Jerre

Jag vet inte om ni vet om det, men jag var i Jönköping igår. Som vanligt tänker jag undvika att prata om något så sekundärt som matchresultat och spelarprestationer. Och inatt tänker jag även strunta i att prata om det primära, alltså publikstöd, uppslutning, passion osv. Nej inatt tänker jag försöka visa hur man bortareser. Och innan ni fotbollshatare (eller för den delen, Bajenhatare) börjar sucka och leta efter annat att läsa, så vill jag säga att detta inte huvudsakligen handlar om fotbollen utan endast är en skildring hur det ser ut när vi ger oss ut på vägarna i vad som kan kallas en roadtrip. Och eftersom jag, med mina vänner gör detta många gånger varje år, tänkte jag att det är dags för er att få reda på hur det ser ut. Varsågoda!

---

En bortamatch börjar egentligen kvällen innan avresa (Taggningen finns där i flera dagar innan, men uppladdningen börjar då) när man sitter hemma i sitt rum framför datorn och försker kontrollera den absoluta taggningen. Att sova finns oftast inte på världskartan då nerverna oftast sitter utanpå kroppen, så man får ta till andra medel. Till en början lusläser man varenda Bajensida man kan hitta för att höra hur snacket går, man analyserar matchtruppen mer än en gång och man försöker samtidigt pumpa in all optimism man kan hitta. En bortaresa är alltid årets grej kvällen innan så förväntningarna skruvas upp.

När det inte finns fler foruminlägg eller inför-artiklar att läsa går man över till Youtube där man flera gånger tittar igenom gamla Bajenklipp medan man sjunger med i alla ramsor. Ett klipp spelas inte en gång, utan minst tio gånger. Samtidigt brainstormar man fram låtar för den tilltänkta skivan man ska ha i bilen dagen efter, och det viktiga med det är att man hittar en blandning mellan klassiska roadtrip-låtar och vad som är bäst just nu. Och när vi pratar klassiker finns det vissa låtar som alltid ska finnas med för att göra denna CD komplett.

1. Just Idag Är Jag Stark - Kenta
2. Boom Boom Boom Boom - Vengaboys
3. The Kids Aren't Allright - The Offspring
4. Despre Tine - O-Zone
5. När Vindarna Viskar Mitt Namn - Roger Pontare

När detta följts och skivan är bränd skickar man iväg ett taggnings-sms till alla medresenärer. Klockan är nu oftast över fyra på morgonen och man börjar sakteliga röra sig mot sängen. Men det är inte slut där. Först ligger man vaken i minst en halvtimme och tänker ut alla möjliga scenarion för matchutgången för att gardera sig. Till slut orkar man dock inte hålla ögonen öppna längre utan svävar iväg in i drömmarnas värld där Bajen precis som alltid vinner med 5-0 efter fem drömmål.

Bara några ynka timmar senare skriker alarmet på väckning och solen har knappt stigit upp på himlen. Eftersom de flesta bortamatcher ligger fem-sex timmar bort med bil gäller det att va ute i god tid. Efter en snabbdusch letar man upp dagens kläder och lägger fram halsduken. Man skickar ytterliggare ett taggnings-sms som på samma gång bekräftar att alla är vakna och redo för avfärd. Man tar sen sina tillhörigheter och springer ut genom dörren. Nu är vi iväg!

Det som gäller nu är givetvis att samla ihop gänget i en och samma bil så när man sammanstrålat med Niffää styr man söderut där man allt som oftast svänger förbi Lokevägen i Sollentuna för att plocka upp en nyvaken Flemström. Man kollar noggrant så att grabben inte har ett paraply med sig innan man ger sig av igen. Det händer då ibland att man får ta den långa omvägen via Skälby för att plocka upp en övertaggad, vildsint, men alltid lika sprudlande glad Fröberg. Här är upphämtningen avklarad och man kan styra bilen mot dagens mål. Bilen utsmyckas i denna veva med halsdukarna som hänger ut genom fönstren. Det ska synas att Bajen är på väg!

