Bloggbyte!
Ny byter jag adress ett tag till vår gemensamma reseblogg.
ASIEN AWAY
PEACE!
Domnarsvallen, Ichechukwu och Ari fuckin' Gold!
Nej men titta vilken trevlig nyhet. Jag bloggar igen. Va ju minst ett bra tag sen sist. Men vadå, alla har väl sina anledningar till att blogga, och det är klart att man även har anledningar till att inte blogga. Och självklart har jag mina anledningar till att jag inte bloggat sen ja, låt oss bara säga att det va för länge sen. Det kan hända att jag till och med rentav glömt bort en del av faktorerna som påverkat min totala frånvaro den senaste tiden men så här på rak arm kan jag komma på tre olika anledningar.
1. Sorg
2. En bra TV-Serie
3. Ett magiskt spel
Jaha så det är därför han inte har bloggat tänker ni. Jag som trodde han skulle skylla på att han jobbade mycket och sov så dåligt. Well, det är klart att jag har det att skylla på också men jag väljer att inte göra det denna natt för att ni ska slippa upprepning. Så låt mig då gå igenom varför dessa tre saker fått mig att låta bloggen ligga och skräpa i några veckor.
Vi kan väl börja med den sista så vi får den ur vägen. Det handlar alltså om det magiska spelet. Så vad är då detta för spel. Men herregud, vakna människor, jag snackar inte om Call of Duty 67 - Modern krigsblablabla här. Sånt sysslar jag inte med. Jag pratar givetvis om FM10 och alla ni som vet vad jag pratar om förstår också innebörden och faran med att spela detta spel. För det är klart att när man väl kommit igång, satt den assisterande tränaren som ansvarig för träningsmatcherna, bläddrat igenom i stort sett varenda lag och hittat en magisk bollvinnare till den defensiva mittfälltspositionen och en avslutare med i stort sett galen beslutsamhet och kyla, då vet man också att man inte slutar spela föränn guldet är i hamn.
Så för att tala klarspråk. Att ta Bajen till SM-guld på FM-08 va inte så där överdrivet svårt. Värvade man bara den eviga målsprutan Wallerstedt så va det klart på bara nån säsong. Men FM10 är ett bra mycket mer verklighetstroget spel. Så det blir istället en kollosal utmaning att ta det grönvita laget hela vägen in i kaklet, men det är långt ifrån omöjligt. Det bevisades ikväll då Alceu (förmodligen världens bästa DM) avgör på Örjans Vall och guldet är bärgat efter en makalös och rafflande slutspurt där hela fyra lag länge fightades om titeln.
Men nu när det är klart är det kanske dags att återvända till den riktiga världen, där verkligheten är aningen mer dyster. Här firas inga grönvita guld, faktum är att här firas inget med en grönvit touch så långt man kan se (Möjligen om man är Bragesupporter men vem i helvete har kommit så fel in i livet?). Som ni kanske förstår är denna verklighet den andra av mina tre anledningar till bloggfrånvaron. Livet är visserligen för det mesta en klockren sysselsättning men ibland har den förmågan att jävlas med en. Som den dystra regntunga kvällen på Vångavallen där Bajen spelades ur allsvenskan. Själv stod jag i en väldigt kall och mörk frys i Hemköps dunkla innandömen och förberedde en brödvagn. Inte för att det har så mycket att göra med saken men å andra sidan kanske det kan ge er lite perspektiv på hur jävlig den här säsongen har varit. Men varför just på Vångavallen? Är inte det nästan för ironiskt för att vara sant?
Hur som helst, sorgen har lagt sig och blickarna har riktats mot nästa säsong. En säsong bortom det massmediala rampljuset och en säsong på flera av landets kanske sorgligaste idrottsplatser. Det finns väl inte någon som uppriktar uppskattar att trampa igenom leran för att se två fallfärdiga läktare bakom en alldeles för stor reklamskylt som stoltserar med namnet Starke Arvid. Och finns det verkligen människor som frivilligt betalar pengar för att titta på fotboll på en plats vid namn Stora Valla? Frågorna är många och svaren få. Men jag är i alla fall hoppfull än så länge på att sejouren blir kortvarig och att vi på vägen får uppleva lite klassiska äventyr. Peking borta är ju givetvis redan spikad.
Så vad har vi kvar. Jo just det, den grymma TV-serien. Entoruage är namnet och egentligen kan man sluta skriva där. Det räcker på nåt sätt så. För att gå in på någon slags förklaring om varför den här serien kan vara det bästa som gjorts för TV är bara idiotiskt. Ni som sett den behöver ingen förklaring, och ni som inte har det borde göra det så snart som möjligt eller förevigt klassa er själva som ofullständiga. Jag vet att jag inte heller varit världens snabbaste människa när det gäller att förstå storheten i denna serie, men jag är glad att jag insåg det för det har skänkt mig mycket glädje de senaste veckorna. Men eftersom det bara gjorts sex säsonger hittils så kunde inte ens det vara förevigt. Så nu letar jag febrilt efter någon ny serie att plöja igenom, om inte annat för att lindra min abstinens. Jag tror också jag hittat det. It's always sunny in philadelphia fastnade i mitt huvud och efter fyra avsnitt måste jag säga att det faktiskt känns lovande. Så vi kör nog vidare på den.
