Back in the game
Klockan är långt efter midnatt, det är natten till tisdag, och jag är ärbetslös, vad ska jag göra? Sova? Skulle inte tro det. Nej det behövdes en sysselsättning och det dröjde faktiskt ett tag innan jag kom på det. BLOGGEN! Shit jag har ju helt och hållet glömt bort den här lilla underbara utrymmet för mina tankar och funderingar. Men dåså, då kör vi igen. Hoppas ni har saknat mig, för jag har i alla fall saknat mig själv. Och ja, jag är lite självgod. Det får ni leva med.
Ni kanske med det här väntar er en överdrivet lång sammanfattning av den galna resan som hållt mig på allt för avlägset avstånd från de flesta av er men i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten redo för det än. Jag kan inte svara på när eller ens om jag blir det så ni får klara er utan det för tillfället. Så istället blir det här ett inlägg som berör lite andra ämnen, så som vänner, vardag, alkohol och Bajen. Ja, precis, det blir som det brukar.
Eftersom låten Rebirthing strömmar ur hörlurarna via spotify för tillfället så tänker jag nog börja med det sistnämda, nämligen min nu degraderade, men långt ifrån förintade kärlek i grönvit nyans. Det är ju snart dags att sparka igång säsongen och så här veckan innan premiär är det en helt ny känsla man bär med sig i bröstet. Den årliga mixen av förväntan, hunger och ovisshet finns där precis som vanligt, men det är inte på samma sätt. Den där äckliga nervositeten plågar inte med sin närvaro som den brukar. Det är ett annorlunda år i år och jag kan ärligt säga att jag för tillfället enbart ser det som positivt.
Jag har ju följt allsvenskans första omgångar nu sen jag landade på svensk mark och jag kan inte annat än säga att den känns totalt iskall för mig. Visst, det är klart den inte betyder lika mycket nu när inte Bajen är med, men samtidigt har jag försökt bortse från det men ändå inte hittat något som helst gnista. Jag njuter visserligen av att se Gnaget och Djurgårn spela fotboll (eller snarare ickefotboll) men det frambringar ändå inte fler känslor än lite skadeglädje. Nej all fokus ligger på Superettan och ni får tro vad ni vill, men jag är övertygad om att Superettan blir klart mer intressant än sin storebror i år, och inte bara för att Sveriges vackraste klubb numera spelar där.
Men om man ska tala om förväntingarna i år så ligger min förhoppning i att vi bygger upp ett nytt Hammarby som vi sen kan utveckla vidare när vi väl går upp igen. Jag tänker inte låtsas om att jag vill stanna i Superettan men det är mer för att jag alltid vill se Hammarby vinna och inte för att jag saknar Allsvenskan. Det finns så mycket i Superettan jag ser fram emot. Det första är givetvis att det ska bli kul att slippa möta samma gamla uttjadade lag som Halmstad, Trelleborg, Malmö och framförallt Kalmar. Det är klart att det på pappret inte ser så glamouröst ut med Ängelholm, Trollhättan, Falkenberg och Väsby heller men det blir något nytt och det känns snuskigt intressant hur Bajen står sig mot dessa lag som länge känts som så mycket sämre. Nu spelar vi i samma division och jag är riktigt taggad på att få åka till arenor (nåja) som jag aldrig varit på förut.
Sen har vi ju det här med själva laget. Vi såg ju alla hur uselt lag vi ställde upp med förra året och många spelare är kvar i år och jag tänker verkligen ge alla spelare en ny chans. Nu är vi en trappa ner och då kanske spelare som långt ifrån glänste i Allsvenskan blomstra och bli nya favoriter i mitt Bajenhjärta. Dessutom tror jag i och med Superettan att vi kan få fram ännu fler hungriga ungdomar som lättare kan ta för sig. Nej, jag tror det här kan bli ett makalöst kul år. Visst, börjar vi med tre förluster så kanske jag ändrar min åsikt men just nu ser jag inte det här negativt alls. Och givetvis är jag på plats i Ängelholm om en vecka. Passionen dör inte för att vi spelar i Superettan och det är jag övertygad om att hela Hammarby kommer att visa.