För er som inte hänger med i Fotbolls-sverige, kan jag säga att nästan alla matcher ligger söderut längs den berömda E4:an så det gäller att hinna före morgonrusningen på Essingeleden för att inte tappa tid. När detta väl är avklarat och vi på sedvanligt sett har vinkat till Tomteboda så är vi äntligen på väg på riktigt. Musiken kan nu sättas på högsta volym och självklart ska det börjas med tonerna till Just idag är jag stark.

"Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer"

Stockholms södra förorter rusar förbi utanför fönstret. Vi passerar metropoler som KINGens Kurva, (Vi ses i) Salem och HUDDINGE, TULLINGE TUMBA! Här åker vi också förbi de stora handelsområdet där man måste bekräfa en sak:

"ÅÅÅ SÅ FINNS DET HORNBACH"

Vi dundar igenom Södertälje och under den höga järnvägsbron innan vi är ute på de öppna vägarna. Musiken är nu mer högljudd än någonsin och samtliga stämmer upp i allsång. Eller ja, Fröberg stämmer mest upp i svenska schlagers men då ska ni veta att han öser också. Inget snack om den saken. Samtidigt inleds dagens "Gul Bil"-tävling mellan just nämnda Fröberg och herr Flemström, en tävling den senare alltid är totalt chanslös på. Det är inte det att han är dålig på det, men Fröberg är helt enkelt oslagbar! Samtidigt börjar Niffää räkna antalet Roadkills han ser på längs vägen.

Här väntar sen den intetsägande vägen fram till Nyköping där det inte finns någonting att titta på. Istället fortsätter allsången samtidigt som det börjar bli dags för en första pisspaus. Flemströms axel har vid det här laget redan börjat anta en blågrön nyans och Fröberg är gladare än någonsin.

Det händer att vi passerar över en bro och givetvis stämmer hela bilen upp i ett gemensamt skall:

EN BRO, EN BRO, EN BRO EN BRO EN BRO!

Detta upprepas tills hela bron är passerad utan undantag och höjer taggningen rejält.

Så småningom är denna tråkiga sträcka avklarad i och med att vi susar förbi under Nyköpingsbro och det firas med att chauffören tutar som besatt i någon sekund. Om inte pisspausen tagits innan är detta det självklara stoppet. Härmed börjar också den roligare delen av E4:an där det vimlar av grejer längs vägen man reagerar på.

En bit efter Nyköping dyker Stavsjö upp som är ett klassikt pitstop. Niffää köper wienerbröd, Fröberg köper Pringles, Flemström köper något han aldrig köpt förut och jag själv införskaffar snus för att täcka resten av dagen. När alla är nöjda och glada fortsätter resan och det dröjer inte länge innan vi åker förbi området runt Kolmården. Här någonstans står det en bil på ett krön som åt båda håll bildar fronten på en bil och det uppmärksammas givetvis. Här någonstans tar skivan slut och vi letar igenom handskfacken efter gamla skivor. Reser vi i Niffääs bil är det inte sällan vi hittar skivor hans farsa bränt. Innehållet varierar otroligt och det kan vara allt från "Khilmans Cup-musik, via "Blandade frukter" till någon gubbe som pratar med babyröst. I vilket fall som helst är detta välkomnande och vi får alla oss ett gott skratt en stund.

Vi passerar Norrköping och förutom att vi alla givetvis skriker att "DET ÄR VI SOM È FRÅN NORRKÖPING" för att hänvisa till de otroligt passionerade "Peking-fansen" så passeras staden utan större utsvävningar. Det kan här bli aktuellt med en andra pisspaus. Om öl är inblandat (självklart för alla utan chauffören) har berusningen nu anlänt och då är täta pisspauser absolut nödvändigt.

Vi åker förbi det berömda spökhotellet och närmar oss Linköping (alla dessa -köping!!!) där vi försöker hålla andan för att slippa den vidriga lukten från tekniska verken och alla åkrar. Fler broar avklaras (En bro, En bro...ja ni fattar) och vi försöker så gott vi kan härma sveriges charmigaste dialekt med blandat resultat. Längs vägen dyker även flygplans-statyer upp där Niffää varenda gång måste påpeka det för mig. "PLANEN HOFFA, PLAAAANEN". Jag passar även på att berätta om släkten i Motala och försöker hitta någon ny anekdot att förmedla.

