Jerre

Det var meningen att allt skulle hänga ihop men det var tydligen för långt för att publicera så jag fick dela upp det. Så ursäkta den plötsliga brytningen. Men här fortsätter det!

Till slut nådde vi i alla fall upp över kammen och upp dit träden inte längre växte. Istället var det bara snö och några enstaka stenar man skådade när man kisade bort mot horisonten. Men utan att kunna reflektera mer över det skidade vi iväg över den platå som bredde ut sig nedanför våra fötter.

Men när vi kommit ut en bit och vi fick syn på några stenblock samlade i någon konstig formation så kändes det som ett bra läge för lunch. Vinden piskade emellanåt hårt på mina smått frusna kinder men jag slog mig ändå ner på en liten sten och korkade återigen upp kaviartuben. En och annan varm kopp med soppa slank ner mellan revbenen också. Så trots att förutsättningarna för en långlunch inte va de bästa, var det skönt att bara sitta där bland några tafatta stenar och trycka i sig små runda polarbröd. Man lär sig ju att uppskatta även det måste jag säga.

Efter lunchen delades gruppen upp i två mindre sällskap. Man fick nämligen välja att vända på steken och styra skidorna ner tillbaka till stugan igen, eller ta sig an en liten utmaning och motionera sig runt den höga toppen och ner på andra sidan istället. Jag själv som kände att jag inte var här för att banga satsade naturligtvis på den långa rundan. Jag menar, har jag klarat av att sova i en bivack borde det här vara enkelt. Så trots att de flesta valde den enkla vägen tillbaka blev vi väl en tio pers som valde att satsa hela vägen. Jag vart i alla fall glad att jag fick med mig Martin så jag hade någon att prata med.

 Vi lämnade de andra åt sitt öde och fortsatte i vad jag skulle tro va västlig riktning. I alla fall så hade vi ett bra tag vinden i ryggen som gjorde att man enkelt klev fram längs de snöklädda vidderna. Men man vart nog lite snöblind för det va verkligen bara vitt överallt så det var svårt att veta om det sluttade något. Men det kändes i alla fall skönt att tempot hade skruvats upp en smula. Man kände faktiskt att man fick en motion och den tunna luften gjorde att man verkligen fick andas. Och jag vet inte riktigt, men det va på nåt sätt en skön upplevelse. Även om jag inte tänkte så mycket på det just då så kände man sig verkligen nyttig när man krigade på där uppe.

Timmarna gick och vi började komma runt den höga spetsiga bergstoppen jag tror kallades Risfjället. Och man märkte att man kunde börja tänka på refrängen för det hade börjat slutta utför. Och det var nu den riktiga prövningen verkligen började. För att det började gå utför rent lutningsmässigt innebar också att hela min prestation på skidorna gick utför. Dels så va man ju nästan livrädd att luta skidorna i den riktning som sluttningen pekade åt då man inte hade någon som helst aning om hur man stannade eller svängde. Dels så lutade backen så mycket att man inte ens ville ta sig nerför.

Men det fanns ju inte direkt någon annan väg så det var bara att försöka ta sig ner så smidigt som möjligt. Jag ska inte säga att jag lyckades vidare bra då jag till en började ramlade ungefär vart femte meter, oftast för att farten blev så hög att jag inte vågade stå på benen. Däremot tror jag inte jag hade de största problemen. Jag minns att Oskar försökte åka någon slags pulka på sina skidor men det slutade bara med att hans skidor gled ner utan honom. Andra personer blev av med både termosar och stavar och fick glatt trampa sig uppför en bit för att återhämta dem.

Men vi tog oss ner till slut men jag insåg snabbt att det inte var slut på svårigheterna. För bakom nästa lilla krön väntade ännu en brant backe. Den här var nästan ännu värre även om den kanske inte va riktigt lika lång. Men den här gången tvekade jag inte lika mycket utan försökte ploga ner så mycket jag kunde. Medan jag sen nästan slet sönder ljumskarna för att hålla farten någorlunda långsam såg jag en efter en satsa på störtloppet istället och stod sen och vinkade längst ner. Wreber insisterade sen oss alla att följa deras spår och peppade oss med att säga att det skulle gå så bra.

