Bland biobus och snygga publikvärdar
Veckans Lista!
Veckans Happening: Bio-kvällen
Veckans Bästa: Helheten. En riktigt härlig vecka rakt igenom.
Veckans Sämsta: Fel spelare gick upp i Väsbyligan
Veckans Jobbigaste: Förlusten idag mot Täknik. Den va tung!
Veckans Citat: "Är osten slut idag också ?" - Ludde Zetterman 24/11-07
Veckans Film: Hairspray
Veckans Låt: Collide - Howie Day
Oj vad veckorna rullar på. Det är ju nästan snart jul. Satt och tänkte på det härom dan att snart får man försöka sammanfatta ytterliggare ett år som runnit förbi. Det känns inte alls som länge sen jag satt och skrev om förra årets händelser i min sammanfattning timmarna innan jag drog med boysen på en mäktig nyårsnatt. Och snart så är man alltså där igen. Ett år rikare på upplevelser av både medgångar och motgångar som man ska försöka att på nåt sätt få ihop som en bra redogörelse för det gångna året.
Men det är ju ändå inte riktigt dags för det än. Fortfarande har man en del veckor på sig att vaska fram minnesvärda händelser att spara i minnet. Och jag skulle nog säga att den här veckan är rik på sådana upplevelser. Inte för att det egentligen hänt något stort och häpnandsväckande. Inte på långa vägar. Men det är en vecka som jag tittar tillbaka på och känner att jag fått ut någonting på det. Jag brukar ofta sitta här på söndagar och känna att jag borde gjort mer av den tiden jag haft. Men den här veckan har det varit en del små saker som gjort min vecka minnesvärd. Samtidigt har jag för första gången på länge faktiskt uppskattat vardagen som farsan så bra uttryckte sig i ett bra samtal vi hade för inte så många minuter sen. Jag återkommer med mer om det senare. Det jag ville säga för att avsluta inledningen på detta inlägg var att veckan som gått varit en riktigt skön vecka ur flera olika synpunkter.
Men som vanligt är det svårt att veta vad man ska börja. Jag satt och läste en hel del gamla inlägg jag skrev i början av året och om man jämför med dom jag skrivit den senaste tiden så känns det som att de lite äldre inläggen var mer känsla i. Jag kanske är inne på helt fel breddgrader men det känns som att de senaste inläggen om mitt vardagliga liv mest varit en sammanfattning om vad jag har gjort utan att egentligen förklara hur jag upplevde allt. Och egentligen är det ju lite det som är grejen när man läser gamla inlägg. Att läsa att jag åkte tuben mellan Hötorget och Skanstull är vissereligen ett minne men blir ganska poänglöst om det bara står så. Men om man får in någon liten detalj från den resan och kanske hur den där korta och egentligen meningslösa resa kändes så blir ju även minnet roligare. Och idag kommer man ju ganska lätt ihåg vad man gjorde i somras om man bara tänker efter. Men jag har ju verkligen tänkt spara min blogg och om 10-15 år så finns det ju ingen möjlighet att jag kommer ihåg en kort resa under jord om det inte finns nåt att relatera till. Någon liten detalj eller känsla att haka upp just den resan på. Så jag måste försöka måla lite mer i mina inlägg. Jag vet att jag kan måla rätt ordentligt men jag har ändå tappat stinget lite på senare tid. Det är i alla fall så jag upplever det. Sen är det klart att om jag målar mer runt det jag skriver om så ökar ju också antalet rader i varje inlägg. Jag vet att en del av mina läsare gillar den lite kortare varianten men jag känner att de långa inläggen är också dom som jag tycker är roligast att läsa. Så jag ska försöka återgå till lite längre inlägg. Inte för att reta gallfeber på er som tvingar er igenom den blogg vareviga vecka, utan för att jag ska kunna kolla tillbaka och verkligen minnas allt jag gjort precis som jag gjorde den dag det hände.
Som ni ser har jag redan fått ihop en stadig text och då har jag inte ens börjat med det som jag egentligen ska skriva om, det som hänt i mitt liv den senaste veckan. Och när jag tänker efter är det en hel del små saker som jag vill delge er i detta inlägg. Så kanske är det lika bra att jag sätter fart med det nu så att jag kan "spara & publicera" innan solen går upp.
Jag vet inte om jag ska dra det som en dagbok den här gången. Jag är lite sugen faktiskt. Men samtidigt är det ju lätt att det blir precis så jag inte ville att det skulle bli, typ: "vi åkte tunnelbanan till skanstull, sen åt vi, sen åkte vi hem, sen..." Nej jag vet inte. Det får väl som vanligt bli som det blir så får jag hoppas att alla inklusive mig själv blir nöjda med resultatet.
Men jag kan ju i alla fall beta av det som hänt i skolan först för jag gissar att det är det som är minst glamoröst att prata om. Och det har väl inte hänt något otroligt extraordinärt den här veckan mer än att jag fått en hel del nya ämnen. Till en början med har jag ju nu återigen tvingats in i matematiskens smått obegripliga värld. Den här gången med ett stort läskigt C efter sig. Men vad gör man inte. Matte ska ju va min grej även om förra årets dito egentligen visade det motsatta. Men det kan ändå va lite skönt att ha ett ämne som är rent kunskapsbaserat. Man behöver ju inte direkt diskutera fördelar och nackdelar med att 2+4=6 och varför x-tecknet finns till. Nu är det bara att dyka ner bland talen och försöka komma tillbaka till ytan med ett så bra svar som möjligt. Det ska vi nog kunna klara av om jag bara tar tag i det. Visserligen är det där med att ta tag i saker inte min starka sida (host körkort host) men det måste bli så nu helt enkelt.
Naturkunskapens B-kurs är det nog inte många sammhällsvetare som längtar efter och när jag först fick reda på att jag skulle tvingas läsa det där fasanfulla ämnet fick jag nästan ångest. Men nu när jag för en gångs skull lyckats hamna med två härliga vänner så kände jag mig nästan taggad. Och efter första lektionen så insåg jag att det här nog blir höjdpunkten fram till sportlovet. För dels känns gruppen rätt skönt. Inte är vi speciellt många och det finns en del sköna profiler där. Och dels så är vår lärare nåt utöver det vanliga. Jag kan inte så bra förklara varför jag diggar den läraren. Men låt oss säga att han är skruvad på ett väldigt underhållande sätt ("Häftigt? Ja! Fattar ni? Nää!"). Egentligen skulle en hel del av hans kommentaren plats på veckans lista men det känns lite fel att låta en lärare få space på den åtråvärda punkten. Och jag vet ändå inte vilken av hans uttalanden jag ska välja. Men i alla fall, naturkunskapen blir nog inte så dåligt trots allt.
Vad har vi mer då. Information och Layout har jag inte fått så mycket grepp om än så där tänker jag inte rota så mycket efter detaljer. Det får bli när det gått några fler lektioner och så. Samma sak gäller väl egentligen svenskan. Men där är det faktiskt lite intressant att vi tydligen bara är lite drygt 11 personer i vår grupp. Det är nåt som i alla fall glädjer mig. Jag gillar små grupper och det har jag gjort sen naturkunskapen i ettan. Vår lärare däremot är fortfarande lite svår att få en uppfattning om och det kanske beror på att han är lite feminin av sig. Jag säger inte att han inte får vara det. Det är bara det att man inte är så van.
Till slut har man religionen som jag i motsats till naturkunskapen kommer bli den här periodens pina. Jag har redan börjat räkna ner antal lektioner tills sportlovet träder i kraft. Och det finns två väldigt simpla anledningar till det. Den första är att jag verkligen inte är något fan av religion. Jag tycker det bara är drygt att läsa om varför muslimerna dödar sig själva och en jävla massa människor för att allah sagt så eller vad det nu är. Okej jag ska inte gå in för kritiskt på det där då religion är ett ganska känsligt ämne. Men det jag ville få fram är att jag verkligen inte gillar religion på något sätt.
Den andra andledningen stavas Anna Wiberg. Jag har säkert nämnt hennes namn förut i den här bloggen och jag gissar att jag inte va speciellt positiv i det uttalandet heller. Jag ska inte säga att hon är så fruktansvärd dålig. Hon har sina positiva sidor och det ska väl i så fall vara att hon i grunden är snäll och definitivt rättvis. Men jag vet inte, jag gillar inte hennes sätt att vara lärare på. Hon är för petig med allt och för mycket lärare om man säger så. Allt ska va exakt som hon vill och det finns inget utrymme för att eleverna ska få det som vi tycker.
Men jag ska nog överleva det också. Jag som tänker väldigt mycket på en del saker har även i detta fall kommit på nåt som jag faktiskt tycker hjälper en att motivera sig. Jag har gått i skolan i snart tolv raka år och om jag tänker efter så finns det en otroligt hög med uppsatser och prov som varit väldigt jobbiga att åstadkomma. Så när jag får någonting jobbigt att göra nu så försöker jag tänka ut något som jag känt varit ännu jobbigare. Då kan jag ju på nåt sätt känna att "om jag klarade den där uppsatsen på samhällskunskapen, varför ska jag inte kunna kriga mig igenom det här provet i religion?". Och det blir fan lättare om man tänker så. Så den metoden ska jag nog försöka utnyttja mer i framtiden.
Oj, nu höll jag på och glömma friluftslivet. Jag har i och för sig en ganska bra bortförklaring till det och det är att den inte ligger som en vanlig kurs. Den består istället av några få tillfällen då man samlas och gör någonting. Och egentligen ska vi bara göra två saker på hela kursen. Dels klättra och dels en långhelg i Kittelfjäll. Men mer om snövandringen när det blir aktuellt. Det som varit aktuellt den här veckan är att vi i tisdags hade förberedelse infrö vår klättring i Solna vecka femtio. Det va i B-hallen det ägde rum och det vi fick göra va att öva oss på att säkra. Det sköna var att jag i början kunde glänsa lite eftersom jag redan kunde knyta "dubbelåttan" eftersom jag lärde mig den på vår lilla "hajk" i slutet av ettan. Men i övrigt kände jag mig likvärdig alla andra. Och det va väl inte speciellt svårt. Men jag oroar mig lite för att jag ska ta ansvar för en vän när han dinglar där uppe i luften. Ett litet misstag med säkringen och han brakar ner i betinggolvet. Men jag ska nog se till att vara försiktigt och det gröna kortet ska inte vara omöjligt.
Men nu ska jag nog ändå va klar med skolsnacket. Det känns om att inlägget redan börjar komma upp i ett väldigt högt antal meningar och ändå har jag inte skrivit ner en stavelse om de verkliga händelserna den här veckan. Men för att börja någonstans så va jag på Råsunda i tisdags. Och eftersom Bajen för ett bra tag sen åkt ur Uefa-cupen så handlade det om något lite mer blågult. Nämligen den avslutande EM-kvalmatchen för Sveriges del mot Lettland. Tobbe hade på nåt vänster fixat gratisbiljetter på långsidan så det va inte speciellt svårt att tacka ja till det. Om man ska vara negativ så hamnade jag och Usman några rader längre ner från de andra då vi va ute lite sent med att vilja ha biljetter. Men samtidigt så underhöll vi oss själva ganska bra.
Själva matchen va på förhand lite intressant eftersom Sverige nästan va tvungna att ta poäng för att säkra EM-platsen. I och för sig hade man även chansen vid förlust om Spanien gjorde sin plikt och tog poäng av Nordirland. Men sen vet man ju aldrig vad som händer så lite nervositet hade man nog ändå när man klev in bland betongen i Solna. Nu när vi planerat att åka till festen i alperna i sommar så vill man ju gärna ha sitt egna landslag med.
