Jerre

Hej mina vänner. Nu har det blivit ett sånt där onödigt hack i bloggen igen så att ni fått vänta så länge på en uppdatering. Jag tar på mig det fullaste ansvar för det och hoppas ni klarar er ändå. Och nu behöver ni i alla fall inte känna er ledsna för nedan har ni återigen ett långt och fylligt inlägg i precis samma anda som alltid.

Det har hänt en del sen jag skrev sist och tänkte väl börja med att snacka lite om vår match igår mot Brage Munchen. Måste säga att jag va riktigt laddad innan matchen. Dels för att jag verkligen ville komma igång med matcherna igen och dels för att jag va riktigt revanschsugen efter den vår ganska risiga insats i höstas. 

Ni som spelat mot Brage Munchen vet att det finns en kille i deras lag som man kort och gott kan sammanfatta so men äcklig individ. För det första är han sjukt divig som tror han är största stjärnan. För det andra är han sjukt gnällig och tror att han ska få frispark för att nån petar på han. Och sen så är han säkert över 25 men beter sig som typ 12 då han till exempel tacklar ner vår minsta spelare och säger åt honom att: "STAY DOWN" och så vidare. Egentligen är det bara sorgligt för honom men vi var i alla fall taggade på att visa honom vilka vi är.

Matchen blev inte direkt som ville och en bit in i andra halvlek låg vi under med hela 4-0. De sista tre målen kom inom loppet av några ynka minuter då vi är alldeles för slarviga i försvarsspelet. Det känns på nåt sätt som typiskt Snappers. Om man ser till helheten i varje match spelar vi oftast riktigt bra utifrån våra förutsättningar. Men om man delar upp matcherna i små delar så ser man att vi i vissa partier håller för låg klass för att vi ska va med och slåss om viktiga segrar. Men det är bara att vi kämpar på och försöker undvika dessa svackor.

Vi reste iaf på oss och knappade in målmässigt. Tyvärr blev slutresultatet 5-4 till Brages fördel så det var bara att anteckna ännu en snöplig och rent ut sagt onödig förlust i protokollet. Däremot lyckades vi nästan helt med att sätta "Stay Down" ur spel. Tobbe och Usman satte in ett par rejäla tacklingar i inledningen och han började då genast tappa humöret vilket också renderade i ett gult kort. Efter det hade han inte mycket rätt och han såg alltmer frustrerad ut. 

Men i andra lyckades han ändå spela upp sig lite, säkert för att deras ledning drygades ut. Och sen fick han ju göra mål också som dessutom va riktigt snyggt. Så tyvärr så lyckades vi inte komma åt honom tillräckligt mycket och jag måste desvärre säga att ställnigne nu är: Snappers-Stay Down 0-2. Men pluspoäng till Martin för att han visade att man inte puttar på våra spelare ostraffat.

Nu till det som ändå måste ses som det största den senaste veckan. I fredags nailade jag uppkörningen och på så vis kan jag nu stoltsera med att ha körkort, även om jag inte riktigt fått själva kortet igen. Det är sjukt vilken underbar känsla det är när man precis fått kortet och man känner att en helt ny outforskad värld bara slår upp dörrarna precis framför en och det är bara att gå ut och andas in den härliga luften.

Men när man nu sitter här och tittar på den där egentligen ganska fula lappen man får som körkortsintyg så kan man ju inte låta bli att börja tänka tillbaka hur allt började. En kylig vårdag för knappt ett år sen fick farsan mig att sätta mig bakom ratten för att börja övningsköra. Eftersom jag helt och hållet var gröngöling på området kunde jag ju inte börja med att sladda runt på vägarna så vi letade oss fram till den stora parkeringen vid Siemens där jag kunde börja öva lite smått.

Jag skulle inte säga att det gick nåt vidare bra eftersom det var helt omöjligt att lära sig få bilen rullande utan att direkt få motorstopp. Jag försökte hur många gånger som helst men inte blev det lättare. Men till slut lyckades jag väl med lite tur få iväg bilen och då smög jag runt dom ruskigt läskiga stolparna och kände mig väldigt stolt för att jag kunde svänga.

