Jerre

Veckans Lista!

Veckans Happening: Julfesten på Fabben
Veckans Bästa: Jullov
Veckans Sämsta: Tanten vid Solna som inte vet va uppsikt och blinkers är.
Veckans Jobbigaste: Sjuk när jag verkligen behövde va i plugget. Tungt
Veckans Citat: "Det är vi som är Hammarby!" Antas Anterud 21/12-07
Veckans Film: McÅhly The Movie
Veckans Låt: Peter - Asshunter

Sista veckan innan lovet brukar ofta betyda att man börjar slappna av mentalt och mest försöker sitta av tiden tills det ringer ut och man får jullov. Ofta brukar det då va extrajobbigt eftersom man ofta har en massa inlämningar och prov just den veckan som man måste plugga till.

Den här gången var det inget undantag och jag lyckades till råga på allt bli sjuk under söndagkvällen. Men jag kände först att jag inte kunde skippa något i skolan den här veckan så jag hasade mig iväg trots feber i måndags för att försöka genomlida hela dagen vilket jag också klarade utan större problem. Det var bara i slutet av dan jag kände att jag började bli yr. Men det gjorde det bara skönt att komma hem till sin varma säng och linda in sig i täcket och en filt och sen sova gott.

Sen blev det att jag sov mer eller mindre tills tisdagkvällen. För den dagen klarade jag verkligen inte av att ta mig till skolan. Så enkelt va det med det. Men under kvällen där började jag känna mig lite piggare så jag bestämde mig för att åka till skolan nästa dag. Jag behövde ändå hämta lite grejer.

Det blev en ganska kort skoldag för min del där jag egentligen bara kollade på en stund då de andra spelade fotboll i A-hallen. Mer hann jag inte med för sen åkte jag hem och vilade tills dess att jag kände mig helt återställd. Sen var det dags att börja plugga då jag hade två prov dagen efter och dessutom behövde jag avsluta en novellanalys vilket inte va det lättaste. Jag och morsan försökte tillsammans komma på en bra text men det blev typ att det spårade ur totalt så jag ringde Tobbe så fick han hjälpa mig istället och då vart resultatet helt okej.

Sen färdigställde jag resebroschyren till Infon där jag lånat det mesta av materialet från Tobbe. Men det är sådana nödlösningar man får ta till ibland och den här gången hade jag verkligen ingen tid för annat. Så jag hoppas att det går vägen ändå. Annars kan det bli svårt. Men det får jag i så fall ta efter lovet. Jag slocknade sen med Naturboken i handen efter en ganska hård kväll med mycket pluggande.

Men trots det så kändes det bra på båda proven i torsdags. Visseligen hade jag lite problem med formuleringarna på naturen men jag tror ändå jag fick det mesta rätt. Och infoprovet va riktigt lätt om jag ska va ärlig så inga större problem där inte. Och de övriga lektionerna satt jag bara av och sen kunde jag äntligen ta jullov. Visserligen var det avslutning dagen efter men det behövde jag inte tänka på då.

Farsan kom och hämtade mig vid skolan då vi skulle in till stan för att fixa lite grejer. Jag slog mig ner bakom ratten och körde mot station där vi skulle hämta upp Crille. Jag passade på att ge Sam en välförjänt skjuts hem också innan vi hämtade upp en lite förvirrad grek vid Flasses.

Jag styrde sen bilen ner på E4an men det dröjde inte länge innan vi stod nästan helt stilla på grund av en massa köer. Men det var bara att bita ihop och krypa runt där ett tag. Om inte annat var det ju bra träning inför uppkörningen.

Vi svängde sen av i Solna där ytterliggare passagerare skulle hämtas upp. Den här gången var det min kära syster som skulle in i bilen så bort från motorvägen va det som gällde. Däremot försvann inte trafikkaoset och på vägen ner mot Råsunda höll det på att gå riktigt illa. Jag ligger där helt lungt i min fil och kör och helt plötsligt så svänger en kärring ut framför mig utan att på något sett ge tecken för det. Jag lyckades parera undan bilen och bromsa och på så sätt undvika en smäll men va hon höll på med det vet jag inte. Antagligen kom jag i döda vinkeln eller nåt men lite uppsikt måste man väl ändå ha.

Men vi överlevde och stannade till vid Solna Centrum där jag intog några Chicken Burger. Det satt inte helt fel om man säger så. Och sen bar det av ner på Essingeleden för att åka till Årsta. Lämna av syrran va det som gällde och smidigt gick det den här gången. Det va skönt att slippa det värsta köerna måste jag säga.

Sen blev det av in till götgatan där jag lämnade över bilen till farsan så han kunde göra det han skulle. Jag och Crille skulle nämligen ut på julshopping med allt va det innebär. Och eftersom vi stannade precis utanför Skatteskrapan så tog vi oss en titt på deras nyöppnade galleria vilket va riktigt fräscht om jag får säga det själv.

Vi tog sen tuben in till city och mötte upp Anton och Thomaz och styrde sen stegen ner på stan via Lush och en del affärer. Jag fick tag i en parfym till morsan men däremot var kartaffären stängd. Litet bakslag blev det ju definitivt men inget jag tänkte sura ner mig för. Istället hängde jag på de andras hets. Thomaz hade lite problem med att köpa underkläder till sin flickvän så han lät Crille göra det istället. Och det gick ju bra det också

Och efter några timmar i vinterkylan började vi röra oss hemåt men bestämde då också att vi kvällen till ära skulle dra upp till G-salen och lira lite. så vi ringde Victor och fick med oss honom också. Jag åkte sen hem och tog det lungt en stund. Sen packade jag ihop lite grejer och rörde mig bort mot torget där de andra väntade.

G-salen va lika underbar som alltid och inuti spelades det drömfotboll. Och det bästa med allt var att vi fångade det mesta på min kamera. Något vi senare under veckan skulle ha en väldig nytta av. Jag måste förövrigt säga att de gänget som va där i torsdags, det är då det blir som bäst spel. Inget ont om er annat men en del av er har en förmåga att hellre sitta och snacka än att spela och i G-salen ska det va fullt ös hela tiden. Så är det bara. Sen är det klart att man aldrig tackar nig till Lorrys vadrande fotsulor till gåfotboll heller. Bara det att han är där gör det mesta.

Men hem till mitt kära hem där jag och crille kollade lite på AIKs årsdvd. Fråga mig inte varför men det gjorde mig i alla fall riktigt sugen på Allsvenskan igen. Bara lite drygt tre månader kvar nu. LÄNGTA!

Det var ju givetvis tänkt att jag skulle på avslutningen i fredags men när jag vaknade kände jag mig riktigt seg. Så jag blev lättade när Tobbe skrev att han tänkte skippa den för då kunde jag vända mig om och enkelt somna in igen. Sjukt skönt var det verkligen. Och efter en liten sovmorgon åkte jag in till Sollentuna för att äta en god kebablunch med Tobbe. Vi drog sen vidare till Töjnan där vi bänkade oss framför 2005 års NT-show. Det va lite nostalgist att kolla på den då jag knappt minns nåt från det året. Men det va en bra show, inget snack om den saken.

Klockan tickade iväg som alltid och jag bestämde mig för att sticka till stan föratt ifxa kartan till farsan och jag va väl inte där mer än i 25 minuter. Jag fick det jag ville och rörde mig sig hemåt igen för att göra sig iordning inför kvällen. En kväll som skulle innebära julfest på Fabben. Sånt tackar man ju inte direkt nej till.

Så jag duschade och fixade till mig, fick även i mig ett par korvar. Och precis när jag höll på att blanda till en grogg att ta med så ringer Nicke på dörrklockan och det var dags att röra sig till Jolt där det va förfest. Det visade sig också att Alex Nybacka var där och det va inte igår man såg det ansiktet måste jag säga. Men absolut trevligt var det. Och några bira senare va man riktigt taggad på att dra ut så vi rörde oss ner mot Centrum och fick även sällskap av Degerlund och Tobbe Lundsten. Alltid trevligt. Vid Fabben väntade en ganska seg kö men förutom att det va kallt var det rätt kul för att det va så många man kände som man inte träffat på år och dar.

Och väl inne i discomörkret dök det upp ännu fler ansikten. Bland annat stötte man på Limpan och Antas där inne och Antas är ju bara för skön den snubben. Jag står där och är upptagen med min lilla dans och så får man ett slag i ryggen. När man sen vänder sig om står Antas där och jag hinner knappt hälsa på honom förrän han brister ut i "DET ÄR VI SOM ÄR HAMMARBY". Jag bara garvade men det lät otroligt kul.

Annars var det så det flöt på under kvällen. Jävligt kul hade jag det i alla fal. Men framåt tretiden så började det räcka med dans så jag gled med nån tjej på efterfest i Sigma där jag också stannade för natten. Så kan det gå men sånt händer. Det va i alla fall skönt att slippa ta sig hem sådär tidigt på morgonen även om jag den här gången hade sluppit nattbussar.

Igår var det lördag och då var det bara att ta det lungt för att överleva biverkningarna från festen i fredags. Men jag kollade lite på den underhållande matchen mellan Arsenal och Tottenham och det satt inte helt fel. Jag hade även sällskap av Crille större delen av dagen och det tackar man ju aldrig nej till. Det blev sen en pizza framåt 7-tiden och sen kände jag mig på G igen. Så mycket på G att jag var taggad på G-salen. Så vi samlade en del Boys igen och drog upp men tyvärr va det låst med över(under)låset så det var bara att vända hem.

