Jerre

Tja allihopa. Ja ni har ju alla märkt att jag inte bloggat på ett tag, precis som vanligt. Och jag har väl inte direkt hittat motivationen på senare tid för att frekvent uppdatera den här sidan. Men sen när man läser i Aftonbladet (Ja pappa, jag går faktiskt ner och köper den nästan varje dag) att stackars Blondinbella gått in i bloggväggen (förstår att hon har det jobbigt nu när folk börjar se allvarligt på hennes vinpimplande) så känner man att man inte kan hamna i samma fälla. Så när tonerna av Magnus Ugglas magiska ballad "Du och jag mot världen" strömmar genom hörlurarna (som äntligen funkar igen) sätter jag igång med ett litet inlägg om det jag nu kan komma på. Hur långt det blir vågar jag inte spekulera om. Jag hittar ju inte dom där underbara gömda Coca Cola-burkarna i kylen längre och det är inte riktigt samma bloggkänsla som sprids ut till fingertopparna då. Men samtidigt har jag suttit och lagt samma patiens i 5 timmar (jag skojar inte, det va så lång tid sorgligt nog) för att lindra tristessen och jag är fortfarande långtifrån sömnig. Så vi får helt enkelt se hur mycket jag orkar knåpa ihop.

Men den här dagen går nog till historien som en av det mest meningslösa det här året. Jag säger inte att det inte har varit ganska skönt att bara slappa och inte ha något man måste göra eller tänka på, men faktum är det bästa jag åstadkommit är att torka upp efter att katten kräkts säger väl det mesta. Men jag fick i alla fall en stund nere på bibblan och kolla läget ute på världens vida web och det kändes ändå skönt. Även om jag egentligen fick så mycket ut av det så fick jag i alla fall en uppdatering på min kära fars äventyr och det är alltid läsvärt.

På vägen hem träffade jag även på något som till början såg ut som en sliten A-lagare som tagit en rast på en bänk på Runby Torg. Men efter att jag hade inhandlat en påse bilar (22 spänn, årets rån) på Tempo så såg jag att det var självaste greken själv som satt och försökte promota sitt UF-företags självlysande kondomer till Ronnie Sundvall. Han hade tydligen lite kunder på G och det var anledningen till hans häng på det klassiska torget. Jag fick honom i alla fall iväg från de dystra bänkarna och vi satte oss och chillade lite i det man kan kalla sällskapsrum här uppe i huset. Vårat samtal gick väl till största del ut på våra storslagna framtidsplaner att göra om hela det sömninga pensionärsfyllda huset till ett vibrerande och dunkande studenthem. Och ärligt talat tyckte jag faktiskt våra idéer va riktigt vettiga. Måste ju helt klart genomföras. Men vi får nog vänta till Crille traskat upp i lite högre divisioner så att han kan finansiera projektet.

Annars har jag som sagt mest suttit hemma i mitt tillfälliga rum och bara rullat tummarna (eller ja i alla fall blandat en kortlek så att jag nästan fått skavsår på fingrarna). Men jag antar att det behövs såna här dagar ibland för att hitta motivationen till att orka göra allt jag vanligtvis har för mig. Och det har ju varit rätt mycket nu den senaste veckan med en hel del jobb, festande och påhitt. Så jag klagar egentligen inte. Men ville ändå förklara att den här dagen varit ganska händelselös, om inte annat för att ni ska förstå att det faktiskt inte alltid är full fart på Tebrand, även om det faktiskt verkar så.

Snappers hade ju match igår ja. Vår tredje inomhuspremiär i Helenelundshallen vill man kanske allra helst glömma men samtidigt så är det väl viktigt att skriva av sig en del om det också, som en del i bearbeta lite frustration. Nu ska jag väl i och för sig inte måla upp det som att jag grät mig till sömn igår kväll för att vi förlorade (igen) mot Snickers Lickers. Men det är klart man ändå känner av besvikelsen när man sett fram emot det ett tag och så slutar det inte riktigt som man vill. I och för sig hade jag på känn redan innan att det skulle bli väldigt tufft men det hjälper liksom ändå inte. När man värmer upp inför matchen så har man bara i tankarna att man ska vinna och då är det inte lätt att bara svepa undan besvikelsen efteråt. Och trots att jag när backade ut min silvriga Yaris på parkeringen utanför Hipen inte kände någon större ilska efter förlusten så påmindes jag gång på gång när jag låg och försökte somna att jag inte alls gillade hur kvällen slutade.

