Jerre

Våren tittar fram med sina nyvakna ögon, De första knopparna på parkernas alla träd börjar så smått växa fram. Samtidigt far P-A Tebrand norrut längs rikets östra kust för att uppleva nya äventyr. Kvar sitter jag, ensam i min lägenhet, och inser att jag bloggar alldeles för sällan.

Jag hade tänkt blogga redan i fredags. Jag hade till och med börjat skriva. Men sen kändes det bara på nåt sätt meningslöst. Jag vet egentligen inte varför. Men jag tror om jag ska va ärlig det beror på att jag börjat ställa alldeles för höga krav på mig själv och mitt bloggande. Det känns som att jag inte längre nöjer mig med att kladda ner lite av veckans händelser. För på senaste tiden har jag ju skrivit mer med känslor och lite mer "vackert" eller vad man ska säga. Och då känns det på nåt sätt som jag behöver producera den typen av inlägg varje gång. Men det kommer jag inte klara av. I så fall kommer de att bli månader mellan varje inlägg och det vill jag verkligen inte. Jag är fortfarande så otroligt glad till att jag lagt ner så mycket energi och tid på den här bloggen och att jag faktiskt kommer att kunna ha kanske detaljer från kanske den viktigaste och mest händelserika tiden i mitt liv. Så jag måste försöka koppla bort alla dessa tankar om vad som duger och inte duger. Det är ju en blogg. Allt duger.

Och med det ville jag säga att Tobbe, du verkligen hjälpte mig hitta tillbaka till rätt spår igår med dina magiska ord där sent på kvällskvisten. Du fick mig att inse att det jag har skrivit faktiskt är värt någonting, oavsett hur jag skriver det. Du gav mig också energi till att ta tag i det här igen och att verkligen skriva ett inlägg. Och jag lovar. Det här inlägget ska jag inte sluta med föränn jag känner att jag fått med så mycket jag bara kan. Jag struntar just nu i om det blir poetiskt, vissa delar kanske blir det ändå, men det ska bli långt och innehållsrikt med många detaljer. Det får helt enkelt bli ett inlägg där jag blandar friskt från det som helt enkelt är mitt liv. Sen kan jag ju inte lova att jag får tillbaka mitt bloggtempo igen men jag ska i alla fall försöka komma tillbaka så att er favoritblogg inte går i stöpet.

Jag tror fan jag snart får ihop en sida med bara svammel utan att jag egentligen skriver någonting från det som hänt eller vad som komma skall. Jag har ju fått höra många gånger att jag är jävligt bra på att bara kladda ner långa inledningar där jag förklarar saker som egentligen kanske inte behöver förklaras.  Det kanske är lite av min styrka som bloggare och att det därför ofta blir så ofantligt långa inlägg. Men va gör man inte, det är ju egentligen skrivandet som är det sköna och när man svamlar behöver man inte tänka så mycket på vad det är man skriver.

Men jag ska inte trötta ut er för mycket, men som vanligt dyker ju alltid frågan upp i huvudet var man ska börja någonstans. I det inlägget jag började på i fredags pratada jag till en början om skolan och hur tungt det va sista veckorna innan lovet. Men jag tror fan jag skippar det. Eller så får det komma senare i inlägget. För istället tänker jag börja med helgens innehållsrika och detaljerade äventyr.

Eller ja egentligen började det redan i torsdags då jag efter skolan styrde bilen in till stan för att hämta upp Jossan som återigen tagit sig hit till Sveriges framsida. Jag hade bestämt mig för att möta upp henne någonstans och sen så småningom ta henne till Väsby. Men det kunde ha börjat bättre då jag fick ägna typ 45 min åt att hitta parkering. Men va gör man inte. Man ser ju en hel del av stan liksom. Och till slut hittade jag en parkering på någon skum liten bakgata i Vasastan. Jag knatade sen upp till Tekniska Högskolan och tog tuben ner till city. Jossan ringde och sa att hon va på Drottninggatan och kollade på Philip (eller Poussy som han borde kallas, vilket han också gör av mig) när han freestylade med några polare. Tydligen va Johanna också där med sin pojkvän. Lite sjukt egentligen att tre skåningar man känner hade åkt till Stockholm samtidigt men alla på olika sätt. Men så kan det va och det va i alla fall jävligt najjs att få se alla igen. Speciellt Poussy eftersom han e en så otrolig skön individ. Och det han inte gå mer än säkert tio sekunder innan vi genast hade hittat tillbaka till våra skämt vi körde i somras. Det va liksom Maaaaajs-Reunion 2008 eller nåt. Helt underbart.

Tydligen behövde folket äta så vi rörde oss med bestämda steg mot Kungshallen som så många gånger förut. Jag stod över käket idag då jag precis hade ätit i plugget. Eller egentligen för att jag hade dåligt med pengar men det är irrelevant. Men vi satt i alla fall där och garvade åt en del minnen medan Poussy käkade typ den starkaste maträtten han kunde hitta. Jag smakade en tugga av det och jag tror det brände på tungan i typ tre timmar efteråt. Det kändes typ som det i alla fall. Men trevligt va det och lite nostalgi eftersom jag och Jossan kom fram till att det va ett år sen vi satt på samma ställe och käkade. Lite kul och så liksom.

Johanna och Sasa skulle sen köpa biljetter på Sergel så vi rörde oss ditåt och sen bar det av till Gina Tricot (Givetvis för tjejernas skull). Jag och Poussy som inte kände oss på hemmaplan där inne började i alla fall glida runt i butiken och kommenterade lite av kläderna. Vi såg bland annat ett bord med Gott & Blandat. Eller ja ni fattar ju att det bara va typ toppar i färgglada färger. Men det va roligare på det sättet.

Men vi kom så småningom fram till underklädesavdelningen där vi självklart började kommentera vilka som var snygga och sexiga och så vidare. Det roliga va att helt plötsligt vände sig en tjej som tydligen också spanade lite där och frågade om vi verkligen tyckte som vi gjorde. Så det blev en liten diskussion där bland trosorna där hon menade på att ett visst par svarta med rosa kanter va lite mycket mormor över de och att hon redan hade dom svarta längst ner. Och tydligen gillade hon inte våra smakråd så hon sa att hon skulle kolla in lite annat. Vi gjorde klart för henne att vi fanns här om hon behövde hjälp och sen började vi garva. För va i helvete gjorde vi inne på Gina Tricot. Haha.

Men alldeles för tidigt blev det sen dags att säga hejdå till dom andra för att börja röra sig till Väsby. Men vi får hoppas att vi ser dom snart igen, för sköna människor är det asså. Men jag och Jossan dök ner i tunnlarna igen och tog tuben mot vad jag trodde va Tekniska Högskolan men givetvis såg jag ju sen att vi satt på linjen ut mot Ropsten. Så vi fick ju hoppa av vid Karlaplan och eftersom man av någon anledning inte fick gå av på Östermalmstorg behövde vi ju inte vända tillbaka. Så vi gick upp ovan jord och bestämde oss för att ta bussen ner längs Valhallavägen. Men återigen gör jag bort mig och hoppar på 4:an åt fel håll så vi hamnar borta vid radiohuset. Så det va bara att hoppa av och ta bussen tillbaka åt andra hållet. Men det gör ju inte så mycket när bussen går typ vart tredje minut. Och Jossan tyckte det bara va kul att se stan så. Fast jag vet inte om norra östermalm är nåt att se. Sibirien är ju nästan mer sevärt.