Men matchen blev faktiskt aldrig riktigt spännande för redan efter 40 sekunder petade Allbäck in ledningsmålet och jag tror inte jag var den ända att känna så mycket trygghet hos Lagerbäcks mannar att dom inte skulle släppa in två mål mot Lettland. Visserligen fick dom in en kvittering men Källström ordnade upp det hela med att placera in ett långskott intill stolpen. EM-platsen var bärgad och det firades med en stående ovation av Råsundas besökare. Bara den ganska tråkiga snubben bredvid oss valde att stanna sittandes med motiveringen "Jävla fattiglappar, bara för att ni inte har råd med sittplats".
I övrigt så hade jag och Usman riktigt roligt. Eftersom matchen stuntals höll ett lägre tempo än Flemmans ät-tempo så ägnade vi tiden åt en hel del annat. Det ena var att personerna bakom oss genom hela matchen pratade om sånt som inte var närheten av det dom var där för att se och allt detta på en främmande dialekt. Så jag satt självklart och försökte härma dessa dialekter, något som usman inte ville att jag skulle göra så högt. Men vadå? Är det fest på "stuuuuureplan" så är det.
Den andra delen av vår underhållning var den i mina ögon rätt snygga publikvärden som hade sin position precis nedanför platserna där vi satt. Usman hade redan före match deklarerat att om han skulle storma planen och få se sig själv bli nerbrottad av just den tjejen så hade det varit värt det. Det gjorde också att vi valde att studera henne närmare. Det roliga var att hon studerade oss tillbaka. Jag lyckades få ögonkontakt med henne vid ett tillfälle och den naturliga reflexen är väl att man kollar bort. Men hon fortsatte verkligen att stirra mig i ögonen. Till slut tyckte Usman att det nästan va läskigt. Men vi fortsatte att låta den här publikvärden vara en del av vår utsikt resten av matchen. Efter matchen lyckades Usman sen sånär få tag i en matchtröja som ingen mindre än Kapten Ljungberg kastade upp. Han lyckades få grepp om ena änden på tröjan men den andra änden greppades av två små tjejer. Enligt Usman agerade han gentlemannamässigt och släppte sin ände men jag tror mer på att tjejerna drog tröjan ur hans händer. Men oavsett vad som hände så va det ju lite synd att han inte fick tag i den. Det hade ju varit något att berätta för barnbarnen, inte sant Martin?
Och på tal om berättelser som är värda att nämna för barnbarnen skulle jag nog vilja fortsätta detta inlägg med fredagen i åtanke. Den dagen som när jag vaknade på morgonen inte alls såg speciellt intressant ut men som till slut blev riktigt underhållande, på fler än ett sätt.
Efter en ganska kort tag i skolan där jag faktiskt lyckades överleva en dubbeltimme i Religion (bara 39 timmar kvar nu...) och lite annat klurigt så va det tänkt att alla treor skulle bege sig söderut till Älvsjö för att besöka SACO-mässan för att få sig lite tips om högskoleutbildningar och tillgängliga jobb och så vidare. Så vi tog oss till pendeln och påbörjade vår resa. Det var ganska mycket folk på tåget så Martin fick ta plats i Flemmans knä. Bredvid honom satt jag och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att dra i hans luva. Martin försökte såklart hålla sig uppe men till följd av det tappade han lite kontrollen över sina ben. Tydligen lyckades han sparka till killen som satt på andra sidan gången som inte alls tog det kallt. Först så lyfte han upp Martins ben och sen när Martin uppfattat vad som hänt så slog snubben till honom över näsan. Ska inte överdriva och säga att slaget va jättekraftigt. Men det kom lite som en chock att han blev så arg över en så liten grej. Och när Martin bad om ursäkt så verkade han inte bry sig och måttade flera slag. Martin lyckades avvärja och efter ett tag också lugna ner honom. Och det va ju tur det för jag tro inte att det slutat så bra om det utvecklats till nåt slags slagsmål. För den grabben var varken liten eller klen som det verkade. Man kan i alla fall säga att vi definitivt tog det lungt resten av resan.
Väl framme på mässan delades vi upp i två små gäng. Jag, Martin, Linus och till viss del flemman gav oss av på jakt efter alla gratissaker som fanns vid alla bord. Det stod framförallt av pennor och vid slutet av vårt besök hade jag fyllt fickan med 17 nya pennor. Man kan såklart ha olika åsikter om att det är vidare moraliskt rätt att glida dit och ta för sig utan att stanna och egentligen bry sig om vad som i övrigt låg på borden. Men vi pallade helt enkelt inte engagera oss så det fick bli en vansinnig pennjakt istället. Och man kan ju alltid se saker positivt och med det här kan jag ju lugnt säga att jag klarar mig med pennor på ett tag. Åtminstonde en vecka lär jag ju klara innan jag måste tigga pennstumpar av "randoms" i korridoren. En annan grej som va lite kul va att en kille kom fram till oss vid utgången och frågade om vi ville göra en liten utverdering av mässan. Jag va inte vidare taggad på det men när han sa att man kunde vinna biobiljetter ändrade jag ju såklart min inställning vilket han kommenterade med att jag hade ytterst dålig karaktär.
Jag vet inte om det vad det här eller nåt annat som fick oss att komma in på ämnet bio men när vi rörde oss tillbaka norrut igen så va målet klart och det va Filmstaden Sergel. Vi fick med oss alla och hittade fram bland tunnelbanestress och yrande snöflingor. Men väl inne delades vi återigen upp i två mindre gäng. Den här gången valde Flemman att ansluta till det andra gänget medan jag och gårdarna valde vår egen väg. Det vi va ute efter va en film som gick i de övre salongerna. På så sätt kunde vi utnyttja systemet (eller pippa systemet som Usman hade sagt) och se flera filmer till priset av en. Så medan de andra drog iväg till en av de större salongerna så tog vi rulltrappan upp för att avnjuta filmen Solstorm. Varför vi valde den beror helt på att vi inte hittade något bättre. Med facit i hand ska jag också säga att den inte va något vidare. Helt värdelös va den ju inte men jag har sett betydligt bättre filmer i mitt liv. Det mest negativa var väl det rent ut sagt usla skådespeleriet hos en del och dialogen va mest "obefintligt" dåligt om ni förstår min poäng där. Det som däremot var bra va det sköna soundtracket. Det va lätt filmens behållning.
Tanken var sen att vi skulle se Surfs Up och vi satt där bänkade för att återigen se trailers till filmer som Amercian Gangster och Eastern Promises. Men det visade sig sen bli fullsatt så vi fick glida tillbaka ut igen och försöka hitta något bättre. Så på måfå gled vi in i en annan salong där det satt en hel del ungdomar. Det kändes ju bra. Men när vi fick veta att vi hamnat på "Kikis Expressbud" brast vi ut i skratt och det rätt ordentligt. Jag kunde inte hålla tillbaka på ett bra tag och jag tror att han bredvid mig blev ganska sur. Men jag lyckades behärska mig till slut och började sätta mig in i handlingen av denna skumma film. En film om en tecknad japansk häxa på jakt efter en by att arbeta i. Men vi tänkte ganska snart att här kunde vi inte sitta kvar. Så vi drog ut ännu en gång och började snoka rätt på en lite bättre film. Den här gången hamnade vi lite bättre till.
Det vi nu fick se va filmen Lejon och Lamm. Jag hade inte vidare bra koll på den filmen innan men den visade sig vara riktigt bra. Hela filmen utspelade sig i två rum och på ett berg i Afghanistan och egentligen var det bara snack rakt igenom. Men dialogen va riktigt vass och gjorde filmen spännande utan att det behövde finnas action. Jag har inget emot action men om man kan lyckas undvika skottlossningar i parkeringsgarage och ändå bibehålla spänningen, då har man skapat en ganska sevärd rulle.
Till slut tänkte vi ge filmen Hairspray ett försök. Men det va en halvtimme tills den började så vi försökte tänka ut nåt vi kunde göra så länge. Men Linus gav nu upp och började bege sig hemåt. Martin och jag gled in på The Kingdom som vi tänkte kolla på tills att det var dags. Men när vi satt där kom det in en vakt för att kolla läget. Eftersom jag råkade ha foten på sätet fick jag en tillsägelse och det gjorde att vi inte kände för att smita in i en annan salong igen. För vi ville ju inte att han skulle komma in där och "kolla läget". Och vi pallade inte sitta kvar på The Kingdom eftersom vi redan sett två rätt tunga filmer. Så till allas förvåning lämnade vi salongen redan efter förtexterna och åkte hem. Så en helt spontan biokväll blev sammanfattat till lite religiös thriller, lite amerikans krigspropaganda, 20 minuter japanskt tecknat och en väldigt fin förtext till en krigsfilm. Jag hade väldidgt kul den större delen av tiden och jag gör gärna om det flera gånger, men då med lite mer planering.
Oj vad det här blev långt nudå. Så mycket trodde jag faktiskt inte att jag hade att skriva om. Och ska jag va ärlig är jag inte riktigt klar än. Så jag får fortsätta och det där med att va klar innan gryningen. Det börjar nästan bli tveksamt. Men jag ger inte upp.
Eftersom jag inte fick se Hairspray i fredags så valde jag att se den igår. Måste säga att jag diggade den filmen ordentligt. Den visar att en film inte alltid behöver vara så seriös för att vara bra. Hairsprays handling är inte vidare klockren men den stora portionen skön musik gör den till ett lyckopiller. Och jag blev i alla fall glad över att se den, så den kan jag verkligen rekommendera. Filmen blev även starten för min lördag som såg ut att sluta med en lugn kväll framför datorn med lite chips. Men sent om sider samlades boysen ihop för ett par omgångar i G-salen. Jag hade inte en av mina bättre kvällar och målproduktionen va inge vidare. Och jag ska inte säga att det vart nåt jättebra spel överhuvudtaget. Det märktes att Crilles tempo och Victors tuffhet saknades. Men det är alltid kul att va där uppe ett par timmar.
Ludde följde sen med hem till 55:an. Bakomliggande orsak var den stundande förändringsrapporten som vi tänkte sitta uppe och vänta på. Så vi hade laddat upp med lite chips och läsk och började hitta på saker för att fördriva tiden. Det första va att plöja igenom ett Heroes-avsnitt som som alltid va grymt. Efter lite natthäng på Youtube satte vi igång Råttatouille och jag kan sammanfatta den enkelt med att säga att den va riktigt bra gjord och lätt sevärd.
Klockan tickade på och vi fick se våra förändringsrapporter till slut. För min del va den väl helt okej. Felet var väl i så fall att det inte riktigt va de spelarna jag ville skulle gå upp som faktiskt gjorde det. Men det får man ta. Det är alltid kul med förändringsrapporter och kul när det startas en ny säsong. Den här gången ska Sinter ner från tronen.
Idag inhandlades det nya skor på farsans bekostnad (Tack för det!) och jag handlade även en snygg tröja. Sen fick jag hjälpa morsan att byta däck vilket inte är det roligaste men ändå något som måste göras. Men det som ändå får ses som den stora grejjen under dagen var Snappers match mot serieledarna Täknik. Jag orkar inte gå in på någon utförlig redogörelse för matchen. Det var en tung förlust (3-5) eftersom vi hade ledningen i halvtid och dessutom spelade jämt med dom. Det som jag tror fällde avgörande var vår brist på avbytare. Jag skyller alla mina misstag på att jag inte orkade hela matchen. I slutet kunde jag knappt andas för att jag va så trött. Men jag fick i alla fall sätta en balja så jag har fortfarande inte gått mållös från en match den här säsongen. Det gillar jag.