Vi har nu kommit så pass långt att det är dags för det första stora stoppet. Längs den otroligt vackra vägen ner mot Jönköping längs vattnet tornar Brahehus ruin upp sig och det går helt enkelt inte att bara åka förbi utan att stanna. Myten (som dog igår) säger att "Solen lyser alltid över Brahehus" och förutom att njuta av de värmande solstrålarna har vi vissa uppdrag att utföra på denna mytomspunna plats. För det första måste det filmas hela vägen från parkeringen ut till borgen, där oftast jag själv har huvudrollen. Det ska hetsas som aldrig förr, det ska skakas granar, det ska slås på informationskyltar och kommentera allt man tänker på i ett rasande tempo.

Väl på plats på borggården går man ner i "källaren" för att som vanligt undra: "ERE SÅPPNEKASTE HÄRÄLE?" och bekräfta att det alltid är lika instabilt räcke. Sen väntar den stora fotograferingen där vi alla poserar med våra Bajenassesoarer i de stora fönstervalven. Ett eller annat gruppfoto kan också fastna på minneskortet innan vi är klara med denna plats. Är det någon som är sugen på lite godis eller en pigvinstång är detta tillfället att handla. Vi lämnar sen för att njuta av den bedårande utsikten hela vägen ner till Jönköping.

Här är det dags för matstopp där vi som vanligt svänger av vid A6 Center (här har ni svaret på en interngrej från mitt förra inlägg) där vi intar Donken. Medan vi hugger in på våra plusmenyer dyker allt som oftast alla supporterbussar upp med överförfriskade Bajare och förvandlar hela resturangen till ett gungande, sjungande hak och det konstateras att allt är gratis på bortamatcher. Utanför står alltför många polisbilar och försöker hålla de hundratals tillresta i schack.

Vi lämnar sen, och ger oss iväg igen. Här finns det dock två alternativ på resväg, beroende på vart dagens bortamatch spelas. Ibland är det västerut som gäller för att inta Sveriges baksida. Om så är fallet är de sista milen inte så mycket att rapportera om, och de går oftast ganska snabbt. Men ibland fortsätter färden söderut för att hälsa på i Lilldanmark. I detta läge är resan långt ifrån över.

Vi har alltså fortsatt söderut och snart väntar den otroligt dryga vägen där motorvägen övergår till en så kallad motortrafikled. Det betyder att det skiftar mellan ett och två körfält och har vi otur hamnar vi bakom långsamma långtradare som gör att humöret ibland kan börja tryta en aning. Men vi tar oss förbi detta och kan sväva över Smålands vidsträckta landskap. Här börjar allt heta något i stil med "Laganland", "Trafikplats Lagan", "Rastplats Lagan" och så vidare vilket varje gång måste uppmärksammas med en förställd röst. Vi passerar också klassika ställen som "Tuppen", "Kock-Johan" och "Bengt i Örkelljunga". I Örkelljunga sker oftast en pisspaus, oavsett behov och har vi tråkigt kan vi alltid sno en glassgubbe och skrämma får (dock är det sällan).

Vi kommer in i Skåne och kör förbi Checkpoint Sweden och där och då avtar resstaggningen (Precis som det efter Jönköping gör om man är på väg till Göteborg) och istället tar matchtaggningen över.

Så vi är nu framme vid vårat resmål efter en sjudundrande resa. Nu gäller det att med bästa kartläsningsmanér lokalisera kvällens spelplats och få tag på en parkering. När detta väl är ordnat drar vi ner på stan och konstaterat att vi återigen hamnat i en stad som är identisk alla andra ute på landsbygen. Den har sitt stora torg med sitt ståtliga rådhus, och den har sin gågata med Konsum, H&M och systembolaget. Strax intill ligger givetvis också Harrys som är dagens samlingspub för alla Bajare. Man tänker sig i detta läge att man borde finna sig själv i en minoritet i egenskap av bortasupporter, men man förvånas varje gång när man enbart ser grönvita halsdukar vart man än vänder blicken (ja, det och polisbilar, såklart). Det är nästan det här som är det roligaste med bortamatcherna. När man inser att vi faktiskt tar över hela stan och sätter den i gungning.

