Jerre

Hej mina damer, herrar och annat löst folk därute. Tebba is back in business. Det är nämligen så att jag precis som alltid när jag kör en storstadning av rummet hittar och dammar av min gamla utskrivna blogg över allt som hände 2007. Och varje gång så måste jag lägga ifrån mig både skurhinkar och dammsugaren för att dyka ner i mina nerskrivna minnen. Det är så fantastiskt härligt att läsa då det är många egentligen oförglömliga detaljer som susar tillbaka och gör en sådär underbart nostalgisk.

Jag har även fått höra en del spridda viskningar om att det finns en saknad över min slumrande blogg och framför allt så saknar jag den själv. Jag blir nästan arg på mig själv för att jag inte kan hålla det här skrivandet vid liv, och kanske allra mest nu när jag kanske upplever ett av det mest omvälvande kapitlet i mitt liv. Jag vet varför jag inte skriver, men vet samtidigt att jag kan göra någonting åt det.

Jag skulle vilja lova er och även mig själv att skriva oftare, och kanske hitta tillbaka till den där känslan jag hade gör bloggen för ett par år sedan. Jag är dock övertygad, att med löftet, kommer den där hemska pressen jag aldrig gillat. Men hur som helst, och efter en sedvanlig svamlande inledning så ska här bloggas igen. Tebba is helt enkelt Back!

Så vad har vi att erbjuda denna härligt snöfria decemberkväll? Ja eftersom det känns som år och dagar sen jag skrev senast så kan jag ju i princip prata om allt möjligt. Men det är väl smartast att börja någonstans.

Linköping, östgötaslättens pärla, har blivit mer och mer mitt hem, och till följd av det har den också blivit en vardag. Men det ska jag sägas att man börjar ta det mesta för givet, vilket faktiskt är ganska tråkigt, dock ganska förståeligt. Allt pluggande börjar gå på rutin. Man klagar inte längre på att man måste sitta sina åtta timmar om dagen utan dagsljus instängd i en byggnad som andas fängelsekorridorer. Man fasas inte länre över långa kompendier eller svåra uträkningar och det är knappt att man ens känner tentaångest. I och för sig så måste jag säga att just den här delen av det vardagliga faktiskt är rätt skönt. Jag har hittat min studiero ordentligt, vilket jag vet nu att jag inte hade under hela ettan. Dessutom så börjar man se slutet på allting, att man faktiskt är här för ett mål att nå en framgångsrik karriär.

Med detta följer dock att allt utanför skolan också börjar gå på rutin. Det är en känsla som tar över mig mer och mer och en känsla jag absolut inte uppskattar. Jag minns hur man förra året tog in allt med helt öppna sinnen och förälskade sig i den underbara studentkulturen. Kulturen finns kvar och den är fortfarande beundransvärd men den har tappat sin glans. En torsdag på Platå efter en tung skolvecka lockar mig inte alls längre, planerade utgångar blir nuförtiden mest organiserade förfester, och inte ens de stora kravallerna skänker mig samma upprymdhet som i våras.

Det känns som att jag, liksom Linkan, har tappat stinget. Jag låter veckorna gå, äter mina matlådor, sover och börjar om igen. Jag har liksom glömt bort att njuta av allt det jag för ett halvår sen kände va det roligaste jag visste. Och trots att jag vet att man alltid efter ett tag når en slags vardag i det man gör, så tycker jag det är tråkigt att det blivit så. Jag vill fortfarande en kall och grå måndagsmorgon se fram emot den där ljuvliga fredagsölen, uppladdningen inför en kväll fylld med oväntade samtal, studentikosa äventyr, och onödiga beställningar i baren.

