka.

Det är ganska svårt att enkelt sammanfatta denna makalös kväll, men jag kan nog sticka ut hakan och säga att när det gäller festande, var detta den roligaste kvällen jag haft. Och som jag redan nämt så var den största anledningen till detta denna enorma energi som höll i sig flera timmar. Det har nog aldrig varit så kul att sitta vid ett dukat bord och äta kyckling med risotto. Å andra sidan var det ju inte direkt en vanlig kväll. Jag hade ju trots allt armpuffar på mig.

Det är detta mina vänner jag menar med stunder i livet där man flyter på vågen. Det är dessa stunder man ska tänka på när man känner sig nere. Det är dessa stunder man ska minnas förevigt. Att fylla kroppen med den glädjen man känner vid dessa tillfällen är eufori i dess sanna namn. Och det bästa med allt är att jag vet att jag får uppleva fler sådana här ögonblick nu framöver. Jag pratar inte bara om studentens alla påhitt, utan även om sommarens resor, alla ögonblick med Snappers eller bara stunder med ens vänner. Jag vet nu att jag i fortsättningen kommer göra allt för att få till fler sådana här tillfällen. Livet är för kort för att hasta sig igenom. Ibland måste man för en kväll bara stanna upp, släppa lös all den energi man besitter och helt enkelt bara ha kul.

Däremot börjar klockan bli mycket, och om jag ska hinna få ut något av morgondagens lediga tid och kanske även få njuta av solens strålar måste jag nog tänka på refrängen. Jag hoppas att jag återkommer väldigt snart med mer av det mitt liv har att erbjuda. Nu ska jag bara göra en sista sak innan jag lägger huvudet mot kudden. Jag ska knäcka en välförtjänt bira, luta mig tillbaka till ett avsnitt av One Tree Hill, och se till att njuta av den här kvällen, en kväll där jag äntligen får känna hur det är att surfa på vågornas topp igen.

PEACE!

Tja på er, Jag har under ett bra tag suttit och försökt knåpa ihop ett långt inlägg med alla uppdateringar som skett i mitt liv. Men eftersom det skulle bli så otroligt långt så tar det ju flera timmar att färdigställa och jag hittar aldrig den tiden. Därför bestämde jag mig nu för att börja om på en ny kula istället. Visst missar jag en hel del skoj nu som jag kanske borde ha tagit upp. Bland annat ryker ju kryssningens alla äventyr, starten på allsvenskan, snömatchen i Gävle och påskresan till Helsingborg ner i glömska. Men det får helt enkelt bli så den här gången för om jag inte börjar om nu så kommer den här bloggen dö på riktigt.

Så istället tänker jag prata om lite av dom sakerna som har hänt nu den senaste tiden. Kan väl börja med att snacka lite om gårdagens derby. Måste först säga att det kändes lite konstigt då jag för första gången på 14 derbyn i rad inte var på plats ute i betongbunkern. Den här gången kändes det för tunt i plånboken och för lite taggning i kroppen för att åka in så jag bänkade mig i soffan istället med mina kära små vänner, Niffää och Criffää (även kallade ligan). Farsan satt med han också.

Och vad man kan säga om derbyt är mycket. Matchen var i stora drag rätt underhållande även om jag faktiskt tycker det hände för lite. Men derbyn är oftast mest kamp och det såg vi igår i alla fall, utan tvekan. Men när Fröjdfeldt blåste av matchen satt jag mest oct tänkte på en massa saker. Jag är inte expert på något utav lagen men ändå så hade jag en jävla massa frågor i huvet. Frågor jag faktiskt inte har hittat svaren på än.

Som till exempel. Hur kan man låta Enrico spela fotboll i en allsvensk klubb. Han gör ju verkligen ingenting rätt, Eller egentligen gör han ju inte fel heller, för han gör ju ingenting. När han får bollen springer han rakt fram tills det tar stopp eller att någon petar lite på han så att han flyger all världens väg. Han kan inte skjuta, han kan inte passa så för mig är det en gåta att han ens får speltid. Å andra sidan vet jag inte någon som passar bättre.

Sen har vi ju Rajalakso. Detta är visserligen den ända frågan som vi nog definitivt fick svar på igår. För det jag såg igår va ett bevis på jag ansett hela året. Rajalakso är inte en bra fotbollspelare. Han har haft ett sånt där flyt alla spelare kan få och då gör man mål. Men spelmässigt tycker jag mest han är osynlig. Visst ska man inte ta ifrån honom hans mål men igår när han äntligen fick lite tuff bevakning försvann han bara bort i vimlet. Så kan vi för en gångs skull släppa hypen om Rajalakso och ägna oss åt dom spelarna som faktiskt är bra.