Men det gick ingen nöd på oss då vi så smått började försöka klippa ihop en film från allt material vi fick i torsdags. Och när vi väl kom in i det hela så va det så kul att vi inte slutade förrän vi hade vår första film klar. Om jag får säga det själv är jag oerhört nöjd med resultatet. Och innehållet håller ju hög klass i sann Boysenanda. Ni får hålla ögonen öppna för så fort vi fått lite mer material så släpps det fler filmer. Lita på det.

Idag har det återigen varit lugnt. Har inte gjort vidare mycket mer än att kolla på lite fotobllsmatcher och fixat lite med julklappar. Visserligen städade jag mitt rum men det pallar jag inte skriva så mycket mer om här. Men en lugn och skön dag helt klart och nu väntar ju bara några timmars sömn och sen ere julafton. Jag bangar verkligen inte det. Nu ska jag bara slå in några klappar och sen är det godnatt. Vi hörs igen lagom till nyår. GOD JUL!

PEACE!

Veckans Lista!

Veckans Happening: NT-festen helt jävla klart!
Veckans Bästa: Fullt Ös!
Veckans Sämsta: Vi har fan blivit värsta tjejgänget. Varför?
Veckans Jobbigaste: Baksmälla och nervositet inför teoriprovet är inte vidare bra, jag lovar!
Veckans Citat: "Men han sa inte nej heller!"- Usman Qureshi 14/12-07
Veckans Film: Bee Movie
Veckans Låt: Hitchin' A Ride - Green Day

Jag sitter här en kall lördagskväll och myser lite med en filt omkring mig medans skön musik strömmar från högtalarna. Har bunkrat upp med cola och chips för att genomlida kvällen på ett väldigt lungt vis. Har nämligen varit runt och farit 24/7 den här veckan och behöver en chillkväll för mig själv vilket ibland inte alls sitter fel. Och när man sitter för sig själv såhär så är det så otroligt skönt att skriva blogg så jag uppdaterar med veckans galna upplevelser. Jag kan verkligen säga att det varit en galen vecka utan att överdriva. Men också en av de roligaste veckorna på året.

Men först lite allvar. Det har gått och blivit lite kaos mellan oss grabbar nu och jag tycker det är skittråkigt. Jag har väl inte direkt fattat föränn nu att det börjat spåra ur totalt för att vi håller på som vi gör. Jag vet att jag säkert själv varit en del av det hela och jag önskar i så fall att jag kunnat gjort det annorlunda. Asså det är svårt att förklara vad allt handlar om men jag känner bara att det är svårt att veta vad man har alla nuförtiden. Och så ska det väl ändå inte vara? Och ibland fattar jag inte hur vi ska hitta tillbaka till den där gemenskapen som nästan försvunnit helt nu. Alla håller på och dissar varandra och driver med varandra så man inte vågar lita på nån längre. Grejen är att allt gått till en överdrift som inte ens är lite kul längre. Och jag hoppas vi kan lösa det grabbar för ni är fan de skönaste polarna man kan ha och nu när det är ett halvår av gymnasiet behöver jag er mer än nånsin. Så från och med nu ska i alla fall jag sluta bete mig som en kärring och lägga av med allt skitsnack och annat sånt vi håller på med. Jag hoppas ni andra också kan tänka på det. För jag vill kunna va mig själv med mina polare och självklart vill jag att andra ska kunna vara det med mig också.

Men jag orkar inte gräva ner mig mer i det där nu. Jag vill snacka med er om det ordentligt och inte bara spy galla på bloggen. Men jag kunde inte utesluta det helt för jag har tänkt som fan på det hela dan. Men om man bara skriver om det negativa så blir man bara deprimerad på riktigt så nu släpper jag det där för ett tag och koncentrerar mig på det roliga som hänt under veckan. Och för att ni ska slippa läsa fem stycken om hur svårt det är att veta var man ska börja så drar jag igång min redogörelse från onsdagen och framåt där jag va igång nästan hela tiden.

Onsdagen var en dag som vilken annan som helst. I alla fall till att börja med då jag joggade ner för backen för att hinna med tåget. Men som vanligt så är SL inte beredda på halkan på vintern så tåget va inställt. Men det gjorde inte alltför mycket eftersom jag hade körkortsboken med mig så att jag kunde plugga så mycket som möjligt innan fredagen.

Och tåget kom och jag fick sällskap sen från Norrviken av vår allas Stockeld. Och efter att ha genomlidit en förkortad ("på grund av" förseningen) så blev det lunchmys med Flemström och sen en kortare svenska som inte är något att snacka om här där jag lämnar plats åt roligare saker. Men på resurstiden bestämde vi oss äntligen att ha ett organiserat möte inom projektgruppen och dela upp arbetsupgifterna. Jag och Linus fick ansvar för två punkter. Den ena är att vi ska försöka hitta definitionen av en huligan och den andra punkten är att ta reda på hur man behandlar samma problem i andra länder (läs. England) och på så sätt få ett lite större perspetiv på ämnet. Jag tror att vi klarar av de uppgifterna trots att ingen av oss är kända för att vara dom som tar tag i saker. Men vi fixar det nu Linkan så visar vi Tobbe och Martin att vi faktiskt kan när vi vill.

Men resurstiden rörde sig mot sitt slut och för många betyder det hemfärd men efter att Linkan lämnat oss var det dags för oss andra att ta reda på vägen till Solna Klättercenter där vi lite senare skulle fixa grönt kort i klättring med friluftslivet. Men med facit i hand kanske det inte va så smart att bara kolla enirokartan och gå efter den för när vi anlände till solna hade vi inte mycket att gå på mer än att vi visste vilken sida om tågrälsen vi skulle gå på. Men eftersom tåget kör in i berget vid solna så hade vi inte ens det till hjälp. Så vi började knata på ren känsla och det slutade ju med helt fel sida av rälsen. Men efter att nästan ha korsat spåren hittade vi en tunnel och på andra sidan hade vi kommit nästan precis rätt. En liten skogsväg och så va vi framme vid en liten teglbyggnad som inte alls verkade innehålla höga klätterväggar.

Men när man väl va där inne så tornade sig en stor hall upp sig med en mängd väggar av olika höjd och svårighetsgrad och det började kittla lite i fingrarna för jag ville testa på det där. Har innan bara klättrar i Smedgärdsskolan och den väggen är ju inte ens rolig. Men eftersom vi inte va godkända med våra gröna kort så fick vi inte klättra. Så istället satt vi och väntade på vår lärare och under tiden guidade jag Sam så att han också hittade dit. Även young mister Milton joinade oss och en hel del av resten av vår friluftsgrupp.

Och när Anna väl hade anlänt var det dags att skriva ett litet prov. Det roliga var att man fick sitta och träna på provfrågorna första och sen när man väl gjorde det så kunde man sitta och fråga varandra. Och egentligen var det ju bara för att lära sig vi gjorde provet så. Men sen var det dags för det praktiska också som betydde att vi skulle säkra medan en kontrollant kollade så att vi gjorde rätt. Men först skulle vi testa med Anna för att få gå vidare. Och det tog en bra tid innan vi fick klättra för henne men medan försökte vi bouldra lite med blandat resultat. Jag tänker inte förklara för er som inte vet vad bouldring är. Fixa grönt kort så vet ni.

Men till slut fick vi i alla fall klättra och jag och Sam fick en ganska svår vägg. Men vi skulle ändå inte klättra så högt utan bara säkra en bit upp. Men det va rätt kul när Sam fick uppmaningen att "falla" så att jag kunde "fånga upp" honom. Istället för att bara släppa greppen så kastar sig snubben ut och hade jag inte varit beredd hade det kunnat sluta illa. Men det gick bra och efter ytterliggare väntan fick vi klättra för kontrollanten. Då på en lite enklare vägg. Så där fixade vi våra gröna kort men då va vi redan för trötta på all väntetid att vi inte orkade stanna kvar längre. Jag hade även lite tider att passa så det blev dags att röra sig hemåt. Med Miltons hjälp hittade vi en lite närmare väg tillbaks till Solna station men fick ändå springa för att hinna med tåget. Men vi hann det också och väl hemma styrde jag direkt stegen till mormor för att inta veckans pannkakor. Sitter aldrig fel någonstans men jag kunde inte stanna kvar och socialisera alltför länge. För bara någon timme senare var det dags att röra sig mot stan igen. Den här gången skulle jag möta upp Camilla för att gå på Lucia Movie Night.

Jag förstår att ni undrar vad det är för det gjorde jag också för några veckor sen. Men tydligen är det en tradition på SF att varje lucia visa tre förhandsvisningar under natten och vi tänkte att varför inte? Så vi åkte in till Rigoletto som för natten var helt fullsatt. Klockan hade tickat över elva men tydligen hindrade det inte folk att gå på bio och då var det ändå en onsdag. Vi fick även bra platser uppe på balkongen. Lite jobbigt att vi hade världens två längsta män framför oss men eftersom vi hade kuddar med oss så kunde vi luta oss mot dom och då såg man bättre.