Men vi hittade i alla fall till slut rätt och kunde styra bilen hemåt mot Väsby i rusningstrafiken. Men jag tycker typ det är roligt att köra när det är mycket trafik. Har man liksom nåt att göra eftersom man måste koncentrera sig lite mer. Och sen va det ju trevligt att sitta och snacka lite med Jossan om allt möjligt. Det är då man verkligen känner att man saknat henne och alla andra underbara skåningar. Det måste fan bli kortare tidsavstånd mellan gångerna vi träffas. Det här fungerar inte.

Vi kom i alla fall hem utan problem och jag lämnade den lilla skåningen hos Crille och drog mig hemåt till mitt eget. Jag vet inte om det hände så mycket mer intressant den kvällen. Fast om jag inte minns helt fel så somna jag ganska tidigt den kvällen. Mycket mystiskt.

Jag orkar inte berätta några detaljer från skoldagen i fredags. Det sammanfattar jag i så fall lite senare. Jag ger mig istället in på de lite senare aktiviteterna. Jag och Nicke hade i alla fall bestämt oss för att dra ut på kvällen och tydligen så var det bara 18-årsgräns på Fabben denna kväll så vi tänkte att vi kunde spendera kvällen där. Va vi då inte visste va att dom stängde redan ett, men det får bli ett senare kapitel. Jag bunkrade i alla fall upp partyväskan med bira och drog ner till Nickes silverskimrande Renault som skulle ta oss till Sigma och Joltans hem. Där drog vi igång en rätt skön grundning. Just då kändes det nästan som innan julfesten och jag minns hur kul den kvällen blev (även om det sista kapitlet den gången kanske inte va någon höjdare). Nicke hade dragit med sig någon skum polsk vodka som han satt och sippade av och jag drog i mig mina otroligt goda Carlsberg Sort eller vad dom nu heter. Joltan och alltid lika avslappnade Nybacka satt på sitt hörn och pimplade i sig sina Koff.

Klockan tickade iväg och vi rörde oss sakta ner till Fabben men när vi kom dit va det precis dött. Vilket bakslag kände jag eftersom jag va galet taggad. Det som istället va positivt va att vi kom in gratis då Jolts broder jobbade där. Och om jag inte minns fel så var tilltuggen vid borden galet goda. Tror jag slukade typ tjugo stycken på bara några minuter. Men annars vet jag inte om det va någon vidare stämning. Va väl typ tjugo personer i lokalen. Meningslöst. Och vi märkte att Nicke började nicka till lite då och då. Han mådde tydligen inte alls bra så vi guidade honom till toan där det skedde vissa incidenter. Vi andra kom fram till att det va bäst att få ut honom i den kyliga luften så han fick andas lite. Och han va inte helt hundra kan jag säga så vi bestämde oss för att ta honom hem till min säng så han fick sova av sig lite berusning. Tyvärr är det sånt som händer men det positiva va väl att vi fick en anledning till att gå därifrån ett tag.

Vi stannade vi sibylla ett tag. Skönt för mig som faktiskt kände mig hungrig och fick tillfälle till att trycka i mig lite korvar. Sen drog jag Nicke upp för backen och in till min säng. Jag drog sen ner igen och mötte upp dom andra som inte fick komma in på Magget. Så vi såg ingen annan möjlighet än att dra oss tillbaka till Fabben och hoppas på bättre tider. Den här gången va det i och för sig lite mer folk men långt ifrån ett bra drag. Jag tror vi satt där i 45 min eller nåt innan vi försökte ragga oss in på någon fest uppe i Runby. Vi va väl halvvägs på väg dit när Crille smsade och sa att han och Jossan va på väg hem från stan. Så jag lämnade dom andra grabbarna och mötte upp dom istället. Sen blev det någon slags efterfest hemma hos mig.

Till en början låg Nicke (hädanefter kallad Niffe) helt avsvimmad i sängen men vaknade efter en liten stund till liv och joinade gänget. Vi andra kollade på lite trevliga bilder och spelade upp ett par sköna låtar. När Niffe vaknat tillräckligt mycket drog vi igång kameran och spelade in en liten galen film då jag, Crille (Criffe) och Niffe dansande till någon technolåt. Den vart minst sagt rolig måste jag säga. Men klockan tickade iväg nästan för mycket så Criffe och Jossan gled hem till dom och jag och Niffe slocknade i varsin ände av rummet. Egentligen en ganska värdelös kväll som ändå lyckades bli rolig till slut, tack vare skönt sällskap. Det är fan så det ska vara.

Sen har vi ju då gårdagen som måste skrivas in på listan över en av de där sköna spontana kvällarna då man tar minuterarna som dom kommer och gör det som för stunden känns roligt. Men det började ju med att jag och Niffe vaknade upp och tittade på varandra. Som vanligt lyckas jag klara mig rätt bra från baksmälla så jag kände mig ganska pigg. Men det va ändå rätt skönt att bara ta det lugnt liksom och vad passar då bättre än att kolla Arsenal. Nu blev det visserligen bara oavgjort (Clichy, va i helvete gör du?) men det var ändå kul att se liksom. Fast jag måste tillägga att situationen med Eduardo va sjukt läskig. Riktigt vidrigt såg det ut.

Niffe drog sen hem och bytte lite kläder medan jag chillade lite framför Liverpoolmatchen. Men det kändes inte som att han va borta länge för sen stormade han in igen. Men då drog vi ner till Vilunda och hämtade Criffe efter hans Rehab. Och när vi hade lämnat honom hann vi knappt innanför dörren föränn det var dags att röra sig ut därifrån igen. För nu skulle farsan till Arlanda och givetvis hade han anlitat Taxi Tebrand för resan ut dit så det var bara att ställa in sätet och vrida om tändningen igen. Självklart har jag inget emot det även om jag fortfarande undrar varför han skulle ut till Arlanda. Eller ja jag vet ju varför, han skulle hämta en hyrbil som skulle ta han till Norrland. Men i alla fall. Varför?

Vi raceade sen hemåt igen och svängde förbi Sibylla för att återigen utnyttja erbjudandet med Tunnbrödrullarna. Jag har verkligen bott där nu ett tag eftersom man får en rulle för 19 kronor. Haha. Men sen började vi få det lite bråttom eftersom Melodifestivalen skulle börja och vi skulle titta på det hemma hos morsan med Criffe och Jossan (Jåffe).

Melodifestivalen är som det alltid är. Egentligen ganska dåligt men alltid lite småtrevlig underhållning på lördagskvällarna. Dessutom är det roligt att reta morsan lite när hon säger att "Det är va den första bra låten på hela tävlingen" till typ vart tredje låt och att "Det är inget fel på låten men den kommer inte att fungera ute i Europa" till de flesta. Men jag älskar henne ändå och det gjorde kvällen mer underhållande.

Vi hamnade sen i soffan i 55:an där vi länge försökte hitta på något att vettigt att göra. Givetvis kom filmer på tal men tjugo minuter in i The Darjeeling Limited gav vi upp. Förstår verkligen inte humorn i den filmen.  Eftet lite diskussioner bestämde vi oss sen för att röra oss in till stan och svänga runt lite. Lite för att ha nåt att göra, lite för att göra nåt man inte alltid gör och lite för att visa Jåffe runt på kvällstid. Men först tog vi oss långt ut på landet och vidare till Sjövillan. Niffe behövde sin kamera och fräscha batterier till mobilen. Men sen var vi på väg igen och tog bakvägen längs Bromma och det in till stan. Väl inne i stan svängde vi runt lite överallt först innan vi bestämde oss för att kolla in kvällens nattliv runt Stureplan och det visade sig vara ett ganska bra liv. Taxibilar var det i alla fall överallt och ja det va även en del mer eller mindre sminkade människor. Men va gör man inte.

