Jerre

Bloggdags mina kära vänner. Söndagkvällarna har sen två år ofta varit lite heliga av just den anledningen. Egentligen är det ju den sämsta dagen i veckan att blogga på då man egentligen borde göra saker som att städa rummet, plugga det som behövs eller rentav sova. Jag har aldrig varit vidare bra på någon av dessa saker. Och just nu har jag ingen större lust heller. Sov gjorde jag i morse, Plugg har jag inte så mycket förutom en bok där jag va tvungen att ta en liten paus för att inte drunkna i depression och rummet blir inte städat hur mycket jag egentligen vill det.

Sen känns det ju på nåt sätt att man måste blogga nu sista dagen på lovet dels för att på något sätt sammanfatta det hela och dels för att skriva ner några rader om tankar och funderingar inför det som komma skall. Dessutom är jag faktiskt taggad på att skriva lite. Det brukar va skönt på nätterna då man i lugn och ro får kladda ner det man har i huvet. Jag somnar faktiskt mycket lättare efter att jag skrivit blogg och det är väl inte så konstigt egentligen eftersom där här är ett utmärkt forum där man får rensa hjärnan på sånt man vill få ut av olika anledningar.

Imorgon återvänder jag till Rubban för min sjätte och sista termin där. Jag är alltså framme vid det allra sista andetaget i mitt gymnasieliv innan man kan ta adjö för gott. Vid första tanken känns det såklart underbart att det är så pass kort tid kvar tills man lämnar skolan. Självklart är det inte slut på pluggandet för det men det känns som en milstolpe i livet att ha klarat av de tolv mer eller mindre obligatoriska skolår man både älskat och hatat. Och ändå sitter jag här med blandade känslor. Jag är glad och även lite stolt men också lite dämpad och en känsla av ångest och vemod.

Om fem månader är det slut på det som nästan kan beskrivas den bästa tiden i mitt liv så här långt och samtidigt som det är skönt att gå ut skolan så är det så mycket man lämnar bakom sig. Förutom att man skiljs från sina vänner (klart man håller kontakten men det är ändå inte riktigt samma sak) så skiljs man från en trygghet som hela tiden funnits där. Så långt bak jag kan minnas har jag haft skolan och även om man många stunder hatat att gå upp tidigt på morgonen för att plåga sig igenom ämnen som matte och engelska så har jag aldrig tyckt det varit tråkigt. Egentligen har ju skolan varit ens liv mer eller mindre fram till nu. Jag tror det är svårt att verkligen inse hur mycket skolan har gett förutom kunskap. Ni kanske tycker det är konstigt att jag sitter här och snackar gott om skolan för egentligen första gången av mitt liv men det är också nu på sista tiden jag börjat tänka på hur annorlunda allt blir utan den.

Men jag tänker i alla fall inte dränka mig i sorg över att skolan snart är slut. Istället ska jag se till att avslutningen av denna tolvåriga resa blir nåt alldeles extra. Det jag ser framför mig när jag tittar på terminen som väntar är glädje över allt jag ska få uppleva tillsammans med de bästa av vänner. Man kan tänka så mycket på allt plugg man har framför sig och att måste göra det och det. Men jag orkar inte tänka på det. Jag vill tänka på det positiva. Det som gör det värt att ta sig igenom och det som gör att man varje dag trots en ibland omänsklig trötthet ändå kan ta sig upp och faktiskt uppskatta det man ska göra. Och jag fortsätter på den inslagna vägen där jag gör det jag känner för och det som jag känner är värt nåt. Sen får folk säga vad dom vill.

Men skolan är morgondagens problem. Nu är det dags att sammanfatta lite från lovet. Den sista veckan vart väldigt lugn och avslappnad och ska jag va ärlig är det precis vad jag behövde. Så det blev en högintensiv vecka med mycket farande och en lite lugnare vecka där jag fick ta det lugnt och bara chilla hemma. Och lägger man ihop det och sammanfattar det hela så ger jag lovet ett toppbetyg, helt klart. Det är fan så här det ska vara.

