Jerre

Veckans Lista!

Veckans Happening: NT-festen helt jävla klart!
Veckans Bästa: Fullt Ös!
Veckans Sämsta: Vi har fan blivit värsta tjejgänget. Varför?
Veckans Jobbigaste: Baksmälla och nervositet inför teoriprovet är inte vidare bra, jag lovar!
Veckans Citat: "Men han sa inte nej heller!"- Usman Qureshi 14/12-07
Veckans Film: Bee Movie
Veckans Låt: Hitchin' A Ride - Green Day

Jag sitter här en kall lördagskväll och myser lite med en filt omkring mig medans skön musik strömmar från högtalarna. Har bunkrat upp med cola och chips för att genomlida kvällen på ett väldigt lungt vis. Har nämligen varit runt och farit 24/7 den här veckan och behöver en chillkväll för mig själv vilket ibland inte alls sitter fel. Och när man sitter för sig själv såhär så är det så otroligt skönt att skriva blogg så jag uppdaterar med veckans galna upplevelser. Jag kan verkligen säga att det varit en galen vecka utan att överdriva. Men också en av de roligaste veckorna på året.

Men först lite allvar. Det har gått och blivit lite kaos mellan oss grabbar nu och jag tycker det är skittråkigt. Jag har väl inte direkt fattat föränn nu att det börjat spåra ur totalt för att vi håller på som vi gör. Jag vet att jag säkert själv varit en del av det hela och jag önskar i så fall att jag kunnat gjort det annorlunda. Asså det är svårt att förklara vad allt handlar om men jag känner bara att det är svårt att veta vad man har alla nuförtiden. Och så ska det väl ändå inte vara? Och ibland fattar jag inte hur vi ska hitta tillbaka till den där gemenskapen som nästan försvunnit helt nu. Alla håller på och dissar varandra och driver med varandra så man inte vågar lita på nån längre. Grejen är att allt gått till en överdrift som inte ens är lite kul längre. Och jag hoppas vi kan lösa det grabbar för ni är fan de skönaste polarna man kan ha och nu när det är ett halvår av gymnasiet behöver jag er mer än nånsin. Så från och med nu ska i alla fall jag sluta bete mig som en kärring och lägga av med allt skitsnack och annat sånt vi håller på med. Jag hoppas ni andra också kan tänka på det. För jag vill kunna va mig själv med mina polare och självklart vill jag att andra ska kunna vara det med mig också.

Men jag orkar inte gräva ner mig mer i det där nu. Jag vill snacka med er om det ordentligt och inte bara spy galla på bloggen. Men jag kunde inte utesluta det helt för jag har tänkt som fan på det hela dan. Men om man bara skriver om det negativa så blir man bara deprimerad på riktigt så nu släpper jag det där för ett tag och koncentrerar mig på det roliga som hänt under veckan. Och för att ni ska slippa läsa fem stycken om hur svårt det är att veta var man ska börja så drar jag igång min redogörelse från onsdagen och framåt där jag va igång nästan hela tiden.

Onsdagen var en dag som vilken annan som helst. I alla fall till att börja med då jag joggade ner för backen för att hinna med tåget. Men som vanligt så är SL inte beredda på halkan på vintern så tåget va inställt. Men det gjorde inte alltför mycket eftersom jag hade körkortsboken med mig så att jag kunde plugga så mycket som möjligt innan fredagen.

Och tåget kom och jag fick sällskap sen från Norrviken av vår allas Stockeld. Och efter att ha genomlidit en förkortad ("på grund av" förseningen) så blev det lunchmys med Flemström och sen en kortare svenska som inte är något att snacka om här där jag lämnar plats åt roligare saker. Men på resurstiden bestämde vi oss äntligen att ha ett organiserat möte inom projektgruppen och dela upp arbetsupgifterna. Jag och Linus fick ansvar för två punkter. Den ena är att vi ska försöka hitta definitionen av en huligan och den andra punkten är att ta reda på hur man behandlar samma problem i andra länder (läs. England) och på så sätt få ett lite större perspetiv på ämnet. Jag tror att vi klarar av de uppgifterna trots att ingen av oss är kända för att vara dom som tar tag i saker. Men vi fixar det nu Linkan så visar vi Tobbe och Martin att vi faktiskt kan när vi vill.