Men efter några svängar i krokarna runt krogarna så kände sig Jossan lite illamående så vi tog då bilen ut till Djurgården där vi svängde upp till Nordiska Museet där vi kunde ta lite luft. Eftersom det huset (eller slottet kanske man ska kalla det) är rätt häftigt började vi spana in det på närmare håll och jag hittade en väg upp på muren som omringade byggnaden. Hade vi velat hade vi utan problem kommit in på gården men nu va vi inte direkt ute efter att snoka omkring så vi stannade på rätt sida. Vi tog i alla fall lite roliga bilder där det såg ut som vi smög omkring som i typ Fem-böckerna eller nåt. Vi spökade även omkring på kyrkogården där bredvid och pratade lite om yxmän och vålnader. Alltid kul.

"Kan du hålla käften när jag vilar äle?"

Vi drog sen ner till vattnet där jag hittade en trevlig lite livboj. Det blev även lite bus på någon brygga och i och omkring en helt vanlig grön brevlåda. Så kul man ju också ha det. Sen blev det en promenad bort till Junibacken och även där lite roliga bilder och påhitt. Egentligen är det rätt svårt att förklara det roliga då det egentligen inte vad va vi gjorde som va det roliga, utan med vilken inställning vi gjorde det. Och det är inte lika lätt att förklara. Men kul hade vi garanterat.

Men även denna natt började te sig mot sitt slut så efter en sväng förbi Kaknäs och lite senare även Zinken och till slut Årsta så åkte vi hemåt till trygga Väsby igen. På vägen hem blev det en del snack om Skåne-minnen och vi bestämde oss för att vi ska åka ner några dagar på påsklovet så vi får träffa alla igen. Tror Niffe var taggad på det också så det blir nog roligt. Men sen fick det bli ett kramfyllt hejdå till Jossan som skulle röra sig hemåt idag på förmiddagen och sen åkte jag hemåt till mig och tog det lugnt en stund innan ögonlocken tyngde mig ner i en välbehövlig vila.

Och idag har jag ingenting nämnvärt att berätta så jag lämnar denna helg med att säga att den vart riktigt rolig och rätt oväntad men definitivt en mäktig start på lovet. Egentligen borda jag snacka om lite annat också. Om det som hänt innan och allt men jag har för dåligt minne för det. Och dessutom börjar det här inlägget komma upp i ett bra antal tecken så jag kanske inte ska dra ut på det mer.

Men jag måste ändå langa lite rader om det här jävla problemet som vägrar lämna mig. Det är som en tatuering djupt inne i hjärtat som inte går att skrapa bort. Men jag sa ju förut att det va ett år sen vi satt där i kungshallen och så. Och samtidigt va det i fredags exakt ett år sen jag blev tillsammans med Jenny. Och utan att jag kunde hjälpa det så började jag givetvis tänka på en massa saker. Jag vet egentligen inte vad för jag har egentligen givit upp det där med att förstå vad jag känner och förstå vad jag vill för det går fan inte. Men jag tror att jag bara vill få någon slags klarhet, för just nu känns det bara jävligt dimmigt alltihop. Och det som känns värst med allt är att jag inte får någon klarhet ifrån Jenny. Det är som att hon inte riktigt vill veta av mig men ändå så snackar vi en del och ibland känns det som hon bryr sig och så. Och det ända det leder till är att jag blir ännu mer förvirrad. Det kommer nog alltid va så. Jag vet att jag fortfarande har känslor för henne, men vet verkligen inte om jag vill att det ska bli nåt igen. Men jag hoppas det nån gång kommer att finnas en lösning. Men jag kan inte göra nåt annat än att leva mitt liv som det är. Det är trots allt ganska underbart det också.

Sen måste jag faktiskt säga att jag saknar Camilla en del. Jag vet att hon nyss drog till London men dels så saknar jag att snacka med henne på kvällarna då våra konversationer alltid är så sköna och dels så är nog tanken på att hon ska va borta en månad lite skrämmande. Men va gör man inte. Jag överlever nog ändå. Och nu är det ju lov och då ska man inte sura. Då ska man ha kul. Jag hoppas jag hinner återkomma med nåt inlägg till innan lovet är slut. Men då måste jag också samla ihop lite äventyr också. Men det brukar gå bra. Man har ju alltid den heliga Trippeln. Det brukar räcka. Haha. Men vi hörs.

PEACE!

Det finns många anledningar till att jag fortsätter skriva i den här bloggen. Som jag sagt så många gånger är givetvis en anledning att det är så skönt att kunna skriva av sig allt man sitter inne med. Bloggen fungerar ofta som det bästa bollplanket att bara bolla sina tankar emot och jag tror att det är den största anledningen till att glöden för mitt skrivande fortfarande lyser starkt. En annan anledning är jag fått så otroligt bra respons på bloggen från alla möjliga håll. Mina vänner som läser gillar den även om dom kanske inte alltid vågar erkänna det. Jag vet att båda päronen gillar att följa mitt liv och det som händer med och runt omkring mig och nu på senare tid har jag upptäckt att mina gamla lärare har suttit och smygläst bloggen.

Jag har länge undrat varför min blogg är så uppskattad. Jag har aldrig direkt haft Svenska och då mest av allt uppsatser som mitt starkaste ämne men ändå får jag ofta höra att jag skriver så bra och att det är alltid är kul att läsa. Och jag har tänkt mycket på varför jag i så fall kan skriva så att det berör. Och kanske hittade jag svaret när jag en kväll likt alla andra inte gjorde mycket annat än att surfa runt på internet i jakt efter nåt att förgylla tillvaron med. Jag hamnade av någon anledning på en sida där man samlade texter till kärlekslåtar och det fanns även en del så kallade "Love Quotes". Så jag började bläddra igenom och efter ett tag fastnade jag för ett citat som jag på något sätt kan känna stämmer så perfekt.

True poets don't write their thoughts with a pen...
They release the ink that flows from within their heart.

Jag vill inte på något sätt höja upp min blogg eller mitt skrivande till skyarna men när jag läser igenom mina inlägg jag skrivit under de senaste två åren så förstår jag att dom bästa texterna jag skrivit är texter som jag hämtat direkt från mitt hjärta. Sen spelar det mindre roll vad det handlar om. Att skriva med fingrarna kan de flesta göra men att förmedla ditt hjärtas tankar är betydligt mer komplicerat och jag säger inte på något sätt att jag bemästrar det. Men dom gångerna jag tillåter mig själv att öppna upp mitt hjärta och släppa lös det som finns därinne. Det är först då jag känner att jag åstadkommit nåt. Och ni som förstår vad jag menar, förstår också att det här handlar om allt här i livet. Ditt hjärta är det som håller dig vid liv och som får dig att fungera. Men det är det som finns inuti som faktiskt gör skillnad. Det är åtmindstonde vad jag tror på och oavsett vad som händer i livet så vill jag fortsätta tro på det.

Ni märker ju klart och tydligt att jag är lite sentimental just nu och jag tänker inte ljuga för någon och säga att så inte är fallet. Men jag satt och kollade på One Tree Hill och det fick mig att inse en hel del saker. Dessutom så träffade en del saker mig rakt i hjärtat. Det handlade om säsongsavslutningen på den fjärde säsongen och det första avsnittet på säsongen därefter. Jag tänker inte spoila något för er som inte hunnit så långt men för er som sett det kanske kan förstå vad jag menar efter att ni läst det jag ska skriva om, det jag faktiskt velat skriva om ända sen jag började det här inlägget.

