Jerre

Det här inlägget påbörjades redan i början på Juni detta år men av lite olika anledningar blev det aldrig färdigskrivet. Men så här i juletider passar det ju bra att ni får en liten julklapp. Och kanske blir det ännu roligare att läsa det nu när det gått en tid. Så luta er tillbaka och njut av minnet från Snappers intåg i Göteborg en varm sommarhelg 2007.

Jag har fan bara roliga och sjuka minnen från den här resan. Okej några negativa saker inträffade väl men nåt positivt kom alltid ur det och jag kan verkligen säga att den här resan varit värt varenda öre.

Men om jag kanske ska ta och börja från början. Torsdagen den 31:a Maj 2007. Dagen då Black Snappers reste till baksidan för att spela korpiaden. Ja bara några veckor innan trodde jag inte att den dagen skulle komma. Jag va verkligen orolig att folk skulle banga ur i sista stund. Men när dagarna sen försvann alltmer och den speciella dagen kom allt närmare insåg jag att resan faktiskt skulle bli av. Och inte nog med det så skulle vi resa med nästan fullt manskap. Den enda som egentligen saknades var Linus som prioriterade annat.

Och till slut kom dagen jag hade väntat ett bra tag på. Jag hade ställt klockan på sju för att ha lite tid på mig innan farsan skulle kör ut mig till Arlanda. Jag vaknade ändå före alarmet och kände mig ganska pigg trots att sömnen inte hade varit den bästa. Men samtidigt va man ju så taggad på resan så man kopplar ju bort allt va trötthet är. Jag gick upp och hann knappt få på mig kläderna när Martin ringde och sa att våra flygbiljetter inte funkade. Jag fick panik och ringde direkt upp till Mackan som redan var på Arlanda. Jag bad honom kolla en gång till men av någon anledning gick det inte. Så fruktansvärt dåligt av Sterling. Men vi hade inte direkt tid att börja tjafsa med dom så jag gick in och beställde en ny biljett på det första SAS-planet för dagen. Där blev man 500 spänn fattigare men det brydde jag mig inte om för jag vägrade låta Sterling förstöra den här resan.

Jag packade sen ihop det sista innan Tobbe, Flemman och Martin anlände så vi kunde röra oss ut mot Arlanda. Det visade sig att alla utom Flemman skaffat sig nya biljetter så när vi väl kom fram så ställde sig han i kö för att köpa en biljett medan vi andra passade på att checka in bagaget. När Flemman väl kom fram till kassan fick han reda på att han skulle få det hundra kronor billigare om han beställde biljetter på internet och innan vi hann förklara för honom att han inte kunde betala om han köpte via internet så hade han lämnat kön. När han sen återigen kom fram till kassan var biljetterna slut. Så det fanns inte så mycket att göra åt det utan han fick köpa en ny biljett på nästa plan som gick två timmar efter vårat. Snöpligt för honom men det är sådant som händer. Han lät i alla fall inte det dra ner hans humör och vi andra började komma igång igen också efter den dåliga starten.

Vårt plan kom in och vi gick på. Det visade sig att vi hade olika platser men jag lyckades sno till mig en plats bredvid Tobbe och Mackan. Martin däremot blev inklämd mellan två pers och fick ensam plåga sig igenom resan där han sysselsatte sig genom att försöka lusläsa aftonbladet. Vi andra hade det annars skitkul och vi retade säkert upp en del av alla slipsnissar på planet. Men resan tog ju bara en timme så varken dom eller Martin led nog för länge.

Väl på marken och inne i terminalen hände nåt riktigt oväntat. Väskorna började rulla in på bandet och den andra väskan som kom tillhörde mig. Helt otroligt. Jag brukar alltid ha så otur med de där men nu var det verkligen tur. Och det kändes skönt att få turen på sin sida igen. Dom andra fick sina väskor rätt snabbt dom också och vi knallade ut i strålande solsken ut till flygbussen som vi inte behövde vänta länge på.

Bussresan gick bra. Jag minns inte hur vi fördrev tiden men den halvtimmen tycktes gå ganska snabbt och snart så passerade vi Balder längs motorvägen. Vi gick av bussen vid korsägen och bestämde oss för att åka till vandrarhemmet. Så vi klev på 6:ans spårvagn som skulle ta oss till Olivedalsgatan. Vi va osäkra på hur vi skulle betala men bestämde oss för att bara kliva på och om det kom en kontrollant skulle vi skylla på att vi va turister.