Jag var väl ungefär sjätte man ut och jag kände redan då att jag skulle bli den första att ramla. Men jag kände också att det fick bära eller brista så jag vinklade ner skidorna, kurade ihop mig lite för att få balans och satte fart utför. Och fort gick det absolut. Jag kände hur vinden slet tag i kläderna och hade säkert gjort mig till en fladdrande ispinne om inte kläderna suttit så tight mot kroppen.

Efter det branta partiet stod jag fortfarande på benet och jag började inombords pusta ut. Men jag antar att jag gjorde det alldeles för tidigt för efter ett litet gupp så tappade jag kontrollen över skidorna fullständigt. De korsades och för mig tog det tvärstopp. Jag vet inte hur det såg ut från åskådarplats men jag antar att de nästföljande sekunderna såg man inget annat än ett virvlande snömoln. Vurpan var i grymmaste laget och jag fann mig själv liggande i meterdjup lössnö med skidorna åt massa olika konstiga håll. Men jag tillät mig själv att skratta lite, reste mig upp och vandrande bort till mina applåderande kurskamrater. Jag fick höra att min vurpa klassades som den snyggaste på resan och bedömdes vara så gott som oslagbar. Jag kände att jag fick bjuda på den och skrattandes borstade jag bort snö från den annars nattsvarta mössan.

Som tur va var jag inte ensam med det bittra ödet att ramla. Oskar lyckades på något sätt få sig själv att bara glida på en skida men lyckades ändå hålla sig på det benet i säkert tio meter innan han föll. Men min vurpa låg fortfarande ohotad på guldpallen. Nu var det bara Wreber kvar uppe på toppen och trots att kartan hand hade hängt runt halsen fladdrade upp i ansiktet klarade han sig på benen hela vägen ner, till allas förtret.

Men vi hade i alla fall överlevt och nu väntade bara en kort lugn nerförsbacke tillbaka till stugan som skymtade bland träden. Jag tog det lugnt och pustade ut en del. Jag bromsade sakta in framför den träbebyggda stugan och ställde upp skidorna mot väggen. Jag traskade sen in i värmen och fann resten av gruppen sitta där sysselsatta med olika aktiviteter. När jag hade fått av mig alla varma kläder slog jag mig ner vid det bordet där Sam och Tobbe var i full gång med att spela nåt sjukt evighetslång kortspel. Det handlade egentligen bara om att det högsta kortet vann hela tiden. Mer detaljerat orkar jag inte beskriva det. Jag tyckte mest det va irriterande att det aldrig tog slut även om det faktiskt va kul att se speciellt Sams entusiasm över det hela.

Man kände sen i hela kroppen att det behövdes mat och för att slippa stå och försöka åstadkomma något i mörkret började jag fixa in snö och börja koka vatten. Självklart kunde man inte vara alltför självisk så man fick ju ta lite vatten i taget. Men till slut fick jag ihop så mycket att jag kunde fylla min lilla skål med skållande vatten som jag sedan kunde blanda med pulvermos. På en av plattorna hade jag sen värmt lite köttbullar så min middag bestod av en faktiskt oväntad god måltid med pulvermos och köttbullar. Tobbe tiggde till sig en del av mina ingredienser också men jag måste säga att det va den bästa måltiden jag hade på hela veckan. Så nu kände jag att jag hade tillräckligt med energi för att fortsätta se glatt på livet och på vår vistelse däruppe. Det var dessutom riktigt skönt att va klar med maten så man slapp trängas med 25 pers som skulle dela på en hink med snö och två plattor att koka på.

Så småningom blev de flesta klara med sina middagsmåltider och man började så smått göra ordning sina sovplatser. Jag och Tobbe bestämde oss för att dela på en av sängarna och bäddade snyggt med våra liggunderlag. Jag måste säga att det var skönt också att kunna lägga dit en förhållandevis torr och varm sovsäck och dessutom kunde lägga dit en skön kudde.