Det blev också en rätt skön avslutning igår när Ludde och Crille kämpade sig över hit för en uppesittarkväll och så småningom säsongsuppdateringen i Väsbyligan. Det blev lite filmer och lite snack som vanligt. Sen får man inte glömma att vi i två timmar satt och analyserade allt (verkligen allt) inom Väsbyligans väggar. Jag tror vi ägnade en halvtimme bara åt att förstå hur man ska göra för att rubba Sinter. Vi hittade lösningen till slut. Det är i alla fall vad jag tror. Sen måste jag ju bara nämna den otroligt lysande förändringsrapporten. De forna dagarna då FC Haans va som vilket brögäng som helst är över. I dagens ljus är FC Haans ett topplag och nu syns det även på spelartruppen.

Ni som tycker jag är en nörd eller på något sätt en väldigt idiotisk människa som är så totalt insatt i ett internetspel kan somna om direkt för era åsikter har jag inte mycket för i nuläget. Jag har varit mer eller mindre besatt av detta spel i två år nu och än har jag inte tänkt att lägga av. Och vem vill egentligen lägga av när man några gånger i månaden får reta gallfeber på en skånepåg ?

Men livet stavas såklart inte X11 så vi ska inte gå in alltför djupt på det ämnet. Jag vill ju inte tråka ut er "vanliga" människor alltför mycket. Sen vet jag ju inte om jag har så mycket mer att skriva om. Jag känner att jag inte på något sätt kan komma upp i klass med mitt förra inlägg så därför tänker jag inte ens försöka. Det här får bli ett sånt där inlägg som inte sticker ut. Kanske kan man hitta något läsvärt mellan raderna. Om inte så är det bara att glömma bort att man ens läste det. Jag skriver mest för att det är skönt just nu.

Och för Tobbes skull kanske jag ska sluta här. Eller vänta nu. Ska jag verkligen lyssna på Tobbe? Haha självklart inte. Jag får helt enkelt rensa skallen på idéer som jag kan knappa ner. Jag är känd för mina långa inlägg som egentligen bara Flemman (med mat i magen) orkar läsa. Så varför göra ett undantag nu helt plötsligt? Nej, jag ska nog komma på nåt. Däremot måste jag byta låt för den nu har den här Creed-låten spelats typ sju gånger.

Det känns på något sätt som att det här inlägget blir det skitinlägg jag skulle skrivit förra gången. Så nu tappar jag väl återigen en massa läsare. Fast Flemman gillar ju mina dåliga inlägg av nån anledning. Det är svårt att riktigt bestämma sig för hur jag ska fortsätta. Ska jag berätta att min stol fortfarande är sjukt obekväm och att den dessutom  snart faller ihop och om vad jag tänker äta under skrivandet (Nej Mini, inga nudlar idag). Eller ska jag tänka efter riktigt noga och försöka hitta nåt som verkligen blir läsvärt. Jag förstår att Tobbe just nu verkligen bönar och ber om att jag bara skriva det där förbannade ordet "Peace" så att vi får slut på eländet. Usman brukar ju somna efter halva inlägg så han sussar nog gott just nu och Per har nog sagt Lol så många gånger nu så det räcker hela våren. Mini, garvade du någon gång under det här stycket? Haha got ya!

Okej nog med tramserier, ska det skrivas ska det i alla fall va nåt man kan ta på (badrumsmattor?) eller nåt som är kul att läsa om (minnen från förr?). Problemet är bara det att just nu står det still i huvet på mig. Visst jag kan såklart plocka fram nåt gammalt minne från en tid avlägsen från denna stund. Men jag vet inte. Det känns inte som något vidare tillfälle för en sagostund.