Men ingen kontrollant syntes till. Däremot var det e tjej som började prata med oss. Hon hörde väl att vi inte var därifrån och hon tipsade oss om ett fik med jättegoda kanelbullar vid hamnen vid Haga som hon tyckte vi borde besöka. Trevligt det där att folk kommer fram och pratar med en. Det skulle ju aldrig hända i Stockholm.

Vi kom fram till vandrarhemmet och märkte direkt att det låg rätt bra till. Det fanns en mängd resturanger och butiket i närheten och dessutom låg det nära parken. Jag kände direkt att det här kunde bli bra. Vi ställde in väskorna och drog sen ut på en lång promenad in till stan som tog ungefär tjugo minuter. Vi stannade sen till vid Brunnsparken där vi tryckte i oss lite kebab. Sen tog vi glass till efterrätt och väntade in Flemman som nu anlände till Baksidan.

När vi fått tag i Flemman satte vi oss på en staty som fanns där vid Brunnsparken. Vi roade oss med att balansera på kedjorna som inhägnade statyn men efter ett tag blev vi utskällda av nån gubbe som babblade en massa om skumma saker. Jag fattade inte så mycket annat än att han ville att vi skulle sluta hålla på med kedjorna.

Klockan tickade iväg och det började bli dags att möta upp ännu en lagmedlem. Lagets enda svarthåriga hjälte valde den billiga resan med buss och trots att han kom iväg först på morgonen var han inte framme föränn på eftermiddagen. Men vi begav oss iväg till bussterminalen för att möta honom. Jag och Martin ville båda va först fram och hälsa på honom men eftersom vi inte visste vilken hållplats han skulle komma till så blev det lite spring hit och dit. Till slut fick vi i alla fall syn på den förlorade sonen och vi sprang ikapp honom. Desvärre han Martin före men det är sånt man får ta en sån här dag. Det var i alla fall kul att se honom. Jag trodde hela veckan att han skulle banga ur men nu hade han bevisat att man kan lite på honom och underbart att ha med sig en annan KBN:are där nere.

Nu kände vi att det var dags att åka till vandrarhemmet och checka in. Vi såg att man kunde betala spårvagnen via sms för 10 kronor och vi tänkte att det kunde va smart. Martin va såklart ännu smartare att han väntade med att skicka iväg sms:et tils att en kontrollant syntes. Det gick snart upp för oss att kontrollanterna kom lika ofta som på tunnelbanan hemma, det vill säga aldrig så Martin sparade en hel guldpeng. Vi andra tog efter också i fortsättning och avvaktade sms:et.

Vi checkade in och fixade allt sånt. Men jag var tvungen att vänta på Mini och Sebbe som precis hade landat på Landvetter innan jag kunde gå och göra något eftersom dom skulle bo med mig. Usman fick ju också bo där. Han fick det dessutom gratis. Varför vet jag inte. Förmodligen för att han hade svart hår.

Det visade sig att vandrarhemmet var uppdelat i två delar och att vår del av det låg på andra sidan ett stort garage. Men på vår sida var det inte alls många rum så därför kunde vi ha samlingsrummet mer eller mindra för oss själva och dessutom behövde vi inte oroa oss för receptionen eller så. Så i fortsättningen blev det att vi hängde en hel del där och vi hade det rätt mysigt. Men för att inte gå händelserna i förväg så fortsätter jag med att berätta att när Sebbe och Mini anslutit till Slottskogens Vandrahem och jag låtit dem ta en titt på rummet så var det dags att dra till parken och lira lite boll. Det övriga gänget va redan där och när vi andra kom dit började vi köra en liten mini-turnering där man två och två gjorde upp om den slutgiltiga segern. Sen lottade vi nya lag. Mackan visade att målet mot Gerrard Butler inte va en enångsgrej utan sprutade in mål mella stolparna som idag var gjorda av små pinnar. Usman låg som vanligt mest på marken och sökte vädjande efter en frispark och Tobbe var överallt med sina långa ben.