Samtidigt tror jag att jag har en del av lösningen till problemet. Den här hösten har varit väldigt tuff. Efter en ganska trevande start med Associationsrätt (typ slå i en lagbok och flumma fram en åsikt) så hoppade vi tåget till Mikroekonomins grafiska värld. En tolv-poängskurs som aldrig tycktes sluta. Jag tror att det tog musten ur de flesta. Jag ska inte säga att det var fruktansvärt svårt, men det va så otroligt mycket att ta in, analysera och förstå och trots att man var beredd på ett helvete, så hann man aldrig riktigt hämta andan. Jag kuggade också tentan med ynka tre poängs marginal så det sänkte ju ens mentala motivation en smula. Dock har jag omtenta i den nu på måndag så jag hoppas att det ska gå vägen så man får en skön boost in i vårterminen.

Just nu läser vi annars Statistik B, en kurs som jag har väldigt splittrade känslor över. Kursen är väldigt luddig på det sättet att man gör en massa uträkningar utan att man egentligen förstår varför, och först när man rätat ut kanske 15 matematiska formler och får ett slutresultat, förstår vad man har statistiken till. Det här abstrakta är något som förvirrar, försvårar och försämrar ens motivation till kursen. Samtidigt har jag insett att jag faktiskt tycker matematik är rätt roligt. Jag tror faktiskt att oavsett på vilken nivå man befinner sig i matematikens värld, så är det kul när man förstår vad man ska göra och jag som på gymnasiet inte fattade speciellt mycket har nu lärt mig bra mycket mer än vad jag trodde jag skulle kunna, och då har jag också lärt mig att tycka om den komplexa tillvaron bland logaritmer, ekvationer och långa formler. Jag tror det är så att jag är rätt logiskt lagd i sinnet, och när man får se ett till synes olösligt problem lösas upp genom genomtänkta formler och geniala idéer så känns det riktigt skönt. Och jag tror det passar mig att det finns ett rätt svar på något.

Men oavsett det så är jag väldigt redo för ett kort men välbehövligt jullov från och med måndag eftermiddag. Att få komma ifrån plugget ett tag och komma hem till familjen och lugnet är precis vad jag behöver. Jag längtar till det meningslösa med att bara sitta en dag och inte göra någonting alls, mest kanske för att sedan kunna njuta av det man kallar meningsfullt, så som socialt umgänge, studier och drömmar.

Det är ju dock så att jag inte reser hemåt endast för att undvika livet. Det ska bejakas en del också. I skrivande stund planeras det för fullt för den glamourösa Snappersgalen, en festlig kväll värdig de trippla mästarna. Jag själv kommer agera som TM under kvällen och ser fram emot det väldigt mycket, mycket för att jag tycker en av höjdpunkterna med studentlivet är finsittningarna och nu får man vara med att anordna och hålla i egen mycket fin tillställning. Så min kostym är redo för en kväll i Snappersk anda, och jag tror inte någon som dyker upp den 26:e kommer gå därifrån besviken (eller nykter).

Annars väntar en ganska lugn jul med lite god mat och trevligt sällskap utan större överraskningar. Jag har tröttnat, eller kanske växt ifrån, julen och alla förväntningar. Jag har de senaste åren blivit väldigt less på just de här dagarna på året då allt förväntas vara på ett visst sätt. Jag förstår det underbara med att fira jul med sina allra närmaste men jag tycker pressen i att hitta de perfekta julklapparna, förväntningarna på den utsökta måltiden, vikten i att sitta klistrad framför teven klockan 15 för att se någon annan än Weise tända ett ljus.

Jag har samma känsla inför Nyår, Alla Hjärtans dag, Valborg och Midsommar. Jag skulle tycka det va sjukt coolt om man en medioker onsdag i April åt sill och potatis, kollade på tecknat, gav varandra saker de inte behöver, brände av raketer, och blev redlöst berusade. Den som är sugen på att ordna en sån kväll, kan kontakta mig så är jag med på det till 100%, men dessa märkta dagar i kalendern, de klarar jag mig utan. Jag kanske är cynisk, men jag blir ju gladare över en överraskning när det faktiskt är en överraskning.

