Jerre

Ni tycker ju tydligen allihop att jag hostar upp inlägg i takt med Blondinbellas tragiska blogg. Jag tycker inte jag riktigt förtjänat den kritiken men nu när ni ändå sitter där och klagar på mig så kan jag lika gärna leva upp till det. Så jag släpper ännu ett inlägg. Men jag tycker ni faktiskt ska sluta och alltid hitta de negativa sakerna om bloggen istället för att se det som en kul grej. Om inte annat är det ju ett tidsfördriv. Och om ni absolut inte anser den här vara värd det ljus den fått så behöver ni helt enkelt inte läsa den. Så är det med den saken.

Men på tal om allt det där så fick jag igår höra att Flemman av alla människor gillade det inlägget som av alla andra röstats fram som det tråkigaste och sömnigaste inlägget jag skrivit. Och när man får ett sådana lovord för ett riktigt skitinlägg så kan man inte bara tacka och sen glömma det. Det är också därför jag skriver det här inlägget. Dels för att kasta en stövel i ansiktet på alla er som klagar och dels för att ge Flemman ett nytt skumt inlägg som han kan få ha glädje av ett tag framöver.

Det ni säkert redan har listat ut är att jag egentligen inte har något att skriva om men är det någonting jag tycker att jag kan va rätt duktig på det är att få ett inlägg om egentligen ingenting att framstå som en bok. Vissa kallar det idioti och vissa kallar det en dold talang. Hur ni väljer att se på det är helt upp till er. Det är min blogg och mina texter. Take it or leave it!

Dagarna har rullat på, Det är nästan sjukligt nära den där dryga dagen på måndag då man måste gå upp redan innan Flemman har tagit sin första tugga för dagen. Det är också då man måste forcera sig själv ut genom ytterdörren för att sedan kämpa sig igenom de kalla vindarna som blåser in över Runby Hage. Och som om inte det vore nog väntar med all sannolikhet ett par fruktansvärda minuter nere på stationen medan man kollar på ljustavlan som fungerar lika dåligt som min konditionsträning. Man står där och har ingen aning om när man ska få syn på det där fula lilla tåget som en liten strimma från den norra änden av Väsby. Och sen när det väl kommer får man göra sitt bästa för att överhuvudtaget komma på. De vassa armbågarna som under väntetiden nästan blivit som istappar är ett måste för att komma in i trängseln bland barnvagnar och jäktande slipsnissar.

När man äntligen har kommit ifrån den där äckliga kylan och man börjar känna tårna under sig igen är allt som återstår en kvarts resa i stående tillstånd med pälsen från en gåsjacksluva halvt uppe i näsan. Sen är man äntligen framme i det Sollentuna där man så många gånger gått av förut. Då kan man pusta ut och sen med stolthet gå genom slasket längs vägen fram till busshållsplatsen där man får se se baken av 527 sakta svänga ut från terminalen. Istället för att brusa upp sig över det försöker man sätta sig ner på stenmuren men genast reser man sig upp för att slippa en plågsam urinvägsinfektion. Man försöker bläddra igenom det senaste ryktena i City men får efter ledaren ge upp då ens fingertoppar mest liknar blåbär. 607:an tuffar långsamt och utan att tveka vänder man stegen mot det hållet. Man vill liksom bara komma in någonstans där temperaturen är mer än 5 plusgrader.

Väl framme vid bussen märker man att 533 personer redan står vid framdörren. Man försöker då istället ta sig in genom en av bakdörrarna. Men vid den första kämpar en medelålders-mamma med sin barnvagn så där behöver man inte ens försöka. Men vid den bakre ser man äntligen luckan och kan kliva på. Men då hörs den raspiga rösten från busschauffören som bestämt sig för att demonstrera sin makt genom att påpeka att man går på längst fram och visar busskort. Man låtsas inte om honom och efter ett tag ger han sig. Man tittar då sig omkring och försker förgäves hitta något som kan kalla sig sittplats. Till slut hittar man en trasig stol nästan längst bak i bussen där man försiktigt slår sig ner. Sekunderna senare får man göra sitt bästa för att undvika att bli nerslagen av en hockeyhjälm som sitter på den lilla väskan på en minst lika liten skolpojke. Det tar ungefär lika mycket energi och motivation ifrån en som det gör att försöka undvika den 30 personer stora skolklass som i olika tonlägen skriker ut allt dom kan komma på. Det har bara gått en halvtimme av dagen men redan nu längtar man tillbaka till sängen.

Vid Sollentunavallen får man äntligen lite lung och ro när alla småbarnen lämnar bussen för ett par timmars aktiviteter nere bland hockeyrinkarna. Återigen tar man upp city och den här gången bläddrar man genast till slutet för att kunna läsa serierna och horoskopet. Man läser att alla oxar idag ska se upp för en jobbarkompis som kan ställa till problem för en och Samir har lika otur idag i sin jakt på en kärlek. Man hinner snabbt ögna igenom "Dr. DIF" prognos från den senaste drabbningen på Hovet och sen måste man kliva av. Man kollar på klockan, 08:22, Man ser framför sig den långa vägen ner till Rudbeck från Edsbacka där man befinner sig. Man förstår kalrt att det aldrig kommer att gå. Men det finns ingenting att göra åt det, så man pulserar sig fram genom snön till ljudet av en dånande maskiner vid simhallen. Man svänger runt hörnet och får se skolans fasad resa sig upp på skyn.