Vi saknar inte Allsvenskan - Allsvenskan saknar oss!
Jag börjar i alla fall komma in i någon slags vardag nu och man känner sig hemmastadd igen. Det var lite si och så med det innan eftersom man av olika anledningar inte riktigt kände sig på rätt sida offsidefällan om man säger så. Men jag måste ändå säga att det känns som att tiden stått märkbart stilla här hemma. När jag tänker tillbaka på de senaste fyra månaderna så finns det hur mycket som helst att plocka av och även om det kanske är lite orättvist att bedöma andras vintermånader på samma sätt så har jag hört väldigt lite om vad folk hemma har sysslat med. Men det kanske mest beror på att folk inte tycker dom har något att jämföra med det jag haft för mig. Jag vet inte. Men jag hade förväntat mig lite mer skvaller och sköna stories. Så illa kan ju verkligen inte vintern varit?
Men vardagen var det ja. Jag har läskigt snabbt funnit mig själv i den sitsen där jag var innan jag började jobba. Det här med väldigt sena nätter och långa sovmornar och dagar som mest rusar förbi. Det är lite skrämmande faktiskt och jag trodde faktiskt inte att jag så här två veckor efter hemkomst skulle längta efter att ha något att göra på dagarna, som typ jobb, men det börjar faktiskt redan kännas lite ångestladdat så jag måste nog börja ta tag i det där. Men sen är det ju en resa (ja jag vet, otroligt) som ligger i vägen så ska jag hitta nåt jobb får jag nog ta det från Maj någon gång.
Helgen kanske man ska reflektera lite kring. Det var ju långhelg i och med påsken och jag tyckte jag utnyttjade den ganska friskt. Trots farsans månadslånga alkoholförbud som hemkomstpresent kunde jag inte hålla det i mer än en dryg vecka. Frontarna manade till samling i torsdags och jag var alldeles för artig för att säga nej (inte för att jag ville något annat) så jag hittade mig själv på Thomaz rum vid niotiden någon gång där ölen flödade på klassiskt manér. Man vet vad man får i det sällskapet och det är precis som jag vill ha det. Det blev lite ölspel och skönt snack i ett par halvtimmar innan vi rörde oss mot en fest i Rosers. Kvällen hade med andra ord börjat riktigt bra men där någonstans tog det ganska tvärstopp. "Festen" vi åkte till liknade inget jag tidigare stött på och jag kan verkligen säga det och inte ens på ett litet sätt vara positiv. Jag vill inte ens prata om det, men uselt det va det. Jag vill dock inte skylle någon i sällskapet på det utan vi gick allihop på en mina, så slutsnackat om det. Dock klev Criffää in i hjälterollen och drog delar av oss hem till honom där han bjöd på köttbullar och nudlar och det räddade upp mycket av en kväll som kunde ha slutat i katastrof. Dock måste jag belysa det faktum att det va underbart att va tillbaka i matchen igen.
Fredagens baksmälla blev lättsammare än förväntat och med det kunde jag utan större psykiska svårigheter sätta mig på tåget in till stan för en trevlig promenad i vårsolen med herr Flemström. Nu blev det ju lite mer än en promenad men det gjorde ju inte saken sämre. Vi stötte nämligen på (nja, snarare tvingade oss på) Kevin som vandrade med oss ner till Gamla Stan där årets första hemmplans-öl avnjöt på en uteservering. Kevin bjöd sen delvis med armbågen in oss till middag så vi återvände till söders höjder. Jenny som egentligen var den enda middagsgästen anslöt och vi stormade in på Coop för att handla godsaker. Vi kom därifrån med något i min värld så ovanligt som ett stycke nötbog med tillbehör och så här i efterhand kanske vi skulle tagit nåt lite "lättare". Men vi lyckades skapa en riktigt god måltid ändå trots att jag avråder er alla till att låta Flemman vara en del av matlagningen då han inte ens lyckas skära ett salladskål utan att blöda ner köket.
