Jerre

Två veckor har snart gått sen jag lämnade min trygga tillvaro och gav mig ut på ett oväntat innehållsrikt äventyr som saknar motstycke i något annat jag gjort i mitt liv. Och självklart vill jag försöka minnas det mesta från det så det får bli ett litet blogginlägg om det. Jag orkar inte heller berätta allt i detalj för alla längre så ni får helt enkelt läsa min blogg och sen kommentera, hur trist det än må låta.

Men vi kan ju börja med lite bakgrundsfakta. Jag tror vi kan komma överens om att jag knappast hade gjort en sådan här resa frivilligt. Och med det menar jag på förhand sett för så här i efterhand hade jag lätt kunnat göra om den. Men i alla fall så började ju egentligen allt med att jag valde kursen Friluftsliv i plugget. Egentligen vet jag faktiskt inte varför jag valde den kursen när jag satt där med pappret och valkatalogen för nästan två år sedan. Men jag tror att jag bara kände att det kanske kunde va roligt och om inte annat så skulle det va nåt man inte annars gör så mycket av. Jag är ju verkligen ingen friluftslivsmänniska och då är det väl kul att få testa på lite. Jag hade i och för sig ingen aning om att vad det gick ut på vid den tiden men ändå.

Jag trodde då också att det skulle va jag och massa naturnördar som skulle va med på kursen och vart både glad och lättad när Martin och Tobbe också valde till kursen. Då kändes det faktiskt riktigt bra. Sen hörde jag att Sam och några andra "kändisar" skulle välja kursen så jag va faktiskt riktigt taggad.

Första mötet ägde rum i höstas och jag hade ju innan trott att vi skulle göra massa små saker som går under kategorin friluftsliv men det visade sig innehålla typ två saker. Det ena va att vi skulle ta klätterkort och klättra nu senare i vår och det andra va en lite längre resa. Vi kunde välja mellan vinterutflykten till Kittelfjäll eller någon sommarutflykt där vi skulle paddla och grejer. Men det vart egentligen aldrig någon diskussion då nästan alla ville satsa på vinterutflykten som då skulle innebära tre dagar långt norrut i landet.

Och dit hade vi nu nått. Men det krävdes en hel del förberedelser. Först och främst behövdes det pluggas in en massa saker som man behövde veta på en dån tur, Vi fick bland annat ett häfte från skolan med typ 40 sidor seglästa texter som man fick plåga sig igenom. Jag ska väl erkänna att jag fuskade lite med det där, men ändå. Sen behövdes det köpas massa kläder och en ny stadig ryggsäck. Men till slut kände man sig riktigt redo för att ge sig ut på detta äventyr och det va alltså i lördags kväll det var dags.

22:12 skulle tåget avgå från Centralen så timmen tidigare knatade jag ner med min överfulla 70-litersryggsäck och min lilla bag med ombyteskläder mot station. För tillfället satsade jag på ett par sköna mjukisbrallor och en schyst t-shirt. En lökig tågresa behöver ju liksom lökiga kläder. Jag ringde Martin på vägen ner mest för att ha någon att snacka med liksom och det visade sig att han blivit utslängd alldeles för tidigt från huset. Så vi höll väl varandra sällskap ett tag. Jag märkte att Wreber hade smugit sig upp på stationen också så jag avslutade snyggt samtalet när vi gick på så att jag kunde socialisera lite med honom också. Man måste ju liksom bejaka sina chanser att smöra för läraren. Nej men han är skön och han satt och tipsade mig en massa och sa vad jag skulle tänka på och så vidare.

Martin gled på i Norrviken och man märkte att tåget började fyllas med ungdomar på friluftsjakt. Tobbe sladdade in vid Sollentuna också så vi satt och snackade lite om vad vi hade framför oss och så vidare. Vi nådde fram till Centralen och gick upp i den stora hallen där vi skulle samlas allihopa. Det såg nog ganska roligt ut när vi alla stod där med våra 15-kilosväskor och såg rätt vilse ut. Men va gör man inte.

