Jerre

Två veckor har snart gått sen jag lämnade min trygga tillvaro och gav mig ut på ett oväntat innehållsrikt äventyr som saknar motstycke i något annat jag gjort i mitt liv. Och självklart vill jag försöka minnas det mesta från det så det får bli ett litet blogginlägg om det. Jag orkar inte heller berätta allt i detalj för alla längre så ni får helt enkelt läsa min blogg och sen kommentera, hur trist det än må låta.

Men vi kan ju börja med lite bakgrundsfakta. Jag tror vi kan komma överens om att jag knappast hade gjort en sådan här resa frivilligt. Och med det menar jag på förhand sett för så här i efterhand hade jag lätt kunnat göra om den. Men i alla fall så började ju egentligen allt med att jag valde kursen Friluftsliv i plugget. Egentligen vet jag faktiskt inte varför jag valde den kursen när jag satt där med pappret och valkatalogen för nästan två år sedan. Men jag tror att jag bara kände att det kanske kunde va roligt och om inte annat så skulle det va nåt man inte annars gör så mycket av. Jag är ju verkligen ingen friluftslivsmänniska och då är det väl kul att få testa på lite. Jag hade i och för sig ingen aning om att vad det gick ut på vid den tiden men ändå.

Jag trodde då också att det skulle va jag och massa naturnördar som skulle va med på kursen och vart både glad och lättad när Martin och Tobbe också valde till kursen. Då kändes det faktiskt riktigt bra. Sen hörde jag att Sam och några andra "kändisar" skulle välja kursen så jag va faktiskt riktigt taggad.

Första mötet ägde rum i höstas och jag hade ju innan trott att vi skulle göra massa små saker som går under kategorin friluftsliv men det visade sig innehålla typ två saker. Det ena va att vi skulle ta klätterkort och klättra nu senare i vår och det andra va en lite längre resa. Vi kunde välja mellan vinterutflykten till Kittelfjäll eller någon sommarutflykt där vi skulle paddla och grejer. Men det vart egentligen aldrig någon diskussion då nästan alla ville satsa på vinterutflykten som då skulle innebära tre dagar långt norrut i landet.

Och dit hade vi nu nått. Men det krävdes en hel del förberedelser. Först och främst behövdes det pluggas in en massa saker som man behövde veta på en dån tur, Vi fick bland annat ett häfte från skolan med typ 40 sidor seglästa texter som man fick plåga sig igenom. Jag ska väl erkänna att jag fuskade lite med det där, men ändå. Sen behövdes det köpas massa kläder och en ny stadig ryggsäck. Men till slut kände man sig riktigt redo för att ge sig ut på detta äventyr och det va alltså i lördags kväll det var dags.

22:12 skulle tåget avgå från Centralen så timmen tidigare knatade jag ner med min överfulla 70-litersryggsäck och min lilla bag med ombyteskläder mot station. För tillfället satsade jag på ett par sköna mjukisbrallor och en schyst t-shirt. En lökig tågresa behöver ju liksom lökiga kläder. Jag ringde Martin på vägen ner mest för att ha någon att snacka med liksom och det visade sig att han blivit utslängd alldeles för tidigt från huset. Så vi höll väl varandra sällskap ett tag. Jag märkte att Wreber hade smugit sig upp på stationen också så jag avslutade snyggt samtalet när vi gick på så att jag kunde socialisera lite med honom också. Man måste ju liksom bejaka sina chanser att smöra för läraren. Nej men han är skön och han satt och tipsade mig en massa och sa vad jag skulle tänka på och så vidare.

Martin gled på i Norrviken och man märkte att tåget började fyllas med ungdomar på friluftsjakt. Tobbe sladdade in vid Sollentuna också så vi satt och snackade lite om vad vi hade framför oss och så vidare. Vi nådde fram till Centralen och gick upp i den stora hallen där vi skulle samlas allihopa. Det såg nog ganska roligt ut när vi alla stod där med våra 15-kilosväskor och såg rätt vilse ut. Men va gör man inte.

Anna anlände och började dela ut den sista utrustningen till de olika basgrupperna. Jag återkommer mer om hur dom såg ut senare. Sen berättade hon lite hur resan skulle gå till och berättade sen att tre stycken skulle få sova ensamma i kupéer med vilt främmande människor. En av dem lotterna föll på Sam som trots att han försökte gömma sig bakom oss andra. Han var väl inte så taggad på det men fick nöja sig ändå. I alla fall än så länge.

Jag, Martin, Tobbe, Rasmus, Cadenius och Pelle slog ihop oss och delade på en kupé. Vi knatade ut till rätt spår och såg tåget tuffa in på perrongen. Vi klämde oss på med våra alltför stora ryggsäckar och försökte stuva in oss så gott det gick i vår trånga kupé. Det gick väl sådär då väskorna hamnade i en enda stor hög mitt på golvet. Men det vara bara att sätta sig ner och se glad ut. Men vi valde sen att fixa iordning alla sängar så att vi kunde få plats att ligga allihopa. Sam hade dundrat in i vår kupé och menade på att han inte ville tillbringa natten bland en skum norrländsk familj så han tvingade sig in i vår kupé och fick Martin att dela med sig av sin säng.

Till min faktiskt ganska stora förvåning verkade alla väldigt taggad på att sova direkt. Nog för att vi skulle upp ganska tidigt morgonen efter men klockan hade ju inte ens hunnit bli elva. Fast sen när vi väl hade slagit oss ner i våra sängar så blev det ju inte direkt sömn. Dels så låg vi och snackade en hel del och dels så va det en del tjafs om fönstret. För Rasmus och Cadenius som låg i dom översta slafarna va det olidligt varmt med fönstret stängt och tjatade hela kvällen och natten om att det skulle öppnas. Men för oss i mitten så kom ju draget från fönstret rätt på oss och det va ju inte alls så skönt och för Pelle längst ner gick det inte att koppla av då det va så olidligt kallt. Tror nog att Pelle va den gnälligaste i vår kupé. Men det gjorde väl inte alltför mycket för han vägde upp det ganska snabbt.

Jag och Tobbe låg och tittade ut lite genom fönstret på det vi åkte förbi men i övrigt började tystnade lägga sig i vagnen. Men efter en lång hostattack från Herr Milton däruppe vaknade alla till liv och efter det blev det mest snack igen. Efter en inte alltför lång stund kom vi in på Pistvakt och de va framförallt Pelle och de två herrarna i taket som underhöll oss andra med citat från den serien. Men vi hade kul och trevligt. Pelle sa förövrigt att om jag moonade mellan två stationer skulle jag få 500 kronor. Jag bangade då jag inte ville dra på mig 5:e gradens urinvägsinfektion men det va ändå en liten kul grej.