Middagen följdes upp av lite tv-spel och Bröllopsfotografen. Sebbe hade vi det laget anslutit också och förgyllde tillvaron. Jag orkar inte gå in så mycket på mina åsikter om filmen, men jag tycker den i alla fall var klart sevärd, om än lagom ångestladdad. Kvällen avslutades dock med den senaste UFC-galan innan jag ensam tog sista tåget hem. Lyckades även byta några ord med herr "Alko-Henke" via mobil på vägen, vilket omöjligt kan vara helt fel. Så jag kallar detta en helt perfekt mellandag som jag knappast kan ha några klagomål på. Det ska väl i så fall vara att Flemman för andra kvällen i rad inte riktigt va världens bästa polare men vafan, inte ens han lyckas ju jämt!
Lördagen blev precis på samma sätt som fredagen långt ifrån vad jag förutspådde. Det jag visste var att jag hade blivit anlitad som fotograf åt Flemman och Kevin som på sitt egna lilla sätt ville bjuda på ett vackert påskkort. Jag vill för alla inblandade (inklusive mig själv) inte gå in på detaljer men om ni boende på den västra sidan om Edsviken inte riktigt hade den utsikt ni väntade er där någon gång vid solnedgångstid så kan jag försäkra er om att det inte var något annat än två alternativt vridna påskharar som firade högtiden på ett speciellt manér.
Jag fick efter detta inte riktigt en chans att ta mig ur greppet på dessa individer och vi hamnade återigen hos Kevin där vi gick loss på grabbens vodkabulär (ett av mina nya favoritord) och vi siktade in oss på en sliskig flädervodka och lite Morgan. Dagen till ära reglades (ett annan favorit, aningen långsökt dock) det med påskmust. Sebbe dök återigen upp och den här gången hade han med sig en flaska Baileys och den blev genast omtyckt av samtliga i sällskapet. Till detta spelades det Tekken och jag ska väl egentligen inte skryta man jag var otroligt omutlig oavsett motstånd. Varför, har jag ingen aning om själv, men kul va det!
Lagom glada i hatten drog vi sen ut på stan där vi först blev totalnekade på ett ställe på söder för att dom tydligen körde 23-års gräns. Jävligt synd för dom tänkte vi och drog till Limericks istället och lyssna på en livetrubadur som va så där skönt mysig. Några rundor kalla öl och någon läskig shot blev det också innan vi via den lokala grillen vinglade hem åt olika håll. Jag själv utnyttjade Sebbes flytt till Kungsholmen och slaggade där så jag slapp den inte så roliga nattbussen. Magi!
Söndagen blev som söndagar ska vara, alltså händelselös. Dock ska det flikas in att Snappers startade sin försäsong på kvällen med ett galet välkomnande bollpass på Hipens gröna matta. Konditionen var väl ingenting jag tänker hylla här och nu men det var i alla fall fruktansvärt skönt att spela fotboll igen, för jag tror aldrig det gått fem månader utan att jag fått sparka på lädret. Nej, fint va det, väldigt fint.
Och ikväll blev det lite klassiskt lugnt umgänge med Flemman och Mini där vi körde vår egna ihopsnickrade musikfrågesport och spelade schack. Aldrig dåligt att umgås med dessa människor, det vet man ju!
Nu dog dock min motivation men utan att titta efter så förstår jag att det blivit en hel del text så ni har ju fått en del att ta del av. Jag tänker i alla fall ta en klassisk nattmacka och sen sova. Imorn åker jag hem till Söderstadion för genrep och sen vidare till någon pub för Champions League, en helt okej tisdag med andra ord. Bloggen är i alla fall igång igen så håll i hatten, för nu kör vi igen.
PEACE!
