Jerre

Hej. Nu måste jag bara få avreagera mig lite igen. Jag har hela dagen idag försökt plugga för att jag måste det men jag har knappt klarat av att skriva ett par meningar. Jag är arg på mig själv för att jag inte har bättre karaktär än så. Det är inte så jävla svårt att skriva en halv sida om hur maten löper ner längs alla tarmar i kroppen. Och ändå sitter jag här efter klockan elva och är långt ifrån klar. Visserligen missuppfattade jag lite vad Tobbe sa när han gav mig min del av uppgiften men det handlar inte om det. Jag hade kunnat vara klar redan vid lunchtid. Eller egentligen hade jag kunnat vara klar redan för tre veckor sen. Och självklart är det inte första gången.

Men saken är ju såklart den att det inte handlar om biologi eller pluggande eller ens skolan. Det handlar om att jag faktiskt inte mår så jävla bra nu. Lovet har precis tagit slut och jag är jättenöjd med det. Det har varit full fart nästan hela tiden och dessutom har jag haft det sjukt kul. Men ändå sitter jag här och känner det bubbla i kroppen av frustration över att det finns någontnig som tynger ner mig så mycket nu, jag kan inte sätta fingret på vad det är, jag kan inte fly ifrån det, jag ville inte fly ifrån det och det känns som att jag bara vill lägga mig ner på mitt kalla parkettgolv och låta tårarna strömma. Jag vet att det inte skulle ändra någonting, Men det skulle kanske vara ett sätt att göra sig av med allt skit man sitter inne med. Men jag vet inte. Jag antar att jag inte vill ligga här helt ensam i min lägenhet och må dåligt utan att någon vet om det. Faktum är att jag är trött på att känna mig ensam.

Jag har världens bästa vänner, det har det här lovet definitivt utvisat. Men ändå kommer jag inte ifrån känslan att jag känner mig ensam. Det är som att jag inte når ut till folk, Det är som att oavsett vad jag säger så kan jag inte få någon att förstå. Eller det är väl egentligen inte så konstigt när jag knappt förstår det själv. Men jag vet inte. Jag får ofta höra att jag är en sån bra vän på det sättet att jag alltid finns där när folk behöver. Att jag hjälper folk må bättre när dom känner sig nere och flera har sagt att jag ofta säger så bra saker. Och jag har väl insett att så är det. Men ibland känns det som att jag skulle behöva ha någon sån jag också. Någon som faktiskt kan hjälpa mig. Jag vet att det finns många som försöker och det betyder oerhört mycket. Men ibland undrar jag om det räcker.

Jag och Crille satt och snackade i säkert fem timmar igår om allt möjligt, vi pratade om hur människro är och blivit och om kärlek och vänskap och livet i största allmänhet. Det va oerhört skönt att sitta och prata sådär. Och jag insåg att man faktiskt måste göra det oftare. Vi satt i mitt rum i varsin del av rummet, vi hade lite lugn musik i bakgrunden och sen bara pratade vi. Det va bara en sån oerhörd lättnad att prata med någon om allt, oavsett va det var.

Sen har jag börjat fråga mig själv varför jag ibland pratar med folk om hur jag känner över något, och fast dom lyssnar och försöker förstå, så känns det inte som jag nåt fram. Det kanske är så att det är mig det är fel på. Folk har beundrat mig för att jag vågar vara så öppen, speciellt här på bloggen. Men jag vet inte om jag egentligen är så. Det känns som att jag ändå inte vågar gräva längst in och befria det som finns längst in. Och jag vet inte om jag kan göra det för någon. Jag tror i och för sig det handlar om min egna osäkerhet. Jag är rädd att det jag har att säga, och att mina problem inte har något värde. Jag intalar mig själv att jag inte har något att va ledsen över öfr jag har ju så mycket i livet. Jag intalar mig själv att jag inte har rätt att sitta här och gnälla över saker och ting för jag har det ju så bra egentligen. Men fan jag orkar ibland inte känna så. Jag vet vad jag har och jag är glad över det. Men det känns inte tillräckligt. Jag vet att det kan låta själviskt men det är typ så. Det är någonting som saknas. Jag kan inte säga vad det är. Det är säkert inte ens en grej utan kombinationen av så många saker. Och det är säkert däröfr det är så svårt att prata om det.

Ibland känns det också som att jag säger en massa saker till folk som jag säger att dom ska tro på. Men ibland tror jag inte ens på det själv. Jag vet ju att många saker skulle bli enklar om man gjorde som man borde, och ändå kan jag inte alltid förmå mig själv att va den personen. Som när vi va ute på krogen i fredags och vi träffade tjejgänget från gamla klassen och hur konstigt det faktiskt kändes. Om man ska se det på ett lite ytligare sätt så va det sjukt kul att träffa dom allihop, det va det faktiskt. Men gräver man lite djupare så känns det mer som att man lämnades med en massa funderingar.

De där gänget är charmiga på sitt sätt och dom är absolut roliga att umgås med. Men ändå så känns det jobbigt att va med dom. Jag vill egentligen inte gnälla men det är sjukt svårt att umgås med dom för det känns som att dom först är jätteglada över att man är där och tar emot en med öppna armar men sen i nästa sekund känns det som att dom inte ens märker att man är där. Att man känner sig lite utanför är i sig inte så konstigt efter som dom umgås så mycket och man kommer utifrån. Det gör ju att det inte ritkigt blir samma sak. Men ändå så känns det så jobbigt att man ska behöva va någon för att synas. Liksom det handlar egentligen inte bara om just det gänget utan många man träffar på. Varför ska det vara så svårt att vara sig själv och ändå bli accepterad?