Av någon anledning hade Sam lyckats flytta på Martin så att han inte längre låg kvar i sin egen säng. Medan jag satt och snackade med Tobbe på nedervåningen hade han istället snott åt sig min säng. När alla sen somnat igen och jag skulle lägga mig igen pallade jag inte tvinga iväg Martin. Det va mest för att Sam sussade så sött på andra sidan hytten. SÅ jag klämde in mig bredvid Martin och försökte somna ändå. Ska väl inte säga att det gick alltför bra men det kanske va lika bra. Det va helt okej att ligga där ändå. Fördrev en del av tiden med att lyssna på min iPod så det va ingen större fara. Men det är klart att man kände sig lite sliten och knappast utvilad på morgonkvisten när det var dags att stiga upp.

Frukosten serverades tidigt i restaurangvagnen och bestod av en torr renklämma och en Pago. Inget ont om något av dom men det va väl inte den bästa frukosten jag ätit i mina dar. Men jag ska inte sitta här och klaga. Jag roffade åt mig två renklämmor istället så jag kände mig ändå ganska belåten.

Efter frukosten va det bara att stuva ihop allt i kupén igen och vänta på att konduktören saktade in tåget i Vännäs. Jag hade verkligen aldrig hört talas om det stället förut men det va ju bara att se glad ut när man traskade ut i vinterkylan däruppe. För snön låg djup däruppe och det blåste ganska kallt när man klev av tåget. Men det var bara att bita ihop och hasa sig längs perrongen och ut till parkeringen där bussen väntade. Efter att ha kastat in den tunga ryggsäcken i bagageutrymmet knallade jag på och tog plats längst bak i bussen. Fick ganska snabbt sällskap av Tobbe, Martin och Rasmus och Sam. Även Anton tittade in med sin iPhone och va glad att dom hade trådlöst Internet på bussen.

Busschauffören va annars inte på sitt bästa humör den här dagen och påpekade hur viktigt det va att det va lugnt på bussen. Dessutom sa han att han skulle va riktigt besviken på oss om vi inte hade säkerhetsbältena på oss och till sist klämde han till med en av helgens kommentarer.

"Om det blir skräp så finns det påsar, Om påsarna tar slut finns det påsar"

Jag tror man nästan måste va en grinig norrlänning som får köra buss hela dagarna på översnöade vägar för att kunna kläcka ett sådant för oss oförglömligt citat. Men även om det inte riktigt va hans mening så fick vi oss ett gott skratt och dessutom en kommentar att upprepa stup i kvarten resten av resan.

Annars va den här bussresan nog den segaste biten på hela utflykten. Jag kanske va ensam om den åsikten men jag tror det i så fall berodde på att jag fått tillbringa så mycket tid i vaket tillstånd på tåget och dessutom såg fram emot att komma fram. Då är en fem timmars lång bussresa inte det man direkt längtar efter. För jag måste ju säga att det kändes lite drygt att först åka tio timmar tåg rakt norrut i landet och sen dessutom behöva ta en buss tvärs genom vårt glesbebyggda land i vinterkaos. Men jag gissar att det är smällar man får ta för att få sig en naturupplevelse i dessa tider.

Försök till att underhålla oss bjöds det ändå på men jag tillhör skaran som anser att Göta Kanal 2 är svensk film när den är som absolut sämst. Som Martin sa så förstår jag inte hur man kan tycka att en kanot som välter är så otroligt roligt. Nej jag undvek det mesta av filmen och försökte nog sova bort en del av tiden. Ska väl inte säga att jag lyckades något vidare.

Det som i så fall va lite roligt va när vi stormade igenom den lilla hålan Storuman och vi satt och kommenterade massa saker med perspektivet att vi skulle bosätta oss här. Måste nog säga att deras till synes enorma gymnasium kändes lite för överdrivet. För inte kunde väl det gymnasiet plocka in så otroligt många elever varje år. Eller?

Jag vet inte om vi hann med så mycket mer efter det. Jag tror Sam i alla fall blev den som var mest besviken att vi missade skootermuseet med 2 ynka kilometer. Men avfarten mot Kittelfjäll hindrade oss och jag tyckte det va rätt skönt att komma ut på lite mindre vägar. Det brukar betyda att man närmar sig målet.

Det va också precis vad vi gjorde för inte så lång tid efter skylten med Kittelfjälls stavning på pustade bussen upp för den lilla backen upp mot parkeringen vid Kittelfjälls hotell och vi alla trampade ner för den lilla trappan i bussen och ut i den friska vinterkylan. Vi konkade sen upp väskorna till hotellet och jag kände mest för att sätta mig ner och invänta lunchen vi blivit lovade. Men innan jag kunde göra det fick jag släpa mig upp en bit i backen till annexet och lämna in mina kläder jag inte skulle ha med mig. Och sen va man ju tvungen att med lite tveksamma steg röra sig mot skiduthyrningen och hämta ut sina turskidor. Som tur va fick jag i alla fall stålkanter. Vill inte veta hur jag skulle ha hanterat skidor utan.

Det blev i alla fall äntligen dags för lite käk och det man kunde sätta tänderna i denna dag va en inte alltför innehållsrik pastabuffé. Däremot måste jag säga att det inte alls va något fel på den. Den satt precis där den skulle och gav en tillräckligt mycket energi för att orka fortsätta dagen.

"Dags att byta, jag öppnar påsen som är den snyggaste i världen, ja det är den..."  Jag vet inte om jag tycker att det stämmer så bra överens på min fräscha ryggsäck. Men Björn Rosenströms ord fick mig i rätt stämning i alla fall när jag klädde på mig mina nyinköpta klädesplagg som skulle hålla mig varm och vattentålig resten av vistelsen. Måste säga ändå att det är rätt komiskt att fast jag hade tre ställ på mig såg det ut som att jag klätt mig tunnare än inför en fotbollsmatch på sommaren. Nej men man kan inte säga att jag såg så värst påpälsad ut trots att jag i själva verket knappt kunde klä mig på ett bättre sätt inför den här prövningen.

Som jag säkert berättat för er alla är att nästa sak på dagordningen handlade om att vi skulle få åka helikopter upp på fjället. Problemet va just nu bara att väderprognosen kallade på för dåligt väder. Så vi fick skjuta upp helikopterturen lite och istället fick man knäppa på sig skidorna och testa längdlyckan en bit. Jag måste säga att det gick riktigt uselt. I alla fall till en början när det lutade neråt. Då var det nästan helt omöjligt att stå på benen. Men jag var långt ifrån ensam att känna sig ovan på ett par skidor. Tror det va högst fem pers som kände sig hemma på dessa sattyg till färdmedel.

Men vi tog oss framåt lugnt och bestämt en bit in i skogen och vände innan vi nåt alltför långt bort från civilisationen. På vägen tillbaka lutade det lite svagt uppåt och då var det nästan sjukt jobbigt. Man kände då att man behövde ta av sig lite kläder för att inte redan börja svettas. Och man klarade det ju det till sist att klättra uppför den lilla sluttningen och stå på stadig mark nedanför hotellet. Det man i så fall kan minnas från den stunden va att Lejeby skulle försöka stajla till det lite men det slutade med att han bröt en av hans skidor och fick skamset gå och byta ut dem.