Redan innan filmerna började så kastades det ut godis i publikhavet men eftersom det var Polly så var jag inte speciellt taggad. Du vet petter och jag är inte så goda vänner. Haha. Men sen gick ridån isär och den första filmen rullade igång. Filmen hette "We own the night" och va en thriller som handlade om organiserad brottslighet vs. snuten och om en kille som hamnar mittemellan. Kanske inte den bästa i sin genre men bra skådespelare gjorde filmen klart sevärd. Men jag hade en liten dipp energimässigt efter att ha flängt runt hela dan så just då trodde jag inte att jag skulle orka hela natten. Men i pausen efter första filmen så gick jag ut och fyllde på förrådet med en macka och lite "Burn". Jag gick även ner och köpte mig en stor dricka eftersom min hals va rätt torr.

Och efter lite lotterier och mer godisregn så började den andra filmen som visade sig vara "Juno". Först tänkte jag att nu har jag en chans att sova då den skulle handla om en tjej som blev gravid när hon va 16. Jag brukar inte va så jättemycket för starka filmer och klockan halv tre på natten kändes det ännu mindre lockande. Men det visade sig vara en komedifilm som behandlade ämnet på ett ganska fyndigt och roligt sätt. Så faktiskt va den riktigt bra. Och jag hade lyckats piggna till igen så nu var det inte längre något problem att hålla sig vaken. Är man nattmänniska så är det ganska lungt.

Popcorn och Mer hämtades in i den andra pausen och efter att med nöd och näppe lyckats undvika att vinna en pyjamas så drog den sista och bästa filmen igång, nämligen Bee Movie. Jag har hört att folk kritiserat den för att inte alls komma upp i samma standard som Dreamworks tidigare filmer och det kan jag faktiskt köpa, men för det är den väldigt långt ifrån dålig. Jag satt faktiskt och häpnade var dom får alltifrån och det va sannerligen en skön film med en hel del roliga inslag. Camilla däremot orkade inte hålla sig vaken och somnade till några gånger under filmen. Jag märkte det tyvärr inte så hon missade en hel del. Synd för henne men man måste kunna kontrollera sig lite bättre tycker jag.

Men för att sammanfatta det hela så började det hela bra, fortsatte bättre och avslutades bäst. Men sen ville jag bara hem till sängen. Problemet var väl i så fall att klockan närmade sig 08:00 och skolan kallade. Så jag åkte först till Väsby och lämnade av Camilla och drog mig sen tillbaka mot Rubban för att överleva en dag i skolan. Men efter två timmar matte klarade jag inte av mer och tog mig hem till min varma sköna säng och avnjöt sex timmar i sovande tillstånd.

Men tro inte att min hetsiga tillvaro hade nått ett stadium där jag kunde ta det lungt en längre stund. Nej nyvaken var det bara att slänga i sig lite mat och sen slänga in sig själv i duschen. Det var nämligen dags att göra sig i ordning för den stundade NT-festen som gick av stapeln på Claras. Så jag fixade klart mig och fick reda på att vi skulle ladda upp i Norrviken. Martin hade bjudit in mig och Flemman till hans grabbar där och det måste jag säga va trevligt. Trodde nästan det va off limit för utomstående men nu bevisade dom motsatsen och ingen blir gladare av det än jag.

Så ner till de där förbannat gråa (och ibland blåa) tågen för att återigen ta sig en resa mot sydligare breddgrader. Jag mötte Flemman på station och efter att ha handlat lite virke på Ica och mött upp Martin rörde vi oss mot Tompa i hjärtat av Norrviken. Där va det redan en hel del folk så vi började genast att ladda upp. Vi blev serverade shotglas i renaste is och det va en smått bisarr upplevelse att se folk först dra i sig en klunk sprit och sen ta en redig tugga av "glaset". Men allt för att vara lite annorlunda, är det inte det jag brukar säga?

Det fortsatte sen inne i vardagsrummet där vi åt pepparkakor och lyssnade på svensk reggae. Måste säga att "tsunami punany" va något utöver det vanliga. Och med det lämnade vi Norrvikens trygga lantliv för att dra oss till storstan och slutligen vandra ner till Claras.

Men där tog det tvärstopp för mig så vakten utanför ansåg att jag fått i mig allt för mycket alkohol och att jag skulle vänta utanför. Grejen var att jag verkligen inte va för full. Jag vet att det låter som en värdelös undanflykt men jag tror att min alldeles för korta och oregelbundna sömn det senaste dygnet gjorde att mina ögon inte såg så "nyktra" ut.
Men oavsett så va det en annan vakt som bad mig gå iväg en stund så att den andra vakten skulle slippa se mig ett tag och sen komma tillbaka. Då skulle jag säkert komma in enligt honom. Så jag svängde runt kvarteret och hittade lite trevligt folk som jag snacakde med ett tag. Så om sanningen ska fram gick det ingen större nöd på mig.
Och efter en stund rörde jag mig tillbaka och stötte på en hop med glada människor som jag köade med. Och den här gången klarade jag mig förbi den smått läskiga kontrollen helt utan problem och fick efter lite drygt en halvtimme komma in och båbörja det riktiga festandet. Tydligen visste varenda kotte om mitt missöde för det var inte få som mer eller mindre hoppade i famnen på mig och gratulerade mig för att ha kommit in.

Jag hittade sen Martin och Tompa i baren där dom va i fullt sjå med att hälla upp sig varsin jäger. Jag ropade in en till mig själv också, skålade friskt med de andra och drog sen ut på dansgolvet. Där va det fullt ös i ett rasande tempo när de underbara låtarna avlöste varandra. Den sång jag minns bäst från natten var Rise up...

My dream
is to fly
over the rainbow
so high

Och på den vägen fortsatte det i flera timmar och till slut så blev det nästan lite galet där på dansgolvet. Jag lyckades även ha det lite intimt där ett tag men jag vet inte om jag är vidare stolt över det. Ska inte säga att jag ångrar det men vi säger såhär att där stannar vi.

Eftersom Martin och Flemman redan dragit tidigt så fick jag sällskap med en hel del väsbygrabbar när jag väl skulle röra mig hemåt. Men det visade sig att alla hade hittat folk att sova hos så jag fick ensam bege mig till Sollentuna station där jag till min stora fasa fick veta att nattbussarna inte gick på vardagar. Illa av mig att inte kolla upp det innan men nu fanns det inte så mycket annat att göra än att vänta på första tåget. Så i över en timme låg jag och halvsov på en bänk där vid station och sen fick jag äntligen sätta mig på tåget ut till Väsby. Jag nådde sen 55:an strax innan halv sex efter en av de mest galna nätter på mycket länge. Men jag måste säga att det också va den mest lyckade. Svårt att förklara va sjukt najjs det va på Claras och att va där med nästan enbart folk man kände gjorde det oförglömligt.

Det va sen långt ifrån svårt att somna när jag väl mådde sängen men redan efter fyra timmar ekade väckningssignalen i sovrummet och då var det inte så kul att stiga upp. Inte nog med att jag fått alldeles för lite sömn så kände jag av festen riktigt mycket men jag kunde bara bita ihop för nu väntade den femtielfte tågresan på typ tre dar in till stan där jag skulle skriva teoriprovet. Och av alla dessa resor va den här den minst behagliga. Jag försökte plugga igenom en sista gång men det gjorde mig bara illamående. Och istället trängde sig nervositeten på och det tillsammans med baksmällan från igår höll nästan på att sluta i pinsamheter. Men jag klarade mig från det värsta och hittade till Vägverket intill centralen. Jag lyckades fåtill en ganska fint foto på mig själv och namnteckningen blev klockren så som jag minns det. Men det visade sig att jag råkat bokat till fel behörighet. Så jag fick ändra det där för inte va jag sugen på att skriva prov för MC-körkort. Men det rättades till och det var dags att slå sig ner vid datorerna för att göra provet. Återigen började det bubbla i magen på mig och den här gången var det halvvägs upp i halsen innan jag kunde förmå mig själv att trycka tillbaka det. Men det gick och jag lyckades lugna nerverna och börja svara på frågorna.

I början kändes det som att jag aldrig skulle klara det men efter att ha kollat igenom det en gång så kände jag mig ganska hoppfull för ett godkänt resultat. Grejen var bara den att jag var klar redan efter tjugo minuter och jag vågade inte avsluta redan då för det kändes nästan pinsamt om jag hetsade iväg och sen inte få godkänt. Men när jag kollat igenom det typ tre gånger till så orkade jag inte vänta längre. Det fick helt enkelt bära eller brista. Så med stor tvekan satte jag musen över "avsluta provet" och klickade till. Hjärtat hoppade över ett slag i bröstkorgen men sen visade sig en underbart grönt ord på skärmen: Godkänd. Då kände jag en otroligt lättnad. Och jag hade tydligen klarat det med ganska bred marginal. 59 poäng betydde att jag hade sex ynka fel och det betydde också att jag slog Martin och Mackan med en poängs marginal. Sånt gillar man alltid.

Så jag lät folket veta att jag klarade och snart bombaderades inkorgen med grattis-sms från alla möjliga håll. Farsan trodde jag tagit OS-guld eller nåt för han var nästan jublande glad. Man kan ju nästan undra varför? Litar han inte på mig att jag är bäst? Haha. Fast det är bra farsan. Kul att du blir glad.

Jag drog mig till skolan och hittade folket i matsalen och efter några tacochips satte vi oss ner vi ett bord för att prata om livet i allmänhet och festen kvällen innan i synnerhet. Jag fick veta att Flemman hade vart ute på äventyr. Usman va duktigt taggad på veta som verkligen hände men Flemman va duktig på att tiga. Usman utgick då från att en hel del hade hänt och när vi sa att inte kunde tro det för att Flemman inte sagt det så svarade han kort och gott: "Men han sa ju inte nej heller!". Usman du är verkligen för klockren och därför får du en plats på veckans lista. Du tyckte ju att jag aldrig skrev om dig men det beror mycket på att du håller dig undan för mycket. För när du är väl är med så är du oftast inblandad i saker som jag bara måste skriva ner.