Efter några gånger började jag få in det där med kopplingen trots att jag fortfarande va osäker på hur man gjorde för att få det att fungera varje gång. Men jag lyckades i alla fall komma så långt att jag kunde köra lite. Och vid Siemens är det så fiffigt att det finns en liten enkelriktad slinga och det passade ju mig utmärkt som nybörjare. Och när jag en gång fick med morsan ut på lite övning så fick hon mig att börja använda växelspaken.

Sen en gång så fick jag helt plötsligt in känslan för kopplingen och sen tycker jag det funkade nästan varje gång. Klart att jag då och då fick motorstopp, Sånt händer även idag, men nu kände jag i alla fall att jag behärskade pedalerna så mycket att jag inte behövde va rädd att bilen skulle dö direkt jag släppte kopplingen.

Jag började så smått köra runt lite i Runby på en del småvägar och jag minns hur läskigt det va när jag skulle försöka vända på en liten grusväg nere vid Lövsta gård. Det va kolsvart och jag hade inte direkt lärt mig att använda backspeglarna så jag gav upp och tvingade farsan att göra skitjobbet.

Men jag körde då och då och kände mig allt tryggare i bilen även om jag på långa vägar kände att jag var en kunnig bilförare. När våren började övergå till Sommar blev det ett litet uppehåll då jag prioriterade en hel del annat men när Sommarlovet väl kom bestämde jag mig för att ta tag i saken så det blev bokning av 10 timmar körlektioner på Connys trafikskola i Märsta. Det va tydligen nån slags intensivutbildning så varje dag i två veckor gled jag dit för att på allvar lära mig och köra. Jag kommer inte glömma hur otroligt påfrestande det va psykiskt eftersom det va så mycket att tänka på och min körlärare Kejjo va verkligen noggran, vilket i och för sig va väldigt bra men också riktigt jobbigt.

Teorin bokades in där i slutet på Juni men eftersom jag knappt hade öppnat körkortsboken sköt jag upp det på obestämd framtid och när trafikskolan slarvade bort min bokning till halkkörningen la jag allt som hade med körningen på is för att jag helt enkelt inte pallade hålla på med det. Men när jag mötte upp Farsan i Kalmar efter en vecka i Skåne fick jag ta hand om ratten. Och under de tre dagarna vi va där nere så körde jag hela tiden och då kände jag verkligen att jag kunde köra. Helt hundra va jag självklart inte men då kändes det riktigt bra. Jag klarade av att köra ut till Öland efter Kalmarmatchen trots kaos och en hel del köer och sen fick jag även köra hela den långa vägen hem till Väsby.

Under hösten blev det mest körning när det behövdes. Om farsan eller morsan skulle någonstans så hängde jag med för att få övningsköra lite. Körde några gånger till Helenelund innan våra matcher och så vidare. Men ännu tänkte jag inte så mycket på när jag skulle fixa alla prov och så.

Men när folk började ta sina körkort och då framförallt den korta tiden då Mackan, Sam och Martin fixade sina började jag bli riktigt taggad. Så jag bokade halkbanan i Väsby och kort därefter sladdade jag runt i en liten Renault Clio och hade det riktigt skoj. Det va helt klart det roligaste på vägen till Körkortet.

Dagen efter bokade jag teoriprovet och började plugga på allvar. När jag sen väl skulle skriva det kände jag mig ganska osäker på om jag verkligen skulle klara det. Och jag kommer aldrig glömma hur dåligt jag mådde den morgonen när jag skulle skriva det eftersom jag både var bakis och nervös och dessutom hade jag sovit alldeles för lite. Men det gick ju bra ändå 59 poäng är ju inte ens i närheten av ett misslyckande. Så nu var alltså två av tre steg avklarade och det ända som återstod va uppkörningen.

Jag bokade den direkt efter teoriprovet men fick tid först nu i fredags. Men den sista månaden ägnade jag så mycket som möjligt åt att öva det sista och farsan var snäll och ställde upp väldigt ofta. Och de sista gångerna innan den stora dagen kom kändes det helt hundra. Då började jag känna mig säker på att jag skulle klara det.
Men givetvis är det ju alltid så att nerverna spelade in och då börjar man ju alltid tänka i helt fel banor. Men samtdigt kunde jag ändå känna mig rätt lugn. Jag kände verkligen inte att jag gick upp för uppkörning för tidigt och jag hade verkligen kört på det allra konstigaste ställen med dom flesta yttre förutsättningarna. Jag hade sladdat på kopplingen i en kö längs en mil på E4:an. Jag hade kört genom stan i rusning. I samma sorts kaos cruisade jag mellan stressade bilister på Essingeleden. Jag undvek att krocka vid Solna. Jag hade kört i totalt mörker och i ösregn. Och givetvis har jag gjort mer men jag kommer inte på det just nu. Det jag ändå ville säga vad att med tanke på den erfarenhet jag ändå hade så borde jag klara uppkörningen