Det började tydligen klarna uppe på fjället så helikoptern kunde ta sitt första lass med storstadsungar. Eftersom vår basgrupp hade tilldelats det magiska numret ett var vi först ut och fick först se våra väskor försvinna upp mot skyn i den röda farkosten. En stund senare var den tillbaka och nu kunde vi hoppa in. Jag fick tyvärr mittenplatsen där bak men det gjorde inte alltför mycket. Man hade fortfarande en riktigt bra syn framåt och jag ska inte säga nåt annat än att jag njöt hela resan. Att åka helikopter har varit den dröm sedan jag var väldigt liten och även om det inte va världens längsta resa så kändes det sjukt underbart att sitta där och låta sig svävas iväg.

Det skönaste på hela den resan var när vår pilot styrde helikoptern rakt mot en klippvägg. Men smidigt steg han precis ovanför kammen och gjorde sen en störtdykning på andra sidan. Precis nere vid trädtopparna rätade han upp kolossen, gjorde några sköna svängar och landande mjukt invid Blerikestugan. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men jag kan säga så mycket att det var överväldigande och otroligt häftigt. Hoppas det räcker som beskrivning för er.

Men man fick inte mycket tid till att smälta upplevelsen innan det va dags att röra sig vidare. För nu gällde det att sätta på sig skidorna igen, ge sig av in bland träden och hitta en lämplig plats för ett par snögrottor. Vi gick väl ungefär tvåhundra meter innan vi hittade en liten sluttning som enligt Wreber funkade perfekt. Så han bad oss mäta ut ett bra ställe med sonden och sen börja gräva.

Men innan jag fortsätter måste jag bara berätta hur vår basgrupp såg ut. Den bestod då förutom av mig också av Niklas, Carro och Anton. Jag ska inte påpeka att jag kände någon av dem innan men det gjorde inte så mycket för man märkte att de va sköna människor ganska snabbt och det gick ju knappt att undvika att komma dom närmare när man tillbringade så lång tid tillsammans grävande en grotta i snö.

Men vi satte i alla fall igång men vi hann knappt nå en halvmeter in under lössnön när Wreber kom och hetsade och menade på att vi börjat gräva alldeles för långt ner. Han menade på att vi inte skulle ha tillräckligt med sluttning under oss för att lassa ner all den snö vi grävde loss. Så det va bara att lita på experten och hitta ett nytt och bättre ställe. Det va inte så svårt i och för sig men det kändes ju lite jobbigt att börja om när man reda visste att det skulle ta minst fem timmar att få till den här så kallade bivacken.

Men att sura ihop var verkligen inget för oss så vi satte igång på vårt nya ställe lite högre upp medan de övriga grupperna började släntra in. Det va framförallt Niklas som tog tag i saken och grävde med en frenesi jag inte trodde om någon i det här gänget. Vi andra hjälpte till så gott vi kunde men till en början va det inget som stoppade hans energi och då valde vi att ta ett steg tillbaka och assistera med det vi kände att han behövde.

Men inte ens han kunde gräva i sex timmar så vi avlöste varann flitigt efter ett tag. För i början va det ju lätt så länge det va lössnö. Men när man kom en bit in i grottan så märkte man att snön va stenhårt packat och där gällde det ju liksom att försöka hacka ut stora isblock. Jag ska inte säga att det va min styrka när det gällde det här bygget. Men jag försökte i alla fall så gott jag kunde och jag tycker nog jag bidrog med de egenskaper jag hade att bidra med.

Mat va inte det man först och främst tänkte på under den här resan då man visste att det skulle va rätt påfrestande att fixa käk, även om man bara ville få i sig lite nudlar. Men efter säkert tre timmars grävande kände man ändå att det var dags att få sig nåt i magen så vi tände spritköket och började koka vatten. Det tog ju sin lilla tid men till slut fick vi till rätt temperatur och jag kunde sno åt mig lite och koka lite nudlar. De vart ju långt ifrån perfekta men jag klagade inte så mycket. Man hade verkligen inte energi till det utan det var bara att sätta sig ner och käka liksom.

Jag fick även öppna upp min lilla påse med polarbröd och korka upp den lilla tuben med Kalles Kaviar och jag måste säga att det mättade bra mycket mer än dom halvkokta och ljumma nudlarna. Så trots att Sam klagade att jag gjort för litet hål i tuben så satt jag där med mina polarbröd och kände mig ganska nöjd med tillvaron.

Men det varade inte särskilt länge för sen var det dags att ta tag i spaden igen och fortsätta försöka hacka sig igenom packad snö och få loss kvadratmetersstora isblock. Mörkret hade börjat falla ovanför våra huvuden och snart kunde man inte längre se vad man höll på med med blotta ögat. Så fler och fler ficklampor och pannlampor tändes och spred sitt ljus över den snöklädda sluttningen. Inne i grottorna tände vi allihop ett par lugnt och värmande ljus som gav det hela en ganska behaglig stämning. Men fortfarande fanns det en del att finslipa på inne i grottorna. För det första hade vi tydligen inte byggt så jättebra så vi behövde utöka grottan lite i bredd för att få den tunnelliknande ingången vi skulle ha. Dessutom va det meningen att man skulle bygga som små avsatser som skulle fungera som sängarna med en smal gång emellan där kylan skulle samlas.

Vi märkte sen också att vi dragit av alldeles för mycket av "taket" så till slut brakade det in en bit av det. Men vi räddade upp det hela genom att lägga några snöblock över hålet och täppa till med mängder av lössnö så det gick ganska bra. Det hade ju inte vart särskilt skönt om vi fått göra om allt igen. I sanningens namn hade vi aldrig hunnit det. Men nu löste det sig ändå och vi kunde fortsätta finslipningen av sängarna.

Ytterliggare en timme senare började det se riktigt hemtrevligt ut där inne och efter att ha borrat två hål i taket med en skidstav för luftcirkulationen va bivacken redo för inflyttning. Vid det här laget hade min kraft och ork försämrats så mycket att jag bara ville lägga mig ner och sova. Så utan att ens ta av mig skorna kröp jag ner i sovsäcken och försökte värma mig så fort som möjligt. Eftersom alla grejer va lite fuktiga så kände man att man låg där och huttrade även om man kände sig ganska varm. Men det va ändå otroligt skönt att bara ligga där och inte behöva anstränga sig mer. Handlederna hade blivit riktigt ömma på slutet. Det är inte direkt skonsamt att dunka in en stor spade rakt in i stenhård snö. Så nu kändes det bara skönt att ligga där inne i sin ganska varma sovsäck och känna att man åstadkommit ett bra jobb. Jag tuggade i mig lite energigivande choklad också och jag tror det behövdes för att orka kämpa sig igenom natten.