Jag har under kvällen pratat med Flemman och fått reda på vad som faktiskt hände men självklart ska Flemman få avgöra vad och till vilka han vill berätta saker och ting. Om någon säger något i förtroende, oavsett hur viktigt det är, så ska jag inte skvallra vidare. Jag vet att jag inte är den bästa inom den kategorin men nu ere fan slut på det där.

Men en reducerad dag i skolan blev det och hem igen för att välbehövligt ta det lungt en stund. Men sen ville päronen fira att jag klarade provet så vi gled ner till Kinaresturangen och käkade lite. Jag fick tyvärr inte in något vidare smaskigt och ska jag va ärlig hade jag svårt att äta nåt överhuvudtaget den dagen. Men det är i alla fall alltid trevligt att umgås lite med päronen. Ni tror säkert att jag avskyr det men faktiskt så är det inte så, hur konstigt den än låter.

Men sen fick jag hetsa igen för jag skulle bege mig till Flemmans hemtrakter för att ha en sån där mysig kväll. Det var litet oväntat att det var linkan som tog tag i det hela och bjöd in folk. Men jag bangade inte utan samlade ihop lite grejjer och satte mig precis som alltid på tåget. Sebbe kom och hämtade upp oss vid station och tog oss till Flemmans grönvita boplats där vi undehöll oss själv med Guitar Hero och ett par omgångar Buzz. Vi hade självklart trevligt men eftersom jag började känna mig sjukt sliten efter dessa dagar så bestämde jag mig för att åka hem ganska tidigt. Så jag ringde Usman och påbörjade en lugn promenad till station och åkte hem. Måste säga att man alltid får ut nåt att prata med dig brorsan. Det är inte svårt att tycka om dig alltså trots dina sjuka påhitt. Your my man!

I Vsäby lockade jag ut Crille för att snacka lite med honom. Hade ju sagt att jag skulle va med honom på kvällen men min rastlöshet gjorde att jag inte orkade vänta på att hans träning skulle sluta. Ledsen att jag dissade dig där men vi hann ju med att ha det riktigt kul den lilla stunden där då vi promenerade genom snöiga Runby och avslutade allt med ett par trevliga budskap i snön på planen. Säger bara Benny och Popp(p)en. Kan det bli bättre. Och sen fick ju Lorry va med på ett hörn också.

Men hem till värmen och efter lite surfande slängde jag mig ner i sängen och fick äntligen på fullt allvar låta lugnet svepa in över mig och jag somnade lättare än nånsin förr nästan. Ett par intesiva dagar nådde sitt slut och nu när jag tänker på det så måste jag få erkänna att när min tillvaro stormar upp och jag får hetsa hit och dit innan jag knappt hinner hämta andan, det är då jag njuter som allra mest av livet. För när jag väl sitter och tänker tillbaka på en sån här period så är det verkligen det jag känner. Jag hittar mitt inre lugn när det stormar runt omkring mig. Och jag är så otroligt glad över att jag hittat tillbaka till det här då jag flänger runt överallt. Va ju ett tag där då jag inte gjorde annat än att sitta framför burken hemma och trots att jag kan tycka det är skönt ibland så är det inte så jag vill leva mitt liv.

Den här lördagen ha i och för sig fått bli en lugn dag då jag inte gjort så mycket. Jag va ute och tränade lite grejer med bilen tillsammans med min snälla far som jag ska komma ihåg att tacka för att han tvättade mina kläder under kvällen trots att en maskin hade gått sönder. Men i alla fall så är det dags att öka på dosen övningskörningen när det nalkas uppkörning. Jag bokade nämligen under kvällen men jag tänker tyvärr sitta inne med datumet. Jag har redan press och förväntningar på mig själv och pallar inte med att få det från andra heller. Men jag lovar att ni ska få reda på det när jag står där med kortet i handen. Kan i alla fall säga så mycket att det är innan sportlovet. Sen får ni gissa vilt.

Och jag märker nu att jag missat de två inledande dagarna av veckan men jag kommer faktiskt inte ihåg så jättemycket från de dagarna. Ska väl i så fall vara att jag överlevde en färd i Usmans mazda hela vägen till stinsen och tillbaka trots att nåt går sönder bara man lutar sig mot det. Men det var i alla fall kul att se Usman förtvivlat försöka förstå varför lamporna blinkade när vi gått ur och inte trodde på oss när vi sa att Martin satt på varningsblinkers. Du är en rolig individ Usman. Och nu ska du inte klaga på att jag undvikt dig i bloggen. Dessutom har jag nästan enbart varit positiv och jag menar det dessutom även om du kanske inte tror det.

Men nu väntar nog sängen. Eller kanske ett par låtar på Guitar Hero. Eller ett par avsnitt 24. Kanske en toast? Ajja, oavsett så ska jag avsluta skrivandet. Jag återkommer om en vecka igen då det är jullov. Säger bara så mycket att blir den kommande veckan till hälften så galen och intensiv som den här så anser jag den lyckad.

PEACE!

Veckans Lista!

Veckans Happening: Utekvällen igår.
Veckans Bästa: Händelserik vecka. Sånt gillar vi.
Veckans Sämsta: Lite sjukdom spelade in. Mindre roligt
Veckans Jobbigaste: Väntan på körkortet. Vill ha nu!
Veckans Citat: "Nej den här gubben går vi inte på!" - NT-showens manusförfattare 9/12-07
Veckans Film: American Gangster
Veckans Låt: Miss Blue - Vincent

Jag klagar ju alltid på att veckorna rullar på i ett alltför snabbt tempo och den här veckan är knappast ett undantag. Jag förstår ibland inte hur tiden bara rusar iväg innan man ens hinner blinka och så sitter man där på söndagkvällarna precis som vanligt och känner att ångesten inför ännu en skolvecka kommer krypande. Men istället för att sitta här och klaga på att mitt liv rusar förbi så ska jag stanna upp och titta tillbaka på veckans påhitt och vid en snabb återblick har jag hunnit med en hel del måste jag säga. Och det är alltid kul och då kan jag ju dessutom fylla det här blogginlägget ganska så enkelt utan att jag behöver svamla ihop en lång text som Tobbe sen vägrar kommentera. Jag vet i och för sig inte hur han ställer sig till sin lilla strejk nuförtiden men jag kan ju i alla fall hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och börjar kommentera hans favoritblogg igen.

Men till veckans upplevelser där vi inleder med va hela veckan handlat om i skolan. NT-veckan inträffar ju som bekant en gång om året i skolan och det är för alla intagna en ganska speciell vecka. När man kliver av bussen på måndagmorgonen så får man direkt en NT-tidning inkörd i revbenen av någon i en blå overall eller ett par neongula byxor. Sånt är livet liksom.

Sen när man väl är inne i skolan så ser man inte längre de trista tråkiga väggarna. Istället ser man ett stort antal väldigt färgglada a4 med budskap som pryder skolan under hela veckan. Så hela måndagen går man där och läser på lapparna om skämt om det mesta. Och sen avslutas det hela med en stor show på fredagen. Det är en väldigt fin tradition här på Rubban.

Men jag måste säga att hela NT-grejen tappade sin glans efter förra årets rubriker i tidningarna. Efter bland annat Aftonslaskets skandalrubriker  har man fått dragit ner på allt det som NT-showen faktiskt står för. För det första fick man inte strippa i år vilket naturligtvis är ett bakslag i sig men det värsta va nog att man inte längre får driva med programmen. Det är ju det som hela tiden har varit så otroligt kul med NT-showen. Sen har det ju alltid varit lite prestige mellan N och T när det gäller vilka som gör den bästa showen. Men i år hade man slagit ihop sgi och bara gjort en show.

Men det jag egentligen ville komma till va att med alla dessa nerskärningar och ändringar skulle showen knappt va sevärd men jag blev i alla fall motbevisad för dom hade fixat ihop en riktigt bra show. Som Tobbe säger så dog NT-showen förra året men det som ersatte va långt ifrån en besvikelse. Jag hade i alla fall kul under den dryga timmen i Aulan. Så jag har inget att klaga på. Jag måste förövrigt säga att killarnas duschdans va det bästa på showen.

Men NT är ju inte allt här i världen och den här veckan är det bara en av alla grejjer som har fått uppdraget att förgylla min vardag. I måndags var det återigen dags för ett hockeyderby och eftersom Tobbe just den dagen fyllde sina 18 år så bjöd jag med honom på en helkväll på Hovet. Efter en pizza på The Penguin så rörde vi oss mot Hovet. När vi sedan letade efter våran ingång så höll vi nästan på att hamna mitt i rusningen av mobbarna som ville slåss. Men polisen hann emellan som tur va. Men man blev lite chockad först när typ hundra svartgula huliganer kommer rusande mot den riktning där man själv står. Men nån gång ska man ju uppleva det också och det fick mig i alla fall lite mer taggad på matchen än vad jag hade varit i skolan.

Väl inne på hovet intog vi våra sittplatser och vi va väl bland dom enda som valde Bajens sittplats den här gången. Vi fick i alla fall sällskap av Sebbe och Mackan och efter en stund kom även James och Sebbe Andersson dit. Måste säga att det va kul att stöta på Sebbe Andersson. Det va inte direkt igår man fick se den mannen så det bangar man inte på.