Jag känner annars att jag hittils lyckats hålla i nån slags turkos (jag envisas med att jag inte gillar den röd) tråd i inlägget. Men tänkte väl att jag nu skulle hoppa över till någonting helt annat. För på gammalt sedvanligt vis är ju inte ett Tebrandskt inlägg på blogghimlen komplett utan lite Bajen-snack. Så jag ger er som alltid scrollat ner vid dessa kapitel en varning. För nu blir det en grönvit touch ett tag.

Det här är faktiskt ytterliggare en av anledningen till att jag känner saknad över bloggen. Bara för att jag flyttat till sydligare breddgrader så har inte min passion för Hammarby slocknat. Det berör mig fortfarande på ett sätt få saker kan göra. Men så här långt ifrån Södermalm och dess omkrets så är det svårt att hitta ordentliga kanaler att ventilera sig igenom. Det går liksom inte att prata om denna kultur med en Helsingborgssuporter eller blekingebo. Det är som att prata matematik med Margareta Sandstedt (sök på tuben för att förstå kopplingen). Det går liksom inte. Så här på bloggen kan jag nu igen skriva av mig om allt jag känner om min grönvita obevekliga kärlek.

Men som vanligt är det så mycket man går och bär på, det bubblar ordentligt under ytan utan att jag direkt kan sätta det i sanna ord. Jag bryr mig egentligen inte om att de blårandiga från nordöst väljer att spela 30 bortamatcher om året på en arena dom tror heter Stockholmsarenan. Ändå gnager det i mitt hjärta att det som för oss Bajare varit en stor dröm, en ny egen arena, nu ska befläckas med skadedjur som fyller det som Hammarby har jobbat fram med smuts. Jag vet att det är aningen banalt att kalla det skam, det är trots allt en arena det handlar om, och oavsett vad djurgårdarna försöker få det till, så kommer dom från och med 2013 att spela på vår hemmaplan, Nya Söderstadion. Men jag tycker det är skamfullt att en klubb utan en ordentlig klar lokal förankring, nu dessutom ska försöka ta över våran del av stan. Håll er där ni är, hitta nåt eget eller ruttna bort bäst ni vill. Men håll er ifrån Bajenland. För vad är nästa steg? Medlemskvällar på Kvarnen? Uppladning och marsch från Medis? Nej, gör om, gör rätt, för här har ni ingenting att hämta.

Sen är jag fruktansvärt osäker på vår nya tränare. Det luktar liksom Borken all over again. Det pratades så mycket om att få in rutin och någon som förstår Hammarby. Istället plockar vi in en nyrakad Amerikan som så vitt jag vet inte kan mycket om kulturen i Bajen. Men det får väl bära eller brista. Det kan ju knappast bli sämre än vad det sett ut sen vi sparkade TG. Om inte annat så får man höra klyschorna "En match i taget" och "Vi kom inte upp i nivå" på ett annat språk. Alltid något.

Nej jag har slutat varit så optimistisk inför säsongen som jag brukar vara. Nu vill jag se resultat innan jag pratar topp-placeringar och allsvenska kontrakt. Än så länge är Falkenberg hemma en svår match och än så länge räknar jag med 0 pinnar mot Degerfors. Visa att jag kan begrava de tankarna. Kämpa Hammarby!

Det kanske inte blev så mycket Bajen ändå. Men som jag sa så är det mycket som sipprar under ytan utan att jag kan få utlopp för allt jag känner. Jag antar att frustrationen som legat och grott inom mig i flera år nu liksom bofast sig där utan planer på att flytta. Det är väl så det är att va Bajare. Man får va glad åt det lilla. Vi spelar sista året på Söderstadion, vi har Stockholms genom tiderna största supporterförening och än går det vågor på Hammarby Sjö.