Men resurstiden rörde sig mot sitt slut och för många betyder det hemfärd men efter att Linkan lämnat oss var det dags för oss andra att ta reda på vägen till Solna Klättercenter där vi lite senare skulle fixa grönt kort i klättring med friluftslivet. Men med facit i hand kanske det inte va så smart att bara kolla enirokartan och gå efter den för när vi anlände till solna hade vi inte mycket att gå på mer än att vi visste vilken sida om tågrälsen vi skulle gå på. Men eftersom tåget kör in i berget vid solna så hade vi inte ens det till hjälp. Så vi började knata på ren känsla och det slutade ju med helt fel sida av rälsen. Men efter att nästan ha korsat spåren hittade vi en tunnel och på andra sidan hade vi kommit nästan precis rätt. En liten skogsväg och så va vi framme vid en liten teglbyggnad som inte alls verkade innehålla höga klätterväggar.

Men när man väl va där inne så tornade sig en stor hall upp sig med en mängd väggar av olika höjd och svårighetsgrad och det började kittla lite i fingrarna för jag ville testa på det där. Har innan bara klättrar i Smedgärdsskolan och den väggen är ju inte ens rolig. Men eftersom vi inte va godkända med våra gröna kort så fick vi inte klättra. Så istället satt vi och väntade på vår lärare och under tiden guidade jag Sam så att han också hittade dit. Även young mister Milton joinade oss och en hel del av resten av vår friluftsgrupp.

Och när Anna väl hade anlänt var det dags att skriva ett litet prov. Det roliga var att man fick sitta och träna på provfrågorna första och sen när man väl gjorde det så kunde man sitta och fråga varandra. Och egentligen var det ju bara för att lära sig vi gjorde provet så. Men sen var det dags för det praktiska också som betydde att vi skulle säkra medan en kontrollant kollade så att vi gjorde rätt. Men först skulle vi testa med Anna för att få gå vidare. Och det tog en bra tid innan vi fick klättra för henne men medan försökte vi bouldra lite med blandat resultat. Jag tänker inte förklara för er som inte vet vad bouldring är. Fixa grönt kort så vet ni.

Men till slut fick vi i alla fall klättra och jag och Sam fick en ganska svår vägg. Men vi skulle ändå inte klättra så högt utan bara säkra en bit upp. Men det va rätt kul när Sam fick uppmaningen att "falla" så att jag kunde "fånga upp" honom. Istället för att bara släppa greppen så kastar sig snubben ut och hade jag inte varit beredd hade det kunnat sluta illa. Men det gick bra och efter ytterliggare väntan fick vi klättra för kontrollanten. Då på en lite enklare vägg. Så där fixade vi våra gröna kort men då va vi redan för trötta på all väntetid att vi inte orkade stanna kvar längre. Jag hade även lite tider att passa så det blev dags att röra sig hemåt. Med Miltons hjälp hittade vi en lite närmare väg tillbaks till Solna station men fick ändå springa för att hinna med tåget. Men vi hann det också och väl hemma styrde jag direkt stegen till mormor för att inta veckans pannkakor. Sitter aldrig fel någonstans men jag kunde inte stanna kvar och socialisera alltför länge. För bara någon timme senare var det dags att röra sig mot stan igen. Den här gången skulle jag möta upp Camilla för att gå på Lucia Movie Night.