Anna anlände och började dela ut den sista utrustningen till de olika basgrupperna. Jag återkommer mer om hur dom såg ut senare. Sen berättade hon lite hur resan skulle gå till och berättade sen att tre stycken skulle få sova ensamma i kupéer med vilt främmande människor. En av dem lotterna föll på Sam som trots att han försökte gömma sig bakom oss andra. Han var väl inte så taggad på det men fick nöja sig ändå. I alla fall än så länge.

Jag, Martin, Tobbe, Rasmus, Cadenius och Pelle slog ihop oss och delade på en kupé. Vi knatade ut till rätt spår och såg tåget tuffa in på perrongen. Vi klämde oss på med våra alltför stora ryggsäckar och försökte stuva in oss så gott det gick i vår trånga kupé. Det gick väl sådär då väskorna hamnade i en enda stor hög mitt på golvet. Men det vara bara att sätta sig ner och se glad ut. Men vi valde sen att fixa iordning alla sängar så att vi kunde få plats att ligga allihopa. Sam hade dundrat in i vår kupé och menade på att han inte ville tillbringa natten bland en skum norrländsk familj så han tvingade sig in i vår kupé och fick Martin att dela med sig av sin säng.

Till min faktiskt ganska stora förvåning verkade alla väldigt taggad på att sova direkt. Nog för att vi skulle upp ganska tidigt morgonen efter men klockan hade ju inte ens hunnit bli elva. Fast sen när vi väl hade slagit oss ner i våra sängar så blev det ju inte direkt sömn. Dels så låg vi och snackade en hel del och dels så va det en del tjafs om fönstret. För Rasmus och Cadenius som låg i dom översta slafarna va det olidligt varmt med fönstret stängt och tjatade hela kvällen och natten om att det skulle öppnas. Men för oss i mitten så kom ju draget från fönstret rätt på oss och det va ju inte alls så skönt och för Pelle längst ner gick det inte att koppla av då det va så olidligt kallt. Tror nog att Pelle va den gnälligaste i vår kupé. Men det gjorde väl inte alltför mycket för han vägde upp det ganska snabbt.

Jag och Tobbe låg och tittade ut lite genom fönstret på det vi åkte förbi men i övrigt började tystnade lägga sig i vagnen. Men efter en lång hostattack från Herr Milton däruppe vaknade alla till liv och efter det blev det mest snack igen. Efter en inte alltför lång stund kom vi in på Pistvakt och de va framförallt Pelle och de två herrarna i taket som underhöll oss andra med citat från den serien. Men vi hade kul och trevligt. Pelle sa förövrigt att om jag moonade mellan två stationer skulle jag få 500 kronor. Jag bangade då jag inte ville dra på mig 5:e gradens urinvägsinfektion men det va ändå en liten kul grej.

Av någon anledning hade Sam lyckats flytta på Martin så att han inte längre låg kvar i sin egen säng. Medan jag satt och snackade med Tobbe på nedervåningen hade han istället snott åt sig min säng. När alla sen somnat igen och jag skulle lägga mig igen pallade jag inte tvinga iväg Martin. Det va mest för att Sam sussade så sött på andra sidan hytten. SÅ jag klämde in mig bredvid Martin och försökte somna ändå. Ska väl inte säga att det gick alltför bra men det kanske va lika bra. Det va helt okej att ligga där ändå. Fördrev en del av tiden med att lyssna på min iPod så det va ingen större fara. Men det är klart att man kände sig lite sliten och knappast utvilad på morgonkvisten när det var dags att stiga upp.

Frukosten serverades tidigt i restaurangvagnen och bestod av en torr renklämma och en Pago. Inget ont om något av dom men det va väl inte den bästa frukosten jag ätit i mina dar. Men jag ska inte sitta här och klaga. Jag roffade åt mig två renklämmor istället så jag kände mig ändå ganska belåten.