Det är så svårt numera. Det är liksom blandade känslor hela tiden med Snappers. Ena sekunden så känner man att fan vi är trots allt bara ett gäng kompisar som lirar för att det är roligt. Vi går egentligen aldrig igenom någon spelplan eller hur vi taktiskt ska spela. Vi går liksom ut och spelar så bra vi kan. Men sen i nästa sekund så tycker man att vi borde spela så mycket bättre. Vi är ju trots allt Snappers och vi har ju hela tiden visat Sollentuna och resten av det här landet att vi är att räkna med. Så det är faktiskt svårt att veta hur man faktiskt ska ta en sådan här förlust. Varför vi torskade igår är egentligen inget att diskutera. Vi klarade inte av omställningen till det höga tempot och de små ytorna och det gjorde att vi blev tagna på sängen. Och när vi väl vaknade till och tog över spelet hade vi redan tre mål i baken. Och då är det alltid jobbigt. Vi spelar ändå bra en hel halvlek men det räckte inte. Så det är egentligen inte det jag låg och grubblade över i mörkret igår.

Det jag istället undrar över är om vi har förändrats som lag. Är vi inte det gamla vanliga Snappers längre. Det där laget som sätter skräck i alla motståndare och får alla lag att slita häcken av sig för poäng. För faktum är att hela den här säsongen har vi trots att vi många gånger spelat mycket bra efter vår förmåga ändå åkt ut tidigt i cuper och jag vet inte om det berott på tillfälligheter eller om vi börjar bli ikappsprugna av vår egen verklighet. Kanske tänker jag på det för mycket. Det kanske inte alls är något fel egentligen. Vi har ju ändå stundtals det här året fått en del bortfall på spelare (mig själv inräknad alldeles för många gånger) och fått tagit in nya spelare. Dessutom har vi ju tappat en lirare i Linkan, en fighter i James och en underbar personlighet i Usman och kanske är det en av förklaringarna. Men sen när man tänker efter kanske det inte alls gått så där dåligt egentligen. Vi vann ju ändå division 2 i år igen och vi har ju spelat jämt med många bra lag så det är väl antagligen inget problem egentligen. Antagligen så tänker jag för mycket på vår första säsong då vi hade flytet hela tiden och det kändes som att vi fick bra resultat med oss överallt. Man kanske bara får inse att det blev/blir ett mellanår detta år. Men jag hoppas i alla fall jag kan räta ut lite frågeteckem när vi på söndag möter Millforest i Helenelundshallen. Och jag hoppas givetvis att vi då får se de gamla vanliga Snappers. För fan, nu igår vart ju till och med filmen från matchen i en sån dålig kvalité att det inte ens va värt att fundera på om jag skulle klippa ihop den. Så ska det väl ändå inte vara?

Men nog om Snappers för ett tag. Det löser sig ändå till slut. Jag är bara glad att vi fortfarande finns till och att jag fortfarande känner glädje varje gång jag springer ut med dessa grabbar. Men det finns ju faktiskt annat som händer just nu. Till exempel så har jag sen jag kom hem från Mallis (kanske inte så konsigt men) känt mig väldigt partysugen. Det känns som att det behöver dyka upp en schysst fest snart så man får träffa folket igen. Senaste det begav sig gick jag ju på penicillin och var dessutom chaufför så den kvällen blev för min del inte så lyckad. Och sen i fredags när jag drog ut med gamla hederliga Boysen blev det alldeles för mycket drinkar och öl här hemma innan (blir väl så när man har sex nyinköpta flaskor man vill testa) och därför bleknar kvällen bort i en överförfriskad dimma. Dessutom kändes det som att allt efter att vi lämnat lägenheten tills att jag la mig på kudden igen var ganska onödigt. Det finns liksom nästan igenting jag kan komma ihåg (och jag kommer ändå ihåg det mesta, så full var jag inte) som faktiskt var särskilt roligt. Jag tror i alla fall det dröjer innan jag drar till Harry B. James igen och gör jag det ska det definitivt vara för att bara sitta och chilla med polarna och inte för att i ett för onyktert tillstånd försöka ha så roligt som möjligt. Men det var i alla fall skönt att snacka lite med grabbarna igen. Ett extra plus i kanten kan kvällen ändå på för att Pouian hängde med. Det är ju liksom inte så ofta man får träffa honom nuförtiden så det va riktigt härligt.

Det var i alla fall VM-kval som gällde i lördags. Jag orkar egentligen skriva så mycket om det men vill i alla fall ha med det för det är ju inte alltid man får se en match som Sverige-Portugal på plats. Och givetvis var det roligt att se, speciellt eftersom Sverige faktiskt spelade riktigt bra (Sebbe Larsson, du växer hela jävla tiden) och dessutom satt vi ganska långt ner så vi kom nära spelarna. Så det va helt klart värt entrépengen. Men jag orkar inte gå in så mycket mer på det. Samma sak gäller NHL-matchen i Globen förra helgen. Det va liksom kul att va där och se det på plats men det lämnade inte sådär jättemycket känslor hos mig efteråt. Men nu har jag i alla fall nämt det så då kan vi gå vidare till andra saker.