Skolan är snart slut, och då menar jag inte att man snart kan hälsa välkommen till ännu en svensk sommar för att sedan fasa över ännu ett år fyllt med läxor, prov och annat jobbigt som hör skolan till. Utan nu är det på allvar. Det som egentligen varit allt under två tredjedelar av ens liv är påväg att ta slut och dörrarna till livet öppnas upp på vid gavel. Kvar står jag och letar efter någonting som kan få mig att känna mig säker på hur jag känner inför det här slutet.

Jag vet inte hur många gånger man under sin skoltid pratat om hur skönt det ska bli när skolan är över och givetvis känner jag fortfarande så. I alla fall en del av mig. På samma sätt skrämmer det skiten ur mig rent ut sagt eftersom det är slutet på något man så länge funnit gemenskap, kärlek, trygghet och kunskap i. Det har självklart varit tufft och många gånger har det känts hopplöst men jag kan inte hjälpa att jag känner vemod inför studenten, och ska jag va ärlig tror jag att många med mig känner samma sak.

Men efter att jag sett de där avsnitten av One Tree Hill ikväll så ville jag skriva ner det som i grunden gör att jag känner så här. Det handlar naturligtvis om mina vänner. Jag tror att det har en väldigt stor del i varför jag känner mig så osäker på framtiden. Vem vet vad som kommer hända de närmaste åren. Vad händer med alla ens vänner och vad kommer hända med en själv? Man kan sitta här och lova varandra att ingenting kommer att förändras men gör man det kommer man att vakna upp en dag och inse att man har fel. Allting kommer att förändras. Men det är upp till var och en att bestämma på vilket sätt.

Så för att äntligen komma till det som det här ska handla om (Jag vet att det måste ha varit den mest utdragna inledningen någonsin) så vill jag att innan jag tar studenten, innan jag kastar mig ut i med livets vingar och låter förändringens vindar svepa tag i mig och föra mig framåt i livet stanna upp och faktiskt memorera det som finns just nu. Jag tror att jag alltid kommer att vara glad att jag började blogga för att jag senare i livet kan öppna upp den igen och se hur mitt liv såg ut de sista åren på gymnasiet och allt som hände runt omkring mig. På samma sätt vill jag bevara mina vänner. Jag hoppas att dom vänner jag har nu finns med mig under livets lopp och helst tills att jag försvinner helt men oavsett hur det blir så vill jag ha minnet kvar över vad dom betydde för mig nu, under sista skolårets sista andetag. För nånstans inom mig tror jag att det kan hjälpa mig när jag i livet hamnar i illusionen att allt är hopplöst. Kan jag då få minnas mina vänner som dom precis vid ett ögonblick så kanske jag finner nytt hopp och ny styrka. Det är i alla fall syftet med det hela så för er som inte har fattat det än så kommer det en liten text om er som betyder något, er som finns där för mig. er som jag varje dag kan se på och förstå att ni är mina vänner. Och om vi någon gång förlorar varandra kan detta i alla fall leva som ett bevis på hur det än gång var...

Christian Patsouras

Jag tänker aldrig rangordna mina vänner oavsett vad som händer för alla betyder något på sitt egna lilla sätt. Men finns det någon som reser sig ovanför det så är det du. Så egentligen skulle jag inte kalla dig min vän, Jag skulle kalla dig min bror. För det är vad du betyder för mig. Vi har känt varandra sen vi var små och det har hänt mycket sen dess. Det har funnits tider då vi praktiskt taget levt ihop och på samma sätt har det funnits tider då vi knappt pratat med varandra. Men oavsett vad som hänt har vi alltid hittat tillbaka till varandra och jag har alltid känt att det kommer alltid va så. Oavsett vad som händer med oss och våra liv så ser inom mig att vi kommer alltid ha varandra. Bröder håller ihop oavsett vad och jag både tror och hoppas att vi klarar det också. Förutom det vill jag säga att det finns ingen som förstår mig bättre än du och det finns ingen som jag har så roligt med som du. Jag hoppas att du alltid finns där för mig för jag lovar att jag aldrig ska lämna dig. När det blåser som hårdast, vänd dig om så står jag där, ALLTID!

Niklas Kihlman

Mr. Bonde. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt. Men vi har ju också känt varandra sen en bra tid tillbaka och från början så kändes det som att det bara va genom skolan vi va vänner. Det låter kanske lite fel när jag säger det men det kändes som att vi aldrig var mer än skolkamrater, om så jävla bra av den sorten. Jag trodde helt ärligt att när vi gått ut nian så skulle vår vänskap, kanske inte dö ut, men i alla fall blekna. Men någonting hände och jag fick ett hopp om vår vänskap. Mycket av det skedde ju genom att vi började gå på matcher ihop men ju längre tid som gått så har jag insett att du faktiskt betyder mycket mer än så. Och det senaste åren har jag verkligen känt att din vänskap är otroligt värdefull, mer än jag nånsin trodde att den skulle göra. Jag hoppas du inte tar nåt jag skriver på fel sätt för du har alltid varit en skön person som jag gillat att umgås med. Men det är först dom senaste åren du skrivit in dig i mitt hjärta som en vän jag alltid vill behålla.

Tobias Eriksson

Först ut från det omtalade Black Snappers och också först ut av mina "nya" vänner. Vänskap är ofta nåt som växer fram och blir starkare med åren. Det tar oftast lång tid att bygga upp en så pass stark vänskap att den blir oförstörbar. Men trots det så ser jag på dig och tror att vi redan nått dit. Vi har känt varandra i snart tre år men det känns som en mycket längre tid. För under den här tiden har du lärt mig mycket, kanske mer än vad du nånsin kommer förstå. Och allt detta genom att inte vara någon annan person än dig själv. Och är det någonting som jag finner hos dig som gör dig så unik så är ditt sätt att alltid vara dig själv. Jag har alltid sett på dig och sett styrka och mod. Jag vet inte om du ser dig själv men du får mig faktiskt att känna mig starkare av just den anledningen. Som ett exempel på det kan jag ta upp dom gångerna du mer eller mindre skällt ut mig för saker jag gjort som du anser vara fel. Jag kanske försöker tjafsa emot eller komma med någon dum bortförklaring men inom mig förstår jag att du gör det för att du är min vän och jag beundrar dig starkt för att du vågar säga ifrån. Det gör dig unik på många sätt och jag hoppas du fortsätter att vara den du är. Jag tror på dig, du kommer lyckas här i livet. Och gör du inte det finns jag här för dig. Vi kan ju alltid kolla igenom gamla OTH-avsnitt, eller hur ?

Camilla Rosén

Du kanske trodde att jag skulle glömma dig. Eller så kanske du rentav inbillar dig att jag inte bryr mig om dig så mycket att du skulle hamna här? Jag vet inte vad du tror men jag kan i alla fall säga att jag vet att du betyder otroligt mycket för mig. Vi har lite av ett förflutet tillsammans men det är inte det det handlar om. Istället tycker jag det handlar om dom personer vi är och troligtvis alltid kommer att vara. Jag minns att vi snacka nån gång om hur mycket folk har förändrats och vi tyckte att de personer vi var i nian va helt främmande idag. När jag tittar på oss så kan jag hålla med men någonstans under ytan finns det nåt som alltid kommer vara samma och det tror jag är vår vänskap. Under ett år så pratade vi knappt alls och vi visste knappt om varandras liv men på något sätt hittade vi tillbaka igen och nu känns det lika bra som innan, om inte bättre. Jag tycker du är en fantastisk person. Du är stark, snäll och helt och hållet unik. Det bästa med dig är att du alltid hittar din egen väg och du svävar aldrig iväg från den personen du är. Jag ser det i dig varje gång jag pratar med dig eller umgås med dig och det är också därför jag gillar dig så mycket. Vi har pratat mycket om vad vi är för varandra och oavsett var det är så kommer det nog inte ändras. Och ska jag va ärlig så vill jag inte det för jag trivs med att ha dig i mitt liv och jag hoppas att det fortsätter så.

