Jerre

Det är fan nästan så att man får ångest. Det har gått ett år sen nyårsafton då jag publicerade en liten ingående sammanfattning om året som gått. Och nu sitter man här igen och grubblar på vart det här året tagit vägen. Det är fan nästan skrämmande att tänka på. Att det gått så lång tid och ändå känt så otroligt fort. Jag skulle verkligen bara vilja stoppa tiden och sen spela upp den igen med lite segare tempo. 

Men året börjar närma sig sitt slut i vilket fall som helst och jag ska försöka att skriva ner lite om det som hänt. Ni som följt mitt skrivande under året vet ju ungefär vad jag pysslat med så jag ska försöka skriva lite som en helhet. Vilka intryck som varit starkast och och vad som förändrat mig och format mig till den jag är idag för även om det inte är lätt att se så har jag säkert blivit en helt annan person sen förra årskiftet. Jag förstår att det inte låter så roligt men jag ska försöka och inte få det alltför sövande. Det blir lite allt möjligt som tagit mig genom det här året.

---

Lättast är väl alltid att börja med Januari och sen sakta röra sig framåt men det innebär att jag måste börja prata om allt det som hände med Jenny. Och jag känner mig inte riktigt redo för det såhär direkt. Jag måste nog komma in lite mer i stämningen för att orka redogöra det där. Egentligen pallar jag inte snacka om det alls men jag kan inte direkt utesluta det från en sån här text för det har under året varit en så stor påverkan till hur jag sett på saker och ting rent känslomässigt. Men det får vänta en liten stund.

Tänkte därför börja med att prata om Snappers. Om Jenny var det som till slut blev anledningen till det djupa dalarna det här året va Snappers och alla dess medlemmar en av de stora anledningar till de höga topparna. De tillfällen då jag kände mig ostoppbar. När jag tänker tillbaka på det jag har fått varit med om med dessa underbara grabbar och gemenskapen vid skapat genom laget så känner jag verkligen en värme forsas genom kroppen. Det är lätt att ta sina vänner för givet men jag har fan tänkt mycket på det där och verkligen insett vad alla ni har gjort för mig. Det är inte så att ni behöver göra speciellt mycket för mig. Bara att ni finns där och förgyller min vardag betyder så otroligt mycket. Och det kan låta som om jag överdriver men det är verkligen så jag känner. Det kan kännas otroligt tufft av flera olika anledningar när man nästan känner att livet är totalt meningslöst men ni finns alltid där och ger det en mening. Självklart finns det även människor utanför Snappers som gjort sitt, det är inte det jag menar. Men det är nog dessa grabbar som verkligen varit de som fått mig att njuta av livet den större delen av det här året.

Det är också rätt sjukt hur mycket vi har fått uppleva tillsammans bara för att vi har vårt märkliga och minst sagt oförutsägbara korpenlag. Jag kommer aldrig glömma minnet av Korpiaden som nu i vintermörkret värmer mer än nånsin. Jag skulle nog säga att den helgen va den bästa tiden jag upplevt det året. Och det är för att vi hade sjukt kul hela helgen och det lämnade bara ett stort avstamp i mitt hjärta. Jag kan inte ens förklara det något vidare bra. Men den helgen med det gänget var det här året oslagbart.

Vi i Boysen har glidit ifrån varandra lite under året och det är klart att jag tycker det är synd. Men det känns som om det börjar bli lite bättre igen. Men det är inte så konstigt att det har blivit så här. Man träffar ju mycket nytt folk att umgås med och då är det lätt att det gamla gänget hamnar i skymundan. Och precis så har det blivit med Boysen det här året. Men man märker ju också att när vi väl hittar på något så har vi fortfarande sjukt kul. Och våra samlingar i G-salen kommer inte att försvinna på ett bra tag. I alla fall inte om jag får bestämma.

Och Ludde och jag har lyckats komma ännu närmare varandra och jag vill bara säga att det är så grymt att ha dig som vän Ludde. Du är bara så skön och det är aldrig nåt skitsnack eller krav. Utan du bara är där och våra uppesittarkvällar borde komma oftare. Sen är det ju inte tråkigt att du är Väsbys mäktigaste människa. Det gör det hela bara mer underbart.