Efter frukosten va det bara att stuva ihop allt i kupén igen och vänta på att konduktören saktade in tåget i Vännäs. Jag hade verkligen aldrig hört talas om det stället förut men det va ju bara att se glad ut när man traskade ut i vinterkylan däruppe. För snön låg djup däruppe och det blåste ganska kallt när man klev av tåget. Men det var bara att bita ihop och hasa sig längs perrongen och ut till parkeringen där bussen väntade. Efter att ha kastat in den tunga ryggsäcken i bagageutrymmet knallade jag på och tog plats längst bak i bussen. Fick ganska snabbt sällskap av Tobbe, Martin och Rasmus och Sam. Även Anton tittade in med sin iPhone och va glad att dom hade trådlöst Internet på bussen.

Busschauffören va annars inte på sitt bästa humör den här dagen och påpekade hur viktigt det va att det va lugnt på bussen. Dessutom sa han att han skulle va riktigt besviken på oss om vi inte hade säkerhetsbältena på oss och till sist klämde han till med en av helgens kommentarer.

"Om det blir skräp så finns det påsar, Om påsarna tar slut finns det påsar"

Jag tror man nästan måste va en grinig norrlänning som får köra buss hela dagarna på översnöade vägar för att kunna kläcka ett sådant för oss oförglömligt citat. Men även om det inte riktigt va hans mening så fick vi oss ett gott skratt och dessutom en kommentar att upprepa stup i kvarten resten av resan.

Annars va den här bussresan nog den segaste biten på hela utflykten. Jag kanske va ensam om den åsikten men jag tror det i så fall berodde på att jag fått tillbringa så mycket tid i vaket tillstånd på tåget och dessutom såg fram emot att komma fram. Då är en fem timmars lång bussresa inte det man direkt längtar efter. För jag måste ju säga att det kändes lite drygt att först åka tio timmar tåg rakt norrut i landet och sen dessutom behöva ta en buss tvärs genom vårt glesbebyggda land i vinterkaos. Men jag gissar att det är smällar man får ta för att få sig en naturupplevelse i dessa tider.

Försök till att underhålla oss bjöds det ändå på men jag tillhör skaran som anser att Göta Kanal 2 är svensk film när den är som absolut sämst. Som Martin sa så förstår jag inte hur man kan tycka att en kanot som välter är så otroligt roligt. Nej jag undvek det mesta av filmen och försökte nog sova bort en del av tiden. Ska väl inte säga att jag lyckades något vidare.

Det som i så fall va lite roligt va när vi stormade igenom den lilla hålan Storuman och vi satt och kommenterade massa saker med perspektivet att vi skulle bosätta oss här. Måste nog säga att deras till synes enorma gymnasium kändes lite för överdrivet. För inte kunde väl det gymnasiet plocka in så otroligt många elever varje år. Eller?

Jag vet inte om vi hann med så mycket mer efter det. Jag tror Sam i alla fall blev den som var mest besviken att vi missade skootermuseet med 2 ynka kilometer. Men avfarten mot Kittelfjäll hindrade oss och jag tyckte det va rätt skönt att komma ut på lite mindre vägar. Det brukar betyda att man närmar sig målet.

Det va också precis vad vi gjorde för inte så lång tid efter skylten med Kittelfjälls stavning på pustade bussen upp för den lilla backen upp mot parkeringen vid Kittelfjälls hotell och vi alla trampade ner för den lilla trappan i bussen och ut i den friska vinterkylan. Vi konkade sen upp väskorna till hotellet och jag kände mest för att sätta mig ner och invänta lunchen vi blivit lovade. Men innan jag kunde göra det fick jag släpa mig upp en bit i backen till annexet och lämna in mina kläder jag inte skulle ha med mig. Och sen va man ju tvungen att med lite tveksamma steg röra sig mot skiduthyrningen och hämta ut sina turskidor. Som tur va fick jag i alla fall stålkanter. Vill inte veta hur jag skulle ha hanterat skidor utan.