Anders Flemström 

Flemman, Flemman, Flemman. Oj oj oj. Va ska man säga om den här grabben. Finns det någon som äter långsammare än honom? Nej förlåt Flemman. Bad Timing. För en gång skull ska jag låta det här handla om något djupare och i mina ögon viktigare än mat. För jag hoppas du förstår att du är mer för mig än lunchkamrat i skolan eller en bajenvän att ha med på matcher. Det skrämmer mig faktiskt fortfarande lite hur du kom in i mitt liv och blev min vän. Jag kände dig inte ens och helt plötsligt så var du bara där och jag kände att jag hittat en helt underbar vän. Sen dess har den känslan bara växt. För du gör varje dag i ditt sällskap till något att minnas, oavsett vad du gör och dessutom är du en otroligt bra vän på många sätt, inte minst för ditt sätt att alltid sätta andra framför dig själv. Jag har många gånger skällt på dig för att du lyfter fram andra när du själv gjort någonting bra men jag har förstått att det är bara den du är. Du håller dina vänner högt och försöker alltid se till att dom är lyckliga. Sen vad det handlar om spelar mindre roll. Du är en utmärkt lyssnare och vad du än tror så är du en bra rådgivare. Dina egenskaper hjälper mig ofta att hitta svar utan att du kanske inte vet det själv. Jag vet i alla fall att med dig vid min sida växer jag som bajare, som människa, och allra mest som vän.

Ludde Zetterman

Jag tror folk har tröttnat på att jag alltid berättar för dom hur mäktig du är eller hur jävla bäst du är men faktum är att jag skulle ljuga om jag inte sa det. Hur länge har vi egentligen varit vänner? Två år?. Det är rätt sjukt egentligen med tanke på att jag vetat om dig sen jag va typ 6. Men det jag ville säga var att du är så jävla speciell. Och det som gör dig till en så bra vän är att med dig är allt så enkelt. Vi behöver inte umgås hela tiden. Det finns aldrig några krav och det gör aldrig något om man har andra planer. Och sen när vi väl träffas och umgås så har vi alltid det jävla roligt tillsammans. De senaste årens oförglömliga uppesittarkvällar är ett starkt bevis på det och faktum är att jag är otroligt glad över att vi faktiskt blivit mer än bara bekanta. Xpertelvan gjorde det möjligt, det vet vi alla om. Men sen dess har det hänt mycket och varenda stund har varit precis så mäktig som jag alltid beskrivit dig. Och som du en gång sa till mig. Du är en sann man!

Thomaz Andersson

Tjompis din lilla rackare, Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag inte kan eller inte orkat i telefon men det är ungefär lika många gånger som du har ringt. Jag hoppas att du förstår att jag är ledsen för det. För du är en jävligt bra vän och jag vet att du försöker finnas där för mig. Jag är glad över att jag har dig men jag vet att jag visar det alltför sällan. Men jag känner alltid att det ger mig nåt när vi umgås, som när vi av någon anledning va på bio ute i ett ödelagt Sickla eller alla gånger vi suttit i ditt rum och kollat film. Vi borde göra det oftare, det borde vi absolut och jag vet att det är mitt fel att det blivit för sällan. Jag hoppas vi kan ändra på det för din vänskap betyder mycket

Martin Stockeld

Jag tänkte först skriva Stockled mest av gammal vana men det kändes lite fel att göra det när jag ska skriva varför du är min vän. Det kändes aningen opassande. För faktum är att jag kallar dig vän av många anledningar. Många av dom anledningarna har jag redan skrivit om andra personer, som att du betyder mycket och att jag hoppas att vår vänskap håller länge, länge. Men det som skiljer dig från dom andra personerna är ditt sätt att få mig att alltid ha kul. Jag kan inte minnas nåt tillfälle med dig där jag inte har haft roligt. Våra sjuka idéer brukar oftast leda till skrattsalvor och har inte våra mer eller mindre galna upptåg de senaste tre åren varit rätt så minnesvärda? Jag menar i alla fall på att med dig blir min vardag så mycket roligare och jag är glad över att jag fått spendera så mycket tid med dig. Och det lär ju bli mer med tanke på sommarens äventyr. Vi kommer ha sjukt kul tillsammans oavsett om vi hamnar på en solig strand i Bulgarien eller på en lömsk bakgård i Skopje, Lita på det!

Linus Pettersson 

Haha Blossom, Dags för din tid i rampljuset. Om jag tittar tillbaka och försöker minnas hur det hela började så tror jag att starten på vår vänskap inleddes under våra musiktimmar i ettan. Jag minns hur vi satt och slog på varandra för att vi inte visste hur vi skulle prata med varandra. Det va i alla fall vad jag kände för jag vet inte vad det va som gjorde det men det kändes tidigt som att vi skulle bli vänner. Det bara va så helt enkelt. Den så kallade hatkärleken som fanns mellan oss i ettan lever i högsta grad kvar idag. Det vet vi båda två om. Men du är och kommer alltid va min vän och varken KBN, eller jag, skulle va någonting utan Blossom!

Joakim Bergström

En av mina äldsta vänner är du allt och vi vet båda två att vi gått igenom en hel del. Hur många gånger höll vi sams av dom gångerna vi träffades när vi var mindre? Jag förstår att dom tyckte vi va rätt jobbiga. Jag har förstått nu att vi va rätt galna. Men oavsett så växte vi ifrån det iaf och lyckades stanna som vänner även utan alla bråk. Om man ska va ärlig så vart vi till och med riktigt bra vänner. Och det håller i sig än idag och jag tror att det kommer hålla mycket länge till. Tiden rullar på och vi har idag inte samma umgängen och långt ifrån samma intressen. Men trots det kan vi när vi träffas ändå umgås precis som vi alltid har gjort. Jag uppskattar det väldigt mycket ska du veta. Att det inte spelar nån roll vad som händer med oss. När vi träffas så är det du och jag som det alltid har varit. Precis så som det alltid ska vara.

Patrik Kvistrum

Eller ska jag kalla dig Hans Löfberg? Jag tror nog vi är dom enda som faktiskt förstår vad det betyder men vi båda vet att det är en stor anledning till att vi blev bra vänner. Historietimmarna med Karin Larsson i ettan är en annan anledning. Och faktum är att det som fört oss samman till vår vänskap är inget annat än humorn. Vi har alltid haft saker att skratta åt, många gånger saker som ingen annan förstått sig på och det har gjort vår vänskap speciell. Givetvis kryddar du den vänskapen med din lojalitet och din ärlighet och du är en vän jag alltid litar på, i vått och torrt. Du får faktiskt många saker att kännas mycket enklare och du gör de definitivt roligare. Sen kan man ju inte låta bli att häpnas över alla dina citat du sipprar ur dig. Det är helt enkelt magiskt. Men jag hoppas vi fortsätter skratta åt samma saker och att vi fortsätter finnas där för varandra och nån dag kanske de inser att en tredje säsong av Riket inte skulle vara en sån dum idé trots allt.

Victor Eriksson

Medlem i Boysen är du definitivt och du är lika hårt inristad i min sten med vänskap. Jag skulle ljuga om jag sa att vår relation nånsin varit speciellt djup. Men kanske är det nästan bättre att det inte är så. För varje gång vi umgås eller träffas så hittar vi saker att förgylla dom stunderna med. Det kan va att skratta åt helt meningslösa grejer eller att prata om idéer ingen annan ens skulle tänka på. Vi behöver inte prata om känslor eller förstå allt hos varandra för att vara dom vänner vi är. Jag känner i alla fall att jag kan släppa loss ordentligt i ditt sällskap och så länge det är så spelar inget annat nån roll. Men tillvaron skulle vara aningen dyster om du inte fanns där.