Det var även nu man för första gången fick stifta bekantskap med CopyCat-Flemman som var ruskigt snabb upp med kameran så fort nån annan letade i fickan efter densamma. Inget ont om dig Flemman men hade du kameran uppe nån gång när ingen annan hade det?

Ajja. Jag tänker inte sitta här och gnälla. Efter ett par timmar i parken drog vi tillbaka och duschade och lite sånt. Det började också bli dags att få nåt i magen. Gänget splittrades upp i två delar. Det ena ville dra in till stan medans vi andra kände för att laga ihop nåt själva nu när vi belönats med kök ute i samlingsrummet. Så jag, Tobbe, Mackan och Mini drog till Hemköp och köpte lite enkel mat bestående av pasta och köttbullar. Mackan köpte dessutom nån äcklig grön smörja som jag inte ens kommer ihåg namnet på.

Sen efter maten drog dom andra iväg och kvar satt förutom jag också Tobbe, Mini och Flemman. Vi satt först ett tag och snackade men så småningom kom kortleken fram och det blev ett par omgångar vändtia. Men efter ett tag ville Flemman spejsa till det lite genom att köra den gamla klassikern Hej Knekt! Jag tyckte det verkade som en bra idé så vi körde igång en hetsig omgång där Tobbe blev den som vann genom att först bli av med alla sina kort. Vid det här laget hade Flemman kommit upp på högvarv där han garvade intesivt åt allting som hände. Jag och Mini utnyttjade det till fullo genom att spela ut korten innan Flemman hann lugna sig. Varje gång han fick plocka upp ytterliggare kort blev skrattsalvan häftigare och till slut slängde han iväg korten i ren frustration.

Men det gjorde ju inte att han slutade garva. Medan tobbe började blöda näsblod av ren trötthet satt Flemman och garvade konstant. Jag och Mini gjorde vårt bästa för att se till att han fortsatte och vi lyckades jävligt bra måste jag säga. Jag tror helt seriöst han garvade oavbrutet mer eller mindre i två timmar. När dom andra kom tillbaka från sin nattliga rundtur höll han fortfarande på och dom undrade om vi gett honom något. Men så var inte fallet och så småningom lyckades han lugna ner sig lagom till läggdags. En efter en lämnade folk rummet för en stilla vandring mot sängen. Jag kände själv hur ögononlocken tyngdes ner av tröttheten så jag och Mini gick ner på rummet. Jag la mig i sängen och lyssnade på lite musik men kände inte för att plåga mig mer. Jag behövde sömn efter den intensiva dagen och jag visste att jag behövde energi till helgens kommande äventyr. Så jag släckte lampan och la huvudet på kudden och inte långt därefter slumrade jag tyst in i drömmarnas värld.

Men inte fullt så smidigt vaknade jag morgonen efter. Alarmet började tjuta redan vid åtta. Frukosten var serverad och eftersom vi betalat för den fanns det ingen anledning att inte gå dit så jag hasade mig ur sängen och fick med mig Mini bort till det andra huset. När jag hälsade på hos dom andra visade det sig att lagets sista eftersläntare hade infinnit sig så var hela laget samlat. James och Sebbe hade hela morgonen vart på resande fot och satt nu och hetsade de andra tills dom var helt vakna.

Men magen började kurra så vi tog stegen upp för trappan för att inta oss en stadig frukost. Jag själv högg in på de nykokta äggen och den goda filmjölken. För mig var detta utmärkt eftersom jag aldrig annars orkar äta frukost. Jag är för lat på morgonen för att bre mackor men när det bara är att ta för sig som nu så är aptiten god.

Efter den lilla måltiden så var det dags att snöra på sig fotbollskorna igen. Sebbe och James manade på oss andra att vi skulle röra oss till Heden och lira lite fotboll. Jag kände inte för att satsa för mycket så jag struntade i shortsen. Sen bar det av med spårvagnen igen in till stan och en kort promenad till den gröna konstgjorda gräsmattan i skuggan av Ullevi. Där körde vi ett kort och ganska lungt träningspass med lite pricken och kvadraten. Det va lite kyliga vindar i luften men tillräckligt varmt för att man klarade sig med bara en T-shirt.