Jag förstår att ni undrar vad det är för det gjorde jag också för några veckor sen. Men tydligen är det en tradition på SF att varje lucia visa tre förhandsvisningar under natten och vi tänkte att varför inte? Så vi åkte in till Rigoletto som för natten var helt fullsatt. Klockan hade tickat över elva men tydligen hindrade det inte folk att gå på bio och då var det ändå en onsdag. Vi fick även bra platser uppe på balkongen. Lite jobbigt att vi hade världens två längsta män framför oss men eftersom vi hade kuddar med oss så kunde vi luta oss mot dom och då såg man bättre.

Redan innan filmerna började så kastades det ut godis i publikhavet men eftersom det var Polly så var jag inte speciellt taggad. Du vet petter och jag är inte så goda vänner. Haha. Men sen gick ridån isär och den första filmen rullade igång. Filmen hette "We own the night" och va en thriller som handlade om organiserad brottslighet vs. snuten och om en kille som hamnar mittemellan. Kanske inte den bästa i sin genre men bra skådespelare gjorde filmen klart sevärd. Men jag hade en liten dipp energimässigt efter att ha flängt runt hela dan så just då trodde jag inte att jag skulle orka hela natten. Men i pausen efter första filmen så gick jag ut och fyllde på förrådet med en macka och lite "Burn". Jag gick även ner och köpte mig en stor dricka eftersom min hals va rätt torr.

Och efter lite lotterier och mer godisregn så började den andra filmen som visade sig vara "Juno". Först tänkte jag att nu har jag en chans att sova då den skulle handla om en tjej som blev gravid när hon va 16. Jag brukar inte va så jättemycket för starka filmer och klockan halv tre på natten kändes det ännu mindre lockande. Men det visade sig vara en komedifilm som behandlade ämnet på ett ganska fyndigt och roligt sätt. Så faktiskt va den riktigt bra. Och jag hade lyckats piggna till igen så nu var det inte längre något problem att hålla sig vaken. Är man nattmänniska så är det ganska lungt.

Popcorn och Mer hämtades in i den andra pausen och efter att med nöd och näppe lyckats undvika att vinna en pyjamas så drog den sista och bästa filmen igång, nämligen Bee Movie. Jag har hört att folk kritiserat den för att inte alls komma upp i samma standard som Dreamworks tidigare filmer och det kan jag faktiskt köpa, men för det är den väldigt långt ifrån dålig. Jag satt faktiskt och häpnade var dom får alltifrån och det va sannerligen en skön film med en hel del roliga inslag. Camilla däremot orkade inte hålla sig vaken och somnade till några gånger under filmen. Jag märkte det tyvärr inte så hon missade en hel del. Synd för henne men man måste kunna kontrollera sig lite bättre tycker jag.

Men för att sammanfatta det hela så började det hela bra, fortsatte bättre och avslutades bäst. Men sen ville jag bara hem till sängen. Problemet var väl i så fall att klockan närmade sig 08:00 och skolan kallade. Så jag åkte först till Väsby och lämnade av Camilla och drog mig sen tillbaka mot Rubban för att överleva en dag i skolan. Men efter två timmar matte klarade jag inte av mer och tog mig hem till min varma sköna säng och avnjöt sex timmar i sovande tillstånd.

Men tro inte att min hetsiga tillvaro hade nått ett stadium där jag kunde ta det lungt en längre stund. Nej nyvaken var det bara att slänga i sig lite mat och sen slänga in sig själv i duschen. Det var nämligen dags att göra sig i ordning för den stundade NT-festen som gick av stapeln på Claras. Så jag fixade klart mig och fick reda på att vi skulle ladda upp i Norrviken. Martin hade bjudit in mig och Flemman till hans grabbar där och det måste jag säga va trevligt. Trodde nästan det va off limit för utomstående men nu bevisade dom motsatsen och ingen blir gladare av det än jag.