För när Wreber täppt igen ingången till grottan och värmeljusen sakta brunnit ut och försänkt grottan i ett nattsvart mörker inleddes en natt som var både intressant och obehaglig. Det är helt ärligt riktigt svårt att beskriva hur det kändes den natten för det va så mycket känslor på samma gång. Men det jag först och främst minns från den natten va den där obehagliga känslan av att vara instängd. När man tänkte efter så låg man ju verkligen instängd i en snögrotta mitt ute i ingenstans så långt ifrån civilisationen. Dessutom visste man att man skulle få ligga där tills solen gått upp och morgonen va här. Och det fanns liksom ingen utväg. Valde man att trotsa de man kan kalla reglerna och ta sig ur grottan mitt i natten så visste man att man var ute mitt på nästan kalfjället helt ensam och endast stjärnorna som lyste upp omgivningen. Dessutom var det ännu kallare på utsidan och långt ifrån vindstilla. Det gjorde att man fick ligga där och försöka koppla av oavsett. Så visst var det ett test på psyket.

Ni tänker sen säkert också på kylan men jag måste jag säga att det ändå inte va så farligt. Visst var det inte direkt en bastu därinne men man kände ändå att man kunde stå ut med temperaturen. Och inne i sovsäcken kändes det ganska skönt. Men som jag sa så var det mesta lite fuktigt och det är nästan värre än direkt kyla. Men för att sammanfatta det så kunde man stå ut med kylan mycket mer än den klaustrofobiska känslan.

Jag minns att jag det enda jag låg och tänkte på i den där grottan va att jag va någon helt annanstans och allt det där vardagliga man alltid liksom tar för givet. Jag vet att det låter lite klyschigt men jag tror ändå att den natten lärde mig att uppskatta mycket man annars ser så självklart. Givetvis var hela resan på det sättet men just den här natten, den mest extrema tiden under den här helgen så kunde man verkligen se på sitt liv, det liv man så ofta anser vara meningslöst eller jobbigt och se att det faktiskt är riktigt bra. Och den insikten kändes på något sätt befriande så fast jag vaknade upp och insåg att jag fortfarande låg där och huttrade i grottan så kändes det bra.

Och även om de va en kall och traumatisk upplevelse som jag knappast känner för att göra om på ett bra tag så är jag väldigt glad över att ha gjort det. För när man såg solen sippra in genom våra små lufthål började hoppet återvända till bröstkorgen. Och lite senare när man såg snöblocken flytta sig från öppningen kände man att man hade vaknat igen, man hade återvänt till livet igen med en skön känsla i kroppen. Trots att man var kall och fuktig och inte speciellt utvilad var det faktiskt en riktigt härlig känsla att kravla sig ur grottan och mötas av dagens första solstrålar som stekte ovanför fjälltopparna. Man tittade sig runt omkring och såg fler och fler nyvakna ansikten titta ut från snödrivorna. Det va på nåt en väldigt speciell stämning som spreds sig bland det få träd man kunde se. Jag tror de flesta precis som jag hade ägnat en stor del av natten till att tänka. På vad vet jag inte, men det syntes att det inte riktigt va samma personer som stod här nu som förtvivlat hade grävt sin sovplats kvällen innan.

Vid den tidpunkten kände jag mest ett behov av att komma inomhus. Att få komma till ett ställe där man inte behövde använda hela sin kraft till att hålla sig varm. Så jag snörade på mig skidorna igen och traskade vägen bort till Blerikestugan. Därinne var det redan en hel del folk som antingen pysslade med sin packning eller sysselsatte sig med att göra iordning frukost. Det var några som inte klarade av att sova ute i bivacken och som istället valt att sova inne i stugan. Däribland Pelle och därför kallades han efter det för Stug-Pelle. Så går det när man fegar ur.

Jag hängde upp min fuktiga sovsäck och satte mig ner för att pusta ut lite. Fortfarande kändes det på nåt sätt luddigt att jag bara för någon timme sen legat i en snögrotta. Det kändes så abstrakt på nåt sätt. Men medan stugan fylldes på med mer och med folk och värmen steg så insåg man mer och mer vad man hade gjort. Och jag måste säga att de va den mest konstiga natten i mitt liv. Jag vet inte om jag kan säga att det va den värsta just för att den i efterhand ändå kändes meningsfull. Men det var definitivt den mest ovanliga och absolut den mest extrema.

Jag fick i mig några torra mackor till frukost och halsade i mig en varma koppen med minestronesoppa. Den slank väl ner ganska bra, mest för att den var varm. Man fick sen inte så mycket mer tid till att smälta maten för det var dags för en dagsutflykt uppe på fjället. Så det var bara att ta på sig sina sköna kläder igen och pulsa ut i snön på jakt efter sina skidor. Och ytterliggaren en stund senare stod vi alla redo med stavarna i händerna och väntade på vidare instruktioner.

När Wreber och Anna sen tyckt att det var klart för avfärd så fick vi också reda på färdriktningen. Till de flestas fasa såg vi upp på en av fjälltopparna och bredvid det en ganska seg stigning utmärkt som en vandringsled. Det var alltså dit upp vi skulle med hjälp av våra glidande färdmedel. Men inga sura miner tilläts denna strålande vinterdag och vi ställde upp oss på ett långt led med Anders i täten och började marschera i ett ganska lugnt tempo upp på fjället.

Efter några hundra meter stannade vi till en stund så att man ifall man behövde kunde fixa till sin valla lite. Några hade till exempel alldeles för mycket glidvalla vilket gjorde det riktigt svårt att ta sig uppför. Samtidigt så presenterades förslaget med det så kallade ABC-systemet. Det var tydligen någon lumpengrej som vi skulle testa och gick ut på att den som var ledare i ledet med jämna mellanrum anropade personen bakom med ett rungande "ADAM". När personen bakom då hörde det så fortsatte han med samma "ADAM" till nästa person och så vidare. När den sista personen i ledet sen hörde det så gav han genast "BERTIL" som gensvar och på samma sätt färdades det fram till ledaren som ett tecken på att ledet var intakt och att allt va okej.

Om det sen hände något, att till exempel någon ramlade eller om ledet på något sätt splittrades så skulle den personen som märkte det snabbt och effektivt ropa "CEASAR" och på det sedvanliga viset transporterades meddelandet fram till ledaren som stoppade upp aktiviteterna tills att allt va okej och det i sin tur bekräftats av ett "BERTIL". Så så höll vi på medan vi så smått klättrade uppför bergskammen. Ni ska i och för sig inte tro att det var så brant. Men det var i alla fall tillräckligt för att det skulle kännas i benen. Och det blev en hel del namnrop utmed vägen (och då talar vi främst om efternamnet till en gammal härskare från Rom).

Fortsättning följer...

Det var meningen att allt skulle hänga ihop men det var tydligen för långt för att publicera så jag fick dela upp det. Så ursäkta den plötsliga brytningen. Men här fortsätter det!

Till slut nådde vi i alla fall upp över kammen och upp dit träden inte längre växte. Istället var det bara snö och några enstaka stenar man skådade när man kisade bort mot horisonten. Men utan att kunna reflektera mer över det skidade vi iväg över den platå som bredde ut sig nedanför våra fötter.