Nu börjar jag ändå få slut på saker att berätta om för den här gången. Givetvis kan jag berätta om att jag va på Hovet i torsdags men det va egentligen ganska mediokert. Det man kan säga är att det är rätt skönt att åka in till stan sådär och bara göra nåt ett par timmar. Vad man gör spelar mindre roll men att umgås så där är rätt underskattat.
Men det jag skulle komma tillbaka till som jag nämde i början var farsans och mitt samtal nu under kvällen. Vi satt i hans rum och snackade lite och kom sen in på en hel del intressanta saker om allt möjligt. Och precis som farsan sa så borde man snacka om sånt lite oftare för det ger så mycket. Att snacka av sig saker som är lite djupare tycker jag i alla fall är väldigt skönt och då är det väldigt skönt att det finns någon där att prata med. Så det samtalet tar jag upp här eftersom jag gärna ser fler sådana tilfällen.
Men nu börjar ögonlocka blir tunga och klockan alltför mycket. Så efter det längsta inlägget på länge säger jag helt enkeltg GOD NATT!
PEACE!
Eurotrip, dag 7 - Intåg i Roma
Dagens Resa: Ferrara-Florens-Rom
Dagens Bästa: Pastan vid Pantheon, Riktigt gott och riktigt mysigt
Dagens Sämsta: Kan inte komma på nåt just nu. Får väl lägga till något nån annan gång i så fall.
Dagens Jobbigaste: Det va lite drygt att leta parkeringsplats i typ en timme.
Dagens Bild:
Nu sitter man här en helt vanlig måndagkväll och känner lite bloggabstinens. Trots att jag skrev senast igår så vill fingrarna tillbaka till tangentbordet för att kladda ner några rader. Så jag tänkte att det får bli en redogörelse för ännu en dag på vår Eurotrip. Vi börjar närma oss slutet. Men än finns det mängder med kul saker att berätta om
Som ni vet blev det ju ett litet antiklimax att behöva lämna Venedig och istället övernatta i Ferrara. Men på morgonen när man för en gångs skull fått i sig lite frukost så känder det inte lika dumt längre. För vi hade ju klarat av en hel del mil kvällen innan så nu var dagens resa redan påbörjad. Det va skönt att faktiskt ha riktigt gott om tid ifall man ville stanna någonstans på vägen.
Det var väl också vad vi hade tänkt så efter de sedvanliga milen på motorvägen svängde vi i in i Renässansens vagga, Firenze eller Florens om man så behagar. För första gången på den här resan kom jag till en plats som jag faktiskt redan har varit i. Men senast det begav sig var jag så liten att jag inte ens kände till min egen existens ungefär. Så inte fanns det några minnen från denna vackra stad alls. Men jag fick lite den här dagen istället. Vi ställde ifrån oss bilen på en parkering mitt på en bro. Bara det tycker jag är lite speciellt. Sen när har man kunnat parkera på broar?
Sen tog vi en tur genom stan. Måste tillägga att det va högsommar i luften och vinterkylan kändes väldigt avlägsen. Så det va inga problem att gå omkring och glassa i en sån härlig stad som Florens va. Jag vet inte riktigt vad som gjorde det men jag blev väldigt förtjust i den här stan efter inte alls lång tid. Jag kan verkligen inte komma på varför men jag gillade att bara gå omkring och få se en hel del fina ställen med mycket gamla fina hus. Sen var det väl bara känslan att befinna sig i en romantisk stad när solen stekte på som gjorde att man blev lite harmonisk.
På tal om broar så finns det en ganska speciell bro. För på bron ligger ett flertal hus. Eller egentligen består bron av ett antal hus med en "gata" i mitten. Lite svårt att förklara. Ni får se det på en bild nån gång. Men den va lite rolig även om det va ganska mycket folk som ville trängas på den bron.
Men sen var det dags att röra sig vidare. Vårt mål denna dag var också vårt slutmål på hela resan. Nämligen Roma! Och efter en sista genomgång av de nu "lite" uttjatade skivorna så susade vi in i detta historiska näste. För historiskt är precis vad det är. Hela rom är typ ett museum. Men mer om det sen.
Vi letade oss fram till centralstationen. Vi tänkte att det borde va lättast att skaffa ett bra hotell därifrån. Och vi hann knappt ställa oss i kön förrän vi fick napp. Men det på ett för mig ganska oväntat sätt. Det kom nämligen fram en snubbe till oss och frågade om vi var intresserade av ett hotellrum. Och eftersom det va det vi va ute efter så började vi lyssna. Och han hade tydligen det perfekta rummet för oss så han drog med oss ut till någon buss som skulle ta oss till nåt hotell han visste. Jag kände om jag ska va ärlig lite oro. Jag hade ju ingen aning om vart han skulle ta oss liksom. Men allt verkade stämma och lite senare stod vi utanför ett hotell ganska centralt. Och ännu lite senare stod vi ett stort rum på översta våningen med en ganska skön utsikt över nån ganska livlig gata. Vi hade dessutom fått det för halva priset.
Jag tror både jag och farsan ändå på nåt sätt kände sig lurade. Det kändes inte rätt på nåt sätt och jag kan väl inte direkt säga varför. Men det va ju inget fuffens som jag hittade i alla fall och kanske är det bara så det fungerar i Rom. Det är väl fel på oss som är vana med att det går till på andra sätt.
Men efter att den där lilla oron lagt sig kändes det riktigt bra. Det va verkligen inget fel på det hotelrummet och det visade sig vara perfekt läge till både tunnelbana och sevärdheter. Så vi dröjde inte länge på rummet utan drog oss ut för en promenad. Jag fick som alltid ta hand om kartan och jag började bli ban med att gå omkring med näsan bland tecknade gator och torg. Men det gjorde mig verkligen ingenting. Jag gillar att ha full koll på var jag är. Tycker det dessutom är kul när man lär sig och hitta på ett nytt ställe. Och i de städerna vi besökt tycker jag har ganska bra koll på läget. Det skulle isf vara Venedig men fan, där går det inte att hitta. Knappt ens med karta.
Me det vi i alla fall tog sikte på först va Colosseum. Det kändes som om det är den sevärdheten som jag helst ville se i Rom och det tog inte speciellt lång tid att hitta dit. Det är ju ingen liten byggnad i alla fall. Och efter som skymningen lagt sig över stan så låg den väldiga arenan bara där och va vackert upplyst. Så jag och farsan tog oss ett varv och spanade in lite. För mig va den pampigare än vad jag hade väntat mig. Och sen som vanligt är det ju alltid speciellt att vara på kända platser. Nu var vi dessutom vid ett av världens sju nya underverk. Det är ju inte dåligt det. Bara sex kvar liksom.
Men vi fortsatte vår kvällsliga promenad och knatade in mer centralt i stan. Vi gick förbi nån stor pampig byggnad som tydligen ska vara nåt jättestort monument över någon kung. Och mitt emot denna byggnad fanns ruinerna i Forum Romanum. Kändes som en ganska stor kontrast. Men det gjorde det också väldigt speciellt och det gillar vi.
Sen blev det till att gå in bland små gränder för att ta sikte på en viss liten fontän. Och det är lite kul att man går runt på små bakgator i princip och helt plötsligt kommer man fram till ett torg där Fontana di Trevi finns. Och maken till fontän det där. Det är ju egentligen en hel fasad som slutar i en stor pool om man uttrycker sig så. Och det här lilla torget med den otroligt vackra fontänen blev snabbt mitt favoritställe i Rom. Och jag vet inte varför. Men det va bara en sån där plats där man inte behöver göra nåt speciellt. Bara sitta där på en marmorbänk och titta på det porlande vattnet och bara suga in känslan. En sån plats där man lätt skulle kunna låta timmarna gå utan att man gjorde annat än att tänka på livet.
Men nu hade vi inte riktigt tid med det. Jag hann i alla fall med att kasta ett mynt över axeln så som man ska göra om man vill komma tillbaka till denna stad. Hoppas verkligen jag får göra det också för jag bangar inte. Vi var sen tvungna att avbryta vår lilla rundtur för att flytta bilen. Efter nån viss tid så var det tydligen gratis att stå överallt i Rom så vi tänkte att det va lika bra att flytta den istället för att betala en massa pengar för att ha den vid station. Men att hitta parkeringsplats va långt ifrån lätt men vi förstod snabbt att en skylt som menar på att parkering är förbjuden inte följs överhuvudtaget. Så efter ett timlångt letande ställde vi oss lite halv olägligt men det pallade vi inte bry oss mer om just då. Magen hade nämligen börjat skrika efter mat och efter dagar med hamburgare och små halvdana måltider var det dags att slå till med en riktig middag. Så vi drog oss bort till Pantheon, som för mig också är en lite speciell plats. Det här torget brukar va med i en hel del filmer så jag kände igen mig på nåt sätt. Så där slog vi oss ner på en jättemysig resturang och under bar sommarkvällshimmel njöt vi av varsin pasta. Det va väl också då det egentligen slog mig hur mycket jag faktiskt fått uppleva den här resan. Och även om jag långt ifrån kunnat tagit in allt och smälta det så satt jag där och faktiskt tänkte att det här är fan ett minne för livet. Det var dessutom skönt att farsan och jag hade i mitt tycke ett väldigt givande samtal om lite allvarligare saker.
Men efter den utomordentligt goda måltiden kände vi väl att det räckte för dagen. Så vi gick längs några små mysiga gränder och gator och hittade vår stora gata och kom till slut fram till vårt hotell. Det sista hotellet på den här resan och precis som alltid slocknade jag nästan innan jag knappt fått huvudet på kudden. Och med lite tankar kring vår sista stundande dag med upplevelser i Roms olika hörn försvann jag in i drömmarnas värld.
To Be Continued...
PEACE!
Bland periodslut och skrattsalvor
Veckans Happening: Får väl vara matchen igår mest för att vi hade en jävligt kul kväll.
Veckans Bästa: Period 1 är över, Aldrig mer Filosofi!!!
Veckans Sämsta: Otur med en del betyg. Men det är väl smällar man får ta
Veckans Jobbigaste: Så mycket pluggande. Varenda kväll har det varit nånting.
Veckans Citat: "Ta det med en nypa salt" - Jesper Tebrand 17/11-07
Veckans Film: Fullpackat
Veckans Låt: Det är vårt liv - Magnus Uggla
Veckorna rullar på som aldrig förr och söndagen har kommit. Det betyder att jag återigen tänker slå mig ner vid mitt tangentbord och försöka sammanfatta den gångna veckan i ett så kallat blogginlägg. Som vanligt så vet jag inte exakt vad det kommer innehålla. Kör på den gamla vanliga stilen att jag kommer på under skrivandets gång så får det bli som det blir. Och det brukar ju bli bra på det sättet så varför ändra sätt ?
Men till att börja med tänker jag ösa ur mig lite irriation. Och det till er som använder min blogg som nåt jävla klotterplank för att lindra rastlösheten en fredagkväll ute i Töjnan. Tobbe tänker jag inte klaga på den här gången för dels så har jag fått höra att endast hans snarkningar va inblandade och dels så har han redan fått ett helt inlägg emot sig om just detta så han behöver inte mer sånt nu tycker jag. Och Mini pallar jag inte heller hetsa så mycket på eftersom han redan bett om ursäkt och dessutom inte förtjänar skit. Det är bara nåt jag tycker.
Men så har vi den här Flemströmmaren som alltid på ett eller annat sätt vill synas på min blogg och gör vad som helst för att hans namn ska nämnas ett par gånger varje söndag. Och visst har du återigen lyckats. Men jag tänker inte ge dig ett helt inlägg för det är du inte värd. Men eftersom du tigger om en utskällning så får jag väl skriva nånting så du blir nöjd.