Och i fredags var det alltså dags. Solen hade knappt gått upp när jag slog mig ner på en hård soffa på Vägverkets kontor på Djupdalsvägen. Jag satt inte där så länge för in kom en väldig man som ropade upp mitt namn. Jag gick fram och presenterade mig för Mikael Woyke som tydligen skulle vara den som skulle ge mig körkortet. Efter legitimationskontrollen gick vi ner för trapporna och ut till den glänsande röda Saaben som stod ute på gården. Jag minns att jag fick skjuta fram sätet minst en halvmeter för att nå fram till pedalerna. Efter att jag ställt in backspeglarna ordentligt gick Micke W igenom lite hur det skulle gå till och bad mig sen göra en säkerhetskontroll av spolarna och parkeringsbromsen. Det va ju inga problem att hitta spolen där fram men jag frågade för säkerhets skull om jag skulle ta den där bak också men han lovade mig då 1000 spänn ifall jag hittade den. Så jag testade parkeringspromsen istället och eftersom jag inte rörde mig en centimeter trots att jag gasade för fullt så antog jag att den fungerade perfekt.

Sen rullade jag sakta ut på det lilla äventyr jag hade framför mig. Det fanns en del vägar som jag inte direkt ville få jag hoppades att jag skulle få köra norrut vilket jag också fick och jag vart faktiskt riktigt glad när han bad mig att följa skyltar mot E4:an. Sagt och gjort och några minuter senare svävade jag fram längs motorvägen och hittils hade allt kännts bra. Jag fick svänga av vid Infra City och åka mot den västra sidan. Lite kul att åka en liten väg som jag aldrig åkt men som ändå ligger så nära hemmet. Till min stora glädje fick jag sen svänga in på vägen mot Runby som jag åkt så många gånger. Jag förstod nästan också att jag senare skulle fortsätta in på Antunavägen vilket också va va jag fick göra.

Väl framme i Antuna fick jag stanna vid ett par träd vid en korsning och där bad han mig backa ner runt hörnet. Inte ens det var ett problem idag och jag kände verkligen mig självsäker vid det här laget. Starten i backen därefter klarade jag rentav på rutin. Men sen vid KOM blev det lite lurigt. Eller egentligen var det ju bara att vara uppmärksam. Men innan hade Micke verkligen sagt långt innan varje korsning hur jag skulle svänga men den här gången satt han tyst. Jag fick ju sen syn på en liten skylt som kort och gott betyder förjbjuden vänstersväng och då förstod jag ju varför han inte sa något. Så höger fick det bli och sen var det bara att hitta tillbaka till motorvägen igen.

Vid avfarten mot Danderyd frågade han om jag hittade tillbaka på egen hand och visst gjorde jag det och då kände jag att det här går nog vägen. Bara jag inte klantar mig den sista biten. Men inte gjorde jag det och när jag ganska enkelt parkerade bilen vid Vägverket kunde jag pusta ut. Det här måste ju ha blivit godkänt. Och några sekunder senare fick jag det bekräftat. Och då släppte genaste dne där klumpen i magen jag bar på hela veckan.

Så nu står jag här med mitt körkort. Det tog knappt ett år och lite drygt 8000 svenska kronor att fixa det och nu när jag känner den här frihetskänslan kan jag säga att det var värt varenda sekund och varenda krona. När det gäller pengar måste jag självklart tacka Mormor som finansierat hela spektaklet. Nej det känns helt underbart och ha körkort och genast börjar man se fram emot saker man kan göra. Det finns så mycket mer möjligheter nu.

Och med det kan jag ju inte säga mer än att det som återstår för mig nu är att hoppa in i bilen, pumpa upp volymen med The Voice, slänga in en växel och dra iväg ut på nya oväntade äventyr.

You see me rollin'...

PEACE!