Efter någon timme på Harrys så sker den stora samlingen på de stora torget där alla grönvita laddar upp gemensamt på bästa sätt. Lagom i tid för att hinna se uppvärmningen samlas det sen ihop till en marsch upp till arenan.  Sikten försvåras av röken från de spirande bengalerna och hörseln försämras en aning av de dånande ramsorna. Bönderna gapar när det grönvita tåget pulserar genom stan. Och överallt så hörst det ett taktfast vrål:

DET ÄR VI SOM È HAMMARBY

Vi intar arenan efter att publikvärdarna klämt och känt på varenda millimeter av våra kroppar och tar plats på den vingliga läktaren. Nervositeten bubblar upp i kroppen, men dämpas från ljudet av hundratals strupar. Vi är på plats. KOM IGEN NU BAJEN!

Matcherna ska vi inte behöva dra igenom i detta inlägg utan istället lägger vi på minnet den nittio minuter långa showen som utspelats på bortaläktaren. Benen är stumma efter allt hoppande, rösten hes efter allt sjungande, och humöret är inställt efter kvällens resultat. Med detta med oss vandrar vi tillbaka till vårt färdmedel för att påbörja den långa resan hem. Den blir aldrig lika innehållrik som resan ner men det finns ändå vissa procedurer som ska genomföras.

Först spenderar vi givetvis tiden med att gå igenom allt som hänt under matchen och analysera alla rätt och fel. Varje spelare bedöms och varje sitaution värd att minnas uppmärksammas. Jag har egentligen aldrig tänkt på det men oftast spenderas det ungefär lika mycket tid till denna diskussion som matchen varade, alltså ungefär en och en halv timme. Sen släpper vi det, oavsett vinst eller förlust.

Hemresan är som sagt väldigt lång och ingen har någon vidare lust att hålla låda. Musiken spelas, men långt ifrån högt utan hörs mest i bakgrunden, Fröberg somnar in och jag och Flemström hoppar in i en av våra långa djupa diskussioner om allt i livet, medan Niffää hänger med så gott han kan. Har vi tur kan oväntade saker hända längs vägen som att en bil mystiskt helt plötsligt försvinner, eller att vi blir omkörda av ett gäng sirentutande utryckningsfordon.  Det blir sen självklart ett matstopp på hemvägen för att dela upp resan, och det kan bli en och annan pisspaus.

Men en sak är alltid säker. En roadtrip är aldrig så lång som den är mellan Nyköping och Södertälje. Dessa lite drygt tio mil segar sig fram och uttrycket "så nära men ändå så långt borta" passar så otroligt bra in på denna sträcka. Här använder man allt man kan för att hålla sig i vaket tillstånd, och det kan va allt från att försöka hetsa igång musiken igen, till att väcka Fröberg. Här sker också det obligatoriska sms-skrivandet där oftast jag själv sammanfattar resan i ett långt välskrivet mess för de andra att njuta av.

När Södertälje väl kommer går det fort. Innan man vet ordet av det är vi uppe på Essingeleden igen, och när Fröberg vaknat till lagom i tid för att för sjuttifjärde gången berätta för oss vart han jobbat så är vi i Norrort igen. Grabbarna lämnas av en efter en och jag och Niffä fortsätter ut till Väsby. Vi stannar för en sista tankning innan vi skiljer oss åt. Niffää svävar ut mot Sjövillan igen medan jag själv snubblar upp för trappen på Hagvägen. Jag sätter mig och andas ut i soffan och konstaterar att resan, precis som alla andra resor varit fyllda med minnen man sent kommer glömma. Ögonlocken är tunga och man kryper ner under täcket. Med ett leende somnar man sedan in och återigen vinner Bajen efter otaliga magiska mål.

Morgonen gryr, och verklighetens vardag tar över igen. Det som skiljer är att man nu är en erfarenhet rikare och det första man gör är att kolla spelchemat för att se när nästa tänkbara bortaresa infaller. Där och då tar resan slut. Och allt börjar om igen. Det är så det är att vara supporter. Man ser aldrig längre än till nästa match. Och oavsett vad som händer förändras inte det. Och jag är glad över att vara Bajare, Nej fel, jag är stolt över det. För förutom att det är en ynnest att tillhöra denna livstil, så hade livet varit klart mycket fattigare utan dessa resor!

PEACE!