Så ner till de där förbannat gråa (och ibland blåa) tågen för att återigen ta sig en resa mot sydligare breddgrader. Jag mötte Flemman på station och efter att ha handlat lite virke på Ica och mött upp Martin rörde vi oss mot Tompa i hjärtat av Norrviken. Där va det redan en hel del folk så vi började genast att ladda upp. Vi blev serverade shotglas i renaste is och det va en smått bisarr upplevelse att se folk först dra i sig en klunk sprit och sen ta en redig tugga av "glaset". Men allt för att vara lite annorlunda, är det inte det jag brukar säga?

Det fortsatte sen inne i vardagsrummet där vi åt pepparkakor och lyssnade på svensk reggae. Måste säga att "tsunami punany" va något utöver det vanliga. Och med det lämnade vi Norrvikens trygga lantliv för att dra oss till storstan och slutligen vandra ner till Claras.

Men där tog det tvärstopp för mig så vakten utanför ansåg att jag fått i mig allt för mycket alkohol och att jag skulle vänta utanför. Grejen var att jag verkligen inte va för full. Jag vet att det låter som en värdelös undanflykt men jag tror att min alldeles för korta och oregelbundna sömn det senaste dygnet gjorde att mina ögon inte såg så "nyktra" ut.
Men oavsett så va det en annan vakt som bad mig gå iväg en stund så att den andra vakten skulle slippa se mig ett tag och sen komma tillbaka. Då skulle jag säkert komma in enligt honom. Så jag svängde runt kvarteret och hittade lite trevligt folk som jag snacakde med ett tag. Så om sanningen ska fram gick det ingen större nöd på mig.
Och efter en stund rörde jag mig tillbaka och stötte på en hop med glada människor som jag köade med. Och den här gången klarade jag mig förbi den smått läskiga kontrollen helt utan problem och fick efter lite drygt en halvtimme komma in och båbörja det riktiga festandet. Tydligen visste varenda kotte om mitt missöde för det var inte få som mer eller mindre hoppade i famnen på mig och gratulerade mig för att ha kommit in.

Jag hittade sen Martin och Tompa i baren där dom va i fullt sjå med att hälla upp sig varsin jäger. Jag ropade in en till mig själv också, skålade friskt med de andra och drog sen ut på dansgolvet. Där va det fullt ös i ett rasande tempo när de underbara låtarna avlöste varandra. Den sång jag minns bäst från natten var Rise up...

My dream
is to fly
over the rainbow
so high

Och på den vägen fortsatte det i flera timmar och till slut så blev det nästan lite galet där på dansgolvet. Jag lyckades även ha det lite intimt där ett tag men jag vet inte om jag är vidare stolt över det. Ska inte säga att jag ångrar det men vi säger såhär att där stannar vi.

Eftersom Martin och Flemman redan dragit tidigt så fick jag sällskap med en hel del väsbygrabbar när jag väl skulle röra mig hemåt. Men det visade sig att alla hade hittat folk att sova hos så jag fick ensam bege mig till Sollentuna station där jag till min stora fasa fick veta att nattbussarna inte gick på vardagar. Illa av mig att inte kolla upp det innan men nu fanns det inte så mycket annat att göra än att vänta på första tåget. Så i över en timme låg jag och halvsov på en bänk där vid station och sen fick jag äntligen sätta mig på tåget ut till Väsby. Jag nådde sen 55:an strax innan halv sex efter en av de mest galna nätter på mycket länge. Men jag måste säga att det också va den mest lyckade. Svårt att förklara va sjukt najjs det va på Claras och att va där med nästan enbart folk man kände gjorde det oförglömligt.