Och det jag har att säga är att använd inte min blogg som någon slags terapiverksamhet. Du har all frihet i världen att välja om du vill läsa bloggen och sen efteråt kommentera den. Men om du väljer att faktiskt plöja igenom text om mitt liv så förväntar jag mig en seriös kommentar och ingen löjlig berättelse som du skrattat ihop på fem minuter. Om du har skrivlust för nåt löjligt så kan du ju uppdatera din dagbok till blogg som inte har sett nya meningar sen sekelskiftet ungefär. Om inte annat kan du ju alltid skriva i kommentarerna för där ser det ju tunt ut.
Ajja nog om Flemström. Nu har jag skällt ut honom så nu behöver han inte få mer befogad pajkastning på ett tag. Sen kan jag inte lova att detta inlägg i fortsättningen helt uteblir från pikar till Flemman. Men samtidigt hör ju det till vanligheterna så.
Men jag får väl sätta igång att berätta vad som faktiskt har hänt den här veckan. Ni kanske har fattat att mycket den här veckan har handlat om mitt skolarbete så givetvis kommer det ta en del plats i det här inlägget. Jag vet att det inte är det direkt roligaste att läsa om men om jag utesluter det tråkiga kanske ni inbillar er att mitt liv enbart är en dans på rosor, vilket det självklart inte är. Men jag drar igenom mitt tråkiga skolskit nu så behöver ni inte läsa mer om det sen.
Sista veckan på perioden inleddes i måndags och det brukar ju oftast betyda en hel del prov och inlämmningar och kanske en och annan redovisning. Inte va det annorlunda den här gången. Måndagen rivstartade med Filosofi där vi hade redovisning på vårt fördjupningsarbete. Det gick väl ganska bra även om jag trodde det skulle vara mer diskussion kring det hela. Men det va över på en kvart och det bangar inte jag på. Så istället pluggade jag in i det sista till Psykologi-provet som ägde rum nästa lektion.
Resultatet av det kan jag inte för mitt liv veta. Efter första provet kändes det fett bra och trodde att jag hade chans på MVG. Men sen fick jag ett G upptryckt i ansiktet istället så det va ju inte så kul. Och det kändes minst lika bra den här gången men nu vågar jag inte hoppas på någonting. Men jag vill verkligen att det ska bli ett VG så jag inte får G i det här ämnet. Tycker fan jag är bättre på psykologi än ett G skulle visa. Fast kanske är det så att jag inte kan skilja på de 50 olika perspektiven. Men jag fattar bara inte grejjen. Om någon kommer till mig med ett problem dom har så försöker jag ju förstå varför och sen hitta en lösning. Det brukar ju oftast gå bra om jag får fråga mina "klienter". Men vilken perspektiv jag höll mig till har jag ingen aning om och inte fan spelar det nån roll för mig heller. Men det är väl bara så skolan är. Det viktiga är inte att du kan lösa ett problem. Det viktigaste är att du kan lösa det på 23 olika sätt och gärna veta exakta skillnader mellan dom och va varje sätt har för postitiva och negativa egenskaper.
Så vi får väl se var betyget hamnar på i Psykologi. Fick i fredags reda på att Filosofibetyget blev ett starkt G. Om någon hade frågat mig för en månad sen om jag va nöjd med det så hade jag sagt JA tio gånger om. Men den senaste tiden har jag faktiskt känt att jag haft chans på VG så jag har verkligen försökt. Men jag hamnade precis på gränsen och tydligen så kunde jag inte övertyga vår lärare tillräckligt på fördjupningen så det fick bli en trappa ner på betygstrappan. Men det är väl tur att det va Filosofi ändå. För mig är det verkligen inte det ämnet jag upplever som viktigast här i livet.
Jag skrev förövrigt en uppsats om Sybil, en film som vi såg på Psykologin, till i onsdags. Måste säga att den var fett svår att skriva och sumpar jag mitt VG så kommer det va för att den uppsatsen inte höll måttet. Men vi får se helt enkelt.
Sen har vi ju datakunskapen där jag kämpat för ett MVG hela tiden. Men efter ett VG på teoriprovet så va jag inställd på att det inte skulle bli nåt MVG. Men sen fick jag MVG på mitt word-arbete och så som jag upplevde det så va mitt Excel-arbete nåt i den stilen också. Men jag har en liten pratstund inbokad med Ragge på måndag så då får vi se vad han tycker. Kanske kan jag få det där högsta betyget trots allt. Men som jag sagt innan pallar jag inte hoppas på nåt längre. Blir bara så besviken då.
Men jag fick i alla fall VG i Affärsjuridik. Måste säga att jag inte direkt gjorde mycket på lektionerna för att förtjäna det betyget. Men jag tror att det räcker med att vara ganska aktiv på genomgångarna så att Krister tror att du är intresserad. Den taktiken har jag kört mot honom i 250 poäng nu med utgång VG överallt. Så jag bangar inte. Men det är lite synd att den kursen är slut för jag diggade vår grupp. Faktiskt samma med psykologin men där va ämnet så segt så där gör det inte lika mycket.
Ajja. Nu får jag väl ta och sluta snacka om plugget. Ska ju tillbaka dit imorn för att inleda nästa jobbiga period. Men jag tror ändå att den kommer kännas lättare. Har lite fler kurser med folk jag känner nu så det känns ju bra. Naturkunskapen med Tobbe och Flemman blir nog höjdpunkten om jag får tippa såhär på förhand. Men vi får se.
En annan grej jag kommer sakna är mitt lunchhål. Det va faktiskt skönt att kunna ta det lugnt i skolan ett par timmar där mitt på dan. Nu den senaste veckan har det hålet betytt ett par omgångar Liero. Vet inte hur jag har kunnat fastna på det där sjuka spelet. Men jävligt kul är det i alla fall. Speciellt om man kör Foodfight. Jag orkar inte förklara i detalj vad spelet går ut på. Ni får testa själva helt enkelt så kanske ni förstår varför jag till och med spelar det hemma själv.
Nu över till nåt som inte alls har med skolan att göra. Igår va det nämligen dags för ännu en kvalmatch för vårt fina gulablåa landslag. Den här gången blev man bjuden hem till Martin dit nästan hela Snappers också fått en inbjudan. Men själva matchen blev för mig ganska snart en kuliss. Mest för att Spanien tog ledningen och då kändes matchen körd. Men också för att vi hade det ganska kul där i soffan utan att vi behövde se Petter Hansson göra bort sig på teven. Nej vi satt istället och garvade åt det mesta och självklart handlade det mesta om Flemmans påhitt. Först så skulle han försöka flippa upp godisar och fånga med munnen men det gick ju inte alls om man säger så. Han va närmare teven än sig själv om ni förstår vart jag är på väg. Sen började vi garva åt hans val av lösgodis. Flemman själv tyckte till och med att det inte va nå höjdargodis han hade skrapat ihop. Jag själv tyckte det såg ut som om Eivor 85 hade mixat ihop den påsen. Det innehöll inte en enda sötsak, Bara massa choklad och salta godisar och de flesta sådan man slapp tugga. Jag tror att flemman tänkte ekonomiskt när han plockade ner en massa evighetssalta bumlingar så att han skulle kunna ha kvar godiset hur länge som helst. Och Mini bevisade att en salt bumling räcker från den 16:e matchminuten till den 42:a. Men så var det med den saken.
Vi frågade Flemman hur han kände sig efter alla våra påhopp på honom men enligt honom så tog han det med en nypa salt. Lite senare efter att jag roffat åt mig hans godispåse på jakt efter någonting som faktiskt skulle va gott så försökte jag ge tillbaks påsen till honom. När han först inte lyssnade så ropade jag på honom att han skulle "ta det med en nypa salt" Jag försökte bara va lite fyndig eftersom påsen enbart innehöll salt men Mini och Mackan tyckte tydligen att det var kvällens roligaste och i alla fall mackan garvade så att tårarna rann. Så därför sätter jag mig själv på veckans kommentar. Inte för att kommentaren i sig va vidare klockren, utan för att det drog loss mest skrattsalvor.
I övrigt blev det en hel del citat från Space Jam. "Ta inte hit mig igen, okej?" blev en beprövad jävel som Mini av någon anledning uppskattade. Och som vanligt lyckas han flika in den på precis rätt ställe så att det bara låter klockrent. Måste säga det Mini att du är för jävla skön. Saknar fan våra historietimmar. Fan va kul vi hade då. Och lika kul hade vi igår. Tack för det.
Ni som inte var där igår kanske uppfattar våra samtalsämnen och citat som aningen konstiga och jag förstår er för det finns inget normalt i det. Men det är väl vårt sätt att undrhålla oss själva och man får alltid skratta rejält med det här gänget. Nåt jag uppskattar väldigt mycket.
Eftersom veckan bestod av en hel del plugg som ofta ledde till sena nätter med lite sömn så valde jag att ta en tupplur efter skolan varje dag. Det kanska ska bli min nya grej. För det finns ingen tid på dygnet som är skönare att sova på än efter skolan. Två-tre timmars sömn då så är du pigg resten av kvällen. Dessutom behöver du inte få lika dåligt samvete för att klockan tickar över ett innan du somnar.
I övrigt har det inte alls vart någon vidare äventyrlig vecka. Får väl hoppas att nästa vecka blir intressantare. Men vad som sker då får ni läsa mer om i nästa veckas inlägg. Nu ska jag försöka ta tag i städningen av mitt rum. Bara det är ett äventyr i sig.
Ha det gött!
PEACE!
Eurotrip, dag 6 - Från San Siro till Suckarnas bro
Dagens Resa: San Remo-Milano-Venedig-Ferrara
Dagens Bästa: San Siro
Dagens Sämsta: Venedig fullbokat!
Dagens Jobbigaste: En av det där dagarna då en stor mängd motorväg skulle plöjas
Dagens Bild:
Jag är äntligen tillbaka. Förstår att in väntat länge på att få höra fortsättningen på min spännande resa genom Europa. Det va ju några dagar sen jag skrev sist men som alltid har jag en bra bortförklaring till det. Den här veckan har nämligen varit hektisk när det gäller pluggandet så det har tagit fokus från mitt bloggande. Vill ni klaga så gör det till Gunilla Ljungbo eller möjligtvis skolan i allmänhet.
Men jag tänker i alla fall inte ödsla mer tid på sånt nu på ett tag. I alla fall inte nu i helgen. Därför har jag nu gått om tid på mig att fortsätta och så småningom avsluta min lilla reseskildring.
Men var va vi sist, Jo just det. Jag hade somnat in i San Remo en somrig novemberdag, hur konstigt det än låter. Och när jag slog upp ögonen började den sjätte dagen under det så kallade Europa-äventyret. Vi hade kommit så långt att Frankrike fick ses som historia. Istället riktade vi blickarna ut över Italien och vad det hade att erbjuda.
Vi hade idag bestämt oss för att korsa landet och inta Venedig framåt kvällen men för att nå dit så va det ett antal mil på den italienska motorvägen som vi skulle avklara så ingen tid fick spillas på att sova ut. Istället drog vi iväg med vår nya bil som farsan varit och hämtat under morgonen. Denna gång en lite mindre variant men som för det inte va nåt jag tyckte nånting dåligt om.