Jag börjar känna mig rätt klar för stunden med bloggandet, men en sista sak jag tänkte få med är en klassisk lista. Jag tänkte väl att temat får bli Hösten-11. Enkelt, brett och förhoppningsvis kul. Lite blandat med andra ord.

Höstens bästa: Herrmiddagen & Dammiddagen. Två fasansfullt roliga kvällar där The Mansion stod för förfest och mellanfest. Fantastiskt!

Höstens sämsta: För mycket som blivit vardag

Höstens jobbigaste: Mikroekonomi

Höstens måljubel: Ola Toivonens 3-2 mot Holland. Folk flög till höger och vänster i vårt vardagsrum. Oslagbart.

Höstens tagg: Förfesten innan Lusseballen. Vilket ös!

Höstens legend: Uwe Krupp. Med K

Höstens citat 1: "Idag mår man ju som en påse salta pinnar" - Makkie Karlsson

Höstens succé: The Mansion Radio

Höstens tabbe: 2 timmars sovande i trapphuset efter Lusseballen för att man glömt nycklarna var väl sådär.

Höstens citat 2: "Ni kan kalla mig Båten" - Emil Adamsson

Höstens skönsång: The lions sleep tonight i Drickes bastu. Magi.

Höstens snapsvisa: ÅÅÅÅÅh UWE KRUPP..

Höstens tagg 2: München Hoben.

Höstens succe 2: Hybr IS

Höstens öl: Stockholm festival. Eller?

Höstens namn: Kent Stake

Nej nu kommer jag inte på så mycket mer. Det är bättre jag tar en paus nu och försöker återkomma snart igen. Jag önskar jag kunde lova mig som nyårlöfte att skriva aktivt igen. Men tror inte på nyårslöften. Men jag hoppas jag kan kladda ner ett par rader snart igen. Det hoppas jag glädjer er lika mycket som det glädjer mig. Nu ska jag lugna ner mig med lite julmust och en bra film och tagga mentalt inför tentan imorn. Ända in i kaklet!

PEACE!

Hej mina damer, herrar och annat löst folk därute. Tebba is back in business. Det är nämligen så att jag precis som alltid när jag kör en storstadning av rummet hittar och dammar av min gamla utskrivna blogg över allt som hände 2007. Och varje gång så måste jag lägga ifrån mig både skurhinkar och dammsugaren för att dyka ner i mina nerskrivna minnen. Det är så fantastiskt härligt att läsa då det är många egentligen oförglömliga detaljer som susar tillbaka och gör en sådär underbart nostalgisk.

Jag har även fått höra en del spridda viskningar om att det finns en saknad över min slumrande blogg och framför allt så saknar jag den själv. Jag blir nästan arg på mig själv för att jag inte kan hålla det här skrivandet vid liv, och kanske allra mest nu när jag kanske upplever ett av det mest omvälvande kapitlet i mitt liv. Jag vet varför jag inte skriver, men vet samtidigt att jag kan göra någonting åt det.

Jag skulle vilja lova er och även mig själv att skriva oftare, och kanske hitta tillbaka till den där känslan jag hade gör bloggen för ett par år sedan. Jag är dock övertygad, att med löftet, kommer den där hemska pressen jag aldrig gillat. Men hur som helst, och efter en sedvanlig svamlande inledning så ska här bloggas igen. Tebba is helt enkelt Back!

Så vad har vi att erbjuda denna härligt snöfria decemberkväll? Ja eftersom det känns som år och dagar sen jag skrev senast så kan jag ju i princip prata om allt möjligt. Men det är väl smartast att börja någonstans.