Men klockan tickade iväg lika fort som alltid och det började bli dags att röra sig tillbaka för att göra sig i ordning. Framför oss väntade en dag på Liseberg. Som alla vet så blir jag alltid grymt taggad när det vankas nöjesfält och precis som vilket litet barn som helst kunde jag inte komma dit för fort. Så efter att jag hetsat lite fick jag med mig Mini, Usman, Sebbe och Martin så vi tog oss in till Korsvägen och vandrade längs Lisebergs svar på Walk of Fame tills vi nådde den ståtliga entrén. Efter betalningen av entré och det vita åkbandet var det dags att utforska parken. Jag tänkte vi kunde starta lungt så jag föreslog Lisebergsbanan. Tyvärr visade sig den vara stängd tills vidare för nån form av reparation. Så istället drog vi iväg bort mot den väldiga Balder som reste sig långt in i parken. En härlig start på den här vistelsen med ett åk i en riktigt skön bergochdalbana. Måste säga att den där åkturen alltid får en att le efteråt eftersom den är så underbart skön.

Jag, Sebbe och Martin kände att vi lika gärna kunde satsa fullt ut nu när vi kommit igång så vi gav oss på Kanonen. Usman och Mini fegade ur men vi andra brydde oss inte så mycket om det utan ställde oss i den väldigt korta kön till den blåa värstingen. Och efter åket kunde jag konstatera att starten inte är att leka med. Den är lite för kort för att man ska ge den toppbetyg men det är en upplevelse som ingen bör missa.

Efter det så kände vi alla att det var dags för nåt lite annorlunda. Tobbe och Flemman hade tagit sig hit också så det va dags att blöta ner lagets betongbarn. Usman behövde känna på lite vildmark så vi tog oss bort mot Kållerado. Vildforsen där ingen går säker från vattnets oväntade krafter. Och självklart lyckades vi med vårt uppdrag eftersom vi lyckades styra vårt runda färdmedel så att Usman hamnade rakt under ett vattenfall och fick vatten ända in på skinnet. Annars hände inte så mycket längs vår färd i dimman. Sebbe fick i och för sig en liten svallvåg över sig men klarade sig ganska smärtfritt undan.

Sen kan jag inte med säkerhet minnas allt vi gjorde i rätt ordning. Men en del roliga minnen från dagen måste man ju ta upp. Som när vi åkte FlumeRide och Tobbe satt längst fram. Det blev ju ganska mycket framåtvikt om man säger så när vi skulle utför den sista backen. När vi sen nådde vattnet där nere forsade vattnet in där framme och Tobbe blev ju kort sagt dyngsur. Men vi andra tyckte det va riktigt roligt att se.

Sen måste jag ju bara berätta om James som i vanliga fall inte är den som viker sig för något. Men i närheten av Bergochdalbanor är han inte speciellt kaxig. Ändå lyckades vi få med honom till Balder där han stod och skakade under hela tiden vi stod i kön. Jag som tyckte detta va en lite oväntad sida från James frågade varför han tyckte det va läskigt men det enda han svarade va att han inte hade åkt till Göteborg för detta utan för att "knulla och spela fotboll". Skön snubbe är han i alla fall och efter åket i Balder släppte den mentala blocken och innan kvällen var slut hade han även testat kanonen.

En sak man inte får glömma va när vi åkte de gamla bilarna som va som en bläckfisk. Det spelades bara 60-talslåtar där och under vår åktur spelades den gamla klassikern "Let's Dance" vilket under turneringens gång blev ett signum för Snappers firande.

Och för att inte utesluta något så kan jag redogöra för att jag och Tobbe körde något "spel" där vi man helt enkelt skulle sätta basketbollen i korgen. Jag började och träffade kanten på min och ner i en annan korg. Tyvärr uppfattade spelvärden det och jag fick inget pris. Men Tobbe träffade och vann ett jättestort Lejon som vi genast döpte till Linus. Det passade klockrent eftersom Linus va den som saknades ur laget och dessutom så är ju Linus mer eller mindre ett Lejon.

Men timmarna gick och folk började lessna och kände att detvar dags att röra sig tillbaka till vandrarhemmet. Jag och Flemman stannade nån timme längre men sen så började Flemman må illa så vi drog också. Sen blev det en trevlig middag på DaVinci där vi återigen förstod att spelar man hockey kan man äta hur mycket som helst. Men klockan började bli mycket och det var match tidigt nästa dag så varför dr ut på det hela. Nej istället sa vi gonatt till varandra och drog tillbaka till rummen. Bara Usman och Sebbe kände för att va uppe ett tag till så dom drog och härjade vid Avenyn ett tag. Själv sov jag som en stock tills dess att alarmet väckte mig och sa att det var dags för frukost.