Sjävla matchen var väl ingen större höjdare men det va rätt skön stämning där inne där båda lagen idag hade rätt okej klackar. Gnagarna vann väl i antal och med hjälp av deras trumma också topparna i ljudvolym. Jag tyckte ändå bajarna höll en jämn nivå matchen igenom för att till slut ta över totalt. Det va väl inte så konstigt när Bajen gjorde 3-2 med en minut kvar och inkasserade sin andra seger i år.

Och jag säger bara det. Jag förstår mig inte på Bajen Hockey men det är jävligt kul att dom bara lyckas vinna derbyna. Jag undrar fan vad dom gör just i dom matcherna. Eller är det gnaget som alltid underskattar. Eller hur fan är det. Jag har ingen aning. Men en sak vet jag. Bajen och hockeyderbyn är en bra kombination. Så jag hoppas dom kan stanna kvar i allsvenskan så man får uppleva fler sådana här drabbningar.

Sen va det självklart klockrent när hela laget och klacken tillsammans efter matchen stämde upp i gemensam sång. "Fattiga Bajen, Ja vi e fattiga Bajen..." Jag har alltid gillat självironi och det är nåt som vår kära klack i alla fall besitter.

Från hockeyn smiter jag över till nåt helt annat och det är vår helkväll bland stockholms gator och klubbar. Jag vaknade rätt sent igår och kände att jag behövde göra nåt för att inte känna att helgen slösats bort. Så jag hetsade iväg några sms och undrade vad folket tänkt göra med den här lördagskvällen. Jag gissar att herr Fröberg blev ganska förvånad eftersom jag aldrig brukar vara på när han kommer med sina sms. Men idag så ville jag och han skulle tydligen ut på krogen. Så jag hetsade Flemman en stund som till slut bestämde sig för att hänga med och en stund senare hade även Martin bestämt sig för att joina oss.

Men innan vi kom så långt så blev det av till torget för en pizza med Ludde Z vilket aldrig sitter fel. Men sen började jag ladda upp ordentligt inför den stundande utgången. Flemman hetsade nästan för mycket där ett tag så till slut gav jag vika och lät han komma ut till Väsby. Men jag tror han hann va här i ungefär tio minuter innan det var dags att sätta sig på tåget söderut. Jag träffade en ganska glad och förfriskad Lasse nere vid perrongerna och han praktiskt taget slängde sig i famnen på mig. Men sen fick vi knata genom halva tåget för att möta martin som satt där med nåt annat gäng.

Men till stan kom vi rejält taggade och där stötte vi på Mackan och Jonas som vi skulle ha sällskap med till Club Toxic. Men tydligen så hade det varit dåligt drag där så vi bestämde oss för att ta en chans på Claras istället. Men när vi väl kom dit väntade en lång kö och vi hade inte åkt hit för att köa hela kvällen. Så vi drog oss tillbaka mot Tuben för att låta Martin styra oss till det stället där hans kusin härjade. Det visade sig vara ett av kvällens stora misstag. Inte nog med att vi först åkte för långt. Sen så irrade Martin mest runt vid Rådmansgatan så vi sket i det, drog honom därifrån och bestämde oss för Chaplins på Kungsgatan istället. Och där kom vi in.

Det va väl inge vidare drag där heller men efter några bira kände vi oss rätt taggade på karaoke så va grabbade mikrofonerna och drog loss i Sommartider. Det va väl meningen att vi skulle köra Vintertider men det blev inte så av någon anledning. Men sen körde vi även Sweet child of mine. Jävligt skön.

Helt plötsligt hade även Martin försvunnit och jag har ingen aning om vart han tog vägen. Vi andra slog oss då ner på Donken en stund inna vi kände för att börja tänka på refrängen. Jag och Flemman tog oss tillbaka till Centralen och catchade första bästa buss som visade sig vara 697:an. Egentligen borde jag ju väntat på donken eller nåt istället för att åka till Sollentuna och frysa. Men jag träffade Mackan på bussen precis som alltid nuförtiden så vi hade sällskap. Träffade på Sebbe Karlsson och nån tjej vid Sollentuna och vi tog lite bussar fram och tillbaka för att vänta på 98:an. Så vi hade inte tråkigt i alla fall.

På 98:an träffade vi även på Mia som va i full gång med att bli uppraggad av en fyrtiotaggare. Men vi räddade henne därifrån och snackade om det mesta på vägen hem som inte är en liten resa eftersom den där helvetesbussen ska runt överallt. Men hem till sängen kom jag strax efter fem och då somnade jag riktigt riktigt gott kan jag lova. Som vanligt en heltrevlig kväll med skönt sällskap. På torsdag är det dags igen då det är NT-festen på Claras. Det verkar som en hel del folk ska dit så jag bangar inte. Det va jävligt kul att man träffa på så många man kände också. Det är typ halva grejjen med att dra runt sådär. Och när det gäller Chaplins så va det inget vidare drag där men det blir ju inte bättre än vad man gör det till och då tycker jag ändå vi drog upp stämningen så länge vi va där.

Onsdagen den här veckan betydde bio med Tjomp och Anton. Vi drog in till Sergel och kollade American Gangster som va riktigt bra. Maffiafilmer är fan sköna filmer oftast och med bra skådisar sitter det inte fel nånstans. Men det va inte så mycket mer vi gjorde den kvällen förutom just filmen. Men det är alltid trevligt att dra på bio. Jag lär ha slagit mitt biorekord det här året i alla fall. Tror jag är uppe i kanske 15 eller nåt och då har jag inte räknat med dom tre jag ska se på onsdag. Men det e kul och gå på bio så varför inte.

Idag var det Snappers-match igen och vi motade tillbaka Vittra när slutresultatet skrevs till 8-4. Sebbe var dagens poängkung med sju pinnar men det berodde till stor del på att han snodde de mesta av de flestas speltid den här kvällen. Men det verkar inte finnas så mycket att göra åt det längre. Snubben vägrar ju bry sig om vi andras speltid. Jag får försöka snacka med honom igen nån gång. Men jag vette fan hur. Och för att tillägga nåt om matchen kan jag säga att jag återigen stänkte in en balja. Så efter halva inomhussäsongen har det blivit 14 poäng från min fot vilket jag absolut ser som godkänt.

Halkbanan är nu också avklarad. Den fixade jag på Väsby Driving Ranch i onsdags. Åkte väl dit vid åttatiden på morgonen. På vägen dit i bilen fick vi se en film om en kille som raceade genom Stockholm vilket faktiskst såg rätt häftigt ut även om jag inte riktigt förstår varför man visar den när man är på väg till ett ställe för att lära sig mer om risker och säkerhet när det gäller bilkörning. Men sånt överlever man.

Jag fick en rätt skön kille som partner för dagens övningar och vi hade rätt kul när vi sladdade runt där. Våran kommentator va riktigt rolig som satt och drev med alla från sitt lilla hus. Men det är fan så det ska va. Det blir ju alltid lite roligare på det sättet. Så nu är första steget mot körkortet avklarat och teoriprovet är inbokat på fredag. Så jag hoppas att jag kan klara det så är det bara uppkörningen kvar vilket jag vill göra så fort jag bara kan. Det känns som att jag kan det här med bilkörning nu även fast Linkan har svårt att tro det.

Jag vet inte hur långt det här har hunnit bli men jag börjar bli rätt trött på skrivandet faktiskt. Egentligen kände jag mig inte så taggad när jag började heller men det måste ju skrivas liksom. Men fan jag tror inte jag har så mycket mer att prata om den här veckan. Fast jag kan ju avsluta med lite notiser.

1. Martin och jag begav oss till Täby i tisdags där han skulle hämta ne miniräknare. Inget speciellt hände men en trevlig tur dit och sen hem till Väsby var det allt.

2. Fredagkvällen får inte glömma då jag fick umgås lite med Crille. Vi kollade på Ensam Hemma (JULKÄNSLA!) och spelade lite spel. Riktigt mysigt.

3. Skolan va inte så rolig den här veckan, mycket på grund av att jag var sjuk nästan hälften av dagarna

4. Har jag glömt nåt nu blir jag arg!

5. GOD NATT!

PEACE!

Det här inlägget påbörjades redan i början på Juni detta år men av lite olika anledningar blev det aldrig färdigskrivet. Men så här i juletider passar det ju bra att ni får en liten julklapp. Och kanske blir det ännu roligare att läsa det nu när det gått en tid. Så luta er tillbaka och njut av minnet från Snappers intåg i Göteborg en varm sommarhelg 2007.

Jag har fan bara roliga och sjuka minnen från den här resan. Okej några negativa saker inträffade väl men nåt positivt kom alltid ur det och jag kan verkligen säga att den här resan varit värt varenda öre.

Men om jag kanske ska ta och börja från början. Torsdagen den 31:a Maj 2007. Dagen då Black Snappers reste till baksidan för att spela korpiaden. Ja bara några veckor innan trodde jag inte att den dagen skulle komma. Jag va verkligen orolig att folk skulle banga ur i sista stund. Men när dagarna sen försvann alltmer och den speciella dagen kom allt närmare insåg jag att resan faktiskt skulle bli av. Och inte nog med det så skulle vi resa med nästan fullt manskap. Den enda som egentligen saknades var Linus som prioriterade annat.