Så vad ska vi hitta på? Jag får fundera lite. Nu är jag klar. Givetvis tog det ett tag att tänka ut vad jag skulle skriva om men det är rätt svårt att kladda ner att 
"nugårdetelvaminuterdärjagbaratänkerpåvadjagskaskrivasåattTobbeinteskafådetkortainlägghanvelathaitvåår".
Eller ni kanske inte håller med? Ajja nog om det och vi fortsätter med ämnet som jag faktiskt ville snacka mer om.

Saker jag ser fram emot är alltid kul att skriva om just för att man börjar längta efter det. Det är ju alltid skönt att ha nåt att längta efter även om det också kan va riktigt jobbigt. Men oavsett så har jag tänkt på att jag har väldigt mycket att se fram emot den kommande tiden.

Till en början så kanske det blir en liten solsemester i slutet på månaden. Ingenting är bestämt men jag hoppas i alla fall att det blir av för det skulle va riktigt skönt att få komma bort från den här kylan ett tag. Tobbe har ju verkat lite taggad så honom kan jag nog få med mig. Men Flemman har lite rätt i att det är lite drygt med bara två pers. Så det skulle va kul om vi hittade någon mer som ville följa med. Men det känns på nåt sätt som huvudaken är att få komma iväg.

Jag blev nyligen sjukt taggad på att åka skidor och jag kom på att jag inte gjort det sen den där otroligt underhållande dagen i Romme för snart två år sen. Så även där ska jag försöka samla lite folk och ta en dag i Rommes backar. Om man som Tobbe sa tajmar in det på en Z-dag då de flesta andra går i skolan kan det bli riktigt roligt. Dessutom är det alltid kul att åka skidor och framförallt liftar. Alla som spenderat dagar på en skidanläggning vet att det som händer, det händer i liftarna. Jag har Idre och Romme som underbara exempel. Mini, din härliga vurpa i Romme är svår att glömma.

Sen har vi ju Kittelfjäll. Min entusiasm kommer och går av någon anledning. Vissa stunder är jag riktigt taggad för att i nästa stund nästan vilja slippa det. Men jag tror att även om det innan känns lite jobbigt och lite drygt att va på ett fjäll tre dagar utan tak över huvet så tror jag nog det är alldeles speciell upplevelse som jag nog efteråt kommer uppskatta väldigt mycket.

Sommaren bjuder på mycket då det först är Korpiaden som jag verkligen ska hoppas bli lika rolig som förra året. Givetvis finns det ett ordspråk som säger att man aldrig ska upprepa en succe. Men jag tror ändå att vi kan göra det till en minst lika rolig helg den här gången. För vi har ju moraaaalen!

Studenten kort därefter och jag har egentligen inte så mycket att säga om det just nu förutom att det kommer bli grymt. Det måste det bli och fan då ska vi röja grabbar. Fyfan va vi är bra!

Och sen bär det av till sydligare breddgrader. Em står på schemat. Det verkar som att det blir tufftufftåg ner men jag vet inte riktigt vilka som vill åka med. Det går lite vilda diskussioner kring just det så vi får se hur saker och ting ordnar upp sig. Men oavsett så blir det nog en sjuhelvetes resa. Det blir ett minne för livet, helt klart.

Och man får inte glömma att sen har man en hel sommar kvar hemma också och dessutom en hel del Bajenmatcher runt om i riket. Det här blir bra. Det känner jag på mig. Tobbe sa någonstans att 2007 skulle va ett mellanår och har han rätt kan det här bli det bästa året någonsin. Och sen är det ju trots allt år 08!

Mycket att se fram emot alltså. Det jag nu inte ser fram emot är att jag måste dyka ner i min bok igen innan jag kan "fimpa luman" för dagen. Och det är väl lika bra att jag tar tag i det nu så jag hinner blunda några timmar innan skolan kallar. Vi hörs som vanligt inom en snar framtid. Ni får det ha det bra tills dess.

Veckans Citat: "Han köpte ett fadderbarn!" - Ludde Zetterman

PEACE!