Som vanligt är det alltid lite svårigheter när man ska hitta ut ur en stad men vi hittade vår lilla utväg och klättrade upp på motorvägen. Sen väntade ett par timmar på en smått fantastisk motorväg. Ni som åkt mellan Södertälje och Nyköping vet hur motsatsen ser ut. Den här slingrade sig genom höga berg och över djupa dalar. Tunnlarna och viadukterna avlöste som varandra och ovanför oss sken solen som aldrig förr. Det va för en gångs skull en riktig rolig resa längs en motorväg och helt plötsligt kändes skivorna bra igen.
Vi närmade oss Genoa och min far hade då räknat tunnlarna till 75 stycken. Det ska tilläggas att detta var på kanske en sträcka på ungefär 10 mil. Inte dåligt måste jag få säga. Men Genoa fick tyvärr nöja sig utan ett besök från grabbarna Tebrand. I alla fall för den här gången. Istället svängde vi av norrut mot Milano. Nu väntade i alla fall jag mig ännu mera berg eftersom alla vet att norrut från alla punkter i Italien finns Alperna. Men inte fan blev det mycket fler tunnlar. Istället bredde slätterna ut sig och rakt i mitten av dessa sträckte sig motorvägen. Och jag överdriver inte när den va totalt spikrak och därmed också dötråkig.
Men vi nådde i alla fall fram till Milano, men där hade vi egentligen inte så mycket tid till sightseeing. Vi ville ju nå fram till Venedig innan klockan blev alltför mycket och det va trots allt över trettio mil kvar. Men för att kunna anteckna närvaro i Milano måste man ju se nånting så vi letade upp den i alla fall för mig bästa sevärdheten i Milano, nämligen de Italienska mästarnas och CL-mästarnas hemmaborg, San Siro.
Jag har sett en hel del fotbollsarenor genom åren. Jag har skrikit mig hes på säkert ett tiotal arenor bara i Sverige. Jag har dessutom suttit på Old Trafford. Men ingen annan arena har sett så mäktig ut som San Siro gjorde. Mitt på en öppen yta tornar denna betonggryta upp sig och det finns ingen annat än att säga att det kändes sjukt att stå utanför grindarna till en av Europas största fotbollsarenor.
Vi gick först till en liten shop men den var till och med mindre än Bajenshopen på Hornsgatan. Så vi tog oss en närmare titt på arenan istället. Och utanför en liten ingång såg vi att man kunde få en guidad tur inne på arenan, nåt som vi inte var sena till att haka på.
Så en halvtimme senare satt vi på VIP-läktaren på San Siro och lyssnade på en tjej som pratade om allt möjligt om denna skådeplats för fotboll. Bland annat att gräset måste läggas om nio gånger per år för att det inte får tillräckligt med solsken. Nu kan vi släppa diskussionen om varför gräsmattan är bättre här än på Råsunda där dom typ klipper den nio gånger per år. För att inte tala om Ullevi som istället kör in monstertruckar nio gånger per år så att planen ser ut som en tornadohärjad kohage.
Men nog om den saken. Det va svårt att sitta där och försöka suga in känslan. Jag kan inte berätta för er hur det kändes. Det är bara ofattbart. Jag vet att det låter nördigt att snacka om en arena som om det vore ett spädbarn men det va en magisk känsla i maggropen.
Och vår tur på San Siro var inte över där. Vi fick sen gå ner i katakomberna under arenan och besöka både Mixed Zone och omklädningsrummen. Måste säga att Milans omklädningsrum slog Inters dito. Men jag har i alla fall suttit på samma ställe som där Cambiasso brukar kamma flinten. Det känns stort. Och slutligen fick vi gå en tur på muséet där man tyvärr inte fick fota något. Men jag kan i alla fall säga att jag stod ungefär tio centimeter från Champions League-pokalen. Bara en fjuttig liten glasruta ivägen.
Dessutom så fanns det en massa olika montrar om olika spelare som i klubbarna är legender. Och i Inters färger fanns där en monter om ingen mindre än Nacka Skoglund. Att jag som ung bajare får se detta får mig att förstå varför grönvita söderbröder inte ber till Gud efter SM-guld utan att man istället riktar blickarna mot Nackas hörna på Södermalm.
Men inte ens besöket på San Siro varade för evigt så vi körde sakta men säkert ut ur Milano och vidare mot Venedig. Timmarna flöt på och mörkret föll över tillvaron. Vi nådde Venedig och åkte ut till ön eller vad man ska kalla det. Fan staden är ju byggt typ direkt på vatten. Men mitt första intryck av Venedig var smått besviket. Kanske för att det enda man såg var tre gigantiska parkeringshus men ändå.
Vi tänkte i alla fall att det första vi borde göra va att fixa oss ett hotellrum så farsan smet in på någon slags hotellservice men där kammade han noll. Det visade sig att hela Venedig var fullbokat denna kväll. Det blev en ganska tung motgång för oss eftersom vi tänkt stanna där över natten. Nu fick vi istället planera om. Vi ställe ifrån oss bilen och började knata ner i Venedigs smala gränder. Det dröjde inte alls lång tid innan man förstod varför denna stad anses vara mysig och romantisk. Det va ju inga tvivel om det. Men kanske ska man va här med sin kärlek för att kunna uppskatta det fullt ut. Dessutom bör man nog va här några dagar för att smälta allt, nåt som vi inte hade. Men det blev ändå en trevlig promenad genom stan. Vi gick över Suckarnas bro, fortsatte längre in i den lilla staden och kom fram till Marcusplatsen. Förutom att det är en känd plats så var det väl inget märkvärdigt med det. Men vi kollade lite där och rörde oss sen tillbaka. Jag försökte hjälpa ett par engelsmän med att hitta nån liten kyrka men i Venedig fick till och med mitt lokalsinne ge sig.
Det blev ju ett ganska stort antiklimax att vi bara fick tre timmar på oss i Venedig. Men samtidigt får man väl se det som en motivering till att åka tillbaka dit. För trots att jag bara såg en bråkdel av denna unika stad så blev jag imponerad av dess charm. Och när det gäller avdelningen mysiga platser tar den här stan alla rekord.
Men vi fick säga adjö till detta idylliska lilla kärleksnäste och bege oss ut på vägarna igen. Vi hade kommit överens om att vi skulle åka en bit på vägen till Rom. Och när tröttheten smugit sig på alltför mycket så fick det bli en övernattning på ett väghotell i Ferrara. Har väl inget nämnvärt att berätta från det hotellet mer än att det va lite finare än det andra hotell vi sovit på det här dagarna. Men som vanligt ville mina ögon gömma sig bakom sina trygga lock så precis som alltid drog jag täcket intill mig, la huvudet på min kudde och lät kroppen sakta domna bort.
Nästa gång vi hörs av väntar resan till vårt slutmål: ROMA!
To be continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 5 - Bongiorno Italia
Dagens Resa: Monaco-Nice-San Remo
Dagens Bästa: Sommarvädret
Dagens Sämsta: På nåt sätt lite dyrgt att behöva "fastna" en natt i San Remo
Dagens Jobbigaste: Att jag bara va allmänt seg på eftermiddagen och sov i två timmar
Dagens Bild:
Nu verkar jag på nåt sätt fått upp farten och avverkar blogginlägg på samma tid som Flemman avverkar läxböcker. Vi är framme vid min och farsans femte dag bland Europas gömda små skrymslen. Och den börjar precis som gårdagen slutade i Monaco.
Jag minns inte speciellt mycket från den morgonen. Det va säkert så att jag skippade frukosten den här dan också. För en liten baguette, en klibbig croissant och ett glas ljuice gav inte mig någon vidare aptit. Men det är möjligt att jag tryckte i mig det. Det finns en chans i alla fall. Eller risk om man nu vill se det på det sättet.
Men iväg kom vi och nu blev att vända tillbaka igen. I alla fall för en stund för det vi siktade på idag var Nice där vi skulle ta tåget vidare in över italienska gränsen. Så vi susade längs motorvägen och det bästa med allt var att solen sken och värmde upp vår omgivning så pass mycket att långärmade tröjor kunde slängas undan.
Vi nådde fram till vårt mål och nu va det ännu varmare så när vi gick längs strandpromenaden så kände man hur solen stekte på armarna. Nästan så att man kände bonnbrännan komma smygandes. Men istället för att lapa sol nere vid det glittrande medelhavet så rörde vi oss inåt stan för att hitta centralstationen. Det var nämligen dags att göra sig av med vårt lilla mobila rum som vi befunnit oss i dagtid de senaste dagarna.
Att hitta stationen va inte speciellt svårt men sen va det lite knas med vår firma där vi hyrt bilen. De hade tydligen stängt den här dagen och det fungerade ju inte alls för vårt fullspäckade schema. Men som tur va kunde vi lämna bilen där utanför och bara lämna in nyckeln så det löste sig ju det också. Ibland uppstår det problem och då gäller det att man tar det kallt och lugnt försöker hitta en lösning. Att brusa upp sig är bara onödigt.
Däremot började mitt humör tryta lite men det berodde inte på stängda bilfirmor. Jag kände bara att jag inte pallade hetsa runt just då och behövde en liten lugn stund för mig själv. Farsan fick nog känna av lite mitt dåliga humör men sen gick jag och satte mig på trappan utanför station i solen. Farsan tog ett par korta promenade runt kvarteren men jag kände bara för att ligga där och steka lite i solen och bara ta det lugnt helt enkelt.
Men framåt tvåtiden va det dags att göra sig redo för en timmes resa med tåg och på samma gång säga hejdå till Frankrike för den här gången. Min uppfattning av Frankrike var betydligt mer positiv än vad jag hade väntat mig och jag vet att jag kommer återvända till i alla fall Paris nån gång i mitt liv. Det måste jag bara se igen.
14:05 för att vara exakt avgick tåget med slutmål Milano. Vi skulle inte sitta kvar riktigt så länge men längs medelhavet och genom en rad olika tunnlar varav en va stationen i Monaco susade vi och jag fördrev tiden med min körkortsbok och min kudde. Ska väl inte säga att det va så jättemycket som hände under den timmen men jag måste ändå flika in att jag gillar att åka tåg. Jag vet inte varför egentligen. Skulle inte banga på en tågluffning genom Europa. Men som allt annat kostar ju det så vi får se hur det blir med den saken.
I San Remo hoppade vi av och även den stationen låg inne i en tunnel. Vi möttes sedan av en otroligt lång gångväg innan man kom ut i solskenet. Tror det va 5-6 långa raka rulltrappor (som dessutom gick låååångsamt) som skulle bära oss fram till San Remo stad.
Men vi tog oss igenom det också och farsan fixade till sig en taxi som skulle ta oss till ett hotell centralt. Först när vi blivit avsläppta och fått tag i en karta förstod vi att vi lika gärna kunnat gå från station. Men samtidigt så behövde vi nu inte jaga hotell.
Som vanligt blev det att vi stuvade in sakerna på rummet och drog ner på stan. Den här gången hade vi ganska gott om tid så vi började med att leta upp ett ställe att äta på och hittade ett litet ställe vid vattnet. Det blåste en hel del men ändå så kunde man sitta där utan att frysa det minsta.
Jag beställde in en god pizza och farsan nöjde sig med lite tortellini. Och i Italien fungerar ju pasta som en förrätt så mycket va det inte på hans tallrik. Men det dög nog åt honom för så som jag uppfattade saken så uppskattade han i alla fall smaken. Ska tillägga att smaken på min Pizza inte heller va dum. Dom vet vad dom gör här nere.
Men efter maten fick jag en riktig dipp och kände att jag verkligen inte orkade göra nåt så jag sa till farsan att jag ville stanna på rummet ett tag. Så han drog iväg själv på en promenad medan jag somnade in i den sköna sängen. Vet egentligen inte varför jag blev så där seg men den bästa förklaringen till det är nog att vi alla dagar hamnat i städer som jag velat se och därför inte haft tid och ta det lungt.
