Jerre

Information och Layout. Varför finns det till egentligen undrar man sig när man återigen surfar in på nätet för att hitta något att fördriva tiden med. Visst kan man alltid försöka skriva den där broschyren som Pernilla malde på om men efter en timme religion med världens arbigga till lärare är all energi för arbete slut. Det får helt enkelt bli nästa gång. Så istället hamnar jag här på bloggen för att knappa ner någonting nytt från livet. Problemet är bara att jag inte har något nytt att berätta. Det är knappast en nyhet att Flemman tog exakt hela lunchtiden på sig att äta sin portion köttfärssås eller att jag vid den här tiden på dygnet förlorat det mesta av min energi.

Så jag tänkte då istället berätta om någonting som länge funnits i min vardag men som aldrig varit mer än ett irritationsmoment, både psykiskt och fysiskt. Det finns många saker som det kan handla om men jag menar ingenting annat än min hemska och högst vedervärdigt datorstol. Jag har hört en del surr runt om i mitt egendomliga umgänge att ett inlägg om just denna så kallade kontorsmöbel skulle vara riktigt upskattat, åtminstonde från den Flemianska delen av befolkningen.

Men hur mycket kan man egentligen skriva om en stol. Vid första tanken är det lätt att man misstar sig och tror att högst ett kort stycke räcker för att sammanfatta allt man behöver och kanske även vill veta om en datorstol. Självklart finns jag här för att bevisa motsatsen. Allt för att ge er vidare bevis på att jag faktiskt kan skriva långa dryga inlägg om precis vad som helst. Självklart även för att imponera på herr Flemström och dessutom ge honom dåligt samvete för att han aldrig själv bloggar.

Men för att ni överhuvudtaget ska förstå varför jag skriver om just denna stol ska jag ge er en liten övertäckande bakgrund. Ni vet allihop att jag spenderar mycket tid framför datorn där jag finner avkoppling och underhållning. För att tiden framför burken ska kännas komfortabel är det ergonomiska väldigt viktigt och en stor del i det har ju stolen man sitter på.

Det var länge sedan jag hade en riktigt konstruerad datorstol där man verkligen känner den här bekvämligheten man vill nå när man kopplar av framför skärmen efter en tung arbetsdag. Jag kan om jag ska försöka minnas inte ens komma ihåg senast jag hade en sådan stol.

Men innan jag fick den stol som det här inlägget egentligen handlar om hade jag en stol som i det närmaste kan beskrivas som en trädgårdsmöbel. Vi hade den på balkongen där man på somrarna kunde sitta och njuta av värmen eller kanske koppla av djupt insjunken i en bra bok. Men när vi av olika anledningar inte längre hade en fungerande sittmöbel framför datorn fick denna bli räddningen. Och om sanningen ska fram blev det en riktigt bra lösning. Sittdynan var väldigt bekväm och det fanns flera olika lägen på ryggstödet så man kunde få ut mycket av stolens utformning. Ville man arbeta var den upprätta ställnigen väldigt bra då man följde ergonomins tumregler till punkt och pricka. Ville man sedan luta sig tillbaka för en trevlig film var det bara att lyfta lite lätt på armstöden och luta sig tillbaka så formade sig ryggstödet perfekt för en liten filmstund.

Men en dyster dag skedde det till slut oundvikliga. Stolen föll ihop under tyngden av en männsiokropp och var inte längre duglig som stol. Det enda vi i det läget kunde göra var att försiktigt avlägsna sittdynan som numera förvaras någonstans som ett minne från den härliga tiden. Resten av den ruinerade stolen fick tyvärr möta sitt öde långt in i ett unket doftande soprum. Några dagar senare grydde dagens ljus igen och en ny stol hade införskaffats för uppfylla samma syfte som sin föregångare. Men genast uppstod problem. Den nya stolen var i mångt och mycket inte ens i närheten av denn glans den förra stolen spred omkring sig. Och ju längre tid som har flytit förbi, desto värre har det blivit.