Linköping, östgötaslättens pärla, har blivit mer och mer mitt hem, och till följd av det har den också blivit en vardag. Men det ska jag sägas att man börjar ta det mesta för givet, vilket faktiskt är ganska tråkigt, dock ganska förståeligt. Allt pluggande börjar gå på rutin. Man klagar inte längre på att man måste sitta sina åtta timmar om dagen utan dagsljus instängd i en byggnad som andas fängelsekorridorer. Man fasas inte länre över långa kompendier eller svåra uträkningar och det är knappt att man ens känner tentaångest. I och för sig så måste jag säga att just den här delen av det vardagliga faktiskt är rätt skönt. Jag har hittat min studiero ordentligt, vilket jag vet nu att jag inte hade under hela ettan. Dessutom så börjar man se slutet på allting, att man faktiskt är här för ett mål att nå en framgångsrik karriär.

Med detta följer dock att allt utanför skolan också börjar gå på rutin. Det är en känsla som tar över mig mer och mer och en känsla jag absolut inte uppskattar. Jag minns hur man förra året tog in allt med helt öppna sinnen och förälskade sig i den underbara studentkulturen. Kulturen finns kvar och den är fortfarande beundransvärd men den har tappat sin glans. En torsdag på Platå efter en tung skolvecka lockar mig inte alls längre, planerade utgångar blir nuförtiden mest organiserade förfester, och inte ens de stora kravallerna skänker mig samma upprymdhet som i våras.

Det känns som att jag, liksom Linkan, har tappat stinget. Jag låter veckorna gå, äter mina matlådor, sover och börjar om igen. Jag har liksom glömt bort att njuta av allt det jag för ett halvår sen kände va det roligaste jag visste. Och trots att jag vet att man alltid efter ett tag når en slags vardag i det man gör, så tycker jag det är tråkigt att det blivit så. Jag vill fortfarande en kall och grå måndagsmorgon se fram emot den där ljuvliga fredagsölen, uppladdningen inför en kväll fylld med oväntade samtal, studentikosa äventyr, och onödiga beställningar i baren.

Samtidigt tror jag att jag har en del av lösningen till problemet. Den här hösten har varit väldigt tuff. Efter en ganska trevande start med Associationsrätt (typ slå i en lagbok och flumma fram en åsikt) så hoppade vi tåget till Mikroekonomins grafiska värld. En tolv-poängskurs som aldrig tycktes sluta. Jag tror att det tog musten ur de flesta. Jag ska inte säga att det var fruktansvärt svårt, men det va så otroligt mycket att ta in, analysera och förstå och trots att man var beredd på ett helvete, så hann man aldrig riktigt hämta andan. Jag kuggade också tentan med ynka tre poängs marginal så det sänkte ju ens mentala motivation en smula. Dock har jag omtenta i den nu på måndag så jag hoppas att det ska gå vägen så man får en skön boost in i vårterminen.

Just nu läser vi annars Statistik B, en kurs som jag har väldigt splittrade känslor över. Kursen är väldigt luddig på det sättet att man gör en massa uträkningar utan att man egentligen förstår varför, och först när man rätat ut kanske 15 matematiska formler och får ett slutresultat, förstår vad man har statistiken till. Det här abstrakta är något som förvirrar, försvårar och försämrar ens motivation till kursen. Samtidigt har jag insett att jag faktiskt tycker matematik är rätt roligt. Jag tror faktiskt att oavsett på vilken nivå man befinner sig i matematikens värld, så är det kul när man förstår vad man ska göra och jag som på gymnasiet inte fattade speciellt mycket har nu lärt mig bra mycket mer än vad jag trodde jag skulle kunna, och då har jag också lärt mig att tycka om den komplexa tillvaron bland logaritmer, ekvationer och långa formler. Jag tror det är så att jag är rätt logiskt lagd i sinnet, och när man får se ett till synes olösligt problem lösas upp genom genomtänkta formler och geniala idéer så känns det riktigt skönt. Och jag tror det passar mig att det finns ett rätt svar på något.

Men oavsett det så är jag väldigt redo för ett kort men välbehövligt jullov från och med måndag eftermiddag. Att få komma ifrån plugget ett tag och komma hem till familjen och lugnet är precis vad jag behöver. Jag längtar till det meningslösa med att bara sitta en dag och inte göra någonting alls, mest kanske för att sedan kunna njuta av det man kallar meningsfullt, så som socialt umgänge, studier och drömmar.