Men när vi kommit ut en bit och vi fick syn på några stenblock samlade i någon konstig formation så kändes det som ett bra läge för lunch. Vinden piskade emellanåt hårt på mina smått frusna kinder men jag slog mig ändå ner på en liten sten och korkade återigen upp kaviartuben. En och annan varm kopp med soppa slank ner mellan revbenen också. Så trots att förutsättningarna för en långlunch inte va de bästa, var det skönt att bara sitta där bland några tafatta stenar och trycka i sig små runda polarbröd. Man lär sig ju att uppskatta även det måste jag säga.

Efter lunchen delades gruppen upp i två mindre sällskap. Man fick nämligen välja att vända på steken och styra skidorna ner tillbaka till stugan igen, eller ta sig an en liten utmaning och motionera sig runt den höga toppen och ner på andra sidan istället. Jag själv som kände att jag inte var här för att banga satsade naturligtvis på den långa rundan. Jag menar, har jag klarat av att sova i en bivack borde det här vara enkelt. Så trots att de flesta valde den enkla vägen tillbaka blev vi väl en tio pers som valde att satsa hela vägen. Jag vart i alla fall glad att jag fick med mig Martin så jag hade någon att prata med.

 Vi lämnade de andra åt sitt öde och fortsatte i vad jag skulle tro va västlig riktning. I alla fall så hade vi ett bra tag vinden i ryggen som gjorde att man enkelt klev fram längs de snöklädda vidderna. Men man vart nog lite snöblind för det va verkligen bara vitt överallt så det var svårt att veta om det sluttade något. Men det kändes i alla fall skönt att tempot hade skruvats upp en smula. Man kände faktiskt att man fick en motion och den tunna luften gjorde att man verkligen fick andas. Och jag vet inte riktigt, men det va på nåt sätt en skön upplevelse. Även om jag inte tänkte så mycket på det just då så kände man sig verkligen nyttig när man krigade på där uppe.

Timmarna gick och vi började komma runt den höga spetsiga bergstoppen jag tror kallades Risfjället. Och man märkte att man kunde börja tänka på refrängen för det hade börjat slutta utför. Och det var nu den riktiga prövningen verkligen började. För att det började gå utför rent lutningsmässigt innebar också att hela min prestation på skidorna gick utför. Dels så va man ju nästan livrädd att luta skidorna i den riktning som sluttningen pekade åt då man inte hade någon som helst aning om hur man stannade eller svängde. Dels så lutade backen så mycket att man inte ens ville ta sig nerför.

Men det fanns ju inte direkt någon annan väg så det var bara att försöka ta sig ner så smidigt som möjligt. Jag ska inte säga att jag lyckades vidare bra då jag till en började ramlade ungefär vart femte meter, oftast för att farten blev så hög att jag inte vågade stå på benen. Däremot tror jag inte jag hade de största problemen. Jag minns att Oskar försökte åka någon slags pulka på sina skidor men det slutade bara med att hans skidor gled ner utan honom. Andra personer blev av med både termosar och stavar och fick glatt trampa sig uppför en bit för att återhämta dem.

Men vi tog oss ner till slut men jag insåg snabbt att det inte var slut på svårigheterna. För bakom nästa lilla krön väntade ännu en brant backe. Den här var nästan ännu värre även om den kanske inte va riktigt lika lång. Men den här gången tvekade jag inte lika mycket utan försökte ploga ner så mycket jag kunde. Medan jag sen nästan slet sönder ljumskarna för att hålla farten någorlunda långsam såg jag en efter en satsa på störtloppet istället och stod sen och vinkade längst ner. Wreber insisterade sen oss alla att följa deras spår och peppade oss med att säga att det skulle gå så bra.

Jag var väl ungefär sjätte man ut och jag kände redan då att jag skulle bli den första att ramla. Men jag kände också att det fick bära eller brista så jag vinklade ner skidorna, kurade ihop mig lite för att få balans och satte fart utför. Och fort gick det absolut. Jag kände hur vinden slet tag i kläderna och hade säkert gjort mig till en fladdrande ispinne om inte kläderna suttit så tight mot kroppen.

Efter det branta partiet stod jag fortfarande på benet och jag började inombords pusta ut. Men jag antar att jag gjorde det alldeles för tidigt för efter ett litet gupp så tappade jag kontrollen över skidorna fullständigt. De korsades och för mig tog det tvärstopp. Jag vet inte hur det såg ut från åskådarplats men jag antar att de nästföljande sekunderna såg man inget annat än ett virvlande snömoln. Vurpan var i grymmaste laget och jag fann mig själv liggande i meterdjup lössnö med skidorna åt massa olika konstiga håll. Men jag tillät mig själv att skratta lite, reste mig upp och vandrande bort till mina applåderande kurskamrater. Jag fick höra att min vurpa klassades som den snyggaste på resan och bedömdes vara så gott som oslagbar. Jag kände att jag fick bjuda på den och skrattandes borstade jag bort snö från den annars nattsvarta mössan.

Som tur va var jag inte ensam med det bittra ödet att ramla. Oskar lyckades på något sätt få sig själv att bara glida på en skida men lyckades ändå hålla sig på det benet i säkert tio meter innan han föll. Men min vurpa låg fortfarande ohotad på guldpallen. Nu var det bara Wreber kvar uppe på toppen och trots att kartan hand hade hängt runt halsen fladdrade upp i ansiktet klarade han sig på benen hela vägen ner, till allas förtret.

Men vi hade i alla fall överlevt och nu väntade bara en kort lugn nerförsbacke tillbaka till stugan som skymtade bland träden. Jag tog det lugnt och pustade ut en del. Jag bromsade sakta in framför den träbebyggda stugan och ställde upp skidorna mot väggen. Jag traskade sen in i värmen och fann resten av gruppen sitta där sysselsatta med olika aktiviteter. När jag hade fått av mig alla varma kläder slog jag mig ner vid det bordet där Sam och Tobbe var i full gång med att spela nåt sjukt evighetslång kortspel. Det handlade egentligen bara om att det högsta kortet vann hela tiden. Mer detaljerat orkar jag inte beskriva det. Jag tyckte mest det va irriterande att det aldrig tog slut även om det faktiskt va kul att se speciellt Sams entusiasm över det hela.

Man kände sen i hela kroppen att det behövdes mat och för att slippa stå och försöka åstadkomma något i mörkret började jag fixa in snö och börja koka vatten. Självklart kunde man inte vara alltför självisk så man fick ju ta lite vatten i taget. Men till slut fick jag ihop så mycket att jag kunde fylla min lilla skål med skållande vatten som jag sedan kunde blanda med pulvermos. På en av plattorna hade jag sen värmt lite köttbullar så min middag bestod av en faktiskt oväntad god måltid med pulvermos och köttbullar. Tobbe tiggde till sig en del av mina ingredienser också men jag måste säga att det va den bästa måltiden jag hade på hela veckan. Så nu kände jag att jag hade tillräckligt med energi för att fortsätta se glatt på livet och på vår vistelse däruppe. Det var dessutom riktigt skönt att va klar med maten så man slapp trängas med 25 pers som skulle dela på en hink med snö och två plattor att koka på.