Sen har vi ju Crille och alla vet att vi är bröder och att vi kommer va det livet ut, oavsett var världen tar oss. Så har vi alltid fungerat och det gör vi än. Men det här året har du vart borta för mycket. Det är inte okej att du sticker iväg i två månader sådär. Så får det inte gå till. Det är klart att jag förstår varför du gjorde det och jag klandrar dig inte. Inte det minsta. Men du va saknad här hemma ska du veta och jag tycker det måste bli lite mer du och jag like the old times precis som nu den senaste tiden.

Kan ju förövrigt inte missa att nämna herr Bonde som varit min trogna vapendragare på Sveriges alla möjliga arenor under året och som alltid är där och lättar upp stämningen. Du vet att du har en plats i häjrtat på mig och där sitter du fast.

Men nog om vänner hit och dit. Ett år av upplevelser har det varit och jag tänker nog fortsätta ge er lite inblickar därifrån.

---

Sommaren blev ju inte riktigt vad jag trodde att den skulle bli. Planerna med att tillbringa mycket tid med Jenny grusades precis efter skolavslutningen så istället försökte jag ta tag i körkortet. Men efter två veckor på Connys trafikskola i Märsta va jag rätt slut mentalt på körandet och la det på is på obestämd framtid. Jag åkte iväg till Skåne men det blev tyvärr lite av en flopp då det var så otroligt mycket tjafs mellan folk och dessutom regnade det mest hela tiden. Efter ett par mysiga dagar på soliga Öland med farsan så fastande jag sen hemma på rummet i Väsby och veckorna gick utan att jag åstadkom någonting. Till en början va det självklart skönt att bara ta det lugnt utan att man kände sig tvungen till att göra något. Men till slut fick jag nästan panik för att jag bara lät sommarlovet rinna iväg medan jag allt snabbare räknade dagarna som flydde förbi min tillvaro.

Därför kom resan till Turkiet som en räddning för mig och hela lovet. Jag tror att hade jag inte åkt dit så hade jag sett hela sommaren som misslyckad men den där veckan tillsammans med härliga vänner gjorde verkligen gott och gjorde också att jag kunde titta tillbaka på lovet och känna att jag ändå fått ut något av det. Och visst hade vi kul i Turkiet. Det jag uppskattade mest med hela resan var att det va en sån avslappnad stämning mellan oss som åkte ner. Så som jag kände det så var det ingen som kände att de inte var nöjda med resan och under tiden där nere tycker i alla fall jag att vi hade konstant kul.

De två efterföljande veckorna blev mindre roliga då jag dragit på mig en kraftig dos av salmonella vilket gjorde att jag blev sängliggande och knappt medveten om omgivningen i flera dagar. Lite tråkigt var det väl också att just dom dagarna var Jenny här uppe. Men jag kunde ju inte göra så mycket åt saken. Jag försökte hålla mig så pigg som möjligt men det är inte så lätt att flänga runt när man inte fått behålla nåt i matväg på typ sex dagar.

Efter sommaren väntade en period då mitt liv var som en känslomässig bergochdalbana. Ena dagen kunde jag va pigg och taggad på att göra saker och nästa dag satt jag hemma och grät för att mitt liv kändes som ett helvete. Och jag tror att det hade mycket att göra med Jenny. Jag hade kopplat bort allt sånt under sommaren för att inte förstöra lovet men istället så forsade vågen av känslor in nu och då kunde jag inte riktigt kontrollera det. Men där vill jag återigen bara tacka mina vänner som fanns där. Givetvis också mina föräldrar som jag är mer tacksam för än vad jag nånsin kunnat uttrycka mig om. Ni tror säkert att jag tar er för givet men det är inte alls meningen. Det går inte en dag utan att jag tänker på att jag borde visa mer tacksamhet och glädje att jag har er för faktum är att jag inte skulle överleva en dag om jag inte visste att ni fanns där för mig.