Det är ju dock så att jag inte reser hemåt endast för att undvika livet. Det ska bejakas en del också. I skrivande stund planeras det för fullt för den glamourösa Snappersgalen, en festlig kväll värdig de trippla mästarna. Jag själv kommer agera som TM under kvällen och ser fram emot det väldigt mycket, mycket för att jag tycker en av höjdpunkterna med studentlivet är finsittningarna och nu får man vara med att anordna och hålla i egen mycket fin tillställning. Så min kostym är redo för en kväll i Snappersk anda, och jag tror inte någon som dyker upp den 26:e kommer gå därifrån besviken (eller nykter).

Annars väntar en ganska lugn jul med lite god mat och trevligt sällskap utan större överraskningar. Jag har tröttnat, eller kanske växt ifrån, julen och alla förväntningar. Jag har de senaste åren blivit väldigt less på just de här dagarna på året då allt förväntas vara på ett visst sätt. Jag förstår det underbara med att fira jul med sina allra närmaste men jag tycker pressen i att hitta de perfekta julklapparna, förväntningarna på den utsökta måltiden, vikten i att sitta klistrad framför teven klockan 15 för att se någon annan än Weise tända ett ljus.

Jag har samma känsla inför Nyår, Alla Hjärtans dag, Valborg och Midsommar. Jag skulle tycka det va sjukt coolt om man en medioker onsdag i April åt sill och potatis, kollade på tecknat, gav varandra saker de inte behöver, brände av raketer, och blev redlöst berusade. Den som är sugen på att ordna en sån kväll, kan kontakta mig så är jag med på det till 100%, men dessa märkta dagar i kalendern, de klarar jag mig utan. Jag kanske är cynisk, men jag blir ju gladare över en överraskning när det faktiskt är en överraskning.

Jag känner annars att jag hittils lyckats hålla i nån slags turkos (jag envisas med att jag inte gillar den röd) tråd i inlägget. Men tänkte väl att jag nu skulle hoppa över till någonting helt annat. För på gammalt sedvanligt vis är ju inte ett Tebrandskt inlägg på blogghimlen komplett utan lite Bajen-snack. Så jag ger er som alltid scrollat ner vid dessa kapitel en varning. För nu blir det en grönvit touch ett tag.

Det här är faktiskt ytterliggare en av anledningen till att jag känner saknad över bloggen. Bara för att jag flyttat till sydligare breddgrader så har inte min passion för Hammarby slocknat. Det berör mig fortfarande på ett sätt få saker kan göra. Men så här långt ifrån Södermalm och dess omkrets så är det svårt att hitta ordentliga kanaler att ventilera sig igenom. Det går liksom inte att prata om denna kultur med en Helsingborgssuporter eller blekingebo. Det är som att prata matematik med Margareta Sandstedt (sök på tuben för att förstå kopplingen). Det går liksom inte. Så här på bloggen kan jag nu igen skriva av mig om allt jag känner om min grönvita obevekliga kärlek.

Men som vanligt är det så mycket man går och bär på, det bubblar ordentligt under ytan utan att jag direkt kan sätta det i sanna ord. Jag bryr mig egentligen inte om att de blårandiga från nordöst väljer att spela 30 bortamatcher om året på en arena dom tror heter Stockholmsarenan. Ändå gnager det i mitt hjärta att det som för oss Bajare varit en stor dröm, en ny egen arena, nu ska befläckas med skadedjur som fyller det som Hammarby har jobbat fram med smuts. Jag vet att det är aningen banalt att kalla det skam, det är trots allt en arena det handlar om, och oavsett vad djurgårdarna försöker få det till, så kommer dom från och med 2013 att spela på vår hemmaplan, Nya Söderstadion. Men jag tycker det är skamfullt att en klubb utan en ordentlig klar lokal förankring, nu dessutom ska försöka ta över våran del av stan. Håll er där ni är, hitta nåt eget eller ruttna bort bäst ni vill. Men håll er ifrån Bajenland. För vad är nästa steg? Medlemskvällar på Kvarnen? Uppladning och marsch från Medis? Nej, gör om, gör rätt, för här har ni ingenting att hämta.