Och till slut kom dagen jag hade väntat ett bra tag på. Jag hade ställt klockan på sju för att ha lite tid på mig innan farsan skulle kör ut mig till Arlanda. Jag vaknade ändå före alarmet och kände mig ganska pigg trots att sömnen inte hade varit den bästa. Men samtidigt va man ju så taggad på resan så man kopplar ju bort allt va trötthet är. Jag gick upp och hann knappt få på mig kläderna när Martin ringde och sa att våra flygbiljetter inte funkade. Jag fick panik och ringde direkt upp till Mackan som redan var på Arlanda. Jag bad honom kolla en gång till men av någon anledning gick det inte. Så fruktansvärt dåligt av Sterling. Men vi hade inte direkt tid att börja tjafsa med dom så jag gick in och beställde en ny biljett på det första SAS-planet för dagen. Där blev man 500 spänn fattigare men det brydde jag mig inte om för jag vägrade låta Sterling förstöra den här resan.

Jag packade sen ihop det sista innan Tobbe, Flemman och Martin anlände så vi kunde röra oss ut mot Arlanda. Det visade sig att alla utom Flemman skaffat sig nya biljetter så när vi väl kom fram så ställde sig han i kö för att köpa en biljett medan vi andra passade på att checka in bagaget. När Flemman väl kom fram till kassan fick han reda på att han skulle få det hundra kronor billigare om han beställde biljetter på internet och innan vi hann förklara för honom att han inte kunde betala om han köpte via internet så hade han lämnat kön. När han sen återigen kom fram till kassan var biljetterna slut. Så det fanns inte så mycket att göra åt det utan han fick köpa en ny biljett på nästa plan som gick två timmar efter vårat. Snöpligt för honom men det är sådant som händer. Han lät i alla fall inte det dra ner hans humör och vi andra började komma igång igen också efter den dåliga starten.

Vårt plan kom in och vi gick på. Det visade sig att vi hade olika platser men jag lyckades sno till mig en plats bredvid Tobbe och Mackan. Martin däremot blev inklämd mellan två pers och fick ensam plåga sig igenom resan där han sysselsatte sig genom att försöka lusläsa aftonbladet. Vi andra hade det annars skitkul och vi retade säkert upp en del av alla slipsnissar på planet. Men resan tog ju bara en timme så varken dom eller Martin led nog för länge.

Väl på marken och inne i terminalen hände nåt riktigt oväntat. Väskorna började rulla in på bandet och den andra väskan som kom tillhörde mig. Helt otroligt. Jag brukar alltid ha så otur med de där men nu var det verkligen tur. Och det kändes skönt att få turen på sin sida igen. Dom andra fick sina väskor rätt snabbt dom också och vi knallade ut i strålande solsken ut till flygbussen som vi inte behövde vänta länge på.

Bussresan gick bra. Jag minns inte hur vi fördrev tiden men den halvtimmen tycktes gå ganska snabbt och snart så passerade vi Balder längs motorvägen. Vi gick av bussen vid korsägen och bestämde oss för att åka till vandrarhemmet. Så vi klev på 6:ans spårvagn som skulle ta oss till Olivedalsgatan. Vi va osäkra på hur vi skulle betala men bestämde oss för att bara kliva på och om det kom en kontrollant skulle vi skylla på att vi va turister.

Men ingen kontrollant syntes till. Däremot var det e tjej som började prata med oss. Hon hörde väl att vi inte var därifrån och hon tipsade oss om ett fik med jättegoda kanelbullar vid hamnen vid Haga som hon tyckte vi borde besöka. Trevligt det där att folk kommer fram och pratar med en. Det skulle ju aldrig hända i Stockholm.

Vi kom fram till vandrarhemmet och märkte direkt att det låg rätt bra till. Det fanns en mängd resturanger och butiket i närheten och dessutom låg det nära parken. Jag kände direkt att det här kunde bli bra. Vi ställde in väskorna och drog sen ut på en lång promenad in till stan som tog ungefär tjugo minuter. Vi stannade sen till vid Brunnsparken där vi tryckte i oss lite kebab. Sen tog vi glass till efterrätt och väntade in Flemman som nu anlände till Baksidan.

När vi fått tag i Flemman satte vi oss på en staty som fanns där vid Brunnsparken. Vi roade oss med att balansera på kedjorna som inhägnade statyn men efter ett tag blev vi utskällda av nån gubbe som babblade en massa om skumma saker. Jag fattade inte så mycket annat än att han ville att vi skulle sluta hålla på med kedjorna.

Klockan tickade iväg och det började bli dags att möta upp ännu en lagmedlem. Lagets enda svarthåriga hjälte valde den billiga resan med buss och trots att han kom iväg först på morgonen var han inte framme föränn på eftermiddagen. Men vi begav oss iväg till bussterminalen för att möta honom. Jag och Martin ville båda va först fram och hälsa på honom men eftersom vi inte visste vilken hållplats han skulle komma till så blev det lite spring hit och dit. Till slut fick vi i alla fall syn på den förlorade sonen och vi sprang ikapp honom. Desvärre han Martin före men det är sånt man får ta en sån här dag. Det var i alla fall kul att se honom. Jag trodde hela veckan att han skulle banga ur men nu hade han bevisat att man kan lite på honom och underbart att ha med sig en annan KBN:are där nere.

Nu kände vi att det var dags att åka till vandrarhemmet och checka in. Vi såg att man kunde betala spårvagnen via sms för 10 kronor och vi tänkte att det kunde va smart. Martin va såklart ännu smartare att han väntade med att skicka iväg sms:et tils att en kontrollant syntes. Det gick snart upp för oss att kontrollanterna kom lika ofta som på tunnelbanan hemma, det vill säga aldrig så Martin sparade en hel guldpeng. Vi andra tog efter också i fortsättning och avvaktade sms:et.

Vi checkade in och fixade allt sånt. Men jag var tvungen att vänta på Mini och Sebbe som precis hade landat på Landvetter innan jag kunde gå och göra något eftersom dom skulle bo med mig. Usman fick ju också bo där. Han fick det dessutom gratis. Varför vet jag inte. Förmodligen för att han hade svart hår.

Det visade sig att vandrarhemmet var uppdelat i två delar och att vår del av det låg på andra sidan ett stort garage. Men på vår sida var det inte alls många rum så därför kunde vi ha samlingsrummet mer eller mindra för oss själva och dessutom behövde vi inte oroa oss för receptionen eller så. Så i fortsättningen blev det att vi hängde en hel del där och vi hade det rätt mysigt. Men för att inte gå händelserna i förväg så fortsätter jag med att berätta att när Sebbe och Mini anslutit till Slottskogens Vandrahem och jag låtit dem ta en titt på rummet så var det dags att dra till parken och lira lite boll. Det övriga gänget va redan där och när vi andra kom dit började vi köra en liten mini-turnering där man två och två gjorde upp om den slutgiltiga segern. Sen lottade vi nya lag. Mackan visade att målet mot Gerrard Butler inte va en enångsgrej utan sprutade in mål mella stolparna som idag var gjorda av små pinnar. Usman låg som vanligt mest på marken och sökte vädjande efter en frispark och Tobbe var överallt med sina långa ben.

Det var även nu man för första gången fick stifta bekantskap med CopyCat-Flemman som var ruskigt snabb upp med kameran så fort nån annan letade i fickan efter densamma. Inget ont om dig Flemman men hade du kameran uppe nån gång när ingen annan hade det?

Ajja. Jag tänker inte sitta här och gnälla. Efter ett par timmar i parken drog vi tillbaka och duschade och lite sånt. Det började också bli dags att få nåt i magen. Gänget splittrades upp i två delar. Det ena ville dra in till stan medans vi andra kände för att laga ihop nåt själva nu när vi belönats med kök ute i samlingsrummet. Så jag, Tobbe, Mackan och Mini drog till Hemköp och köpte lite enkel mat bestående av pasta och köttbullar. Mackan köpte dessutom nån äcklig grön smörja som jag inte ens kommer ihåg namnet på.

Sen efter maten drog dom andra iväg och kvar satt förutom jag också Tobbe, Mini och Flemman. Vi satt först ett tag och snackade men så småningom kom kortleken fram och det blev ett par omgångar vändtia. Men efter ett tag ville Flemman spejsa till det lite genom att köra den gamla klassikern Hej Knekt! Jag tyckte det verkade som en bra idé så vi körde igång en hetsig omgång där Tobbe blev den som vann genom att först bli av med alla sina kort. Vid det här laget hade Flemman kommit upp på högvarv där han garvade intesivt åt allting som hände. Jag och Mini utnyttjade det till fullo genom att spela ut korten innan Flemman hann lugna sig. Varje gång han fick plocka upp ytterliggare kort blev skrattsalvan häftigare och till slut slängde han iväg korten i ren frustration.

Men det gjorde ju inte att han slutade garva. Medan tobbe började blöda näsblod av ren trötthet satt Flemman och garvade konstant. Jag och Mini gjorde vårt bästa för att se till att han fortsatte och vi lyckades jävligt bra måste jag säga. Jag tror helt seriöst han garvade oavbrutet mer eller mindre i två timmar. När dom andra kom tillbaka från sin nattliga rundtur höll han fortfarande på och dom undrade om vi gett honom något. Men så var inte fallet och så småningom lyckades han lugna ner sig lagom till läggdags. En efter en lämnade folk rummet för en stilla vandring mot sängen. Jag kände själv hur ögononlocken tyngdes ner av tröttheten så jag och Mini gick ner på rummet. Jag la mig i sängen och lyssnade på lite musik men kände inte för att plåga mig mer. Jag behövde sömn efter den intensiva dagen och jag visste att jag behövde energi till helgens kommande äventyr. Så jag släckte lampan och la huvudet på kudden och inte långt därefter slumrade jag tyst in i drömmarnas värld.