Ni kanske med det här väntar er en överdrivet lång sammanfattning av den galna resan som hållt mig på allt för avlägset avstånd från de flesta av er men i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten redo för det än. Jag kan inte svara på när eller ens om jag blir det så ni får klara er utan det för tillfället. Så istället blir det här ett inlägg som berör lite andra ämnen, så som vänner, vardag, alkohol och Bajen. Ja, precis, det blir som det brukar.
Eftersom låten Rebirthing strömmar ur hörlurarna via spotify för tillfället så tänker jag nog börja med det sistnämda, nämligen min nu degraderade, men långt ifrån förintade kärlek i grönvit nyans. Det är ju snart dags att sparka igång säsongen och så här veckan innan premiär är det en helt ny känsla man bär med sig i bröstet. Den årliga mixen av förväntan, hunger och ovisshet finns där precis som vanligt, men det är inte på samma sätt. Den där äckliga nervositeten plågar inte med sin närvaro som den brukar. Det är ett annorlunda år i år och jag kan ärligt säga att jag för tillfället enbart ser det som positivt.
Jag har ju följt allsvenskans första omgångar nu sen jag landade på svensk mark och jag kan inte annat än säga att den känns totalt iskall för mig. Visst, det är klart den inte betyder lika mycket nu när inte Bajen är med, men samtidigt har jag försökt bortse från det men ändå inte hittat något som helst gnista. Jag njuter visserligen av att se Gnaget och Djurgårn spela fotboll (eller snarare ickefotboll) men det frambringar ändå inte fler känslor än lite skadeglädje. Nej all fokus ligger på Superettan och ni får tro vad ni vill, men jag är övertygad om att Superettan blir klart mer intressant än sin storebror i år, och inte bara för att Sveriges vackraste klubb numera spelar där.
Men om man ska tala om förväntingarna i år så ligger min förhoppning i att vi bygger upp ett nytt Hammarby som vi sen kan utveckla vidare när vi väl går upp igen. Jag tänker inte låtsas om att jag vill stanna i Superettan men det är mer för att jag alltid vill se Hammarby vinna och inte för att jag saknar Allsvenskan. Det finns så mycket i Superettan jag ser fram emot. Det första är givetvis att det ska bli kul att slippa möta samma gamla uttjadade lag som Halmstad, Trelleborg, Malmö och framförallt Kalmar. Det är klart att det på pappret inte ser så glamouröst ut med Ängelholm, Trollhättan, Falkenberg och Väsby heller men det blir något nytt och det känns snuskigt intressant hur Bajen står sig mot dessa lag som länge känts som så mycket sämre. Nu spelar vi i samma division och jag är riktigt taggad på att få åka till arenor (nåja) som jag aldrig varit på förut.
Sen har vi ju det här med själva laget. Vi såg ju alla hur uselt lag vi ställde upp med förra året och många spelare är kvar i år och jag tänker verkligen ge alla spelare en ny chans. Nu är vi en trappa ner och då kanske spelare som långt ifrån glänste i Allsvenskan blomstra och bli nya favoriter i mitt Bajenhjärta. Dessutom tror jag i och med Superettan att vi kan få fram ännu fler hungriga ungdomar som lättare kan ta för sig. Nej, jag tror det här kan bli ett makalöst kul år. Visst, börjar vi med tre förluster så kanske jag ändrar min åsikt men just nu ser jag inte det här negativt alls. Och givetvis är jag på plats i Ängelholm om en vecka. Passionen dör inte för att vi spelar i Superettan och det är jag övertygad om att hela Hammarby kommer att visa.
Vi saknar inte Allsvenskan - Allsvenskan saknar oss!
Jag börjar i alla fall komma in i någon slags vardag nu och man känner sig hemmastadd igen. Det var lite si och så med det innan eftersom man av olika anledningar inte riktigt kände sig på rätt sida offsidefällan om man säger så. Men jag måste ändå säga att det känns som att tiden stått märkbart stilla här hemma. När jag tänker tillbaka på de senaste fyra månaderna så finns det hur mycket som helst att plocka av och även om det kanske är lite orättvist att bedöma andras vintermånader på samma sätt så har jag hört väldigt lite om vad folk hemma har sysslat med. Men det kanske mest beror på att folk inte tycker dom har något att jämföra med det jag haft för mig. Jag vet inte. Men jag hade förväntat mig lite mer skvaller och sköna stories. Så illa kan ju verkligen inte vintern varit?