Nu när hösten övergått i en så kallad vinter så har min tillvaro återigen nått en höjdpunkt. Jag har kopplat bort mina känslomässiga behov för att istället försöka uppleva och ha så kul som möjligt vilket också har varit väldigt lyckat. Europaresan var helt underbar när man tänker tillbaka på den. Det var svårt att fullt ut uppskatta den precis när man kommit hem då det till slut nästan blev för intensivt. Men nu när det gått ett tag så fattar jag verkligen vilka otroliga upplevelser jag fick vara med om och det kommer definitivt vara upplevelser jag aldrig glömmer. Och då menar jag inte bara saker som att ha varit högst upp i Eiffeltornet eller i hjärtat av Monaco, utan också sånt som att bara strosa runt i en stad man aldrig varit i och på så sätt uppleva nya saker. Så tack farsan för den resan för det va verkligen värt varenda minut vi var borta.

Och efter den här resan har det tuffat på i ett rasande tempo i vilket jag knappt hängt med i själv. Men jag har sagt det förut och säger det igen, när det är fullt fart och jag får flänga runt i alla möjliga riktningar utan att jag knappt hinner andas ut emellan, det är då jag njuter som mest av livet.

Nu har jag försökt att snabbt sammanfatta året och jag har hittills undvikt våren eftersom jag inte egentligen pallar skriva så mycket om det. Men jag antar att jag inte kan skippa det helt och hållet för att ni ska få en god överblick på hela året. Men ni vet lika mycket som jag att våren stavas Jenny med allt vad det innebär.

Det är inte världens lättaste att sitta och skriva om det här just nu. Och det handlar inte om att jag har svårt att skriva om just det ämnet eller har svårt att öppna mig själv. För ni som läst min blogg under året vet att det är precis tvärtom. Men saken är den att jag den senaste tiden gjort allt för att tränga undan minnena för att på allvar bli kvitt saknaden. Och det har hjälpt väldigt mycket. Sen var det inte riktigt meningen att vi skulle förlora all kontakt men kanske var det nödvändigt.

Men jag kan i alla fall börja med att säga att Jenny stormade in i mitt liv och förändrade från ingenting till allt ungefär och jag hann knappt förstå vad som hände själv innan jag blev tillsammans med henne och verkligen kände att jag älskade henne. Jag vet inte hur hon lyckades men saken är den att lyckades göra mig lyckligare och starkare än jag någonsin varit innan och det kan inget ta ifrån henne. Att hon sen försvann ur mitt liv minst lika snabbt var såklart inte lika roligt och något jag verkligen inte insåg förrän det var för sent.

Men det enda jag kan säga är att jag är glad för allt det hon gav mig för oavsett vad som händer och om vi nånsin kommer prata med varann igen så va de där månaderna något utöver det vanliga. Och jag känner mig mycket säkrare och starkare som person efter det där.

Men jag har lovat mig själv nu att jag helt och håller efter nyår ska sluta älta det där nu. Jag hoppas såklart att vi någon dag kan prata med varandra igen. Så som det känns nu vill jag fortfarande va vän med henne. Men samtidigt måste hon vilja det också så jag vet inte hur det kommer bli men det jag ville komma fram till är att jag inte längre kommer sitta och tänka på allt skit det här förde med sig. Det vi hade va underbart men det finns inte längre. Jag har på allvar börjat inse det nu och det är dags att definitivt sätta punkt där.

Jag vet inte om jag har så jättemycket mer att säga om året. Jag har ju bloggat rätt flitigt under månaderna som dragit förbi så ni har ju en hel del detaljer där att läsa om. Jag ville bara ge er en liten sammanfattning och jag hoppas att den på något sätt är läsvärd.

2008 är på väg med stormande steg och jag hoppas att året medför en hop med nya upplevelser. Och jag tänker möta det nya året med öppna armar för att verkligen hitta den vägen som känns bäst för mig. Vi syns på andra sidan raketerna!

PEACE!