Usman Qureshi

Tro inte för en sekund att jag skulle glömma dig brorsan. Du vet att du har en given plats i mitt hjärta. Jag tror att anledningen till att tagit den platsen är att du överaskat mig. Du är nog en av de mest underskattade av alla mina vänner. Jag tror att man lätt inbillar sig att du är en slacker och en player som tar livet med en klackspark och lever därefter. Men du har under de här tre åren visat att du är så mycket mer än det. Det finns någonting i dig som gör dig till en underbar människa. Jag har sett det och jag vet att många andra gjort samma sak. Din lojalitet till dina vänner lyser starkt och ditt sätt att vara på förgyller alltid tillvaron. Du får mig att se ljuset i det mest kolsvarta mörker och du får mig att se det goda med livet när allt känns hopplöst. Och förutom det är du en helt makalös individ. Du sticker till London till hösten och jag tror att du hittar din väg genom livet. Men jag hoppas att du vet att jag finns alltid här för dig, KBN forever, right ?

Anton Lindau

Jag tror att jag skulle kunna säga ungefär samma sak om di som jag kunde om Victor. Skillnaden är väl isf att vi har varit mycket bättre vänner än vad vi kanske är idag. Jag tycker faktiskt det är lite synd för jag har alltid gillat dig. Du har alltid varit lite speciell på gott eller ont men du har alltid varit den du är och jag gillar dig för det. Som jag skrev om dig i nåt inlägg så är du finurlig och med det menar jag att du hittar små detaljer som gör det kul att vara med dig, små små saker som gör att man vill umgås med dig. Det är din styrka. Det är också därför som jag vill ha dig kvar som min vän.
 
Sebastian Svensson

Från början va det bara Snappers, Sen blev det Snappers och Bajen men sen har det utvecklats till mycket mer. Jag hade till en början lite svårt att placera dig. Jag visste inte riktigt var jag hade dig. Du är en skön person men ska jag va ärlig tror jag att vi är så pass olika att vi egentligen inte kanske passar som vänner. Men på något sätthar vi ändå  hittat varandras vänskap och jag är glad över det. Jag tänker i första hand på Turkiet där vi hade det jävligt kul tillsammans och sen dess har jag faktiskt förstått att du är en skön, härlig, rolig person som jag definitivt vill fortsätta umgås med.

Markus Fröberg

Precis som med Sebbe så började ju allt med Snappers. Sen är jag rädd att det aldrig blivit mer än så. Visst har vi gått på en del matcher ihop och varit en del på krogen och så tillsammans. Men grejen är den att vi umgåtts alldeles för lite. Jag vet att jag har sagt det förr men vi borde definitivt hitta på mer saker ihop. För visst fan har vi kul när vi är tillsammans. Jag tänker mycket på Helsingborgsmatcherna det senaste året. Dels då vi träffades i Skåneland och dels när vi röjde som fan på Söderstadion. Lägg därtill de flesta stunderna som vi haft med Snappers så förstår vi nog båda att vi har kul ihop. Nu gäller det bara att vi får till dom där tillfällena oftare.

Skånegänget

Anledningen till att ni kommer sist är verkligen inte för att ni är betydelselösa. Anledningen till att ni får stå som en grupp är självklart inte för att ni var och en inte betyder nåt speciellt. Låt oss bara säga att anledningarna till båda är att ni är från Skåne.

Nej men ärligt så känner jag er fortfarande för lite för att jag ska kunna skriva långa stycken om er var och än. Jag skriver fortfarande för att jag hoppas av hela mitt hjärta att vi fortsätter hålla kontakten och fortsätter vara vänner. För ni är en samling underbara människor som de senaste åren givit mig väldigt mycket i form av kärlek och vänskap och jag hoppas ni förstår att jag saknar er riktigt mycket. Tack för att ni finns.

Jag vill ändå ge Josefine ett speciellt liten del av denna text. Du är nog ändå den jag känner bäst därnere och den jag faktiskt kommit närmast (förutom Jenny då men det va inte riktigt på samma sätt). Du har i alla fall visat mig vilken fantastiskt person du är genom att sprida värme och glädje omkring dig. För du lämnar avtryck efter dig, överallt och jag är jätteglad över att ha lärt känna dig. Du hjälpte mig mycket när jag va som mest nere med Jenny och jag vet att jag alltid kan snacka med dig om det är nåt och det är jag evigt tacksam för.

Och Jenny. Du kommer aldrig någonsin sluta betyda något för mig, det hoppas jag att du förstår. Jag tycker verkligen inte om hur det blivit mellan oss och jag hoppas att vi på nåt sätt kan hitta tillbaka. I alla fall till mer än vad vi är nu. Jag kanske bländades av mina känslor för dig men jag minns alltid dig som en som gjorde mig glad och fick mig att känna mig säker på mig själv. Och jag hoppas vi kan bli vänner igen, bättre vänner.

Jag hatar känslan att jag kanske glömt att nämna någon nu. Men jag kan inte komma på någon som jag verkligen vill ha med på den här listan. Är det någon jag glömt så ber jag om ursäkt och rättar til misstaget. Men samtidigt kan jag inte skriva in alla för då tappar det hela sin betydelse. Det är ni som finns på den här listan som ligger mig allra varmast om hjärtat och det är ni om några jag vill ha kvar i mitt liv.

Som jag skrev innan det här så vet jag att oavsett vad som händer i livet så vet jag att jag kan titta tillbaka på mitt sista år i skolan och se hur mina vänner betydde för mig. Jag tror att jag alltid kommer vara glad över att jag skrev det här inlägget. Jag hoppas också att ni förstår att även fast jag försökt skriva från mitt hjärta ikväll, så är ni mer än ett par meningar. Ni är mina vänner. För mig är det allt!

PEACE!

Ojdå. Det va visst ett bra tag sen jag loggade in på den här sidan och skrev ner mina inre tankar. Ska jag va ärlig har jag inte känt för att skriva på ett tag, så varför ska jag egentligen då göra det? Men mycket har hänt den senaste tiden och mycket av det har väckt tankar hit och dit i min hjärna och på nåt sätt känns det som det är dags att blogga lite. Jag vet som vanligt inte hur det slutar men det får bli som det blir. Ibland är det bäst om man bara låter det komma naturligt. Eller egentligen är det ju oftast så men i alla fall.

Jag vet att ni säkert tröttnat på att höra hur svårt jag har det att försöka hitta nånting att börja med men vad ska man egentligen göra när huvudet är fullt med saker man känner att man vill skriva om och när man känner att det hänt en hel del den senaste tiden i alla möjliga hörn av ens tillvaro. Det är svårt att hitta någon bra start eller så. Så jag får väl på måfå dra till med något och se vart det leder. Förhoppningsvis leder det till ett läsvärt och efterlängtat inlägg (som Tobbe i och för sig inte alls velat ha) att förgylla era lediga stunder med.

Ni vet säkert hur det är när man känner den där känslan att man gjort något för någon annan och hur jävligt skön den känslan faktiskt är. Visst är det självklart skönt att få hjälp från andra att få det man vill men ibland känns det faktiskt helt underbart att kunna hjälpa någon annan på vägen till vad dom vill ha. Just den känslan sipprar genom blodomloppet nu och ska jag va ärlig så förgyller den känslan min tillvaro just nu. Till och med så mycket att jag skippat eftermiddagssömnen då det känns så härligt att vara vaken.