Och det jag egentligen ville säga med det är att jag behöver inte dom. Jag vet att om dom inte kan ta mig för den jag är så är det deras problem. Och på samma sätt som ingen tvingar dom att "underhålla" mig så är det ingen som säger att jag måste va som dom vill. Men jag blir väldigt osäker på mig själv i närheten på dom och jag känner att jag inte kan vara mig själv nånstans. Sen har det ju alltid varit så att jag trott att så rä livet. Man har sitt eget umgänge och så är det. Men hela den illussionen sprack när jag träffade alla från Skåne. Jag vet egentligen vad det är som gör att det är så, men allt känns så enkelt när man är med dom. Fast jag kanske inte alltid känner alla så bra så är det ändå så lätt att slappna av och bara va sig själv. Och det som jag inte förstår är varför jag inte kan göra det med alla. Varför blir jag så osäker med vissa och så otroligt avslappnad med andra?`

Självklart saknar jag också att vara ensam. Asså ensam i den bemärkelsen att jag är singel. Men jag har självklart tänkt mycket på det där och jag vet helt ärligt inte om jag vill vara tillsammans med någon heller. Men jag saknar tryggheten och värmen som finns där och jag kan inte hitta dne på samma sätt någon annanstans. Och det gör ju också att man på nåt sätt letar efter kärleken. Man vill ju så gärna hitta den. För jag vet ju att när jag väl hittar den så komemr jag inte tveka längre. Men på nåt sätt känner jag att jag inte ska behöva jaga efter kärleken. Det finns nåt inom mig som tror att man beöhver inte hitta kärleken, för kärleken hittar dig. Kanske är jag bara otroligt naiv som tror på det, men för mig är det lite av ett hopp.

"True love can not be found where it doesn't exist, nor can it be hidden where it truly does"

Dom orden känns bara så otroligt träffsäkra på vad jag tror om kärleken. Därför så vill jag inte jaga efter kärlek och tvinga fram den på nåt sätt. Det blir inget bra. Jag är övertygad om att den kommer ändå nån gång i livet. Men sen är det ju fortfarande väldigt frustrerande att man inte vet var den tagit vägen. Varför vill dne inte hitta mig ?

Ajja, jag vet inte, det känns som att jag bara svamlar på om nåt jag inte begriper. Jag försöker få klarhet i något som är det svåraste som finns och jag vet att jag är idiot som ens försöker. Men va ska man göra, jag vill ju bara på nåt sätt hitta min väg i livet, så att jag på nåt sätt kan bli lycklig. Men den vägen känns så otroligt lång ibland. Och dessutom känns det som jag hamnat vilse på vägen, för just nu vet jag inte mycket asså.

Som jag sa i början så hade jag kunnat tagit tag i pluggandet och allt det där. På samma sätt borde jag tagit tag i det här med jobbsökande för länge sen. Och jag sitter ju och tänker att dt är bara att skicka in till alla ställen man kan komma på och svårare än så är det inte. Ändå kan jag inte förmå mig själv att göra det. Och jag blir nästan rädd för mig själv för att jag har någon slags mental block som stoppar mig. Varför ska det va så för? Varför klarar jag inte av att göra nåt så enkelt?

Som ni märker så är det en massa sjuka frågor som väller runt i mitt huvud som jag inte kan hitta svar på. Och jag vet att jag nån gång måste vakna upp ur min egen dvala och inse att så här är livet. Jag kan inte sitta och vänta på att andra hittar alla svar åt mig. Det kan jag bara göra på egen hand. Men fan, det är så jävla svårt.

Jag vill verkligen inte att ni ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Jag mår kanske inte psykiskt så bra just nu men så är det för alla då och då. Jag kommer över detta också. Men ibland känner man sig bara så omotiverad och då behöver man få vara ledsen. Och bara av att skriva detta känns det bättre och då har jag långt ifrån skrivit allt jag kan känna att jag vill skriva.

Men jag tror ändå att det som skulle vara allra bäst är om den stunden jag och crille hade i lördags kommer oftare, och med fler. Vi satt och snackade om hur man slösar så mycket tid vid datorn. Där har iv också en grej som handlar om hur jag vet vad jag borde göra, men ändå inte gör det. Jag vet att när jag är med mina kompisar och gör nåt, oavsett vad det är så mår jag bättre. Så enkelt är det. Och jag vill göra det oftare. Men samtidigt vet jag att jag är för dålig för att få det att hända. Jag försummar alldeles öfr mycket av mitt liv genom att inte ta tag i det. Jag vill egentligen stänga av datron för en vecka och försöka njuta av det riktiga livet istället. Men då är vi tillbaka med det jag sa om pluggandet. Jag har inte karaktären.

Som ni återigen ser så är allt bara luddigt. Jag vet vad jag borde göra, ändå gör jag det inte. Jag vet inte hur jag på nåt sätt ska få mig själv att fatta att det är bara jag som kan ändra på det. Det är för djupt in frö att jag ska kunna det just nu.

Ajja, jag måste ta tag i mitt liv. På allvar. Det finns inga genvägar. Och motgångarna kommer aldrig att försvinna. För livet är fullt med väntade och oväntade motgångar. Men alla motgångar gör dig till en bättre och starkare människa, om du bara tacklar dom på rätt sätt.

Det här vet jag, ändå tvivlar jag på mig själv och min förmåga att leva ut det liv jag har.

Ljuset väntar alltid i slutet på tunneln, men just nu är tunneln så lång att jag inte ser slutet, Hoppas bara jag kommer närmare under natten.

PEACE!