Innan jag fick i mig mina löskokta ägg så var jag mest taggad på att sova vidare. Men efteråt började jag känna ivern i kroppen. Ivern i att få springa ut på Heden tillsammans med övriga snapprar och spela en match i strålande solsken. Eller ja nu va ju inte vädret riktigt så bra som man kanske hade hoppats på men ändå. Man va ju ändå rejält taggad på den här turneringen som ändå va den stora anledningen till varför vi åkt ner hit till Baksidan.

Efter frukosten var det i alla fall dags att skynda på lite. Spårvagnen väntar inte ens på Black Snappers så vi fick hetsa lite men vi hann utan problem. Vi anlände till Heden i god tid innan första matchen skulle gå av stapeln. Flemman kände att inte mådde riktigt bra och efter en liten incident på vägen till planen stod det klart att vi va en man mindre inför första matchen. Annars såg det rätt bra ut. Vädret kunde väl ha varit mer tilltalande men även i lätt blåst och duggregn kan man lira fotboll så vi deppade inte för det.

Vi fick en bra uppladdning men flera i laget kände av lite småskavanker så vi skickade iväg Flemman tillbaks till vandrarhemmet för att hämta linement medan vi andra gjorde våra sista förberedelser innan matchstart. Domaren intog planen men på andra sidan såg det fortfarande ödsligt tomt ut. Och till slut insåg vi att våra motståndare inte tänkte dyka upp. Det kändes inte direkt kul att ha åkt hela vägen hit för att vinna på W.O.

Men vi hade ju trots allt två matcher till att spela så vi försökte tänka på nästa match istället som var mot Feskekörka United, ett lag vi bara skulle slå eftersom dom va strykgäng förra året. Medan vi väntade så satte vi oss i turneringstältet och chillade lite. Vi undrade var Flemman hade tagit vägen och det visade sig att han tagit spårvagnen åt fel håll och att det var därför han blev försenad.

Men han lyckades ta sig tillbaks till Heden lagom innan matchen mot fjollorna i Feskekörka. Han hade dessutom lyckats få med sig linementet som i alla fall för mig va en lättnad. Nu behövde jag inte oroa mig över ryggen mer och det va ju skönt. Men dags för match. Jag tror alla i laget kände att vi var bättre än det blåvita motståndarlaget. För i inledningen var det vi som satte press på deras försvar. Men vi lyckades inte sätta bollen inanför målramen. Sebbe Andersson var närmast med en ribbträff. Sen så fick Feskekörka tre lägen och vips var det 3-0. Jag vet inte riktigt vad som hände men snopet var ordet. Vi lyckades inte uträtta nåt mer innan halvtid och jag vet inte riktigt vad vihade gjort fel. Vi sa i alla fall att vi skulle ge allt för att vända det här i andra halvlek och det började lovande när Sebbe Svensson krutade in en frispark. Men sen hände int mycket mer. Vi pressade på men skapade egentligen ingenting så vi fick lämn planen med vår första förlust utomhus. Tungt va ordet. Det blev inte bättre av att höra göteborgarnas glädjetjut efter matchen. Ibland kan den dialekten vara fruktansvärt provocerande.

Men vi hade ju fortfarande chansen att ta oss vidare. Tyvärr visste vi också att förstaplatsen var körd och det betydde att vi skulle få möta de regerande mästarna KIF om vi tog oss till slutspelet. Men vi tog en match i taget helt enkelt. Vi skulle nu visa DK:s BK vilka vi var och det kändes bra innan matchen.

Men minnena från matchen från Hyreshuset gjorde sig påminda för vi kunde inte göra mål helt enkelt. Vi var helt överlägsna spelmässigt men så fort vi fick ett läge så låste det sig totalt. Det dröjde till den andra halvleken innan James kunde överlista keepern och ge Snappers en välförtjät ledning. Sen blev det till att spela av matchen. Men med några minuter kvar så fick DK ett läge och givetvis ska dom vara hypereffektiva och göra mål.