Sen är jag fruktansvärt osäker på vår nya tränare. Det luktar liksom Borken all over again. Det pratades så mycket om att få in rutin och någon som förstår Hammarby. Istället plockar vi in en nyrakad Amerikan som så vitt jag vet inte kan mycket om kulturen i Bajen. Men det får väl bära eller brista. Det kan ju knappast bli sämre än vad det sett ut sen vi sparkade TG. Om inte annat så får man höra klyschorna "En match i taget" och "Vi kom inte upp i nivå" på ett annat språk. Alltid något.

Nej jag har slutat varit så optimistisk inför säsongen som jag brukar vara. Nu vill jag se resultat innan jag pratar topp-placeringar och allsvenska kontrakt. Än så länge är Falkenberg hemma en svår match och än så länge räknar jag med 0 pinnar mot Degerfors. Visa att jag kan begrava de tankarna. Kämpa Hammarby!

Det kanske inte blev så mycket Bajen ändå. Men som jag sa så är det mycket som sipprar under ytan utan att jag kan få utlopp för allt jag känner. Jag antar att frustrationen som legat och grott inom mig i flera år nu liksom bofast sig där utan planer på att flytta. Det är väl så det är att va Bajare. Man får va glad åt det lilla. Vi spelar sista året på Söderstadion, vi har Stockholms genom tiderna största supporterförening och än går det vågor på Hammarby Sjö.

Jag börjar känna mig rätt klar för stunden med bloggandet, men en sista sak jag tänkte få med är en klassisk lista. Jag tänkte väl att temat får bli Hösten-11. Enkelt, brett och förhoppningsvis kul. Lite blandat med andra ord.

Höstens bästa: Herrmiddagen & Dammiddagen. Två fasansfullt roliga kvällar där The Mansion stod för förfest och mellanfest. Fantastiskt!

Höstens sämsta: För mycket som blivit vardag

Höstens jobbigaste: Mikroekonomi

Höstens måljubel: Ola Toivonens 3-2 mot Holland. Folk flög till höger och vänster i vårt vardagsrum. Oslagbart.

Höstens tagg: Förfesten innan Lusseballen. Vilket ös!

Höstens legend: Uwe Krupp. Med K

Höstens citat 1: "Idag mår man ju som en påse salta pinnar" - Makkie Karlsson

Höstens succé: The Mansion Radio

Höstens tabbe: 2 timmars sovande i trapphuset efter Lusseballen för att man glömt nycklarna var väl sådär.

Höstens citat 2: "Ni kan kalla mig Båten" - Emil Adamsson

Höstens skönsång: The lions sleep tonight i Drickes bastu. Magi.

Höstens snapsvisa: ÅÅÅÅÅh UWE KRUPP..

Höstens tagg 2: München Hoben.

Höstens succe 2: Hybr IS

Höstens öl: Stockholm festival. Eller?

Höstens namn: Kent Stake

Nej nu kommer jag inte på så mycket mer. Det är bättre jag tar en paus nu och försöker återkomma snart igen. Jag önskar jag kunde lova mig som nyårlöfte att skriva aktivt igen. Men tror inte på nyårslöften. Men jag hoppas jag kan kladda ner ett par rader snart igen. Det hoppas jag glädjer er lika mycket som det glädjer mig. Nu ska jag lugna ner mig med lite julmust och en bra film och tagga mentalt inför tentan imorn. Ända in i kaklet!

PEACE!