Eftersom det inte fanns så mycket mer att göra så gick vi alla och lade oss. Eller i alla fall dom som jag nog umgicks mest med den här resan. Med för det blev det inte riktigt helt lugnt i stugan om man säger så. För i det stora rummet fanns det kanske tio sängar och vi kanske va typ femton som sov därinne. Till en början var det mest tjejerna som höll igång med att sjunga sin låt om kokosnöten som inte alls gick att få upp eller om visan om pojken på kollo. Det vart till slut mest bara irriterande att dom inte hade fler än två sånger i deras repertoar. Men jag tycker dom i alla fall tystnade efter ett tag och då var det väl vi som tog tag i showen med våra utsökta Pistvakt-skämt.

 "Jan-e?"

"Ja Olle?"

"Ja tänkte bara säga gonatt ha"

Ni som sätt pistvakt vet va jag pratar om och ni som inte har gjort det har sannerligen missat något. Men även vi tröttnade på att gagga om den livsfarliga bjärven så vi försökte väl så smått och gott koppla av och somna in för natten. Eftersom det var riktigt varmt därinne så öppnade vi upp ett fönster så lite välbehövlig vinterluft strömmande in i stugan. Men självklart möttes det av hård kritik från andra delar av rummet, inte minst från det hörnet där tjejerna tillbringade sin tid. Så det blev en stunds gnatande hit och dit men det slutade i alla fall med att fönstret blev stängt.

Jag tror vi hade snackat en bra stund till efter det om det inte var för Stug-Pelle som nästan gick bärsärkargång därinne för att han ville sova. Men det var inte förrän han hotade med att stoppa upp stearinljus dit solen inte lyser som vi på allvar lugnade ner oss. Det ironiska i det hela var väl ändå att den som troligtvis sovit bäst dagen innan nu var mest ihärdig med att få sin sömn.

Men det va riktigt skönt att känna tröttheten strömma in över hela kroppen och känna hur man mer och mer slappnade av inombords. Jag rättade till sovsäcken en sista gång och kände hur hela jag föll iväg från världen och in drömmarnas tillhåll. Det fanns liksom inte en chans att hålla sig vaken om man försökte sova. Det va länge sen man somnade så enkelt.

För jag vaknade upp med ett leende på läpparna morgonen efter och kände mig riktigt utvilad. Det va länge sen det va så behagligt att sova och att sen vakna upp redan vid sjusnåret. Jag minns också att jag vaknade någon gång mitt i natten och märkte att jag egentligen låg ganska obekvämt och trångt. Men det gjorde ändå ingenting. Det var bara att sluta ögonen så sov man riktigt bra i alla fall.

Så nu kunde man kliva ut ur sovrummet och känna sig taggad på dagens aktiviteter. Men för säkerhets skull tryckte jag i mig några mackor. Det tog ju såklart ett tag för alla att äta frukost och så så jag packade ihop alla mina grejer och fixade i ordning allt för en avfärd. Jag märkte att jag behövde diska lite grejer så jag drog ut ur stugan och fick se en syn som nästan var magisk. Jag fick se de vita fjälltopparna bada i ett fantastiskt solsken under en klarblå himmel. Och allt var på något sätt så gemytligt. Den där speciella tystnaden låg över tillvaron och ett känsla av lugn och ro spreds sig genom kroppen. Och jag måste säga det att det är aldrig kul att behöva diska, men att göra det utomhus i det vädret gjorde det nästan skönt. Så jag satt kvar en stund efteråt och bara sög in allt jag kunde se. Jag såg de sladdande spåren från våra utförsåk dagen innan skymta borta vid fjälltoppen. Jag såg även de många skidspår som ledde bort dit bivackerna nu gapade tomma. Och kisade jag bort mot horisonten såg jag den långa vägen hem. Den vägen vi under dagen skulle ta. Jag tror att jag många i många fall skulle titta på den vägen och känna att det här kommer bli sjukt jobbigt. Men den här dagen, i det här vädret, och med mig i fullkomlig psykiskt toppform kändes det som en enkel match.