Men inte fullt så smidigt vaknade jag morgonen efter. Alarmet började tjuta redan vid åtta. Frukosten var serverad och eftersom vi betalat för den fanns det ingen anledning att inte gå dit så jag hasade mig ur sängen och fick med mig Mini bort till det andra huset. När jag hälsade på hos dom andra visade det sig att lagets sista eftersläntare hade infinnit sig så var hela laget samlat. James och Sebbe hade hela morgonen vart på resande fot och satt nu och hetsade de andra tills dom var helt vakna.

Men magen började kurra så vi tog stegen upp för trappan för att inta oss en stadig frukost. Jag själv högg in på de nykokta äggen och den goda filmjölken. För mig var detta utmärkt eftersom jag aldrig annars orkar äta frukost. Jag är för lat på morgonen för att bre mackor men när det bara är att ta för sig som nu så är aptiten god.

Efter den lilla måltiden så var det dags att snöra på sig fotbollskorna igen. Sebbe och James manade på oss andra att vi skulle röra oss till Heden och lira lite fotboll. Jag kände inte för att satsa för mycket så jag struntade i shortsen. Sen bar det av med spårvagnen igen in till stan och en kort promenad till den gröna konstgjorda gräsmattan i skuggan av Ullevi. Där körde vi ett kort och ganska lungt träningspass med lite pricken och kvadraten. Det va lite kyliga vindar i luften men tillräckligt varmt för att man klarade sig med bara en T-shirt.

Men klockan tickade iväg lika fort som alltid och det började bli dags att röra sig tillbaka för att göra sig i ordning. Framför oss väntade en dag på Liseberg. Som alla vet så blir jag alltid grymt taggad när det vankas nöjesfält och precis som vilket litet barn som helst kunde jag inte komma dit för fort. Så efter att jag hetsat lite fick jag med mig Mini, Usman, Sebbe och Martin så vi tog oss in till Korsvägen och vandrade längs Lisebergs svar på Walk of Fame tills vi nådde den ståtliga entrén. Efter betalningen av entré och det vita åkbandet var det dags att utforska parken. Jag tänkte vi kunde starta lungt så jag föreslog Lisebergsbanan. Tyvärr visade sig den vara stängd tills vidare för nån form av reparation. Så istället drog vi iväg bort mot den väldiga Balder som reste sig långt in i parken. En härlig start på den här vistelsen med ett åk i en riktigt skön bergochdalbana. Måste säga att den där åkturen alltid får en att le efteråt eftersom den är så underbart skön.

Jag, Sebbe och Martin kände att vi lika gärna kunde satsa fullt ut nu när vi kommit igång så vi gav oss på Kanonen. Usman och Mini fegade ur men vi andra brydde oss inte så mycket om det utan ställde oss i den väldigt korta kön till den blåa värstingen. Och efter åket kunde jag konstatera att starten inte är att leka med. Den är lite för kort för att man ska ge den toppbetyg men det är en upplevelse som ingen bör missa.

Efter det så kände vi alla att det var dags för nåt lite annorlunda. Tobbe och Flemman hade tagit sig hit också så det va dags att blöta ner lagets betongbarn. Usman behövde känna på lite vildmark så vi tog oss bort mot Kållerado. Vildforsen där ingen går säker från vattnets oväntade krafter. Och självklart lyckades vi med vårt uppdrag eftersom vi lyckades styra vårt runda färdmedel så att Usman hamnade rakt under ett vattenfall och fick vatten ända in på skinnet. Annars hände inte så mycket längs vår färd i dimman. Sebbe fick i och för sig en liten svallvåg över sig men klarade sig ganska smärtfritt undan.

Sen kan jag inte med säkerhet minnas allt vi gjorde i rätt ordning. Men en del roliga minnen från dagen måste man ju ta upp. Som när vi åkte FlumeRide och Tobbe satt längst fram. Det blev ju ganska mycket framåtvikt om man säger så när vi skulle utför den sista backen. När vi sen nådde vattnet där nere forsade vattnet in där framme och Tobbe blev ju kort sagt dyngsur. Men vi andra tyckte det va riktigt roligt att se.

Sen måste jag ju bara berätta om James som i vanliga fall inte är den som viker sig för något. Men i närheten av Bergochdalbanor är han inte speciellt kaxig. Ändå lyckades vi få med honom till Balder där han stod och skakade under hela tiden vi stod i kön. Jag som tyckte detta va en lite oväntad sida från James frågade varför han tyckte det va läskigt men det enda han svarade va att han inte hade åkt till Göteborg för detta utan för att "knulla och spela fotboll". Skön snubbe är han i alla fall och efter åket i Balder släppte den mentala blocken och innan kvällen var slut hade han även testat kanonen.

En sak man inte får glömma va när vi åkte de gamla bilarna som va som en bläckfisk. Det spelades bara 60-talslåtar där och under vår åktur spelades den gamla klassikern "Let's Dance" vilket under turneringens gång blev ett signum för Snappers firande.

Och för att inte utesluta något så kan jag redogöra för att jag och Tobbe körde något "spel" där vi man helt enkelt skulle sätta basketbollen i korgen. Jag började och träffade kanten på min och ner i en annan korg. Tyvärr uppfattade spelvärden det och jag fick inget pris. Men Tobbe träffade och vann ett jättestort Lejon som vi genast döpte till Linus. Det passade klockrent eftersom Linus va den som saknades ur laget och dessutom så är ju Linus mer eller mindre ett Lejon.

Men timmarna gick och folk började lessna och kände att detvar dags att röra sig tillbaka till vandrarhemmet. Jag och Flemman stannade nån timme längre men sen så började Flemman må illa så vi drog också. Sen blev det en trevlig middag på DaVinci där vi återigen förstod att spelar man hockey kan man äta hur mycket som helst. Men klockan började bli mycket och det var match tidigt nästa dag så varför dr ut på det hela. Nej istället sa vi gonatt till varandra och drog tillbaka till rummen. Bara Usman och Sebbe kände för att va uppe ett tag till så dom drog och härjade vid Avenyn ett tag. Själv sov jag som en stock tills dess att alarmet väckte mig och sa att det var dags för frukost.

Innan jag fick i mig mina löskokta ägg så var jag mest taggad på att sova vidare. Men efteråt började jag känna ivern i kroppen. Ivern i att få springa ut på Heden tillsammans med övriga snapprar och spela en match i strålande solsken. Eller ja nu va ju inte vädret riktigt så bra som man kanske hade hoppats på men ändå. Man va ju ändå rejält taggad på den här turneringen som ändå va den stora anledningen till varför vi åkt ner hit till Baksidan.

Efter frukosten var det i alla fall dags att skynda på lite. Spårvagnen väntar inte ens på Black Snappers så vi fick hetsa lite men vi hann utan problem. Vi anlände till Heden i god tid innan första matchen skulle gå av stapeln. Flemman kände att inte mådde riktigt bra och efter en liten incident på vägen till planen stod det klart att vi va en man mindre inför första matchen. Annars såg det rätt bra ut. Vädret kunde väl ha varit mer tilltalande men även i lätt blåst och duggregn kan man lira fotboll så vi deppade inte för det.

Vi fick en bra uppladdning men flera i laget kände av lite småskavanker så vi skickade iväg Flemman tillbaks till vandrarhemmet för att hämta linement medan vi andra gjorde våra sista förberedelser innan matchstart. Domaren intog planen men på andra sidan såg det fortfarande ödsligt tomt ut. Och till slut insåg vi att våra motståndare inte tänkte dyka upp. Det kändes inte direkt kul att ha åkt hela vägen hit för att vinna på W.O.

Men vi hade ju trots allt två matcher till att spela så vi försökte tänka på nästa match istället som var mot Feskekörka United, ett lag vi bara skulle slå eftersom dom va strykgäng förra året. Medan vi väntade så satte vi oss i turneringstältet och chillade lite. Vi undrade var Flemman hade tagit vägen och det visade sig att han tagit spårvagnen åt fel håll och att det var därför han blev försenad.

Men han lyckades ta sig tillbaks till Heden lagom innan matchen mot fjollorna i Feskekörka. Han hade dessutom lyckats få med sig linementet som i alla fall för mig va en lättnad. Nu behövde jag inte oroa mig över ryggen mer och det va ju skönt. Men dags för match. Jag tror alla i laget kände att vi var bättre än det blåvita motståndarlaget. För i inledningen var det vi som satte press på deras försvar. Men vi lyckades inte sätta bollen inanför målramen. Sebbe Andersson var närmast med en ribbträff. Sen så fick Feskekörka tre lägen och vips var det 3-0. Jag vet inte riktigt vad som hände men snopet var ordet. Vi lyckades inte uträtta nåt mer innan halvtid och jag vet inte riktigt vad vihade gjort fel. Vi sa i alla fall att vi skulle ge allt för att vända det här i andra halvlek och det började lovande när Sebbe Svensson krutade in en frispark. Men sen hände int mycket mer. Vi pressade på men skapade egentligen ingenting så vi fick lämn planen med vår första förlust utomhus. Tungt va ordet. Det blev inte bättre av att höra göteborgarnas glädjetjut efter matchen. Ibland kan den dialekten vara fruktansvärt provocerande.