När man efter allt slit nåt dörren in till skolan går den inte att öppna. Man letar runt i alla jackfickor och djupt inne i plånboken hittar man sitt slitna matkort som för tillfället blir ens räddning. Man springer sen bort till cafeterian och hostar upp en tia för colan man tycker att man har förtjänat. Innan man sen kan bege sig bort till dagens första lektion måste man vandra genom öde korridorer halvvägs bort till komvux för att hitta sitt skåp. Bland röran av papper hittar man sitt block och sin mattebok. Det sista man nu behöver göra är att hitta en penna som fungerar. Det går ett par sekunder innan man hittar en liten pennstump under de där papprerna man borde ha slängt för länge sen. Man smäller igen skåpet och halvjoggandes rör man sig bort mot Mattesalen medan man försöker att inte tappa något. Sal M9 finns nu rakt framför näsan på en. Man knackar på men ingenting händer. Man knackar igen och sakta svänger dörren upp. Man tittar sig runt och ser att ingen av sina vänner är där. Efter en utskällning av läraren intar man sin plats och upptäcker att man återigen glömt miniräknaren. Men man orkar inte bry sig så mycket om det just nu. Istället öppnar man sin cola och kan äntligen pusta ut. När man sedan tittar upp ser man läraren med en nästan hånfullt leende inleda dagens lektion: "Hej allesammans, Idag tänkte jag att vi skulle jobba hårt med faktorisering"

...Tillåt mig somna om!

Ni kanske alla förstår att riktigt så hemskt som det låter är det inte och sjävlklart är det en väldigt negativ syn på saken. Men samtidigt är det väl inte alltför ofta man är på gott humör vid den tiden på dygnet. Och jag tror de flesta kan känna igen sig i några av det här situationerna. Jag hatar inte skolan. När jag väl är i skolan är det till och med helt okej. Men att ta sig dit kan ibland vara riktigt krävande för psyket.

Ni må tycka att jag är galen eller att jag rentav saknar ett vettigt liv när ni ser hur mycket jag skriver i mina inlägg. Och ni har helt säkert rätt i allt det i så fall. Men för mig är detta avkoppling. För mig är detta en stund på dygnet där jag får rensa mina tankar och verkligen dyka ner i någonting där jag helt och hållet kan vara precis så som jag vill vara. Jag behöver inte ta hand om eller underhålla någon annan. Jag behöver inte anstränga mig på något sätt. Jag behöver inte hålla humöret på ett speciellt sätt för att det inte ska förstöra någonting. Jag säger inte att jag inte uppskattar närvaro av andra. Oftast är det umgänget som är mest värt av allt. Men vissa stunder finns det ingenting som går upp mot ensamhet där man kan göra precis som man vill. Och då är bloggen en underbar vän.

Det va ett tag sen jag skrev om Bajen tycker jag. Vissa kanske tycker det är det bästa som hänt den här bloggen. Jag tycker det egentligen inte. Men sen är det ju alltid ett problem vid den här tiden på året att ha någonting vettigt att skriva om när de gäller min grönvita del av själen. Och inte är det roligt att känna abstinensen bubbla upp inom sig. För när inte Fotbollen är igång så är det svårt att fästa passionen för Hammarby på något. Givetvis finns det andra sporter men det finns inte en chans att dessa påverkar mig så mycket att abstinensen avtar. 

Varje dag surfar man in på officella hemsidan och hoppas att det finns några intressanta nyheter. Man lusläser varenda forumtråd på Bajen Fans för att hitta någonting läsbart. Man knappar in sig på en massa bloggar för att läsa om en hel del mer eller mindre sannolika transferrykten. Man letar sig fram till Youtubes arkiv för att återuppleva alla minnen från säsongerna som gått. När man sedan gjort allt det här suckar man och börjar om igen. Man drömmer sig iväg och genast blottar sig en syn framför en. Det är allsvensk hemmapremiär. Solen står högt över Medborgarplatsen en ljummen vårdag. Man ser tusentals grönvitt klädda individer ladda upp inför vad som komma skall. Man ser sen en massiv våg av människor forsa fram längs götgatan till ljudet av ekande sång.
Vågen klättrar upp för skanstullsbron och når sitt mål en utspark från Gullmarsplan. Ur fickan drar man fram sitt glänsande säsongskort och utan minsta vink sträcker man armarna i vädret för att låta en publikvärd kolla så att man inte har bengaler med sig. Grinden snurrar runt vid mina ben, jag haffar tag i ett nytryckt matchprogram och börjar sakta röra mig upp för trapporna. Redan nu är det mycket folk på plats och man känner den där bubblande stämningen överallt omkring sig. Det är en stor dag idag, Det är allsvensk hemmapremiär på Söderstadion. Man intar sin plats och väntar in avsparken. Minutrarna kvar och ljudet från tusentals strupar överröstar ens andetag. Man stannar upp, stänger ögonlocket och tar ett djupt andetag. När man tittar upp igen är hela Söderstadion ett hav av halsdukar. Och ur högtalarna strömmar de orden vi så länge väntat på. Det är allsvensk hemmapremiär. Just idag är jag stark!

Det finns inga ord som kan beskriva den känslan. Men ni som upplevt detta vet vad jag talar om. Låt nu bara dessa hemska månader skynda förbi så att jag får ställa mig där på norra igen och veta att nu börjar livet igen.

Det här inlägget blev aningen deppigt och aningen drömmande. Men kanske är det inte så konstigt. Det föll snö under dagen och det har lagt sig som ett vitt täcke över tillvaron. Då är det lätt att man gräver ner sig i sin varma soffa och drömmer sig bort. Det är väl inget fel med det. Och tills dess att snön att smält undan och solen börjar värma igen, kan ingen klandra mig från att känna mig lite dyster. Men detta är bara ytterliggare en vinter i mängden. Snart ser vi sommarens ljus igen. Det finns alltid ett ljus i slutet på den mörka tunneln. Kom ihåg det.

PEACE!