Det räckte med oavgjort för att vi skulle gå vidare men jag vet inte om jag var ensam om att inte va nöjd med det resultatet. För tydligen gick det övriga laget in för att rädda den där poängen vilket i och för sig kanske va smart. Men jag ville framåt för att vinna matchen. Nu blev det inga fler mål så vi nådde slutspelet på en WO-seger, en förlust, och en irriterande oavgjord match.

Måste bara få flika in att det var här jag stannade mitt skriveri för snart ett halvår sedan. Så resten av den här hlegen kanske inte blir så bra sammanfattat men jag ska försöka komma ihåg så mycket som möjligt av allt vi va med om.

Som jag minns det så rörde vi oss tillbaka till vandrarhemmet där några av oss valde att koppla av på vandrarhemmets egna bastu. Och jag lärde mig verkligen att bastar man med hockeygrabbar, då kan vad som helst komma på tal. Men det va en upplevelse det också och rätt avslappnande att sitta där i värmen med en kall cider i handen och snacka skit.

Vad som hände fram till kvällen är jag inte helt hundra på om jag kommer ihåg. Har för mig att vi satt på vandrarhemmet och garvade åt det mesta, bland annat åt att hockeygrabbarna somnat in på sofforna och speciellt James hade en lite annorlunda liggställning där han sov med handen innanför byxorna. Det är vår James det.

Framåt kvällen jagade vi rätt på en pub där vi kunde se Danmark-Sverige. Matchen va ju en riktigt höjdare måste jag säga och vi hade jävligt kul när vi såg den. Jag minns särskilt lirarna i baren som i varenda läge tjatade om straff hit och straff dit. Straff blev det ju till slut också men den fick vi inte lägga eftersom den galna dansken hoppade in och smällde till domaren. Seger för Sverige, Ridå för Danmark, Jubel för Snappers!

Kvällen hade ju bara börjat och det var dags att sätta stan i gungning på allvar. Vi drog med spårvagnen in till brunnsparken. Usman som va rejält taggad retade säkert upp hela bussen med sina AIK-ramsor och när vi väl kom fram höll han på att få sig själv nerslagen för att han högt skrålade "HATA HATA HATA GÖTEBORG". Men vi lyckades få honom att sluta innan det började gå illa och rörde oss sakta därifrån. Fast innan träffade vi på en del sköna individer, bland annat en snubbe som hävdade att han va "sillstryparen från Göteborg" eller som spanjoren säger "garatta di ansjovis". Vi stötte även på en kille som frenetiskt upprepade att han hette "Laaars".

Martin och jag hamnade sedan på villovägar under en klassisk pisspaus. nere vid vattnet stötte vi på ett par boråsare. Martin lekte Göteborgare vilket jag måste säga inte va så väldans bra. Men det va också ett par sköna lirare som hade hela bagageluckan full med bira. Men Martin och försökte jaga rätt på det övriga gänget men på vägen hittade vi till ett 7-eleven. Här sa Martin något som jag tror handlade om mitt lokalsinne som jag inte riktigt hörde. Och han vägrade säga vad det var och jag har än idag inte fått veta va det är. Jag tänker inte ge upp föränn jag fått veta vad det är även om det är en löjlig sak.

Vi hittade sen gänget igen där James va i full fart med att ragga några 92:or. Men fjortisarna var tvugna att dra hem till morsan så James fick snällt följa med oss istället. Sen drog vi runt på en massa gågator. Jag vet inte om jag var trött eller full eller nåt annat men det fanns fan ett McDonalds eller en bio på varenda gata. Men istället för det hamnade vi på Avenyn och Burger King där det va dags att fylla magarna. Och av någon anledning fortsatte vår promenad så pass norrut att vi hamnade vi Ullevi. Vi gick längs spårvagnsspåren ner till Korsvägen där vi skulle åka hem. Men 6:an hade slutat gå så vi catchade en taxi som tog oss hem. Tobbe och Flemman däremot valde den mer motionsrika vägen och joggade tillbaka till vandrarhemmet. Jag vet inte om vi hann med så mycket mer den kvällen. Jag gissar att jag återigen somnade rätt gott.

Sista dagen väntade med slutspel och hemfärd och det hela började med en härlig frukost. Och vi hann inte med så mycket mer än att packa ihop grejjerna innan vi skulle röra oss nerför backen till spårvagnen. Usman hann inte riktigt med så han åkte med till matchen utan några som helst fotbollskläder. Synd för honom han missade den dittils viktigaste matchen i Snappers historia.