Att reda ut ett problem är alltid skönt. Och nu har jag väl ändå fått prata ut om varför jag inte skrivit blogg på så jädra länge. Så nu känns det som att man kan gå vidare. Men det får givetvis bli en annan dag då jag har samlat på mig lite nytt material. Snart bär det av mot sydligare breddgrader men innan det ska er återvändare på bloggtapeten ta sig en tupplur.
PEACE!
1. Sorg
2. En bra TV-Serie
3. Ett magiskt spel
Jaha så det är därför han inte har bloggat tänker ni. Jag som trodde han skulle skylla på att han jobbade mycket och sov så dåligt. Well, det är klart att jag har det att skylla på också men jag väljer att inte göra det denna natt för att ni ska slippa upprepning. Så låt mig då gå igenom varför dessa tre saker fått mig att låta bloggen ligga och skräpa i några veckor.
Vi kan väl börja med den sista så vi får den ur vägen. Det handlar alltså om det magiska spelet. Så vad är då detta för spel. Men herregud, vakna människor, jag snackar inte om Call of Duty 67 - Modern krigsblablabla här. Sånt sysslar jag inte med. Jag pratar givetvis om FM10 och alla ni som vet vad jag pratar om förstår också innebörden och faran med att spela detta spel. För det är klart att när man väl kommit igång, satt den assisterande tränaren som ansvarig för träningsmatcherna, bläddrat igenom i stort sett varenda lag och hittat en magisk bollvinnare till den defensiva mittfälltspositionen och en avslutare med i stort sett galen beslutsamhet och kyla, då vet man också att man inte slutar spela föränn guldet är i hamn.
Så för att tala klarspråk. Att ta Bajen till SM-guld på FM-08 va inte så där överdrivet svårt. Värvade man bara den eviga målsprutan Wallerstedt så va det klart på bara nån säsong. Men FM10 är ett bra mycket mer verklighetstroget spel. Så det blir istället en kollosal utmaning att ta det grönvita laget hela vägen in i kaklet, men det är långt ifrån omöjligt. Det bevisades ikväll då Alceu (förmodligen världens bästa DM) avgör på Örjans Vall och guldet är bärgat efter en makalös och rafflande slutspurt där hela fyra lag länge fightades om titeln.
Men nu när det är klart är det kanske dags att återvända till den riktiga världen, där verkligheten är aningen mer dyster. Här firas inga grönvita guld, faktum är att här firas inget med en grönvit touch så långt man kan se (Möjligen om man är Bragesupporter men vem i helvete har kommit så fel in i livet?). Som ni kanske förstår är denna verklighet den andra av mina tre anledningar till bloggfrånvaron. Livet är visserligen för det mesta en klockren sysselsättning men ibland har den förmågan att jävlas med en. Som den dystra regntunga kvällen på Vångavallen där Bajen spelades ur allsvenskan. Själv stod jag i en väldigt kall och mörk frys i Hemköps dunkla innandömen och förberedde en brödvagn. Inte för att det har så mycket att göra med saken men å andra sidan kanske det kan ge er lite perspektiv på hur jävlig den här säsongen har varit. Men varför just på Vångavallen? Är inte det nästan för ironiskt för att vara sant?
Hur som helst, sorgen har lagt sig och blickarna har riktats mot nästa säsong. En säsong bortom det massmediala rampljuset och en säsong på flera av landets kanske sorgligaste idrottsplatser. Det finns väl inte någon som uppriktar uppskattar att trampa igenom leran för att se två fallfärdiga läktare bakom en alldeles för stor reklamskylt som stoltserar med namnet Starke Arvid. Och finns det verkligen människor som frivilligt betalar pengar för att titta på fotboll på en plats vid namn Stora Valla? Frågorna är många och svaren få. Men jag är i alla fall hoppfull än så länge på att sejouren blir kortvarig och att vi på vägen får uppleva lite klassiska äventyr. Peking borta är ju givetvis redan spikad.
Så vad har vi kvar. Jo just det, den grymma TV-serien. Entoruage är namnet och egentligen kan man sluta skriva där. Det räcker på nåt sätt så. För att gå in på någon slags förklaring om varför den här serien kan vara det bästa som gjorts för TV är bara idiotiskt. Ni som sett den behöver ingen förklaring, och ni som inte har det borde göra det så snart som möjligt eller förevigt klassa er själva som ofullständiga. Jag vet att jag inte heller varit världens snabbaste människa när det gäller att förstå storheten i denna serie, men jag är glad att jag insåg det för det har skänkt mig mycket glädje de senaste veckorna. Men eftersom det bara gjorts sex säsonger hittils så kunde inte ens det vara förevigt. Så nu letar jag febrilt efter någon ny serie att plöja igenom, om inte annat för att lindra min abstinens. Jag tror också jag hittat det. It's always sunny in philadelphia fastnade i mitt huvud och efter fyra avsnitt måste jag säga att det faktiskt känns lovande. Så vi kör nog vidare på den.
Att reda ut ett problem är alltid skönt. Och nu har jag väl ändå fått prata ut om varför jag inte skrivit blogg på så jädra länge. Så nu känns det som att man kan gå vidare. Men det får givetvis bli en annan dag då jag har samlat på mig lite nytt material. Snart bär det av mot sydligare breddgrader men innan det ska er återvändare på bloggtapeten ta sig en tupplur.
PEACE!