Det va sen långt ifrån svårt att somna när jag väl mådde sängen men redan efter fyra timmar ekade väckningssignalen i sovrummet och då var det inte så kul att stiga upp. Inte nog med att jag fått alldeles för lite sömn så kände jag av festen riktigt mycket men jag kunde bara bita ihop för nu väntade den femtielfte tågresan på typ tre dar in till stan där jag skulle skriva teoriprovet. Och av alla dessa resor va den här den minst behagliga. Jag försökte plugga igenom en sista gång men det gjorde mig bara illamående. Och istället trängde sig nervositeten på och det tillsammans med baksmällan från igår höll nästan på att sluta i pinsamheter. Men jag klarade mig från det värsta och hittade till Vägverket intill centralen. Jag lyckades fåtill en ganska fint foto på mig själv och namnteckningen blev klockren så som jag minns det. Men det visade sig att jag råkat bokat till fel behörighet. Så jag fick ändra det där för inte va jag sugen på att skriva prov för MC-körkort. Men det rättades till och det var dags att slå sig ner vid datorerna för att göra provet. Återigen började det bubbla i magen på mig och den här gången var det halvvägs upp i halsen innan jag kunde förmå mig själv att trycka tillbaka det. Men det gick och jag lyckades lugna nerverna och börja svara på frågorna.

I början kändes det som att jag aldrig skulle klara det men efter att ha kollat igenom det en gång så kände jag mig ganska hoppfull för ett godkänt resultat. Grejen var bara den att jag var klar redan efter tjugo minuter och jag vågade inte avsluta redan då för det kändes nästan pinsamt om jag hetsade iväg och sen inte få godkänt. Men när jag kollat igenom det typ tre gånger till så orkade jag inte vänta längre. Det fick helt enkelt bära eller brista. Så med stor tvekan satte jag musen över "avsluta provet" och klickade till. Hjärtat hoppade över ett slag i bröstkorgen men sen visade sig en underbart grönt ord på skärmen: Godkänd. Då kände jag en otroligt lättnad. Och jag hade tydligen klarat det med ganska bred marginal. 59 poäng betydde att jag hade sex ynka fel och det betydde också att jag slog Martin och Mackan med en poängs marginal. Sånt gillar man alltid.

Så jag lät folket veta att jag klarade och snart bombaderades inkorgen med grattis-sms från alla möjliga håll. Farsan trodde jag tagit OS-guld eller nåt för han var nästan jublande glad. Man kan ju nästan undra varför? Litar han inte på mig att jag är bäst? Haha. Fast det är bra farsan. Kul att du blir glad.

Jag drog mig till skolan och hittade folket i matsalen och efter några tacochips satte vi oss ner vi ett bord för att prata om livet i allmänhet och festen kvällen innan i synnerhet. Jag fick veta att Flemman hade vart ute på äventyr. Usman va duktigt taggad på veta som verkligen hände men Flemman va duktig på att tiga. Usman utgick då från att en hel del hade hänt och när vi sa att inte kunde tro det för att Flemman inte sagt det så svarade han kort och gott: "Men han sa ju inte nej heller!". Usman du är verkligen för klockren och därför får du en plats på veckans lista. Du tyckte ju att jag aldrig skrev om dig men det beror mycket på att du håller dig undan för mycket. För när du är väl är med så är du oftast inblandad i saker som jag bara måste skriva ner.

Jag har under kvällen pratat med Flemman och fått reda på vad som faktiskt hände men självklart ska Flemman få avgöra vad och till vilka han vill berätta saker och ting. Om någon säger något i förtroende, oavsett hur viktigt det är, så ska jag inte skvallra vidare. Jag vet att jag inte är den bästa inom den kategorin men nu ere fan slut på det där.

Men en reducerad dag i skolan blev det och hem igen för att välbehövligt ta det lungt en stund. Men sen ville päronen fira att jag klarade provet så vi gled ner till Kinaresturangen och käkade lite. Jag fick tyvärr inte in något vidare smaskigt och ska jag va ärlig hade jag svårt att äta nåt överhuvudtaget den dagen. Men det är i alla fall alltid trevligt att umgås lite med päronen. Ni tror säkert att jag avskyr det men faktiskt så är det inte så, hur konstigt den än låter.