Så småningom blev de flesta klara med sina middagsmåltider och man började så smått göra ordning sina sovplatser. Jag och Tobbe bestämde oss för att dela på en av sängarna och bäddade snyggt med våra liggunderlag. Jag måste säga att det var skönt också att kunna lägga dit en förhållandevis torr och varm sovsäck och dessutom kunde lägga dit en skön kudde.

Eftersom det inte fanns så mycket mer att göra så gick vi alla och lade oss. Eller i alla fall dom som jag nog umgicks mest med den här resan. Med för det blev det inte riktigt helt lugnt i stugan om man säger så. För i det stora rummet fanns det kanske tio sängar och vi kanske va typ femton som sov därinne. Till en början var det mest tjejerna som höll igång med att sjunga sin låt om kokosnöten som inte alls gick att få upp eller om visan om pojken på kollo. Det vart till slut mest bara irriterande att dom inte hade fler än två sånger i deras repertoar. Men jag tycker dom i alla fall tystnade efter ett tag och då var det väl vi som tog tag i showen med våra utsökta Pistvakt-skämt.

 "Jan-e?"

"Ja Olle?"

"Ja tänkte bara säga gonatt ha"

Ni som sätt pistvakt vet va jag pratar om och ni som inte har gjort det har sannerligen missat något. Men även vi tröttnade på att gagga om den livsfarliga bjärven så vi försökte väl så smått och gott koppla av och somna in för natten. Eftersom det var riktigt varmt därinne så öppnade vi upp ett fönster så lite välbehövlig vinterluft strömmande in i stugan. Men självklart möttes det av hård kritik från andra delar av rummet, inte minst från det hörnet där tjejerna tillbringade sin tid. Så det blev en stunds gnatande hit och dit men det slutade i alla fall med att fönstret blev stängt.

Jag tror vi hade snackat en bra stund till efter det om det inte var för Stug-Pelle som nästan gick bärsärkargång därinne för att han ville sova. Men det var inte förrän han hotade med att stoppa upp stearinljus dit solen inte lyser som vi på allvar lugnade ner oss. Det ironiska i det hela var väl ändå att den som troligtvis sovit bäst dagen innan nu var mest ihärdig med att få sin sömn.

Men det va riktigt skönt att känna tröttheten strömma in över hela kroppen och känna hur man mer och mer slappnade av inombords. Jag rättade till sovsäcken en sista gång och kände hur hela jag föll iväg från världen och in drömmarnas tillhåll. Det fanns liksom inte en chans att hålla sig vaken om man försökte sova. Det va länge sen man somnade så enkelt.

För jag vaknade upp med ett leende på läpparna morgonen efter och kände mig riktigt utvilad. Det va länge sen det va så behagligt att sova och att sen vakna upp redan vid sjusnåret. Jag minns också att jag vaknade någon gång mitt i natten och märkte att jag egentligen låg ganska obekvämt och trångt. Men det gjorde ändå ingenting. Det var bara att sluta ögonen så sov man riktigt bra i alla fall.

Så nu kunde man kliva ut ur sovrummet och känna sig taggad på dagens aktiviteter. Men för säkerhets skull tryckte jag i mig några mackor. Det tog ju såklart ett tag för alla att äta frukost och så så jag packade ihop alla mina grejer och fixade i ordning allt för en avfärd. Jag märkte att jag behövde diska lite grejer så jag drog ut ur stugan och fick se en syn som nästan var magisk. Jag fick se de vita fjälltopparna bada i ett fantastiskt solsken under en klarblå himmel. Och allt var på något sätt så gemytligt. Den där speciella tystnaden låg över tillvaron och ett känsla av lugn och ro spreds sig genom kroppen. Och jag måste säga det att det är aldrig kul att behöva diska, men att göra det utomhus i det vädret gjorde det nästan skönt. Så jag satt kvar en stund efteråt och bara sög in allt jag kunde se. Jag såg de sladdande spåren från våra utförsåk dagen innan skymta borta vid fjälltoppen. Jag såg även de många skidspår som ledde bort dit bivackerna nu gapade tomma. Och kisade jag bort mot horisonten såg jag den långa vägen hem. Den vägen vi under dagen skulle ta. Jag tror att jag många i många fall skulle titta på den vägen och känna att det här kommer bli sjukt jobbigt. Men den här dagen, i det här vädret, och med mig i fullkomlig psykiskt toppform kändes det som en enkel match.

Medan de andra pysslade på för fullt därinne testade jag, Tobbe och Anton dagens valla och tog en liten runda på skidorna. Jag måste nog säga att jag under hela helgen hade perfekt glidvalla på skidorna. Fästvallan var väl lite till och från men jag klagade inte så mycket på den heller. Allt kändes riktigt bra inför den långa hemfärden. Så jag hasade mig in i stugan igen för att hjälpa till med städningen och en liten stund senare följde jag med gruppen ut för att ställa upp. Men innan vi kom iväg så blev det en gruppbild vilken jag tror blev kanonbra.

Ledet samlade ihop sig och ledare drog igång dagens långa resa. Det vi nu hade framför oss var en tur på lite drygt en mil. En resa som beräknades ta ungefär sex. Det som verkligen va lite förundrande va att alla verkade ta det positivt. Det var liksom inte alls dom sura minerna man kanske kunnat vänta sig. Det är ju trots allt tjugofem asfaltsbarn som gått vilse bland fjällen. Men jag får väl skylla på att den tunna luften och bristen på vettig mat hjärntvättat oss lite. Eller så gillade vi bara att leva livet.

Gruppen gled fram över snön på ett långt led medan vi fortfarande utan succé letade efter Adam. Men varken han eller Bertil gick att hitta någonstans så det vara bara att fortsätta. Turen ledde oss över en igenfrusen snö och fortsatte sen längs foten av ett högt fjäll. Solens strålar stekte i ansiktet och solglasögonen kom verkligen till användning nu.

Men allt eftersom timmarna gick började orken i benen tryta och solen tycktes på något sätt vilja gömma sig. Istället la sig en tät dimma över våra huvuden och försämrade vår sikt åt alla håll avsevärt. Vi hade väl varit igång i kanske två och en halv timme och det var dags för en stunds vila med lite mat på menyn. Jag hade vid det här laget blivit så oerhört trött på allt va varma koppen heter, så jag tryckte bara i mig de sista mackorna, slängde ner kaviartuben för sista gången i väskan och drack upp de sista dropparna vatten jag hade i min svarta termos.

Färden fortsatte sen i samma tempo. Med jämna mellanrum kom det små charmiga backar vi behövde ta oss nerför. Jag tror att vi alla lärde oss hantera skidorna även i utförsåkning under den här dagen. Men helt problemfritt var det inte då vi ofta fick stanna upp när Ceasar anropades. Men det var nästan bara kul att åka nerför och när man sen fick tvinga sig upp för en liten kulle vart man liksom på något sätt glad då man visste att det skulle komma en sluttning på andra sidan.