Så vad pratar jag egentligen om den här gången? Jo det är så att jag under den här andra perioden i skolan fått njuta min skolmat ensam med herr Flemström då vi har varit dom enda av oss grabbar som haft tidig lunch. Till en början trodde jag att det skulle bli lite segt. Så klart inte för att jag har nåt emot Flemman (möjligtvis den tid han tar på sig för att nästan tömma en tallrik) utan för att jag uppskattade våra luncher som fan förut när alla åt samtidigt. Det va liksom dom skönaste stunderna på dan när vi satt där allihop och det va inte alls jobbigt att sitta av hela lunchen inne i den annars ganska deprimerande matsalen.

Men trots detta så har det faktiskt varit ganska givande för att när det bara varit vi två så har vi kunnat snacka om lite mer allvarliga saker. Dessutom har vi kunnat hålla det på en ganska ledig nivå. Men jag har alltid tyckt det varit skönt att snacka om lite mer djupare saker. Självklart har jag inget emot att snacka om Bajen i en timme eller gemensamt sitta och garva åt allt som har med Snappers matcher att göra. Det är verkligen kul det också. Men jag känner att man ibland behöver stunder där man ägnar sig åt saker som man inte annars snackar om det. Jag har alltid varit den personen som gillar att prata om till exempel kärlek och känslor och den biten. Och säga vad man vill men när umgänget nästan till hundra procent består av killar blir det inte så mycket av den varan. Men med Flemman har det blivit en hel del sånt och det har faktiskt varit riktigt skönt.

Så det jag faktiskt skulle komma till är att vi haft våra snack om saker och ting och då i synnerhet kärlek och alla dess bekymmer. Jag vill inte sitta här och säga för mycket då det vi pratar om är mellan oss och dessutom vill jag att om du känner att du vill dela nåt med omvärlden som rör dig så ska du va den som berättar, precis som du berättar det för mig. Det tänker jag inte ta ifrån dig.

Men efter det du har berättat för mig så kan jag bara hoppas att det blir så bra som du vill att det ska bli och att det är det här du vill. Ska jag va ärlig har jag hoppats på det här ett bra tag nu då jag känner att du är värd det och dessutom har det nog varit lite på gång även om du kanske inte vågat erkänna det alla gånger. Men du vet att jag vill dig all lycka och jag hoppas det här får dig att nå den känslan. Jag har varit där och vet att det är helt underbart. Och precis som jag sa till dig är det så stort att uppnå den känslan då man flyger genom tillvaron, mil över alla problem och känner hur levande man faktiskt är. Jag vet inte hur det har hunnit bli eller hur det kommer bli men jag hoppas det blir bra. Du tackar mig för hjälpen broder men om sanningen ska fram så är det ömsesidigt. Du hjälper mig mer än vad du tror bara genom att finnas där som någon att prata med. Inte frö att jag direkt har något emotionellt problem nu utan för att det är så skönt att snacka ur sig om allt. Och det sista jag har att säga till dig nu (förutom att du kanske måste börja träna upp snabbheten i ätandet) är att du är värd det bästa. Jag menar det verkligen. Om det här är det bästa för dig, så är jag otroligt glad för din skull!

Men nog om Flemman. Han var värd dessa rader men om jag fortsätter jag på samma sätt för länge så tappar den här bloggen sitt signum att alltid flika in lite sarkastiska kommentarer om honom. Så jag övergår istället till nåt annat. Så vad ska vi ta. Bajen? Ja varför inte...

Säsongen närmar sig sin start och det är ju faktiskt bara två månader till premiären i nån skog i hålan utanför baksidans huvudstad. Abstinesen kryper som vanligt under skinnet även om det faktistk inte slagit sig till ro helt och hållet än. Men man känner ju att man mer och mer börjar titta efter nyheter och uppdateringar inom truppen och runt laget på olika hemsidor och det var ett tag sen som man va så insatt i den ständigt lika galna delen av fotbollsåret som fått namnet Silly Season. Och i år är den för oss bajares del ännu mera "Silly" än vanlit och som ni alla har förstått så stavas anledningen kort och gott Rami Shaaban. Jag kan inte minnas nån mer utdragen förhandling om en spelare. Och det skrivs ju det ena och det andra i alla tidningar och man börjar ju skratta nästan över alla smått idiotiska utspel från de olika tidningarna och hemsidorna. Ena sekunden "avsöjar" Aftonbladet att han är klar för Bajen och i nästa sekund klickar man sig in på Fotbollskanalen där nån slipsnisse till sälklubbare uttalaar sig om att affären långt ifrån är klar. Kvarten senare är Bajen enligt Eurosport på jakt efter andra målvakter och innan en timme har passerat har Expressen meddelat att Fredrikstad höjt budet och att Henke Larsson fortsätter att plåga oss ett år till. Eller ja okej, förlåt att jag nämde det sista. Men poängen är att det här med Silly Season nästan är för mycket rykten och för lite sanning. Och då menar jag mer än vanligt.

Taxi Tebrand har blivit ett ganska uttjatat begrepp i min hjärna de senaste veckorna då jag har fått skjutsa runt personer hit och personer dit. Egentligen är det rätt kul att göra det men ibland undrar man om man egentligen bara blir utnyttjad. Jag har i och för sig svårt att säga nej och egentligen är det ju inte jobbigt att plocka upp någon på vägen till nånting. Men ibland känns det som att så länge man har bilen så duger det men annars inte.

Men själva körandet har jag inget problem med. Tvärtom tycker jag fortfarande att det är sjukt kul att köra oavsett vart jag ska och trots att bensinpengarna ibland nästan ruinerar mig så har det blivit en del spontana åkturer den senaste tiden. Två kvällar i rad förra veckan så blev det spontant att jagå åkte till stan och utforskade lite. Det va nåt nytt nu när man fått körkort att man kan se stan genom bilen också. Man hinner ju med mycket mer och man behöver ju inte trötta ut sig genom att knata. Dessutom är det rätt skönt att man lär sig hitta bilvägarna både till och i stan. Det är inte helt fel.

Och i söndags så skulle vi dra och käka nånstans och tänkte då dra till Mammas men eftersom det var mer eller mindre proppat med folk därinne så gled vi vidare. Och innan vi visste ordet av det så hade vi plöjt igenom hela Sollentuna och befann oss på gränsen till Mordor, det som i folkmun kallas Solna Stad. Där bestämde vi oss för en liten måltid och Max var stället som skulle stilla vår hunger. Det va ju rätt trevligt det också. Och vi vet ju att den där tjejen som jobbade där ville ha oss. Eller hur Crille? Haha!

Sen gled vi vidare mot stan efter en del turer hit och dit hamnade vi i Sickla där vi tog en avstickare till Willys. Det stället är fortfarande mystiskt på nåt sätt då det är ett stort köpkvarter men det ser ut som ett nerlagt industrisamhälle. Men deras Coca-Cola var lika god som överallt annars så vi klagade inte. Vi drog oss istället in till lite mer centrala delar och jag tror vi faktiskt åkte genom alla stadsdelar, inklusive det mörkaste delarna av Djurgårn. Bara det en hemsk tanke att befinna sig i bakom båda fiendernas linjer under en och samma kväll. Men vi överlevde ju i alla fall. Tur det.

Annars kan jag ju inte undvika att prata om det som de senaste två veckor nästan slukat upp all min lediga tid och nästan all den tid jag i vanliga fall använder till sömn. Det jag pratar om är One Tree Hill och innan ni börjar gagga om att serien är dålig och inte speciellt ny så lugna er. Jag vet att den inte är ny men jag har prioriterat en hel del andra serier men eftersom Tobbe tjatade på mig så gav jag det en chans för sisådär 12 dagar sen. Sen dess har jag sett 61 avsnitt så ni förstår kanske att jag är mer eller mindre fast i skiten.