Det blev i alla fall äntligen dags för lite käk och det man kunde sätta tänderna i denna dag va en inte alltför innehållsrik pastabuffé. Däremot måste jag säga att det inte alls va något fel på den. Den satt precis där den skulle och gav en tillräckligt mycket energi för att orka fortsätta dagen.

"Dags att byta, jag öppnar påsen som är den snyggaste i världen, ja det är den..."  Jag vet inte om jag tycker att det stämmer så bra överens på min fräscha ryggsäck. Men Björn Rosenströms ord fick mig i rätt stämning i alla fall när jag klädde på mig mina nyinköpta klädesplagg som skulle hålla mig varm och vattentålig resten av vistelsen. Måste säga ändå att det är rätt komiskt att fast jag hade tre ställ på mig såg det ut som att jag klätt mig tunnare än inför en fotbollsmatch på sommaren. Nej men man kan inte säga att jag såg så värst påpälsad ut trots att jag i själva verket knappt kunde klä mig på ett bättre sätt inför den här prövningen.

Som jag säkert berättat för er alla är att nästa sak på dagordningen handlade om att vi skulle få åka helikopter upp på fjället. Problemet va just nu bara att väderprognosen kallade på för dåligt väder. Så vi fick skjuta upp helikopterturen lite och istället fick man knäppa på sig skidorna och testa längdlyckan en bit. Jag måste säga att det gick riktigt uselt. I alla fall till en början när det lutade neråt. Då var det nästan helt omöjligt att stå på benen. Men jag var långt ifrån ensam att känna sig ovan på ett par skidor. Tror det va högst fem pers som kände sig hemma på dessa sattyg till färdmedel.

Men vi tog oss framåt lugnt och bestämt en bit in i skogen och vände innan vi nåt alltför långt bort från civilisationen. På vägen tillbaka lutade det lite svagt uppåt och då var det nästan sjukt jobbigt. Man kände då att man behövde ta av sig lite kläder för att inte redan börja svettas. Och man klarade det ju det till sist att klättra uppför den lilla sluttningen och stå på stadig mark nedanför hotellet. Det man i så fall kan minnas från den stunden va att Lejeby skulle försöka stajla till det lite men det slutade med att han bröt en av hans skidor och fick skamset gå och byta ut dem.

Det började tydligen klarna uppe på fjället så helikoptern kunde ta sitt första lass med storstadsungar. Eftersom vår basgrupp hade tilldelats det magiska numret ett var vi först ut och fick först se våra väskor försvinna upp mot skyn i den röda farkosten. En stund senare var den tillbaka och nu kunde vi hoppa in. Jag fick tyvärr mittenplatsen där bak men det gjorde inte alltför mycket. Man hade fortfarande en riktigt bra syn framåt och jag ska inte säga nåt annat än att jag njöt hela resan. Att åka helikopter har varit den dröm sedan jag var väldigt liten och även om det inte va världens längsta resa så kändes det sjukt underbart att sitta där och låta sig svävas iväg.

Det skönaste på hela den resan var när vår pilot styrde helikoptern rakt mot en klippvägg. Men smidigt steg han precis ovanför kammen och gjorde sen en störtdykning på andra sidan. Precis nere vid trädtopparna rätade han upp kolossen, gjorde några sköna svängar och landande mjukt invid Blerikestugan. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men jag kan säga så mycket att det var överväldigande och otroligt häftigt. Hoppas det räcker som beskrivning för er.

Men man fick inte mycket tid till att smälta upplevelsen innan det va dags att röra sig vidare. För nu gällde det att sätta på sig skidorna igen, ge sig av in bland träden och hitta en lämplig plats för ett par snögrottor. Vi gick väl ungefär tvåhundra meter innan vi hittade en liten sluttning som enligt Wreber funkade perfekt. Så han bad oss mäta ut ett bra ställe med sonden och sen börja gräva.