Medan de andra pysslade på för fullt därinne testade jag, Tobbe och Anton dagens valla och tog en liten runda på skidorna. Jag måste nog säga att jag under hela helgen hade perfekt glidvalla på skidorna. Fästvallan var väl lite till och från men jag klagade inte så mycket på den heller. Allt kändes riktigt bra inför den långa hemfärden. Så jag hasade mig in i stugan igen för att hjälpa till med städningen och en liten stund senare följde jag med gruppen ut för att ställa upp. Men innan vi kom iväg så blev det en gruppbild vilken jag tror blev kanonbra.

Ledet samlade ihop sig och ledare drog igång dagens långa resa. Det vi nu hade framför oss var en tur på lite drygt en mil. En resa som beräknades ta ungefär sex. Det som verkligen va lite förundrande va att alla verkade ta det positivt. Det var liksom inte alls dom sura minerna man kanske kunnat vänta sig. Det är ju trots allt tjugofem asfaltsbarn som gått vilse bland fjällen. Men jag får väl skylla på att den tunna luften och bristen på vettig mat hjärntvättat oss lite. Eller så gillade vi bara att leva livet.

Gruppen gled fram över snön på ett långt led medan vi fortfarande utan succé letade efter Adam. Men varken han eller Bertil gick att hitta någonstans så det vara bara att fortsätta. Turen ledde oss över en igenfrusen snö och fortsatte sen längs foten av ett högt fjäll. Solens strålar stekte i ansiktet och solglasögonen kom verkligen till användning nu.

Men allt eftersom timmarna gick började orken i benen tryta och solen tycktes på något sätt vilja gömma sig. Istället la sig en tät dimma över våra huvuden och försämrade vår sikt åt alla håll avsevärt. Vi hade väl varit igång i kanske två och en halv timme och det var dags för en stunds vila med lite mat på menyn. Jag hade vid det här laget blivit så oerhört trött på allt va varma koppen heter, så jag tryckte bara i mig de sista mackorna, slängde ner kaviartuben för sista gången i väskan och drack upp de sista dropparna vatten jag hade i min svarta termos.

Färden fortsatte sen i samma tempo. Med jämna mellanrum kom det små charmiga backar vi behövde ta oss nerför. Jag tror att vi alla lärde oss hantera skidorna även i utförsåkning under den här dagen. Men helt problemfritt var det inte då vi ofta fick stanna upp när Ceasar anropades. Men det var nästan bara kul att åka nerför och när man sen fick tvinga sig upp för en liten kulle vart man liksom på något sätt glad då man visste att det skulle komma en sluttning på andra sidan.

Dimman lättade så småningom och vi började runda den fjälltoppen som i början av dagen endast kunde ses som en siluett mot horisonten. Vi skulle nu bara ner genom passet och sen raka vägen tillbaka till Kittelfjäll. Men när vi nåt runt och man i fantasin nästan kunde se hotellet genom träden så bestämdes det att den närmaste vägen skulle vara alldeles för brant och svåråkt och att vi istället skulle ta en lite längre väg som inte innebar lika branta partier. Till en början kändes det nästan bara frustrerande att vi skulle ta än ännu längre väg. Nu skulle liksom vår tur sträcka sig upp mot två mil.

Men det var bara att kriga på och man märkte rätt fort att det nog var smart att vi tog den vägen. Till en början var det några stigningar men sen började det roliga. Nu började den verkliga utförsåkningen. Och inte nog med att det både lutade och svängde mitt i skogen. Dessutom hade snöskotrarna kört upp spåren så att små upprepande gupp förekom överallt. Det gjorde ju att man verkligen fick vara mjuk i knäna och sen helt enkelt bara försöka hålla balansen uppe. Till en början gick det riktigt bra men det berodde nog mycket på att backarna aldrig var särskilt långa och följdes ofta upp av långa raksträckor där man kunde sakta ner.

Men sen ökade lutningen och alltfler smöpucklar skulle forceras. Dessutom var det mycket längre backar. Jag minns att jag va ungefär femma i ledet när vår tillfälliga ledare Oskar satte fart nerför en backe. När det sen var min tur märkte jag att det här skulle bli den svåraste backen på hela resan. Men eftersom jag stått på skidor hela dagen gick det oväntat bra att ta sig nerför den. I alla fall till dess att jag såg Oskar ligga tvärs över spåren och tvingade mig att för hans skulle kasta mig ut i lössnön för att förhindra en olycka. Så jag fick inkassera min andra riktigt grova vurpa under den här vistelsen. Men det var bara att sopa bort snön som hade fastnat i halsduken och fortsätta glida neråt. Jag valde i alla fall att ta det lite lugnare nu ifall jag skulle överraskas av en sån lång och brant backe igen.