Till den listan hade jag inte lagt till San Remo så det va faktiskt lite drygt att vi var tvugna att stanna där över natten tills vi kunde hämta ut vår nya bil nästa morgon. Men jag får väl se det som positivt att jag fick ta det lugnt en stund och samla krafter. Och eftersom vi hade så god tid på oss så hann jag med en tur på stan lite senare ändå.
Mitt intryck av San Remo är väl att det är som vilken medelhavsort som helst. En stad som säkert kan vara mysig men som för mig hamnar i skymundan på en sån här resa. Kommer inte ihåg så där jättemycket intressant från den stan mer än att de fanns en fontän där stadens namn fanns med som utsmyckning.
Vi avslutade kvällen på en liten bar där jag tog mig en drink. Öl är visserligen riktigt gott men nån gång måste man ju variera sig lite. Så vi satt där och snackade en stund innan vi stilla vandrade tillbaka till hotellet. Inte alls oväntat hade jag lite svårare att somna denna kväll eftersom jag sovit tidigare på dan. Istället låg jag och tänkte på en hel del saker, om livet i allmänhet. Men till slut orkade inte ens jag med tanken på huruvida korpiaden skulle bli av eller inte. Så jag vände på mig och slumrade in, för första gången sen mitt födelseår, på italienskt territorium.
Frankrike avklarat, Italien här kommer vi. Men mer om det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 4 - Trippin of to Monaco
Dagens Resa: Marseille-Toulon-S:t Tropez-Cannes-Monaco
Dagens Bästa: Monacos läge. Fett fint!
Dagens Sämsta: Redan här började skivorna bli uttjatade
Dagens Jobbigaste: Den sega och otroligt onödiga bilkön i Monaco
Dagens Bild:
Jag har nu ett ganska kort hål i skolan. Har Psykologiprov om en halvtimme men jag känner att jag kan tillräckligt mycket för att kunna skriva det så jag tar tag i bloggen istället. Tror inte dag 4 har så otroligt mycket att komma med att jag inte ska hinna med det på en halvtimme.
Att jag dag fyra vaknade på ett sunkigt hotell downtown Marseille vet ni alla redan om och om jag inte minns helt galet fel så hoppade jag frukosten denna morgon. Istället låg jag kvar och sussade en stund medan farsan tog sig en morgonpromenad. Men sen kom även jag på fötter och vi checkade ut.
Idag planerade vi en resa längs den franska sydkusten och vi hade väl inte riktigt kommit fram till vart vi skulle spendera följande natt. Men till en början med gällde det att hitta ut från Marseille som inte va det lättaste eftersom varenda liten gata ska va enkleriktad, och dessutom åt fel håll. Men till slut kom vi i alla fall in på rätt väg.
Och på just denna väg i utkanten av stan låg Olympique Marseille stora hemmaarena "Stade Velodrome" som vi tyckte kunde få sig ett besök. Så efter en tur i deras stora butik där vi handlade en halsduk som ett litet minne så gick vi ett par varv och beskådade denna skådeplats för världens bästa underhållning. Måste säga att den var riktigt najjs. Klackläktaren va i mina ögon precis som en klackläktare ska va. Enda felet var väl i så fall att det inte fanns något tak. Men renodlad ståplatsläktare på kortsidan. Det är fan så det ska va. Dessutom gillar jag att läktarna är byggda ungefär som östra är på Söderstadion. Skillnaden är väl att här ser inte läktaren halvfärdig ut.
Det blev lite kort på arenan men sen rörde vi oss vidare. Efter att ha tankat bilen i Toulon (Skönt, ännu en stad på listan där jag varit) så styrde vi in på en liten slingrig väg längs bergen och medelhavet. Dagens väder va lite mulet men för den sakens skulle inte speciellt kallt.
Längs vägen dundrade vi igenom ett antal små bergsliga byar som dom flesta va rätt identiska. Men det gjorde ju inte att dom såg tråkiga ut och oftast va utsikten från staden magnifik. Och vägarna va ju allt annat än tråkiga att åka på. Det va till och med så att jag fick ta över ratten en stund. Härlig känlsa att få styra vår lilla Citroen längs Alpernas välresta ryggar.
Vi kom framåt lunchtid fram till en sommarmetropol och en fransk sydkustpärla, S:t Tropez. Men efter ett varv i staden konstaterade vi att den va rätt död vid den här tiden på året. Men nu har jag ju även vart där så bara det är ju en upplevelse. Och i brist på bättre blev det några hamburgare även den här dagen. Och de va inte de sista heller på vår resa måste jag erkänna.
Men vi hade inte tid att stanna längre där utan fortsatte vår resa österut. Vi susade igenom Cannes utan att se speciellt mycket mer än en fin avbildning av Marilyn Monroe på en husbyggnad. Och Nice visste vi ju att vi skulle komma tillbaka till dan efter så istället styrde vi bilen ner till Monaco. Och efter ett antal tunnlar så vilade Monacos fasader vid våra fötter och vi tog oss ner etapp efter etapp. Den mest fantastiska med den här stan är att den liksom klättar upp för berget mend en mängd olika nivåer. Och vägarna går lite hur som helst med tunnlar och broar. Riktigt häftigt måste jag säga. Efter att vi irrat runt ett bra jävla tag i jakten på hotell och parkering där vi helt i onödan fick sitta i en timmes seg bilkö så fick vi tag i ett litet hotell på nån liten bakgata. Inte helt fel faktiskt.
Måste bara flika in här att jag fick ta ett långt avbrott för ett psykolgiprov, Ett par fiskpanetter, Ett par omgångar på Mindjolt och en seg engelskalektion. Men nu är jag på g igen.
Vi lämnade väskorna på rummet och började utforska Monaco. Men eftersom vi redan sett en hel del av stan från bilen så drog vi bara ner i hamnen. Något tivoli hade slagits upp där och det förstörde väl lite känslan på nåt sätt men det är inget man hakar upp sig på. Vi tog ett varv i hamnen och jag tyckte i alla fall att det va häftigt. Bara det att få va i ett land där inte många varit är ju rätt najjs.
Sen blev det som vanligt att vi handlade hem lite gott till rummet där vi kopplade av en stund. Jag försökte sedan jobba igenom lite sidor i Körkortsboken md blandat resultat. Och lika lätt som alltid va det att somna. Imorgon väntade ännu ett land. Mer om det, jag självklart får ni det. Men det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Bland utklassningar och sega nattbussar
Veckans Happening: Bajen - Kiel
Veckans Bästa: 16-0 mot Volvo Truckers, Kungligt Snappers
Veckans Sämsta: Problemet med Ella. Blir bara så trött på saker och ting
Veckans Jobbigaste: Som vanligt den förbannade sömnen. Jag kan inte få mig själv att sova.
Veckans Citat: "Jag vet inget om vilken jävla intervju" - Usman Qureshi 8/11-07
Veckans Film: Simpsons - The Movie
Veckans Låt: Jag vet du vill ha mig - Kobojsarna
Nu sitter man här igen och ska skriva ett veckoinlägg. Jag väntar också på att vattnet ska koka upp så jag kan få mina nudlar. Lite energi måste man ha om man ska orka igenom natten. För natten kommer bli lång. Ska skriva klart detta inlägg och dessutom plugga Psykologi. Jag förstår att ni tycker att jag prioriterar lite konstigt men bloggen är helig för mig och dessutom pallar jag inte skjuta upp det här inlägget mer för jag har ju en hel del dagar från resan kvar att redovisa.
Nudlarna är nu nere i vattnet och jag tänkte inleda med den lilla handbollstillställningen på Hovet i torsdags. Bajen mötte regerande Champions League-mästarna Kiel och Hovet var utsålt. Givetvis hade jag och herr Kihlman skaffat biljetter medan herr Flemström inte lyckats få huvet ur matteboken föränn det var försent. Men vi beklagade oss inte över det utan åkte in till Hovet och jag var grymt taggad måste jag säga. Tror det hade mycket med att jag missade GAIS-matchen.
Samtidigt som jag hugger in på mina nudlar kan jag berätta att vi innan matchen drog till Kungshallen där jag tryckte i mig en tallrik kycklingfiléer med pommes och tzatziki som tillbehör. Måste säga att det va sjukt gott den här gången. Vet inte om det bara va för jag va hungrig men jag slukade portionen rätt så snabbt. Hade Flemström varit med hade han säkert inte ens hunnit dela en kycklingbit på samma tid.
Men nog om hans tempo vid matbordet, vi rörde oss ut mot Hovet och slog oss ner på klackläktaren ungefär en halvtimme innan match. När vi sedan reste oss va det för att sjunga Kenta. Det skumma va att dom körde den 10 min innan match. Men vi fick i alla fall skråla ut våra känslor och en stund senare äntrade vår grönvita hjältar planen. Jag tänker inte kommentera tifot. Låt mig bara säga att det va ett Bajen-tifo med allt va det innebär.
Sen drog en sjuhelvetes handbollsmatch igång. Hade man varit journalist hade man inte hunnit sitta ner och anteckna nåt för det hände saker och ting hela matchen. Det va ett skyhögt tempo och det susade in bollar åt båda hållen. Det mest fantastiska var att Bajen dessutom ledde i halvtid. Helt makalöst.
I den andra så orkade Bajen tyvärr inte stå emot fullt ut men 36-40 mot världens kanske bästa lag är fan inte fy skam. Stämningen däremot lämnade en del att önska. Det va helt okej mycket tack vare hovets akustik. Finns det någon tätare arena i Sverige? Men det vimlade av turister och "barnvagnar" i klacken så det drog ner på stämningen. Men jag pallar inte sitta och spy galla över dom, men dom borde ju fatta att dom pissar lika mycket på det Bajen är som folk som kastar ölmuggar.
Men ändå kul med en handbollsmatch i höstmörkret. Tror nog att det blir Montpellier-matchen också. Måste ju va där och heja fram våra hjältar till slutspel.
Nu över till nåt lite annorlunda och det en utklassning som hette duga. Snappers tog idag mot Volvo Truckers i Helenelundshallen och pulveriserade dessa med hela 16-0. Helt makalöst. Om vi fick ihop det rätt så smällde Tobbe in 5 bollar, Linus mäktade med tre samtidigt som jag själv, Mini och Sebbe fick göra 2. Slutligen va det bara Fröberg och vår lilla Phlammer som gjorde varsitt. Underbart roligt att få ha lite lekstuga.
I fredagens vinterkyla drog jag mig söderut och hälsade på i Töjnans dunkla kvarter. Jag hade inget bättre för mig så jag satte mig på tåget till Sollentuna där Sebbe kom och hämtade mig. I bagaget hade han även Tobbe och Flemman och vi rörde oss ut mot Töjnan. Måste även säga att det va fett kul att åka med Sebbe. Vart ju inte lite taggad på att fixa det där kortet nu. Får fan se till att boka teorin nu bara så ska vi nog lösa det där.
Sebbe dissade oss sen för att han var tvungen att plugga men vi klarade oss nog ganska bra ändå. Först blev det en pizza på Rosabella som va riktigt god och sen fortsatte vi kvällen på Tobbes vind. Där kollade vi först på Fredag hela veckan och sen kollade vi igenom skolkatalogen och kommenterade alla vi kände igen. Måste säga att det går oväntat många på min filosofi. Helt sjukt.