Men innan jag fortsätter måste jag bara berätta hur vår basgrupp såg ut. Den bestod då förutom av mig också av Niklas, Carro och Anton. Jag ska inte påpeka att jag kände någon av dem innan men det gjorde inte så mycket för man märkte att de va sköna människor ganska snabbt och det gick ju knappt att undvika att komma dom närmare när man tillbringade så lång tid tillsammans grävande en grotta i snö.

Men vi satte i alla fall igång men vi hann knappt nå en halvmeter in under lössnön när Wreber kom och hetsade och menade på att vi börjat gräva alldeles för långt ner. Han menade på att vi inte skulle ha tillräckligt med sluttning under oss för att lassa ner all den snö vi grävde loss. Så det va bara att lita på experten och hitta ett nytt och bättre ställe. Det va inte så svårt i och för sig men det kändes ju lite jobbigt att börja om när man reda visste att det skulle ta minst fem timmar att få till den här så kallade bivacken.

Men att sura ihop var verkligen inget för oss så vi satte igång på vårt nya ställe lite högre upp medan de övriga grupperna började släntra in. Det va framförallt Niklas som tog tag i saken och grävde med en frenesi jag inte trodde om någon i det här gänget. Vi andra hjälpte till så gott vi kunde men till en början va det inget som stoppade hans energi och då valde vi att ta ett steg tillbaka och assistera med det vi kände att han behövde.

Men inte ens han kunde gräva i sex timmar så vi avlöste varann flitigt efter ett tag. För i början va det ju lätt så länge det va lössnö. Men när man kom en bit in i grottan så märkte man att snön va stenhårt packat och där gällde det ju liksom att försöka hacka ut stora isblock. Jag ska inte säga att det va min styrka när det gällde det här bygget. Men jag försökte i alla fall så gott jag kunde och jag tycker nog jag bidrog med de egenskaper jag hade att bidra med.

Mat va inte det man först och främst tänkte på under den här resan då man visste att det skulle va rätt påfrestande att fixa käk, även om man bara ville få i sig lite nudlar. Men efter säkert tre timmars grävande kände man ändå att det var dags att få sig nåt i magen så vi tände spritköket och började koka vatten. Det tog ju sin lilla tid men till slut fick vi till rätt temperatur och jag kunde sno åt mig lite och koka lite nudlar. De vart ju långt ifrån perfekta men jag klagade inte så mycket. Man hade verkligen inte energi till det utan det var bara att sätta sig ner och käka liksom.

Jag fick även öppna upp min lilla påse med polarbröd och korka upp den lilla tuben med Kalles Kaviar och jag måste säga att det mättade bra mycket mer än dom halvkokta och ljumma nudlarna. Så trots att Sam klagade att jag gjort för litet hål i tuben så satt jag där med mina polarbröd och kände mig ganska nöjd med tillvaron.

Men det varade inte särskilt länge för sen var det dags att ta tag i spaden igen och fortsätta försöka hacka sig igenom packad snö och få loss kvadratmetersstora isblock. Mörkret hade börjat falla ovanför våra huvuden och snart kunde man inte längre se vad man höll på med med blotta ögat. Så fler och fler ficklampor och pannlampor tändes och spred sitt ljus över den snöklädda sluttningen. Inne i grottorna tände vi allihop ett par lugnt och värmande ljus som gav det hela en ganska behaglig stämning. Men fortfarande fanns det en del att finslipa på inne i grottorna. För det första hade vi tydligen inte byggt så jättebra så vi behövde utöka grottan lite i bredd för att få den tunnelliknande ingången vi skulle ha. Dessutom va det meningen att man skulle bygga som små avsatser som skulle fungera som sängarna med en smal gång emellan där kylan skulle samlas.

Vi märkte sen också att vi dragit av alldeles för mycket av "taket" så till slut brakade det in en bit av det. Men vi räddade upp det hela genom att lägga några snöblock över hålet och täppa till med mängder av lössnö så det gick ganska bra. Det hade ju inte vart särskilt skönt om vi fått göra om allt igen. I sanningens namn hade vi aldrig hunnit det. Men nu löste det sig ändå och vi kunde fortsätta finslipningen av sängarna.