Vår färd fortsatte neråt och vårt led vart alltmer utdraget. Eftersom vattnet i termosen var slut fick man försörja vätskebehovet genom att klämma i sig nävar med snö, men jag måste säga att fullkomligt orörd vit snö faktiskt är både gott och läskande. Men en av de psykiskt mest jobbiga stunderna inföll sig en stund senare när vi stannade till för att vänta in några eftersläntrare och en av tjejerna va i stort behov av vatten. Istället för att låta henne tugga snö som oss andra öppnade Wreber sin högra jackficka och plockade fram en flaska Coca Cola. Ett stön spred sig runt i gruppen och jag tror de flesta hade gjort mycket för en klunk av den Colan i det läget. Men det var bara den här tjejen, tror det va Jennifer var den enda som fick smaka till det flestas förtret. Wreber skrattade gott och pratade om rutin. Att när man känner att allt hopp är ute så plockar man fram sockret, så orkar man den där sista kilometern.

Och jag känner att det nog hade behövts en sockerkick i det läget. För när vi passerat märket som tydde på att en ynka kilometer återstod så började krafterna sina som aldrig förr. Vi rundade en liten dunge och långt där borta kunde man nu skymta hotellet. Jag kände att jag ville spurta den sista biten för att äntligen får pusta ut men jag märkte att benen knappt lydde mig längre. Och där slutade också all min fysiska kraft att fungera. Jag fick istället koppla in den psykiska viljan. Min hjärna sa hela tiden åt mig att ge upp, att lägga mig ner i snön och bara vänta på assistans, men mitt hjärta tillät mig inte att ge vika. Det fick mig istället att pressa mig själv de sista metrarna och lät mig sen stå utanför hotellets igång och kunna se tillbaka på en av mina största bragder i livet. Vi pratar inte bara om att ha klarat dagens till synes eviga tur på skidor, utan också om kylan i bivacken, om bristen på mat, och tanken att vara fullständigt avlägsen från civilisationen i två dygn.

Det enda jag i det läget hade i tankarna var att slänga mig in i en varm och avkopplande dusch. För jag kände mig bara äcklig och svettig och ville bara låta strålarna skölja bort allt och låta mig få koppla av på ett sätt jag aldrig i mitt liv kunnat uppskatta så mycket. Men jag måste nog säga att jag blev lite besviken. Jag hade blivit lovad att den här duschen skulle bli den skönaste jag någonsin taget men det stämde inte alls. Det var nästan bara jobbigt att duscha av någon anledning. Givetvis var det underbart att få känna sig fräsch igen men på något sätt orkade man inte stå där. Det var nästan som att strålarna bara va obehagliga när dom strilade nerför ryggen.

Men när man hade fått på sig ett par torra kläder kändes det skönt igen. Det som nu behövdes ordna var behovet efter socker. Så jag fick sällskap med Martin upp till lobbyn där vi köpte varsin stor Cola och så satte vi oss vid fönstret, korkade upp och njöt av den kanske godaste Colan i mitt liv. Vi satt sen och reflekterade lite över vårat äventyr och pustade tillsammans ut med känslan att nu var det över. Vi hade överlevt. Vi fick en stund sällskap av en man som beklagade sig över den långa konferensen och de två timmarna slalombackarna han hade fått utstå under dagen och tyckte att han förtjänade en bira som avkoppling. Jag tror jag var överens med Martin om att inte kunna känna medlidande för den här mannen, inte efter det vi själva gått igenom.

Vi lämnade tillbaka skidorna och sen blev det mat för hela slanten. Jag som i vanliga fall är rätt kräsen när det kommer till att fylla magen krängde ner en stor portion av någon kycklingrätt som faktiskt smakade okej. Och det va en rätt behaglig stämning runt bordet. De flesta satt mest och åt och som det klassiska uttrycket ljuder så lät vi maten tysta munnen.