Men det är värt varenda sekund för serien är verkligen sjukt bra. Jag har ändå sett en hel del sjukt bra serier i mina dar. För att nämna exempel säger jag O.C, Heroes och framförallt Prison Break. Men OTH slår sig nog in där uppe också för jävlar vad beroende man blir av den här serien. Dessutom så påverkar den faktiskt en jävligt mycket. De säger så mycket bra saker som gör att man verkligen börjar tänka. Tror också att det är därför som jag fastnat för serien. Och jag har verkligen börjat tänka efter hur man är som person och om man på något sätt kunde göra det bättre. Avsnitt sexton på säsong tre är kanske det starkaste avsnittet jag sett hittils. Och på ett ganska tragiskt sätt får det en att tänka på hur verkligheten faktiskt ser ut. Jag orkar inte förklara vad som händer för har ni inte sett det är det svårt att förstå det. Men om ni ser det så förstår ni vad jag menar. Man undrar om det kan hända samma sak i den verklighet jag lever i och i den värld jag spenderar den mesta tiden av mitt liv. Förövrigt så är typ alla tjejer snygga i den där serien så bara det är en anledning till att kolla vidare. Så självklart rekommenderar jag den även om det inte direkt va idag den hade premiär.

Det snackas om en liten tur upp till Romme om en vecka. Det va väl jag och Tobbe som kom med förslaget men vi fick i mina ögon en rätt skön respons så sällskapet är så gott som fixat. Det vi behöver är en bil. Jag trodde först att vi kunde ta "min" lilla Yaris men tydligen ska den in på verkstad den veckan så där blev det en återvändsgränd. Men jag hoppas vi kan få tag i en bil på nåt annat sätt för jag är faktiskt riktigt taggad på att susa ner för backarna på ett par välpreparerade skidor. Det va ju två år sen sist jag åkte skidor så det känns som att det börjar bli dags igen. Och vi vet ju alla som var där hur kul det va förra gången. En av dessa oförglömliga dagar med Rubban. Haha!

Eftersom det gått två veckor så har jag väl en del saker jag kan prata om som inte direkt är någon nyhet men som ändå kan va lite kul att lägga ut på bloggen. Som när vi samlade ihop ett gäng och drog på krogen för att på nåt sätt fira Usmans intåg i vuxenlivet. Jag bjöd in grabbarna till mitt inte så välstädade rum (som dessutom är typ tre grader värre nu) för lite grundning och vid åttatiden stormade Linkan, Martan, Sebban och Flemman in med buller och bång. Det blev musik för hela slanten och jag tror Linkan kände sig lite bortkommen när vi andra för full hals skrålade med i låten som kännetecknar en hel resa: Drop planer, avtaler... Okej ni vet vad jag menar.

Efter lite klassiker och lagom mycket alkohol drog vi oss ner genom Bauers lärvälling till sluttning och jag vet inte om det var leran på marken eller promillen i blodet som gjorde att Martin hasade i backen två gånger men det va definitivt roligt. Vi mötte även en hund som helt ärligt va lika stor som Linus. Eller så va det Linus som va lika liten som hunden. Det beror liksom på hur man ser det. Men oavsett så tog vi plats på tåget och föga förvånande stöter man direkt på Mackan som fortsätter förfölja mig på mina resor på helgerna. Men det är alltid trevligt med gott sällskap och Usman och Natta och en hel del annat roligt folk stormade in i Sollentuna och kacklet i vagnen steg till ljudnivåer som pensionärerna skulle sätta brandmyndigheten efter. Eller i alla fall nåt som skulle tysta oss. Inte för att det troligtvis skulle hjälpa och sanningen var den att vi hade roligt. Och dessutom tvivlar jag på att 65+:arna befann sig på det tåget. Hallå, det va ju liksom mörkt ute, Gud vet vad som rör sig ute då. Haha!

Vi kom iaf fram och begav oss till Club Toxic, Eller ja Hirschenkeller om man ska va rolig. Vilket jag gillar att vara. Men i alla fall så va det en bit kö men vi låtsades ju vara VIP och gled fram till vakterna direkt. Men eftersom ingen av oss hade fått det gulliga lilla sms:et som förkunnade att vi stod på gästlistan och därmed fått gratis inträde så brydde vi oss inte om att försöka störa den stackars uniformbärande säkerheten. Men vi lyckades på något snyggt sätt glida in i kön längst fram och slapp alltså helt enkelt köa. Det va ju skönt det trots att vi fick betala en hel hundring för att komma in i värmen.

Men väl inne blev det lite köande till baren men strax därefter stod jag ändå med en bira i handen och vi började alla glida ner längs trappan för att inta dansgolvet. Ska väl inte redogöra så jättemycket om vad som hände därnere av den enkla anledningen att det inte hände så där värst mycket. Sebbe får väl klassas som kvällens diva när han står och dansar med tre rätt snygga tjejer men inte alls låter en få vad med i sällskapet. Han skulle bestämt ha alla för sig själv. Men vi hade det trevligt ändå.

Men efter ett tag som jag tyckte kändes som ingenting hade Flemman tappat orken och Martin som hade jobbat hela morgonen va inne på samma spår. Så dom drog med Sebbe hemåt medan vi KBN:are stannade kvar och hedrade vår klassiska mentorsgrupp. Öh? Vi tog en hel del pauser från det (vilda?) dansandet och Usman fick öva raggningsrepliker. Den ena sämre än den andra. Den som nog ändå tar priset är när han frågade en tjej var hennes halsband va ifrån. Hon svarade Gina Tricot och han började genast gagga om liknelsen mellans hans "K" på halsbandet. Usman, jag säger bara att du måste höja ribban lite. Och då menar jag inte i dubbel bemärkelse.

Men kvällen tog slut även för oss och trots att jag tvingades ta den där smått förbannade 592:an så kom jag hem rätt så snabbt. Och det va ju allt tack vare Kihlman och hans vita Nissan. Istället för att behöva gå från Vilunda ringde jag honom och jag hann knappt gå av bussen föränn han sladdade in framför mig och sen skjutsa hem mig. Det är sånt man har vänner till. Att ställa upp för kompisar i nöd. Och så hemskt hade det väl inte vart att få gå hem men självklart är det skönare att få skjuts.

Men som vanligt med dessa grabbar en sjukt najjs kväll och som vanligt säger jag att det här måste vi göra om snart. I alla fall om jag får bestämma!

Finns det något mer att prata om eller är det dags att börja dra ner på tempot och kanske dra till med en avslutning. Som jag ser det just nu är det ingen dum idé och skulle jag komma på nåt är det ju bara att klicka upp ett nytt inlägg. Så svårt är det inte.

Men förutom att delge er detaljer från lite händelser den senaste tiden vill jag med det här inlägget säga några saker:

• Lyssna alltid till din inre röst och tveka aldrig att berätta vad du känner, Kanske blir det fel men då vet du i alla fall att du försökte. Och blir det rätt ångrar du dig aldrig.
• Lyssna aldrig på rykten under tiden November - Mars. I 95% fallen är de falska
• Akta er för Sickla Köpkvarter en sen vardagkväll. Dyster är bara förnamnet
• Har ni ont om tid? Kolla du inte på OTH. Tro mig!
• Norska låtar fastnar, och då försvinner dom aldrig...
• Ta för dig på dansgolvet. Om nu inte Sebbe är med...
• Hata Skåne, Eller älska Helsingborg. Resten kan ni skippa.
• Låt inte Usman ragga, Det förstör era egna chanser att lyckas den kvällen
• Glöm inte kommentera!

PEACE!