Ytterliggare en timme senare började det se riktigt hemtrevligt ut där inne och efter att ha borrat två hål i taket med en skidstav för luftcirkulationen va bivacken redo för inflyttning. Vid det här laget hade min kraft och ork försämrats så mycket att jag bara ville lägga mig ner och sova. Så utan att ens ta av mig skorna kröp jag ner i sovsäcken och försökte värma mig så fort som möjligt. Eftersom alla grejer va lite fuktiga så kände man att man låg där och huttrade även om man kände sig ganska varm. Men det va ändå otroligt skönt att bara ligga där och inte behöva anstränga sig mer. Handlederna hade blivit riktigt ömma på slutet. Det är inte direkt skonsamt att dunka in en stor spade rakt in i stenhård snö. Så nu kändes det bara skönt att ligga där inne i sin ganska varma sovsäck och känna att man åstadkommit ett bra jobb. Jag tuggade i mig lite energigivande choklad också och jag tror det behövdes för att orka kämpa sig igenom natten.

För när Wreber täppt igen ingången till grottan och värmeljusen sakta brunnit ut och försänkt grottan i ett nattsvart mörker inleddes en natt som var både intressant och obehaglig. Det är helt ärligt riktigt svårt att beskriva hur det kändes den natten för det va så mycket känslor på samma gång. Men det jag först och främst minns från den natten va den där obehagliga känslan av att vara instängd. När man tänkte efter så låg man ju verkligen instängd i en snögrotta mitt ute i ingenstans så långt ifrån civilisationen. Dessutom visste man att man skulle få ligga där tills solen gått upp och morgonen va här. Och det fanns liksom ingen utväg. Valde man att trotsa de man kan kalla reglerna och ta sig ur grottan mitt i natten så visste man att man var ute mitt på nästan kalfjället helt ensam och endast stjärnorna som lyste upp omgivningen. Dessutom var det ännu kallare på utsidan och långt ifrån vindstilla. Det gjorde att man fick ligga där och försöka koppla av oavsett. Så visst var det ett test på psyket.

Ni tänker sen säkert också på kylan men jag måste jag säga att det ändå inte va så farligt. Visst var det inte direkt en bastu därinne men man kände ändå att man kunde stå ut med temperaturen. Och inne i sovsäcken kändes det ganska skönt. Men som jag sa så var det mesta lite fuktigt och det är nästan värre än direkt kyla. Men för att sammanfatta det så kunde man stå ut med kylan mycket mer än den klaustrofobiska känslan.

Jag minns att jag det enda jag låg och tänkte på i den där grottan va att jag va någon helt annanstans och allt det där vardagliga man alltid liksom tar för givet. Jag vet att det låter lite klyschigt men jag tror ändå att den natten lärde mig att uppskatta mycket man annars ser så självklart. Givetvis var hela resan på det sättet men just den här natten, den mest extrema tiden under den här helgen så kunde man verkligen se på sitt liv, det liv man så ofta anser vara meningslöst eller jobbigt och se att det faktiskt är riktigt bra. Och den insikten kändes på något sätt befriande så fast jag vaknade upp och insåg att jag fortfarande låg där och huttrade i grottan så kändes det bra.

Och även om de va en kall och traumatisk upplevelse som jag knappast känner för att göra om på ett bra tag så är jag väldigt glad över att ha gjort det. För när man såg solen sippra in genom våra små lufthål började hoppet återvända till bröstkorgen. Och lite senare när man såg snöblocken flytta sig från öppningen kände man att man hade vaknat igen, man hade återvänt till livet igen med en skön känsla i kroppen. Trots att man var kall och fuktig och inte speciellt utvilad var det faktiskt en riktigt härlig känsla att kravla sig ur grottan och mötas av dagens första solstrålar som stekte ovanför fjälltopparna. Man tittade sig runt omkring och såg fler och fler nyvakna ansikten titta ut från snödrivorna. Det va på nåt en väldigt speciell stämning som spreds sig bland det få träd man kunde se. Jag tror de flesta precis som jag hade ägnat en stor del av natten till att tänka. På vad vet jag inte, men det syntes att det inte riktigt va samma personer som stod här nu som förtvivlat hade grävt sin sovplats kvällen innan.