Dimman lättade så småningom och vi började runda den fjälltoppen som i början av dagen endast kunde ses som en siluett mot horisonten. Vi skulle nu bara ner genom passet och sen raka vägen tillbaka till Kittelfjäll. Men när vi nåt runt och man i fantasin nästan kunde se hotellet genom träden så bestämdes det att den närmaste vägen skulle vara alldeles för brant och svåråkt och att vi istället skulle ta en lite längre väg som inte innebar lika branta partier. Till en början kändes det nästan bara frustrerande att vi skulle ta än ännu längre väg. Nu skulle liksom vår tur sträcka sig upp mot två mil.

Men det var bara att kriga på och man märkte rätt fort att det nog var smart att vi tog den vägen. Till en början var det några stigningar men sen började det roliga. Nu började den verkliga utförsåkningen. Och inte nog med att det både lutade och svängde mitt i skogen. Dessutom hade snöskotrarna kört upp spåren så att små upprepande gupp förekom överallt. Det gjorde ju att man verkligen fick vara mjuk i knäna och sen helt enkelt bara försöka hålla balansen uppe. Till en början gick det riktigt bra men det berodde nog mycket på att backarna aldrig var särskilt långa och följdes ofta upp av långa raksträckor där man kunde sakta ner.

Men sen ökade lutningen och alltfler smöpucklar skulle forceras. Dessutom var det mycket längre backar. Jag minns att jag va ungefär femma i ledet när vår tillfälliga ledare Oskar satte fart nerför en backe. När det sen var min tur märkte jag att det här skulle bli den svåraste backen på hela resan. Men eftersom jag stått på skidor hela dagen gick det oväntat bra att ta sig nerför den. I alla fall till dess att jag såg Oskar ligga tvärs över spåren och tvingade mig att för hans skulle kasta mig ut i lössnön för att förhindra en olycka. Så jag fick inkassera min andra riktigt grova vurpa under den här vistelsen. Men det var bara att sopa bort snön som hade fastnat i halsduken och fortsätta glida neråt. Jag valde i alla fall att ta det lite lugnare nu ifall jag skulle överraskas av en sån lång och brant backe igen.

Vår färd fortsatte neråt och vårt led vart alltmer utdraget. Eftersom vattnet i termosen var slut fick man försörja vätskebehovet genom att klämma i sig nävar med snö, men jag måste säga att fullkomligt orörd vit snö faktiskt är både gott och läskande. Men en av de psykiskt mest jobbiga stunderna inföll sig en stund senare när vi stannade till för att vänta in några eftersläntrare och en av tjejerna va i stort behov av vatten. Istället för att låta henne tugga snö som oss andra öppnade Wreber sin högra jackficka och plockade fram en flaska Coca Cola. Ett stön spred sig runt i gruppen och jag tror de flesta hade gjort mycket för en klunk av den Colan i det läget. Men det var bara den här tjejen, tror det va Jennifer var den enda som fick smaka till det flestas förtret. Wreber skrattade gott och pratade om rutin. Att när man känner att allt hopp är ute så plockar man fram sockret, så orkar man den där sista kilometern.

Och jag känner att det nog hade behövts en sockerkick i det läget. För när vi passerat märket som tydde på att en ynka kilometer återstod så började krafterna sina som aldrig förr. Vi rundade en liten dunge och långt där borta kunde man nu skymta hotellet. Jag kände att jag ville spurta den sista biten för att äntligen får pusta ut men jag märkte att benen knappt lydde mig längre. Och där slutade också all min fysiska kraft att fungera. Jag fick istället koppla in den psykiska viljan. Min hjärna sa hela tiden åt mig att ge upp, att lägga mig ner i snön och bara vänta på assistans, men mitt hjärta tillät mig inte att ge vika. Det fick mig istället att pressa mig själv de sista metrarna och lät mig sen stå utanför hotellets igång och kunna se tillbaka på en av mina största bragder i livet. Vi pratar inte bara om att ha klarat dagens till synes eviga tur på skidor, utan också om kylan i bivacken, om bristen på mat, och tanken att vara fullständigt avlägsen från civilisationen i två dygn.

Det enda jag i det läget hade i tankarna var att slänga mig in i en varm och avkopplande dusch. För jag kände mig bara äcklig och svettig och ville bara låta strålarna skölja bort allt och låta mig få koppla av på ett sätt jag aldrig i mitt liv kunnat uppskatta så mycket. Men jag måste nog säga att jag blev lite besviken. Jag hade blivit lovad att den här duschen skulle bli den skönaste jag någonsin taget men det stämde inte alls. Det var nästan bara jobbigt att duscha av någon anledning. Givetvis var det underbart att få känna sig fräsch igen men på något sätt orkade man inte stå där. Det var nästan som att strålarna bara va obehagliga när dom strilade nerför ryggen.

Men när man hade fått på sig ett par torra kläder kändes det skönt igen. Det som nu behövdes ordna var behovet efter socker. Så jag fick sällskap med Martin upp till lobbyn där vi köpte varsin stor Cola och så satte vi oss vid fönstret, korkade upp och njöt av den kanske godaste Colan i mitt liv. Vi satt sen och reflekterade lite över vårat äventyr och pustade tillsammans ut med känslan att nu var det över. Vi hade överlevt. Vi fick en stund sällskap av en man som beklagade sig över den långa konferensen och de två timmarna slalombackarna han hade fått utstå under dagen och tyckte att han förtjänade en bira som avkoppling. Jag tror jag var överens med Martin om att inte kunna känna medlidande för den här mannen, inte efter det vi själva gått igenom.

Vi lämnade tillbaka skidorna och sen blev det mat för hela slanten. Jag som i vanliga fall är rätt kräsen när det kommer till att fylla magen krängde ner en stor portion av någon kycklingrätt som faktiskt smakade okej. Och det va en rätt behaglig stämning runt bordet. De flesta satt mest och åt och som det klassiska uttrycket ljuder så lät vi maten tysta munnen.

När vi allihop fått i oss maten som serverats så fixade vi ihop allt för avfärd hemåt. Jag passade på ett långt och välbehövligt toabesök innan jag tog min nu lite lättare ryggsäck och började gå ner mot bussen som väntade en bit nere i backen. Jag lassade in väskan djupt i bussens innandöme innan jag klev på och intog min plats ganska långt fram. Jag fick snabbt sällskap av Martin som intog platsen bredvid.

Jag minns sen inte riktigt den första delen av resan tillbaka till Vännäs. Jag tror det har med att göra att jag mest satt och tänkte på vad jag gått igenom och så. Det tar liksom ett bra tag att smälta en sån här i grund och botten ganska galen upplevelse för en som inte är van. Jag vaknade väl till liv igen när teven slogs på och det var dags för film. Till min stora förtjusning var det inte nåt i stil med Göta Kanal 2 som sattes igång. Istället blev det lite svensk komedi med klass, nästan i dubbel bemärkelse när det handlade om sju personer och en stor summa pengar. Jag pratar naturligtvis om filmen Sju Miljonärer. Jag hade i och för sig inte sett den innan men dom goda rekommendationerna från Martin och Oskar gjorde mig riktigt taggad. Och för en gångs skulle hade även Martin en bra smak när det gällde filmer. För den här historien var båda skruvat rolig och händelserik och där försvann två timmars resande utan problem.