När vi allihop fått i oss maten som serverats så fixade vi ihop allt för avfärd hemåt. Jag passade på ett långt och välbehövligt toabesök innan jag tog min nu lite lättare ryggsäck och började gå ner mot bussen som väntade en bit nere i backen. Jag lassade in väskan djupt i bussens innandöme innan jag klev på och intog min plats ganska långt fram. Jag fick snabbt sällskap av Martin som intog platsen bredvid.

Jag minns sen inte riktigt den första delen av resan tillbaka till Vännäs. Jag tror det har med att göra att jag mest satt och tänkte på vad jag gått igenom och så. Det tar liksom ett bra tag att smälta en sån här i grund och botten ganska galen upplevelse för en som inte är van. Jag vaknade väl till liv igen när teven slogs på och det var dags för film. Till min stora förtjusning var det inte nåt i stil med Göta Kanal 2 som sattes igång. Istället blev det lite svensk komedi med klass, nästan i dubbel bemärkelse när det handlade om sju personer och en stor summa pengar. Jag pratar naturligtvis om filmen Sju Miljonärer. Jag hade i och för sig inte sett den innan men dom goda rekommendationerna från Martin och Oskar gjorde mig riktigt taggad. Och för en gångs skulle hade även Martin en bra smak när det gällde filmer. För den här historien var båda skruvat rolig och händelserik och där försvann två timmars resande utan problem.

När eftertexterna sen rullat klart annonserade vår kära busschaufför ett kort stopp i Lycksele dryga timmen senare. Han berättade att han skulle stanna till vid Statoil en kvart eller så så att man kunde handla lite käk till den fortsatta resan. Vi fick då den fantastiska men helt galna idén att vi skulle fixa pizza. Jag ringde först nummerupplysningen och fick två nummer till pizzerior i Lycksele. Martin ringde sen upp och förklarade vår situation. Vi ville nämligen försöka få dom att "köra hem" vår beställning till Statoil vid det tillfället vi rullade in. Den första pizzerian verkade inte riktigt förstå vad vi menade men den andra nappade betydligt bättre. Så vi fick med oss Tobbe och Filip också och beställde sen fyra rykande pizzor och ville ha dom levererande cirka halvtimmen senare.

Och när vi sen sladdade in under Statoils lysande sken såg vi en man stå där med fyra fantastisk fyrkantiga pizzakartonger som väntade på sin betalning. Martin fixade allt som behövde fixas, pratade med busschauffören så att allt gick rätt till och tog sen pizzorna ombord så vi kunde avnjuta dom i lugn och ro. Och jag kanske överöst er med superlativ angående saker jag avnjutit efter den här resan men den här pizzan var fullkomligt magisk. Helt makalöst otroligt va den satt där den skulle. Jag tror att om jag någon gång i mitt liv utan svårigheter skulle kunna svälja två pizzor knappt utan att blinka så är det då, den kvällen, på den bussen efter den resan. Tobbe hade under tiden vi hämtat pizzorna försatt oss med varsin Cola så att vi enkelt kunde skölja ner de gudomliga bitarna.

Resten av bussresan tillbringades mest åt att smälta pizzan och att koppla av. Nu fick man återigen den där sköna känslan av välbehag. Man kände verkligen sig nöjd med sig själv och vad man hade gjort de här dagarna. Och när man nu fått i sig ordentligt med mat igen så kunde man inte annat än att njuta av tillvaron. Så det var nästan jobbigt att behöva kliva av bussen i Vännäs trots att man suttit där i nästan fem timmar. Man hade på något sätt fått den där känslan av inre lugn som gjorde att man säkert kunnat sitta kvar på bussen i ett dygn till.