På tal om bra, Vad är det med Daniel Mendes? Snubben kan lira tio matcher i följd utan att knappt synas på planen, han kan helt enkelt vara värdelös i långa perioder. Sen vankas det derby och helt plötsligt är han världsbäst. Okej, han kanske egentligen inte är bäst, men helt från ingenstans är han livsfarlig. Det var han som skapade det mesta mot Bajen för nån vecka sen och givetvis gjorde han målet igår för Gnaget. Nej jag förstår mig inte på den spelaren asså. Men kul för Gnaget i alla fall.

Tifon? Jag förstod inte mycket där heller. Jag förstod i efterhand att norra skulle blida deras lilla råtta bakom galler som nån slags protest mot SvFF men snälla, man kan inte urskilja någonting. Och på södra då? Ett ord: Fantasilöst. Även där har jag hört i efterhand att det skulle va nån slags plastig borg längst ner men den syntes inte till och texten DIF i mosaik har vi sett säkert tjugo gånger förut. Så nej, inte imponerad!

PA-system? Gå och lägg er djurgårdsjävlar. Ursäkta uttrycket men fan ni står stolta och skanderar att vi inte kan sjunga utan trumma. Men fan att inte ens kunna starta en ramsa utan att era allsångsledare måste sjunga två verser som dundrar ut i tio högtalare innan ni fattar är fan både skrämmande och pinsamt. Visst fan får ni till höga ljudnivåer och ert hoppande är ibland galet, men fan, ta bort högtalarna, ni skämmer ut er.

Visserligen finns samma system på Norra men där drunknar i alla fall inte läktarsången i vad en man skrålar på på räcket. Dessutom tyckte jag igår att det var Norra som stod för draget. Sen kanske man inte alltid får en rättvis bild på TV. Men i min värld vann AIK läktarmatchen stort. Dels för att deras tifo, trots otydlighet, ändå var lite fyndigt, dels för att dom har trumma, dels för att 8000 pers hörs och inte bara en, dels för att deras sånger är sjukt mycket bättre än gårdarna och dels för att dom står upp för den svenska läktarkulturen. Jag tänker i och för sig inte klandra gårdarna för det där sista. Det är inte lätt att stå upp för något dom själva inte har. Ni kanske kan sjunga högt, men någon supporterkultur värd namnet, det har ni aldrig haft.

Men nog om klackarna, måste nog säga ett par odr till om något annat. Som att Fröjdfeldt nästan bröt matchen igen. Varför? Det va ju verkligen ingenting. Okej, jag kan förstå att om det kommer in någonting så ska man markera. Men när man nästan bryter ett glödhett Stockholmsderby med 34000 åskådare för att en pajas kastar in en plastmugg, då har det fan blivit en parodi, sen har väl inte Fröjdfeldt varit den som inte vill stå i centrum. Nej det här måste fan få ett slut, lika dumt som det är att kasta in saker på planen, lika dumt är det att leta skandaler i allt. Och media hakar ju på för minsta lilla och är där och skriker ut sina svarta rubriker på en gång. Jag tyckte redan efter derbyt den 14:e att det blivit för mycket parodi på det här, men nu vet jag fan inte längre vad jag ska tycka. Visserligen bröts inte matchen, men den markeringen räckte för att jag mest skulle skratta, bita ihop och gemensamt med norra stå skandera: SVFF - FOTBOLLSMÖRDARE!

Men jag tror vi lämnar derbyt nu. Jag har säkert en hel del frågor kvar att ta upp men jag kommer inte på dom just nu så då får det vänta. Kan ju inte bara snacka om Solnalagen hela inlägget. Det spelades ju match på Söderstadion i onsdags också. Nu ska vi iofs inte snacka upp det som en underhållande match då det va precis tvärtom. Jag vet att Flemman går emot mig nu och säger att det va en av det bästa matcherna någonsin och att Erkans insats va klanderfri (och att Elfsborg va klart bäst) men det får stå för honom. Det jag sgå var två iofs rätt bra spelande lag som tog ut varandra. Bajen hade det mesta av spelet men hade alldeles för lite spets för attt skapa något. Det berodde nog till största delen på att vi spelade med Castro på topp (trots att han hade vår enda riktigt farliga målchans) och med Paulinho alldeles för långt ner. Elfsborgs har i mina ögon två spelare som bär laget på deras axlar. Anders Svensson gick ut skadad efter en halvtimme så då var det bara Ishizaki kvar. Visserligen var Bajrami också en injektion i deras anfallspel men det kändes ändå aldrig så farligt därute.