Vi drog sen igång Rush Hour 3 men jag kände att det började räcka för mig så jag drog mig ut i den snöiga natten och vandrade ensam tillbaks till stationen för att ta nattbussen hem. På vägen till Tobbe stötte jag på mackan på tåget som skulle nånstans i stan. Det sjuka var att under kvällen hade hamnat i Sollentuna och nu av en slump klev på samma buss som jag. Det kändes fan lite skumt måste jag säga. Men samtidigt bangar man ju inte på lite sällskap. Vi satt och snackade om lite allt möjligt. För det går ju inte fort att åka 598:an till Väsby. Tar ju typ 40 min från Sollentuna och hem. Tåget tar 12. Men det är som vanligt smällar man får ta.
Annars har det väl inte hänt några stora grejer den här veckan. Har väl sysselsatt mig själv med lite pluggande och lite serier. Har väl också försökt hinna ikapp verkligheten efter min lilla trip genom Europa. Bara det har tagit tid ska jag säga. Sen har jag väl pratat med en hel del folk. Kul måste jag säga att min kära syster skaffat MSN. Kan man ju få prata lite oftare med henne också.
Men sen så är det ju det här med Ella. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara saken. Men jag har snackat en hel del med henne den senaste tiden och jag började gilla henn riktigt mycket. Som en vän och en tjej jag faktiskt kunde snacka med ordentligt. Och sen av nån anledning så frå jag inte längre prata med henne för hennes pojkvän. Jag blir bara så irriterad för så som jag uppfattar det så vill hon fortfarande ha kontakt med mig men vill inte förstöra nåt mellan henne och pojkvännen. Och det förstår jag om hon älskar honom. Men jag förstår inte hur han kan bestämma vem hon får prata med och inte. Men samtidigt så är det väl deras sak. Men jag kan inte säga annat att det är tråkigt att typ få ge upp en vänskap för en sån sak. Men känns ju lite som story of my life numera.
Men nu orkar jag inte komma in på nåt deppigt spår här. Jag ska istället ta tag i mitt lilla pluggandet till Psykolgin imorn. VI får helt enkelt se hur det går. Och jag återkommer väl om en vecka som vanligt men en hel del nytt hoppas jag. Vi hörs då. Fast okej, en sak till. Nudlarna var underbara!
PEACE!
Eurotrip, dag 3 - Going South
Dagens Resa: Paris-Lyon-Marseille
Dagens Bästa: Ölen på en pub i Marseille. Avkoppling
Dagens Sämsta: Pastan utanför Lyon, Mår illa bara av tanken
Dagens Jobbigaste: 70 mil på motorväg blir lite segt, även om det gick ganska bra.
Dagens Bild:
Hej igen. Fortsättningen på Europaäventyret kommer här och jag är framme vid dag tre och jag måste säga att det här inte va en av det mest händelserika dagarna. Så för alla er som gillar korta inlägg kan dra på smilbanden för om jag lyckas få det här inlägget att bli långt då är det fan en bedrift.
Det risiga vädret från gårdagen var som totalt bortblåst för idag sken solen över Paris. Lite typiskt när vi idag skulle lämna denna metropol och styra bilen söderut. Men vi fick oss en skön bilfärd genom stan och fick se lite idag också.
Jag som skötte kartan styrde oss mot den stora rondellen runt triumfbågen för att jag tyckte det skulle va ballt att åka där. Och visst va det lite kul men det va mest för att det va totalt kaos bland alla bilar. Åtta filer och inte några regler alls verkar det som för folk körde typ när dom kände för det. Men jag roade mig genom att ta en film på hela varvet. Och sen svängde vi ner för Chams-Elysées ner till Obelisken på Place de la Concorde, över floden och ut ur Paris södervägen.
Sen väntade ett par timmar plöjandes motorväg. Farsan hade som vanligt mixat ihop lite skivor och som vanligt innehåller dom de mest sjuka låtar blandat med gammalt och nytt. Bara att sitta och lyssna igenom dessa skivor gjorde att 30 mil på franska motorvägar kändes som ingenting.
Vi nådde då till Lyon som vi hade sagt skulle bli vårt matstopp för dagen, men det var nästan bara drygt att åka in där för dels va det en massa köer och när vi väl kom in så hittade vi inget bra ställe att stanna på. Så vi tog ett varv och kollade lite och bestämde oss sen för att köra vidare.
Istället stannade vi på nån vägkrog precis söder om Lyon där vi ställde in varsin pasta. Men jag måste säga att det va väldigt långt ifrån det godaste jag ätit. Mådde illa efteråt och jag fick inte ens i mig alltihop. Vet inte riktigt va det va som gjorde det men äckligt va det i alla fall. Inte va den varm heller.
Men mat är inte det viktigaste för mig så jag överlevde även det där och färden fortsatte. Det va nu drygt 30 mil till Marseille och nu började det bli lite segt att åka bil. Jag tog då fram kudden och tog korta små tupplurer. Kollade väl upp ibland och undrade vi var vi var när vi susade genom höstens Frankrike.
När vi nådde Marseille hade mörkret fallit på och vi försökte leta upp en turistinformation vilket inte va det lättaste bland all trafik och enkelriktiade infarter. Men till slut så fick vi ner bilen i ett garage och hittade det vi skulle. Där fick vi också tag i ett hotell som bara låg någon gata upp så det va ju skönt. Nu va hotellet inte alls speciellt fint och det va ganska sunkigt om jag får säga det själv. Det stank rök på rummet och utsikten va typ ett svart hus en halvmeter bort. Men vad ska man göra. Jag va bara glad att vi kunde sova nånstans så jag brydde mig inte om det så mycket.
Det positivt med hotellet va däremot att det fanns en dator nere i lobbyn och jag passade ju självklart på att gå in och kolla lite. Problemet var väl det franska tangentbordet som bara va allmänt skumt. Varför ska man behöva hålla in shift för att skriva en punkt. Det är ju bara jobbigt.
Men jag fick i alla fall se Charlies hattrick och Castros pärla mot GAIS. Och jag fick uppdatera mig lite om vad som händer i världen. Däremot blev jag besviken på att ingen rolig människa va inne på MSN. Fan en tisdagskväll vid typ 8 borde fler va inne. Men det är väl smällar man får ta helt enkelt.
Sen blev det en tur ner på stan där första stopp blev Donken för jag behövde få mig lite "riktig" mat i magen. Fyra hamburgare senare va jag på G igen och vi tog en tur nere i hamnen. Vi hittade en liten Pub där vi tog in ett tag och kopplade av med varsin bira. Riktigt skönt. Det va även den lite småroliga matchen mellan United och Middlesbrough på en storbildskärm så det va ju inte helt fel.
Sen upptäckte vi att även Marseille hade tunnelbana. Bangar inte. Så vi tog tuben ett par stationer bara för att lägga till ännu en stad där jag färdats under jord. Förutom Marseille och Paris har det även blvit i Sthlm, Athen, London och Oslo. Väntar fortfarande på tunnelbana i Helsingborg.
Vi tog till slut en promenad ovan jord och la till Marseille på listan över mysiga små städer. Men sen blev klockan lite för mycket för att vi skulle palla knalla vidare. Så tillbaks till hotellet där det blev lite avkoppling. Vi kollade dagens bilder och jag plöjde igenom några sidor i Körkortsboken.
Men precis som vanligt somnade jag gott och ett par timmar senare vaknade jag till ljudet av den fjärde dagens äventyr. Mer om det i nästa inlägg.
To be continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 2 - Doin' Paris
Dagens Resa: Bestod av ett par turer i tunnlarna under Paris
Dagens Bästa: Eiffeltornet, En upplevelse
Dagens Sämsta: Det risiga vädret
Dagens Jobbigaste: Benen värkte rätt rejält framåt kvällen
Dagens Bild:
Så där ja. Nu fortsätter min lilla redovisning av min och min kära fars Europaäventyr. Dag två inleddes med att jag vaknade upp fick höra regnet smiska mot fönstret. Det va väl inte direkt det jag hade hoppats på nu när jag visste att vi idag skulle försöka se så mycket som möjligt av Paris alla små och stora smultronställen. Men samtidigt vägrade jag låta lite vattendroppar stoppa mig den här dagen.
Och eftersom regn har den förmågan att så småningom avta så började vi med nåt som är under tak och innanför väggar. Vi behövde inte tänka efter länge innan vi beslöt oss för att Louvren skulle bli vår första anhalt denna dag. Så vi köpte oss varsitt dagskort till tunnelbanan (vi tänkte att det kunde vara nödvändigt en sån här dag) och åkte till Louvren. Väl utanför den väldiga glaspyramiden så va det nästan alls ingen kö och det va ju skönt för oss så vi slapp stå ute i regnet. Men väl inne och en trappa ner så va det desto fler människor som tänkt samma sak som oss. Att museum är bra vid regnväder. Här va det långa köer till biljettkassorna men när vi ställt oss i en av dom så gick det ganska fort. Att besökarna till 75% kom från den asiastiska delen av vår planet va väl inte speciellt förvånande. Däremot visade det sig att personer under 18 år gick in gratis så jag bestämde mig helt plöstligt för att falla tillbaka till den trevliga tiden då man var liten och nyfiken.
Både jag och farsan hade konstaterat att se alla föremål på Louvren är näst intill omöjligt. Så vi behövde alltså välja bort lite saker som vi tyckte att vi klarade oss utan. Direkt föll två våningar bort med en massa skulpturer. Det kändes som att tavlorna var det man var här för.
Så vi styrde kosan mot den avdelningen som kallades Denon och det mest för att Grande Galerie låg i den här delen av palatset. Och redan när vi klev upp för den första trappan så häpnade jag över hur häftigt själva muséet var. Och då menar jag inte bara tavlorna och det utan också själva arkitekturen. Fett fint.
På vägen till de mest sevärda tavlorna så fick jag syn på en rätt häftig sak och det får den "lilla" pokalen som får stå som modell på dagens bild. Säga vad man vill om silvret i midsommarklenoden, Men är det inte sånna här pokaler vi ska vinna. Jag hade i alla fall inte bangat.
Men nog om den saken. Vi nådde Grande Galerie som bara det är häftigt. En lång korridor med högt i tak och mängder med tavlor. Det fanns även en hel del folk här så det tog lite tid att ta sig fram men det gjorde inte så mycket. Det satt en del människor med stafli och penslar och målade av tavlorna och en del va faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv.
I mitten av den långa korridoren och in i ett litet sidorum hängde sen den tavlan som alla som besöker Louvren är här för att se, Mona Lisa. Det stog på skyltar runt hela muséet att det var förbjudet att fota den tavlan men när vi svängde in i det rummet så blixtrade det mer än under värsta åskvädret. Kändes nästan lite Gothia Cup 2003. Ni som var där vet vad jag menar.
Jag har hört att Mona Lisa ska va lite av en besvikelse och jag kan inte påstå att jag tyckte nåt annat när jag va där. Jag undrar fan varför just den här tavlan blivit så otroligt känd. Det finns ju tusentals mycket mycket finare tavlor. Liten är den också. Inte ens en meter hög och högst en halvmeter bred. Och inte blev det bättre av att man inte fick gå närmare än kanske fem meter ifrån så det va ingen noga granskning av det mystiska leendet man kunde göra där inte. Men nu har jag i alla fall sett den där tavlan så då behöver jag inte göra det längre.
Vår vandring bland alla salar fortsatte och vi såg sjukt många fina tavlor och jag fattar fan inte hur folk kan konsten att rita så snyggt. En del ser ju nästan ut att vara foton liksom. Och på en del ställen fanns det misnt lika fina skulpturer och arkiktekturen var fortfarnade lika slående.