Vid den tidpunkten kände jag mest ett behov av att komma inomhus. Att få komma till ett ställe där man inte behövde använda hela sin kraft till att hålla sig varm. Så jag snörade på mig skidorna igen och traskade vägen bort till Blerikestugan. Därinne var det redan en hel del folk som antingen pysslade med sin packning eller sysselsatte sig med att göra iordning frukost. Det var några som inte klarade av att sova ute i bivacken och som istället valt att sova inne i stugan. Däribland Pelle och därför kallades han efter det för Stug-Pelle. Så går det när man fegar ur.

Jag hängde upp min fuktiga sovsäck och satte mig ner för att pusta ut lite. Fortfarande kändes det på nåt sätt luddigt att jag bara för någon timme sen legat i en snögrotta. Det kändes så abstrakt på nåt sätt. Men medan stugan fylldes på med mer och med folk och värmen steg så insåg man mer och mer vad man hade gjort. Och jag måste säga att de va den mest konstiga natten i mitt liv. Jag vet inte om jag kan säga att det va den värsta just för att den i efterhand ändå kändes meningsfull. Men det var definitivt den mest ovanliga och absolut den mest extrema.

Jag fick i mig några torra mackor till frukost och halsade i mig en varma koppen med minestronesoppa. Den slank väl ner ganska bra, mest för att den var varm. Man fick sen inte så mycket mer tid till att smälta maten för det var dags för en dagsutflykt uppe på fjället. Så det var bara att ta på sig sina sköna kläder igen och pulsa ut i snön på jakt efter sina skidor. Och ytterliggaren en stund senare stod vi alla redo med stavarna i händerna och väntade på vidare instruktioner.

När Wreber och Anna sen tyckt att det var klart för avfärd så fick vi också reda på färdriktningen. Till de flestas fasa såg vi upp på en av fjälltopparna och bredvid det en ganska seg stigning utmärkt som en vandringsled. Det var alltså dit upp vi skulle med hjälp av våra glidande färdmedel. Men inga sura miner tilläts denna strålande vinterdag och vi ställde upp oss på ett långt led med Anders i täten och började marschera i ett ganska lugnt tempo upp på fjället.

Efter några hundra meter stannade vi till en stund så att man ifall man behövde kunde fixa till sin valla lite. Några hade till exempel alldeles för mycket glidvalla vilket gjorde det riktigt svårt att ta sig uppför. Samtidigt så presenterades förslaget med det så kallade ABC-systemet. Det var tydligen någon lumpengrej som vi skulle testa och gick ut på att den som var ledare i ledet med jämna mellanrum anropade personen bakom med ett rungande "ADAM". När personen bakom då hörde det så fortsatte han med samma "ADAM" till nästa person och så vidare. När den sista personen i ledet sen hörde det så gav han genast "BERTIL" som gensvar och på samma sätt färdades det fram till ledaren som ett tecken på att ledet var intakt och att allt va okej.

Om det sen hände något, att till exempel någon ramlade eller om ledet på något sätt splittrades så skulle den personen som märkte det snabbt och effektivt ropa "CEASAR" och på det sedvanliga viset transporterades meddelandet fram till ledaren som stoppade upp aktiviteterna tills att allt va okej och det i sin tur bekräftats av ett "BERTIL". Så så höll vi på medan vi så smått klättrade uppför bergskammen. Ni ska i och för sig inte tro att det var så brant. Men det var i alla fall tillräckligt för att det skulle kännas i benen. Och det blev en hel del namnrop utmed vägen (och då talar vi främst om efternamnet till en gammal härskare från Rom).

Fortsättning följer...