Men vardagen var det ja. Jag har läskigt snabbt funnit mig själv i den sitsen där jag var innan jag började jobba. Det här med väldigt sena nätter och långa sovmornar och dagar som mest rusar förbi. Det är lite skrämmande faktiskt och jag trodde faktiskt inte att jag så här två veckor efter hemkomst skulle längta efter att ha något att göra på dagarna, som typ jobb, men det börjar faktiskt redan kännas lite ångestladdat så jag måste nog börja ta tag i det där. Men sen är det ju en resa (ja jag vet, otroligt) som ligger i vägen så ska jag hitta nåt jobb får jag nog ta det från Maj någon gång.
Helgen kanske man ska reflektera lite kring. Det var ju långhelg i och med påsken och jag tyckte jag utnyttjade den ganska friskt. Trots farsans månadslånga alkoholförbud som hemkomstpresent kunde jag inte hålla det i mer än en dryg vecka. Frontarna manade till samling i torsdags och jag var alldeles för artig för att säga nej (inte för att jag ville något annat) så jag hittade mig själv på Thomaz rum vid niotiden någon gång där ölen flödade på klassiskt manér. Man vet vad man får i det sällskapet och det är precis som jag vill ha det. Det blev lite ölspel och skönt snack i ett par halvtimmar innan vi rörde oss mot en fest i Rosers. Kvällen hade med andra ord börjat riktigt bra men där någonstans tog det ganska tvärstopp. "Festen" vi åkte till liknade inget jag tidigare stött på och jag kan verkligen säga det och inte ens på ett litet sätt vara positiv. Jag vill inte ens prata om det, men uselt det va det. Jag vill dock inte skylle någon i sällskapet på det utan vi gick allihop på en mina, så slutsnackat om det. Dock klev Criffää in i hjälterollen och drog delar av oss hem till honom där han bjöd på köttbullar och nudlar och det räddade upp mycket av en kväll som kunde ha slutat i katastrof. Dock måste jag belysa det faktum att det va underbart att va tillbaka i matchen igen.
Fredagens baksmälla blev lättsammare än förväntat och med det kunde jag utan större psykiska svårigheter sätta mig på tåget in till stan för en trevlig promenad i vårsolen med herr Flemström. Nu blev det ju lite mer än en promenad men det gjorde ju inte saken sämre. Vi stötte nämligen på (nja, snarare tvingade oss på) Kevin som vandrade med oss ner till Gamla Stan där årets första hemmplans-öl avnjöt på en uteservering. Kevin bjöd sen delvis med armbågen in oss till middag så vi återvände till söders höjder. Jenny som egentligen var den enda middagsgästen anslöt och vi stormade in på Coop för att handla godsaker. Vi kom därifrån med något i min värld så ovanligt som ett stycke nötbog med tillbehör och så här i efterhand kanske vi skulle tagit nåt lite "lättare". Men vi lyckades skapa en riktigt god måltid ändå trots att jag avråder er alla till att låta Flemman vara en del av matlagningen då han inte ens lyckas skära ett salladskål utan att blöda ner köket.
Middagen följdes upp av lite tv-spel och Bröllopsfotografen. Sebbe hade vi det laget anslutit också och förgyllde tillvaron. Jag orkar inte gå in så mycket på mina åsikter om filmen, men jag tycker den i alla fall var klart sevärd, om än lagom ångestladdad. Kvällen avslutades dock med den senaste UFC-galan innan jag ensam tog sista tåget hem. Lyckades även byta några ord med herr "Alko-Henke" via mobil på vägen, vilket omöjligt kan vara helt fel. Så jag kallar detta en helt perfekt mellandag som jag knappast kan ha några klagomål på. Det ska väl i så fall vara att Flemman för andra kvällen i rad inte riktigt va världens bästa polare men vafan, inte ens han lyckas ju jämt!