Stolen som numera fläckar ner det stora och ståtliga rum jag länge ägt med stolthet är ganska svårbeskrivlig. När jag tittar på den får jag en känslan av att det är ne blandning av en sådan där stol som finns i en lite prålig teatersalong som den förvirrade och dramatiske regissören sitter på med sin basker och sin megafon. Samtidigt andas den camping och friluftsliv med sina ihopvikbara egenskaper och den enkla uppbyggnaden.

Egentligen är den ganska ful. Den består egentligen av ett gäng ihålliga metallrör som håller uppe tunna blåa dynor i något strävt tygslag. På armstöden sitter det små mjuka svarta skydd som ska motverka obekväma skador på leder och muskler i underarmarna. På ena sidan sitter det en liten utskjutande platta som ska fungera som ett litet bord. Men det finns inget som kan kalla sig stabilt över det bordet så att ställa till exempel ett fullt glas med vatten där innebär en lika stor risk för förödelse som att låta Flemman vara utan mat i mer än tre timmar.

Till en början hade jag inget att klaga på. Den var annorlunda på ett sätt som faktiskt tilltalade mig. Och när man satt i den kände man ändå att stressen rann iväg från kroppen och vissa stunder kunde man ärligt koppla av. Men tiden har förändrat både stolen och min syn på densamma. När jag idag öppnar dörren till mitt rum och får se detta fuskbygge till kontorsmömel känner jag en avsky bubbla upp inom mig. Det finns inte längre något jag uppskattar med den stolen och jag har svårt att se hur jag någonsin kommer göra det.

Det hårda dynorna har under tidens lopp blivit rejält utslitna och de sjunger snart sin sista sång. Man ser att sömmarna längs med den silverglänsande kosntruktionen sakta börjar spricka upp och det är en tidsfråga innan den raserar till en liten obetydlig hög på det bruna parkettgolvet.

Det som en gång var skydd för armbågarna har sedan länge avlägsnats i ren terapiverksamhet och när man nu vill ta stöd för att undvika musarmarna möts man av en kall metallstång som genast värker ända in i benmärgen. När man lutar sig tillbaka känner man ryggen tas emot av ett ryggstöd som nötts ner till ett litet tygstycke. Bekvämligheten känns långt ifrån närvarande och man funderar ofta på om det är värt att ens slå sig ner på denna plats.

Trots allt detta har jag alltid försökt se positivt på situationen. Det finns folk därute i världen som har det ännu värre en jag. En obekväm stol är ändå en stol och det är sorgligt att den bittra sanningen berättar att alla inte har tillgång till just stolar. Så jag antar att jag ska va tacksam för det jag har och inte sitta här och gnälla över en sådan petitess som en datorstol. Men under det mest dystra stunder i mitt emotionella lidande orkar jag inte längre stå ut med detta och då får den betydligt bekvämare soffan bli min tillfälliga räddning.

Jag har länge tänt byta ut den här stolen mot en betydligt bekvämare och finare stol med tiden och pengarna till det har helt enkelt inte funnits. Men någon gång i livet ska jag hitta tillbaka till en tid då man fullständigt kunde njuta av en tid framför datorn. Och jag hoppas att det sker inom en ganska snar framtid. Så länge får jag stå ut med detjag har och kanske kan jag ändå uppnå det jag vill med en kväll framför datorn. Det är i alla fall det jag strävar efter. Fullständig avkoppling. Och tänk efter, med en bättre stol kanske jag kan och orkar skriva ännu fler och ännu bättre inlägg. Det är värt att tänka på.

Lektionen är snart slut och jag måste börja sammanfatta. Texten jag har fått ihop är både stadig och innehållsrik och jag tror ni förstått varför kag tog mig tid till att skriva om detta plågsamma ämne. Och den sista halvtimmen ska jag ägna mig åt att njuta, Njuta av att jag faktiskt sitter på en riktig datorstol. Man måste ta tillvara på det stunder man ges. Det är så livet fungerar och det är bara att acceptera det. När det gäller bloggen så dröjer det nog inte länge innan jag är tillbaka igen med ett rykande färskt inlägg.

Om nu inte den blåa lilla stolen bestämmer sig för att ge vika och rasar samman. Men samtidigt får jag väl se det som en välsignelse från högre makter (i dubbel bemärkelse)

PEACE!