Men vi hade ju fortfarande chansen att ta oss vidare. Tyvärr visste vi också att förstaplatsen var körd och det betydde att vi skulle få möta de regerande mästarna KIF om vi tog oss till slutspelet. Men vi tog en match i taget helt enkelt. Vi skulle nu visa DK:s BK vilka vi var och det kändes bra innan matchen.

Men minnena från matchen från Hyreshuset gjorde sig påminda för vi kunde inte göra mål helt enkelt. Vi var helt överlägsna spelmässigt men så fort vi fick ett läge så låste det sig totalt. Det dröjde till den andra halvleken innan James kunde överlista keepern och ge Snappers en välförtjät ledning. Sen blev det till att spela av matchen. Men med några minuter kvar så fick DK ett läge och givetvis ska dom vara hypereffektiva och göra mål.

Det räckte med oavgjort för att vi skulle gå vidare men jag vet inte om jag var ensam om att inte va nöjd med det resultatet. För tydligen gick det övriga laget in för att rädda den där poängen vilket i och för sig kanske va smart. Men jag ville framåt för att vinna matchen. Nu blev det inga fler mål så vi nådde slutspelet på en WO-seger, en förlust, och en irriterande oavgjord match.

Måste bara få flika in att det var här jag stannade mitt skriveri för snart ett halvår sedan. Så resten av den här hlegen kanske inte blir så bra sammanfattat men jag ska försöka komma ihåg så mycket som möjligt av allt vi va med om.

Som jag minns det så rörde vi oss tillbaka till vandrarhemmet där några av oss valde att koppla av på vandrarhemmets egna bastu. Och jag lärde mig verkligen att bastar man med hockeygrabbar, då kan vad som helst komma på tal. Men det va en upplevelse det också och rätt avslappnande att sitta där i värmen med en kall cider i handen och snacka skit.

Vad som hände fram till kvällen är jag inte helt hundra på om jag kommer ihåg. Har för mig att vi satt på vandrarhemmet och garvade åt det mesta, bland annat åt att hockeygrabbarna somnat in på sofforna och speciellt James hade en lite annorlunda liggställning där han sov med handen innanför byxorna. Det är vår James det.

Framåt kvällen jagade vi rätt på en pub där vi kunde se Danmark-Sverige. Matchen va ju en riktigt höjdare måste jag säga och vi hade jävligt kul när vi såg den. Jag minns särskilt lirarna i baren som i varenda läge tjatade om straff hit och straff dit. Straff blev det ju till slut också men den fick vi inte lägga eftersom den galna dansken hoppade in och smällde till domaren. Seger för Sverige, Ridå för Danmark, Jubel för Snappers!

Kvällen hade ju bara börjat och det var dags att sätta stan i gungning på allvar. Vi drog med spårvagnen in till brunnsparken. Usman som va rejält taggad retade säkert upp hela bussen med sina AIK-ramsor och när vi väl kom fram höll han på att få sig själv nerslagen för att han högt skrålade "HATA HATA HATA GÖTEBORG". Men vi lyckades få honom att sluta innan det började gå illa och rörde oss sakta därifrån. Fast innan träffade vi på en del sköna individer, bland annat en snubbe som hävdade att han va "sillstryparen från Göteborg" eller som spanjoren säger "garatta di ansjovis". Vi stötte även på en kille som frenetiskt upprepade att han hette "Laaars".

Martin och jag hamnade sedan på villovägar under en klassisk pisspaus. nere vid vattnet stötte vi på ett par boråsare. Martin lekte Göteborgare vilket jag måste säga inte va så väldans bra. Men det va också ett par sköna lirare som hade hela bagageluckan full med bira. Men Martin och försökte jaga rätt på det övriga gänget men på vägen hittade vi till ett 7-eleven. Här sa Martin något som jag tror handlade om mitt lokalsinne som jag inte riktigt hörde. Och han vägrade säga vad det var och jag har än idag inte fått veta va det är. Jag tänker inte ge upp föränn jag fått veta vad det är även om det är en löjlig sak.

Vi hittade sen gänget igen där James va i full fart med att ragga några 92:or. Men fjortisarna var tvugna att dra hem till morsan så James fick snällt följa med oss istället. Sen drog vi runt på en massa gågator. Jag vet inte om jag var trött eller full eller nåt annat men det fanns fan ett McDonalds eller en bio på varenda gata. Men istället för det hamnade vi på Avenyn och Burger King där det va dags att fylla magarna. Och av någon anledning fortsatte vår promenad så pass norrut att vi hamnade vi Ullevi. Vi gick längs spårvagnsspåren ner till Korsvägen där vi skulle åka hem. Men 6:an hade slutat gå så vi catchade en taxi som tog oss hem. Tobbe och Flemman däremot valde den mer motionsrika vägen och joggade tillbaka till vandrarhemmet. Jag vet inte om vi hann med så mycket mer den kvällen. Jag gissar att jag återigen somnade rätt gott.

Sista dagen väntade med slutspel och hemfärd och det hela började med en härlig frukost. Och vi hann inte med så mycket mer än att packa ihop grejjerna innan vi skulle röra oss nerför backen till spårvagnen. Usman hann inte riktigt med så han åkte med till matchen utan några som helst fotbollskläder. Synd för honom han missade den dittils viktigaste matchen i Snappers historia.

På spårvagnen va jag inte speciellt hoppfull. Det visade sig att vi skulle möta de regerande mästarna KIF och jag trodde inte att vi skulle ha en chans. Men medan vi satt och diskuterade kom vi fram till att vi skulle spela mycket defensivt. Vi skulle maska hela tiden och när vi fick bollen skulle vi bara tjonga iväg den. Allt för att få KIF-spelarna ur balans.

Uppladningen på planen satt klockrent och när domaren blåste i pipan så va jag riktigt taggad. Men man märkte snappt att vi inte riktigt höll samma klass som våra motståndare. Men vår taktik satt klockrent. Vi höll rent helt och hållet och lyckades reta upp dom tillräckligt mycket med våra maskningar. Martin va äskert borta i fem minuter när han "letade" efter bollen på parkeringen.

Och som en blixt från klar himmel kontrar vi med Tobbe som bollförande. Han spelar över till mig som avancerar och klipper till. Bollen smiter in vid stolpen och för första gången så får Snappers utöva den numera klassiska dansen sjungandes Let's Dance. Och resten av matchen visade vi prov på en underbar "lagmoraaal" som sånär räckte till avancemang. Men med bara två ynka minuter kvar spräcks vår bakre nolla och det tog matchen till straffar. Där talade erfarenheten emot oss och efter tre missade straffar var vi utslagna. Men den här matchen kommer för alltid att va ett av de största händelserna i Snappers historia.

Och vi surade inte alltför mycket över att vi var utslagna. Vi softade ett bra tag på soliga Heden och rörde oss sen tillbaka för att checka ut från vandrarhemmet. Vi åkte tillbaka till city där vi sa hejdå till Mini som skulle ta flyget hem. Vi andra spenderade tiden på stengolvet vid bussterminalen där vi härmade lite göteborgare och studsade med bollar. Tanken var att vi skulle försöka komma med en tidig buss hem. Vi hade biljetter till nattbussen men vi ville komma hem tidigare. James och Sebbe hade redan biljett till den bussen men för oss andra gick det inte riktigt lika bra. Så vi fick säga hejdå till våra sköna hockeygrabbar och överleva ytterliggare några timmar i Göteborg.

Vi låste in väskorna och drog ännu en tur på stan. Jag och Usman tog en liten måltid på Donken där jag beställde på göteborgska. Jag vet inte om dom tyckte jag var speciellt övertygande men det va definitivt kul. De andra hade dragit till Heden och spelat lite fotboll. Vi mötte upp dom lite senare och vandrade längs ganska ödelagda gator. Till slut hade klockan tickat iväg så pass mycket att solen gått ner och det var dags att ta bussen hem till civiliserade trakter.

På den första bussen tog det inte långt tid innan jag somnade med "Linus" i famnen. Men jag blev väckt för att vi nått fram till Jönköping där vi skulle byta buss. Och vi fick testa flera bussar innan vi äntligen hittat en buss som vi kunde få plats i och den va nästan tom. Så nu kunde man bredde ut sig över flera säten och jag somnade nog ganska snabbt nu också.

Sen vaknade jag inte föränn i Södertälje och då till tonerna av "Relax, Take it Easy". Jag mins hur jag tittade till Martin som helt nyvaken mimade med i låten som aldrig förr. Sånt gillar vi. Och i vaket tillstånd såg jag hur bussen rullade in till cityterminalen och direkt tog vi tåget hem.

Jag kan inte beskriva hur mycket den här resan va värd i efterhand. Nu när jag snart ska sammanfatta ytterliggare ett år i mitt liv så måste jag nog säga att detta var höjdpunkten. Jag hoppas verkligen vi kan göra om det här nästa år för det här är verkligen ett sjukt underbart minne för livet och jag är så otroligt glad över att jag fick uppleva det med mina bästa vänner. Jag älskar fan Snappers!

Jag hoppas ni ser det här som en trevlig liten julklapp och att ni precis som jag kan kolla tillbaka på den här resan och verkligen uppleva glädjen igen. Det är i alla fall det jag vill ge er med dte här inlägget.

GOD JUL!

PEACE!