Lördagen blev precis på samma sätt som fredagen långt ifrån vad jag förutspådde. Det jag visste var att jag hade blivit anlitad som fotograf åt Flemman och Kevin som på sitt egna lilla sätt ville bjuda på ett vackert påskkort. Jag vill för alla inblandade (inklusive mig själv) inte gå in på detaljer men om ni boende på den västra sidan om Edsviken inte riktigt hade den utsikt ni väntade er där någon gång vid solnedgångstid så kan jag försäkra er om att det inte var något annat än två alternativt vridna påskharar som firade högtiden på ett speciellt manér.
Jag fick efter detta inte riktigt en chans att ta mig ur greppet på dessa individer och vi hamnade återigen hos Kevin där vi gick loss på grabbens vodkabulär (ett av mina nya favoritord) och vi siktade in oss på en sliskig flädervodka och lite Morgan. Dagen till ära reglades (ett annan favorit, aningen långsökt dock) det med påskmust. Sebbe dök återigen upp och den här gången hade han med sig en flaska Baileys och den blev genast omtyckt av samtliga i sällskapet. Till detta spelades det Tekken och jag ska väl egentligen inte skryta man jag var otroligt omutlig oavsett motstånd. Varför, har jag ingen aning om själv, men kul va det!
Lagom glada i hatten drog vi sen ut på stan där vi först blev totalnekade på ett ställe på söder för att dom tydligen körde 23-års gräns. Jävligt synd för dom tänkte vi och drog till Limericks istället och lyssna på en livetrubadur som va så där skönt mysig. Några rundor kalla öl och någon läskig shot blev det också innan vi via den lokala grillen vinglade hem åt olika håll. Jag själv utnyttjade Sebbes flytt till Kungsholmen och slaggade där så jag slapp den inte så roliga nattbussen. Magi!
Söndagen blev som söndagar ska vara, alltså händelselös. Dock ska det flikas in att Snappers startade sin försäsong på kvällen med ett galet välkomnande bollpass på Hipens gröna matta. Konditionen var väl ingenting jag tänker hylla här och nu men det var i alla fall fruktansvärt skönt att spela fotboll igen, för jag tror aldrig det gått fem månader utan att jag fått sparka på lädret. Nej, fint va det, väldigt fint.
Och ikväll blev det lite klassiskt lugnt umgänge med Flemman och Mini där vi körde vår egna ihopsnickrade musikfrågesport och spelade schack. Aldrig dåligt att umgås med dessa människor, det vet man ju!
Nu dog dock min motivation men utan att titta efter så förstår jag att det blivit en hel del text så ni har ju fått en del att ta del av. Jag tänker i alla fall ta en klassisk nattmacka och sen sova. Imorn åker jag hem till Söderstadion för genrep och sen vidare till någon pub för Champions League, en helt okej tisdag med andra ord. Bloggen är i alla fall igång igen så håll i hatten, för nu kör vi igen.
PEACE!
Kommentarer
Postat av: Tobbe
Valkommen tillbaka!
Postat av: Linn
Trevligt att du är igång igen!
Och kul att du druckit mer sprit den sen du kom hem än jag har gjort hela vintern! Haha! Din pappa kanske har en poäng ;)
Postat av: Tebrand
Jag tycker ärligt talat att det den här gången säger mer om dig och din vinter än mig och mina vanor, Linn! :D
Postat av: P-A
Skaru ut o flaxa igen ?
Hur har du råd ?
Postat av: Annika
härligt med ett klassiskt, långt jesperinlägg:D
Postat av: Flemmy
Haha word Jesper ;P Vi får se till å väcka festfolket ur vinterdvalan nu, det här håller ju fan inte ;P
Postat av: Linn
Döm inte! Bara för ni inte va här under istiden! You dont know!
Trackback