Vi stormade igenom en stor del av muséet och fick även se verk som Den sista måltiden och Maddonnan på berget eller va den nu heter. Det är ju alltid kul att gå lite i Da Vinci-kodens fotspår. Men efter fyra timmars vandring längs det ändlösa korridorerna på detta palats till museum så kände vi att det räckte. Så vi tackade Mona Lisa för hennes gästfrihet och rörde oss ner till pyramiden igen. Och nu var köerna inte att leka med så vi va nöjda med att vi kom dit tidigt.
Man blir rätt trött i benen av att gå runt så mycket så nästa planering blev mat. Eftersom vi inte ville spilla alltför mycket tid på att äta mat (Shit flemman hade ju inte ens hunnit se halva Paris) så fick det bli snabbmat. Och då kunde vi ju lika gärna dra till Champs Elysées och äta på den "vita" donken. Kallar den så eftersom alla neonskyltar på den gatan måste va vita. Inte ens klassiska donken får ha sitt gula M att skylta med.
En Big Mac senare var vi på fötterna igen och jag röstade för att åka ut till La Defénse som ligger i utkanten av Paris. Hela den där stan är uppbyggt av gamla fina hus och känns lite ruffigt. Men i La Defénse som är ett slags affärsdel av stan avlöser skyskraporna varandra och mitt i allt står "Grande Arce" som är en slags modern triumbåge som kan skryta med över en topp som mäter över hundra meter över havsytan. Mitt under bågen går det glashissar upp till toppen och givetvis åkte vi upp. Måste säga att det va lite smått obehagligt. Men upp kom vi och där fanns det ett litet museum på gamla datorer. Varför vet jag inte men så va det i alla fall. Och även en utsiktplats med fin utsikt över stan. Men en liten dimma hade dragit in över stan så vidare långt såg man inte. Men oavsett så va det kul att se ut över Paris, Annat det än att se ut över Väsby station från blåa bron.
Tiden tickade vidare och om vi skulle hinna med vår lilla huvudattraktion så va det hög tid att börja röra sig ditåt. Så nåt slags pendeltåg fick bära oss tillbaka till Champs Elysées där vi precis som kvällen innan tog Metro 6 med riktning söderut. Den här gången gick vi av vid Trocadero, traskade ner mellan husen, förbi fontänen, över floden och nådde Eiffeltornet samtidigt som regnet fortsatte dugga ner från ovan.
Eftersom dimman lagt sig som ett lock över stan så var köerna inte speciellt långa. Det gillade jag för huvudsaken för mig va att få åka till toppen. Att sen utsikten inte va den bästa tar jag gärna. Nu har jag i alla fall varit högst upp i den väldiga stålkonstruktionen. Fick även reda på att det va 1514 kilometer till Stockholm så det kanske var dagens roliga fakta.
Halvägs ner i tornet separerade jag för en kort stund med min far för att ta trapporna ner. Mest för att jag ville veta hur lång tid det skulle ta. Och mina föraningar stämde när marken aldrig tycktes närma sig. Så jag underhöll mig själv där jag spelade in en liten film på min väg neråt. Det blir ju inte roligare än vad man gör det till liksom.
Min kära far stod och väntade på mig vid det södra benet och vi tyckte att vi behövde en paus från vår lilla sightseeingtur så det fick bli Metron tillbaks till hotellet och där värmde jag mig i duschen ett tag. Blev väl någon timme i lungt tempo också när mörkret återigen smög sig på.
Sen bar det av ut på stan igen för att avverka det sista. Vid bodde i stadsdelen Montmartre så vi befann oss ganska nära Sacre Cour som enligt min mor va värt ett besök. Och hon hade ju såklart rätt. Men själva kyrkan som i och för sig va rätt maffig va väl inte det som va det bästa. Utan utsikten härifrån va det man gärna tänker på om den här platsen. Nu när det blivit mörkt fick man se alla tusentals lampor som sken över stan. Ganska häftigt det också.
Men kvällen fortsatte på Metron till city igen och där spanade vi in Notre Dame. Klassisk plats för mig som älskade den lilla Disneyfilmen om Quasimodo när jag va liten. Fint upplyst va den också. Men hungern spred sig genom magen igen så jag letade upp Subway där jag fick i mig en väldigt god macka om jag får säga det själv.
Vi gick runt lite på en del smågator men kände att vi började bli lite mätta på den här stan. Så vi handlade hem lite gott och gled sen tillbaka till rummet. Efter att ha gått igenom dagens 200 bilder med en god öl som sällskap så blev det läggdags och jag somnade om möjligt ännu skönare idag.
Ny äventyr väntar när vi styr bilen söderut mot nya mål. Men mer om det i nästa inlägg.
To Be Continued...
PEACE!
Eurotrip, dag 1 - Äventyret börjar
En lång och intensiv vecka är till ända och jag måste ju rapportera om den till alla er därute. Eftersom det hänt så sjukt mycket under den här resan så blir det uppdelat i 9 olika delar. En för varje dag liksom. Så istället för ett otroligt långt veckoinlägg som blir klart om en månad så skriver jag om en dag i taget så får ni läsa det efter hand. Hoppas det blir bra för er.
Dagens Lista!
Dagens Resa: Väsby-Stockholm-Nyköping-Paris
Dagens Bästa: Att nu bär det av!
Dagens Sämsta: Fick inte ha kudden på planet, eftersom jag satt vid nödutgång!
Dagens Jobbigaste: Inte alltför utvilad där på morgonkvisten, Men det får man ju ta
Dagens Bild:
Det va en kylig oktobermorgon då allting började. Egentligen skulle ju det här va dagen då man tackade av sina grönvita hjältar för ännu en säsong. Men min far och jag hade planerat in ett litet äventyr och Bajenmatchen fick utgå. Så här i efterhand måste jag säga att det va lite synd att jag missade matchen med Davies hattrick, Castros pärla, idoten med smällaren och sulorna i vädret. Men sånt händer och mitt äventyr i Europas många hörn är minst lika minnesvärt.
När jag lämnade er senast så var klockan ganska mycket. Jag fick inte speciellt lång sömn den natten och kände mig långt ifrån utvilad när farsan kom in och väckte mig vid sjusnåret. Bara det att behöva gå upp sju på en söndag borde va förbjudet. Men ska man ut och resa så är det en smäll man gärna tar. Så vi gled ner mot vår station och sa farväl för ett tag till trygga Väsby och satte oss på pendeln söderut. Vid centralen styrde vi våra steg mot Cityterminalen och flygbussen till Skavsta. Väl på den bussen så somnade jag in ganska snabbt och jag måste säga att det bästa jag packade ner inför resan va min underbara kudde. Med den fanns det inga svårigheter att somna där jag ville.
Hittills gick allt bra och det gick snabbt och smidigt även vid incheckningen på den otroligt stora flygplatsen utanför Nyköping. Förstår att Martin häpnade när han var här för nån månad sen. Men väntetid får man alltid räkna med på flygplatser men den tiden fördrev vi med lite frukost. Jag själv fick tag i nån macka som va ganska hård. Och mina läppar va vid den tiden inte så välmående så det sved lite när man försökte få tänderna runt hela mackan. Men den satt fint och gav mig nog energi för att få benen att röra sig mot gaten. Det blev inget handlande på TaxFree och det berodde nog mest på att jag inte orkade.
Och det va ju skönt att jag var trött för då kunde ju flygresan gå riktigt snabbt eftersom jag kunde låta tiden rinna iväg i drömmarnas värld. Men när vi klivit på Ryanairs flight till Paris så visade det sig att vi hamnat vid en nödutgång. Det ska tilläggas att hur noga jag än kollade så såg jag ingen tillstymmelse till utgång i närheten av min fönsterplats men tydligen så va det det. Så inget handbagage för mig inte och det betydde ju även att kudden hamnade undangömt på bagagehyllan.
Men som jag minns det så klarade vi av resan galant ändå. Tror att jag somnade in en stund men oavsett så var vi en stund senare på fransk mark när vi klev ur vår stålfågel på Beavuaix Airport. Det va ingen flygplats man kan skryta om heller men då gick det fortare att få väskorna så det gjorde ju ingenting. Vi gick istället ut och letade upp biluthyrningen där vi skulle hämta ut vårt lilla färdmedel de närmaste dagarna. Farsan slog sig ner bakom ratten och vi rullade med all säkerhet mot Paris. Men det blev faktiskt åt helt fel håll först innan jag fått ordning på lokalsinnet (det som min kära far verkar sakna helt och hållet) och hittat rätt väg. Men sen rullade det på bra och när vi passerade väldiga Stade de France så visste vi att vi kommit till rätt stad. Sen började ett intensivt arbete när jag försökte lokalisera vårat hotel och bilvägen dit. Men jag klarade av det utan större problem och efter att vi parkerat bilen vid Gare du Nord så strosade vi ner några kvarter och hittade vårat hotell precis bredvid en gammal kyrka som också va vår utsikt från det mysiga lilla rummet.
Men där hade vi inte tid eller lust att stanna en längre tid. Vår nyfikenhet på vad den här stan hade att erbjuda tog oss ut på en lång promenad som skulle sluta många timmar senare. Men det första vi behövde få överstökat va att stille hungern. Men självklart är det alltid svårast att hitta ett lämpligt ställe att äta på när man som mest vill hitta det. Men vi nådde efter en stunds vandrande fram till Seines rinnande vatten och skymmningen hade börjat lägga sig över Paris. Och då hittade vi ett mysigt ställe inte alls långtifrån Notre Dame. Där blev det en pizza som för mig va en av det godaste jag ätit under mitt drygt 18-åriga liv. Och efter det så hade jag nog med energi för att slippa tänka på matfrågan nåt mer den kvällen.
Så vår promenad fortsatte längs floden och det första vi fick syn på var Louvrens väldiga palats. Så vi gick in till den stora gården med den ytterst fina glaspyramiden. Måste säga att det va rätt vackert där. Det var också här som vi tog den kanske bästa bilden på hela resan när vi ställde kameran på en staty och tog med självutlösning. Med den nya kameran blir det sjukt fina bilder på kvällen och nu när det stod helt still blev resultatet magnifikt.
Men vår kvällspromenad var inte över än så vi fortsatte och kom så småningom till foten av Champs Elysées, dvs. Place de la Concorde. Sen bestämde vi oss för att styra stegen hela vägen upp för denna paradgata tills vi såg Triumfbågen torna upp sig framför oss. Att gå längs Champs Elysées är en lite bättre känsla än att gå längs Trädgårdsvägen i Väsby måste jag säga. Och när vi nådde hela vägen upp och fick se triumfbågen så såg vi ju att det monumentet inte heller va så pjåkigt.
Men efter dessa små upplevelser tog började orken tryta i benen. Så vi tog oss under jord och satte oss på tuben. Eller Metro som det heter i det här landet. Och den första station vi åkte förbi hette lustigt nog "Kléber". Fan är snubben så stor så att han har en egen tunnelbanestation uppkallad efter sig. I Paris dessutom. Helt makalöst!
Skämt åsido, vårt mål var Eiffeltornet och när vi kom fram så glittrade det vackert och fast att jag visste att det var en väldig byggnad så häpnades jag rätt ordentligt när vi närmade oss. Vilken konstruktion. Helt otroligt. Och nu på natten när det var upplyst va det bara så otroligt vackert. Jag låg på en bänk under hela tornet och bara tittade i säkert en kvart. Och det är ju verkligen inte litet asså. Säkert 60-70 meter mellan benen bara.
Men klockan tickade iväg och vi hade ju trots allt en hel dag till att se Paris på. Så vi tog tunnelbanan tillbaks till hotellet där vi varvade ner en stund. Och sen somnade jag in gott efter den första dagen av detta minnesvärda äventyr.
To Be Continued...
PEACE!