Även om denna match haglar det frågor. Man kan ju börja med att fråga vad som har hänt med David Johansson. Jag har i och för sig aldrig förstått mig på hans så kallade passningspel men har alltid uppskattat hans defensiva insatser. Eller ja, i alla fall fram till nu. Va sysslar karln med nuförtiden. Han har ju inte ett enda rätt på planen. Han har gått och blivit en säkerhetsrisk i Gary Sundgrenklass. Nej fyfan, bort med David tills han somnar om och vaknar som han en gång har varit.

På samma sätt fast i positiv anda frågar jag vad som hänt med Emil. Han har ju vart skadad länge och nu kommer han från ingenstans tillbaka och är bäst i världen. Eller i alla fall nåt i den stilen. Snubben är grym både defensivt och, eller framförallt, offensivt. Den farten han har i sitt spel är ju minst sagt beundransvärd och lägg därtill hans blick för spelet, hans inlägg och hans fysik så ser du en minst sagt lovande ytterback. Lagerbäck?

Och nu över till Erkan Zengin. Jag kan hålla med om i många fall att han ligger bakom mycket i Bajens anfallspel. Men va gör det när han resterande delar av matchen står helt still och gnäller över att han inte får passningar. Och inte fan jobbar han hem och lämnar ytterbacken och i onsdagens fall även Mikkel Jensen i en jävligt jobbig situation. Han hade tur den här gången att Mikkel var övertaggad och kunde springa och glidtackla överallt. Men när han inte finns där då kommer vi allihop märka vad Erkans loja inställning betyder och tro mig, inte fan är konsekvenserna positiva.

Jag ger givetvis Poppen godkänt, Man behöver inte alltid briljera, men gör man det man ska (och dessutom dribblar av två Ellosspelare) är man värd ett bra betyg. Andra spelare som får godkänr förutom briljante Emil är José, Mikkel (Skönt att du är tillbaka!), Haris, Petter och Castro (trots att han va felanvänd). Ni bar upp laget idag, Ni andra, somna om ett tag.

Sen måste jag snabbt få påpeka Simon Helgs inhopp med ett stort utropstecken. Snubben gjorde fan mer på fyra minuter än vad till exempel Erkan gjorde på 93. Dessutom kliver han in med en underbar inställning. Sånt vill jag se mer av. Folk (läs: Flemman) kanske kritiserar mig nu eftersom Simon inte riktigt har det kunnandet man kanske måste ha i Bajen idag men då har jag två saker att säga. För det första så behöver Bajen en bättre inställning inom laget. Och jag anser fan att en med krigarinställning hellre ska lira en en överbetald diva som Zengin. För det andra så måste Simon få lira för att kunna utvecklas. Se på Emil som verkligen gått framåt. Jag är övertygad om att Simon kan ta samma steg. Fan grabben är 90:a, han behöver några år, men att bara för hans ålder låta honom nöta bänk är både fel och fegt. Nej, Tony borde spela Helg från start mot Trelleborg. Då blir i alla fall jag glad.

Sen tycker jag fan inte man ska hålla Charlie utanför startelvan. Kanske behövde han vila senast men med honom på bänken tappar vi fart och explosivitet i vårt anfallspel. Han kanske inte själv presterar så mycket vi kanske ska förvänta oss av honom. Men han gör mycket för alla andra bara genom att springa stora revor i alla försvar. Därför vill jag se Charlie på plan så mycket som möjligt!

Men vi glömmer den där matchen nu, vi får helt enkelt krossa Trelleborg istället. Sen vet jag inte om det spelar så stor roll när Kalmar spelar som dom gör. Hittils går det ju bra med min tippning i alla fall. Tro mig, Kalmar vinner i år!

Men i alla fall. Jag hade tänkt skriva om mycket mer än bara fotboll idag. Men jag börjar min sista skoldag den här veckan om en timme och måste fixa lite saker. Men jag tror jag återkommer under kvällen med lite andra uppdateringar. Nu har ni i alla fall nåt nytt att läsa och begrunda och jag vill med det bara säga att min blogg, den dör ALDRIG!

PEACE!