När eftertexterna sen rullat klart annonserade vår kära busschaufför ett kort stopp i Lycksele dryga timmen senare. Han berättade att han skulle stanna till vid Statoil en kvart eller så så att man kunde handla lite käk till den fortsatta resan. Vi fick då den fantastiska men helt galna idén att vi skulle fixa pizza. Jag ringde först nummerupplysningen och fick två nummer till pizzerior i Lycksele. Martin ringde sen upp och förklarade vår situation. Vi ville nämligen försöka få dom att "köra hem" vår beställning till Statoil vid det tillfället vi rullade in. Den första pizzerian verkade inte riktigt förstå vad vi menade men den andra nappade betydligt bättre. Så vi fick med oss Tobbe och Filip också och beställde sen fyra rykande pizzor och ville ha dom levererande cirka halvtimmen senare.

Och när vi sen sladdade in under Statoils lysande sken såg vi en man stå där med fyra fantastisk fyrkantiga pizzakartonger som väntade på sin betalning. Martin fixade allt som behövde fixas, pratade med busschauffören så att allt gick rätt till och tog sen pizzorna ombord så vi kunde avnjuta dom i lugn och ro. Och jag kanske överöst er med superlativ angående saker jag avnjutit efter den här resan men den här pizzan var fullkomligt magisk. Helt makalöst otroligt va den satt där den skulle. Jag tror att om jag någon gång i mitt liv utan svårigheter skulle kunna svälja två pizzor knappt utan att blinka så är det då, den kvällen, på den bussen efter den resan. Tobbe hade under tiden vi hämtat pizzorna försatt oss med varsin Cola så att vi enkelt kunde skölja ner de gudomliga bitarna.

Resten av bussresan tillbringades mest åt att smälta pizzan och att koppla av. Nu fick man återigen den där sköna känslan av välbehag. Man kände verkligen sig nöjd med sig själv och vad man hade gjort de här dagarna. Och när man nu fått i sig ordentligt med mat igen så kunde man inte annat än att njuta av tillvaron. Så det var nästan jobbigt att behöva kliva av bussen i Vännäs trots att man suttit där i nästan fem timmar. Man hade på något sätt fått den där känslan av inre lugn som gjorde att man säkert kunnat sitta kvar på bussen i ett dygn till.

Men av skulle vi, men tåget skulle fortfarande inte gå förrän om fyrtio minuter, så vi passade på att utforska Vännäs ödelagda gator och torg. Några använde tiden till ett passande snöbollskrig. Jag och Martin tog mest en lugn promenad och joinade sen dom andra inne på stationshuset. Tiden tickade iväg och tåget skulle snart sakta glida in på perrongen. Vi hade konstruerat ihop samma sällskap som på ditvägen till att dela kupé och Rasmus fick ta hand om vår biljett. Det kanske inte riktigt var den bästa idén då han minuterna innan tåget kom in upptäckte att han hade tappat den. Men som tur var upptäckte han att han hade fler fickor på jackan där han hade gömt biljetten så vi klarade oss den här gången. Tur det för jag hade verkligen ingen lust att tillbringa natten på Vännäs station, hur charmigt en glesbygd än kan verka.

Vi klev sen på tåget och intog vår kupé. Jag fick den här gången överslafen men han knappt göra i ordning ordentligt när jag insåg att jag inte hade min plånbok med mig. Min enda tanke var att den var kvar på bussen så jag tog mig till Restaurangvagnen där Wreber höll hus och berättade mitt problem. Han ringde då upp bussbolaget och bad dom kolla igenom bussen efter min plånbok. Men mer kunde vi inte göra i det läget så jag slog mig ner vid ett bord och snackade lite med folket. En läskig man satt och ritade av några av oss och kom sen och slog sig ner vid oss varav vi fick titta igenom hans tidigare teckningar. Jag måste säga att det var aningen skrämmande då hans motiv var smått underliga. Jag kan inte riktigt förklara vad det liknade men skumt var det.

Men det var dags att tänka på refrängen så vi gled tillbaka till våra kupéer och jag intog min brits uppe i takhöjd. De andra låg redan ner och vi avslutade kvällen med att snacka lite. De sista skämten om Pistvakt revs av och vi snackade lite skit om alla de andra i gruppen. Jag kan tycka det är rätt kul ibland. Jag är långt ifrån för det där att man ska snacka skit bakom ryggen på någon i syfte att såra. Men ibland är det bara skönt att få ut lite aggressioner man har inom sig. För när man lever så tätt inpå folk är det inte konstigt att man stör sig på något. Då är det ju skönt att prata om det med sina vänner. Jag skulle fan på något sätt bli besviken om ingen pratade skit om mig på det sättet. Va fan jag är inte heller perfekt, jag är bara den jag är, på gott och ont liksom.

Men jag tror vi alla va rätt utmattade efter dagens prövningar och jag hade inte särskilt svårt att somna den här natten. Jag slocknade väl en bit utanför Härnösand och vaknade sen inte förrän vi stannade till i Uppsala. Det var då riktigt skönt att veta att det var en så liten bit kvar. Sen måste jag säga att det va lite frustrerande att se tåget rusa förbi Väsby utan en tanke på att stanna och att vi istället fick åka hela vägen in till Centralen. Men det gjorde verkligen ingenting denna morgon. Så när vi klev av väntade en kort tågresa med pendeln hem till trygga Väsby igen. Visserligen var det bara till att byta om och dra till plugget direkt. Men man var hemma. Man var tillbaka i civiliserad miljö. Och det var det sista beviset på att jag hade klarat det här storslagna äventyret.

Jag tycker jag ganska bra under resans gång i den här texten reflekterat över hur jag kände mig och hur jag upplevde allt. Jag vet inte om jag så här veckorna efter min hemkomst riktigt hunnit smälta allt än men jag kan i alla fall säga så mycket att jag är otroligt glad över att jag valde den här kursen. Den har faktiskt fått mig att inse mycket om vad som betyder något här i livet. Den har lärt mig förstå mig själv som människa bättre, och slutligen har den fått mig att förstå att man klarar av mycket mer än vad man tror, så länge man inte ger upp.

Jag skulle göra om den här resan om jag fick chansen. Kanske inte idag, men någon gång i livet, För det va en upplevelse utöver det vanliga med ett skönt gäng som tillsammans hade riktigt roligt. Trots klaustrofobiska grottor och ändlösa kilometrar på skidorna hade jag hela tiden kul och nu när jag är tillbaka i mitt vanliga dödliga liv har jag i alla fall ett äventyr jag sent kommer att glömma djupt inpräntat i mitt hjärta.

PEACE!