Men av skulle vi, men tåget skulle fortfarande inte gå förrän om fyrtio minuter, så vi passade på att utforska Vännäs ödelagda gator och torg. Några använde tiden till ett passande snöbollskrig. Jag och Martin tog mest en lugn promenad och joinade sen dom andra inne på stationshuset. Tiden tickade iväg och tåget skulle snart sakta glida in på perrongen. Vi hade konstruerat ihop samma sällskap som på ditvägen till att dela kupé och Rasmus fick ta hand om vår biljett. Det kanske inte riktigt var den bästa idén då han minuterna innan tåget kom in upptäckte att han hade tappat den. Men som tur var upptäckte han att han hade fler fickor på jackan där han hade gömt biljetten så vi klarade oss den här gången. Tur det för jag hade verkligen ingen lust att tillbringa natten på Vännäs station, hur charmigt en glesbygd än kan verka.

Vi klev sen på tåget och intog vår kupé. Jag fick den här gången överslafen men han knappt göra i ordning ordentligt när jag insåg att jag inte hade min plånbok med mig. Min enda tanke var att den var kvar på bussen så jag tog mig till Restaurangvagnen där Wreber höll hus och berättade mitt problem. Han ringde då upp bussbolaget och bad dom kolla igenom bussen efter min plånbok. Men mer kunde vi inte göra i det läget så jag slog mig ner vid ett bord och snackade lite med folket. En läskig man satt och ritade av några av oss och kom sen och slog sig ner vid oss varav vi fick titta igenom hans tidigare teckningar. Jag måste säga att det var aningen skrämmande då hans motiv var smått underliga. Jag kan inte riktigt förklara vad det liknade men skumt var det.

Men det var dags att tänka på refrängen så vi gled tillbaka till våra kupéer och jag intog min brits uppe i takhöjd. De andra låg redan ner och vi avslutade kvällen med att snacka lite. De sista skämten om Pistvakt revs av och vi snackade lite skit om alla de andra i gruppen. Jag kan tycka det är rätt kul ibland. Jag är långt ifrån för det där att man ska snacka skit bakom ryggen på någon i syfte att såra. Men ibland är det bara skönt att få ut lite aggressioner man har inom sig. För när man lever så tätt inpå folk är det inte konstigt att man stör sig på något. Då är det ju skönt att prata om det med sina vänner. Jag skulle fan på något sätt bli besviken om ingen pratade skit om mig på det sättet. Va fan jag är inte heller perfekt, jag är bara den jag är, på gott och ont liksom.

Men jag tror vi alla va rätt utmattade efter dagens prövningar och jag hade inte särskilt svårt att somna den här natten. Jag slocknade väl en bit utanför Härnösand och vaknade sen inte förrän vi stannade till i Uppsala. Det var då riktigt skönt att veta att det var en så liten bit kvar. Sen måste jag säga att det va lite frustrerande att se tåget rusa förbi Väsby utan en tanke på att stanna och att vi istället fick åka hela vägen in till Centralen. Men det gjorde verkligen ingenting denna morgon. Så när vi klev av väntade en kort tågresa med pendeln hem till trygga Väsby igen. Visserligen var det bara till att byta om och dra till plugget direkt. Men man var hemma. Man var tillbaka i civiliserad miljö. Och det var det sista beviset på att jag hade klarat det här storslagna äventyret.

Jag tycker jag ganska bra under resans gång i den här texten reflekterat över hur jag kände mig och hur jag upplevde allt. Jag vet inte om jag så här veckorna efter min hemkomst riktigt hunnit smälta allt än men jag kan i alla fall säga så mycket att jag är otroligt glad över att jag valde den här kursen. Den har faktiskt fått mig att inse mycket om vad som betyder något här i livet. Den har lärt mig förstå mig själv som människa bättre, och slutligen har den fått mig att förstå att man klarar av mycket mer än vad man tror, så länge man inte ger upp.

Jag skulle göra om den här resan om jag fick chansen. Kanske inte idag, men någon gång i livet, För det va en upplevelse utöver det vanliga med ett skönt gäng som tillsammans hade riktigt roligt. Trots klaustrofobiska grottor och ändlösa kilometrar på skidorna hade jag hela tiden kul och nu när jag är tillbaka i mitt vanliga dödliga liv har jag i alla fall ett äventyr jag sent kommer att glömma djupt inpräntat i mitt hjärta.

PEACE!