Men sen fick jag hetsa igen för jag skulle bege mig till Flemmans hemtrakter för att ha en sån där mysig kväll. Det var litet oväntat att det var linkan som tog tag i det hela och bjöd in folk. Men jag bangade inte utan samlade ihop lite grejjer och satte mig precis som alltid på tåget. Sebbe kom och hämtade upp oss vid station och tog oss till Flemmans grönvita boplats där vi undehöll oss själv med Guitar Hero och ett par omgångar Buzz. Vi hade självklart trevligt men eftersom jag började känna mig sjukt sliten efter dessa dagar så bestämde jag mig för att åka hem ganska tidigt. Så jag ringde Usman och påbörjade en lugn promenad till station och åkte hem. Måste säga att man alltid får ut nåt att prata med dig brorsan. Det är inte svårt att tycka om dig alltså trots dina sjuka påhitt. Your my man!

I Vsäby lockade jag ut Crille för att snacka lite med honom. Hade ju sagt att jag skulle va med honom på kvällen men min rastlöshet gjorde att jag inte orkade vänta på att hans träning skulle sluta. Ledsen att jag dissade dig där men vi hann ju med att ha det riktigt kul den lilla stunden där då vi promenerade genom snöiga Runby och avslutade allt med ett par trevliga budskap i snön på planen. Säger bara Benny och Popp(p)en. Kan det bli bättre. Och sen fick ju Lorry va med på ett hörn också.

Men hem till värmen och efter lite surfande slängde jag mig ner i sängen och fick äntligen på fullt allvar låta lugnet svepa in över mig och jag somnade lättare än nånsin förr nästan. Ett par intesiva dagar nådde sitt slut och nu när jag tänker på det så måste jag få erkänna att när min tillvaro stormar upp och jag får hetsa hit och dit innan jag knappt hinner hämta andan, det är då jag njuter som allra mest av livet. För när jag väl sitter och tänker tillbaka på en sån här period så är det verkligen det jag känner. Jag hittar mitt inre lugn när det stormar runt omkring mig. Och jag är så otroligt glad över att jag hittat tillbaka till det här då jag flänger runt överallt. Va ju ett tag där då jag inte gjorde annat än att sitta framför burken hemma och trots att jag kan tycka det är skönt ibland så är det inte så jag vill leva mitt liv.

Den här lördagen ha i och för sig fått bli en lugn dag då jag inte gjort så mycket. Jag va ute och tränade lite grejer med bilen tillsammans med min snälla far som jag ska komma ihåg att tacka för att han tvättade mina kläder under kvällen trots att en maskin hade gått sönder. Men i alla fall så är det dags att öka på dosen övningskörningen när det nalkas uppkörning. Jag bokade nämligen under kvällen men jag tänker tyvärr sitta inne med datumet. Jag har redan press och förväntningar på mig själv och pallar inte med att få det från andra heller. Men jag lovar att ni ska få reda på det när jag står där med kortet i handen. Kan i alla fall säga så mycket att det är innan sportlovet. Sen får ni gissa vilt.

Och jag märker nu att jag missat de två inledande dagarna av veckan men jag kommer faktiskt inte ihåg så jättemycket från de dagarna. Ska väl i så fall vara att jag överlevde en färd i Usmans mazda hela vägen till stinsen och tillbaka trots att nåt går sönder bara man lutar sig mot det. Men det var i alla fall kul att se Usman förtvivlat försöka förstå varför lamporna blinkade när vi gått ur och inte trodde på oss när vi sa att Martin satt på varningsblinkers. Du är en rolig individ Usman. Och nu ska du inte klaga på att jag undvikt dig i bloggen. Dessutom har jag nästan enbart varit positiv och jag menar det dessutom även om du kanske inte tror det.

Men nu väntar nog sängen. Eller kanske ett par låtar på Guitar Hero. Eller ett par avsnitt 24. Kanske en toast? Ajja, oavsett så ska jag avsluta skrivandet. Jag återkommer om en vecka igen då det är jullov. Säger bara så mycket att blir den kommande veckan till hälften så galen och intensiv som den här så anser jag den lyckad.

PEACE!