Jerre

Jag hatar att sitta här vid min dator för att jag inte har nåt vettigare för mig för jag blir alltid bara så deppig och börjar tänka för mycket på en massa jävla skit. Och så sitter man och skriver av sig det på den här bloggen som nån slags terapiverksamhet istället för att använda den till ett kul tidsfördriv.

Men va ska man göra när man står inför en helg som säkert kommer bli lika meningslös som det vart ett bra tag nu. Jag vet att jag borde försöka hitta på nåt, men vad finns det att göra. Jag vet fan inte längre. Det känns som att jag alltid bara sitter inne och låter dagarna rulla på. Och jag hatar mig själv ibland för att jag tänker för mycket. Man sitter och känner sig så nöjd för att man äntligen lyckats glömma allt skit som varit och gått vidare men sen helt plötsligt slår det tillbaka rätt i ansiktet på en utan att man är det minsta beredd. Och så sitter man där med den enorma saknaden och undrar om det på något sätt kunde vara annorlunda. Och ju mer man tänker på det desto mer ledsen blir man. Men ibland undrar jag fan om jag betyder nåt egentligen. Ibland känner jag mig fan som ett jävla spöke som finns med hela tiden utan att lämna nåt intryck. Och innerst inne vet jag ju att det inte är sant. Men vafan vad ska man göra när man känner sig så ensam. Jag vet inte längre. Jag kan inte låta bli att fundera på om folk verkligen saknar en eller undrar över en eller om man överhuvudaget får en tanke skänkt till en. Jag hatar att jag håller på med den här skiten hela tiden men ibland så kan jag inte hejda det när det bara forsar ut från kroppen.

Ibland undrar man om det ens va värt ett försök. Det kanske hade vart så mycket lättare om man sluppit uppleva allt det här. Jag vet att det är fel att tänka så men ibland känns ingenting värt den känslan som brinner inuti mig vissa stunder. Åh varför ska allt va så svårt hela tiden och varför kan inte man bara få slippa alla dessa negativa tankar som bryter ner en till en liten obetydlig själ. Ibland känns det som att det bara går utför. Vad hände med all den energi och optimism jag alltid kunnat känna trots allt? Istället så känns varje liten motgång som en spark i magen som skickar mig en lång väg tillbaka ner för berget jag så länge försökt bestiga.

Jag hatar att jag inte vet vad jag ska göra för att få slut på det här. Hur jag på allvar ska kunna känna lycka hela vägen in i hjärtat igen. Men kanske är det så här det ska va. Kanske är det inte meningen att man ska ha det bättre. Jag kanske inte ens förtjänat det. Men hjälp mig bara förstå varför jag trots alla mina underbara vänner ändå känner mig så ensam. Jag vill inte ha det så här längre. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag vet inte!

Ännu en timme har gått sen jag började, Ännu en timme bortslösad på ingenting vettigt. Det har till och med gått så långt att jag knappt ser framåt i tiden. Det är för avlägset. Istället ligger man där vaken på nätterna och tänker på det förflutna och försöker på något sätt få tillbaka de där speciella känslorna man haft i sitt liv trots att man vet att det bara är ett vagt minne.  Trots att det finns så mycket att se fram emot så kan jag inte se det. Det känns som om nån håller ett svart skynke framför mig som hindrar mig från glädjas över saker som ska komma. Jag hatar det!

Men jag kan inte sitta här och skriva mer, då kommer jag bara må ännu värre. Jag får försöka ta tag i nåt istället. Problemet är bara att jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som om jag bara låter allt det jag byggt upp bara rasera och trots att jag försöker så mycket så blir det ändå fel på nåt sätt. Jag vill inte ge upp men ibland känns det som att bara släppa allt och bara låta skiten rinna av kroppen skulle va det enda rätta. Men det finns ingen tid till det just nu. Det går bara inte. Så jag får försöka ta mig tillbaka från där jag är nu och försöka nå toppen igen. Jag vet att jag kan det men jag vet bara inte hur.

Men men, Imorn är det Bajen, Om inte annat så är det alltid en underbar chans att fly från verkligheten, även om det så är för några ynka timmar. Det är iaf ett ljus i mörkret!

PEACE!