På spårvagnen va jag inte speciellt hoppfull. Det visade sig att vi skulle möta de regerande mästarna KIF och jag trodde inte att vi skulle ha en chans. Men medan vi satt och diskuterade kom vi fram till att vi skulle spela mycket defensivt. Vi skulle maska hela tiden och när vi fick bollen skulle vi bara tjonga iväg den. Allt för att få KIF-spelarna ur balans.

Uppladningen på planen satt klockrent och när domaren blåste i pipan så va jag riktigt taggad. Men man märkte snappt att vi inte riktigt höll samma klass som våra motståndare. Men vår taktik satt klockrent. Vi höll rent helt och hållet och lyckades reta upp dom tillräckligt mycket med våra maskningar. Martin va äskert borta i fem minuter när han "letade" efter bollen på parkeringen.

Och som en blixt från klar himmel kontrar vi med Tobbe som bollförande. Han spelar över till mig som avancerar och klipper till. Bollen smiter in vid stolpen och för första gången så får Snappers utöva den numera klassiska dansen sjungandes Let's Dance. Och resten av matchen visade vi prov på en underbar "lagmoraaal" som sånär räckte till avancemang. Men med bara två ynka minuter kvar spräcks vår bakre nolla och det tog matchen till straffar. Där talade erfarenheten emot oss och efter tre missade straffar var vi utslagna. Men den här matchen kommer för alltid att va ett av de största händelserna i Snappers historia.

Och vi surade inte alltför mycket över att vi var utslagna. Vi softade ett bra tag på soliga Heden och rörde oss sen tillbaka för att checka ut från vandrarhemmet. Vi åkte tillbaka till city där vi sa hejdå till Mini som skulle ta flyget hem. Vi andra spenderade tiden på stengolvet vid bussterminalen där vi härmade lite göteborgare och studsade med bollar. Tanken var att vi skulle försöka komma med en tidig buss hem. Vi hade biljetter till nattbussen men vi ville komma hem tidigare. James och Sebbe hade redan biljett till den bussen men för oss andra gick det inte riktigt lika bra. Så vi fick säga hejdå till våra sköna hockeygrabbar och överleva ytterliggare några timmar i Göteborg.

Vi låste in väskorna och drog ännu en tur på stan. Jag och Usman tog en liten måltid på Donken där jag beställde på göteborgska. Jag vet inte om dom tyckte jag var speciellt övertygande men det va definitivt kul. De andra hade dragit till Heden och spelat lite fotboll. Vi mötte upp dom lite senare och vandrade längs ganska ödelagda gator. Till slut hade klockan tickat iväg så pass mycket att solen gått ner och det var dags att ta bussen hem till civiliserade trakter.

På den första bussen tog det inte långt tid innan jag somnade med "Linus" i famnen. Men jag blev väckt för att vi nått fram till Jönköping där vi skulle byta buss. Och vi fick testa flera bussar innan vi äntligen hittat en buss som vi kunde få plats i och den va nästan tom. Så nu kunde man bredde ut sig över flera säten och jag somnade nog ganska snabbt nu också.

Sen vaknade jag inte föränn i Södertälje och då till tonerna av "Relax, Take it Easy". Jag mins hur jag tittade till Martin som helt nyvaken mimade med i låten som aldrig förr. Sånt gillar vi. Och i vaket tillstånd såg jag hur bussen rullade in till cityterminalen och direkt tog vi tåget hem.

Jag kan inte beskriva hur mycket den här resan va värd i efterhand. Nu när jag snart ska sammanfatta ytterliggare ett år i mitt liv så måste jag nog säga att detta var höjdpunkten. Jag hoppas verkligen vi kan göra om det här nästa år för det här är verkligen ett sjukt underbart minne för livet och jag är så otroligt glad över att jag fick uppleva det med mina bästa vänner. Jag älskar fan Snappers!

Jag hoppas ni ser det här som en trevlig liten julklapp och att ni precis som jag kan kolla tillbaka på den här resan och verkligen uppleva glädjen igen. Det är i alla fall det jag vill ge er med dte här inlägget.

GOD JUL!

PEACE!