För det är lite sjukt egentligen. Känslomässigt har Allsvenskan helt och hållet dött för mig nu. Jag hänger givetvis med så gott det går men det känns som att ingenting påverkar mig längre. Aha okej Djurgården vann, då vet jag. Jasså Monteiro blev utburen på bår, stackarn. Liksom omgångarna bara svävar förbi utan att jag egentligen reflekterar ett dugg över det. Men jag tror ändå inte att det bara handlar om att det går dåligt för Bajen nu. Givetvis är det roligare om man har något att spela om men det är ändå inte hela förklaringen. Dels så har den här bojkotten som pågått sen premiären på Starke Arvid gjort att man tappat lite intresse. För jag hade verkligen inte bangat på en resa likt den till Ullevi förra hösten. Då hade vi liksom inte heller nåt att spela för men det gjorde resan bara ännu skönare. Men nu kan man ju inte ens göra det och då är det inte lika motiverande längre. Sen allt det ändlösa tjafset med alla inkompentena och oförstående slipsnissar på SvFF börjar gå mig på nerverna så pass mycket att jag inte ens orkar lägga energi på det.

Men det sjuka som jag faktiskt ville få sagt med hela den här biten var att jag redan nu en vecka innan börjar känna den där speciella känslan jag bara kan få innan ett derby bubbla upp i magen. Jag kanske är den enda som faktiskt är sjukt taggad på derbyt nästa måndag. Och egentligen är det väl ganska konstigt att jag är det med tanke på att jag som sagt är märkbart omotiverad i övrigt på Allsvenskan. Men kanske är det just det, att allt känns så mediokert just nu och att vi dessutom har hela vår ordinarie klacksektion avstängd som gör att jag känner att det här kan bli en klassiker. För på nåt sätt så känner jag att den där aldrig slocknande Bajenlågan i bröstet flamma upp ordentligt bara av tanken på det här derbyt. Men om jag ska komma fram till en slutsats till varför jag har den känslan i kroppen så säger jag såhär.

Derbyt nästa vecka är sportsligt sätt inte värt ett skit i det långa loppet. Givetvis är det alltid seger som gäller i ett derby. Men egentligen spelar det ingen roll. För mig handlar det om min egen och andra bajares passion och tradition. Vi har absolut inget att spela för (om inte Aftonbladets löjliga derbypokal) och i vårt egna hemmaderby knuffas vi tillbaka till Södra Mellan. Men som jag skrev så kan det här mycket väl bli en klassiker. För tänk om den där nerbantade och i många fall uppgivna klacken kan enas under taket på Råsunda och få igång en stämning som påminner om Höstderbyt 2006. För faktum är att det mycket väl kan bli så. Barnvagnarna vågar sig inte dit då dom är rädda för att polishästarna ska trampa ner dom. Turisterna är rädda för alla raketkastande livsfarliga Bajare och stannar därför hellre hemma. Och jag tror knappast korvätarna som köper matchbiljett timmen innan matchstart får plats då säsongarna och de som varit taggade sen EM-uppehållet troligtvis tar upp de begränsade platserna. Så förhoppningsvis blir det alla riktiga Bajare som röjjer runt på Mellan på måndag. Och helt ärligt tror jag det kan bli ett jävla drag där under taket, för vi har många gånger de senaste åren bevisat att när vi som klack står enade och endast koncentrerade på att göra det vi gör bäst på utan att behöva lägga negativ energi på vad som sker på planet eller på Lagrells kontor, det är då vi är som allra starkast. Och då spelar publiksiffor ingen som helst roll alls.

Ajja, vi får helt enkelt se hur det blir. Kul blir det nog i alla fall. För jag tror annars den här veckan blir lite av en mellanvecka. Jag har inte alls något inplanerat (förutom ett besök på Danderyds sjukhus imorn, men det räknas inte) och hittils har jag inte fått någon jobbtid förrän på lördag. Men jag hoppas i alla fall jag får ordning på Internet nu på onsdag så jag kan bli lite social igen. Men det blir nog nåt att blogga om i alla fall så småningom. Jag ska i alla fall försöka att inte hålla er på sträckbänken lika länge som den här gången. Men jag kan ju som vanligt inte lova nåt. Men jag kommer i alla fall inte lägga ner bloggen. Så är det bara. För jag säger bara som en skön låt i High School Musical 2 (måste förövrigt se trean på bio nästa vecka!):

I'm not gonna stop, that's who I am!

PEACE!